Tag Archives: självtillit

Dag 119: Möjligheterna Är Här, Men Var Är Jag?

Självskriverier

Idag har jag lagt märke till hur jag känner mig generad, och obekväm när jag hälsar på någon, och denna inte hälsar tillbaka. När det händer upplever jag mig själv som om jag förlorat, och gjort någonting fel – och jag undrar vad den andra människan tänker, och känner om mig.

Det är just denna typen av beteenden som gör det svårt för mig att kommunicera, och interagera effektivt med andra människor – eftersom jag hela tiden är rädd för vad de tycker om mig – istället för att jag fokuserar på att uttrycka mig själv, och glädja mig åt mig själv här.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad, obekväm, och underlägsen när jag säger hej till någon, och denna personen inte säger hej tillbaka – och i detta tänka att jag har gjort någonting fel, och att jag är nu mindre värd än vad jag var innan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att mitt värde är beroende av huruvida en annan människa ser mig som trevlig, och ger mig uppmärksamhet genom att lägga märke till mig – och säga hej tillbaka – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa och hålla tillbaka mig själv i interaktion med andra människor – eftersom jag är rädd för vad de kommer tycka om mig, och att de inte kommer att ge mig någon uppmärksamhet, eller erkänna mig såsom att ha något värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli validerad av andra människor såsom att vara rolig, och bekväm att vara med – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska uppleva och se mig som deras vän, och deras kompis; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte våga prata med andra människor, och inte våga interagera med andra människor – eftersom jag är rädd för att de inte kommer att acceptera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva och se andra människor som mer värda än mig – och som bättre än mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor – att existera i och som en konstant ångest, och nervositet att jag inte kommer bli accepterad och erkänd, och att jag istället kommer bli avvisad och hånad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv mindre än andra människor, och underlägsen andra människor – och jämföra mig själv med andra människor – och tänka, och tycka att jag är sämre än vad andra människor är – och att jag för att kunna nå upp till den nivå jag anser att andra människor befinner sig på – måste få erkännande av andra människor, och måste göra så att andra människor accepterar mig, och ger mig erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter vissa specifika människors erkännande – i tron att dessa människor är överlägsna mig, och har någonting som inte jag har – nämligen egenvärde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte erkänna mig själv, och ge mig själv egenvärde – och därmed tillåta och acceptera mig själv att existera, och leva fullständigt avslappnad, och lugn i andra människors närvaro – eftersom jag inte är rädd för att förlora någon del av mig själv, och jag är inte rädd för att andra människor ska ogilla mig – eftersom jag vet och lever – att jag gillar, och tycker om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och vara rädd för att prata med, och skapa kontakt med människor – i rädslan för att de inte kommer tycka om mig, och att de inte kommer se mig som en trevlig människa att vara runt – och att de kommer hitta någonting att mobba mig för, eller reta mig för – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli influerad, och känna mig själv sårad när andra människor försöker – såsom jag ser det – att reta mig, eller mobba mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att prata med andra människor – i rädslan att jag ska säga någonting som de tycker är fel, och som de inte håller med om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag väl vågar att ta kontakt med människor, och prata med människor – att då fullständigt kompromissa mig själv, och existera i och som rädsla, och nervositet – och därför göra mig själv till, och försöka vara på ett sådant sätt att andra människor ska tycka om mig, och känna sig själva glada att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv såsom värdelös, och underlägsen andra människor – och därför spendera min tid med andra människor att försöka gömma mig själv, och ta så lite plats som möjligt – så att ingen ska lägga märke till mig, och se att jag faktiskt finns – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva egenvärde, och självförtroende – genom att ge mig själv möjligheten att uttrycka mig själv med andra människor, och vara med andra människor – fullständigt orädd, och stabil inom och som mig själv – vari jag inte tillåter och accepterar mig själv att bli influerad av vad någon säger – eller tillåta mig själv att känna mig sårad, och ledsen – när någon säger någonting som jag upplever, och definierar såsom att vara mobbning, eller att reta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och ha en idé av och som mig själv såsom att vara en underlägsen individ som är sämre än vad andra människor är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor – att uppleva mig själv inom och som en konstant ångest och rädsla – att andra människor ska bli arga på mig, och säga någonting till mig – såsom att jag är korkad, eller dum – eller inte värd någonting – eller att någon annan människa ska skratta åt mig, och säga någonting om hur min kropp eller klädsel ser ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom mindre värd än vad andra människor är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste kämpa för att bli accepterad av andra människor, och för att nå upp till ett slags erkännande av andra människor – istället för att se, inse och förstå – att jag inte behöver jaga ett sådant erkännande hos andra människor – eftersom jag kan ge detta till mig själv – och jag kan stadga, och bestämma inom och som mig själv – i levande applikation – att jag är jämlik med andra – att jag inte är mindre eller mer värd utan här – en och jämlik – och således leva själförtroende, och egenvärde här som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur mycket jag har isolerat mig själv – och begränsat mig själv i min interaktion, och i mitt leverne med andra människor – och hur många möjligheter jag har gått miste i mitt liv eftersom jag varit rädd för vad andra ska tycka om mig, och rädd för vad andra ska tänka om mig; och således åtar jag mig själv att sluta att existera i och som denna personligheten av att isolera mig själv, och istället utmana mina rädslor – och tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv – att ta kontakt med andra människor – att andas igenom mina rädslor – och att stå stabil inom och som mig själv när jag interagerar och kommunicerar med andra

