Tag Archives: skolan

Dag 208: Socialitetskaraktären – Rädsla, och Begär (Del 2)

Jag fortsätter idag att arbeta med socialitetskaraktären – och jag kommer nu att börja ta mig igenom de olika dimensioner som karaktären består av – applicera självförlåtelse, samt självåtaganden på de punkter som jag ser.

1) Rädsla

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös för att jag inte duger – och för att jag inte är lika mycket värd som andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra människor, och jämföra människor mot varandra – och evaluera människor – och skapa en social hierarki inom mig själv – där jag fördömer människor utifrån hur mycket värde jag tycker de har i förhållande till varandra – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället se, inse och förstå att alla är värda detsamma – att ingen är mer värd än en annan och att det således inte finns någon grund att frukta att förlora mitt värde som människa

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte passa in, och vara rädd för att bli sedd av majoriteten såsom att vara nördig, töntig, utanför, och av lägre socialt värde än andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv ett inbillat socialt värde genom att jämföra mig själv med andra människor – och skapa detta värde inom mig själv genom att jämföra mig själv med andra och analysera hur många sociala interaktioner jag har med andra – jämfört med andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tappa bort mig själv såsom självuttryck – såsom människa och varelse här – genom att försöka vara någonting jag inte är för att uppnå min idé av egenvärde

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte bli ansedd av människor i min värld såsom att jag passar in – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och ha ett begär av att passa in – och vara rädd för att om jag inte passar in – så kommer jag att bli ensam, och känna mig själv emotionellt sårad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en upplevelse av att känna mig emotionellt sårad när jag inte tycker mig själv vara accepterad och erkänd av majoriteten i en social konstellation

4. jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara accepterad av en social konstellation – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillåtit mig själv att kompromissa mig själv – och förändra mig själv för att få passa in – och för att få känna mig själv accepterad av andra människor – istället för att jag tillåtit och accepterad mig själv att leva – uttrycka mig själv naturligt här – såsom mitt naturliga och vanliga uttryck av mig själv utan att försöka göra mig till – eller försöka få erkännande av människor i min värld

Självåtagande
1. När jag märker att jag upplever mig själv rädd och nervös för att jag inte duger, och för att jag inte är lika mycket värd som andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är värd lika mycket som alla andra – att jag har mitt värde här med mig för att jag är en jämlik del av denna existens – i det att jag är fysisk och materiellt manifesterad här såsom en kropp – såsom fysiska molekyler och celler – vilket är detsamma för allt annat som existerar i denna världen; således åtar jag mig själv att sluta känna mig själv mindre värd, mindre betydelsefull – och se, inse och förstå att jag är här i enhet och jämlikhet precis som allt annat

2. När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att jag inte ska passa in, och rädd för att bli sedd av majoriteten såsom att vara nördig, töntig, utanför, och av lägre socialt värde än andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén om den sociala hierarkin är just det – en idé och inte en fysisk verklighet – det är någonting man upplever – man känner sig underlägsen, man upplever sig själv mobbad, man upplever sig själv mindre värd – men det är inte en fysisk och faktiskt sanning; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån denna mentala idén om en social hierarki – och istället fokusera på att leva – och uttryck mig själv här – med och som min kropp i varje andetag

3. När jag märker att jag blir rädd för att inte bli ansedd av människor i min värld såsom att jag passar in – i rädslan för att jag ska känna mig ensam, och emotionellt sårad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – endast om jag medverkar i, och definierar mig själv utifrån energi såsom sinnet – finns det ett behov av att passa in, och ett behov av att undvika att känna mig sårad och ensam – eftersom känslor och upplevelser av energi kan endast existera i och som sinnet; således åtar jag mig själv att sluta begränsa mig själv genom att existera i och som sinnet – och istället leva här med och som min mänskliga fysiska kropp – i och som varje andetag

4. När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att inte vara accepterad av en social konstellation – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur lite det faktiskt betyder för mig, och mitt liv – huruvida jag är accepterad och erkänd av en social konstellation – jag kan ju se tillbaka på mitt liv – och där se att de sociala förhållanden jag under mina skolår kämpat så hårt för att bevara inte längre finns – detta betyder alltså att de sociala konstellationer som jag ger så mycket energi och tanke nu är precis likadana och kommer inte finnas kvar i mitt liv, och vara av något värde för mig – således åtar jag mig själv att sluta lägga energi på att försöka bevara relationer som jag ändå inte kommer hålla kvar vid – och istället lägga min uppmärksamhet på att bevara och uttrycka mig själv effektivt i de relationer som jag faktiskt ser är av värde – substans – och som kommer ha en effekt på mig och mitt liv – vilket inte utgörs av de sociala konstellationer jag möter i skolan, och på arbetet – i alla fall till en väldigt stor del är det så

2) Begär

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära ett begär av att få vara den personen som är mest känd, mest omtyckt, och mest populär – den personen som ha de mest omtyckta, mest populära, och mest accepterade människorna som vänner – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva på ett sådant sätt är att jag kompromissar mig själv som mitt naturliga uttryck av och som mig själv – eftersom jag inte låter mig själv vara med de människor som jag faktiskt tycker om att vara med – och jag inte låter mig själv göra de saker jag tycker om att göra – eftersom jag istället gör, och är med människor för att få känna mig själv speciell

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nära, och skapa ett begär av att vilja vara den personen i en social konstellation som har det högsta värdet – d.v.s. vara ansedd av människor i min omgivning såsom att vara den bästa – den mest speciella – och den mest accepterade individen av alla människor i en social konstellation – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva på detta sätt – av att ha en önskan och ett begär av att få uppleva mig själv på detta vis – är att jag inte tillåter mig själv att vara mig själv – att vara naturlig och inte tillgjord – eftersom jag hela tiden försöker få andra att tycka om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett begär av att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – och önska, och vilja att få ha någon att prata med konstant – och önska att människor skulle vilja prata med mig, och ha det som sin högsta önskan att få inleda en relation med mig – och få kalla sig själva mina kompisar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur detta begär har en baksida – baksidan är att jag måste ändra mig själv, förtrycka mig själv, och skapa mig själv såsom en bild – och inte visa vem jag är på riktigt – eftersom då kan jag aldrig uppnå och förverkliga mitt begär

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett begär av att få ha mest uppmärksamhet – och få bli erkänd som en socialt segrande, och betydelsefull individ – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att vara mig själv – för att försöka uppnå denna drömmen och materialisera mitt begär – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara tillfreds med mig själv – att uppskatta de människor som faktiskt är i min värld och som jag har naturliga och avslappnade relationer – för att på så vis tillåta mig själv att leva här och sluta jaga efter att få uppnå ett begär som inte är riktigt till att börja med

Självåtaganden
1. När jag märker att jag skapar, när, och medverkar i och som ett begär att få vara den personen som är mest känd, mest omtyckt, och mest populär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta begär leder inte till något annat än fejkade relationer med andra människor som inte har någon substans – eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att vara mig själv med andra människor utan istället emulerar och fejkar mig själv för att få en viss respons och reaktion från andra människor; således åtar jag mig själv att vara mig själv – att acceptera mig själv och att inte försöka uppnå en roll, och en position hos andra människor av att vara erkänd och högt uppsatt – men samtidigt inte frukta att ta kontakt med nya människor – och etablera nya relationer – och prata med människor – men inte låta denna process definiera mig – och ge mig en upplevelse av att vara värdefull

2. När jag märker att jag när, skapar, eller medverkar i och som ett bär av att vilja vara den person i en social konstellation som har det högsta sociala värdet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén om att ha ett socialt värde – är enbart en idé och är inte en faktiskt och fysisk sanning – det är en subjektiv upplevelse – som skapas av subjektiva kulturella definitioner – av vad man definierar och anser vara socialt värde – således åtar jag mig själv att sluta jaga efter denna abstrakta och mentala upplevelse – och istället åtar jag mig själv att leva här med och som min kropp – och använda varje andetag till att uttrycka mig själv en och jämlik – med och som min mänskliga fysiska kropp här

