Tag Archives: skvaller

Dag 368: Generad

little-girl-embarrassedUnder vissa omständigheter blir jag generad, och en av dessa är när jag frågar någon om den skulle vilja göra någonting med mig, eller hitta på någonting. Jag upplever inte mig generad med alla människor. De som jag har haft ett mer långvarigt förhållande med brukar jag inte alls känna mig själv obekväm inför att fråga om vi ska träffas och hitta på någonting. I stället brukar genans dyka upp inom mig när jag inte har känt personen särskilt länge, eller när personen är av motsatt kön.

Det jag har upptäckt om den här genansen är att den kommer från en idé om svaghet och styrka, för när jag ställer frågan, uppfattar jag det inom mig som om att jag gör mig sårbar och svag. Jag visar upp mig själv och vad jag vill, och i den processen finns det en möjlighet att jag blir avvisad, eller att min förfrågan väcker någon slags negativ reaktion hos den andra personen. Om jag aldrig hade frågat, då hade jag inte utsatt mig själv för möjligheten att bli nekad, och avvisad, och enligt den logiken hade jag under sådana omständigheter varit starkare.

Men om jag tittar på de här idéerna vad som är starkt, och svagt, med sunt förnuft, är det ganska uppenbart att det som jag definierat och ansett vara en svaghet, egentligen är en styrka. Det är faktiskt en hedervärd egenskap att kunna ta kontakt med nya människor, öppna upp och dela med mig av mig själv, och bjuda in en ny person i sitt liv. Bara för att risken finns att man kan bli avvisad betyder inte det att handlingen ger ett uttryck för svaghet, och att få ens invitation förkastad är inte heller det ett tecken på svaghet. Snarare är det modigt och en styrka att våga möta världen och vara öppen för att lära känna andra utan att låta sig själv vara rädd och ängslig inför att bli utstött och tillbakavisad.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad inför att ta kontakt med nya människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera, att ta kontakt med, och närma mig andra människor med genans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är en genant position att närma mig en annan människa – och att det är genant att inte vara den som blir närmad av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är genant att inte vara den som andra kommer nära och önskar bilda ett förhållande med, och ha en idé om att den som närmar sig, den som vågar vara sårbar och visa intresse – att det är den som är den underlägsna och som har någonting att förlora

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv generad inför att fråga någon om denna personen önskar äta en måltid med mig, eller träffa mig på annat sätt – och tänka när jag ställt frågan att: ”det var dumt – jag borde inte ha frågat det där – utan jag borde istället ha varit mer stabil och gett ett intryck av att vara en mer macho och stark man” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera styrka och stabilitet såsom att inte vara den som närmar sig – och inte vara den som låter sig gå ut i verkligen – möta hetluften och ta del av vad som finns i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla tillbaka vad gäller att skapa nya förhållanden med människor i min värld, i tron att om jag närmar mig en annan, och frågar denna personen om den skulle vilja inleda ett vänskapsförhållande, eller endast kommunicera över en kopp kaffe – att då tro att jag är galen, och inte riktigt funtad – istället för att se, inse och förstå att det är en rak och direkt fråga – ett effektivt sätt att klargöra min riktning med andra människor – och att det faktiskt inte spelar någon roll för mig och vem jag är om jag blir avvisad eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig ta det personligt när jag blir avvisad och inte emottagen av en annan såsom jag hoppats och önskat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig en annan ovillkorligt och utan att hålla fast vid någon förhoppning om hur jag ska bli bemött, att inte fokusera på vad den andra människan gör, säger, eller inte gör, och inte säger – utan istället lägga mitt fokus på vem jag är – på min applikation och hur jag närmar mig själv ögonblicket – och vad jag skapar av ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i stället för genans – leva självförtroende, mod och egenvärde – att förstå att jag beslutar vem jag önskar närma mig, och vem jag vill föra in i min värld, och skapa ett förhållande med – och att jag endast kan ta och leva ett sådant beslut om jag står modig, stabil, med självförtroende och egenvärde – och således ovillkorligt låter mig själv närma en annan – för endast genom och som en sådan utgångspunkt kan jag säkert veta att oavsett utflödet står jag med mig själv och fortsätter att applicera mig själv och gå min process