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte känna mig obekväm, eller generad när jag säger hej till någon, och denna inte säger hej tillbaka; och således åtar jag mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att definiera mig själv, och agera utifrån vilken slags respons jag får från andra – utan istället stå stabil inom och som mig själv – och tala och uttrycka mig själv för att jag bestämmer att jag ska göra det – och inte för att jag känner eller upplever mig själv på något speciellt sätt

Jag åtar mig själv att inte längre begränsa, isolera, och hålla mig själv tillbaka när jag är med andra människor – och inte längre vara rädd för att andra människor inte ska tycka om mig – och istället åtar jag mig själv att göra mig förmögen att röra mig själv med andra människor ovillkorligt, och utan någon rädsla – ångest – eller självfördömande tankar – fullständigt bekväm i mig själv – och i min kropp – utan någonting att gömma

Jag åtar mig själv att våga prata, kommunicera, och uttrycka mig själv tillsammans med andra människor – och inte existera i och som rädsla, ångest och nervositet inför vad andra ska tycka om mig – jag åtar mig själv att andas, och att förbli här såsom min kropp – och röra mig själv en och jämlik som andetaget – och således inte förlora mig själv i den sociala röran av vänskap, och icke-vänskap som dominerar världssystemet – utan istället stå stabil i och som mig själv oavsett vad andra tycker, eller känna om mig; och således åtar jag mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att låta mig begränsas av varken mina egna fördömanden, eller andras

Jag åtar mig själv att inte längre se andra människor som mer värda, och bättre än mig – och således inte känna mig själv underlägsen, och sämre än andra människor – utan istället andas jag, och för mig själv tillbaka här – och jag interagerar här som min kropp – här som mina fötter, och mina händer i fullständigt närvaro av och som mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte låta mig själv avskräckas av vad jag tycker ser ut som att andra människor inte tycker om mig – och i detta åtar jag mig själv att inte se mig själv som underlägsen, och sämre än andra människor – utan istället agera, och leva HÄR – en och jämlik som andetaget – och således röra mig själv ovillkorligt i min värld, oavsett vad jag tror andra tycker om mig – eller vad andra rent faktiskt tycker om mig

Jag åtar mig själv att ge mig själv värde, kärlek, igenkännande, och erkännande – och jag åtar mig själv att sluta jaga detta hos andra, utan istället skapa det inom och som mig själv – genom att jag i varje ögonblick andas och stoppar alla tankar, alla rädslor, alla upplevelser – och istället lever här i ett direkt förhållande med min mänskliga fysiska kropp – här direkt i och som denna fysiska verklighet

Jag åtar mig själv att när jag känner mig retad, mobbad, eller sårad – att stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och stoppa denna upplevelsen av och som mig själv, och inte tillåta och acceptera mig själv att begränsa mig själv och hålla mig själv tillbaka i och som en upplevelse av att känna mig underlägsen andra – jag åtar mig själv således att respektera mig själv, och att erkänna mig själv – och interagera med andra såsom en jämlik som varken är underlägsen, eller överlägsen – utan fullständigt jordad här i och som andetaget utan att vara besatt av någon slags energi

Jag åtar mig själv att inte kompromissa och hålla mig själv tillbaka när jag är med andra människor, och att inte definiera och se mig själv som underlägsen andra människor – och när jag kommunicerar med andra människor – och jag märker att jag kompromissar mig själv genom att förändra, och göra mig själv till för att få en annan att tycka om mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att interagera och kommunicera här en och jämlik som mitt andetag – en och jämlik som min kropp – och i detta åtar jag mig själv att vara mig själv – autentisk och riktig i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att ta plats bland människor – inte genom att jag försöker att ta plats, utan genom att jag rent fysiskt upptar plats – då jag är här såsom min mänskliga fysiska kropp, och uttrycker, och interagerar naturligt och autentiskt här med andra människor – och att jag således därför inte håller mig själv tillbaka, tvekar, och underlåter mig själv att prata, och interagera med andra människor; och således – när jag märker att jag medvetet drar mig själv tillbaka – är tyst och stillsam – för att ta så lite plats som möjligt – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att kommunicera, interagera, och uttrycka mig själv här – en och jämlik med situationen/ögonblicket jag möter – och inte göra mig själv mindre än vad jag interagerar med här