3. När jag märker att jag medverkar i och som, och när ett begär av att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – och önska, och vilja att få ha någon att prata med konstant – och att människor vill prata med mig, och vill få kalla sig själv min kompis – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att detta begär är irrationellt – och bygger på en känsla av tomhet – av att jag känner mig värdelös, och ensam för mig själv och som om att jag måste ha människor runtomkring som konstant ger mig uppmärksamhet för att jag inte ska känna mig själv värdelös; således åtar jag mig själv att sluta känna mig tom – och värdelös – sluta känna mig ensam – och istället fokusera på att leva och vara här med min mänskliga fysiska kropp i och som varje andetag – och se, förstå, och inse – att jag är här – med mig själv i varje andetag – och således är jag faktiskt aldrig ensam

4. När jag märker att jag skapar, när, och medverkar i och som ett begär av att få ha mest uppmärksamhet – och få bli erkänd som en socialt segrande och betydelsefull individ – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget sådant som att segra socialt – det är endast en subjektiv upplevelse som är mental – alltså existerar enbart inom mig – och den är alltså inte riktig – och således ingenting att kämpa för – eller försöka uppnå – således åtar jag mig själv att leva här i verkligheten – och endast beakta – och följa – och kämpa för punkter som jag kan se är verkliga eftersom jag kan ta på dem – röra vid dem – och konfirmera deras existens här för mig själv

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 173: Att Bli Sin Egen Kompis

Självskriverier

Idag var det dags att återvända till min skola och jag fick träffa mina klasskamrater. Och jag noterade ett par intressanta saker om mig själv i förhållande till mina klasskamrater. Det var framförallt en sak jag lade märke till, och det var hur jag först när jag kom till skolan var lugn, och avslappnad – jag hade inte så många tankar på vem jag skulle vara med, eller prata med – eller hur jag skulle prata och kommunicera; men sedan när jag träffade mina klasskamrater – då ändrade sig detta.

Och när jag då började kommunicera med människor så kunde jag märke hur jag ofta fann att jag inte hade någonting att säga – det finns liksom ingenting inuti i mig som jag kunde se som någonting jag skulle vilja säga i det ögonblicket – men ändå letade jag febrilt inom mig själv efter någonting som jag kunde säga. Och tillslut hittade jag någonting som jag kunde säga, och så sa jag det – utan att egentligen vara intresserad, eller särskilt engagerad i vad jag pratade om – istället sa jag någonting för att kunna fortsätta prata med mina klasskamrater.

Det var också intressant att när jag väl började prata med mina klasskamrater, att jag väldigt sällan sa vad jag tyckte om saker. Om den jag pratade så något i stil med ”ja, den där skådespelaren – han är ju så tråkig!” – då sade jag – oftast – ”ja, visst är han det!” – utan att jag egentligen tyckte det – eller sade jag ett mumlande ”mmm…”.

Så – det är intressant att se hur jag kompromissar mig själv för att få passa in bland andra. Det är väldigt konstigt att jag håller på med detta för jag tjänar verkligen ingenting på det. Hoppet, och längtan som driver mig att kompromissa mig själv är längtan efter att få en riktigt, riktigt bra kompis, och att få bli populär och ansedd av andra – men trots mina väldigt tappra försök har min dröm aldrig manifesterat sig – vilket tyder på att det är något högst felaktigt med mina uträkningar; att kompromissa mig själv skapar inte det jag vill ha.

Och vad är det då jag vill ha? Jo – en kompis, och en grupp människor som accepterar mig, tycker om mig, och erkänner mig – så varför ger jag inte detta till mig själv då? Jo – för att jag inte vetat att man kunde göra det! Men nu vet jag att det går att leva ord som mig själv, och således ska jag träna mig själv på att vara den där vännen till mig själv – genom att jag verkligen tillåter mig själv att hålla om mig själv, hjälpa mig själv, och bry mig om mig själv.

Så – idag ska jag arbeta med de punkter som jag nämnt ovan om hur jag ändrar mig bland människor för att få uppleva närhet, och känslan av att vara omtyckt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor, och jag inte vet vad jag ska säga – eller inte har någonting som jag vill säga – att då gå in i och som en panik, och en rädsla inom och som mig själv – och börja leta efter någonting relevant som jag kan säga; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och göra mig själv till för att på så vis försöka få andra människor att tycka om mig – och tycka att det är roligt att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är runtomkring människor, att bli orolig och nervös för att jag inte ”tar tillvara” på stunden tillräckligt mycket – genom att prata, interagera och kommunicera med människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv tänka, och tro att jag måste prata med människor för att kunna ”ta tillvara” på ögonblicket tillräckligt mycket; istället för att se, inse och förstå att det inte handlar om vad jag gör – utan om vem jag är i och som ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag träffar människor, att bli nervös, rädd, och ängslig för att jag inte ska göra bra ifrån mig, och alltså uttrycka mig själv på ett sådant sätt så att människor känner sig bekväma runtomkring mig – och tycker det är roligt att vara i min omgivning – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när människor i min omgivning verkar reagera negativt, och inte ha positiv upplevelse runtomkring mig – och då tänka att ”det är mitt fel” – och ”jag måste ändra på mig själv så att det inte händer igen”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara tråkig och intetsägande när jag är runtomkring människor – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor pratar bakom min rygg när jag inte är i närheten, och säger att jag är tråkig, och intetsägande som en person – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig till – och verkligen försöka visa vilken rolig prick jag är, och hur oberäknelig och humoristisk jag kan vara – när jag är runt andra människor – så att ingen ska kunna säga någonting dåligt om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av och tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig naturligt och avslappnat när jag är runt andra människor – och att inte oroa mig själv för hur andra människor värderar mig, eller vad de tycker om mig – utan istället fokusera på att andas här i och som min mänskliga fysiska kropp – och att uttrycka mig själv utan att hålla tillbaka mig själv, utan att försöka ändra mig själv – och utan att försöka visa mig själv inför andra såsom någonting jag faktiskt inte är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv att söka efter den där perfekta kompisen, den perfekta kompisgruppen – där jag kan uppleva mig själv accepterad, och uppskattad för vem jag är – och där jag kan känna det som att oavsett vad jag delar med mig själv av – så kommer dessa kompisar alltid att vara där för mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det jag känner att jag vill ifrån andra – är faktiskt vad jag vill ha från mig själv – och vad jag ännu inte tillåtit och accepterat mig själv att ge till mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla ett intimt och nära förhållande med mig själv – där jag accepterar mig själv, och alltid står vid min egen sida – och stöttar mig själv att vara effektiv och stabil i mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att mitt sökande efter en kompis, eller en kompisgrupp där jag kan känna mig själv accepterad – är endast ett försök av mig att skapa ett substitut och ersätta mitt eget förhållande med mig själv – som är vad saknas; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att vara min egen vän, och min egen kompis – genom att leva, och uttrycka mig själv i mitt dagliga liv – på ett sådant sätt som är bäst för mig – och bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att någon utanför mig själv ska ge mig upplevelsen av att jag är hemma – att jag är accepterad – och att jag är tillräcklig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fara runtomkring i världen, och söka överallt efter någonstans där jag kan känna mig hemma, och accepterad – istället för att se, inse och förstå – att det enda stället som finns där jag faktiskt kan känna mig hemma, och accepterad – är här med mig själv i och som varje andetag; och i detta förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna mig själv som detta hemmet – och leva självacceptans genom att sluta att fördöma mig själv för de olika upplevelserna, och tankarna jag har som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv såsom hem – och såsom stabilitet – och inse att det jag hela tiden letat efter utanför mig själv hela tiden har varit här som mig själv; och att det således inte finns någon anledningen att fortsätta leta, att fortsätta försöka hitta någon eller någonting som kan ge mig en känsla av att vara hemma – eftersom jag kan och har förmågan att ge mig själv ett hem – här som mig själv i och som varje andetag

Självåtaganden

När jag märker att då jag är med andra människor, och jag inte har någonting att säga, eller någonting jag vill säga – och jag då upplever rädsla, och ångest för att den andra människan ska tycka jag är tråkig eller obehaglig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att – om jag febrilt försöker hitta något vedertaget och accepterat samtalsämne bara för att få bli accepterad av en annan – då är detta faktiskt att kompromissa mig själv – och att förtrycka mitt ovillkorliga och naturliga uttryck av och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta försöka att hålla en ”normal” konversation – och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv här i och som mitt andetag – en och jämlik

