Tag Archives: skola

Dag 360: Konsten att finna sin motivation

Vi lever idag i ett samhälle där motivation är någonting som ofta sammankopplas med pengar, drömmar, hopp, visioner, önskningar, förhoppningar och begär. Den accepterade definitionen av motivation är att vi rör oss framåt på grund av någonting – ofta på grund av någonting som vi inte själva direkt styr över.

I kontrast till vårt samhälle och den definition av motivation vi har accepterat står barn, djur och natur. Deras definition av motivation är en helt annan än vår egen. Barn, djur och natur, och säkert andra slags tingestar, drivs inte på samma sätt som den vuxna människan av energier och upplevelser. Det är också en av deras absoluta största styrkor, och en förmåga som möjliggör för många helt fantastiska saker att skapas.

Att ett barn lär sig gå är ett fenomen som kan härledas till den inneboende och naturliga motivation som ett barn föds med. För det är ju ganska uppenbart att barnet inte först drömmer om att kunna stå upprätt, sedan får ett begär om att kunna gå lite, och sedan målmedvetet förverkligar sin vision. Nej, istället lär sig barnet att gå som en naturlig del i dess utveckling. Det är helt enkelt någonting som händer och görs för att de fysiska förutsättningarna finns här och för att barnet har ett inneboende driv att vilja expandera. Ett sådant inneboende och medfött driv har ingenting med energi att göra utan är någonting helt annat.

Under mitt eget liv har jag i stor omfattning drivits av den mer onaturliga typen av driv – det vill säga den som baseras på energi, upplevelser, en känsla. Men det jag har insett är att detta driv, denna kraft i praktiken inte fungerar. Den är inte funktionell och den leder en inte till det man faktiskt behöver och vill ha. Om man låter sig följa en energi, och använda den som sin motivation och guide blir konsekvensen att ens liv blir irrationellt, och i bästa fall kan endast en skenbar målmedvetenhet och fokus frammanas. Och anledningen till det är att energi till sin natur är en mycket, mycket oberäknelig kraft. Vidare består den alltid av två sidor. Den har en positivt laddad sida, som t.ex. kan bestå av ett begär, och den har en negativt laddad sida, som t.ex. kan bestå av fruktan. När man sedan följer energin blir man i princip en fånge till hur upplevelserna fluktuerar och rör sig från en positiv till en negativ laddning och motsatt håll.

Jag kan med ett exempel från mina tonår visa hur detta kom till uttryck. Under loppet av kanske fem år lyckades jag bli intresserad av, och helt låta mig uppslukas av säkert fyra olika intressen. Jag ville ett tag bli filmregissör, och jag gav hela mitt liv till denna dröm, allt jag gjorde skulle leda till att jag blev en regissör. Jag åkte på konferenser, och filmvisningar, försökte skapa mig ett kontaktnätverk, och lära mig hur man faktiskt gjorde filmer. Men sedan hände något intressant. Drömmen försvann, motivationen var som bortblåst, och inget sug fanns kvar inom mig.

Då kom nästa intresse in i mitt liv, vindsurfing. Plötsligt inrutades varje ledig stund i mitt liv till att vindsurfa, till att se på vindsurfing brädor, till att planera mitt liv utifrån hur jag kunde tillägna mig mer färdigheter inom vindsurfing. Ja, jag blev som besatt av vad man kanske vid ett första ögonkast skulle kunna kalla för motivation. Men efter ett halvår var denna feber ingenstans att finna. Även detta intresse hade alltså uppslukats av jorden och alla planer, drömmar och begär jag tillägnat mig kändes inte längre viktiga.

Sedan kom nästa grej och det var dataspel. Mer exakt ett dataspel som heter Warcraft 3 – och omgående blev nästa mål att bli den bästa Warcraft 3 spelaren som någonsin existerat. Jag kunde sitta i timvis varje dag för att träna, för att bli bättre, för att kunna nå framåt och fullgöra mina drömmar och mål. Mitt liv var återigen fyllt av en härligt positiv energi av lust och framåtanda. Emellertid, och vid det här laget kan ni nog gissa vad som sedan hände, jo mitt intresse försvann, drivet var borta, mitt tidigare mål helt utan värde.

Jag kan fortsätta såhär ett ganska bra tag, för största delen av min ungdom karaktäriserades av en vild energetisk jakt efter nya äventyr, mål och drömmar, som sedan avtog och försvann. Men jag ska inte gå in närmare på alla de olika intressen, drömmar och mål som jag tog upp, utan istället vill jag belysa själva mekaniken bakom det här beteendet. Själva frågan om varför jag gjorde som jag gjorde – varför jag var så rastlös, och hela tiden sökte efter något nytt, varför jag drev mig själv framåt med den här energin, och sedan när jag var utan en sådan, inte gjorde någonting överhuvudtaget.

Fortsättning följer i nästa blogg.