Jag åtar mig själv att sluta vara självmedveten om hur min kropp, och mina kläder ser ut – och inte längre frukta att någon ska tycka att jag ser snygg, eller ful ut – att någon ska ha någon idé, och tanke om min kropp eller min karaktär; och således – när jag märker att jag är i en sådan fruktan, och ångest – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att röra mig själv obehindrat, och utan att vara nervös, eller rädd för att en annan ska kommentera hur jag ser ut – hur jag rör mig – vilka kläder jag har – och jag åtar mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att bli influerad av vad jag tror andra tycker om mig

Jag åtar mig själv att när jag är med andra människor, och beslutar mig för att prata med andra människor – att inte göra så från en utgångspunkt av att vilja ha erkännande, av att vilja bli sedd – eller av att vilja få uppmärksamhet – utan jag åtar mig själv att kommunicera, interagera och leva fullständigt ovillkorligt – där jag således förblir densamma vare sig jag pratar med andra, eller inte – jag förblir här såsom min kropp en och jämlik – och slutar skapa idéer och upplevelser av mig själv i förhållande till vad jag tror att andra tycker om mig; och således – när jag märker att jag vill prata med annan för att jag vill att han ska tycka om mig, eller erkänna mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att ta ett beslut att tala eller inte – men att i detta beslutet vara ovillkorligt – och således inte definiera mig själv utifrån huruvida jag pratar med en annan eller inte – jag förblir densamma

Jag åtar mig själv att sluta gå miste om möjligheter att tala med, interagera med, och lära känna andra människor – och sluta vara rädd för vad andra människor ska tycka om mig – jag inser, ser och förstår att jag har begränsat mig själv i mitt liv till en total nivå – och att jag måste med alla medel nödvändiga – stoppa denna applikationen och upplevelsen av mig själv; och således – när jag märker att jag håller mig själv tillbaka – att jag står i ett hörn och trycker, och inte vågar ta någon plats – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att utmana mina rädslor, och att tala eller kommunicera med någon – eller göra det i ögonblicket som jag ser att jag fruktar och helst inte vill göra – eftersom jag är rädd för vad någon annan skulle känna eller tycka om mig – jag åtar därmed mig själv att sluta begränsa mig själv, och istället se, inse och förstå att jag varje dag har en mängd möjligheter att göra mitt liv mer intressant – men att jag inte tar dessa möjligheter eftersom jag inte vågar – således åtar jag mig själv att våga mer och våga utmana mig själv och mina rädslor

Advertisements

Dag 48: Den Bedrägliga Bekvämligheten

Det är lätt att falla tillbaka in i gamla mönster, och det är lätt att tillåta vissa tankar och upplevelser av gammal vana, och så tror man att man rör sig framåt, och att allt går bra – eftersom man skapat en idé av att det är så – när man i själva verket kanske står och trampar vatten, och missar de mest essentiella av applikationer.

Så har jag upplevt mig själv. Igår kom jag nämligen till insikt om att jag inte alls är så effektiv, och disciplinerad i min applikation av att stoppa mitt mentala bakprat som jag kan vara. Och när jag kom till insikt om detta såg jag plötsligt hur jag överblickat, och bortsett från många situationer och ögonblick i mitt liv där jag gått in i mitt sinne och börjat tänka, istället för att applicera mig själv här. Vad kan jag då lära mig av detta? Jo, att aldrig skapa en idé av mig själv såsom att ha nått någonstans, såsom att vara ”färdig” – jag förstår att jag endast är färdig när jag verkligen står här och det inte rör sig en enda tanke, eller upplevelse inom mig; då är jag ”färdig”. Men fram till dess måste jag varje dag driva mig själv till att bli mer effektiv i att stoppa mitt sinnessystem.

När jag väl stoppar mina tankar, och mitt mentala bakprat ögonblickligen, och jag verkligen för mig själv tillbaka till min kropp, och till mitt andetag, blir plötsligt mitt liv, och min upplevelse av mig själv mycket, mycket lugnare. Mindre reaktioner, och mindre konflikt, eftersom jag faktiskt tar ansvar över mitt inre helvete.

Det jag ska träna på är därför att leva mitt andetag konstant, och inte tillåta och acceptera mig själv att i ett enda ögonblick förlora medvetenheten om mig själv här som min kropp, och som mitt andetag – och varje gång jag förlorar min medvetenhet, att jag genast för mig själv tillbaka, och inte fortsätter att tänka, eller känna.

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utmana mig själv, och att driva mig själv till att bli mer effektiv i min applikation av att stoppa tankar, och inre upplevelser – och inte tillåta mig själv att skapa en idé av mig själv att ”jag är klar” – ”nu är jag nöjd” – utan inse, se och förstå att så länge jag inte är fullständigt tyst, stilla och stabil inom mig i varje ögonblick – då är jag inte klar utan fortfarande i min process av att stoppa sinnet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge uppmärksamhet åt tankar, och prata mina tankar, istället för att genast då jag märker att tankar kommer upp inom mig, att stoppa mig själv från att gå in i dessa tankar, och ta mig själv tillbaka till andetaget, och ta mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli lat inom mig själv, och sluta driva mig själv, sluta röra mig själv inom mig själv, genom att jag tänker att jag är nöjd, och eftersom jag känner mig själv bekväm och tillfredställd måste det betyda att jag är klar – istället för att se, inse och förstå – att så länge jag har en enda tanke inom mig, en enda upplevelse inom mig, så måste jag driva, och utmana mig själv – och föra mig själv framåt – och jag inser, ser och förstår, att om jag inte upplever det som svårt – då är det någonting jag gör fel

