Tag Archives: snäll

Dag 332: Homeopatmedicinen

En envis tanke som kommit upp inom mig nu under ett par dagar har att göra med min partners homeopatmedicin. Detta var en medicin som jag och min partner åkte till Stockholm för att köpa – resan kostade väll drygt 200 kr och medicinen kostade sedan drygt 1200 kr – och på det hela taget kostade det alltså mycket pengar.

Vad som hänt sedan dess är att min partner på grund av vissa orsaker inte använt medicinen och detta är någonting som jag reagerat på och upplevt som jobbigt. Jag känner det som om att jag blivit respektlöst behandlad, och utnyttjad: för här har jag tydligen lagt ner stora resurser på att assistera min partner och sedan bara ”kastar hon bort det” – varje gång jag vill hjälpa min partner att ta denna homeopatmedicin gör jag det från denna upplevelse av ilska och frustration – i grund och botten utifrån stadgandet: ”Varför tar hon inte medicinen bara!?”

Jag inser att det finns ett problem när min utgångspunkt för att jag vill att min partner ska ta medicinen är pengar, och inte från att jag faktiskt bryr mig om min partner – faktum är att jag bryr mig bara om att pengarna ska utnyttjas effektivt – och att vi inte ska ”slösa” bort våra pengar.

I grund och botten handlar detta om mitt eget förhållande till pengar, och hur jag ser, hanterar och upplever pengar – som en dyrbar resurs som det absolut inte får slösas med – den ska användas nyttigt till sista enkronan – och ingenting får komma i vägen för detta.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, irriterad och frustrerad när min partner inte använder sin medicin som vi köpt tillsammans, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, och irriterad på vad jag upplever som ett ’slöseri’ med pengar – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma detta användande av pengar som dåligt och förbjudet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva och känna det som om att jag blivit respektlöst behandlad, när jag lagt ner tid, och resurser på att skaffa någonting åt min partner, som hon sedan inte använder, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att assistera, stödja, och hjälpa en annan ovillkorligt, där jag alltså inte i hemlighet väntar mig någonting tillbaka – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, irriterad och frustrerad när jag inte känner det som om att min partner på ett tillräckligt ’snällt’ och ’uppskattande’ sätt visar att hon respekterar och tycker om min gåva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara villkorlig i min utgångspunkt när jag stöttar och assisterar en annan – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mäta hur mycket en annan uppskattar mig och det jag gör, och när jag känner det som om att en annan inte på ett tillräckligt stort och övertygande sätt uppskattar mig tillbaka, att då bli arg, och frustrerad och irriterad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta mig någonting tillbaka från min partner, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att assistera, och stötta en annan från utgångspunkten av att vara snäll, omtänksam, och givmild, så att jag ska kunna känna mig själv positiv, och som om att jag är en ’god’ människa – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att min partner ska tacka mig, ska falla ner på sina bara knän och se mig som en räddare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett hemligt motiv när jag ger min partner, och andra i min värld, nämligen att jag ska få tacksamhet tillbaka, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge ovillkorligt, att ge utan att förvänta mig någonting tillbaka, och låta utgångspunkt för min gåva vara att stötta, assistera, och hjälpa en annan, och inte att få mig att känna mig bättre, positivt laddad, och glad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att min partner är oförskämd, och bortskämd, när hon inte på det sättet jag vill, tacksamhet tar emot min gåva, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på minnen från min barndom där min mamma sa till mig att jag var bortskämd, och oförskämd, de gånger då jag inte visade mig tacksam för det jag fick – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kopiera detta beteende – istället för att se, inse och förstå att det finns ett annat sätt att ge – nämligen att ge ovillkorligt – att ge utan att önska sig någonting tillbaka – att ge utan att behöva få någonting i gengäld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag själv inte ska ge sken av att vara tacksam och glad när jag får någonting av en annan, i rädslan för att jag ska bli uppfattad och fördömd såsom bortskämd, eller oförskämd, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en gåva, inte är en riktig gåva, såtillvida den är villkorad, en gåva kan bara vara en gåva när det inte finns några som helst villkor eller krav – och den är helt och fullständigt ovillkorlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att anledningen till att jag blir arg, och frustrerad, har faktiskt inget att göra med pengarna, utan har att göra med att jag inte upplever det som om att min partner på ett tillräckligt övertygande sätt visar att hon uppskattar och är tacksam för det hon har fått – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv – att när jag hjälper eller assisterar en annan – att då se till att jag inombords är stabil och att min utgångspunkt är ovillkorlig – och att jag inte har en hemlighet i mitt bakhuvud om att jag förväntar mig någonting tillbaka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och ha ett horn i sidan på ett slösaktigt användande av pengar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genast bli arg, frustrerad och irriterad, när jag upplever eller känner det som om någon slösar med pengar, och inte använder pengar på ett effektivt, resultatinriktad, och ändamålsenligt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid minnen av mig själv, där jag har använt pengar slösaktigt, där jag inte har förstått pengars värde, och bara kastat dem ut i sjön, för jag upplevde det som om att jag hade så många, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma mig själv för ett sådant beteende, och hålla kvar vid dessa fördömanden inom mig, istället för se, inse och förstå att slösaktighet med pengar inte är något dåligt, eller skamfyllt, eller något som bör förtryckas, utan istället en ineffektiv programmering som måste dirigeras, och korrigeras, vilket endast kan göras effektivt genom att förstå programmeringen, och sedan dirigera den, utan någon reaktion eller upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag ska bli slösaktig, och vårdslös med pengar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne inom mig själv, där min mamma sa till mig att en person i min släkt var slösaktig med pengar, och att jag därför borde se upp med hur jag använder pengar, så att inte jag blir en sådan där slösaktig figur som inte har någon koll – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att använda pengar, att frukta att investera, att frukta att nyttja pengar som ett verktyg för att skapa mig ett liv i denna världen, och istället tro att det bästa är att bara spara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag ska bli beroende av att spendera pengar, och att jag inte längre ska kunna ha kontroll på, och styra över utgifter i min värld, och att min ekonomi därför kommer att raseras, och inte längre vara stabil och stark, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att någonting ska gå fel med min ekonomi, att frukta att någonting ska hända som kommer att göra att jag inte längre har kontroll, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att för att skydda mig själv cementera in mig själv i rädsla, och försöka spara mina pengar i det längsta, för att på så vis inte utsätta mig själv för någon slags osäkerhet

Självåtaganden

När jag märker att jag blir arg, irriterad och frustrerad på min partner för att hon inte använder homeopatmedicinen, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att denna ilskan har ingenting att göra med att faktiskt hjälpa, och assistera min partner att må bättre, och är således onödig – det faktum att medicinen kostade pengar är trots allt inte relevant, eftersom min assistans är en ovillkorlig gåva – någonting som jag ger utan att förvänta mig någonting tillbaka; således åtar jag mig själv att andas – och istället för att fokusera på pengarna – se på min partners hälsa, och bry mig själv om min partner, och fokusera på att assistera och hjälpa min partner ovillkorligt och utan några förväntningar om att jag ska få någonting tillbaka

Jag åtar mig själv att sluta fördöma slösaktigt beteende, och sluta se mig själv som en bortskämd slösaktig människa – och således åtar jag mig själv att återställa mitt förhållande till pengar – och se att pengar är en resurs och ett verktyg för mig att använda mig av för att skapa min värld och för assistera och stötta andra – och för att skapa och bygga upp liv i denna världen

Enhanced by Zemanta

Dag 308: Konsekvensen av Polaritet

Vänskap och ovänskap – snäll och elak – arg eller välkomnande – detta är olika slags beteenden jag märker har en effekt på mig – alltså: när jag upplever och ser någon såsom att vara snäll mot mig blir jag mjuk inombords, varm, och uppfylld av en känsla av rofylldhet – när jag å andra sidan upplever det såsom att någon är arg eller elak mot mig fylls jag av en nervositet, en ångest och jag känner mig i grund och botten otrygg.