När jag märker, och ser att då jag är runtomkring människor – att jag blir orolig och nervös för att jag inte ”tar tillvara” på stunden tillräckligt mycket – genom att prata, interagera, och kommunicera med människor – då stoppar jag mig själv, och jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting att ”ta tillvara” på – såsom någonting jag måste uppnå, eller klara av i ögonblicket – utan det enda som finns att göra är att fortsätta att andas – och röra mig själv i enhet och jämlikhet – och vara medveten om min kropp, och min omgivning – och vad som rent faktiskt och fysiskt händer – och inte göra ögonblicket till en mental sinnesupplevelse – utan istället se vad som verkligen är här och röra mig själv utifrån det; således åtar jag mig själv att sluta jäkta mig själv att försöka ”ta tillvara” på någonting – och istället åtar jag mig själv att leva – och ta tillvara på mig själv – genom att sluta att tänka, och uppleva – och istället vara här med och som min kropp en och jämlik

När jag märker att då jag träffar nya människor, eller bara människor överhuvudtaget, att jag då blir nervös, rädd och ängslig för att jag ”inte ska göra bra ifrån mig” – och alltså få andra människor att gilla mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser, och förstår att – det är absurt att jag vill att andra ska tycka om mig, och att jag kompromissar mig själv och gör mitt liv till ett helvete för att få uppmärksamhet av andra – istället för att jag bara åtar mig själv att gilla och tycka om mig själv; således åtar jag mig själv att sluta existera för att tillfredställa andra – och istället leva för att leva – uttrycka mig själv

När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att vara tråkig, och intetsägande när jag är runtomkring människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – vad spelar det för roll om någon känner att jag är skittråkig? Jag menar – vad betyder det rent faktiskt och praktiskt för mig? Jo – ingenting – för absolut ingenting i mitt liv kommer att ändra på sig, eller påverkas av att någon tycker jag är tråkig – varför det är en helt irrelevant och irrationell rädsla att hålla kvar vid; således åtar jag mig själv att vara bekväm i mig själv och uttrycka mig själv naturligt och autentiskt och sluta bekymra mig för att någon i detta ska uppfatta och se mig som tråkig

När jag märker att jag inte tillåter mig själv att slappna av, och uttrycka mig själv avslappnat och naturligt runt andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – inget hemskt kan hända om jag slappnar av – för det är inte som om att jag är mer säker, och trygg när jag hela tiden går och är rädd – utan det enda som det leder till är att jag inte kan se vad som är här i min omgivning eftersom jag filtrerar allt genom ett lager av rädsla; således åtar jag mig själv att andas – och vara stabil här i och som min kropp – och låta mig själv slappna av och vara mig själv runt andra människor

När jag märker att jag söker efter den perfekta kompisen, eller den perfekta kompisgruppen – för att på så sätt försöka hitta ett hem, någonstans där jag kan känna mig accepterad och omtyckt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att det jag letar efter inte är någonting som jag kan hitta utanför mig själv – utan är någonting som jag måste skapa som mig själv; således åtar jag mig själv att skapa mig själv som min egen vän, mitt hem – där jag lever som mig själv självacceptans

När jag märker att jag söker kontakt med andra för att skapa ett substitut och ersätta mitt eget förhållande med mig själv – genom att ha ett förhållande med en annan; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – jag kan aldrig uppnå det jag vill om jag inte ger det till mig själv – således kan ett förhållande aldrig tillfullo ge mig självacceptans – eller upplevelsens av att vara riktigt hemma i min egen kropp – eftersom detta är någonting som bara jag kan ge till mig själv; således åtar jag mig själv att ge detta till mig själv – och sluta försöka skapa ett substitut

När jag märker att jag söker mig själv utåt, och börjar titta utanför mig själv för att försöka ”hitta mig själv” – där jag antingen söker efter mig själv i någon människa, eller någon slags handling, eller utövning av någon slags aktivitet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp – och jag ser, inser och förstår att – jag finns alltid här – och att det finns ingen mig att leta efter, eller försöka hitta utanför mig själv; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas och vara här med min kropp – och förstå att detta är allt som finns – detta är vem jag är – det är således HÄR jag är

När jag märker att jag letar utanför mig själv efter att få känna mig hemma, och välkomnad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – jag är hemmet som jag letat efter, och att jag har förmågan – och möjligheten att skapa mig själv såsom ett hem för mig själv – genom att ta bort alla självmissbrukande beteenden och tankar som jag accepterat som mig själv inom mig själv – och istället utveckla mig själv till att vara uppriktig mot mig själv – och stötta mig själv att växa, expandera, och bli mer effektiv i mitt liv – och i min process; således åtar jag mig själv att sluta hoppas att få hitta ett hem – och istället skapa mig själv som ett hem till mig själv – genom att skriva, applicera självförlåtelse – och stabilisera mig själv i och som mitt andetag i varje ögonblick

Dag 170: Praktisk Planering Istället För Drömmar

Självskriverier

Nu är det bara en dag kvar tills jag ska skriva min tentamen och jag börjar bli nervös. Denna nervositet hänger framförallt samman med mitt begär, och behov att prestera och få ett bra resultat på min tentamen. Och de tankar som kommer upp inom mig och som ligger till grund för min nervositet är att jag t.ex. får en jättesvår fråga på tentamen, och jag vet inte hur jag ska svara på den – eller att jag skriver ett helt felaktigt svar, eller att jag glömmer bort allt som jag har lärt mig.

Nervositeten hänger också samman med en dröm som jag skapat och närt under denna tid jag gått på universitet. Och det är att få göra tingstjänstgöring – vilket är någonting examinerade juriststudenter får göra om de har fått tillräckligt bra betyg – och man måste verkligen ha bra betyg för att få sitta ting.

När jag först började på juristlinjen var denna dröm inte särskilt stark, eftersom jag såg det som väldigt svårt att få så pass bra betyg – men när tiden gått, och jag faktiskt fått bra betyg på utbildningen hittills, har drömmen blivit mer verklig, och därför har jag också blivit mer rädd att förstöra min dröm genom att helt sabba mina chanser genom att få jättedåliga betyg.

Naturligtvis är det fullständigt begränsande att vara kontrollerad, och styrd av en dröm om att vilja ”lyckas” och bli någonting i framtiden – eftersom hela mitt liv kommer då vara styrt och kontrollerat av rädslan att misslyckas. Och om jag aldrig vågar misslyckas, hur ska jag då någonsin våga ta risker, och ta beslut som jag inte är helt säker på utgången av? Det kommer jag ju inte – och det är begränsande.

Så – självklart vill jag inte ha en dröm som jag är kontrollerad av – jag vill ha en plan om vad jag ska göra med min framtid, och veta hur jag ska nå dit – men jag vill inte vara kontrollerad av min plan. Utan min plan ska bara vara som en slags byggnadsställning som jag sätter upp för att ge mig själv riktning, och som jag sedan kan ta ned, eller flytta på – hur som passar mig bäst.

En annan sak som händer när jag oroar mig så mycket inför vilka betyg som jag får, och hur detta kommer ha effekt på min framtid – är att jag inte riktigt kan ta till mig det jag studerar – och jag kan inte låta mig själv ta möjligheten och verkligen på djupet utforska något ämne, och undersöka vad jag studerar – eftersom jag hela tiden är inriktad på vilket betyg som jag ska få – eller inte ska få.