Advertisements

Dag 354: Tidsnöd

När jag sitter och gör någonting där jag måste koncentrera mig mycket för att kunna nå någon slags framgång, t.ex. när jag sitter och pluggar, har jag en tendens att gå in i en slags isolation. Jag låser helt enkelt ute omvärlden för den “stör mig” – och när någonting sedan kommer in och önskar uppmärksamhet blir jag irriterad och arg.

Det hände idag när jag satt och pluggade och min partner ringde mig – hon undrade om jag kunde hjälpa henne att bära in matvarukassar. Till en början ville jag säga nej och säga: ”Jag pluggar, har inte tid!” – men jag beslutade mig trots allt för att gå och hjälpa till. Men jag märkte att jag var irriterad, och kände mig en aning utnyttjad av min partner, och som om att hon inte i tillräcklig mån tog i beaktning att jag pluggar inför min tentamen och därför borde få lämnas ifred.

När situationen var över och jag tittade tillbaka kunde jag konstatera två saker. För det första hade jag tillräckligt med tid för att gå och hjälpa min partner, och bara för att jag avbröt mina studier ett kort tag betyder ju inte att jag är oförmögen att komma tillbaka till dem när jag är klar. För det andra märkte jag att det som höll mig kvar i den där isolationen, och känslan av att jag inte har tid att hjälpa till, var stress och ångest – jag ville inte ”slösa” bort min tid – men faktum är att jag inte hade slösat bort min tid för att hjälpa en annan bära in mat är ju faktiskt något praktiskt, ändamålsenligt och produktivt. Det är alltså intressant att se att mina reaktioner inte har någon faktisk bäring i denna fysiska verklighet – de är helt och hållet mentala idéer och definitioner om hur världen fungerar.

Reaktionen som jag kommer arbeta med i denna blogg är alltså den irritation som kommer upp inom mig när jag känner mig pressad att färdigställa något och någon dyker upp och begär min uppmärksamhet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och irriterad när någon närmar sig mig och vill ha min uppmärksam när jag sitter och gör någonting som jag behöver koncentrera mig på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag studerar, arbetar eller på något annat sätt koncentrerar för att skapa någonting, eller hinna med någonting, att då gå in i och som en reaktion och upplevelse av stress, och ångest, och motivera mig själv ifrån denna anspänning inom mig själv att jag måste bli klar, och jag måste producera ett visst slags resultat inom en viss fastlagd tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag rör och motiverar mig själv med utgångspunkt i denna anspänningen skapar jag konsekvenser för mig själv, där jag upplever det som en strid, och som ett slöseri med tid att gå upp och hjälpa en annan, eller låta mig själv ta ett ögonblick att vara med mina katter, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att närma och gå mina ansvar – mina åtaganden – med och som mitt andetag – med och som min kropp – och inte låta mig själv bli besatt i en stress- och tidsnödskaraktär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en tidsnödskaraktär som jag går in i och rör mig själv utifrån – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra denna tidsnödskaraktär till min normala livsstil – där jag inte tillåter mig själv att hjälpa en annan att bära in matvarukassar, att låta mig själv vara lita med mina katter, att låta mig själv göra en kopp kaffe, eller gå och vila mig, för jag känner det som om att detta vore ett slöseri på min tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är ett slöseri med tid att spendera tid med mina katter, eller att hjälpa min partner bära in matvarukassar, och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapat en mycket begränsad definition av slöseri, där jag ser slöseri såsom att vara allt som inte låter mig själv tjäna mer pengar, och säkerställa min position i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad och frustrerad när någon ber mig att göra någonting, när jag tycker mig själv utföra någonting annat under tidspress – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en upplevelse av att vara under tidspress, och av att vara i tidsnöd – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapar konsekvenser för mig själv när jag går in i denna karaktären och låter den styra och kontrollera mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag studerar, eller gör något slags arbete, någonting som har med pengar att göra, att då gå in i en tidspress och tidsnödskaraktär – där jag upplever det som om att jag måste vara så effektiv och sparsam som möjligt med den tiden jag har – och nyttja exakt alla sekunder till sin maximala omfattning – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig att studera och att jobba från en utgångspunkt av att ta det mer lugnt – och vara mer avslappnad

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att förstå att den tidspress och tidsnöd jag upplever inte är faktisk och riktig – utan att den är en fiktion som jag skapat genom att medverka i ångest och rädsla inför min framtid – och inför hur jag ska skapa mitt liv i denna världen – således åtar jag mig själv att när mina katter eller min partner vill ha uppmärksamhet emedan jag studerar, eller gör någonting annat som kräver min koncentration, att då släppa taget om mina studier, eller mitt jobb ett tag, och vara med katterna eller min partner – och förstå att det komprometterar inte mig för jag har tillräckligt med tid

När jag märker att jag går in tidsnödskaraktären – vilket jag kan känna genom att jag andas snabbare, jag tänker mer på vad jag ska göra och hur jag ska göra det, jag börjar titta på klockan för att se att jag hinner med och är i fas med mitt schema, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att andas djupt ut och in – och slappna av i min kropp – och på en fysisk praktisk nivå sakta ner mig själv och mitt tempo – och låta mig själv mjukt följa med i dagens ansvar och åtaganden – och inte göra det till en tidsnödssituation

Dag 346: Konsten Att Angöra En Tentamen

Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

Dag 345: Onödig Nervositet

Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

 

Dag 327: Konsten Att Inte Döma

Denna vecka har jag fått läsa om ämnet rättslära, vilket är ett väldigt filosofiskt ämne, och som jag upplevde vara hårklyverier och en knappologi – alltså väldigt onödigt.