Det grundläggande problemet är här att jag låter mig själv styras och dirigeras av hur jag tror att andra känner gentemot mig och detta är naturligtvis en stor begränsning, eftersom om jag lever mitt liv utifrån hur jag tror andra ser mig, kommer alla mina beslut att vara illusoriska – de kommer att vara baserade på en upplevelse och inte på en effektiv bedömning av hur verkligheten ser ut.

Det som måste förändras är alltså min bedömning av verkligheten, från att baseras på hur jag tror andra reagerar gentemot mig, till att istället vara baserad på vad som faktiskt är, vad som är verkligt, vad som är här och som jag bevisligen kan kontrollera för mig själv. T.ex. jag känner och upplever att någon inte tycker om mig och på grund av detta tar jag beslutet att inte kommunicera eller uttrycka mig själv med denna någon, eftersom jag helt enkelt tror mer på min upplevelse och min idé av vad som händer, än vad som faktiskt i verkligheten sker och utspelar sig.

Lösningen är att inte ge akt på vad jag tror att andra känner om mig utan att istället basera beslut på vad som jag kan se – för faktum är att jag kan inte lita på vad jag känner, jag kan inte lita på vad jag tror mig själv se, jag kan inte lita på vad jag tänker, jag kan inte lita på mina antaganden, på mina idéer, på mina presumtioner – utan det jag kan lita på är vad som är faktiskt, verkligt, reellt – sådant jag kan ta på och visa en annan att detta är vad jag ser, och den andra kan då svara att ”ja, detta ser jag också” – detta kan jag lita på.

Att polarisera min förhållanden med människor till att vara ”bra” eller ”dåliga” beroende på hur jag tror andra känner mot mig är en alltså en självbegränsning och någonting som jag inte kan hålla kvar vid om jag ska kunna stå som ett exempel och dirigera och röra mig själv på ett sådant sätt i denna världen att jag faktiskt gör en skillnad, och är med och skapar en ny verklighet som är bäst för alla – denna punkten måste försvinna ur mitt liv så att jag kan stå stabil oavsett vad – så att jag i alla situationer står orörd, orubblig och konsekvent.

Vänskap är alltså en begränsning eftersom det existerar som en polaritet till fiendeskap – att känna att någon är trevlig mot mig är en begränsning eftersom det existerar i polaritet till att känna att någon är otrevlig mot mig – båda dessa polariteter har konsekvensen att jag förändrar mig själv, förändrar hur jag ser på saker, förändrar hur jag resonerar, förändrar hur jag tar beslut, förändrar hur jag ställer mig gentemot situationer och andra människor – allt på grund av hur jag definierar mig själv känslomässigt och emotionellt i polariteter gentemot min omvärld.

Lösningen är att släppa polariteter och stå stabil oavsett vad.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån hur jag tror att andra människor känner om mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromettera mig själv och gå in i, och leva utifrån upplevelser – antingen positiva eller negativa – där jag förändrar mig själv – förändrar min utgångspunkt – förändrar vem jag är utifrån hur jag upplever en situation – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället direkt se vad som är här – och direkt agera och röra mig själv i förhållande till vad som är här och inte låta situationer definiera mig – inte låta hur jag upplever en situation definiera mig – utan att jag istället bestämmer vem jag är i varje ögonblick och i varje situation

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i varje ögonblick bestämma vem jag är – att ta ett beslut att jag lever här såsom detta ordet – såsom detta uttrycket – eftersom jag ser att detta är ett beslut som kommer gynna mig, som kommer gynna de personer jag interagerar mig, och att detta beslut om hur jag lever är bäst för alla – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera mina beslut, mitt uttryck och min rörelse av mig själv i mitt liv på hur jag känner, på en automatisk upplevelse som kommer upp inom mig som tydligen ger mig en klar instruktion om hur jag borde vara istället för att jag i varje ögonblick beslutar vem jag är och hur jag ska leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv förändra det sätt jag lever på – från att vara automatiserat – baserat på energi och upplevelser till att jag istället i varje ögonblick tar ett beslut om vem jag är och hur jag ska leva – och att det är ett beslut jag tar i full medvetenhet och inte utifrån en reaktion eller upplevelse; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag inte har möjligheten att förändra och styra mig själv på sådant sätt genom ord och att jag måste ha en upplevelse som står som mitt stöd och som jag använder mig själv av för att röra mig själv framåt i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag är begränsad av upplevelser och att jag inte genom ord kan skapa och dirigera mig själv – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste ha en känsla eller en emotion som rör mig framåt och att jag inte kan ta ett beslut att bestämma vem jag är i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till andra människor – röra mig själv – motivera mig själv – prata och uttrycka mig själv utifrån hur jag tror att andra människor känner gentemot mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse, och förstå att jag genom ord i varje ögonblick kan definiera och skapa mig själv – att jag inte behöver använda mig av en känsla och en idé om vad jag tror att andra tror om mig – utan att jag kan skapa mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att skapa förhållanden med människor i förhållande till vad jag tror att de tror om mig istället för att jag skapar förhållanden HÄR – i varje ögonblick rör jag mig själv utifrån en utgångspunkt av att vara ovillkorlig – där jag inte låter en känsla eller emotion styra och definiera vem jag är – utan att jag istället bestämmer vem jag är utifrån vad jag ser är praktiskt och effektivt i varje ögonblick; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva på den här punkten att i varje ögonblick stoppa varje inklination om att röra mig själv utifrån hur jag känner mig, för att istället i det ögonblicket överväga – vem vill jag vara här? Hur vill jag uttrycka mig själv här? Hur är det effektivt och praktiskt att jag uttrycker mig själv här? Och sedan agera och röra mig själv utifrån ord som jag i full medvetenhet placerar – och lever

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och för mig själv tillbaka hit när jag märker att jag vill eller håller på att polarisera ett förhållande med en annan människa till att antingen vara positivt eller negativt – och i det ögonblicket istället föra mig själv tillbaka hit – andas – och istället bestämma vem jag är – besluta vem jag är och hur jag vill leva och inte bara följa efter vad jag känner, inte bara låta mig själv dras med i hur jag upplever mig själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra det till mitt livs syfte att skapa mig själv och föda mig själv såsom liv från denna fysiska verklighet – vilket innebär att jag slutar att röra mig själv utifrån hur jag upplever mig själv stimulerad – och istället tar ett beslut i varje ögonblick om vem jag är och hur jag vill leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp och se, inse, och förstå att när jag upplever ett förhållande med en annan människa som positivt eller negativt, så är det inte förhållandet i sig självt jag ser eller upplever, utan min mentala tolkning av förhållandet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte kan vara effektiv i denna världen, att jag inte kan vara stabil, att jag inte kan vara direktiv när jag låter mig själv basera mitt liv på hur jag emotionellt och känslomässigt tolkar förhållanden; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förstå att lösningen är att hantera förhållanden HÄR – i varje ögonblick utan att definiera varken som positiva eller negativa – utan att skapa och ge förhållanden en speciell upplevelse – utan att jag helt enkelt är här – hanterar vad som är här – dirigerar vad som är här – och inte gör någonting mer eller mindre av situationen än vad som är här

Självåtaganden

När jag märker att jag definierar ett förhållande som positivt eller negativt, och ser personen, eller punkten såsom antingen bra eller dålig, vänskaplig eller elak, snäll eller dum – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i detta ögonblick begränsar mig själv och håller mig själv tillbaka – således åtar jag mig själv att se situationer HÄR – att se förhållanden HÄR – att gå och agera i varje ögonblick och inte i en reaktion – utan istället se till att jag beslutar vem jag är – hur jag är – och att jag tar beslutet och inte mitt sinne – inte vad jag känner eller upplever

Enhanced by Zemanta

Dag 171: Vem Bestämmer Om Jag Är Tillräcklig?

Självskriverier

Idag skrev jag min tentamen, och var skitnervös. Och efter jag skrivit tentamen började jag titta på hur många misstag, och fel jag gjort – och hur dåligt jag tyckte det hade gått att skriva den.

