Tag Archives: skam

Dag 377: Generad

En situation idag som fick mig att reagera var följande. Jag hade ett möte med en person tillsammans med en kollega. När mötet var klart reste vi oss alla upp. Jag vände mig mot personen för att skaka hand samtidigt som jag märkte att han sträckte ut handen först mot min kollega. Jag tänkte att min kollega, som har en högre position än mig, borde skaka i hand först, och drog därför min arm nervöst tillbaka. Jag skämdes och kände mig generad över det som hänt. Jag tänkte att samtliga i rummet måste se på mig som löjeväckande.

Jag kunde sedan inte sluta tänka på situationen och spelade upp den igen och igen för mitt inre. Varje gång upplevde jag skam och kände mig generad. I denna bloggen ska jag arbeta med denna reaktionen.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam och känna mig generad när jag utåt ger en bild av att vara svag, velig, nervös, rädd och underlägsen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja projicera en bild utåt av att vara stark, kapabel, viril och utan rädsla, för att jag är rädd för vad människor annars ska tänka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för vad människor ska tänka och tro om mig om jag visar en bild utåt av att vara svag. Och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja visa mig stark, för jag är rädd att andra annars ska se ner på mig, tycka jag är dålig, ineffektiv, värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja få ett värde hos andra människor, att vilja att de ska värdesätta mig högt, i tron att jag utan deras värde, deras uppmärksamhet inte är någonting, och att jag saknar mening

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga värde och mening i mig själv genom att göra mig till inför andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga upp mig själv genom att blåsa mig själv upp inför andra och göra mig till någonting som jag inte är i verkligheten

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att respektera och älska mig själv ovillkorligt, och således dela med mig av mig själv utan villkor, vara mig själv, och lära känna mig själv, och värdesätta, älska mig själv oavsett vad jag upptäcker/ser hos mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att dela med mig av mig själv, att frukta att vara öppen och sårbar, i rädslan att jag kommer bli förtryckt, attackerad och bortkörd – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hata mig själv och tänka att det är något fel på mig – ett fel som jag måste klara upp på något sätt  – och som när jag klarat upp det – kommer göra att jag mår bättre och kan göra någonting med mig själv av värde

Jag åtar mig själv att vara ovillkorlig mot mig själv, att se och omfamna allt av mig själv, och att inte hålla saker undanskymda eller försöker gömma mig från mig själv.

När jag märker att jag skäms eller är generad för någonting, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig tillbaka hit till min kropp. Jag ser inser och förstår att jag är jag, och det inte finns något dåligt med mig, eller något som jag måste gömma. Således åtar jag mig självatt till fullo acceptera mig själv – och släppa rädslan för att jag en dag kommer förlora allt.

Advertisements

Dag 202: Självmedvetenhetskaraktären (Del 2)

Idag forsätter jag att skriva om självmedvetenhetskaraktären – och idag kommer jag att gå in två av de åtta dimensioner som en karaktär består av – nämligen 1) Rädsla och 2) Begär.

1) Rädsla

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli hånad, och förlöjligad för hur min kropp ser ut – och för att jag ska bli ansedd av andra människor såsom att vara alldeles för konstig, alldeles för annorlunda – och alldeles för märkvärdig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra min kropp med en idé av hur en kropp borde se ut – en idé som jag skapat genom att kopiera bilder som visats genom media – och tro att denna kroppen är den ideala kroppen och såsom jag borde se ut

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att acceptera min kropp, i rädslan för att om jag accepterar min kropp – och uttrycker mig själv naturligt, och utan att hålla tillbaka mig själv – så kommer jag att dra till mig uppmärksamhet från människor – som kommer att attackera mig och tycka att jag inte borde vara bekväm med min kropp – för min kropp är inte tillräckligt vacker – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv, och vara rädd inför vad andra känner och tycker om min kropp – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv – att acceptera och älska min kropp – och njuta av min kropp – oavsett vad andra tycker eller känner om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla inför att min kropp ska bli ansedd såsom att vara ”för ful” och ”för äcklig” att se på – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna ångest inför att människor ska börja undvika mig – och inte ska våga vara, eller vilja vara i närheten av mig – för det tycker jag inte ser tillräckligt normal, eller vacker ut

Självåtaganden
1. När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att bli hånad, och förlöjligad för hur min kropp ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min kropp är inte ful, eller äcklig – och att det är inget farligt, eller dåligt om andra skulle tycka att så är fallet – för min upplevelse av mig själv är något som jag skapar och styr över – och således är det faktiskt irrelevant vad andra tycker; således åtar jag mig själv att andas och för mig själv tillbaka hit – och acceptera min kropp – älska min kropp – och tycka om min kropp

2. När jag märker att jag är rädd för att acceptera min kropp – i rädslan för att jag kommer dra till mig negativ uppmärksamhet från andra om jag tillåter mig själv acceptera min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – negativ uppmärksamhet är ingenting att frukta – det är inget som kan göra illa mig, eller påverka mig – om jag inte tillåter och accepterar det inom mig själv; således åtar jag mig själv att sluta ta vad andra tycker – eller säger om mig personligt – istället uttrycka mig själv – här – med och som mitt andetag i varje ögonblick

3. När jag märker att jag upplever rädsla inför att min kropp ska bli ansedd såsom att vara ”för ful” och ”för äcklig” att se på – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min kropp inte är någonting att döma utifrån dess utseende – utan min kropp är fantastisk oavsett hur den ser ut – eftersom den fungerar – den är perfekt i dess effektivt att låta mig uppleva mig själv här i och som denna fysiska värld; således åtar jag mig själv att hedra min kropp – genom att sluta döma min kropp – och istället åtar jag mig själv att lära känna min kropp – och att respektera min kropp – en och jämlik här

2) Begär

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som – och ha ett begär av att få bli accepterad av människor i min omvärld för hur jag ser ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att få bli accepterad – och söka efter att få erkännande av att ”jag ser bra ut” – och existera i en tro, och upplevelse att om jag inte får ett sådant erkännande – då är jag inte värd någonting – och då måste jag på något sätt gå ut och skaffa mig själv erkännande av människor att jag ser bra ut