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att allting är bakvänt, vilket betyder att när jag upplever det som svårt, jobbigt, och utmanade att gå processen, det är då jag gör framsteg, det är då jag rör mig framåt inom mig själv, emedan om jag upplever allt som lätt, som enkelt, och utan några som helst problem – då betyder det att jag lever ut min förprogrammering och att jag inte inom mig själv står upp och säger STOPP i varje ögonblick då en tanke kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att varje gång en tanke dyker upp inom mig, att jag står upp inom mig själv och säger STOPP! Och att jag inte tillåter och accepterar mig själv att följa efter denna tanke, utan att jag istället disciplinerar mig själv att leva här – leva varje andetag i denna fysiska verklighet – och absolut inte under några omständigheter ge något andrum åt mina tankar, och inre upplevelser – utan hela tiden – och varje ögonblick röra mig själv framåt – och att hela tiden se varje ögonblick såsom en möjlighet för mig att röra mig själv framåt och effektivt stoppa mina inre upplevelser av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd att jag inte ska kunna gå igenom processen, och att jag inte ska kunna stoppa mitt sinne, i rädslan att jag inte är tillräckligt effektiv, och disciplinerad i min applikation av mig själv – istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att se, inse och förstå – att denna rädsla är värdelös, om jag inte använder den för att bli mer effektiv i min applikation av mig själv – således inser jag att allt som är inom mig som jag inte kan använda för att driva mig själv till att bli mer effektiv i att stoppa mitt sinne är värdelöst – och att jag slösar min tid med att gå sådana upplevelser någon uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min process, och hur jag går min process bli automatiserat, där jag har sagt till mig själv att ”jag är klar” och ”nu är det ingenting jag behöver göra mer, jag är bra som jag är” – istället för att se, inse och förstå, att jag i sådana uttalanden inom mig själv saboterar mig själv, och att jag slutar driva mig själv att expandera, och bli mer effektiv i min applikation av mig själv – därför slutar jag att tänka att jag är nöjd med mig själv, att jag är bra som jag är, och att jag är klar – och inser, ser och förstår – att endast när jag är fullständigt klar med denna process – och denna världen reflekterar det faktum att jag är klar med processen – är jag verkligen klar – och då kan jag vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda positivt laddade ord för att få mig själv att känna mig bra, för att få mig att inte känna mig stressad av att jag måste stoppa mitt sinne – istället för att se, inse och förstå – att positiva känslor får mig att bli apatisk, och får mig att acceptera allt som det är, för jag känner mig ju så positiv – och således inser, ser och förstår jag att det är oacceptabelt att låta mig själv fångas i ett nät av positiva upplevelser, och leva ut mitt liv i en jakt på positiva upplevelser, när verkligheten av mig själv och denna världen är att allt är helt uppåt väggarna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nöjd, och bekväm med mig själv, och slå mig själv till ro inom mig själv i att känna mig nöjd, och bekväm, istället för att se, inse och förstå – att om jag slår mig själv till ro i en känsla av att vara nöjd och bekväm med mig själv – även fast jag ännu inte är klar med min process – och även fast denna världen fortfarande ser ut och fungerar (eller inte fungerar) som den gör – så lurar jag mig själv, och jag saboterar mig själv från att effektivt gå min process

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte bli vän med obekväma, plågsamma, och jobbiga upplevelser inom mig själv, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att bli vän med och komma till ro med att känna motstånd, och att uppleva sådana handlingar, och aktioner som är bra för mig i processen, som jobbiga, och som sådana saker jag inte vill göra

jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå, att allt det som jag tycker är jobbigt, och allt det som jag absolut inte vill göra, det är det som är bra för mig att göra, och det är där jag kan expandera mig själv och göra mig själv mer effektiv

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge hän till motstånd, lathet, och trötthet, och ge upp på mig själv ifråga om att vara fysiskt intim och nära med en annan, och tänka att ”jag orkar inte” – och ”det tar för mycket tid” – istället för att komma ihåg, och vara medveten om den simpla sanningen – att det gentemot vilket jag känner ett motstånd, är det som innehåller en nyckeln för mig att öppna mig själv med – därför driver jag, och utmanar jag mig själv att söka upp och gå igenom mina motståndspunkter – och omvandla mina motståndspunkter, till punkter jag effektivt dirigerar

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå – att så fort jag upplever någonting som lätt, och så fort jag stannar kvar, och tillåter mig själv att stagnera i denna lätthet, att jag då inte rör mig själv, och jag då inte expanderar mig själv

