Tag Archives: skjuta upp

Dag 319: Beslutsfattande

beslutBeslutsfattande – det är någonting som jag har haft en del svårigheter med i mitt liv. Speciellt att ta självständiga beslut och utan att söka få andra att ta beslutet för mig – för det är någonting som jag har haft en tendens att göra.

Denna punkt har öppnats upp i och med att jag börjar närmar mig själv slutet på min utbildning och det är alltså dags att ta beslut om vad jag ska göra, om var jag ska placera mig, och om hur jag ska placera mig själv i denna världen – alltså i vilket slags yrke och i vilken position. Att ta dessa besluten har jag upplevt som ångestladdat, fyllt av osäkerhet och såsom någonting kantat till bredden med diverse oberäkneliga faror.

Problemet är alltså att jag inte vågar ta beslut eftersom jag är rädd för att möta konsekvenserna av dessa beslut. Det är naturligtvis någonting som begränsar mig, eftersom jag istället för att ta beslut, väntar och skjuter upp det hela och hoppas att saken ska lösa sig självt. Men det går tyvärr inte till på det sättet och därför försätter jag mig i en perpetuell och ångestladdad väntan.

Det jag vill förändra och träna mig själv på är alltså att ta beslut och sedan stå vid dessa besluten och hantera de konsekvenser som uppstår, för konsekvenser följer alltid av beslut, det är någonting som är oundvikligt. Jag vill även ändra mig på det sättet att jag när jag tar beslut, så låter jag mig själv stå stabil och stadig, och litar på mig själv i mina beslut – så att jag inte hela tiden behöver ha andras erkännande att mina beslut är effektiva och att de fungerar.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att ta beslut och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ängslan och nervositet inför att mina beslut kommer att bli felaktiga och leda till konsekvenser som jag inte kommer kunna hantera och som jag kommer att ångra – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta, och skjuta upp att ta beslut, och istället hoppas att besluten ska hamna i mitt knä och tas av sig självt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig som oförmögen att ta ett auktoritativt beslut om vad jag ska göra med mitt liv, om hur jag ska leva, om vad jag ska driva, om vad jag ska ge min tid, och om vad jag ska prioritera – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att ta ett beslut, vänta, och skjuta upp att ta ett beslut, och låta mig själv hänga i luften, och försätta mig själv i stadie av ångest och nervositet, där jag upplever det som om att jag inte har någon kontroll, och jag vet inte riktigt vad som ska hända med mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag har försatt mig själv i detta stadie och att jag kan ta mig själv ut ur denna ambivalenta upplevelse genom att ta ett beslut och sedan gå detta beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera beslut såsom att vara slutgiltiga och att när jag väl tagit ett beslut kan jag inte gå tillbaka och ändra detta beslut om jag ser att det inte fungerar effektivt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest, och undvika att ta beslut, i rädslan inför att låsa mig själv i en position som jag inte vill vara i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta över på andra att ta beslut till mig i rädslan för att själv ta beslut, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att skjuta över mina beslut på andra kompromissar mig själv, eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att se vad jag är bra på, att se vad jag kan göra, att se hur jag kan leva, och sedan lita på mig själv och röra mig själv genom att jag tar ett beslut i beaktande av de fakta jag har framför mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera mig själv som underlägsen och oförmögen att ta beslut, och således förlåter jag mig själv att jag inte ens tillåtit och accepterat mig själv att försöka ta beslut, utan istället instinktivt skjuta över detta på andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att inte ta ansvar för mina beslut, låter mig själv vandra in i riktningar, och röra mig själv i min värld på sätt som inte gynnar mig, på sätt som inte är i samklang med vad jag är duktigt på och med vad jag är effektiv inom