Jag kan se i efterhand att en anledning till att jag skriver dåligt på tentamen är för att jag är för nervös, och för att jag hetsar mig igenom uppgifterna, och inte tillåter mig själv att ta mig själv tid att förstå vad det är uppgiften handlar om, och vad det är jag ska besvara, och hur det är jag ska besvara frågan. Detta är någonting jag ska träna på i nästkommande tentor, att vara stabil – att andas – och att arbeta metodiskt med min tentamen. Att läsa igenom uppgiften sakta, och sedan skriva på ett lösblad – en disposition över mitt svar – vad det är som jag ska ta upp, och hur jag ska besvara det – så att jag på så vis inte behöver missa viktiga uppgifter och ger felbedömningar.

Jag får nog säga att det gick ganska uselt – och i vanliga fall brukar jag tycka att det till viss del gått ganska bra, men nu gick det bara dåligt. Och det var som sagt för att jag stressade för mycket, och inte tog det lugnt. Men det är ju bra – för nu kan jag se att jag måste arbeta mer med denna punkten, och inte ta min tentamen så seriöst. Jag menar – själva anledningen till att jag sitter där och stressar bakom min tentamen är ju för att jag vill ha ett bra betyg, och om jag fruktar att inte få ett bra betyg – vad är det då jag skapar – jo min fruktan!

I vilket fall – hur jag än skriver tentamen, och vilket resultat jag än får på den, är den primära och viktiga punkten att arbeta med mina reaktioner, och upplevelser i förhållande till tentamen eftersom reaktioner såsom rädsla, och ångest i förhållande till någon punkt utanför mig – indikerar att jag existerar i separation och att jag inte lever till fullo utan är en slav.

Så – det viktiga är egentligen inte att jag skriver bra på min nästa tentamen – utan det viktiga är att jag är stabil, och säker i mig själv – att jag är tyst och inte upplever någon nervositet eller ängslan – och att jag skriver min tentamen i samma lugn, och självsäkerhet, som om jag hade skrivit den hemma hos mig utan någon tidspress, eller krav på ett bra betyg.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det jag är rädd för att förlora, är precis vad jag kommer att förlora – och om jag är rädd för att inte få bra betyg – är det precis vad som kommer att hända; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av, och kontrollerad av rädslan för att inte få bra betyg – och tro att jag måste bevisa mig själv i skolan – och visa mig själv att jag ”duger” genom att få så bra betyg som möjligt. Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv duga, och vara tillräcklig för mig själv oavsett vilket betyg jag får på min tentamen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta det influera, och ändra mig – vilket betyg jag får i skolan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera såsom en slav i förhållande till skolan, och vilja att skolan såsom någon slags auktoritet – genom betyg – ska säga till mig att jag är duktig och att jag kan bli accepterad av systemet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – och att ge mig själv självacceptans, ge mig själv kärlek – och tillåta och acceptera mig själv att vara tillräcklig utan att för den sakens skull vara accepterad av skolsystemet såsom ett geni, och en duktig elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att vilja bli erkänd, och känd – omtyckt – älskad – och sedd av skolsystemet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se skolsystemet som min gud – som jag måste åtlyda, och som jag måste få erkännande av – och som jag måste klara av att tillfredställa – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag inte klarar av att tillfredställa skolsystemet, och få lärarna att ge mig höga betyg – och att säga att jag är intelligent – att då tro att jag är värdelös, och att jag har misslyckats – och att mitt enda sätt att ta tillbaka denna äran på är att kämpa ännu hårdare i skolan och på alla sätt och vis försöka kämpa att uppnå erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från begäret av att lyckas, och från begäret av att få erkännande av andra människor – och således tillåta och acceptera mig själv att slappna av, och vara tillfreds med mig själv även om jag i systemet ses som en medelmåtta vars betyg endast är halvbra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppnå kändisskap genom vilka betyg jag får i skolan, och bli ansedd – och erkänd av andra såsom att ha nått långt i karriären och skapat en bra situation för mig själv i arbetslivet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från mig själv – och glömma bort mig själv här i andetaget – glömma bort att det finns så mycket mer till mig en endast vilka betyg jag får i skolan – och att hela mitt liv inte är över, och förstört bara för att jag inte lyckas att klara av en viss punkt i skolan med galans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta skolan allvarligt – allvarligt såsom att jag är fruktansvärt rädd för att misslyckas och att inte bli erkänd, och accepterad av skolan såsom att vara en elev som har betyg och ett intellekt som är över medelmåttet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt glömma bort mig själv – och glömma bort min kropp – glömma bort vad jag tycker är roligt, och vad jag uppskattar med mig själv här – och istället bara fokusera på att försöka uppnå erkännande av människor i min värld – och att bli sedd såsom att vara intelligent och en prestationsstark elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att viga mitt liv till att tjäna systemet – och existera som en robot som rör sig endast om det är någon som håller en morot framför mitt ansikte och säger – titta här en morot – jag ger dig bra betyg om går efter och försöker ta tag i denna moroten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta varför jag ska viga mitt liv åt att försöka få erkännande av någon annan, istället för att jag bara erkänner mig själv – och ger mig själv de högsta betygen – och tillåter och accepterar mig själv att vara fullständigt nöjd med det faktum att jag inte är erkänd av systemet – och inte är en vinnare i systemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter erkännande och bekräftelse av systemet – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge mig själv erkännande och bekräftelse – jag menar varför jagar jag, och försöker få någon annan att säga till mig att jag duger? Vad är det för meningen med det när jag bara kan säga till mig själv att – viktor – du duger – du är okej – du behöver inte prestera i systemet och bli ansedd som en vinnare – du är bra som du är och tillräcklig som du är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig stötta mig själv att acceptera mig själv, och att vara tillräcklig för mig själv – utan istället konstant känna, och uppleva det som om att jag måste jaga efter mitt erkännande där ute – och jag måste få tag i någon där ute som kan säga till mig att ”shit vad du är bra – jag ger dig högsta betyget” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se det helt absurda i att ge någon utanför mig själv makten att påverka vad jag tycker och känner om mig själv – bara utifrån en tentamensskrivelse, och ett betyg som inte på något sätt beaktar vem jag är som en människa – som hela mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skolans betygsättning av mig inte betyder någonting, och inte säger någonting om vem jag är – hur värd jag är – och om jag är tillräcklig, eller inte – eftersom skolan är ett system som inte förstår värdet av liv – värdet av att alla fysiska uttryck och manifestationer är likvärdiga och inte kan jämföras mot varandra på basis av vissa ideal och definitioner

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag inte får bra betyg i skolan så är inte detta ett misslyckande – istället är det ett praktiskt faktum – och jag kan därigenom felsöka vad i min applikation av mig själv som frammanat detta faktum – och därigenom korrigera mig själv – utan att för den sakens skull skapa en upplevelse i förhållande till punkten och känna mig själv som ett misslyckande, som underlägsen och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skolan är ett system som inte har vet vad liv innebär – det är ett system som jag inte kan lita på att definiera mig och säga till mig vem jag är – men det är ett system som jag måste lära mig själv att stå i och som – och vara effektiv inom – och således åtar jag mig själv att se min skolgång som en övning för mig själv att vara stabil, och tyst inom mig själv – och röra mig själv i betygssituationer – utan att reagera, och utan att skapa en upplevelse av detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag får bättre betyg så blir jag mer värd – och mitt liv blir mer fulländat, och totalt än vad det var tidigare – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge skolan, betyg, och lärare makten att göra mig fulländad och total – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge mig själv denna makten – och att sluta vara beroende av någon eller någonting annat för mig att leva och uttrycka mig själv såsom totalitet och fulländning här – vari jag inte behöver någonting mer – eller saknar någonting – eftersom jag är här tillfullo

Självåtagande

När jag märker att jag är rädd för att förlora någonting – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det jag är rädd för att förlora – kommer jag att förlora – är det verkligen någon mening att ens vara rädd för att förlora någonting då? Nej – och således åtar jag mig själv att stoppa mina rädslor – och att sluta definiera mig själv i förhållande till punkter i min värld – och sedan vara rädd för att förlora dessa punkter