När jag läste om alla dessa rättsteorier blev jag irriterad, och stingslig – det kändes som om att jag slösade bort min värdefulla tid med att läsa det här, och dessutom hade jag svårt att förstå vad författarna menade. De använda sådana obskyra ord att jag kände mig helt borttappad. Konsekvensen av att jag gick in i den här upplevelsen blev ineffektiva studier, jag lärde mig inte särskilt mycket, och dessutom var det inte särskilt bekvämt att studera heller, eftersom jag var inne i den här upplevelsen av att vara irriterad.

Men, nu är det som så att det här ämnet, hur jag än upplever det, faktiskt visar mig någonting om mig själv. Rättslära representerar nämligen orden noggrannhet, fokus, och konsekvent tänkande, eftersom det är dessa färdigheter man måste ha för att kunna tillägna sig ämnet. Anledningen till att jag blev irriterad, och frustrerad var bl.a. därför att just noggrannhet och färdigheten att kunna systematiskt gå igenom någonting, är saker som jag inte tillfullo behärskar. Jag hoppar gärna från ämne till ämne, från sak till sak, och stannar helst inte kvar i ett område allt för länge – jag vill vidare till nästa. Genom att läsa rättslära, och ta till mig ämnet kan jag träna mig på att leva orden noggrannhet och systematik – vilket är någonting som jag ska göra för mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad, frustrerad, och stingslig när jag läser rättslära, eftersom jag tycker det går onödigt sakta, och att författarna har ägnat otrolig möda på att utforska någonting som i grund och botten är onödigt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fråga mig vad slags färdigheter och förmågor jag kan ta mig till genom att läsa och studera rättslära, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en anledning till varför jag blev stingslig och irriterad, är just för att rättslära kräver fokus, tålamod, och noggrannhet, vilket är ord som jag ännu inte tillfullo bemästrar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillfullo hänge mig själv till att studera rättslära, trots att jag upplever rättslära som onödigt, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att titta på vad jag kan lära mig av att läsa rättslära, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det faktum att jag blev arg när jag satte mig och började läsa, faktiskt visar mig att det är någonting med rättslära som jag ännu inte behärskar, och att det därför finns någonting för mig att lära mig inom ämnet rättslära

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ovillkorligt låta mig själv närma mig nya ämnen, upplevelser, färdigheter, och förmågor, och således inte döma dem, utan istället se vad jag kan lära mig, och ta med mig utifrån att gå dessa punkter tillfullo, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag möter en ny punkt, såsom rättslära, och en upplevelse kommer upp inom av att ’detta är tråkigt’ eller ’detta är onödigt’ att jag då trots denna upplevelse – ovillkorligt låter mig själv närma mig ämnet

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig närma mig nya områden, ämnen, och kunskaper fördomslöst och utan några förutfattade meningar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma ut rättslära innan jag ens satt mig in i ämnet, och döma ut ämnet på basis av att jag upplevde att det var svårt för mig att ta mig till ämnet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv istället för att reagera – andas – och driva mig själv till att sätta mig in ämnet och lära mig ämnet – och ha tålamod med mig själv – och alltså inte döma ut endast för att jag har en negativ upplevelse inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte närma mig nya områden, nya fakta, och nya omständigheter fördomsfritt, och således låta mig själv se dem, uppleva dem, ta del av dem, och lära mig om dem, utan att ha en upplevelse, en åsikt, eller en idé av vad de är – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att jag kan lära mig någonting nytt från allt i min värld, och det hela handlar om vem jag är i förhållande till vad jag gör, och hur jag låter mig själv närma mig vad det är jag gör

