Tag Archives: skriva

Dag 346: Konsten Att Angöra En Tentamen

Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

Advertisements

Dag 217: Kroppen Min – Lätt Och Luftigt Hår (Del 4)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 3) på den lista som jag inledde denna bloggserie med.

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med mitt hår – och tänka att jag ska vara glad för att jag har ”lätt och luftigt hår” – och att detta gör mig mer speciell än vad andra människor är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som rädsla för att jag inte ska bli uppskattad, och uppmärksammad för att mitt hår ser snyggt ut – utan att jag istället ska bli uppmärksammad för att mitt hår ser äckligt, och okammat ut

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja imponera på människor i min omvärld med hur mitt hår ser ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga och skapa min upplevelse av och som mig själv utifrån hur mitt hår ser ut – och när andra tycker att mitt hår ser fint ut, och kommenterar på mitt hår att det är mjukt – luft och lätt – att då känna mig positivt laddad, och uppleva det som om att ”allting går på räls” – och att ”jag verkligen har allting som i min ask” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå som stabilitet här – utan att definiera mig själv i förhållande till mitt utseende

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne vari någon tog tag i mitt hår – och kände på det – och uttalade förvånat och lite imponerat att mitt hår var ”väldigt lätt” – och att det var ”luftigt och mjukt” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort mig själv här som mitt andetag – och mig själv som min kropp – och istället för att fokusera på att leva, och uttrycka mig själv här – med och som min kropp – istället bli besatt och kontrollerad av och som detta minnet – och sträva efter att få återuppleva detta minnet

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter att få återuppleva, och återskapa ett minne av och som mig själv där någon tar på mitt hår – och lite förskräckt, och imponerat uttalar att jag har ”mycket mjukt” och ”lätt” hår – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv viktig, överlägsen, och värdefull när någon kommenterar på mitt hår på ett sådant sätt – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att förbli stabil här med och som min kropp – att förbli tyst inom och som mig själv – och inte definiera mig själv utifrån hur jag ser ut, eller hur andra människor tycker att jag ser ut

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag medverkar, interagerar, och kommunicerar med andra människor – att då oroa mig själv, och vara nervös för att de ska fördöma, och ogilla mitt hår – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv utifrån hur jag uppfattar, och tänker att andra värderar mitt hår, och mitt utseende på det hela taget – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och tänka – att jag kan endast vara nöjd med och som mig själv om jag säkerställer att andra människor i min omvärld tycker att jag ser attraktiv, och sexuellt tilltalande ut – och att om de inte gör det – så kan jag inte under några omständigheter uttrycka mig själv i bekvämlighet med och som min mänskliga fysiska kropp här

Självåtaganden

1. När jag märker att jag definierar mig själv i enlighet med mitt hår – och tänker att jag ska vara glad för att jag har ”lätt och luftigt hår” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mitt hår – är mitt hår – och inte mer eller mindre än mitt hår – och således finns det ingenting att känna, tycka, eller uppleva gentemot mitt hår – således åtar jag mig själv att ta hand om mitt hår – och vara medveten om mitt hår – men inte definiera, eller uppleva mig själv utifrån hur mitt hur ser ut

2. När jag märker att jag vill imponera på människor i min omvärld med hur mitt hår ser ut – och jag tillåter och accepterar mig själv att skapa min uppleva av mig själv utifrån hur mitt hår ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – när jag koncentrerar mig på att imponera på andra med mitt hår så glömmer jag bort att leva – och att vara här i detta ögonblick – att gå mitt liv – och att leva varje ögonblick av varje andetag – eftersom jag är så fokuserad på hur jag ser ut, och hur andra uppfattar mitt utseende – således åtar jag mig själv att andas och föra mig själv tillbaka hit – och fokusera på att leva – röra mig själv – interagera – andas – stoppa tankar – och vara medveten om mig själv här i och som min kropp