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt och medvetet ta ansvar för att ta beslut i mitt liv, och röra mig själv i enlighet med de besluten jag tar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försätta mig i ett stadie av ångest, och nervositet, där jag fruktar och känner mig underlägsen inför att ta beslut, istället för att se, inse och förstå att det handlar bara om att se vad som behövs göras, se vad jag kan göra och hur jag kan göra det, och sedan ta ett beslut, och leva detta beslut – i grund och botten är det väldigt simpelt och ingenting som jag behöver frukta eller känna ångest för – utan istället någonting som jag helt enkelt bara behöver göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte aktivt motivera och stötta mig själv att ta beslut, och när jag märker att rädsla och nervositet dyker upp inom mig, att då förlåta dessa upplevelser, släppa dem, och sedan återgå till att fokusera på beslutet som ligger framför mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv att jag faktiskt är förmögen att kunna ta beslut, att jag har de färdigheter som behövs för att kunna avläsa min omvärld, avläsa min framtid, avläsa vad som behövs och inte behövs göras, och agera i enlighet därmed

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att ta beslut istället för att låta mig själv ta beslut direkt – se vad som behövs göras – och sedan evaluera de diverse fakta som är till mitt förfogande – och därefter ta ett beslut om hur jag ska röra mig själv – vad jag ska göra – hur jag ska agera – och släppa punkten när jag är färdig med mitt beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv inte ta steget ut i och som levandet av fullt självansvar, där jag låter mig själv ta ansvar för mitt, ta ansvar för mina beslut, och således sätta mig själv fri att agera och konstruera mitt liv på ett sätt som är bäst för alla – där jag placerar mig själv i en position där jag ser att jag kan skapa nytta och mervärde och där jag kan göra skillnad – i en position där jag är effektiv och där jag kan leva min fulla potential

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att rädsla och ångest, och att frukta att ta beslut, inte är mentala beteenden som understödjer och assisterar mig i mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt och medvetet träna på att ta beslut, träna på att skapa mening och syfte i mitt liv, och sedan leva den meningen och det syftet som jag ger till mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag behöver ta ett beslut, och jag går in i fruktan, ångest och nervositet inför att ta detta beslut, och jag väntar med att ta ett beslut och hoppas att någon annan ska göra det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag motiverar och styr mig själv att ta ett beslut, att ta ansvar för mitt liv, för riktningen i mitt liv, och bestämma vad det är jag ska göra med mig själv – således åtar jag mig själv att ta ett beslut och sluta förlita mig på att andra ska veta vad jag ska göra och hur jag ska leva

När jag märker jag förlitar mig själv på att andra ska ta ett beslut till mig, och ska hjälpa mig, och ska säga till mig vad jag ska göra, och vad jag inte ska göra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag måste lära mig själv att ta beslut för att inte göra det komprometterar mig och andra i mitt liv – och jag håller mig själv i en evig väntan istället för att motivera mig själv, ta ett beslut, och röra mig själv framåt – således åtar jag mig själv att sluta vänta och lita på mig själv att ta effektiva beslut där jag placerar mig själv i en situation som är bäst för alla och således även bäst för mig