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag dömer ut någonting, och närmar mig denna saken från en utgångspunkt av att vara arg, frustrerad, eller irriterad, då omöjliggör jag för mig själv att lära mig någonting om denna saken, och jag skapar min självupplevelse till att vara obekväm, jobbig, och otillfredsställande, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma, oavsett vad det är, utan fördömande, utan upplevelser, utan istället med vidöppna, och fördomslösa ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag närmar mig någonting nytt utifrån en utgångspunkt av irritation, ilska, och frustration, så placerar jag ett skynke ovanför denna nya saken, och låter mig själv endast se, och uppleva om denna nya sak, det jag själv upplever inom mig, varför jag helt och hållet förlorar verkligheten, och förlorar min koppling, och direkta interaktion med vad som är här; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv till att närma mig nya saker, omständigheter, utmaningar, färdigheter, och förmågor, inte utifrån en upplevelse, utan istället med utgångspunkt i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag tillåter mig själv att reagera på någonting nytt, och skapa åsikter, och idéer om detta nya, då kastar jag bort en möjlighet för mig själv att växa, och expandera, för vem vet vad jag hade kunnat lära mig, vad jag hade kunnat göra, och vad jag hade kunnat förstå om jag hade hängett mig till denna nya punkten som dykt upp, och låtit mig själv gå den tillfullo utan några fördömanden, och utan några idéer – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt, fullständigt, och helt, hänge mig till nya punkter i min värld, oavsett vad det är – och låta mig själv lära känna dessa nya punkter innan jag avgör mitt förhållande till denna nya punkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte genom att läsa och studera rättslära, låta mig själv träna på att leva, och applicera orden noggrannhet, systematik, fokus, och abstrakt tänkande, och således låta mig själv använda denna kurs i skolan till att expandera mig själv, växa, och bli mer effektiv, direktiv, och styrande i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att hela mitt liv, mitt arbete, mina studier, mina fritidsintressen, är ett enda stort smörgåsbord för mig med en massvis av aktiviteter i vilka jag kan leva, och öva mig själv på att leva ord, träna förmågor, expandera, och förbättra mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hänge mig själv till att se vad jag kan lära mig själv, och hur jag kan expandera mig själv genom de olika aktiviteter som finns i min vardag

Självåtaganden

När jag märker att jag fördömer, skjuter bort, och reagerar på någonting nytt som kommer in i min värld, som jag upplever ett motstånd gentemot, inte riktigt förstår nyttan med, eller förstår vad jag ska göra med, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag genom att fördöma, reagera, och skjuta bort någonting som jag inte förstår, att jag då begränsar mig själv, och håller mig själv tillbaka, och omöjliggör för mig att expandera, utöka, och förbättra mig själv; således åtar jag mig själv att hänge mig själv till de nya saker som dyker upp i min värld, och se vad det är jag kan lära mig om mig själv, och hur det är jag kan expandera, röra mig själv, och förbättra mig själv genom de olika aktiviteter jag hänger mig till i min värld

Jag åtar mig själv att närma mig aktiviteter i min värld i stabilitet och fysisk närvaro – och jag åtar mig själv att närma mig aktiviteter och omständigheter fördomslöst och utan några förutfattade meningar – och jag åtar mig själv att göra detta genom att andas – och vara här – fysiskt – praktiskt – med min kropp – och interagera utan tankar

Jag åtar mig själv att närma mig rättslära utan fördömanden eller reaktioner, och således åtar jag mig själv att använda mig av rättslära för att leva orden noggrannhet, stabilitet, fokus, och att vara systematisk – och således åtar jag mig själv att använda mig själv av de olika aktiviteter och åtaganden jag har i min värld för att expandera mig själv och bli mer effektiv i min applikation av mig själv

Enhanced by Zemanta

Dag 289: Jag Vill Tillhöra

Igår såg jag på filmen ”10 things I hate about you” – vilket är en typisk ungdomsfilm som riktar in sig på den Amerikanska grundskolans kultur. Det som genomsyrar filmen är de olika slags hierarkiska mönster som de olika personerna rör sig inom. Vissa är så kallade populära, andra är så kallade opopulära, vissa andra är nördar, osv. Vad som är intressant är att alla definierar sig som någon slags personlighet, och sedan lever de ut denna personlighet i enlighet med det värde de tror att denna personlighet har.

belongingDet som sedan händer i filmen är att alla dessa olika personligheter försöker överleva, försöker göra sig hörda, och leva ut sina begär, och konstant är det friktion, och konflikt mellan de olika personligheterna. De populära gillar inte de impopulära. Nördarna gillar inte sportfånarna, osv. Vad jag har märkt är att denna mycket stereotypa bild av grundskolan faktiskt stämmer överens med verkligheten, inte bara under grundskolans år, utan även senare i livet. Beteendet som människor har att söka sig till grupper, och sedan definiera sig i enlighet med dessa grupper består ända fram till döden.

Själv har jag märkt att jag tar del i detta beteende att söka en tillhörighet, och en identitet hos andra, och att jag har en mycket intressant upplevelse inom mig som driver mig till att försöka nå någon slags position bland andra. Det är rädsla. Rädsla driver mig till att interagera, och söka gemenskap, för jag fruktar att vara utanför – så enkelt är det; jag fruktar att inte kunna definiera mig själv som någon ”som andra känner” – vem är jag om det bara är jag som är här? Spelar jag någon roll då överhuvudtaget?

När jag så att säga, lyckas att integrera mig själv i någon grupp, då upplever jag positiva känslor: tillhörighet, värme, kärlek, gemenskap – allt det där positiva som jag kopplat till att vara med, och tillhöra någon slags grupp. Men vad är detta för slags upplevelse egentligen? Det är intressant att fråga mig själv, hade jag ens haft en positiv upplevelse när jag befinner mig i en grupp, om jag inte hade haft en negativ upplevelse då jag inte fanns i en grupp? Jag menar – är inte dessa två upplevelser två saker av samma mynt – JO – nämligen ENERGI.