När jag märker att de betyg jag får i skolan influerar och ändrar mig – och att jag ser skolan som en slags auktoritet som har behörighet att definiera mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – skolan är ett system som består av människor som i sin tur inte har utvecklat eller skapat något sunt förnuft som liv – hur kan jag då tillåta mig själv att låta skolan säga till mig vem jag är? Det kan jag inte – och således åtar jag mig själv att sluta låta människor i min omvärld definiera och ge mig värde – och istället ger jag mig själv värde

När jag märker att jag rör mig själv i och som begäret, och beroendet av att få bli erkänd, känd, omtyckt, älskad – och sedd av skolsystemet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att bygga upp mig själv på vad jag tror att en annan tycker om mig – och väldigt ostabilt – och att när som helst kan min grund ryckas undan under mina fötter eftersom jag inte definierat mig själv i förhållande till levande ord – som står tidens prov; således åtar jag mig själv att sluta låta mig själv vara styrd, och kontrollerad, och bestämd av system i separation från mig själv – och jag åtar mig själv att istället leva stabilitet – här i och som mitt andetag

När jag märker att jag håller kvar vid begäret av att få lyckas – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att begäret att lyckas är en illusion – och någonting som endast håller mig tillbaka, eftersom jag då inte kommer röra mig själv utan en belöning, och utan någonting som ger mig en positiv känsla – således åtar jag mig själv att inte vara beroende, och styrd av att begäret att lyckas – utan röra mig själv här – självmotiverat, och självstyrt i och som varje ögonblick

När jag märker att jag vill uppnå kändisskap, bli ansedd, och erkänd av andra såsom att ha nått långt i karriären – och att vara allmänt effektiv, och duktig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – riktigt värde, och riktig självbekvämlighet kommer inte från att andra tycker om mig – eller ser på mig med gillande ögon – utan kommer från att jag tycker om mig själv, accepterar mig själv – och låter mig själv vara tillfreds med mig själv oavsett vad slags position jag har i systemet; således åtar jag mig själv att sluta jaga efter det ultimata erkännandet – och istället börja leva för mig själv – här i och som varje andetag – utan att behöva eller vara beroende av någon belöning eller positiv upplevelse för att röra mig själv

När jag märker att jag tar skolan allvarligt från utgångspunkten av att jag är rädd för att misslyckas – och inte bli erkänd, och accepterad av skolan såsom att vara en elev som har betyg över medelmåttet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädsla för att misslyckas är så jäkla dumt – vad tjänar denna rädsla för syfte annat än att hålla mig tillbaka och inte pröva mina vingar och försöka göra sådant som jag inte tidigare försökt göra? Således åtar jag mig själv att sluta frukta misslyckande – och istället omfamna misslyckande såsom en möjlighet för mig att bli en mer effektiv i mitt uttryck – och i min rörelse och applikation av mig själv

När jag märker att jag rör mig själv, och existerar och bygger mig själv i förhållande till en morot som någon slänger framför mitt ansikte och säger – titta på moroten! Du kan fånga den om du försöker! – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att konsekvensen av att jag är beroende av en morot för att röra mig själv, är att jag aldrig gör någonting för mig själv – och aldrig gör någonting som är bra, och som tjänar min expansion och uppbyggnad av mig själv – eftersom det kanske inte känns speciellt bra att göra en sådan sak; således åtar jag mig själv att sluta vara beroende, och kontrollerad av morötter som andra hänger framför mig – och istället röra mig själv självdisciplinerat, och utifrån principer – och veta varför jag gör vad det är jag gör

När jag märker att jag söker, och jagar efter erkännande och bekräftelse av systemet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte jaga bekräftelse, eller söka bekräftelse – eftersom det är någonting som jag kan ge till mig själv här och nu – jag kan sluta försöka få det och istället bara ge det till mig själv – så himla enkelt och smärtfritt; och således åtar jag mig själv att ge till mig själv självbekräftelse – och erkännande – och att tillåta och acceptera mig själv att se att det inte är någonting fel på mig, och att det inte är någonting som saknas med mig – utan att jag faktiskt är helt okej

När jag märker att jag känner det som att jag måste uppnå någonting där ute, och jaga någonting i framtiden som kommer att ”göra mig till någon” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är en illusion, och en idé att jag måste bli någonting där ute – jag behöver verkligen inte nå någonting – eller skapa någonting av mig själv genom att bli någonting speciellt för andra – allt jag behöver är mig själv; således åtar jag mig själv att sluta jaga – och försöka att uppnå någonting – och istället leva här i och som varje ögonblick – och uppnå att andas här – och stoppa mina tankar, känslor, och reaktioner

När jag märker att jag tror att skolans betygsättning av mig betyder någonting, och säger någonting om vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – nej – betygsättning betyder inget – det är bara en idé och en sorts tolkning av hur människor handskas med en viss typ av information – som sedan värdesätts och jämförs gentemot andra tolkningen av andra människors förmåga att ta upp och handskas med information; således åtar jag mig själv att sluta ta det personligt vilka betyg jag får – och endast se mina betyg som praktiska punkter – vilka kan vara effektiva, och viktiga i förhållande till att etablera vissa saker i min värd som kommer att gynna mig i min process – och således är betyg relevant från denna utgångspunkten

När jag märker att jag tänker, upplever, och känner – att om jag får ett dåligt betyg i skolan så är detta ett misslyckande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – nej det är inget misslyckande – det är ett faktum – ett faktum som jag kan ändra på genom praktiska korrektioner – och således ingenting att känna någonting i förhållande till; således åtar jag mig själv att sluta känna – uppleva – tycka och tänka i förhållande till vad som händer i min värld – och istället se de praktiska effekterna, och därmed de praktiska lösningarna som jag kan applicera för att lösa problem jag möter i min vardag

När jag märker att jag tillåter skolan, lärare, och betyg att definiera och värdesätta vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på skolan att visa mig vem jag är – och hur värdefull jag är – utan detta är någonting som jag måste ge – förstå och skapa för och som mig själv; således åtar jag mig själv att på varje sätt jag kan göra mig själv fri från upplevelser i förhållande till vad som föregår utanför mig själv – och istället röra mig själv, och gå – EN och JÄMLIK med min fysiska verklighet och de punkter i vilka jag är involverade i min fysiska verklighet

När jag märker att jag tänker och tror att om jag får bättre betyg så blir jag värd mer, och mitt liv blir mer fulländat och totalt än det varit tidigare; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag ger mig själv värde – och jag skapar mig själv som fulländning och detta är inte någonting jag kan få från betyg, från skolan, från lärare, från vänner – från någonting utanför mig själv; således åtar jag mig själv att sluta söka efter mig själv utanför mig själv – och sluta försöka hitta mig själv utanför mig själv – och istället leva i varje andetag – och förstå att jag redan är hittad och funnen – HÄR

Dag 160: Jag Kan Inte Förlora Mig Själv

Självskriverier

När människor ger mig saker, eller uppskattar mig – eller sammanfattat – gör någonting mot mig som jag blir glad över. Då blir jag ofta rädd för dem, och börjar känna mig obekväm i deras närvaro. Och detta har att göra med att jag är rädd för att de ska ta ifrån mig det där de gav mig. Därför blir får jag svårt för att uttrycka och röra mig själv naturligt, och avkopplat runtomkring dessa människor, eftersom jag blir nervös att någonting jag gör eller säger ska ändra deras inställning gentemot mig, och att de ska börja se på mig med oblida ögon.

Detta har jag märkt händer när jag får dricks av en kund då jag kör taxi, när jag får presenter av mina föräldrar på julen, eller då människor i min omgivning helt enkelt beslutar sig för att ge någonting till mig.