Enhanced by Zemanta

Dag 120: Jag Ska Bara

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina begränsningar, och ursäkta mig själv att jag fortfarande tillåter och accepterar mig själv att existera inom och som begränsning – och även fast jag ser vad det är jag gör mot mig själv – att inte låtsas om som att jag ser och förstår vad det är jag gör mot mig själv så att jag inte ska behöva ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka fly undan och undvika att möta mig själv, och att möta min dag – genom att ta tag i och gå ut mina dagliga prioriteringar och rutiner – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att göra det jag planerat att göra, och att göra det som behövs göras – att leta efter ursäkter, och rättfärdiganden till varför jag borde få ge upp – och inte följa igenom med mina beslut och åtaganden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever motstånd gentemot att göra någonting som jag bestämt mig själv för att göra – att då uppleva och känna det som att jag måste hedra och ge efter gentemot detta motstånd, och att det inte finns någonting jag kan göra – och att inom detta tänka och tro att jag inte kan förändra mig själv, eftersom motståndet jag upplever är för starkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en expert på att ljuga inför mig själv, och att övertyga mig själv att jag inte tar en viss handling utifrån en utgångspunkt av att jag känner motstånd gentemot den specifika handlingen, utan att jag gör det för att ”jag har en annan punkt att ta hand om” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara fullständigt ärlig mot mig själv i varje ögonblick, och i varje andetag – och därigenom tillåta och acceptera mig själv att verkligen se, inse och förstå – varför jag gör saker som jag gör dem, och när jag agerar utifrån en utgångspunkt som är destruktiv, och dålig för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina begränsningar, och karaktärsbrister – genom att tänka att jag inte kan förändra mig själv eftersom det är för svårt, och att jag tydligen är för svag för att ändra mig själv – och att jag därför måste fortsätta leva som jag levt hittills – istället för att se, inse och förstå att detta är en ursäkt jag använder för att inte ändra mig själv, och att jag visst – faktiskt – har möjlighet att ändra mig själv och att stå upp inom och som mig själv och verkligen fysiskt förändra mina handlingsmönster – men att jag helt enkelt inte gör det eftersom jag inte känner för det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i apati, självfördömande, och ”ge upp-karaktären” – för att undvika att möta mig själv – och således istället för att jag genast rör mig själv till att ta ansvar över mig själv och min verklighet, och möta mig själv – och för en kort stund uppleva ett litet obehag inom mig själv som sedan går över – att ge upp och lägga mig ned och säga att det är för svårt, och att det är för jobbigt – istället för att se, inse och förstå att jag aldrig ens har försökt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att inte ge efter till motstånd, och till mitt begär att undvika att ta ansvar för mig själv – och för mitt leverne – utan istället varje dag – trycka mig själv igenom mitt motstånd och göra det som måste göras – läsa det som måste läsa – dirigera mig själv i de punkter som måste dirigeras – och således sluta begränsa och hålla mig själv tillbaka i ”ge upp”-karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte omedelbart när jag ser en punkt i min verklighet som kräver direktion, att omedelbart röra mig själv och dirigera punkten – och således inte tillåta och acceptera mig själv att vänta, och att använda ursäkter och rättfärdiganden till varför jag tydligen inte behöver dirigera denna punkten – och till varför det tydligen är okej att jag slipper att dirigera denna punkten och att jag istället kan vänta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att tag i punkter i min värld, istället för att dirigera punkter med en gång – och utan att skjuta upp det tillfället där jag ändå måste ta tag i punkten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig att hantera tid effektivt – genom att göra det som måste göras – en punkt, efter en punkt – tills det att jag är färdig och jag har gjort det som behövs göras och att jag därmed är fullständigt klar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda ursäkten att ”jag har inte tillräckligt med tid” – för att på så vis fly undan ansvar, och åtaganden som jag möter i min verklighet – istället för att se, inse och förstå – att jag verkar alltid ha tillräckligt med tid för att titta på en film, eller göra någonting som jag tycker är roligt, men att jag aldrig verkar ha tillräckligt med tid för att göra sådant som jag tycker är ansträngande, och jobbigt – men som trots detta ändå behövs göras

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att jag använder ursäkten att ”jag har inte tillräckligt med tid” – för att manipulera mig själv att inte direkt ta ansvar för mig själv i de punkter jag möter i min verklighet

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att sluta skjuta upp saker och ting in i framtiden utan istället göra dem här – i och som detta ögonblick – och när jag märker att jag skjuter upp någonting som behövs göras här – och att jag tänker att jag ”inte har tillräckligt med tid” – för att göra det som jag måste göra; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att göra det som måste göras – och inte längre skjuta upp saker i framtiden utan istället agera här

Jag åtar mig själv att sluta skjuta upp saker och ting jag behöver göra in i framtiden för att jag inte tycker om att göra dem, eller för att jag inte känner för att göra dem, eller för att jag är rädd att göra dem – och således åtar jag mig själv att göra saker som behövs göras – HÄR – i och som detta ögonblick och få saken färdig, klar och dirigerad och sedan fortsätta till nästa punkt