Därför är det intressant att vi människor går omkring i våra liv och strävar efter att få uppleva så mycket positiva saker som möjligt, och att vi inte ifrågasätter detta – vad är egentligen denna positiva upplevelse? Är det någonting jag försöker undvika genom att konstant söka, och tråna efter denna positiva upplevelse? Kan jag ens säga att jag tar egna självständiga beslut om jag hela tiden följer efter en positiv upplevelse?

Svaret är att: så länge vi följer en upplevelse så har vi ingen kontroll, ingen makt, ingen integritet, och ingen självdirektiv princip inom och som oss själva – vi är i grund och botten slavar till en förprogrammerad natur som vi inte skapat i och som i medvetenhet, utan som vi på sätt och vis tränats in igenom att vi tagit efter externa influenser utan att ifrågasätta hur det är vi lever – och om det är bäst för oss själva.

Eftersom jag inte under några omständigheter vill fortsätta att vara en slav, så kommer jag idag att arbeta med denna punkt, om att söka tillhörighet, och gemenskap, och sätta mig själv fri från rädslan att vara med mig själv, och att vara själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka positiva upplevelser av att känna mig tillhörande, av att känna att jag ingår i en gemenskap, och att jag är en del av en kultur som tycker om mig, och som ser mig som någonting värdefullt, och speciellt, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, och känna ångest inför att vara med mig själv, och tro att när jag är med mig själv, och inga människor befinner sig runt mig, att det är någonting fel på mig, och att jag genast borde söka mig till andra människor och vara social, i tron att detta är det rätta sättet att leva på, och att det bekräftar att jag är en ”normal” och ”vanlig” människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som ångest inför att vara ensam, utstött, och utelämnad i denna världen, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att möta det som är negativt i denna världen utan att känna mig själv positivt laddad av en upplevelse av tillhörighet, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att lösningen är inte att söka efter positiva upplevelser utanför mig själv, lösningen är inte att vara social med andra och känna, och uppleva en tillhörighet; nej lösningen är att korrigera mig själv, föra mig själv tillbaka till min kropp, och leva här i och som varje andetag, och inte låta mig själv vara, eller bli besatt av rädsla inför att stå i och som denna världen utan att känna att jag tillhör någon viss typ av grupp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att istället för att bygga upp, och utveckla, och expandera mig själv, och träna mig själv på att stå stabil i denna världen, självständig, och stå oavsett huruvida jag tillhör någon grupp, eller inte – att istället gå in i rädsla, och ångest, nervositet, inför att inte tillhöra någon grupp, och inför att inte vara en del av någon slags gemenskap; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, att föra mig själv tillbaka hit – och att se, inse, och förstå att jag måste inte hålla kvar vid denna ångesten, och denna rädslan – utan att jag kan istället ta mig själv tillbaka hit, och leva på denna jorden, i min kropp, utan rädsla – utan istället vara stabil

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att utveckla, och skapa ett ostabilt lynne – där jag i grund och botten tror om mig själv, att jag inte är god nog, eller tillräcklig nog, för att vara stabil, för att interagera i denna världen med andra i och som stabilitet, och för att gå i denna världen utan att känna ett behov att få bli bekräftad, och erkänd av andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och föra mig själv tillbaka hit – och i detta gå mitt liv, gå min process i och som stabilitet, och utan att försöka förtrycka rädslan genom att generera positiva upplevelser, utan istället förlåta, och korrigera mig själv så att jag inte längre lever utifrån en utgångspunkt av att vara besatt av rädsla, och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta på mig själv utifrån andras ögon, och se mig själv utifrån hur jag tror att andra ser på mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt av att få bli bekräftad, och att få säkerställa att alla människor i min omvärld har en positiv syn på mig, och pratar om mig som om att jag är någonting positivt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå – att när jag konstant söker efter att få bli sedd som positiv av andra – då kompromissar jag mig själv, och jag slänger bort mig själv för att försöka tillfredsställa andra, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva i enhet, och jämlikhet med och som min kropp, och gå mitt liv utan att bekymra mig för vad andra tycker, eller inte tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv pressad att imponera, och visa andra människor vad jag kan, och vad jag tycker, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att vara okänd, att frukta att vara en s.k. ”nobody” som ingen vet, och som ingen känner till, och som ingen bryr sig om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera utifrån en rädsla för att om jag inte får andra att se mig, erkänna mig, och tycka om mig, så kommer jag vara försvarslös i denna världen, och det kommer inte finnas någonting jag kan göra för att skydda mig själv, och för att se till att oavsett vad som händer, så har jag någon jag kan gå till, och någon som kan ge mig beskydd, och säkerhet, och trygghet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli influerad under min uppväxt av kulturen av att inordna mig själv i en hierarki där jag är en viss personlighet, och där jag har ett visst värde, och att jag därmed måste röra mig själv inom denna begränsning, och överleva inom denna begräsning – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att andas – och säga till mig själv såhär – LUGN! Jag behöver inte vara någon annan än mig själv för att kunna överleva, och röra mig själv effektivt i denna världen – visserligen kan jag ibland behöva ta på mig vissa roller i systemet för att tjäna pengar – men i sociala relationer finns absolut inget krav på att jag måste vara någon för att tillfredsställa andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag inte kan vara säker, eller trygg med bara mig själv, utan att jag måste ha någon slags grupptillhörighet, någon slags kulturell tillhörighet, någonting jag kan tänka att ”detta är jag” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv, att se, inse, och förstå att detta är en begräsning, och att jag självklart inte behöver kunskap i mitt huvud, bilder i mitt huvud, och en mental känsla av att känna mig positiv för att vara trygg, och säker, med och som mig själv, eftersom trygghet, och säkerhet som mig själv är praktiska, faktiska ord som jag kan leva praktiskt här; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det jag upplever såsom att vara ”jätteviktigt” såsom att ha en social tillhörighet med andra – det är endast en mental upplevelse, och inte en faktiskt, riktig verklighet, och således inte någonting som jag måste lägga kraft, och energi på för att bevara – utan är någonting jag utan rädsla kan släppa taget om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv tillfullo, helt, och hållet släppa taget om alla försök att passa in i denna världen, och att förstå att jag inte behöver passa in i denna världen, eller försöka vara precis som alla andra är, vad är det för meningen med det egentligen? Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att mitt ansvar gentemot mig själv är att tillåta mig själv att vara mig själv, att uttrycka mig själv, att vara öppen, stabil, och trygg inom och som mig själv – och att jag inte tillåter, och accepterar mig själv att bli en slav till upplevelser som inte har något syfte, som inte har något praktiskt ändamål, utan som bara kommer upp inom mig och är inom mig, och stör mig, och gör så att jag inte effektivt kan medverka, uttrycka mig själv, och delta här i detta ögonblick med vad som är framför mig här nu