3. När jag märker att jag medverkar i och som, och definierar mig själv utifrån ett minne där någon tog i mitt hår – och förvånat uttalade att mitt hår var väldigt lätt – luftigt och mjukt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är inte begränsad av ett endast vara ett minne, och att det där minnet säger ingenting om vem jag är – eftersom det är en bild och inte en fysisk verklighet här – och jag är faktiskt i denna fysiska verklighet och inte i någon bild i mitt huvud; således åtar jag mig själv att mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet – att sluta koncentrera mig själv på bilder i mitt huvud – och istället leva i varje andetag – vara närvarande i varje rörelse av och som min kropp – och inte definiera och uppleva mig själv utifrån bilder

4. När jag märker att jag försöker återskapa ett minne av och som mig själv där någon tar på mitt hur, och lite förskräckt, och imponerat uttalar att – ”det där var mjukt, och luftigt!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag är fullt upptagen med att återskapa ett minne då missar jag mig själv här – jag missar att leva – och att vara närvarande här tillsammans med och som min mänskliga fysiska kropp – och det är ju ingenting som jag vill vara med om – för jag vill leva och uttrycka mig själv här; således åtar jag mig själv att sluta försöka återskapa detta minnet och istället fokusera på att leva HÄR – vara medveten HÄR – vara närvarande HÄR

5. När jag interagerar, kommunicerar, och medverkar med andra människor – och jag märker att jag blir nervös, och rädd för att de ska fördöma och ogilla mitt hår – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädslan är onödig – jag kan för det första inte förhindra att någon ogillar, eller fördömer mitt hår – och för det andra är det ortroligt dumt att låta mig själv förtrycka och begränsa mig själv i ett ögonblick för vad någon annan möjligen känner eller inte känner om mig – således åtar jag mig själv att stoppa denna rädslan – och vara bekväm med och som min mänskliga fysiska kropp oavsett hur jag ser ut – eller hur jag tror/upplever att andra uppfattar att jag ser ut

 

Enhanced by Zemanta

Dag 168: Värdet Av Att Skriva Varje Dag

Självskriverier

Så – jag har inte skrivit på ett par dagar, och anledningen till detta har varit att jag studerar inför min tentamen som ska ta plats nu inom några dagar. Det jag har märkt är dock att det absolut inte är värt det att ta några dagars uppehåll från att skriva sig själv till frihet, eftersom det har definitivt märkbara konsekvenser. Både igår, och idag har jag upplevt mig självt ganska emotionellt omskakad – och det är inte någonting som ofta brukar ske – och detta har då hänt i nära samband till det faktum att jag inte skrivit min blogg på några dagar.

Så – därför har jag beslutat mig för att skriva min blogg varje dag – åtminstone bara något litet varje dag – eftersom jag ser hur mycket det hjälper mig att förbli stabil inom mig själv.

Det jag vill skriva om idag är hur jag har lagt ner för mycket tid på mina studier på grund av rädslan att inte få ett bra betyg på den kommande tentamen, och därigenom försummat att ge mig själv litet tid varje dag att sätta mig ned och skriva. Jag menar – rent praktiskt behöver jag inte vara oroad inför tentamen, eftersom jag har läst allt som behöver läsas, och förstått det som måste förstås – och därför har jag inte haft något egentligt behov av att helt lägga mina skriverier på hyllan för några dagar.