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att mitt liv ska vara enkelt, lätt, och utan motstånd – och därför ta beslut, och leva mitt liv, i ett försök att undvika allt som är svårt, och allt som jag inte klarar direkt – istället för att se, inse och förstå – att om jag hela tiden försöker undvika det jag inte klarar direkt – då kommer jag heller aldrig att klara det – jag inser, ser och förstår att jag måste gå igenom en period av att ha problem, innan jag kan komma till en punkt inom och som mig själv av att faktiskt klara det

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som och leva som om ”motstånd inte har någonting att göra i min värld” – att tro att om man tar och går vägen med det största motståndet, att man då är korkad, eftersom man kunde tagit en väg som varit lättare – istället för att se, inse och förstå – att om jag hela tiden väljer vägen med det minsta motståndet, att jag då skapar mig själv till att inte vara lika stark och effektiv – eftersom jag inser, ser och förstår att jag växer, och blir starkare varje gång jag går igenom motstånd

jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva disciplin inom mig själv lika effektiv som jag lever disciplin utom mig själv, när jag gör mina studier – och således i varje ögonblick stå upp inom mig själv obeveklig, och rakryggad och göra det som måste göras utan att tveka, och utan att hålla tillbaka

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka innan jag pratar, och att se på ögonblick och situationer i min värld från en utgångspunkt av att tänka, och således göra mig själv, och mina beslut i min värld, en och jämlik till mina illusioner, och idéer om världen – som inte är riktiga, utan som jag skapat genom att tänka – jag inser, ser och förstår att det enda sättet att leva effektivt, och självärligt – är genom att sluta att snacka i mitt huvud på alla sätt, och ta mig själv tillbaka till andetaget i varenda ögonblick – och inte tillåta och acceptera ett enda litet avsteg inom mig själv från denna princip

jag åtar mig själv att expandera mig själv, och när jag känner mig själv bekväm inom mig själv, att utmana denna bekvämlighet, att göra någonting – och att skapa mig själv till att bli mer effektiv inom och som mig själv

jag åtar mig själv att inte skapa idéer om mig själv att jag är ”färdig” att jag är ”nöjd med mig själv” och att ”allt går bra” – och jag tar mig själv tillbaka hit till verkligheten, och jag använder varje andetag till att driva mig själv – och föra mig själv framåt – framåt – i varje ögonblick tar jag ett andetag och lever på ett sådant sätt att jag stoppar allt inre sinnessnack – jag är här

jag åtar mig själv att inte söka efter en positiv upplevelse i mitt liv, utan jag inser, ser och förstår att jag kommer bara växa, och bli en mer fulländad människa genom att möta och gå igenom negativa upplevelser – såsom att utmana mig själv att göra de saker jag känner motstånd inför, och att göra de saker jag inte känner det som att jag kan klara av så bra

jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att ett liv som är bekvämt är överskattat – ett bekvämt liv är ett liv utan utmaningar och utan självtillväxt – därför slutar jag leta efter ett bekvämt liv och jag lever istället denna utmaning som processen är för mig helt och fullt i varje ögonblick