Självklart är det oacceptabelt att existera och leva på ett sådant här sätt, eftersom jag begränsar och håller mig själv tillbaka – och förtrycker mig själv såsom naturligt och autentiskt självuttryck.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv obekväm, nervös och rädd runtomkring människor när dessa ger mig någonting, eller är vänliga mot mig, eftersom jag blir rädd att jag ska göra, eller säga någonting som kommer göra att denna människan blir arg på mig och tar bort det jag upplevde och kände att de gav till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av att andra människor ska ge mig omtanke, och uppmärksamhet – och bli livrädd när någon människa i min omgivning faktiskt ger mig detta – eftersom jag genast blir rädd för att förlora det jag upplever att den andra människan ger till mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte existera, och medverka såsom en och jämlik med andra människor i min värld och omgivning – där jag således inte vill ha, och inte har ett begär inför att andra människor ska ge mig någonting som jag annars tror mig själv sakna – utan jag ger allt till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan, nervositet och ångest inför att förlora min positiva position i människors ögon, och istället bli ansedd och definierad av människor i min värld såsom att vara negativ – och inte ha något värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och ha ett begär om att andra människor ska ta hand om mig – och stabilisera mig – och ge mig en säker och stabil grund i denna världen istället för att jag ger detta till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge till mig själv vänskap, och omtanke – och således inte försöka hämta detta utifrån, och inte vara rädd för att förlora detta när jag upplever det som om att en annan ger mig vänskap och omtanke – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min mänskliga fysiska kropp, och istället för att utveckla mig själv praktiskt att stå – leva – och uttrycka mig själv såsom vänskap, och omtanke – att istället söka efter dessa uttryck utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag aldrig kan hitta ett substitut för mig själv – alltså en annan människa som kan ge mig allt det jag upplever att jag inte har – och allt det jag upplever att jag saknar, och att jag måste ha att en annan ger till mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och ta mig själv tillbaka till min kropp – och leva ord som mig själv HÄR en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att en annan kan ta någonting ifrån mig – och att jag därför måste vara snäll, och medveten om hur jag pratar och beter mig mot andra människor – så att de alltid ska få en positiv och glad upplevelse av mig så att de aldrig någonsin ska tänka på att ta någonting bort ifrån mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka till mitt andetag, och min kropp – och leva HÄR en och jämlik – och se, inse och förstå att jag aldrig kan förlora någonting av och som mig själv eftersom jag är HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om en annan ser mig som värdelös, att tro att jag då är värdelös – och att den upplevelsen jag tror att en annan människa har om mig – måste – definiera mig fullständigt – istället för att se, inse och förstå att det behöver inte vara såhär – jag behöver inte uppleva mig själv obekväm, och nervös inför att människor ska ogilla mig – utan jag kan helt enkelt stoppa mig själv, ta ett andetag – och föra mig själv tillbaka hit – och således inte längre vara beroende av energier för att leva och röra mig själv här

Självåtaganden

När jag märker att jag känner mig själv obekväm, rädd och nervös när någon ger någonting till mig – eller jag upplever att någon är vänlig och snäll mot mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inte något farligt om andra inte längre ger mig saker, eller är snälla och vänliga mot mig – och således inget att frukta; därför åtar jag mig själv att sluta frukta att andra människor inte ska vara snälla mot mig, och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv i och som bekvämlighet med min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag blir livrädd när någon människa i min omgivning ger mig omtanke, och uppmärksamhet – eftersom jag är rädd för att de ska sluta med detta; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns inget farligt, eller dåligt med att andra människor inte ger mig vad jag upplever såsom omtanke, och uppmärksamhet – eftersom jag kan ge detta till mig själv; således åtar jag mig själv att ge mig själv omtanke, och uppmärksamhet – och sluta söka efter detta i separation från mig själv utanför mig själv

När jag märker att jag känner fruktan, nervositet och ångest inför att förlora min positiva position i människors ögon – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att hur jag blir sedd av andra människor inte kan påverka mig om jag inte tillåter och accepterar det; således åtar jag mig själv att sluta vara beroende av hur jag tror att andra människor ser mig – och jag åtar mig själv att istället leva självförtroende, och självvärde i och som varje andetag – här

Jag åtar mig själv att ge till mig själv vänskap och omtanke genom att leva vänskap praktiskt på det sättet att jag gör mot och till mig själv det som jag vet är bäst för mig själv – även om det inte det jag känner för – och att jag tillåter och accepterar mig själv att vara intim och öppen med mig själv om vad jag upplever och går igenom inom mig själv – och således inte fördöma mig själv, och försöka låtsas att jag är någonting mer eller mindre än vad jag faktiskt är

Jag åtar mig själv att leva omtanke till mig själv genom att tänka på vad som är bra för mig – och om hur jag upplever mig själv – att fråga mig själv vilken mat som är bäst för mig, och endast äta sådan mat som jag bevisligen sett gynnar min kropp effektivt – och att även fråga mig själv i varje ögonblick hur jag upplever mig själv och vad jag kan göra för mig själv för att min upplevelse och applikation av mig själv ska bli mer effektiv, och givande

När jag märker att jag försöker hitta ett substitut för mig själv – utanför mig själv i någon, eller någonting annat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer aldrig hitta mig själv utanför mig själv – jag kommer aldrig kunna bli tillfredställd genom att hitta någonting som jag saknar utanför mig själv, eftersom den punkten i slutändan kommer försvinna; och således åtar jag mig själv att etablera och skapa mig själv praktiskt såsom de ord och applikation jag vill uppleva som mig själv

När jag märker att jag tänker, och upplever att en annan kan ta någonting från mig – då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att en annan aldrig kan ta någonting från mig, utan vad jag upplever såsom att någon tar någonting från mig – är egentligen en emotionell reaktion av att känna mig underlägsen, och sämre än andra människor; och således åtar jag mig själv att sluta att frukta att förlora delar av och som mig själv och istället stå här i och som min mänskliga fysiska kropp – genom att andas och vara medveten om detaljerna av och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag tror att om en annan ser mig som värdelös, att tro att jag då är värdelös – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag skapar vad jag upplever inom mig och att det således är irrelevant vad en annan känner, tänker, eller tycker om mig; således åtar jag mig själv att leva värde som mig själv här – genom att förbli avkopplad, avslappnad och bekväm med mig själv och interagera med min omgivning utan att känna fruktan eller ångest för vad andra tycker om mig

Dag 128: Grupptryck

Självskriverier

Idag var jag i skolan, och våran klass blev introducerade till en ny lärare – i och med detta ville läraren att vi alla skulle presentera oss själva, och ge en kort beskrivning av vilka vi var.

Jag reagerade i nervositet, och ångest när läraren sa detta, och jag kunde märka hur mitt hjärta började slå hårdare, och snabbare. Det är intressant att jag blir såhär nervös inför att tala inför andra människor – vad är det som detta beror på?

Vad jag kan se så är det för att jag i grund och botten är väldigt mån om att andra människor ska tycka bra om mig, de ska tycka att jag är intressant, och rolig – och om de inte tycker så om mig så blir jag nervös, och obekväm och tror att jag har sagt eller gjort någonting fel. Ungefär från och med att jag började sjätte klass i grundskolan har jag känt mig litet utstött, och underlig i jämförelse med andra – vilket tagit sig själv uttryck i att jag ofta sökt mig själv till människor som jag trott kunde göra mig mer omtyckt och populär – och jag har spenderat mycket tid på att tänka på vilka människor jag borde umgås med för att bli omtyckt, och hur jag kan bli mer populär.