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i ett begär av att få ha den kroppen som alla tycker om, och som alla ser, och definierar som den mest attraktiva, och sexuellt erkända kroppen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att konsekvensen av att hålla kvar vid detta begär är att jag inte kan acceptera min kropp – och inte vara bekväm med min kropp – eftersom jag konstant är nervös, och oroar mig själv inför vad andra tycker om min kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som ett begär av att få vara känd för den kroppen jag har – och vilja att andra ska tycka, se, och definiera min kropp som ett sexuellt objekt – och jämföra min kropp med andra människors kroppar och i detta finna min kropp att vara den vackraste, och snyggaste kroppen – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa detta begäret, och strunta i att vilja bli känd – och istället koncentrera mig själv på att tycka om, uppskatta och ta hand om min kropp – och verkligen inse vilken gåva det är att ha en fullt fungerande kropp – och hur absolut respektlöst det är att ta min kropp för givet

Självåtaganden
1. När jag märker att jag går in i och som en upplevelse, såsom ett begär, av att jag vill bli accepterad av människor i min omvärld för hur jag ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – så länge jag söker acceptans från andra människor kommer jag aldrig att bli accepterad – för själva punkten av att söka efter acceptans implicerar att jag inte accepterar mig själv – och alltså saknar acceptans – således åtar jag mig själv att acceptera min kropp – att acceptera mig själv – och låta mig själv vara bekväm och tillfreds med mig själv här såsom min kropp

2. När jag märker att jag medverkar i och som ett begär av att vilja att alla ska tycka om min kropp – och att jag ska ha en kropp som alla människor i min värld definierar som attraktiv och sexuellt åtråvärd – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur begränsande – och hur meningslöst det är att söka efter ett kändisskap hos andra – av att få bli ansedd och definierad såsom att ha en snygg kropp – för vad ger det mig? Jo – ingenting överhuvudtaget förutom ångest – således åtar jag mig själv att sluta upp med detta tramset – och istället åtar jag mig själv att acceptera mig själv och min kropp – och låta mig själv vara tillfreds med vad jag har

3. När jag märker att jag går in och upplever mig själv i och som ett begär av att vilja vara känd för kroppen jag har – och att andra ska se och definiera min kropp som ett sexuellt objekt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna drömmen är absurd, och meningslös – varför vill jag uppnå någonting sådant? När jag dör är alla sådana meningslösa framgångar ändå förevigt bortglömda och utan att betytt någonting för en endaste människa – således åtar jag mig själv att sluta fokusera mitt liv på att uppnå meningslösa saker – och istället åtar jag mig själv att hänge mig själv och mitt liv till att göra saker som har substans och värde och som kommer stå efter min död

 

Dag 190: Kritik Behöver Inte Vara Personligt

Problem

I vissa situationer när människor pratar med mig – är det som om att jag innan jag hört vad det är de ska säga gör en kalkylerad gissning inom mig själv att ”ja – de kommer säkert att kritisera mig nu!” – och detta i sin tur gör att jag upplever en sjunkande känsla i mitt bröst – jag blir rädd och nervös för vad det är som komma skall.

Vidare brukar jag känna att tårar börjar formas under mina ögonlock, och detta brukar i sin tur vara ganska obekvämt – eftersom jag blir nervös för att någon ska se detta och därför fördöma mig som svag för att jag reagerade på den kritiken – som jag tror ska komma.

Punkten jag ska arbeta med idag är att ta sådan kritik personligt – kritik kan faktiskt vara väldigt bra – det kan vara så att man genom kritik får veta saker om sig själv som man annars inte hade kunnat veta, och att man därigenom kan förbättra sig själv – och korrigera misstag, och svagheter i ens applikation av sig själv i ens dagliga liv. Problemet är inte kritiken i sig självt – utan att jag tar kritiken personligt – och att jag känner mig själv ”påhoppad” – och som om ”någon kommer att attackera mig” – så detta är punkten jag ska arbeta med idag.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en bild, och en idé av mig själv att jag är som en porslinsdocka – och att om någon säger någonting negativt om mig – t.ex. att jag inte har utfört en viss handling på ett korrekt sätt – att detta då kommer ta i sönder mig och göra mig obrukbar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv som svag, och underlägsen – och att såsom oförmögen att stå stabil och tyst inom mig själv om någon ger mig kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera kritik såsom någonting dåligt – vars existens har förmågan att förnedra mig, och förtrycka mig – och göra mig ledsen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att kritik endast känns jobbigt att ta emot – om man på något sätt tar kritiken personligt och definierar sig själv i enlighet med kritiken – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver ta kritiken personligt – och inte definiera mig själv såsom ”dålig” och ”värdelös” för att någon kritiserat mig – utan jag kan helt opersonligt titta på huruvida kritiken faktiskt innehåller någonting som jag kan använda mig själv av för att göra mig själv mer effektiv i mitt liv – och i min applikation av mig själv i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att kritik är någonting jag kan ha nytta av – om någon kritiserar mig utgör faktiskt detta en möjlighet för mig att evaluera min applikation av mig själv och se huruvida det faktiskt finns någonting jag kan förbättra och styra upp i hur jag uttrycker och rör mig själv i min värld – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma kritik såsom någonting dåligt istället för att se att kritik faktiskt kan hjälpa mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en av anledningarna till att jag reagerar så pass mycket på kritik – är därför att jag skapat en idé av mig själv av att jag är ”perfekt” – och sedan skapat en idé av att det tydligen är skamfyllt, och ytterst opassande att inte i alla lägen vara fullständigt perfekt – och ha fullständig kontroll – och veta om allt som pågår och sker i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om att det är en svaghet att göra fel – och att inte alltid har rätt – och tro att det är en styrka att alltid göra rätt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera och definiera punkten av att ha fel med en känsla av genans, skam, och ångest – och tänka att om jag har fel så betyder detta att jag har misslyckats – att jag är värdelös – och att jag inte är så bra, så duktig, och så intelligent som jag borde vara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av mig själv av att jag är duktig – och att jag kan känna mig stolt med mig själv när jag gör rätt, och när andra människor verkar nöjda och tillfredställda med hur jag beter mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag även tillåtit och accepterat mig själv att skapa en motsatt idé – av att tänka och tro att om människor i min värld inte är tillfredställda med mig, inte är nöjda med mig – att det då är någonting som är fruktansvärt fel med mig – och att jag borde känna skam, ångest, och genans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv uppfostras till att tro att det är positivt att ha rätt – och att det är negativt att ha fel – och att om jag har rätt – om jag gör en sak på ett sådant sätt att människor i min omvärld blir nöjda – att detta då betyder att jag får känna mig själv nöjd med mig själv – jag får känna mig upphöjd – upphöjd – och fantastiskt älskad av människor i min omvärld – och om jag gör fel då måste känna mig fullständigt värdelös – som en idiot vars existens inte är berättigad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta kritik personligt genom att tänka och tro att det är otroligt viktigt för min självkänsla vad andra människor tycker om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter, och kämpa för att få alla människor i min värld att tycka bra om mig – och att definiera mig som en positiv, och trevlig människa – så att jag därmed aldrig behöver möta punkten i mitt liv av att någon ska kritisera mig – och att jag därmed ska känna mig själv attackerad, och illa behandlad – istället för att se, inse och förstå att min upplevelse av och som mig själv när någon kritiserar mig – har inte med kritiken i sig självt att göra – utan har med det faktum att göra att jag tillåter och accepterar mig själv att ta saker och ting personligt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när någon kritiserar mig – att då andas och påminna mig själv om att det inte är personligt – och att jag inte behöver uppleva mig själv utifrån om jag får positiv eller negativ kritik – utan jag kan helt enkelt se på kritiken objektivt – och se om den är grundad eller inte – och därefter ta ett beslut huruvida jag ska inkorporera denna information i mitt liv för att därmed kunna leva mer effektivt