Slutsatsen blir att drömmar är som sömmar som håller mig fast i rädslan att misslyckas – och istället för drömmar ska jag istället utveckla och leva efter praktiska planer som inte är emotionella eller känslomässiga i sin natur – utan praktiska.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära en dröm om vem jag ska vara, och hur jag ska leva i framtiden – och vilka beslut jag ska ta i framtiden – och hur jag kommer känna mig själv när jag nått till den där punkten i framtiden som jag inbillat mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från detta ögonblicket, och från mitt andetag här – genom att försöka nå någon annanstans, i tron att ”jag finns där ute”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som den falska övertygelsen att ”jag finns där ute” – och om jag bara kämpar tillräckligt hårt, och verkligen viger mitt liv till att nå de drömmar som jag skapat för mig själv – då kommer jag nå det där framtida stadiet av att vara ”där framme” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns inget framtida stadium att nå – där jag tydligen äntligen kommer uppleva mig själv lugn och avslappnad – och detta kan jag se bara genom att titta tillbaka på mitt liv – för hur många prov har jag inte haft i mitt liv? Och hur nervös har jag inte varit på alla dessa prov? Men ändå hur bra det än gått för mig på dessa prov har det kommit ännu ett prov, och ännu ett prov – och således förstår jag att lösningen är inte att försöka nå mina drömmar – utan istället släppa alla drömmar och istället leva praktiskt och funktionellt här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå den enkla sanningen att jag kommer en dag att dö – och vad spelade det då för roll att jag fick ett dåligt betyg på en tentamen någon gång i min ungdom? Är det ens någonting jag kommer bry mig om då, eller kommer jag istället att bry mig om hur jag levt – och hur jag verkligen tillåtit och accepterat mig själv att vara här tillsammans med denna fysiska verklighet – och leva mig själv utan rädsla – utan ångest och utan självfördömande – och självklart kommer jag enbart att se på VEM JAG ÄR HÄR – och inte se tillbaka på denna skittentamen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och kontrollerad av begäret att få en viss karriär, och att bli erkänd av andra människor såsom att ha ”lyckats” med mina studier, och nått någonstans i denna världen – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, att kompromissa min förmåga att ta effektiva beslut – och att se var jag kan gå någonstans, och hur jag leva och röra mig själv i min värld – eftersom jag hela tiden är besatt av en enda dröm – en enda utväg – en enda sak – och således tillåter jag inte mig själv att vara öppen för nya möjligheter, vägar, och öppningar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra en plan av hur jag ska röra mig själv i mitt liv – och vad jag ska göra – och vad jag ska fokusera på – och var jag ska nå – och varför jag ska nå dit – men inte tillåta och acceptera mig själv att bli emotionellt och känslomässigt fäst vid denna planen – i tron att om jag inte lyckas manifestera och realisera denna planen – att då tro att jag är värdelös och att jag har misslyckats; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt bara ändra riktning när jag ser att jag inte kan realisera en plan – och inte på något sätt ta det personligt att jag misslyckades med att manifestera en viss konsekvens

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta mitt liv personligt, att ta mina studier personligt, och att ta mina betyg personligt, och att ta min karriär personligt – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fästa mig själv emotionellt, och känslomässigt vid idén av och som mig själv såsom att vara ”duktig i skolan” – och såsom att vara ”intelligent” – och därför tro att jag konstant måste bevisa för mig själv, och andra att jag är duktig – och att jag har förmågan att få bra betyg på min utbildning

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta söka efter, och försöka att bevisa mig själv inför andra – och vara någonting som andra kan se upp till och definiera som en lyckad – effektiv – och bra människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att andas – och att inte ta mitt liv på något sätt personligt – och att inte fästa mig vid någonting som sker i mitt liv i tron att vad som händer i mitt liv är viktigt för min emotionella upplevelse av mig själv – istället för att se, inse, och förstå att jag har förmågan att förlåta och släppa min emotionella upplevelse av mig själv – ta mig själv tillbaka hit – och leva här i och som andetaget – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att släppa alla reaktioner, och alla upplevelser gentemot mina studier – och således stå som ett exempel på att det är möjligt att vara helt lugn i förhållande till skolan, och att alla sorts emotioner i grund och botten är fullständigt onödiga och rent faktiskt inte tjänar till någonting annat än att begränsa och hålla tillbaka en själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig ryckas med i de upplevelser jag ser att andra har – såsom ångest, nervositet och rädsla – istället för att jag står stabil, tyst, och effektiv här i och som mitt andetag – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp – och se, inse och förstå att de emotioner, och känslor jag upplever – de är inte riktiga, och således är inte det av någon vikt vad slags betyg jag får på min tentamen – utan vad som är viktigt är att jag förlåter mina upplevelser, och släpper mig själv fri från all rädsla – och således tillåter och accepterar mig själv att stå upp här såsom en kraft att räknas med – såsom någon som inte längre tillåter och accepterar sig själv att hålla sig fast i rädsla, ångest, och osäkerhet – utan istället står upp här en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av ett begär att bevisa mig själv såsom att jag är ”duktig” inför andra – i tron att om inte andra tror om mig att jag är duktig, och effektiv i skolan – att jag då inte har någonting annat av mig själv att hålla fast vid – och att jag då är värdelös, eftersom jag tydligen inte har något annat värde av mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå värdet i att vara här – tillsammans, med och som denna (vär)l(d)en – VÅR – VÄRLD – denna fysiska verklighet som jag varje ögonblick har en möjlighet att lära känna, och existera i jämlikhet med

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den rädsla jag upplever inför att inte kunna fullfölja min dröm om att få ha en viss speciell karriär – faktiskt är helt onödig i fråga om att faktiskt skapa denna karriären för mig själv – för vad hjälper det att vara rädd? Kommer jag klara av mer om jag är rädd? Nej – självklart inte – istället kommer jag bli en intellektuell krympling och inte klara av något av de proven jag skriver – eftersom jag inte är stabil – lugn och bekväm i mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag skapar, och medverkar i och som en dröm om hur jag ska vara i framtiden – om vem jag ska vara – och om vilken karriär jag ska ha – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna typen av drömmar – såsom en känslomässig upplevelse om hur jag vill att framtiden ska bli – är irrationella och tjänar endast till att ta mig bort från vad som är verkligt – såsom detta fysiska andetag här; således åtar jag mig själv att leva utan drömmar – och istället utifrån praktiska, och funktionella planer – om vad jag ska ta mig för i mitt liv, varför, och hur

När jag märker att jag medverkar i, och existerar inom och som den falska övertygelsen att ”jag finns där ute” – ”någonstans i framtiden bakom nästa krök” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att ”jag” – finns HÄR – i varje ögonblick – och att ”framtiden” – inte FINNS såsom den porträtteras i samhället – såsom en dröm som kan uppfyllas – framtiden är endast en konsekvens av vad som är HÄR – och således är framtiden alltid HÄR – och aldrig där ute; således åtar jag mig själv att leva här – och att skapa min framtid HÄR – och att leva mig själv in i min framtid en och jämlik genom och som min dagliga applikation av mig själv här

När jag märker att jag medverkar i, och går in i en upplevelse av ångest, och rädsla i förhållande till mina studier, och min framtid – och att jag inte ska kunna ”nå någonvart” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att det finns ingenstans att nå av relevans – det enda som är av relevans är att jag stoppar mitt sinne från att styra mig och att jag i detta skapar en värld som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv, och låta min fokus vara lagd på saker och ting som är onödiga – och jag åtar mig själv att istället prioritera, och koncentrera mig på sådant som är viktigt och nödvändigt och skapa i detta livet

När jag märker att jag blir besatt, och kontrollerad av begäret och önskan av att få en viss sorts karriär, och i detta bli erkänd av människor såsom att ha ”lyckats” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att karriären får inte kontrollera mig – utan jag kontrollerar karriären – om jag tillåter mig själv att vara en slav till hopp, och drömmar så gör jag mig själv till en krympligt eftersom jag existerar i rädsla att förlora mina drömmar; således åtar jag mig själv att sluta ta mitt liv, mina planer, mina beslut – personligt – och istället leva, och göra det som jag ser fungerar – och är bäst för alla

När jag märker att jag upplever mig själv emotionellt, och känslomässigt involverad i någon slags plan som jag skapat – i förhållande till vad jag ska göra i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det som är relevant är vad jag praktiskt lever och inte hur jag känner för saker och ting – och således åtar jag mig själv att förhålla mig praktiskt och funktionellt gentemot mina planer och inte på något sätt involvera mig personligt i dem – såsom att jag skapar en känslomässig bindning till en viss plan i tron att om jag lyckas manifestera och realisera denna planen kommer jag att uppleva mig själv mer ”fulländad”

När jag märker att jag reagerar och upplever mig själv emotionellt – antingen genom rädsla, eller en positiv upplevelse av och som lycka – i förhållande till att jag antingen misslyckas, eller lyckas med mina studier – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att emotioner, och känslor är otroligt begränsande och håller mig fast i en idé av att jag på något sätt måste lyckas med någonting, och bli någonting – där borta i framtiden – för att jag ska kunna vara stabil här med och som mig själv; och således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka här – och leva utan emotioner, och känslor – således utan begränsningar – och i varje ögonblick hålla mig själv öppen receptiv inför vad som är här