En fullständigt onödig tankebana som inte tjänar någonting annat till än att skapa ångest, nervositet, och underlägsenhet – samt framförallt – att jag inte kan uppskatta detta ögonblick här – eftersom jag konstant tänker på vad jag ska klara av, och göra i nästa ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, ängslig, och rädd när jag ska tala inför min klass – eller inför människor som jag inte känner – och genast börja undra om jag kommer säga någonting som andra människor inte tycker låter bra, eller om andra människor på grund av det jag säger inte kommer att tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv i förhållande till andra människor såsom underlig, och underlägsen, och definiera mig själv såsom att sakna någonting i förhållande till andra – och tro att jag därmed måste slåss, och kämpa för att visa att jag duger i andras ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, uppleva, och tycka att jag inte duger – om inte andra människor verkar tycka att jag duger

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra människor ska tycka att jag har fel, och inte erkänna mig såsom att vara en normal, lättsam och trevlig människa om jag släpper all min rädsla och står upp i varje andetag utan att leva för att bli erkänd av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara en del av en grupp, och inte vara erkänd av gruppen såsom att ha rätt uppfattning i fråga om en viss sak – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på gruppens omdöme, i tron att bara för att fler människor inte tycker som jag – så betyder detta per automatik att jag har fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka, kompromissa, och hålla mig själv tillbaka i rädslan för att bli stigmatiserad och sedd av en grupp såsom en utböling

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som rädslan för att bli stigmatiserad och ansedd såsom korkad, dum, idiotisk, knäpp, underlig, konstig, onormal, äcklig – sammanfattat: ansedd såsom att ha något slags negativt värde i förhållande till andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att offra mig själv, och mitt liv – för att få bli ansedd, och definierad av andra såsom att ha ett positivt värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv underlägsen människor som verkar vara populära, och omtyckta – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro – att jag för att kunna uppleva mig själv såsom en jämlik bland andra människor – också måste vara populär, och omtyckt, och andra människors erkännande såsom att vara en normal, lättsam, trevlig, och rolig människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom någon som behöver gruppens stöd för att kunna fungera, och existera utan rädsla – i tron att om jag inte har gruppens stöd – att jag då är underlägsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som rädslan att bli avvisad och nedvärderad av andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när jag är med andra – att inom mig själv existera i och som en konstant medvetenhet av andra människor – där jag hela tiden försöker leta efter ledtrådar huruvida andra accepterar, eller avvisar mig – huruvida andra tycker att jag är en trevlig människa att vara runtomkring, eller huruvida andra tycker att jag är en jobbig och otrevlig människa att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv såsom underlägsen gruppen – och se mig själv såsom att i förhållande till gruppen vara beroende – och tro att för att jag ska kunna erkänna mig själv, ge mig själv mening – och leva självförtroende, och självvärde – att jag då måste ha gruppens erkännande och vara sedd som en populär och omtyckt människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv – genom att tro att jag måste söka efter socialt erkännande hos andra för att kunna erkänna mig själv, och för att kunna stå stabil inom och som mig själv och inte reagera i förhållande till de situationer jag möter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se emotionella upplevelser av rädsla och nervositet såsom korrekta, och naturliga upplevelser som inte kan undvikas – utan som är en naturlig del av människan och dennes biologi och därför inte kan stoppas, eller transcenderas – istället för att se, inse och förstå att rädsla, ångest, nervositet, ängslan, och underlägsenhet är alla upplevelser skapade av mig och som därför också kan stoppas av mig genom disciplinerad, hängiven, målmedveten applikation – att i varje ögonblick då jag märker att tankar kommer upp inom mig som har en inneboende natur av att vara baserade i rädsla, att då stoppa mig själv, ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag pratar inför min klass – öva mig själv på att stå fullständigt stabil – trygg – och säker inom mig själv – och varje gång då en tanke, eller upplevelse kommer upp inom – att genast stoppa denna och ta mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter socialt erkännande i tron att om jag inte har socialt erkännande så betyder detta att jag är värdelös och saknar någonting – och att jag i förhållande till andra människor är underlägsen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – och vara stabil, trygg och lugn med mig själv oavsett huruvida jag har socialt erkännande eller inte – och således inse, se och förstå det överdrivna värde som jag placerat på socialt erkännande – eftersom jag faktiskt – rent praktiskt – inte behöver inte sådant erkännande för att röra mig själv – uttrycka mig själv – fungera och motivera mig själv i och som denna världen

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag talar inför andra människor – att när jag interagerar med andra människor – att stoppa alla upplevelser och tankar som kommer upp inom mig – genom att andas, och föra mig själv tillbaka hit varje gång en sådan punkt rör sig inom mig; och således åtar jag mig själv att sluta söka erkännande av andra – och istället erkänna mig själv och således skapa frid inom och som mig själv genom att jag slutar att leta efter att bli omtyckt – och istället tycker om mig själv

Jag åtar mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till andra såsom att vara underlig, och underlägsen – och jag åtar mig själv att i och med detta sluta jämföra mig själv med andra människor, och sluta kommentera mig själv i förhållande till andra människor – och således åtar jag mig själv att erkänna mig själv som tillräcklig, och god nog – och således slappna av och vara nöjd med mig själv oavsett vad andra tycker om mig

Jag åtar mig själv att erkänna mig själv såsom tillräcklig, och god nog – oavsett vad andra tycker om mig

Jag åtar mig själv att gå min process att stoppa all min rädsla, ångest, och nervositet – i och som hängivenhet, målmedvetenhet, och självdisciplin – och således utvisa alla slags komprometterande upplevelser inom mig och skapa mig själv såsom att vara stabil – trygg – och självsäker i och som varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte se mig själv  såsom underlägsen och sämre än en grupp med människor – och således åtar jag mig själv att sluta söka efter att få bli accepterad och erkänd av en grupp med människor – och istället åtar jag mig själv att existera, och uttrycka mig själv här i och som varje ögonblick såsom stabil – trygg i mig själv – effektiv – och fokuserad – och inte förlora mig själv i sökandet efter att få bli erkänd av andra människor

Jag åtar mig själv att inte bli fruktad att bli stigmatiserad – och att inte tro att bara för att någon säger någonting som jag uppfattar vara avvisande, eller negativt – till mig – att jag för den sakens skull måste definiera, och skapa min upplevelse av och som mig själv i förhållande till vad jag ansett att den andra människan sagt om mig

Jag åtar mig själv att sluta offra mig själv för att få bli ansedd såsom att ha ett positivt värde av andra – och i detta åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån den respons jag får av andra – att sluta skapa mig själv utifrån den respons jag får av andra – att sluta värdera mig själv utifrån den respons jag får av andra – att sluta begränsa mig själv utifrån den respons jag får av andra – utan istället stå stabil, och trygg inom och som mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta försöka uppnå en position hos andra människor av att vara ansedd och definierad såsom populär, omtyckt, och rolig – och istället åtar jag mig själv att fokusera på att vara självuppriktig i varje ögonblick – och stabilisera mig själv här – och assistera mig själv att i varje ögonblick andas effektivt – slappna av – och stoppa rädslor, och tankar som kommer upp inom mig

Jag åtar mig själv att sluta söka efter, och sluta begära att ha gruppens stöd och erkännande – och istället åtar jag mig själv att oavsett hur andra ser mig – att andas igenom de reaktioner som kommer upp inom mig såsom rädsla, ångest, och nervositet – och stå stabil här i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta medverka i och som min tendens av att inom mig själv konstant söka efter hur andra människor uppfattar mig – vad andra människor känner om mig – vad andra människor tänker om mig – vad andra människor tycker om mig – och istället åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka hit och stå stabil och trygg i mig själv i och som varje andetag – och uttrycka mig själv ovillkorligt utan att vara rädd för hur mitt uttryck av och som mig själv kommer att uppfattas av andra

Jag åtar mig själv att inte se, och definiera mig själv såsom underlägsen gruppen – och jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver kopiera, och ta efter gruppens värderingar om jag ser att dessa värderingar inte är bäst för alla – och således åtar jag mig själv att leva självständighet, karaktärsfasthet, och orubblighet – i det att jag står fullständigt stabil och trygg i och som mig själv oavsett vad slags omgivning jag befinner mig själv i