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att människor som är kända, och som verkar populära, som verkar ha många vänner, mycket aktiviteter som kallar på dem, att tro att dessa människor är bättre än jag, att de är lyckligare än jag, och att jag för att kunna vara tillfreds med mig själv, måste bli exakt som dem, måste skapa mig själv ett harem av människor som följer efter mig, och att jag måste lyckas bli en slags ikon för andra människor; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt sluta fundera på, oroa mig över, och tänka på hur andra människor upplever sig själva, och istället fokusera på mig själv här – fokusera på att uttrycka mig själv, fokusera på att undersöka mig själv, fokusera på att lära känna mig själv, fokusera på att förstå mig själv – jag menar detta är saker som jag helt glömmer bort, och ignorerar när min uppmärksamhet är på vad som händer ”där ute”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå, att när min fokus, och min uppmärksamhet är på andra människor, och jag vill leva andra människors liv istället för mitt eget, då är jag inte HÄR i och som min kropp, då är jag inte HÄR och jag tar inte ansvar för vem jag är inom och som mig själv, och hur jag upplever mig själv – således förlåter jag mig själv jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att andas, att föra mig själv tillbaka hit – och åta mig själv att fokusera på mig och inte på vad andra gör, eller inte gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mitt fokus glida ifrån mig själv, och börja glida utåt gentemot andra, där jag börjar titta på andra, och fundera på hur andra upplever sig själva, på vad andra gör, och på vad andra tänker – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att vara HÄR med och som mig själv – att röra mig själv HÄR – att lära känna mig själv, och korrigera mig själv HÄR till att leva och uttrycka mig själv på sådant sätt att det inte existerar något slags punkt av oärlighet inom mig själv gentemot mig själv, utan att jag är fullständigt klar, och fullständigt stabil i och som varje andetag, och att jag vet vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag tillåter mig själv att gå in i sinnet, och börja fundera, börja tänka, och börja uppleva – det är då jag missar vad som är verklighet, och vad som är av värde, och vad som är på riktigt – och jag börjar tro att det som försiggår i mitt huvud på något sätt är verkligt, och är det jag borde ge uppmärksamhet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå, att detta är lögnen som jag drar för mig själv för att inte möta mig själv HÄR och gå med och som vad som är verkligt såsom denna fysiska verklighet HÄR; alltså åtar jag mig själv att gå HÄR med och som min kropp i denna fysiska verklighet och sluta ge uppmärksamhet till det som försiggår i mitt huvud

Självåtaganden

När jag märker att jag börjar fundera på att jag kanske inte är tillräckligt social, att jag inte har tillräckligt många kontakter, att jag inte har tillräckligt många människor som känner till mig, som vet vad jag heter, som tycker om mig, som tycker att jag är snäll och trevlig person att vara med; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag håller på att gå in i en besatthet där jag vill vara någon för andra för jag känner mig rädd för att vara själv, rädd för att vara ensam; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här – andas – och att se att alla är ensamma här och inför döden står vi alla ensamma – således är denna upplevelsen av tillhörighet endast en energi och ingenting riktigt – således åtar jag mig själv acceptera, och omfamna min ensamhet och sluta försöka fly från denna punkten