När jag märker att jag försöker, och söker efter att få bevisa mig själv inför andra – och att andra ska se mig som lyckad, effektiv, och en bra människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår hur irrelevant denna önskan är – och hur otroligt ytligt, och begränsat mitt liv blir om jag gör allting till att handla om vad andra tycker om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva – och uttrycka mig själv; således åtar jag mig själv att leva, uttrycka mig själv, ha roligt och leva mitt liv för mig själv – och inte för att andra ska bli imponerade av mig och tycka jag är fantastisk och otrolig

När jag märker att jag inte fokuserar på att andas, och gå igenom de reaktioner som kommer upp inom mig – såsom rädsla, ångest, och nervositet i förhållande till mina studier – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att mitt primära ansvar är gentemot mig själv att träna mig själv till att leva och existera i och som stabilitet här i varje andetag – allt annat är i grund och botten irrelevant och utan någon substans, eller mening; således åtar jag mig själv att fokusera mig själv på att andas – på att förbli stabil, tyst, och effektiv i mitt dagliga leverne och inte gå in i emotioner och göra mitt liv till ett känslomässigt och stormande hav av emotioner och reaktioner

När jag märker att jag tänker, och tror – och agerar – som om mina emotioner, och personliga upplevelser är riktiga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – mina reaktioner är enbart så riktiga som jag tillåter och accepterar dem att vara – och att jag ger dem liv genom vem jag är i förhållande till mina reaktioner; således åtar jag mig själv att förbli stabil och likgiltig i förhållande till mina reaktioner – att inte ge dem någon uppmärksamhet – utan att andas igenom dem och att konstant, och i varje ögonblick föra mig själv tillbaka hit till enkelheten av att andas i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag blir besatt, och kontrollerad av ett begär att få bevisa mig inför andra såsom dukt – i tron att mitt enda värde kommer ifrån att andra ser mig som duktig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är otroligt begränsande att definiera och leva värde utifrån vad jag tror att andra tycker om mig; således åtar jag mig själv att leva värde en och jämlik HÄR – självständigt och utan att behöva någon annan som säger till mig att jag är värd någonting – eftersom värde är HÄR som mig – såsom den VÄRLDEN denna fysiska – och praktiska verklighet

När jag märker att jag följer en rädsla, och en upplevelse av ångest i förhållande till att jag inte ska kunna möjliggöra den karriär jag tänkt skapa för mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att min rädsla inte på något sätt kommer hjälpa, eller assistera mig att faktiskt manifestera, och skapa den karriär som jag planerat för mig själv; således åtar jag mig själv att sluta ge uppmärksamhet till rädsla – och istället leva praktiskt här i varje andetag – och göra det mesta av varje dag och fysiskt – röra mig själv i den riktning som jag planerat – utan att vara motiverad av rädsla

 

Dag 149: Bara Gör Det Och Skit i Alla Känslor

Självskriverier

Så idag har jag haft en upplevelse av nervositet och ångest som kommit upp i förhållande till en uppgift jag håller på att göra i skolan; jag håller på att förbereda en redovisning.

Tanken som kom upp inom mig som i sin tur aktiverade upplevelsen av nervositet, och ångest, var att jag inte skulle få bra betyg på min redovisning, och att jag skulle misslyckas.

Nedan kommer jag att göra självförlåtelse på denna punkten, samt skriva självåtaganden vilka jag senare praktiskt kommer applicera i mitt liv för att stoppa denna upplevelsen av och som mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig, rädd och nervös att jag har glömt någonting, eller missat någonting, eller gjort någonting fel – och att jag på grund av detta ska få dåliga betyg, och inte klara av mina studier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att misslyckas med mina studier, och rädd för att jag inte ska kunna få ett betyg som är över medelmåttet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha ett specifikt betyg – och att sätta ett emotionellt värde på att få ett specifikt betyg

Jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i tanken om att jag kommer att på dagen för redovisningen, helt glömma bort vad jag ska redovisa om – och få ett dåligt betyg av min lärare; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med ett betyg, och att tänka att det är extremt viktigt vilket betyg jag får eftersom det kommer avgöra hela min framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att vem jag är i skolan måste, och kommer att avgöra hela min framtid – och detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp mig själv som auktoritet, och självmotivation till skolan – och utbildning – och tänka att jag måste få skolans erkännande, och skolans stöd för att jag ska kunna göra någonting med mig själv i och som detta liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte ha tillgång till pengar i detta liv, och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att studera, och röra mig själv utifrån en rädsla av att inte ha tillgång till pengar i mitt liv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att röra mig själv ovillkorligt här och göra mina studier utifrån en utgångspunkt av att etablera mig själv i denna världen så att jag kan stå stabil och gå igenom min process

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att jag inte kommer att vara tillräckligt effektiv, och tillfredställande för min lärare när jag gör redovisningen, och att min lärare därför kommer se mig såsom att vara en dålig elev och ge mig ett dåligt betyg, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt ge mig själv över till betyget såsom en slags gud att avgöra vem jag är, hur jag är, och varför jag är; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att avgöra vem, hur, och varför jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta skolan avgöra vem jag är, och hur jag upplever mig själv – genom att tänka, och tro att skolan är överlägsen mig, skolan är bättre än mig – skolan är tydligen ”vuxen” och en ”auktoritet” – medans jag inte är någon alls och således fullständigt beroende av att skolan ska erkänna mig och se mig som en godkänd, och tillräcklig individ – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag inte behöver skolans erkännande, stöd, och hjälp – att jag faktiskt kan stå upp inom och som mig själv – och inte vara beroende av någon annans definition, eller åsikt om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli manipulerad in i en hypnotisk upplevelse av underlägsenhet, och hjälplöshet i skolan – i tron att jag inte klarar någonting själv utan att skolan säger åt mig att jag har rätt, och att jag gör såsom man ska göra; och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha en skola som lär mig att leva – jag måste ha en lärare som säger till mig när jag gör rätt, och fel – och jag måste ha någon slags övervakare som hela följer efter mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av en lärare – av en auktoritet – av någon som kan säga till mig när jag gör rätt, och när jag gör fel – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att bli min egen auktoritet och sluta vara beroende av någon annan att säga till mig vem jag är, och hur jag borde uppleva mig själv inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla och nervositet inför att jag kommer att möta konflikt, och bli konfronterad av en annan – eftersom denna andra inte tycker som jag, och anser att jag har fel – och att jag bör ändra mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan och ångest inför att jag kommer ge vika, och förändra mig själv – och inte stå upp för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera ett värde i ett jag står upp för mig själv – och kämpar för mina åsikter, och det jag vill – istället för att se, inse och förstå att så fort jag kämpar för att få någonting, eller uppnå någonting som jag tycker är mitt – och att jag i detta inte tar i beaktande min omgivning och andra människor – och verkligheten jag lever i – i sin helhet – så kompromissar jag mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan, och ångest inför att jag kommer tvingas att uttrycka, och röra mig själv på ett sätt som är ovant för mig – och som jag inte effektivt kan kontrollera – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i ett sådant ovant stadium – där jag lär mig någonting nytt – att göra fel och att misslyckas att göra det jag håller på med

Självåtaganden

När jag märker att jag bli orolig, rädd, och nervös inför att jag har miss någonting, eller gjort någonting fel – och jag därför kommer få uppleva negativa konsekvenser i form av konflikt, eller konfrontation med en annan människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att frukta med att möta konsekvenser – utan det är bara att gå igenom dem och lära sig av dem; och således åtar jag mig själv att inte frukta att göra misstag, och de konsekvenser dessa misstag kan leda till – utan istället utan fruktan gå igenom mitt liv och lära mig av misstag och konsekvenser

Jag åtar mig själv att inte ha förhoppning om, att inte önska, och att inte värdesätta ett få ett specifikt betyg – utan jag åtar mig själv att istället gå min utbildning – och gå mitt liv – ett andetag i taget – en fot framför den andra – och att således inte hoppas på en framtid, eller definiera mig själv utifrån ett förflutet – utan förbli densamma här oavsett vilket slags stimuli det är jag möter utifrån