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att nyckeln till att skapa nya förhållanden är att jag vågar vara mig själv, vågar närma mig, och vågar släppa taget om begäret att bli accepterad och värdesatt, eftersom endast då kan jag ovillkorligen röra mig själv för att skapa nya relationer – för då är jag inte längre rädd för att förlora någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna mig själv som mod – och att ge mig själv modet att gå mitt liv ovillkorligt – att vara fri från rädsla i mina relationer till andra människor – och skapa min vardag och mitt liv på basis av och som denna tilliten till mig själv att jag kommer uttrycka och skapa mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad och blyg inför att fråga om någon önskar äta lunch med mig, eller hitta på någon annan typ av aktivitet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli avvisad, och att tro att det är en skam att bli avvisad och att det visar på ett stort fel i och som mig när jag inte blir accepterad och ges en plats i andras liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att få ett plats i andras liv – i stället för att jag lägger mitt fokus och min uppmärksamhet på att ge mig själv en plats i mitt eget liv – på att lägga fokus på mig själv och hur jag uttrycker – skapar – och rör mig själv i och som mitt dagliga liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på mig själv som en stark, orubblig och onåbar man, som inte har några svagheter, och som alltid är socialt stark och överlägsen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli generad när jag frågar en annan om de skulle vilja hitta på något med mig, för det går emot den här idén som jag etablerat av och som mig själv – att jag tydligen är den här starka, stereotypa mannen som inte har några svagheter eller brister överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att någon i min omvärld ska se mig som att ha svagheter i sociala sammanhang, och ska definiera mig som blyg, tafatt, eller obekväm – och ska tycka att jag är en märklig person som inte passar särskilt väl ihop med sociala sammanhang – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa och upprätthålla en idé av mig själv att jag är stark – jag har allt under kontroll – jag har pli på mitt liv – i tron att om andra tror detta om mig så blir det även sant i mitt eget liv – i stället för att se, inse och förstå att det jag skapar är faktiskt endast en illusion – någonting som inte stämmer överens med hur jag faktiskt upplever mig själv inombords

Självåtaganden

När och som jag märker att jag inte vågar fråga någon om vi kan hitta på någonting, fastän att det är någonting jag gärna skulle vilja göra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstå att det finns ingenting att förlora i att våga fråga, det värsta som kan hända är att den andra människan säger nej, och det är ingenting som avgör vem jag är, vilket värde jag har, och hur jag ska uppleva mig själv – således åtar jag mig själv att ge mig själv modet att fråga, och att driva mig själv igenom min osäkerhet, nervositet, och rädsla – och istället föra mig själv framåt och expandera min värld

När jag frågat någon om vi kan göra någonting ihop, och jag känner mig själv generad, eller märker att jag tänker i sådana banor att jag tydligen är underlägsen, och svag, för att jag tagit kontakt och inte en annan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det inte finns någonting att skämmas eller vara generad för i att fråga en annan om vi kan hitta på någonting, det är istället en styrka att våga placera mig själv ute i världen, visa mig själv sårbar, och bjuda in människor att interagera i och som min värld – således åtar jag mig själv att ta ett andetag, och omfamna, acceptera och förstå processen av att ta kontakt med en annan människa, och skapa ett förhållande, och att denna inte innebär någon slags svaghet, utan att det helt enkelt är en del av att leva effektivt och uttrycka mig själv

Jag åtar mig själv att expandera min värld och mig själv genom att skapa nya och upprätthålla gamla relationer med människor i min värld genom att interagera, genom att kommunicera, genom att ta kontakt, genom att närma och låta mig själv vara öppen, sårbar, och inbjudande

Dag 203: Självmedvetenhetskaraktären (Del 4)

Bloggserien om självmedvetenhetskaraktären fortsätter – och idag kommer jag att gå igenom dimensionerna 5) Sinnesskvaller 6) Reaktioner

5) Sinnesskvaller

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv skvallra, och prata om vad jag tror att andra människor tycker, eller känner om mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när en annan människa tittar på mig – att då börja skvallra inom mig själv om vad jag tror att de tänker om mig, och om vad jag tror att de känner om mig – och skapa en upplevelse inom mig själv av att känna mig själv underlägsen utifrån detta skvaller

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lyssna på skvallret som dyker upp inom mig, och lyssna på rösterna inom mig som pratar om hur andra människor ser ner på mig, och tycker min kropp ser ful, eller äcklig, eller inte tycker om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva – och uttrycka mig själv HÄR – med och som min mänskliga – fysiska kropp – och tillåta mig själv att sluta lyssna på detta skvallret i mitt huvud genom att se, inse och förstå – att inget av detta skvaller är på något vis korrekt

3. jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag känner mig obekväm inför andra människor – eftersom jag håller på att skvallra inom mig själv – och prata i mitt huvud om vad jag tycker och känner om mig själv – och om vad jag tror att andra tycker och känner om mig – och genom detta så genererar jag emotionella och känslomässiga upplevelser av att känna mig själv retad, mobbad, och utanför – och därmed känna mig själv obekväm i min kropp – och detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa denna tendensen inom och som mig själv – och istället driva, och pusha mig själv till att förbli här med och som min kropp i enhet och jämlikhet och sluta prata strunt i mitt huvud