Lösning

Lösningen är att inte ta kritik personligt – och att inte göra det till någon stor grej där jag tydligen blir attackerad, och anfallen av en annan – utan istället lyssna på vad den andra personen säger utan någon slags emotionell, eller känslomässig upplevelse, och sedan se huruvida jag kan ha nytta av kritiken, och om kritiken faktiskt stämmer överens med verkligheten.

När jag märker att jag tänker och tror att jag kommer att gå sönder, eller bli skadad om någon säger någonting dåligt, eller kritiskt om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – nej – jag kommer inte att gå sönder, och jag kommer inte att ta någon skada av kritik – utan jag kommer uppleva mig själv såsom jag tillåter och accepterar mig själv att uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att andas och stabilisera mig själv i min fysiska kropp – och inte låta mig själv känna det som om att jag går sönder

När jag märker att jag ser, och definierar kritik såsom någonting dåligt – vars existens har förmågan att förnedra, och förtrycka mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att kritik i sig självt är inte farligt – kritik i sig självt skapar ingen upplevelse – utan det är jag som skapar en upplevelse och projicerar denna på den kritik som jag tar emot; således åtar jag mig själv att sluta göra kritik till mer än vad kritik är – och istället andas, och stabilisera mig själv i min kropp och lyssna på vad som sägs

När jag märker att jag fördömer kritik, och tänker att ”jag vill inte ha någon kritik!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag kan faktiskt använda mig själv av kritik för att bli mer effektiv i mitt dagliga leverne – således åtar jag mig själv att sluta försöka undvika kritik – och istället lyssna och begrunda kritik när sådan blir riktad gentemot mig

När jag märker att jag tänker, och tycker att jag är ”perfekt” – och att jag därför absolut inte får förstöra denna idén av mig själv genom att bli föremål för kritik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att ha en idé av mig själv att jag är perfekt, och denna idén gör endast att jag fruktar att begå misstag – och fruktar att pröva på nya saker; således åtar jag mig själv att låta mig se att jag inte är perfekt – att det fortfarande finns massor av saker för mig att lära mig – och att det således inte är någonting dåligt, eller negativt gentemot min självbild att få kritik

När jag märker att jag tänker, och tycker att det är en svaghet att ha fel – och någonting som är förenat med skam och genans – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är inget dåligt – negativt – skamfyllt – eller genant att ha fel – det är helt enkelt endast en punkt av att inte veta och ha fullständig överblick av all relevant information för en viss punkt – således åtar jag mig själv att inte frukta att ha fel – utan istället låta mig själv pröva på och utforska nya ting och utmaningar utan rädsla för att någonting inte ska gå som det är tänkt att gå

När jag märker att jag känner mig stolt, och duktig – när jag gjort någonting som andra människor anser att vara rätt, bra eller korrekt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting fysiskt och objektivt som säger att bara för att andra tycker att jag gör bra ifrån mig – att detta då betyder att jag ska känna mig stolt och duktig – vidare är det begränsande att vara beroende av att andra ska vara tillfredställda med vad jag gör – för att jag ska agera och faktiskt göra någonting; således åtar jag mig själv att sluta skapa upplevelser av mig själv i förhållande till vad slags åsikt andra människor har om vad det är jag gör

När jag märker att jag känner mig själv skamsen, generad, eller ångestfylld – för att någonting jag har gjort verkar tas emot negativt av människor i min omgivning – och dessa tycker att jag har gjort någonting fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingen anledning till varför jag ska känna mig själv skamsen, generad, eller ångestfylld – när människor verkar vara missnöjda med mig – eftersom jag inte behöver skapa denna typen av upplevelser inom mig själv utan istället andas och förbli stabil här; således åtar jag mig själv att sluta värdera mig själv utifrån vad andra verkar tycka om vad jag gör – utan istället förbli stabil – tyst – och stilla inom och som mig själv

När jag märker att jag känner, och upplever att det är positivt att ha rätt, och negativt att ha fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är inte positivt att ha rätt, och det är inte negativt att ha fel – att ha rätt är att ha rätt – och att ha fel är att ha fel – och någonting mer än det är det inte; således åtar jag mig själv att sluta fästa emotionella och känslomässiga värden vid rätt, och fel – och istället för att fördöma och skapa en upplevelse i förhållande till rätt och fel – istället se på den praktiska punkten av att ha rätt och fel och hur denna ska dirigeras

När jag märker att jag tänker, och tycker att det är otroligt viktigt för min självkänsla vad andra människor tycker om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad andra människor tycker om mig är endast så pass viktigt för min självkänsla som jag gör det – det har endast så pass stor effekt på mig som jag tillåter och accepterar det att ha; således åtar jag mig själv att sluta skapa en upplevelse av mig själv utifrån vad jag antar att andra tycker om mig – och jag åtar mig själv att istället leva – och uttrycka mig själv här – utan att oroa mig själv för hur jag uppfattas och upplevs av andra

När jag märker att jag tar det personligt då någon ger mig kritik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att kritik är ingenting personligt – det är ingenting dåligt – och det är ingenting som jag måste skapa en upplevelse utifrån – således åtar jag mig själv att i dessa ögonblick andas och påminna mig själv om att det inte är personligt – det är ingenting dåligt med mig – ingenting som är värdelöst med mig – utan det är helt enkelt en ny punkt att ta i beaktande och se huruvida denna är relevant eller inte

Belöning

Genom att stoppa och korrigera denna punkt kommer jag att bli belönad genom att jag nu inte behöver ta kritik personligt – utan jag kan istället lyssna objektivt och utan några känslostormar och helt enkelt se om det finns saker och ting jag missat i min applikation av mig själv – om det finns saker och ting jag kan göra bättre – om det finns saker jag kan ändra på – och om det finns nya saker jag kan lära mig. Således är belöningen av att stoppa denna punkt att jag kommer att ge mig möjligt och tillfälle att växa och expandera.