När jag märker att jag medverkar i, och tänker tanken att jag kommer glömma vad jag ska redovisa om – på dagen för redovisningen – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna rädslan är fullständigt onödig – för även om jag är rädd kommer detta inte förhindra den händelsen att jag glömmer bort vad jag ska redovisa om – eftersom rädsla inte är ett praktiskt hjälpmedel utan bara en upplevelse; således åtar jag mig själv att stoppa min rädsla, och istället genom praktiska och fysiska lösningar se till att jag inte glömmer vad det är jag ska redovisa om

När jag märker att jag tänker att vem jag är i skolan kommer avgöra hela min framtid, och vem jag är inom och som mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inte skolan som avgör vem jag är – utan jag själv – och jag tar det beslutet i och som varje andetag – genom att jag bestämmer hur, vad, och varför jag ska leva; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min auktoritet och se att det är JAG som bestämmer över mig, och inte min skola – och att leva denna insikt praktiskt genom att ta och leva beslut som är bäst för mig och min omgivning

När jag märker att jag studerar, och rör mig själv i förhållande till mina studier/pengar – utifrån en utgångspunkt av rädsla, ångest, och stress – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att stress, ångest, och rädsla skapar inte pengar – det gör mig inte rikare, och det skapar inte fler möjligheter i förhållande till att dirigera, och röra mig själv i min värld; således åtar jag mig själv att sluta stå i och som rädsla i förhållande till mina studier, och pengar – och istället agera fysiskt – hantera problem med en praktiskt lösning – och inte hetsa upp mig själv över det faktum att jag inte kan ha fullständig kontroll över vad som kommer hända med mitt liv, och hur det kommer att spela ut sig självt

När jag märker att jag känner ångest, och nervositet inför att jag inte kommer vara tillräckligt effektiv, och tillfredställande för människor i min värld – för min lärare – och att jag därmed kommer bli ogillad/få ett dåligt betyg – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rent praktiskt och fysiskt har det liten betydelse vad andra tycker om mig – och vad jag får för betyg – och det som är av vikt är istället att jag står självständig inom mig själv och att jag hela tiden skapar en lösning för mig själv när jag märker att jag befinner mig en situation som inte gynnar mig; således åtar jag mig själv att stå självständig i det att jag alltid hjälper mig själv ur situationer som inte gynnar mig och skapar en upplevelse, och en applikation av mig själv som inte är beroende av andra

När jag märker att jag låter skolan, eller andra människor avgöra vem jag är, och hur jag upplever mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag inser, ser och förstår att skolan/andra människor inte är mig överlägsna – och idén om att det finns en auktoritet utanför mig som kontrollerar mig – är just det – en idé – och inte en fysiskt praktisk verklighet – eftersom det står väldigt klart att det är JAG som styr, och kontrollerar mig själv – om än väldigt bristfälligt i detta läget; således åtar jag mig själv att sluta använda andra som ursäkter för att jag inte står upp inom mig själv och skapar mig själv såsom jag vet är bäst för mig att leva och uttrycka mig själv

Jag åtar mig själv att sluta existera i och som en självskapad underlägsenhet, och hypnotisk hjälplöshet – i och som tron att skolan, och världssystemet är mig överlägset, och att det finns ingenting jag kan göra – eller klara av på egen hand; och således åtar jag mig själv att skapa mig själv såsom auktoritet – såsom självstyre – och att se, inse och förstå att jag är kapabel att ta beslut – och leva korrektioner utan att skolan, eller världssystemet håller med mig

Jag åtar mig själv att inte längre vara beroende av att ha någon annan säga till mig att jag har rätt i det jag gör – och när jag märker att jag befinner mig i en sådan upplevelse; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag är rent fysiskt – och praktiskt inte beroende av en lärare, eller auktoritet för att röra mig själv – ta beslut – och att se, samt förstå min verklighet – således inser jag att mitt leverne av mig själv såsom att jag är beroende av lärare och auktoriteter är en lögn och inte en riktig, fysisk, och faktiskt upplevelse; således åtar jag mig själv att leva självauktoritet – att leva självstyre – och att se att detta är någonting som jag rent praktiskt – och fysiskt är kapabel till att göra

Jag åtar mig själv att sluta frukta konflikter, och konfrontationer – och jag åtar mig själv att istället utnyttja dylika situationer att öva mig själv på att stå stabil inom och som mig själv – och hantera ögonblicket i och som sunt förnuft

Jag åtar mig själv att inte sätta ett värde på mina åsikter – och inte kämpa för mina åsikter – utan istället sätta värde på sunt förnuft – och vad som är bäst för alla – och att kämpa för, och leva detta i och som varje ögonblick – och när jag märker att jag inte lever detta; att då stoppa mig själv, ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit – och att sedan skriva om punkten, att göra den behövliga självförlåtelsen, och att stadga åtaganden för mig själv – så att jag sedan kan ändra mig själv, och skapa mig själv på nytt såsom vad som är bäst för alla

När jag märker att jag känner fruktan och ångest inför att göra, eller pröva på någonting nytt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna fruktan inför att göra någonting som jag inte tidigare prövat på är fullständigt onödig, och leder endast till att jag begränsar mig själv och håller mig själv isolerad, och bortgömd för att inte behöva leva i denna verklighet; således åtar jag mig själv att transcendera

 

Dag 140: Betygssättning

Självskriverier

Idag hade gjorde jag en opponeringsuppgift i skolan. Den gick ut på att jag, och min grupp, skulle kommentera på en redovisning som gjordes av några andra i min klass. Min primära upplevelse i förhållande till hela denna situation var nervositet, och den grundande sig på att jag var orolig för vilket betyg jag skulle få av läraren.

Jag kunde också se att jag var nervös, och orolig för att jag sa var fel, att jag skulle missuppfatta någonting, glömma bort någonting, eller helt förlora överblicken på vad jag gjorde. Jag var alltså hela tiden orolig för att allt skulle gå åt helvete, istället för att göra opponeringen effektivt, och utan att ha min uppmärksamhet fokuserad på andra saker.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv, och vara nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför, istället för att göra uppgiften

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig för att slutresultatet när jag ställs inför uppgift inte ska bli bra – istället för att jag fokuserar min uppmärksamhet på att göra uppgiften bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänka, fundera, och fantisera över allting som kan gå fel – och allting som jag kan misslyckas med – istället för att jag istället fokuserar på vad det är jag gör – nämligen den uppgift som jag håller på med här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på ett slutresultat som inte finns, istället för att fokusera på uppgiften som jag håller på att arbeta med just nu i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag gör en uppgift i skolan, eller på mitt arbete – att tänka på vad som kan hända om jag inte klarar av uppgiften, om jag misslyckas med den, eller om jag inte gör den så bra som jag tänkt mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ett ögonblick i taget – att leva ett andetaget i taget – och sluta fokusera, och drömma mig själv bort i framtiden och försöka leva mitt liv här utifrån en illusorisk fantasi om hur framtiden kanske kommer se ut

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag omöjligt kan veta hur framtiden ser ut, och att det därför inte finns någon mening med att oroa mig själv över framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka beskydda mig själv mot en ”dålig framtid” – genom att använda rädsla och nervositet för att driva mig själv till att prestera bättre – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att driva mig själv, och motivera mig själv – och stoppa all rädsla, och nervositet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur pass mycket jag skadar, och plågar min kropp genom att medverka i dessa upplevelser istället för att förbli här – en och jämlik med och som min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag upplever nervositet, och ångest i förhållande till skolan, och tänka att ”nej, fan, nu hände det igen – att jag aldrig kan komma över detta” – istället för att se, inse och förstå att det är ingenting att fördöma mig själv för – utan att det istället visar att jag har mer dimensioner att undersöka, och arbeta med inom mig själv i förhållande till denna upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra skolan till min gud och tro att det skolan, och lärare säger och tycker om mig är sanningen – och är det som definierar mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att de betyg man får i skolan säger ingenting om vem man är – utan säger endast någonting om hur effektiv man är på interagera viss utvald information och sedan repetera denna informationen på ett sätt som skolan tycker om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från självtillit – självständighet – och självförtroende – genom att ge skolan makten att säga vem jag är, hur värdefull jag är, hur mycket jag får tycka om mig själv, och hur jag får uppleva mig själv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stå oberoende och orubblig – fullständigt stabil inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min identitet och min idé av och som mig själv på tanken att ”jag är duktig i skolan” – och tänka att jag måste upprätthålla denna idén annars är jag ingenting; istället för att se, inse och förstå att denna idén är inte vem jag är, och att jag inte kommer försvinna eller förlora mig själv om jag ger upp denna idén; eftersom jag fanns redan innan skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, och söka upprättelse och erkännande – i tron att jag måste ha erkännande, och upprättelse utanför mig själv – annars är jag värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själva att upprätta en relation till mig själv, och att erkänna mig själv – och att praktiskt leva detta genom att verkligen lära känna mig själv, och hur jag fungerar inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde som mig själv – genom att försöka få så bra betyg som möjligt, och försöka få så många som möjligt att se mig som speciell och duktig på vad jag gör; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge egenvärde till mig själv – att erkänna mig själv och tillåta och acceptera mig själv att sluta jaga efter uppmärksamhet av andra människor