Dag 34: Stabilitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera stabilitet i separation från mig själv, och definiera stabilitet utifrån vilken position jag har i systemet – såsom hur mycket pengar jag har, hur många vänner jag har, om jag har en familj, såsom om jag har ett hus eller inte – istället för att se, inse och förstå att dessa saker inte är äkta stabilitet, att ha dessa saker gör inte mig stabil – jag kanske känner mig själv stabil – men jag inser och förstår att denna känsla är inte äkta stabilitet, eftersom den kommer försvinna i samma ögonblick som det försvinner från min värld som jag definierat såsom stabilitet – såsom att ha ett hus, ha en familj, och pengar – därför stoppar jag mig själv från att medverka i och skapa mig själv utifrån denna idén om stabilitet, och jag lever istället order stabilitet är som mig själv i varje ögonblick – vari jag inser att äkta stabilitet är när ingenting i min värld styr eller skapar hur jag upplever mig själv – utan jag styr och skapar mig själv i varje ögonblick såsom vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kommer finna stabilitet genom att lyckas i systemet, genom att bli erkänd och definierad av andra såsom att vara lyckad, och framgångsrik – och skapa denna idé inom mig själv genom att titta på människor som har mycket pengar i denna världen, och tänka att de måste känna sig själva stabila – istället för att se, inse och förstå att framgång inte kommer ge mig stabilitet – eftersom framgång är någonting som oundvikligen kommer försvinna, och då står jag utan det som gav mig stabilitet – och därför måste den stabiliteten vara en illusion – därför stoppar jag mig själv från att definiera stabilitet som framgång, och som pengar – och jag istället tillbaka ordet stabilitet till mig själv, och lever det som mig själv här i varje ögonblick – genom att i varje ögonblick stoppa emotionella upplevelser och stoppa mentalt tankesnack – och istället leva här såsom andetaget – tyst i varje ögonblick där jag inte ger någon uppmärksamhet till energier, och upplevelser inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa mig själv som stabilitet genom att tjäna så mycket pengar som möjligt, och genom att få ett så stort erkännande av andra som möjligt – istället för att se, inse och förstå att detta aldrig kommer att ge mig stabilitet – eftersom den enda som kan skapa stabilitet är jag själv, som mig själv – och inom detta inser, och förstår jag att all annan stabilitet än den jag själv lever här – såsom mig själv – ovillkorligt i varje ögonblick enbart är en illusion och en idé av stabilitet och är inte riktig på något sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att de spelar ingen roll hur mycket pengar jag har, eller hur många vänner jag har – för om jag inte har skapat mig själv som stabilitet inom mig själv, genom att i varje ögonblick stoppa mentalt snicksnack, och stoppa emotionella och känslomässiga upplevelser – så kommer jag inte uppleva mig själv såsom stabil – utan min upplevelse av mig själv kommer att vara upp och ner – hit och dit – därför åtar jag mig själv att skapa mig själv som stabilitet – och leva detta beslutet som mig själv att jag är stabilitet i varje andetag, och i varje ögonblick – och inte avvika från detta beslutet genom att söka, och försöka hitta stabilitet utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om min värld inte är stabil, i det att jag inte vet exakt hur min morgondag kommer se, ut eller vad som kommer hända i min framtid, att jag inte heller kan vara stabil – istället för att se, inse och förstå att jag definierat stabilitet i separation från mig själv genom att tro att min stabilitet som mig själv är beroende av hur mitt liv ser ut, och vad som händer i mitt liv – således stoppar jag mig själv från att medverka i och leva mig själv utifrån denna tron och denna idé och jag skapar istället mig själv såsom stabilitet här i varje ögonblick – och tillåter och accepterar mig själv att leva och stå som denna stabilitet oavsett hur min värld ser ut, och oavsett vad som händer i min värld – jag står här som stabilitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa, och hålla mig själv tillbaka såsom att leva stabilitet – genom att tro att jag måste ha en familj, en bil och ett hus för att kunna leva stabilitet – i tron att vem jag är, är beroende av de ägodelarna jag lyckas köpa, och äga i mitt liv, och de människor jag lyckas få in i mitt liv, istället för att se – inse och förstå – att jag inte behöver leva order stabilitet på ett sådant begränsat och litet sätt – jag kan istället leva stabilitet såsom mig själv här i varje ögonblick, och vara mitt eget hus, vara min egen bil, och vara min egen familj – och verkligen ge till mig själv en plattform i varje ögonblick – genom att jag andas och står rakryggad här – som aldrig sviker mig – alltså jag sviker aldrig mig själv utan står här i varje ögonblick – medveten om mitt andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att all den ostabilitet jag upplever inom mig själv kommer ifrån att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva såsom stabilitet, utan istället separerat detta uttryck av och som mig själv genom att projicera stabilitet på pengar, på rikedom, på att ha ett jobb, på att ha en familj – och på att en rutin som jag kan följa i min värld – således stoppar jag mig själv och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget – och jag lever stabilitet i varje ögonblick – i det att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och stå som det vilket jag skapat idén om att det existerar utanför mig

Jag åtar mig själv att leva stabilitet i varje ögonblick – genom att stoppa allt mentalt snicksnack, alla emotionella och känslomässiga upplevelser och istället leva här i varje ögonblick – såsom en fysisk varelse – såsom andetaget en och jämlik här

Jag åtar mig själv att inte längre definiera stabilitet i separation från mig själv genom att tänka att stabilitet är någonting som är utanför mig – jag inser, ser och förstår att jag är stabilitet – och att endast jag kan ge mig själv riktig och sann stabilitet som kommer stå sig till tidens ände

Jag åtar mig själv att inte längre projicera stabilitet utanför mig själv – utan att istället leva stabilitet här i varje ögonblick – genom att jag tillåter och accepterar mig själv att stötta mig själv, hjälpa mig själv, ha tålamod med mig själv – och att aldrig ge upp på mig själv – utan jag står här i varje ögonblick och ger mig själv en hjälpande hand för att i varje ögonblick leva det som är bäst för mig – såsom det som är bäst för alla

Dag 24: Självförtroende

Idag har den punkten som irriterat, och varit ”i mitt face” mest varit begäret att vilja vinna, begäret att ha rätt, begäret att få det sista ordet, begäret att vara smart. Det är först sedan jag har börjat gå en överenskommelse med en annan, alltså börjat leva väldigt tätt inpå en annan människa utan uppehåll, som jag blivit införstådd med hur pass besatt jag är av begäret att vinna.

Det är intressant, att begäret att vinna kommer från sinneskonstruktionen av tävlan, och all tävlan är baserad på avundsjuka – och all avundsjuka man känner mot andra människor, såsom vad de lever, och uttrycker som man själv känner sig avundsjuk på, visar en ens största och möjliga självförändringspunkter. Allstå där man har investerat sig själv som mest i energi, och sinnesrörelser istället för att leva vad som är bäst för alla.