Detta är ännu ett bevis på att rädsla är en fullständigt värdelös upplevelse ifråga om att ta effektiva beslut, och att leva i min värld utan att kompromissa mig själv – rädsla är aldrig någonting som hjälper mig att se den bästa praktiska lösningen.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå den positiva effekt det har på mig att sätta mig ned att skriva varje dag – och att gå igenom dagens upplevelser, och att gå in djupt i någon upplevelse – skriva om denna – och sedan applicera självförlåtelse – det är någonting som verkligen hjälper mig; och således åtar jag mig själv att göra det till en vana att ge mig själv tid att skriva litet för mig själv varje dag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att om jag struntar i att skriva i ett par dagar så kommer jag att ackumulera reaktioner, och upplevelser – eftersom jag inte effektivt tar itu med dem, och arbetar med dem – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur viktigt det är att jag sätter mig ned och skriver – åtminstone litet varje dag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv tid att skriva min självförlåtelse, genom att jag tänkt att om jag inte pluggar hela tiden – och ger all min tid åt mina studier så kommer det att gå dåligt för mig på tentamen – och jag kommer inte få det högsta betyget – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och mitt förhållande med mig själv – genom att tänka, och tro att jag måste få det högsta betyget – och att det är någonting extremt viktigt för mig att jag ska vara bäst i skolan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att visserligen är mina studier viktiga – men samtidigt är den tid jag ger till mig själv varje dag att skriva, och applicera självförlåtelse också jätteviktig – och inte någonting som jag bara kan strunta i – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att övervärdera, och ge mina studier ett högre värde än mina självstudier, och min självhjälp – istället för att ger båda tid varje dag och ser, inser och förstår att båda har ett värde för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överdriva mitt skolarbete, och göra mitt skolarbete med alltför stor nit, och omsorg – till en sådan grad att jag kompromissar andra punkter i mitt liv som faktiskt är viktiga, och som kräver min uppmärksamhet – och om jag inte ger dessa punkter uppmärksamhet så kompromissar jag faktiskt mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se mitt liv som en blomma, eller ett träd – och precis som en blomma eller ett träd – så kan inte denna växa och frodas om den bara får sol, eller bara får vatten – utan den måste både ha sol och vatten – och precis som en blomma eller träd så kan jag bara frodas om jag ger mig själv tid till att både göra mina studier, och ger mig själv att vara med, och utveckla mitt förhållande med och som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skapa balans i mitt liv mellan arbete, fritid, och att ge mig själv tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överdriva mina studier, och försöka jaga det perfekta betyget – och försöka uppnå den perfekta karriären – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv, och ta beslut utifrån rädsla och ångest – såsom rädslan att jag inte ska få det bästa betyget

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa rädslan för att inte prestera i skolan – och istället gå i skolan från en utgångspunkt av sunt förnuft – och säga till mig själv att jag lägger ner ett visst antal timmar på skolan varje dag – och sedan utifrån det så får det bli vilket betyg som det än blir – och jag förblir densamma inom och som mig själv oavsett vilket betyg jag får

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå mina studier från en utgångspunkt av att se enkelheten och matematiken i att få ett bra betyg – vilket är – ”lägg ner mycket tid på studier = bra betyg” – och det finns ingen enklare matematik än så – och således behövs ingen fruktan ifråga om att röra mig själv till att få ett bra betyg i skolan – utan jag bara lägger den tid som jag ser krävs – och gör det som måste göras; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det egentligen går att se livet i sannolikhetsformler – där en viss handling kommer ackumulera ett visst utslag – och att det finns en viss sannolikhet för att det händer – och precis så är det med skolan, och få ett bra ett betyg – och det finns således ingen tur, eller otur – utan bara hur mycket tid och arbete jag har lagt ner på mina studier

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta ge värde, och uppmärksamhet till rädsla – och istället börja se mitt liv såsom ett matematiskt pussel – där sannolikhet spelar roll och där rädsla inför ”vad som kommer hända” faktiskt är helt onödig – eftersom det ändå till viss del går att förutspå framtiden på basis av vad som är här – och vilka beteendemönster som konsekvent utspelas

Självåtagande

När jag märker att jag tänker att jag inte vill skriva idag – för att jag har ”viktigare saker att göra” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår vilka positiva effekter som uppstår utifrån att jag sätter mig ned och skriver varje dag; således åtar jag mig själv att göra det till en viktig sak att skriva varje dag – och således sätta mig ned att skriva varje dag

När jag märker att jag tänker att det inte är viktigt att jag ska skriva idag, eftersom jag upplever mig själv ”ganska stabil” – då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag inte skriver så kommer detta ha konsekvensen av att jag blir instabil – således åtar jag mig själv att sätta mig ned och skriva litet varje dag – och göra detta till ett konsekvent beteendemönster – eftersom det hjälper mig så himla mycket

När jag märker att jag inte vill skriva, eftersom jag tänker att mina studier är viktigare – och att jag ”måste göra mina studier” – för att få ”högsta betyget” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att visserligen är det bra att få högsta betyget, men JAG är också viktig! – och således åtar jag mig själv att avsätta lite tid för mig själv varje dag att skriva – oavsett vad det är jag annars behöver göra