Dag 174: Säkerhetsvakten Som Inte Skötte Sitt Jobb

Självskriverier

Idag ska jag skriva om ett minne som kommit upp inom mig ett antal gånger. Det har då att göra med mitt förflutna såsom en vakt inom säkerhetsbranschen. Mitt uppdrag var mycket enkelt – vakta bilar, registrera bilar, och lämna ut bilar. Utöver det var mitt uppdrag även att hålla mig vaken under nätterna, vilket definitivt var det svåraste med yrket.

Nåja, även fast jag var en i många avseenden fullständigt excellent vakt var det dock flera olika karaktärsdrag som jag saknade, vilket en riktigt ansenlig vakt innehar. Framförallt var jag dålig på att samarbeta med mina medanställda. Och det hände sig inte bättre än att jag lyckades skapa en mängd onödiga konflikter med diverse arbetskamrater. Det är bl.a. detta som jag idag känner skam över, och det är därför jag associerar minnet med min arbetstid som vakt i och som en upplevelse av skuld, och ånger.

Men det är ännu en sak som jag känner skam över från denna tid, och det är att jag faktiskt somnade flera gånger under mitt viktiga uppdrag att vakta bilar. Och jag upplever då skam eftersom jag känner det som om jag svek min arbetsgivare.

Dessa är punkterna som kommer upp inom mig när detta minne dyker upp. Alltså en mängd känslor av skam, ånger, och skuld – och där jag känner det som om att jag ”kunde ha gjort bättre ifrån mig” – när jag hade detta arbetet. Allt detta ska jag nu förlåta och lämna därhän – för som Jesus sade: ”låt de döda (minnen) begrava de döda (minnen)” = släpp ditt förflutna!

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam, och ånger när jag sagt någonting till en annan människa, som fått den andra människan att se ogillande på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera mitt antagande att en annan människa ogillar mig med en upplevelse av och som skam och skuld – där jag genast känner och upplever att jag gjort dåligt ifrån mig, och borde gjort bättre ifrån mig – eftersom det tydligen är extremt viktigt – och att hela min personliga trygghet bygger på att en annan människa tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam, och ånger över att min arbetsgivare litade på mig – och trodde att jag skulle vara ett vackert, och fint ansikte utåt för företaget – men att jag sedan började skapa konflikter med anställda, och var generellt asocial – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att detta inte handlar om min arbetsgivare, utan om mitt eget självfördömande mot mig själv – för att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och bli en personlighet av att vara asocial istället för att leva här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och ångra mig själv för att jag tidigare i mitt liv utvecklat mig själv till att vara asocial och oförmögen att kommunicera, och uttrycka mig själv effektivt med människor i min värld – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag inte är ”normal” och för att jag inte är som ”alla andra” – eller i vart fall inte är såsom vad jag tror är normalt, och såsom alla andra är – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mitt självfördömande, och istället för att fördöma mig själv – förlåta mig själv, och lära känna orsakerna inom mig själv till varför jag skapade mig själv som asocial – och således förstå mig själv istället för att vara hård mot mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och känna att jag på grund av att jag inte ansågs, och definierades som en ”normal” människa av mina arbetskamrater, utan att jag istället sågs som jobbig, och inte särskilt ”trevlig” – att tro att jag på grund av detta har ett skamfyllt förflutet, och att jag borde skämmas och ångra mig själv över hur jag uppförde mig själv, och hur jag uttryckte mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det hjälper ju intet att fördöma mig själv, eller se ner på mig själv – utan vad som hjälper är istället att jag förstår mig själv – och att jag ser, och inser hur jag skapade mig själv – och de konsekvenser som blev utflödet av mitt uttryck av mig själv som asocial

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam, och ånger över att min arbetsgivare inte tyckte att jag var värdig en anställning, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt värde i förhållande till om en arbetsgivare vill att jag ska vara anställd hos honom eller inte – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli påverkad, och styrd av vad min arbetsgivare tyckte om mig – och tro att mitt värde är fullständigt i händerna på min arbetsgivare, och om inte han tycker om mig så är jag ingenting överhuvudtaget

Självåtaganden

När jag märker att jag associerar vad jag tror att en annan människa tycker om mig såsom en upplevelse av skam och skuld – om nu denna andra människan tycker dåligt om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det inte är någonting dåligt, eller skamfyllt, eller negativt med att en annan människa har en viss slags upplevelse i förhållande till mig – det betyder faktiskt ingenting; således åtar jag mig själv att andas och inte låta mig själv influeras av vad jag antar att en annan människa upplever i förhållande till mig

När jag märker att jag känner skuld, och skam för att jag tycker att jag moraliskt förpliktigat mig själv till en annan att stå för mitt ord, och vara en förtjänstfull människa i dennas värld – och att jag inte lyckats upprätthålla denna förpliktelsen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att moraliska förpliktelser är illusioner, och existerar endast i mitt huvud – således är skam, och skuld för att jag inte upprätthållit sådana – också illusioner – således åtar jag mig själv att sluta att leva efter, och dirigera mig själv utifrån illusioner – och jag åtar mig själv att istället uttrycka och röra mig själv här – en och jämlik

När jag märker att jag upplever skam, och ånger för att jag tidigare under mitt liv utvecklat mig själv att existera såsom asocial – och inte särskilt kontakt-, och nåbar av andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är dumt att fördöma mig själv – för vem jag var förr i tiden – och hur jag upplevde, och rörde mig själv förr i tiden – var en konsekvens av mitt leverne och jag visste helt enkelt inte bättre då; således åtar jag mig själv att sluta titta bakåt – och istället se framåt – och se hur jag kan förbättra, och effektivisera mig själv här – istället för att se tillbaka på vad jag tycker jag gjort dåligt i mitt förflutna

När jag märker att jag känner och upplever skam, och ånger – för att jag tror att människor i mitt förflutna inte har sett mig som en normal, värdig, och aktningsvärd människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad andra tror om mig är irrelevant – för i grund och botten händer allt som jag upplever inom mig – och allt som jag tänker, och känner är faktiskt mitt eget förhållande med mig; således åtar jag mig själv att sluta fördöma mig själv, och sluta vara hård mot mig själv – och istället förlåta mig själv och släppa mitt förflutna

När jag märker att jag känner skam, och ånger över att jag i mitt förflutna inte sågs som en värdig anställd av min chef, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – i grund och botten är det irrelevant vad min chef tycker om mig, för att min upplevelse handlar om mig själv – och om hur jag separerat mig själv från värde och tänkt att endast pengar, endast en anställning kan ge mig ett värde; således åtar jag mig själv att sluta jaga ett värde utanför mig själv – och istället ge mig själv egenvärde här – i och som mitt andetag – en och jämlik

JesusWikipedia: Jesus ( 7–2 BC/BCE to 30–36 AD/CE), also referred to as Jesus of Nazareth, is the central figure of Christianity, whom the teachings of most Christian denominations hold to be the Son of God, and is regarded as a major Prophet in Islam.