Så, om jag nu ska ta tillbaka det jag upplever mot min partner, såsom tävlan, till mig själv, så kan jag se att det jag ännu inte tillåtit mig själv att leva som mig själv är mognad, och självsäkerhet – allstå där jag tillåter mig själv att i mina beslut överväga vad jag gör, och se realistiskt på vad jag gör, och se min verklighet utifrån ett bredare perspektiv en endast vad jag vill ha, och vad jag begär – och självsäkerhet såsom förmågan att våga leva det man ser är bäst för alla i det fysiska, och våga uttrycka sig själv i det fysiska utan någon fruktan för hur andra ska motta eller förstå en.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från självsäkerhet, och självförtroende, i tron att jag är misslyckad, och inte kapabel eller stark nog att leva dessa orden – i tron att jag måste först växa upp, bli äldre, och lära mig olika läxor om vad livet innebär, innan jag själv kan leva och uttrycka mig själv såsom självsäkerhet och självförtroende – istället för att se, inse och förstå att förmågan att leva självsäkerhet, och självförtroende är någonting som jag måste skapa själv, och inte kommer komma till mig – och att jag faktiskt är kapabel och starka nog att skapa, och leva dessa orden som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga varför jag inte lever mognad, självsäkerhet och självförtroende, genom att tänka att jag aldrig gjort det innan, och att jag därför inte vet hur jag ska göra – istället för att se, inse och förstå, att bara för att jag inte vet hur jag ska leva ett ord, är detta inte en ursäkt till varför jag inte lever ett ord – eftersom jag kan skapa, definiera, och manifestera mig själv såsom ett ord, genom att skriva om mig själv som ordet, och genom att förlåta och släppa mig själv fri från de idéer av mig själv jag skapat, såsom varför jag tydligen inte kan leva dessa orden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kämpa för mina begränsningar, i rädslan att stå upp såsom självsäkerhet, självförtroende, och mogenhet, i rädslan för att om jag lever såsom dessa orden, och uttrycker mig själv såsom dessa orden, så kommer min värld att förändras, och jag kommer förändras, och därav frukta hur min värld kommer att bli, och frukta att jag inte längre kommer att kunna förutspå min framtid, eftersom jag inte längre kommer applicera mig själv och leva mig själv på samma sätt – istället för att se, inse och förstå, att denna fruktan är korkad, och självbegränsande, och sålunda inte har någonting att göra inom mig – därför förintar jag denna rädsla inom mig, genom att andas igenom den varje gång den kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte är värdig att leva såsom mognad, såsom självsäkerhet, och självförtroende, i tron att jag i tidigare i mitt liv har gjort för många misstag, och att jag därför inte kan lita på mig själv att ta korrekt beslut, och se rätt punkter, i rädslan att göra fel – istället för att se, inse och förstå – att det inte är någonting dåligt att göra fel, utan att det är genom att göra fel som jag lär mig hur jag gör rätt, och således genom att medverka och leva utifrån min rädsla att göra fel, så skapar jag mig själv såsom att göra fel, eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att utforska och fastställa vad som är rätt, genom att göra fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att orden mognad, självsäkerhet, och självförtroende är för stora ord för mig att leva – ord som jag inte kan klara av att leva eftersom jag aldrig gjort det innan, och tro att det därför inte är lönt att jag ens försöker, eftersom jag kommer nog inte klara det i alla fall – istället för att se, inse och förstå, att en sådan ursäkt och ett sådant rättfärdigande är självbegränsande, och korkat – eftersom jag aldrig kan veta om jag inte klarar det, om jag aldrig försöker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med min partner om vem som är mest mogen, istället för att se, inse och förstå att jag existerar inom och som en sådan tävlan inom mig själv, eftersom jag känner mig underlägsen min partner, och som om jag måste bevisa inför mig själv att jag är minst lika kapabel såsom min partner – istället för att se, inse och förstå, att jag försöker endast bevisa detta för min partner, eftersom jag inte tillåtit mig själv att leva som ordet mogenhet ännu, och således förstå, och veta att jag är mogenhet, och därav inte behöva bevisa, eller visa det för någon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv sårad, och avvisad när jag uttrycker mig själv såsom intimitet, och jag känner och upplever det som om vad jag ger inte blir besvarat, istället för att se, inse och förstå att om jag uttrycker mig  själv på ett sätt och jag hoppas få ett svar, och bli ansedd, och betraktad på något sätt tillbaka, att jag då inte tillåter och accepterar mig själv att leva en och jämlik, utan att jag istället skapar och lever mig själv såsom en slav, som vill ha erkännande från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig sårad, avvisad och förbisedd, när någon inte ger tillbaka till mig, det jag tycker mig själv ge till en annan såsom intimitet, i tron och idén att jag måste bli besvarad när jag uttrycker mig själv, att en annan måste ta emot, och ge mig tillbaka det jag känner och upplever att jag uttrycker mig själv såsom – istället för att inse, se och förstå att om jag måste ha någonting tillbaka, för att vara stabil, trygg och tyst i mig själv, så har jag gjort mig själv till en slav där jag måste ha någonting av en annan för att jag ska kunna leva mig själv här effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att jag förtrycker och fördömer mig själv såsom att tala med andra människor, och att anklaga andra för att jag håller mig själv tillbaka runt andra människor, och tro att det är kvinnors fel att jag inte kan uttrycka, tala och visa mig själv effektivt runt dem – istället för att se, inse och förstå att jag har skapat mig själv såsom självförtryck, och att det inte finns någon annan än jag som är ansvarig för att jag inte tillåter mig själv att utrycka mig själv, att tala, och visa mig själv runt människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli sedd, hörd, och omhändertagen, och när jag känner att detta inte ges till mig, bli ledsen, och gå in i en personlighet av att tycka synd om mig själv, däri jag tycker att en annan har felat mot mig, och inte behandlat mig så pass bra som jag förtjänar – och därigenom fördöma, och förakta en annan, istället för att inse, se och förstå att jag har skapat mig själv såsom att behöva en annans erkännande för att jag ska uttrycka och acceptera mig själv, och det därför inte är en annans fel hur jag upplever mig själv, utan mitt eget fel – därför stoppar jag mig själv från att existera såsom ett behov utav att vara erkänd och validerad av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma och anklaga min mamma, och kvinnor i mitt liv, såsom att vara ansvariga för att jag inte uttrycker mig själv effektivt, för att jag inte talar effektivt, och rör mig själv effektivt i min verklighet – och tänka att det är dem som förtrycker mig, det är dem som skapar mig, det är deras fel hur jag upplever mig själv och inte mitt eget fel – istället för att inse, se och förstå att jag har skapat mig själv såsom självförtryck genom att behandla mig själv som skit inom mig själv, genom att tänka att jag inte är värdig, eller tillräcklig för att tala, och uttrycka mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag är tillräcklig, att jag är värdig nog, och därför leva mig själv såsom denna tillräcklighet, och värdigheten genom att tala, och uttrycka mig själv när jag ser att så krävs