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag ser vad det är jag gör mot mig själv i ett ögonblick – fast jag låtsas inom och som mig själv som att jag inte vet – att i det ögonblicket stoppa mig själv, ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att genast förändra mig själv, och att göra det som jag ser att jag undviker, eller inte vill kännas vid

Jag åtar mig själv att hålla fast vid mina beslut, åtaganden och ansvar – och framförallt ge dessa all min uppmärksamhet innan jag gör någonting jag tycker är roligt, eller uppfriskande – eller – nöjesfullt – och således åtar jag mig själv att hantera och dirigera de punkter som är viktiga först – och sedan om det finns tid över – göra någonting som jag tycker är nöjesfullt och roligt

Jag åtar mig själv att när jag upplever motstånd gentemot att ta tag i mina prioritering, ansvar och åtaganden – att stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och göra det som måste göras – och inte längre skjuta upp att göra det – utan att istället trycka mig själv igenom mitt motstånd och helt enkelt göra det – och alltså inser, ser och förstår jag att nyckelordet är ”att göra det”

Jag åtar mig själv att istället för att vara en expert på att ljuga inför mig själv, att istället bli en expert på att vara sanningsenlig mot mig själv – och således i och som varje ögonblick vara säker på varför jag gör någonting, eller varför jag inte gör någonting – och inom och som mig själv hela tiden vara på det klara med varför jag tar beslut; och således åtar jag mig själv att när jag tar ett beslut utifrån att jag känner ett motstånd, och en motvilja mot att röra mig själv – eller göra någonting – att då genast stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och sedan göra det som behövs och måste göras

Jag åtar mig själv att sluta ursäkta mig själv, och manipulera mig själv att jag inte kan förändra mig själv – genom att tänka, och tro att jag är för svag, och att det är för svårt för mig att hantera, och förändra vissa ingrodda handlingsmönster jag skapat – och i detta åtar jag mig själv att se, inse och förstå att det finns ingen ursäkt att inte ändra på mig själv – och att visserligen kan det vara jobbigt, och svårt – men det är inte som att det på något sätt är omöjligt; och således åtar jag mig själv – att när jag ser att jag inte vill ändra mig själv i ett ögonblick – att genast stoppa mig själv – att ta ett andetag – och förändra mig själv – och ta tag i mitt liv och göra det som måste göras

Jag åtar mig själv att absolut inte under några omständigheter använda apati, eller ”ge upp”-karaktären för att fly undan mig själv, och undvika att ta ansvar för mig själv; och således – när jag märker att jag gör detta – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag stadgar inom mig själv att jag faktiskt inte är en jäkla slav till apati, eller tendensen att ge upp – utan jag klarar att trycka mig själv igenom denna svårighet jag upplever – och således gör jag det – ”bara gör det” är nyckelordet

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att först och främst använda min tid till att göra det som jag måste göra – och sekundärt använda min tid till sådan jag tycker är roligt att göra; och således – när jag märker att jag upplever motvilja, och motstånd mot att göra någonting specifikt – att då stoppa mig själv från att ge något slags värde till denna upplevelsen av motvilja, och istället i och som ögonblicket – pusha mig själv igenom upplevelsen och göra det som måste göras

Jag åtar mig själv att sluta skjuta upp ögonblicket då jag måste hantera, och ta tag i en viss punkt – och istället göra det HÄR – i och som detta ögonblicket – och således inte längre vänta på att punkten måste få mig att agera, utan istället agera och dirigera punkten här – och således åtar jag mig själv att applicera principen av att handla, och ta ett beslut direkt – och att inte skjuta upp saker och ting på framtiden; och således – när jag märker att jag skjuter upp saker, och att jag väntar med att göra saker och ting som jag mycket enkelt kan göra här – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag gör det som måste göras och slutar vänta, skjuta upp, och undvika att ta ansvar för mig själv