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver ha gruppens stöd för att stå stabil inom och som mig själv – utan att detta är någonting som jag kan ge mig själv i varje ögonblick – genom att stoppa all slags upplevelse – alla slags självkomprometterande tankar – och istället stå upp här i och som mitt andetag och leva såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det finns ingenting sådant som en mänsklig natur – som tydligen är mig övermäktig och någonting jag inte kan styra över eller ha kontroll över – och således åtar jag mig själv att se, inse och förstå att allt som jag upplever inom mig själv kan transcenderas – stoppas – och tas bort – och att jag därmed kan återskapa mig själv såsom en människa som är fullständigt stabil, trygg, och lugn med sig själv

Jag åtar mig själv att då jag pratar med min klass – då jag pratar med klasskamrater – att öva mig själv på att stå stabil inom och som mig själv – och att inte tillåta och acceptera mig själv att börja tänka, och fundera på hur andra uppfattar mig – eller inte uppfattar mig – och således åtar jag mig själv att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig ovillkorligt – utan självfördömande – rädsla – och självförintande tankar

Jag åtar mig själv att sluta söka efter socialt erkännande – i tron att om jag inte äger socialt erkännande – att jag då är värdelös och underlägsen andra – och istället åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv i varje ögonblick fullständigt orubblig, och karaktärsfast – i det att jag står i och som integritet – i och som stabilitet – tyst och direktiv inom och som mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver socialt erkännande – eftersom jag kan röra mig själv genom mitt eget beslut – motivera mig själv – stå stabil inom och som mig själv oavsett vad slags respons eller stimulus jag står inför – och således åtar jag mig själv att sluta jaga efter att få bli en del av en grupp – och jag åtar mig själv att istället stå stabil inom och som mig själv och uttrycka mig själv här såsom mitt andetag

Dag 99: Är Du Arg På Mig?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka – att kompromissa mig själv – att tala i gåtor – allt för att undvika att någon ska bli arg på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att tala direkt till andra människor, och för att utan krusiduller förklara var jag står någonstans – varför jag står där jag står – vad jag vill – och jag vill att det ska vara – och i detta inte oroa mig för att den andra människan kommer ta illa upp – känna sig kränkt – eller dåligt behandlad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att det är fel när någon blir arg – upprörd – eller känner sig kränkt i förhållande till någonting jag sagt – gjort – eller uttryckt – istället för att se, inse och förstå att det inte är fel – utan endast en konsekvens av den andra människans ackumulerade gömda mentala sinnesprat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv komplicerat och omständligt – genom att innan jag pratar – tänka på, och fundera ut hur jag ska prata så att det ska låta ”fint” och ”värdigt” – vilket egentligen bara är försök av mig att prata på ett sådant sätt så att jag inte ska hamna i en konflikt – så att ingen människa ska vara oense med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är någonting dåligt när någon annan är arg på mig – och därför tro att när någon inte är arg på mig utan tvärtom positivt inställd mot mig – att det är någonting bra – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förändra, och forma mig själv utifrån vad människor tycker och känner om mig – istället för att forma och skapa mig själv utifrån sunt förnuft och vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stolt, och duktig när en annan människa säger att jag är trevlig, och lätt att tycka om – istället för att se, inse och förstå att detta tyder på att jag existerar som en slav till rädsla – där allt jag gör och lever är falskt eftersom det är gjort från en utgångspunkt av att vara rädd för vad andra tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att må bra, och känna mig positiv när andra säger att de är nöjda med mitt arbete – nöjda med hur jag lever, och rör på mig själv – och inom mig själv leva, och existera i och som en längtan efter att andra ska tycka om mig – och tycka att jag är ovärderlig, och en bra människa att ha att göra med; istället för att se, inse och förstå hur pass mycket detta begränsar mig – hur mycket jag kompromissar med mig själv för att få andra att känna sig glada, och positiva runt mig – och i detta ser, inser, och förstår jag att det absolut inte är värt det – att förtrycka mig själv för att uppleva en positiv känsla av att vara omtyckt och gillad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när min mamma sa till mig när jag var liten – att jag var duktig, och att hon var stolt över mig – att uppleva mig själv glad – och i detta skapa ett beroende till att höra min mamma, och andra människor säga om mig att jag är duktig, och bra – och att de är nöjda med mig – och därmed inte se att jag för att få andra att tycka om mig har varit tvungen att kompromissa mig själv, och välja bort mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att välja bort mig själv för att vara i andras goda gunst – och för att få andra att se mig som en vän, och därmed behandla mig förmånligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som vänlighet utifrån en utgångspunkt av att vara rädd för att bli ensam, och rädd för att dö – och rädd för att inte kunna överleva utan att ha mängder med vänner i denna verklighet som kommer stötta mig, och hjälpa mig om någonting går på tok

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv såsom en ärlig, driftig, och trevlig människa – och skapa denna definition och idé av mig själv utifrån vad andra har sagt om mig – och skapa ett begär av att få andra människor att se, och uppleva mig såsom denna idén jag skapat av mig själv – så att jag ska kunna höra andra människor säga om mig att jag är ärlig, driftig, socialt kompetent och trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag talar och uttrycker mig själv tillsammans med andra människor – att hålla tungan styv i munnen – eftersom jag är rädd för att säga någonting som skulle kunna göra en annan människa arg, vred, och sur på mig – och därmed spänna min kropp, och istället för att tala, och uttrycka mig själv här – naturligt och avslappnat – existera i och som en sorts förberedelse, där jag hela tiden förbereder vad jag ska säga innan jag säger det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv liten och obetydlig och försöka ändra denna upplevelse av mig själv genom att söka efter andra människor att se mig som betydlig, speciell, och trevlig – istället för att applicera förlåtelse, och arbeta med min upplevelse av mig själv såsom obetydlig – och ändra på denna upplevelse så att jag istället står här – i varje ögonblick av samma betydelse – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idén och tron att jag måste lyckas med någonting, och vinna andra människors erkännande för att jag ska nå en status inom och som mig själv av att vara värd någonting, och vara av betydelse – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag behöver inte få andra människor att erkänna mig – allt jag behöver göra är att stoppa idén att jag inte är tillräcklig för mig själv – och istället leva beslutet att jag är tillräcklig för mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag var liten, och gick i skolan – att automatiskt söka mig själv till de människor jag upplevde var populära, och omtyckta – och försöka bli vän med dessa människor – och i detta helt glömma bort mig själv såsom vilka människor jag faktiskt tyckte om att vara med – som jag inte behövde kämpa för att bli accepterad av – och vilka sorts intressen jag tyckte om att göra – som inte hade någonting att göra med att vara en del i ett populärt kompisgäng – och jag förlåter mig själv att jag därmed inte tillåtit och accepterat mig själv att ”leva mitt eget liv” – på så sätt att jag ser, och förstår att jag är tillräcklig, och att jag inte behöver ha en annan människa att säga till mig att – jag är tillräcklig

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag undviker att tala direkt, och att jag inom mig själv letar efter ett ”mjukare sätt” att säga någonting; att genast stoppa mig själv och tala direkt här – precis som det är

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag håller mig själv tillbaka eftersom jag är rädd för ett en annan människa ska ta illa upp eller känna sig sårad av vad jag har att säga – att genast stoppa mig själv – och säga det jag vill säga – och alltså inte tillåta och acceptera mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att bevara ett sorts emotionellt lugn runtomkring mig

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att när någon är arg och frustrerad – handlar inte detta om mig, och är inte personligen om att jag gjort fel – utan har att göra med vem den andra människan accepterar och tillåter sig själv att existera, och leva som

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag försöker prata ”fint” och ”värdigt” och att jag förbereder vad jag ska säga innan jag säger det – att stoppa mig själv – ta ett djupt andetag – och tala direkt här utan att försöka göra det finare, eller fulare än vad det är

Jag åtar mig själv att sluta tro att det är bra när andra tycker att jag gör någonting är bra, eller tycker jag är trevlig – och när en positiv upplevelse kommer upp inom mig när någon säger att jag är trevlig, eller duktig – att jag genast stoppar mig själv, ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och inte tillåta mig själv att ha en känslomässig positiv upplevelse om någonting som sker och händer här