När jag märker att jag övervärderar mina studier, och ser mina studier som viktigare, och mer värdefulla än att sätta mig ned och skriva varje dag – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – mina självstudier är LIKA viktiga som mina studier – för om inte jag är stabil – om inte jag FUNGERAR – då spelar det ingen roll hur mycket jag pluggar för jag kommer ändå inte lära mig någonting; således åtar jag mig själv att mig själv tiden att skriva varje dag – och assistera mig själv till att vara stabil inom och som mig själv

När jag märker att jag kompromissar andra punkter i min värld till fördel för mina studier, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att mina självskriverier är LIKA viktiga som mina studier – och att jag inte kan vara effektiv med mina studier om inte JAG är effektiv INOM och SOM mig själv – således åtar jag mig själv att varje sätta mig ned att skriva – eftersom det har en effekt på vem jag är – och klingar positivt i alla dimensioner, och delar av min värld om jag ger mig själv den gåvan

När jag märker att jag inte ger mig själv omväxling, och balans i mitt liv – genom att jag tillåter och accepterar mig själv att göra lite av allt möjligt – på ett sätt som får mig att fysiskt må bra – då stoppar jag mig själv, jag tar andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – om jag inte balanserar mitt liv så kommer även jag att bli obalanserad – en och jämlik – således åtar jag mig själv att balansera aktiviteter i mitt liv och inte bli besatt av att göra en enda sak genom hela min dag

När jag märker att jag överdriver mina studier, och försöker skaffa det ”perfekta betyget” – och därigenom kompromissar andra punkter i min värld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – istället för att jaga det perfekta betyget, är det bättre att jag hänger mig till att skapa det perfekta jaget – och den perfekta världen – vilket endast kan uppnås om jag utvecklar, och när förhållandet med mig själv – således åtar jag mig själv att ge mig själv lite tid varje dag att bara vara med mig själv – och utforska mig själv genom självskriverier och självförlåtelse

När jag märker att jag upplever rädsla, och ångest inför att inte prestera i skolan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är inte nödvändigt med rädsla för att vara effektiv i skolan – eftersom skapandet av ett bra betyg endast är en matematisk ekvation som lyder att tid * studier = betyg – vilket betyder att desto mer tid jag lägger mina studier desto bättre betyg kommer jag få – enklare än så blir det inte – varför rädsla är fullständigt onödigt

När jag märker att jag håller på att stressa inför att jag inte kommer få bra betyg – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag – och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår – att för det första är ett dåligt betyg ingenting att frukta, och ingenting som faktiskt kan påverka mig negativt – om jag inte tillåter och accepterar betyget att definiera vem jag är – och för det andra är skapandet av ett bra betyg en sannolikhetsekvation och inte något fenomen som bara händer helt plötsligt – således åtar jag mig själv att sluta stressa, och bara applicera den enkla lösningen av att lägga ner den tid som krävs på mina studier för att jag ska uppnå det betyg jag vill ha

När jag märker att jag tittar på mitt liv utifrån en utgångspunkt av rädsla, och ångest – och att ”jag inte förstår vad jag ska göra” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – rädsla inte behövs – utan jag kan se vad som är effektivt i mitt liv, vad som fungerar och vad som inte gör det – genom att titta på matematiken som mina handlingar utgör – och därifrån skapa en matematik som utgör ett resultat som är bäst för mig, och bäst för alla; således åtar jag mig själv att sluta använda fruktan för att röra mig själv i mitt liv – och istället röra mig själv utifrån en matematisk förståelse om hur jag, och min verklighet fungerar

Att Vara Specifik Med Självförlåtelse

Jag har upptäckt, då jag arbetat med självförlåtelse, att en av de viktigaste och mest effektiva saker man kan göra är att vara så specifik som möjligt med sin självförlåtelse. Till exempel: en punkt som jag arbetat mycket med är sexuellt begär, och när jag arbetat med denna punkt har jag i min självförlåtelse, till så stor utsträckning som möjligt, försökt vara specifik – exakt vad är det jag blir upphetsad av? Exakt vad är det jag tänker? Exakt vad är det jag känner? Är det någon lukt som jag blir upphetsad av? Varenda liten detalj har jag fångat i min självförlåtelse, för att på så vis vara så specifik och exakt som möjligt, och därmed hjälpa mig själv att transcendera punkten.