När jag märker att min fokus börjar gå ut mot andra människor, och jag börjar tänka, och fundera, och undra över hur möjligtvis andra känner sig, huruvida andra möjligtvis har roligare liv än jag, trevligare liv än jag, och att jag därmed saknar någonting eftersom jag inte är lika pratsam, eller social, eller trevlig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag i detta läge håller på att gå in i sinnet, och förlora mig själv till energi, och till idéer som inte har någon slags koppling till vad som är verklighet och till vad som är riktigt; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka – att andas – och att fokusera på mig själv, och mitt ansvar för och som mig själv att vara stabil, att vara HÄR – och disciplinera mig själv att vara HÄR i varje andetag och inte fundera på vad andra gör eller inte gör

Enhanced by Zemanta

Dag 208: Socialitetskaraktären – Rädsla, och Begär (Del 2)

Jag fortsätter idag att arbeta med socialitetskaraktären – och jag kommer nu att börja ta mig igenom de olika dimensioner som karaktären består av – applicera självförlåtelse, samt självåtaganden på de punkter som jag ser.

1) Rädsla

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös för att jag inte duger – och för att jag inte är lika mycket värd som andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra människor, och jämföra människor mot varandra – och evaluera människor – och skapa en social hierarki inom mig själv – där jag fördömer människor utifrån hur mycket värde jag tycker de har i förhållande till varandra – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället se, inse och förstå att alla är värda detsamma – att ingen är mer värd än en annan och att det således inte finns någon grund att frukta att förlora mitt värde som människa

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte passa in, och vara rädd för att bli sedd av majoriteten såsom att vara nördig, töntig, utanför, och av lägre socialt värde än andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv ett inbillat socialt värde genom att jämföra mig själv med andra människor – och skapa detta värde inom mig själv genom att jämföra mig själv med andra och analysera hur många sociala interaktioner jag har med andra – jämfört med andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tappa bort mig själv såsom självuttryck – såsom människa och varelse här – genom att försöka vara någonting jag inte är för att uppnå min idé av egenvärde

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte bli ansedd av människor i min värld såsom att jag passar in – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och ha ett begär av att passa in – och vara rädd för att om jag inte passar in – så kommer jag att bli ensam, och känna mig själv emotionellt sårad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en upplevelse av att känna mig emotionellt sårad när jag inte tycker mig själv vara accepterad och erkänd av majoriteten i en social konstellation

4. jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara accepterad av en social konstellation – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillåtit mig själv att kompromissa mig själv – och förändra mig själv för att få passa in – och för att få känna mig själv accepterad av andra människor – istället för att jag tillåtit och accepterad mig själv att leva – uttrycka mig själv naturligt här – såsom mitt naturliga och vanliga uttryck av mig själv utan att försöka göra mig till – eller försöka få erkännande av människor i min värld

Självåtagande
1. När jag märker att jag upplever mig själv rädd och nervös för att jag inte duger, och för att jag inte är lika mycket värd som andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är värd lika mycket som alla andra – att jag har mitt värde här med mig för att jag är en jämlik del av denna existens – i det att jag är fysisk och materiellt manifesterad här såsom en kropp – såsom fysiska molekyler och celler – vilket är detsamma för allt annat som existerar i denna världen; således åtar jag mig själv att sluta känna mig själv mindre värd, mindre betydelsefull – och se, inse och förstå att jag är här i enhet och jämlikhet precis som allt annat

2. När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att jag inte ska passa in, och rädd för att bli sedd av majoriteten såsom att vara nördig, töntig, utanför, och av lägre socialt värde än andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén om den sociala hierarkin är just det – en idé och inte en fysisk verklighet – det är någonting man upplever – man känner sig underlägsen, man upplever sig själv mobbad, man upplever sig själv mindre värd – men det är inte en fysisk och faktiskt sanning; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån denna mentala idén om en social hierarki – och istället fokusera på att leva – och uttryck mig själv här – med och som min kropp i varje andetag

3. När jag märker att jag blir rädd för att inte bli ansedd av människor i min värld såsom att jag passar in – i rädslan för att jag ska känna mig ensam, och emotionellt sårad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – endast om jag medverkar i, och definierar mig själv utifrån energi såsom sinnet – finns det ett behov av att passa in, och ett behov av att undvika att känna mig sårad och ensam – eftersom känslor och upplevelser av energi kan endast existera i och som sinnet; således åtar jag mig själv att sluta begränsa mig själv genom att existera i och som sinnet – och istället leva här med och som min mänskliga fysiska kropp – i och som varje andetag

4. När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att inte vara accepterad av en social konstellation – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur lite det faktiskt betyder för mig, och mitt liv – huruvida jag är accepterad och erkänd av en social konstellation – jag kan ju se tillbaka på mitt liv – och där se att de sociala förhållanden jag under mina skolår kämpat så hårt för att bevara inte längre finns – detta betyder alltså att de sociala konstellationer som jag ger så mycket energi och tanke nu är precis likadana och kommer inte finnas kvar i mitt liv, och vara av något värde för mig – således åtar jag mig själv att sluta lägga energi på att försöka bevara relationer som jag ändå inte kommer hålla kvar vid – och istället lägga min uppmärksamhet på att bevara och uttrycka mig själv effektivt i de relationer som jag faktiskt ser är av värde – substans – och som kommer ha en effekt på mig och mitt liv – vilket inte utgörs av de sociala konstellationer jag möter i skolan, och på arbetet – i alla fall till en väldigt stor del är det så