Jag åtar mig själv att när jag inom mig själv tänker att ”jag inte har tillräckligt med tid” och använder det som en ursäkt att inte ta tag i och effektivt dirigera punkter i min värld – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att inse, se och förstå att jag faktiskt har tillräckligt med tid – eftersom jag alltid har tid att titta på filmer, eller göra saker jag tycker är roliga – men tydligen har jag aldrig tid att göra sådana saker jag tycker är tråkiga, men som jag måste göra

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att när jag gör saker och ting direkt här utan att skjuta upp och vänta – att jag då kommer att ha all den tid jag behöver för att göra det som jag måste göra – eftersom jag gör det HÄR – och HÄR finns tid

Titta Även in Detta!

Dag 3: Att Skjuta Upp

Idag har jag upplevt mycket ilska, och frustration, och ilskan och specifikt kommit upp i situationer där jag sett en annan leva på ett sett såsom inte tar hänsyn till denna fysiska verklighet. Och naturligtvis är det mig själv som jag ser. Jag lever för saker, och ger all min tid åt vissa aktiviteter, som faktiskt inte är särskilt relevanta, och i detta så överger jag, och kompromissar min fysiska och praktiska verklighet som är här.

Ett exempel är följande, jag sitter vid datorn och skriver på min uppsatts, jag sitter där djupt försjunken i vad jag gör, och känner att det jag gör är verkligen det viktigaste som finns. Men under tiden så märker jag inte att det står disk i köket, och jag går inte och äter när jag börjar bli hungrig, eftersom jag då kommer förlora tid! Förlora tid! Men, vadå förlora tid? Jag tar ju i det ögonblicket hand om mig själv, och om min verklighet, hur kan det definieras såsom att förlora tid? Det är ju någonting viktigt, som verkligen behövs göras, och som både jag och min verklighet tjänar på.

Så, det jag ska göra är att jag helt enkelt ska låta saker ta tid, och lägga mindre tid på de ”viktiga” sakerna, och helt enkelt lägga mer tid på mig själv, och på att andas. Låt saker ta den tid som det behöver, och om det inte finns tillräckligt med tid, ja då finns det helt enkelt inte tillräckligt med tid; ingenting att oroa sig över, eller stressa runt för.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa min fysiska kropp, och min fysiska verklighet, genom att göra saker som inte är relevanta, och vara rädd för att jag kommer förlora tid, om jag tar hand om min verklighet, och om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera det som ett slöseri med tid att ta hand om mig själv, att ta hand om min fysiska verklighet, att titta på en film, att ta det lugnt, att läsa en bok, att vara här i denna fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa runt i mitt huvud, och hela tiden tänka på hur mycket, eller hur lite tid jag har, och vad jag kan använda min tid till, istället för att leva här, och effektivt utnyttja varje andetag, till att faktiskt använda min tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv i rädslan och ångesten att jag inte har tillräckligt med tid, istället för lugnt och sansat planera min tid, och se hur mycket tid jag behöver, och sedan använda min tid effektivt, istället för att göra saker som jag inte behöver, och sedan i sista minuten stressa och känna ångest för att jag inte gjort det som jag behöver göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på hur mycket tid jag har, istället för använda den tiden jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för att jag inte har tillräckligt med tid, istället för att vara här och utnyttja den tiden som är här, som mig själv, i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kommer få mer tid genom att oroa mig själv för hur mycket, eller hur lite tid jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att jag genom att stressa upp mig, och genom att tänka på vad klockan är, och hur många timmar jag har spenderat på en viss sak, att jag genom att göra så får ut mer tid av min dag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig jagad av tiden, istället för att inse att det enklaste sättet att ta väl hand om min tid, är genom att planera min tid, och faktiskt följa min plan disciplinerat, istället för att ge upp, och rättfärdiga varför jag inte följer min plan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att effektivt strukturera och planera min tid, och sedan leva min planering utan att gå in i och bli lathet, och apati, och därigenom skjuta upp de saker som behövs göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra saker som behövs göras på en gång, och därmed inte tänka mer på det, utan bara göra det här och sedan har det gjort