Dag 66: Du Gjorde Fel!

Fitness-karaktären:

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett begär mot att träna och utveckla min kropp från en utgångspunkt av ego, såsom ett begär att få uppmärksamhet, och bli sedd av andra såsom att vara vältränad, snygg och attraktiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv upphetsad gentemot tanken på att träna, och utveckla min kropp, och känna ett begär mot att få titta mig själv i spegeln och se att jag blir större, och större, och att jag får mer och mer muskler

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som ”förbättra-mig-själv-karaktären” – såsom att jag alltid vill utmana mig själv, nå nya höjder, klara nya extremer – och aldrig vara nöjd med mig själv här, utan att vara extrem på något sett, utan bara normal

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och vilja, att när människor tittar på mig – att de ska tycka, och känna inom sig själv att jag är någonting utöver det vanliga – och inom mig själv existera som – jag-vill-bli-känd-karaktären – i tron att jag är bara värd någonting om jag blir känd, och sedd som unik av andra – och tro att om jag inte bli sedd som känd, och unik av andra människor, att mitt liv då är onödigt, och att det inte finns någon mening med att leva längre

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om att en vältränad kropp är något åtråvärt, och något som visar att man som människa är bättra än andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli upphetsad, och glad när jag tänker på att jag ska träna, eftersom jag då föreställer mig själv inom mig själv att jag har en vältränad, och muskulös kropp, i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera glädje i förhållande till vilken slags kropp jag har, och i förhållande till hur andra människor uppfattar och känner gentemot min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja få uppmärksamhet för hur min kropp ser ut, och vilja att människor ska titta på mig i avund, och inom sig själva tänka/uppleva att de gärna skulle vilja ha en sådan kropp som jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en ”fitness-freak” – i det att jag bryr mig själv mer om hur min kropp ser ut, än om hur jag upplever mig själv i min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se min kropp som en maskin som inte har något eget liv, och ta beslut att träna, och äta saker och ting utifrån utgångspunkten av att göra ”min maskin” så bra som möjligt – istället för att lyssna på min kropp, och inse att min kropp faktiskt lever – och att om jag tillåter, och accepterar mig själv att lyssna på, och känna min kropp – så kan jag faktiskt veta vad som är bra, och inte bra för min kropp – och vad min kropp gärna vill/vill göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att bli uppmärksammad, och få uppmärksamhet för hur min kropp ser ut, och är formad, istället för jag istället tillåtit och accepterat mig själv att ge min egen kropp uppmärksamhet, och lyssna på min kropp, och vad min kropp vill och inte vill göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den formen av en manlig kropp som är definierad som ”snygg” och ”hälsosam” inte för den sakens skull behöver vara en bra och stödjande form för min kropp – därför tillåter, och accepterar jag inte mig själv att träna, och äta, och röra mig själv för att försöka efterlikna en bild – utan jag lyssnar istället på min kropp, och hör efter vad det är min kropp behöver, och vill, och vad min kropp mår bra av, och inte mår bra av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta min kropp för given, och se min kropp som ”min” som jag kan göra vad jag vill med, utan att inse, se och förstå att min kropp inte är ”min” – utan att min kropp lever, känner, och är här precis som jag – därför tillåter, och accepterar jag mig själv att utveckla en intimitet med min kropp, genom att lyssna på min kropp, och känna efter hur min kropp mår, och vad som är bra för min kropp, och vad som inte är bra för min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli influerad av den träningshysteri som råder i samhället, som har utgångspunkten, och målet av att skapa en kropp som ser ut som de kroppar som finns på tidningar, och i filmer – istället för att se, inse och förstå att dessa kroppsideal är missbrukande, och inte på något sätt tar kroppen i beaktande, såsom kroppen vill uppleva sig själv, och finner vara stödjande – därför förändrar jag träning inom och som mig själv till att bli ett ögonblick där jag är fullt närvarande om min kropp, och där jag stöttar, och assisterar mig själv som min kropp att utveckla mig rent fysiskt, för att bli mer effektiv i min dagliga verksamhet, och leverne

Jag åtar mig själv att inte längre söka efter uppmärksamhet för hur min kropp ser ut, och istället utvecklar jag ett intimt förhållande med min kropp – där jag lär känna mig kropp såsom en varelse som ska respekteras, och som har behov som jag måste ta i beaktande när jag rör mig, och uttrycker mig själv som min kropp

Jag åtar mig själv att inte träna från en utgångspunkt av att ”pumpa min kropp” – utifrån en känsla av att var upphetsad, och glad, genom att tänka att ”jag kommer bli snyggare, och större” – och istället tränar jag här, i full närvaro av min mänskliga fysiska kropp – och jag lyssnar på min kropp, och känner efter i och som min kropp – hur min kropp vill röra sig, och träna

Jag åtar mig själv att inte ”förbättra min karaktär” – från en utgångspunkt av separation, i det att jag vill få uppmärksamhet av andra såsom att ha en ”bra karaktär” – och istället tillåter, och accepterar jag mig själv att leva, och uttrycka mig själv här – och följa efter och utveckla mig själv inom de passioner jag har, och på så sätt istället för att ”utveckla min karaktär” – lära känna mig själv såsom liv, och lära mig själv att uttrycka mig själv ärligt mot mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte önska, och vilja bli känd – och ”vilja vara någon” – utan jag tillåter mig själv att vara ”normal” – alltså att inte vara överdrivet bra på någonting, utan helt enkelt normal – eftersom jag inser, ser och förstår att jag inte behöver definiera mitt värde, och vem jag är utifrån vad jag kan göra – utan helt enkelt leva egenvärde här – ovillkorligt

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att media har skapat en vanföreställd bild av den mänskliga kroppen, och att jag inte kan lita på medias bild av vad en ”normal” och ”snygg” manlig kropp är – utan att jag måste lära mig att lyssna på och känna efter vad min kropp kommunicerar med mig här