Självåtaganden

När jag märker att jag oroar mig själv, och är nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag oroar mig själv för hur jag ska göra uppgiften, så är jag ju inte HÄR och gör uppgiften – vilket betyder att konsekvensen blir att jag inte får uppgiften gjord; således åtar jag mig själv att fokusera på det jag gör HÄR och sluta lägga min uppmärksamhet vid sådana meningslösa saker som nervositet, och rädsla inför hur saker och ting ska gå – det är irrelevant – jag hanterar framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför hur slutresultatet ska bli av en uppgift jag gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening med att oroa mig inför hur slutresultatet kommer att bli – eftersom detta inte på något sätt kommer förändra slutresultatet; således åtar jag mig själv att arbeta HÄR – och att leva i ögonblicket – och att se vad som behövs göras och inte behövs göras – HÄR – och inte fundera på vad som borde, eller inte borde göras för att en viss framtidsfantasi ska inträffa eller inte inträffa

När jag märker att jag projicerar mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänker, funderar och fantiserar över allting som kan gå fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening att oroa mig själv inför saker och ting som kan gå fel – om jag förstås inte gör det på ett konstruktivt sätt för att undvika att göra dessa misstag – men att bara oroa mig själv för att någonting kan gå fel är ju fullständigt meningslöst; således åtar jag mig själv att hantera de punkter jag ser här för att undvika fel som jag kan undvika – och helt släppa sådana punkter som bara är meningslöst grubbel på huruvida en viss punkt kan gå antingen bra eller dåligt

När jag märker att jag fokuserar på ett slutresultat som inte finns – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att när jag funderar på mitt slutresultat slösar jag ju bort tid som jag kunnat använda för att faktiskt skapa ett slutresultat – genom att arbeta på den uppgift jag håller på med; således åtar jag mig själv att sluta fundera på slutresultatet och istället arbeta med vad som är HÄR

När jag märker att jag istället för att göra en uppgift – istället tänker på vad som kanske kommer hända om jag inte klarar uppgiften, eller gör den så bra som jag tänkt mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt irrelevant för den uppgift jag håller på med HÄR – vad som kanske kommer hända i framtiden om jag misslyckas med uppgiften; således åtar jag mig själv att fokusera på vad som är HÄR, och göra vad som är HÄR med min full uppmärksamhet – och ta tag i framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför framtiden – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att framtiden är framtiden – någonting som jag inte vet om eller har någon särskilt stor kontroll över – således åtar jag mig själv att sluta tänka på framtiden för det mesta tänker är ändå helt irrelevant för vad som sen händer; således åtar jag mig själv att förbli HÄR – och leva HÄR – och låta framtiden komma till mig istället för att jag skapar en illusorisk framtid inom mig som jag sedan lever i

När jag märker att jag motiverar, och driver mig själv genom rädsla, ångest, och nervositet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kan RÖRA MIG SJÄLV – och DRIVA MIG SJÄLV – och att rädsla, ångest, och nervositet är fullständigt onödiga upplevelser, eftersom allt jag behöver är att i ögonblicket se vad som måste göras – och sedan göra det – och det behövs ingen upplevelse för att klara av det; således åtar jag mig själv att sluta tänka, och att lita på mig själv HÄR i ögonblick i fråga om vad som måste göras – och när jag planerar inför hur jag ska strukturera min tid, och vad jag ska göra under dag – att då inte göra det från en utgångspunkt av rädsla, eller oro – utan vad som är praktiskt effektivt, och som behövs göras

När jag märker att jag fördömer mig själv för att jag upplever nervositet eller ångest i förhållande till en viss punkt i min verklighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut inget att döma mig själv för att jag upplever mig själv nervös, eller ångestfylld inför något – utan istället betyder det bara att det finns mer arbete att göra i förhållande till dessa punkter; således åtar jag mig själv att istället för att döma mig själv, att agera praktiskt – och finna en lösning på problemet – vilket hade varit att arbeta mer med självförlåtelse, och självskriverier i förhållande till dessa punkter

När jag märker att jag gör skolan till min god – och tror att det skolan, och läraren säger, och tycker om mig är sanningen om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att skolan inte är min gud – skolan bestämmer inte vem jag är, hur jag är – vad jag är – utan det gör jag själv; således åtar jag mig själv att bestämma att jag är stabil – jag är här – och låter mig inte fluktuera upp och ner beroende på vilka slags betyg och omdömen jag får i skolan och av läraren

När jag märker att jag ger skolan makten att säga vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag separerar mig själv från makten att bestämma vem jag är – då gör jag mitt liv till ett helvete eftersom jag hela tiden kommer vara beroende av andras tyckande och tänkande att definiera mig; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min makt och bestämma vem jag är – genom att leva och uttrycka mig själv som det levande ordet i varje ögonblicket – vilket innebär att jag praktiskt bestämmer vem jag är – genom att praktiskt leva ett ord är som mig själv

När jag märker att jag tänker att ”jag är duktig i skolan” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag definierar mig själv såsom ”duktig i skolan” – så gör jag mig själv en slav till vad skolan tycker om mig – istället för att jag själv skapar och definierar mig själv; således åtar jag mig själv att sluta göra mig själv till en slav för vad andra tycker genom att skapa mig själv i varje ögonblick – genom att LEVA ORD PRAKTISKT och FYSISKT – HÄR

När jag märker att jag medverkar i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, söka upprättelse och erkännande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag söker efter upprättelse och erkännande utanför mig själv så gör jag mig själv en slav till eventualiteter – och ting jag inte har någon makt över – således gör jag mig själv maktlös; således åtar jag mig själv att erkänna mig själv – och att hävda mig själv inför mig själv – genom att utmana mig själv att gå utöver min bekvämlighetszon – och att lära känna mina inre accepterade begränsningar och att praktiskt förändra dessa

När jag märker att jag försöker använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer aldrig kunna etablera egenvärde genom att försöka få andra att värdera mig – eftersom det rent principiellt är en helt bakvänd ordning – jag måste ju ge mig själv värde för att kunna etablera egenvärde; således åtar jag mig själv att leva egenvärde som mig själv – och göra detta praktiskt, fysiskt, och faktiskt – genom att inte tillåta och acceptera mig själv att fördöma mig själv och uppleva mig själv utifrån vilka slags betyg jag får i skolan – utan att förbli densamma inom och som mig själv oavsett vad