Och det hjälper verkligen att vara så specifik som möjligt, eftersom det öppnar dörren till förståelse om exakt varför man känner som man känner, eller tänker som man tänker – och man ser exakt vad det är som stimulerar vissa sorters tankar eller upplevelser – det kan vara mycket exakt och detaljerat; t.ex. en viss färg, form, eller en kombination av flera färger och former. Och det är när man blir exakt in sin förlåtelse, som man börjar se vad det är som faktiskt ligger till grund för ens inre upplevelse – och därmed inser man hur punkten också ska stoppas.

För att på ett effektivt sett kunna beskriva den punkt man arbetar behövs dock ett effektivt ordförråd, och det är någonting som man tränar upp under tiden som man arbetar med sin självförlåtelse. Så har det i alla fall varit för mig – jag har haft inre upplevelser, och känslor som jag inte haft ord för, och inte kunnat beskriva – eller så har det varit någon självrealisation som jag inte kunnat sätta ord på, och då har jag suttit och letat i ordlexikon – eller bara suttit och känt efter vilket ord som skulle passa in på det jag upplever.

Tillexempel, när jag arbetade med mitt sexuella begär, kom jag till punkten om att en kvinnas rumpa skapade en reaktion inom mig av upphetsning – så jag började applicera självförlåtelse, och frågan kom då upp inom mig – exakt vad var det som jag reagerade på när jag såg rumpan – var det färgen, formen, eller bara det faktum att det var en rumpa? Ord som jag då lyckades hitta och beskriva bilden av rumpan med var: fast, ungdomlig, vältränad och kvinnlig. Så jag utforskade verkligen bilden i ord, och beskrev den så noga jag kunde – och därför kunde jag vara väldigt exakt i min självförlåtelse, vilket hjälpte mig att sedan stoppa reaktionerna när de kom upp, nästa gång jag såg en kvinnorumpa som passade in på den bilden jag hade arbetat med.

Det tar tid att vara exakt, och det kräver tålamod – men det ger i sin tur tillbaka mycket mer än du bara hafsar igenom din självförlåtelse. Om du är noggrann kommer du märka hur mycket mer effektiv du blir i din generella applikation, och plötsligt blir det faktiskt lättare att släppa de reaktioner som kommer upp inom en, eftersom man grundligt har gått igenom de punkter som stimulerar reaktionen – man är helt enkelt beredd. Så har i vart fall jag upplevt det.

Någonting som kan stå i vägen för att applicera självförlåtelse exakt och specifikt är lathet, apati, och oförmåga eller ovilja att koncentrera sig – detta är vad jag upplevde och var tvungen att ta mig själv igenom. Jag hade otroligt svårt att sitta stilla, och ge mig själv den tiden som behövdes för att skriva min självförlåtelse exakt och specifikt – det var som om jag gick in en vägg av ovilja. Men vad jag upptäckte var att, när jag forcerade och utmanade mig själv att skriva min självförlåtelse exakt och specifikt, även fast jag inte alls kände för det, så blev det tillslut mycket enklare – och efter ett tag kände jag inte längre motstånd eller ovilja att spendera den tiden som behövdes för att skriva min självförlåtelse på ett effektivt sett. Vad som behövs för att trycka igenom den där första oviljan mot att vara exakt i sin förlåtelse är vilja och disciplin – och tålamod.

Någonting jag kan rekommendera för att expandera ens ordförråd är att läsa mycket (tidningar, böcker, vad som helst), och som sagt, ett stort och effektivt ordförråd gör självförlåtelse så mycket lättare, och det blir så mycket enklare att vara exakt och noggrann.

Ett annat bra sätt att träna upp sitt ordförråd är att skriva mycket, och att utmana sig själv att använda nya ord – och i sitt skrivande försöka definiera och namnge de inre upplevelser man har. På så vis förbereder man sig inför att göra effektiv och exakt självförlåtelse – eftersom man redan har hittat de orden som behövs för att beskriva den punkt man arbetar med.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att det med självförlåtelse, precis som med så mycket annat, blir mycket bättre när man lägger ner tid, ansträngning, samt svett och tårar.