Jag åtar mig själv att inte vilja att andra människor ska känna avund mot mig, och jag åtar mig själv att inte skapa mitt egenvärde – och ”vem jag är” – utifrån hur avundsjuka andra är på mig – utan jag tillåter, och accepterar mig själv istället att leva utifrån mig själv, och lyssna på mig själv – och se vad det är jag vill göra, och hur jag vill uttrycka mig själv i denna världen – och inte göra detta från en utgångspunkt av vad andra ska tycka – utan istället utifrån en utgångspunkt som är mig själv

Jag åtar mig själv att inte se min kropp som en maskin, utan att istället respektera, och bry mig om min kropp – och lära mig själv att ta hand om och lyssna på min kropp – och inte ta min kropp för givet – utan istället stå en och jämlik med min kropp och assistera, och stötta min kropp lika ovillkorligt som min kropp assisterar och stöttar mig

Jag åtar mig själv att låta min kropp forma sig själv såsom den finner vara assisterande och stöttande, och jag försöker inte inverka i min kropps naturliga uttryck genom att träna vissa delar av min kropp, för att jag tror att jag då skulle se ”snyggare ut” – utan när jag tränar så lyssnar jag istället på min kropp, och frågar hur jag kan stötta, och assistera min kropp – och vad min kropp skulle må bättre av – och jag tränar utifrån en utgångspunkt som är bortom bilder, och idéer om snyggt och fult – och jag tränar här i enhet och jämlikhet med min kropp

Jag åtar mig själv att inte ta min kropp för given, och att inte se min kropp som ”min” som jag kan ”göra vad jag vill med” – utan jag inser att min kropp är liv, och ska respekteras – och därför står jag upp inom mig själv och lever respekt, och omtanke gentemot min kropp

Jag åtar mig själv att inte bli influerad av den träningshysteri som råder i samhället, och inte försöka skapa min kropp till att efterlikna de ideal, och idéer om hur en kropp bör se ut som fluktuerar i samhället – utan jag tillåter, och accepterat istället mig själv att skapa ett intimt förhållande med min kropp – och lyssna på min kropp – och vara här med min kropp i varje andetag – en och jämlik

Har jag gjort fel?!-karaktären:

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en karaktär som mig själv, såsom att leva i en fruktan att göra fel, och att skapa konsekvenser för mig själv, som sedan kommer att göra så att min verklighet blir instabil – och därför skapa mig själv såsom karaktären av att försöka tillfredställa, och vara snäll mot människor i min värld, så om jag skulle göra fel, så kan jag alltid hoppas på att de kommer vara snälla mot mig, eftersom jag varit snäll mot dem

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag gör ett fel, eller ett misstag, att gå in i karaktären – ”oh shit, oh nej, vad ska jag göra?” – och gå in i en sorts panik inom mig själv, där jag försöker fundera ut hur jag ska ta mig ur denna situation, och hur jag ska lösa de misstag jag gjort – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se, inse och förstå att panik, och ångest aldrig hjälper någonting till, och att jag inte kan lösa problem mer effektivt genom att stressa – istället så möter jag konsekvenserna, och tittar på det bakomliggande problemet, såsom anledningen till varför jag manifesterade problemet, eller misstaget redan från början

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå – att när jag möter ett problem, eller jag gjort ett misstag, att det då är lönlöst att stressa upp mig själv, och att försöka finna utvägar från de konsekvenser jag skapat – och jag inser, ser och förstår – att de mest effektiva sätt att hantera sådana situationer på är att vara kvar här som andetaget, och sedan titta bakåt i tiden och fråga mig själv varför jag agerade som jag gjorde, och sedan ändra sättet att agera på så att jag inte manifesterar samma konsekvens en gång till

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som karaktären ”jag gör aldrig fel” – och ”jag är duktig” – och därav existera i konstant ångest, och rädsla – för att jag faktiskt ska göra fel, och att denna karaktär av mig själv då inte längre ska finnas till – i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att manifestera sådana karaktären i rädslan, och ångesten för att människor inte ska lita på mig, och inte ska finna, och se mig som trovärdig, och tillitsfull

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i karaktären ”gode gud, jag gjorde fel” – och se mitt fel, och misstag som ett enormt problem, och se det som skamfyllt, och dåligt att jag tillät och accepterade mig själv att glömma, och manifestera ett sådant fel – istället för att när jag upptäcker att jag gjort ett fel, att andas, att ta det lugnt, och att se hur jag på det mest effektiva sättet kan lösa detta problemet – och se om problemet ens behöver lösas – och om det ens finns ett problem eller om det bara är jag som stressar upp mig själv helt i onödan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i en karaktär av ”rädslan för att göra fel” – och i denna karaktären ta beslut för att tillfredställa, och vara trevlig mot andra människor – eftersom jag är rädd för att de ska tycka att jag gör fel, och anklaga, hålla mig ansvarig för felet – och därför agerar jag på ett sådant sätt för att göra människor så glada, och positiva mot mig som möjligt – så att jag inte ska behöva möta någon människas frustration eller otillfredsställelse med det felet jag gjort – istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att se, inse och förstå att ibland gör jag fel – och att det inte är någonting dåligt med det – utan istället lära jag mig av felet, och repeterar inte misstaget – och jag fruktar inte att andra ska bli arga/missnöjda med mig för felet jag gjort

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå in i karaktären, och upplevelsen av stress, ångest, och fruktan att göra fel – eller när jag upptäckt att jag gjort fel – utan jag fortsätter att andas, och vara här – och jag hanterar misstaget, eller felet – eller svårigheten jag möter så effektivt som möjligt – jag ser den bästa lösningen och agerar utifrån denna – och jag tillåter, och accepterar inte mig själv att skapa en emotionell upplevelse av situationen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att rädsla, och fruktan gör mig korkad, och gör att jag tar beslut som är dumma, och som inte stöttar mig i ögonblicket, utan som endast tjänar till att kompromissa mig själv, och göra mig mindre effektiv att dirigera ögonblicket till en lösning som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte frukta att skapa konsekvenser, och att göra fel – och när en sådan punkt uppstår i min verklighet – att jag här som andetaget dirigerar ögonblicket till en lösning som är bäst för alla – utan att reagera, eller skapa en upplevelse av situationen

Jag åtar mig själv att när jag skapar konsekvenser för mig själv – att se hur jag manifesterade dessa konsekvenser, och sedan se till så att jag inte repeterar dessa konsekvenser återigen

Jag åtar mig själv att inte gå in i, och bli karaktären ”oh shit, oh nej, vad ska jag göra” – och gå in i en sorts panik där jag handlar helt instinktivt, utan att ta ett steg tillbaka inom mig själv, och titta på ögonblicket i sin helhet, och därifrån ta ett beslut som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte stressa upp mig själv när jag möter svårigheter i min värld, och när jag befinner mig i tidspress i min värld – utan istället fortsätta andas, och vara medveten om mig själv här som min kropp – och inte gå in i en personlighet av att vara ”hyper” – genom att försöka göra saker och ting så snabbt, och fort som möjligt