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i, och agera utifrån det motstånd jag känner när jag är på väg att ta mig an ett projekt, eller slutföra en någonting, eller fullfölja min planering, eller helt enkelt ta hand om mig själv och min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp saker som behövs göras, istället för att göra dem här på en gång

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att den enda anledningen till varför det känns som att jag inte har någon tid, är för att jag skjuter upp att göra de saker som faktiskt behövs göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lura mig själv, genom att skjuta upp att göra viktiga saker, och sedan tänka att jag inte har tillräckligt med tid, istället för att inse att det är jag som har skapat upplevelsen av mig själv såsom att inte ha tillräckligt med tid, genom att skjuta upp att göra de saker som jag måste göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte korrigera mig själv när jag ser att jag skjuter upp någonting, och genast i det ögonblicket göra det som jag tänkte göra, och fullfölja, och slutföra det, och sedan när ögonblicket är färdigt, att jag därefter tar mig till nästa ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att bristen på tid jag upplever reflekterar tillbaka till mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att effektivt strukturera, planera, och leva min struktur – utan att uppskjuta de handlingar som jag planerar in i min struktur

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera utifrån det motstånd som jag upplever gentemot att skriva min uppsats, och gentemot att studera – och därigenom skjuta upp en sak som jag vet att jag måste göra, och som jag vet att jag måste lägga tid på för att verkligen färdigställa på ett acceptabelt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva mig själv, och styra mig själv att faktiskt göra det jag planerat, och färdigställa det jag ser måste färdigställas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som att jag förlorar min frihet, och förlorar mig själv, och att jag blir fastlåst, när jag tar hand om mina ansvar direkt, och gör det som måste göras utan att skjuta upp det, utan att göra någonting emellan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit mig själv att agera när punkten öppnar upp sig, och här, och inte skjuta upp det

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse och förstå att när jag skjuter upp någonting, så förlorar jag tid, eftersom jag inte använder den tiden som här, eftersom jag istället skjuter upp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp min tid, istället för att använda min tid, att skjuta upp att leva och dirigera mig själv här, istället för att faktiskt leva, dirigera, och navigera mig själv här i varje ögonblick, och när motstånd kommer upp inom mig, att jag driver och föser mig själv igenom detta motstånd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga tiden, och tänka att det finns för lite tid, istället för att inse och förstå att jag genom att jag inte använder min tid, faktiskt skapar upplevelsen av mig själv såsom att inte ha tillräckligt med tid

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse och förstå att det alltid finns tillräckligt med tid här, när jag använder den tiden som är här, och agerar, och dirigerar mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att det är inget fel på den mängden tid jag har, utan på hur jag använder och brukar den tiden jag har till mitt förfogande

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva, och träna mig själv på att i varje ögonblick göra det som behövs göras, och strukturera mitt liv och mina handlingar utifrån vad jag ser i detta ögonblick, och på så sätt inte tillåta och acceptera mig själv att skjuta upp

Jag hänger mig själv till att strukturera, planera, och använda den tiden som är här till mitt förfogande, effektivt och med sunt förnuft

Jag hänger mig själv till att i varje ögonblick sluta anklaga, och projicera min tidsproblem på tiden självt, och inser att jag skapar min egen tid i varje ögonblick

Jag hänger mig själv till att följa de planer som jag sätter för mig själv, och inte rättfärdiga, och ursäkta mig själv, till varför jag inte ska, inte orkar, eller kan följa min tidsplanering

Jag hänger mig själv till att bli en effektiv tidsanvändare

Jag hänger mig själv till att ta tag i det punkter som kommer upp i ögonblicket, ögonblickligen, och därmed inte skjuta upp till ett senare ögonblick

Jag hänger mig själv till att styra, och dirigera mig själv här i ögonblicket

Jag hänger mig själv till att driva, och fösa mig själv igenom allt motstånd, och stå upp och dirigera mig själv som motståndet, att göra det jag känner ett motstånd mot