Självåtaganden
1. När jag märker att jag börjar sinnesskvallra inom mig själv om vad jag tror att andra människor tycker och känner om min kropp, om mitt utseende, om hur jag rör mig, eller talar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är jag som skapar min upplevelse av och som mig själv av att vara obekväm med mig själv och min kropp genom att medverka i och som – och leva utifrån denna typ av tankar – således åtar jag mig själv att andas, föra mig själv tillbaka hit – och sluta vara rädd och orolig för hur människor i min omgivning ska se och uppleva min kropp och mitt uttryck av och som mig själv

2. När jag märker att jag lyssnar på skvallret som dyker upp inom mig, och lyssnar på rösterna inom mig som pratar om hur andra människor ser på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag vet ingenting om hur andra människor ser på mig – det enda jag vet är att jag är här med min kropp, och vad jag tillåter mig själv att medverka i och som inom mig själv blir min verklighet; således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som denna lögnaktiga, och snedvridna kommentaren i mitt huvud – och istället fokuserar jag på att andas – och vara här med och som min mänskliga fysiska kropp

3. När jag märker att jag spänner min kropp, och känner mig obekväm runt andra människor – för jag känner mig rädd för att bli exponerad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädsla, och obekvämligheten är någonting som jag genererar genom att prata i mitt huvud om saker och ting – och genom att inte vara här med och som min kropp – inte vara här med och som mitt andetag – och således åtar jag mig själv att sluta lyssna på denna kommentar i mitt huvud och istället fokusera på att vara här med och som min kropp – med och som mitt andetag – med och som helheten av och som mig själv här som en mänsklig fysisk kropp

6) Reaktioner

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i fruktan när jag rör mig själv bland, runtomkring, framför, eller på något annat sätt i andra människors synfält – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i fruktan och ångest, och vara rädd för att uttrycka mig själv – visa mig själv – och vara öppen här med och som mig själv i och som detta ögonblick – i tron att om jag lever öppenhet här så kommer jag att bli attackerad, och förintad

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera, och koppla ångest, rädsla, och genans gentemot att leva öppenhet – och ömhet – i tron att om jag inte konstant visar mig själv tuff, och såsom att jag har kontroll över de situationer jag befinner mig själv i – så kommer jag att förlora, och på något sätt dra på mig själv missbruk av andra människor – och i detta förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – missbruk existerar bara i mitt huvud, genom att jag missbrukar mig själv i mitt huvud – och därför inget att frukta ska ske utanför mig

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte andra människor ska få ett positivt intryck av mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd för att släppa loss, och ge mig själv hän i och som ett ögonblick – och leva fullständigt här med och som min kropp – och inte vara rädd, ångestfylld, eller nervös för vad som ska ske, och hur och vad andra ska tycka om mig, om jag helt enkelt ger mig själv hän här till och som min mänskliga fysiska kropp

Självåtaganden
1. När jag märker att jag reagerar i fruktan när jag rör mig själv bland, runtomkring, framför, eller på något annat sätt i andra människors synfällt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag vad jag fruktar är att vara mig själv, är att visa mig själv, och är att ge mig själv hän och leva utan oro för vad andra ska tycka; således åtar jag mig själv att släppa loss i och som ögonblicket och ge mig själv hän – och inte låta mig själv leva i och som oro för vad andra ska känna och tycka om mig

2. När jag märker att jag associerar, och kopplar ångest, rädsla, och genans mot att leva öppen, och ömhet – i tron att om jag inte konstant visar mig själv tuff så kommer jag att tappa kontrollen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingen kontroll att förlora, och det finns ingenting att frukta i att låta mig själv släppa taget om mitt sinne och sluta tänka på vem jag är i förhållande till andra – således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka till min kropp här – och leva med och som min kropp i enhet och jämlikhet – i varje andetag här

3. När jag märker at jag är rädd för att inte andra människor ska få ett positivt intryck av mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår – att andra människors intryck av mig inte säger någonting om jag faktiskt är – hur jag faktiskt är – och vad jag faktiskt här – och således är det inte värt att fästa någon mening vad sådana intryck – alltså åtar jag mig själv att leva här med min kropp – i och som enhet och jämlikhet – och sluta försöka skapa ett bra intryck hos människor – och istället fokusera på att leva på riktigt i varje andetag