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när jag stressar, och försöker göra saker och ting så snabbt, och fort som möjligt – finns en överhängande risk att jag skapa ytterligare konsekvenser för mig att bemöta

Jag åtar mig själv att inte söka, och vilja ha andra människors tillit, och att inte söka efter att andra människor ska bli positivt inställda till mig – utan jag utrycker mig själv istället utan känslor, och emotioner – och litar på mig själv här i varje andetag – och jag slutar definiera mig själv utifrån förhållanden, och relationer utanför mig själv

Jag åtar mig själv att inte se de misstag jag gör som enorma problem, och inte heller se det som skamfyllt och dåligt att göra misstag – utan jag tillåter mig själv att vara objektiv, och kylig – och helt enkelt se att jag gjort ett misstag, och därefter agera på det bästa sättet för att lösa, och korrigera det misstag som jag gjort

Jag åtar mig själv att inte ta beslut för att tillfredställa, och göra andra glad – för att på så vis försöka minska risken att andra blir arga på mig om jag begår ett eventuellt fel, eller misstag – utan jag förblir här som mitt andetag, och agerar autentiskt och som mig själv – och om jag gör ett misstag, och andra blir arga på mig för detta – tillåter och accepterar jag inte mig själv att bli rädd, eller ångestfylld – och gå in i en personlighet av stress – utan jag hanterar helt enkelt problemet här, genom att agera på det sätt jag ser är bäst för alla i ögonblicket

Jag åtar mig själv att inte frukta att göra misstag, och fel – utan att leva här i varje ögonblick, och inte förvänta mig det värsta – men inte heller vara vårdslös, och utan att vara aktivt vaksam över vad som är här

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när jag agerar i energi – så kompromissar jag mig själv, och jag lyckas aldrig förändra situationen till det bättre – därför stoppar jag mig själv från att följa efter energier och upplevelser

Dag 41: Att Bli Låtsaskvävd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, och frustrerad när jag inte får bestämma, och när jag känner det som om en annan bestämmer mer än vad jag gör, genom att tänka och tro – att om jag inte bestämmer så betyder att jag förlorar, och är sämre än en annan – istället för att se, inse och förstå – att känslan att förlora är inte riktig, och att förlora på riktigt är när jag tar ett beslut som inte är bäst för alla, utan som har konsekvenser som skadar – och därför inser, ser och förstår jag att det spelar absolut ingen roll vem som tar ut beslut, utan istället vad det beslutet innebär för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vilja vinna, och bevisa mig själv såsom speciell, unik, och särskild – och leva detta genom att projicera en låtsasbild av mig själv in i denna verklighet som representerar styrka, kraft, mod, och överlägsenhet – och göra detta för att på sätt försöka skrämma andra människor att ”inte försöka kämpa emot mig” – i rädslan för att om de skulle ”kämpa emot mig” – att jag då skulle förlora mig själv, bli förödmjukad, hånad och utskrattad och inte längre vara sedd av andra såsom att vara normal och acceptabel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skydda mig själv från att bli ”överkörd” och ”kontrollerad” – genom att försöka vakta mitt territorium – genom att när någon frågar mig om jag kan göra någonting, eller säger till mig att jag kan göra någonting på ett annat sätt, att gå in i motstånd och vilja göra det ”på mitt sätt” – och vilja leva på ”mitt sätt” – i tron att detta är det enda sättet jag bevakar ”mitt värde” – och ser till så att jag inte blir ”överkörd” och ”kontrollerad” – istället för att se, inse och förstå att jag inte kan bli ”överkörd” av en annan – det krävs en bil, eller att något annat tungt objekt rör sig mot mig, och krockar med mig i en snabb hastighet för att jag ska bli över

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett begär att kontrollera saker i min värld, och styra saker i min värld, så att jag kan uppleva illusionen av att jag bestämmer, och att jag vinner, och att jag är bäst – och när jag inte kan kontrollera, och styra min värld så att jag upplever denna illusion av en positiv upplevelse inom mig själv, att bli arg och frustrerad, och deprimerad, och känna det som om jag inte har ett tillräckligt fulländat liv, utan att det är någonting som saknar i mitt liv som jag på något sätt måste ge till mig själv – istället för att se, inse och förstå – att jag blivit beroende av positiva känsloupplevelser – som faktiskt inte är riktiga – utan enbart är upplevelser av energier – och att jag genom att bli beroende av dessa upplevelser, har försummat mitt ansvar gentemot min praktiska verklighet – och min process av att leva praktiskt här i varje ögonblick – därför stoppar jag detta beroende till positiva upplevelser och jag för mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet och jag står – och uttrycker mig själv här såsom en fysisk varelse – och inte som en varelse helt dirigerad och styrd av energi