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av andra för att uttrycka mig själv, tala och röra mig själv – och i detta tro att jag måste ha en annans godkännande för att jag ska kunna tala, istället för att inse, se och förstå, att jag inte behöver en annans godkännande för att tala – jag behöver inte en annans åsikt om mig, såsom att jag är en okej, och tillräcklig människa för att tala, jag kan leva – och uttrycka mig själv såsom tillräcklig för mig själv, här i varje ögonblick, och således, en gång för alla, ta tillbaka min makt att dirigera, och styra mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av att andra ska tycka om mig, och ge mig godkännande att tala, uttrycka mig själv, och leva här – och tro, tänka och inbilla mig själv att om jag inte har ett sådant godkännande, och om jag inte har någon som tycker om mig för vad jag säger och gör, att jag då omöjligen kan uttrycka mig själv, acceptera mig själv, och tala här – istället för att se inse, och förstå att mitt beroende av att ha någon som accepterar mig, är ett försök av mig själv att undfly mitt eget ansvar gentemot mig själv, att skapa mig själv såsom att vara bekväm med att tala, och uttrycka mig själv, och skapa mig själv såsom att vara självsäker, och ha självförtroende för mig själv, oavsett vad andra tycker eller känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att de gör så att jag känner mig rädd, och obekväm inför att tala – istället för att se, inse och förstå att jag har skapat mig själv, jag har skapat den rädsla jag upplever inom mig själv, såsom att vara rädd för att andra ska fördöma mig när jag talar, och således har min upplevelse av mig själv ingenting att göra med en annan, och därför är jag fullt ansvarig för att förändra mig själv, dirigera mig själv, och skapa mig själv till att vara bekväm med mig själv i varje ögonblick, och tala oförhindrat, och tala när jag vill tala, och när jag behöver tala

Jag åtar mig själv att inte längre existera i ett beroende till andra människor, till kvinnor specifikt, att acceptera mig, och att erkänna mig, att tycka om mig, och att se mig som godkänd i det jag säger och gör ­– för att jag ska kunna acceptera mig själv, uttrycka mig själv och leva självförtroende såsom mig själv

Jag åtar mig själv att stå upp såsom självförtroende såsom mig själv, såsom att leva och uttrycka mig själv i varje ögonblick oavsett vad andra känner, tänker och tycker om mig – eftersom jag inser, ser och förstår att endast jag har möjligheten att förändra min upplevelse av mig själv, endast jag har möjligheten att förändra min applikation av mig själv, och att vilja att andra ska förändra sig, för att jag ska förändra mig, är totalt korkat, och falskt – därför står jag upp och lever mig själv till en förändring av mig själv

Jag åtar mig själv att stå upp såsom självvärde, och självförtroende, och inte längre göra mig själv till ett offer för min rädsla av vad andra människor tycker om mig, och tänker om mig – jag lever istället här i varje ögonblick, varigenom jag driver mig själv till att uttrycka mig själv, till att visa mig själv, och till att inte längre gömma mig själv i rädslan för att andra människor inte ska acceptera mig när jag uttrycker mig själv – jag accepterar mig själv här