Dag 51: Mobbad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig obekväm, och rädd när jag ser att en annan, hackar på, eller sätter sig över en annan genom att visa sig själv ”på styva linan” – och inom detta känna det som om jag ”måste göra någonting” – ”måste rädda” den personen som blir hackad på – istället för att se, inse och förstå att de reaktioner jag upplever i förhållande till att bli ”hackad på” är minnen från min skoltid, där jag upplevde mig själv osäker och utanför – och där jag kände mig själv ”hackad på” – och att jag genom att försöka rädda undan andra från samma upplevelser försöker korrigera och rätta till min upplevelse av mig själv i skolan – istället för att se, inse och förstå – att det finns inget att rätta till, utan det jag måste göra är att förlåta, och släppa taget om dessa minnen av mig själv i skolan såsom att vara underlägsen, och hackad på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv mobbad, och förnedrad i skolan, och känna det som om jag var utanför de ”riktiga, och cool kompisgängen” – och inom mig själv önska och vilja att jag kan gå tillbaka till den tiden, och leva ut mitt liv i egenskapen av att vara ”cool och häftig” – och därmed försöka ändra på min upplevelse, och mina minnen av mig själv såsom att vara mobbad, utanför och underlägsen – istället för att se, inse och förstå – att det faktum att jag upplevde mig själv såsom mobbad, utanför och underlägsen i skolan har inget att göra med själva skolan, eller människorna som jag gick i skolan med – utan det har allt att göra med mig själv – och i och med detta så inser jag att var jag som skapade min upplevelse av mig själv såsom att känna mig mobbad, underlägsen och utanför – och att det är således jag som har förmågan att släppa denna upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som om jag är underlägsen ”coola killar” – såsom killar som är stora, och har självförtroende, och som inte drar sig för att trycka ner andra, för att höja sin egen självinbillade status – istället för att se, inse och förstå – att det jag fruktar är att känna mig själv nedtryckt, och förnedrad – och jag inser, ser och förstår att det är alltså en upplevelse av mig själv som jag fruktar och inte de faktiska ”coola killarna” – därför ser jag att det enda sättet att sluta frukta, och leva ångest inför att uppleva mig själv såsom nedtryckt, och förnedrad, är att göra förlåtelse, och släppa taget om min idé om vad som är coolt, om vad som är acceptabelt, och vem jag borde vara för att kunna acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka höja mitt självförtroende genom att bli bäst på saker, och genom att bli erkänd såsom att vara speciell, unik, och i jämförelse med andra, bättre – och göra detta genom att lära mig själv vissa färdigheter, genom att försöka göra mig själv snygg genom träning, genom att lära mig själv spela gitarr – och på så sätt försöka blåsa upp mitt egenvärde av mig själv för att andra ska se mig som värd någonting, och inte hacka på mig – istället för att se, inse och förstå att jag inte kan bygga upp något riktigt självförtroende på det sättet, eftersom ett sådant självförtroende kommer försvinna så snart jag inte är sedd av andra såsom att vara bäst – därför tillåter och accepterar jag mig själv att leva och stå som självförtroende här, för och som mig själv – och göra detta genom att inte tillåta och acceptera mig själv att isolera och hålla mig själv tillbaka i ångest, nervositet, rädsla och fruktan – utan istället uttrycka mig själv, och utforska mig själv i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka hitta stabilitet inom mig själv genom att få andra att tycka om mig, och se upp till mig, och vara avundsjuka på mig – och få andra att se mig, och det sättet jag lever på såsom att vara speciellt, unikt, och bättre än hur andra lever – istället för att se, inse och förstå – att jag inte kan ge mig själv självförtroende, och självacceptans genom att manipulera andra att känna på ett visst sätt om mig, eftersom sådant självacceptans, och sådant självförtroende kommer i slutändan att gå om intet – därför slutar jag jaga efter andras erkännande, och jag tillåter och accepterar mig själv att istället lära känna mig själv, och leva i min värld för och som mig själv, och inte för andra – jag slutar att jaga efter att få ge mig själv en identitet genom att andra ska reagera på mig på ett visst sätt – och jag lär istället känna mig själv såsom vem jag är, som min riktiga identitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag efter andras erkännande, och bekräftelse, i rädslan för att bli utfryst, utmobbad, och hamna utanför, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att skita i vad andra tycker, och att skita i vad andra känner, och se, inse och förstå att om jag lever för andra – så lever jag faktiskt inte, utan jag är en död zombie som bara existerar för att inte hamna utanför en viss grupp – i tron att jag inte klarar av stå själv, och att jag inte är lika värdefull själv – därför stoppar jag mig själv, och jag tillåter och accepterar mig själv att lära känna mig själv – och gå denna process utan att försöka bli bekräftad och erkänd av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda min kropp, och mitt utseende, för att få erkännande och bekräftelse av andra, och genom att försöka få andra att se mig som charmerande, snygg, och söt, att skapa en upplevelse av värde inom mig själv – istället för att se, inse och förstå att den upplevelse av värde inom mig själv är värdelös, eftersom den är fullständigt beroende av vad andra tänker, och tycker – och jag därmed är en slav till andra för att jag ska vara nöjd med mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att skita i vad andra tycker om mig, att skita i om andra tycker jag är snygg, ful, charmerande, eller söt – och istället bara uttrycka mig själv här – och ge mig själv värde här – oavsett vad andra tycker om mig – och leva detta värdet som mig själv genom att jag inte tillåter och accepterar mig själv att kompromissa, och hålla mig själv tillbaka från att uttrycka mig själv, och medverka, och interagera med andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att få bli någonting i andras ögon, för att jag ska känna det som om ”jag är någonting” – och tro att om jag inte är någonting i andras ögon, om andra inte har en viss reaktion eller upplevelse i förhållande till min personlighet, eller min kropp, att tro att jag då är värdelös – istället för att se, inse och förstå – att jag definierat värde i förhållande till vilka slags upplevelser och reaktioner jag har inom mig, och att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva värde som ett uttryck av och som mig själv, såsom ett praktiskt och fysiskt uttryck av och som mig själv – varigenom jag inte är beroende av en känsla, en upplevelse, eller att bli sedd av en annan på ett visst sätt för att jag ska leva och uttrycka mig själv såsom egenvärde här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att andra människor kan hacka på mig, och kan säga någonting sårande till mig, istället för att se, inse och förstå – att om jag reagerar på en annans ord genom att känna mig sårad, eller attackerad – att det är jag som skapar denna upplevelse inom och som mig själv, och att det inte har någonting att göra med vad andra säger eller gör – därför slutar jag att frukta att bli hackad på, eller att någonting säger någonting sårande till mig – för jag inser att jag faktiskt fruktar mig själv, och jag inser att det är korkat att frukta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fråga mig själv vem jag är, och vad jag tycker om, och vad jag vill göra i denna verklighet, att leva, uttrycka, och ta beslut utifrån att få andra att se mig som acceptabel, och tycka om mig – och göra saker för att tillfredställa andra människor – i tron att jag inte har ett tillräckligt värde som mig själv, om jag inte skulle hänge mitt liv åt att tillfredställa andra, utan istället leva för mig själv – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att leva för mig själv, i rädslan att andra människor då skulle glömma bort mig, och inte längre tycka om mig, och att jag därmed skulle bli helt ensam i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva för att få bli erkänd, och sedd av andra människor, i tron att jag inte kan erkänna, eller se mig själv – i tron att jag själv är mindre värd än om jag har andra människor runtomkring mig som säger att de ser mig, att de känner mig, och att de tycker om mig – och genom detta förlåter jag mig själv för att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ”jag tycker om dig” som mig själv, och för mig själv – genom att sluta missbruka mig själv, genom att sluta söka efter att ett erkännande ska komma utifrån – och att jag istället ger mig själv det erkännande jag väntat på så länge

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att det spelar ingen roll vad jag gör, utan det viktiga är vem jag är i vad jag gör, och därför är det viktigt att jag etablerar principer, och riktningar för mig själv, och jag skriver med mig själv, och frågar mig själv varför jag gör saker, och hur jag kan ändra utgångspunkten i de sakerna jag gör, från att vara för andra, till att vara för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fast i förhållanden med andra människor, genom att jag definierar mig själv i förhållande till andra människor, istället för att jag lever här, och istället för att definiera mig själv i förhållande till andra, att jag istället sluta tänka, sluta projicera, och slutar att jämföra mig själv med andra, och ta vad andra säger, och tycker personligt – och jag istället tillåter och accepterar mig själv att lära känna mig själv på riktigt, och att jag sedan lever denna kännedom om vem och vad jag är i min värld

Jag åtar mig själv att sluta söka efter andras erkännande och bekräftelse genom att varje gång ett sådant sug kommer upp inom mig, varje gång en tanke kommer upp inom mig som är av en sådan natur, att jag genast stoppar mig själv, tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet, och istället lever för mig

Jag åtar mig själv att inte ta beslut för att få andra att tycka om mig, och acceptera mig – och jag åtar mig själv att istället tycka om mig själv, och acceptera mig själv – genom att jag inte tillåter och acceptera mig själv att fördöma mig själv, att tänka att jag är värdelös, och ett misslyckande, utan att jag istället driver mig själv till att verkligen leva

Jag åtar mig själv att upptäcka mig själv såsom vem jag är utan rädsla, och ångest – såsom vem jag är om jag varit helt själv på jorden