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad och frustrerad när jag inte får saker som jag vill ha dem, och när andra i min värld inte åtföljer mina begär, önskningar, drömmar och fantasier, och känna det som om jag förlorar någonting – någonting jag tydligen måste ha för att vara stabil här som mig själv – istället för att se, inse och förstå att detta är ett beroende till positiva känslor jag skapat – och jag inser att när jag tillåter mig själv att vara beroende av positiva känslor – och jag tillåter mig själv att leva som en vampyr, som en konsument, som måste ha någonting ut från min verklighet, i form av en känsla – att jag då lever destruktivitet – och att jag förgör mig själv och min verklighet eftersom jag helt försummar att leva praktiskt – försummar min kropp – och försummar människor i min verklighet – därför för jag mig själv tillbaka hit till andetaget – och jag lever fysiskt – jag lever genom att röra mig själv här i förhållande till vad jag ser med mina fysiska ögon och jag stoppar alla energier som rör sig inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom naturen av att rebellera, av att trotsa, av att vara emot andra – i tron att om jag inte trotsar, och rebellerar, och hävdar mig själv såsom vad jag tänker och upplever – att jag då kommer förlora mig själv, och att jag inte kommer kunna leva effektivt eftersom en annan tydligen kommer att ha makt över mig, och vara överlägsen mig – istället för att se, inse och förstå – att jag tillåter mig själv att tolka fysiska händelser, och min fysiska verklighet i ljuset av energier, och upplevelser – och att jag genom att göra detta helt separerar mig själv från mig själv såsom min fysiska kropp – och såsom min fysiska verklighet – och att jag genom att göra detta tillåter mig själv att leva, och ta beslut som inte är bäst för alla – utan som endast är bäst för de energier jag upplever inom mig – som inte ens är riktiga – alltså lever jag på ett sådant sätt som inte är bäst för någonting överhuvudtaget – därför stoppar jag mig själv och jag för mig själv tillbaka till verkligheten och jag står upp och lever här såsom denna fysiska verklighet en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad och frustrerad när jag inte kan leva ut mina begär, och när jag inte kan materialisera mina fantasier, och drömmar – och tänka att: om jag inte kan materialisera mina drömmar, mina fantasier, och begär – att jag då har förlorat, och att jag då ”slösar bort” mitt liv – istället för att se, inse och förstå – att mina begär, drömmar och fantasier, inte är riktiga – och inte har någonting att göra med denna fysiska verklighet – mina begär, drömmar och fantasier finns endast i mitt huvud, och de är inte riktiga – jag ser därför det korkade i att bli irriterad och frustrerad när jag inte kan uppleva någonting som inte existerar – eftersom jag inser att det är omöjligt att uppleva någonting som inte existerar – därför stoppar jag mig själv och jag för mig själv tillbaka hit till verkligheten – och jag lever som mitt andetag – här i varje ögonblick – och jag rör mig själv till att färdigställa, och avsluta varje ögonblick här som andetaget – innan jag rör mig själv till nästa ögonblick – och jag rör mig själv i beaktande av vad som faktiskt är här som denna fysiska verklighet – och inte i beaktande av illusioner såsom drömmar, begär och fantasier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv otillfredsställd när jag inte kan uppfylla och uppleva mina begär, drömmar och fantasier – och tänka att – eftersom jag inte kan uppleva, och uppfylla mina begär, drömmar och fantasier – att jag därför ”missar någonting” – och inte lever mitt liv till fullo – istället för att se, inse och förstå – att när jag är i mitt huvud och tänker på vilka begär, drömmar och fantasier jag skulle vilja materialisera – att det faktiskt är då jag missar mitt liv – eftersom jag inte är här som liv – som min fysiska kropp – jag inser att allt är omvänt – och att följa min begär, drömmar och fantasier betyder att jag dödar mig själv – och att stå upp här i varje ögonblick och leva sunt förnuft – och leva vad som är bäst för alla – är att leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig trött på min verklighet, och tänka inom mig själv att ”ingenting nytt händer” – och inom denna tanken uppleva mig själv uttråkad, och såsom att min verklighet bara ”repeterar” sig själv – istället för att se, inse och förstå – att jag har skapat denna upplevelsen inom mig själv genom att jag jämfört mig själv, och min verklighet med drömmar, fantasier och begär i mitt huvud – och tagit beslutet att min verklighet inte är lika tillfredsställande som mina begär, drömmar och fantasier – istället för att se, inse och förstå – att mina begär, drömmar och fantasier inte är riktiga – de är illusioner skapade från filmer, reklam, och konversationer jag hört med andra människor – och jag inser därför att det enda sättet att leva tillfredsställande på är att jag stoppar mitt begär av att ta mig någon annanstans – och istället lever här i tillfullo i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig kvävd, och kontrollerad när en annan påpekar att jag glömt någonting, eller ber mig att göra någonting på ett sätt som de vill ha de – och tänka inom mig själv att: ”jag får ju aldrig välja hur jag vill ha det! Jag blir kvävd! Jag måste få välja hur jag vill ha det annars förlorar jag mig själv!” – istället för att se, inse och förstå att jag har skapat en idé av att jag blir kväd om jag inte får bestämma och total kontroll över min verklighet i varje ögonblick – istället för att se, inse och förstå – att jag blir inte kvävd – kvävd det blir man när man inte har någon luft, och inte kan andas – men jag kan ju andas – och jag är inte heller kontrollerad – eftersom jag kan se att jag rör mina armar, och att det är jag som talar och uttrycker mig själv – därför förstår jag att min upplevelse av mig själv är en illusion – och därför för jag mig själv tillbaka till mig själv såsom min fysiska kropp och jag lever och uttrycker mig själv här som mitt andetag – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en idé av mig själv av att jag är värdelös, och underlägsen – och därför tro att jag måste i varje ögonblick hävda mig själv och visa att ”jag bestämmer” och att ”jag har kontroll” och att ”ingen kan kontrollera mig!” – istället för att se, inse och förstå – att jag kan besluta att leva värde och jämlikhet här som mig själv i varje ögonblick – genom att varje gång en upplevelse kommer upp inom av att jag är värdelös, eller underlägsen – att jag genast stoppar mig själv och för mig själv tillbaka hit till mitt andetag – och istället lever här som min kropp – och därför inte längre känner ett behov att få erkännande av andra att jag är i kontroll, eller jag är värdefull – och att jag därför kan leva här utan att skapa några obekväma och obehagliga upplevelser av mig själv – utan att jag helt enkelt agerar som andetaget – lever som andetaget – och rör mig själv i självtillit och utan att skapa idéer om mig själv eller ögonblicket i vilket jag medverkar

Jag åtar mig själv att inte längre definiera ögonblick, och mig själv i förhållande till en upplevelse av mig själv såsom att känna mig värdelös och underlägsen – utan jag står istället upp här och stoppar dessa upplevelser av mig själv – och stadgar inom mig själv att jag är egenvärde – och jag är självkontroll – och jag behöver inte bevisa mig själv för någon annan – jag är här

Jag åtar mig själv att sluta söka efter att få andra att erkänna mig såsom stark, effektiv, och stabil – och i varje ögonblick då jag känner ett begär, och ett behov av att hävda mig själv – så stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag och jag för mig själv tillbaka hit till verkligheten – och jag inser, ser och förstår att jag behöver inte hävda mig själv – jag behöver inte visa att jag duger – jag är här

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv i förhållande till andra människor i min värld, och jag åtar mig själv att inte bli arg och frustrerad när jag märker att min verklighet inte motsvarar mina drömmar, begär och fantasier – istället stoppar jag att medverka i mina drömmar, begär och fantasier och jag för mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet och jag lever här som andetaget en och jämlik

Jag åtar mig själv att inte känna mig uttråkad och som om min verklighet inte är tillräckligt stimulerande – och jag slutar söka efter stimulans, och efter att hela tiden att något slags äventyr, eller något nytt projekt, där jag kan uppfylla mitt begär av att få ny energi – istället för jag mig själv tillbaka hit till verklighet och jag står upp som min kropp – och står som ett träd – stabil i varje ögonblick – och utan att söka efter någonting mer och bättre