2) Begär

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära ett begär av att få vara den personen som är mest känd, mest omtyckt, och mest populär – den personen som ha de mest omtyckta, mest populära, och mest accepterade människorna som vänner – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva på ett sådant sätt är att jag kompromissar mig själv som mitt naturliga uttryck av och som mig själv – eftersom jag inte låter mig själv vara med de människor som jag faktiskt tycker om att vara med – och jag inte låter mig själv göra de saker jag tycker om att göra – eftersom jag istället gör, och är med människor för att få känna mig själv speciell

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nära, och skapa ett begär av att vilja vara den personen i en social konstellation som har det högsta värdet – d.v.s. vara ansedd av människor i min omgivning såsom att vara den bästa – den mest speciella – och den mest accepterade individen av alla människor i en social konstellation – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva på detta sätt – av att ha en önskan och ett begär av att få uppleva mig själv på detta vis – är att jag inte tillåter mig själv att vara mig själv – att vara naturlig och inte tillgjord – eftersom jag hela tiden försöker få andra att tycka om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett begär av att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – och önska, och vilja att få ha någon att prata med konstant – och önska att människor skulle vilja prata med mig, och ha det som sin högsta önskan att få inleda en relation med mig – och få kalla sig själva mina kompisar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur detta begär har en baksida – baksidan är att jag måste ändra mig själv, förtrycka mig själv, och skapa mig själv såsom en bild – och inte visa vem jag är på riktigt – eftersom då kan jag aldrig uppnå och förverkliga mitt begär

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett begär av att få ha mest uppmärksamhet – och få bli erkänd som en socialt segrande, och betydelsefull individ – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att vara mig själv – för att försöka uppnå denna drömmen och materialisera mitt begär – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara tillfreds med mig själv – att uppskatta de människor som faktiskt är i min värld och som jag har naturliga och avslappnade relationer – för att på så vis tillåta mig själv att leva här och sluta jaga efter att få uppnå ett begär som inte är riktigt till att börja med

Självåtaganden
1. När jag märker att jag skapar, när, och medverkar i och som ett begär att få vara den personen som är mest känd, mest omtyckt, och mest populär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta begär leder inte till något annat än fejkade relationer med andra människor som inte har någon substans – eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att vara mig själv med andra människor utan istället emulerar och fejkar mig själv för att få en viss respons och reaktion från andra människor; således åtar jag mig själv att vara mig själv – att acceptera mig själv och att inte försöka uppnå en roll, och en position hos andra människor av att vara erkänd och högt uppsatt – men samtidigt inte frukta att ta kontakt med nya människor – och etablera nya relationer – och prata med människor – men inte låta denna process definiera mig – och ge mig en upplevelse av att vara värdefull

2. När jag märker att jag när, skapar, eller medverkar i och som ett bär av att vilja vara den person i en social konstellation som har det högsta sociala värdet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén om att ha ett socialt värde – är enbart en idé och är inte en faktiskt och fysisk sanning – det är en subjektiv upplevelse – som skapas av subjektiva kulturella definitioner – av vad man definierar och anser vara socialt värde – således åtar jag mig själv att sluta jaga efter denna abstrakta och mentala upplevelse – och istället åtar jag mig själv att leva här med och som min kropp – och använda varje andetag till att uttrycka mig själv en och jämlik – med och som min mänskliga fysiska kropp här

3. När jag märker att jag medverkar i och som, och när ett begär av att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – och önska, och vilja att få ha någon att prata med konstant – och att människor vill prata med mig, och vill få kalla sig själv min kompis – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att detta begär är irrationellt – och bygger på en känsla av tomhet – av att jag känner mig värdelös, och ensam för mig själv och som om att jag måste ha människor runtomkring som konstant ger mig uppmärksamhet för att jag inte ska känna mig själv värdelös; således åtar jag mig själv att sluta känna mig tom – och värdelös – sluta känna mig ensam – och istället fokusera på att leva och vara här med min mänskliga fysiska kropp i och som varje andetag – och se, förstå, och inse – att jag är här – med mig själv i varje andetag – och således är jag faktiskt aldrig ensam

4. När jag märker att jag skapar, när, och medverkar i och som ett begär av att få ha mest uppmärksamhet – och få bli erkänd som en socialt segrande och betydelsefull individ – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget sådant som att segra socialt – det är endast en subjektiv upplevelse som är mental – alltså existerar enbart inom mig – och den är alltså inte riktig – och således ingenting att kämpa för – eller försöka uppnå – således åtar jag mig själv att leva här i verkligheten – och endast beakta – och följa – och kämpa för punkter som jag kan se är verkliga eftersom jag kan ta på dem – röra vid dem – och konfirmera deras existens här för mig själv

Enhanced by Zemanta