Jag åtar mig själv att när jag känner mig stolt och duktig för att en annan människa säger att jag är trevlig, och lätta att tycka om – att genast stoppa mig själv, ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och inte skapa en känslomässig upplevelse och definition av mig själv i förhållande till vad en annan säger om mig

Jag åtar mig själv att leva självtillit och vara en och samma oavsett om en annan tycker om mig, eller ogillar mig – och oavsett vilken slags situation eller människa jag möter – att tala, och uttrycka mig själv HÄR utan att ändra på mig själv

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag kompromissar med mig själv för att få andra att vara glada, och nöjda – att genast stoppa mig själv, ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka HÄR – och sedan uttrycka mig själv kompromisslöst – en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp – såsom vem jag är

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag väljer bort mig själv för att få andra att tycka om mig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka här – och sedan välja mig själv, och göra det som jag ser är bäst för mig själv – och inte känna skuld för att andra inte tycker att jag hjälper dem tillräckligt mycket

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag uttrycker mig själv för att få förbli i andras goda gunst – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag – att sluta manipulera, och istället leva hår en och jämlik – färsk och autentisk och utan en mask över mitt ansikte som döljer mitt verkliga jag såsom en fysisk varelse här

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag uttrycker mig själv, och medverkar utifrån en utgångspunkt av att få andra att tycka att jag är ärlig, driftig, och trevlig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet – och leva HÄR autentiskt och utan att emulera och försöka skapa mig själv utifrån en idé

Jag åtar mig själv att när jag är med andra människor – att förbli avslappnad, och avspänd i min kropp – och när jag märker att jag spänner mig själv, och känner mig obekväm – att jag då tar ett djupt andetag, och för mig själv tillbaka hit – och tillåter och accepterar mig själv att sjunka tillbaka in i min kropp och känna hur bekväm och tillfredställande min kropp faktiskt är

Jag åtar mig själv att arbeta med och fysiskt/praktiskt återskapa mig själv såsom en människa värdig LIV – och i detta åtar jag mig själv att arbeta med och lära känna mig själv såsom att känna mig otillräcklig – så att jag därmed kan förlåta, och stoppa denna punkten en gång för alla

Jag åtar mig själv att när jag känner, och upplever mig själv såsom att inte vara tillräcklig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och viljesätta mig själv att leva tillräcklighet som mig själv – genom att se, inse och förstå att mitt naturliga tillstånd – här såsom andetaget – är att vara tillräcklig – full – och total

Jag åtar mig själv att – när jag märker att jag söker erkännande, och vill bli sedd av människor som tydligen är populära, och tydligen därför mer värda än mig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag – och istället vara nöjd med mig själv, och inse att jag är tillräcklig här – jag behöver inte få några ”speciella” vänner – utan det går bra med mig själv här

Dag 95: Jag Är En God Människa!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och bortse från mig själv när jag tar beslut, och rör mig i min värld – så att jag ska kunna se och bli sedd av andra såsom en ”god” människa – istället för att se, inse och förstå att jag inte är någon god människa – eftersom jag inte ens är god mot mig själv – eftersom jag kompromissar de saker jag måste göra, och mina prioriteringar och ansvar

Jag förlåter mig själva att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mitt liv såsom onödigt, och mindre värt än andras liv – och tänka att mitt liv endast har värde när någon annan känner gentemot mig och vad jag gör att jag är en ”god” och ”givmild” människa – istället för att se, inse och förstå att det är irrelevant vad andra känner gentemot mig, och tycker om mig – och vad som är relevant är att jag vet varför jag gör vad jag gör – att jag vet vad mina ansvar och åtaganden representerar i denna världen – och att det jag gör faktiskt gör skillnad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar beslut – inte beakta mig själv jämlikt med de andra människorna som är involverade i de beslut och situationer jag befinner mig – och således ta ett beslut utifrån en objektiv utgångspunkt där jag praktiskt beaktar vad som måste göras – och hur detta måste göras – och vilket beslut som kommer att ha en effekt som är bäst för alla – bäst för mig – och bäst för de människor jag interagerar med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är någonting positivt när jag offrar mig själv – eftersom tydligen är mina ansvar, och mina åtaganden inte värde någonting – och att så fort någon behöver hjälp i min värld så ska jag offra allt som jag planerat och allt som jag tänkt att jag ska göra – för tydligen är det mycket viktigare att jag hjälper någon annan än att jag lever mina ansvar, och prioriteringar effektivt – och ser till att mitt liv är dirigerat och effektivt – istället för att se, inse och förstå att mitt ansvar är framförallt till mina prioriteringar, och ansvar – och i andra hand till andra människors liv, och situationer – och att de viktigaste är att mitt liv är stabilt, och effektivt – innan jag hjälper någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att konsekvensen av att jag kompromissar mig själv genom att leva och uttrycka mig själv såsom en ”god” människa – är att jag förstör mitt eget liv, jag förstår mina åtaganden – jag förstör mina punkter av ansvar – och jag inser att detta inte bara kommer influera mig – men kommer att influera alla delar av min värld – och att jag därmed genom att vara god, faktiskt inte är god – utan istället elak och ond – och att jag skapar ondska och lidande genom att försöka vara god

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att alla koncept om godhet och ondska är totalt värdelösa i förhållande till att leva, och uttrycka mig själv här praktiskt – och att ta besluts om är praktiskt bäst för alla – och endast gynnar mentaliteten att sinnet/energi ska gå före fysiska – och praktiska åtaganden – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom en fullständigt praktisk människa här – och när jag tar ett beslut – att inte på något sätt låta mig själv tänka på idéer om att vara god, eller ond – utan ta ett praktiskt beslut HÄR som gynnar mig jämlikt med alla andra här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att världen kommer bli en bättre plats om alla offrar sig själva för varandra – istället för att se, inse och förstå – att om alla offrar sig själva för varandra så kommer vi ha en värld där ansvar, och åtaganden som var individ har kommer kompromissas – eftersom alla utan någon som helst invändning genast ger upp sina prioriteringar och kastar sig in i andras liv för att hjälpa dem – utan att se hur denna handling kommer influera och ha effekt på deras egna ansvar och åtaganden

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra människor ska bli arga och frustrerade på mig om jag inte längre lever ”jag är en god människa-karaktären” – och att andra ska sluta göra snälla saker mot mig, om inte jag gör snälla saker mot andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig att andra ska vara snälla och hjälpsamma mot mig – istället för att jag själv står fullt ansvarig för mitt liv och ser till att mitt liv är effektivt dirigerat och att jag inte gör mig själv beroende av andras välvilja för att effektivt leva och uttrycka mig själv här – och handskas med mina ansvar och åtaganden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt och kontrollerad och moral – och rätt och fel – och tillåta mig själv att leva utifrån en ide av vad som är rätt och fel – istället för att se, inse och förstå – att i detta nuvarande system finns absolut ingen moral att prata om – och för att nå och skapa ett nytt system måste jag vara beredd att göra vad som krävs, och om det då krävs att jag måste ljuga – och vara bedräglig för att skapa detta system och dirigera mig själv effektivt i detta nuvarande system som existerar – så är det helt enkelt vad jag måste göra – och därmed förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara beredd, och skapa mig själv till att vara kapabel till att göra ALLT som krävs för att skapa ett nytt system som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att iden om den ”goda människan” och våra försök att leva, och existera som ”den goda människan” har igenom historiens lopp gjort krymplingar av oss som människor – och har gjort alla försök till att skapa en ny existens som är bäst för alla helt utan bett och effekt – eftersom vi inte har gjort ALLT som krävts – utan stannat där det började kännas som om vi var DÅLIGA människor – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp bortom idéer om rätt och fel – god och ond – och göra det som krävs, och göra det som måste göras – tills det att ett nytt system är på plats och alla människor kan få ett liv som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att om någon säger att jag är en ond, eller dålig människa – betyder inte detta att jag faktiskt är en ond, eller dålig människa – och att jag inte behöver definiera mig själv utifrån vad en annan säger att jag är eller inte är – och således åtar jag mig själv att vara klar, och stabil i vad jag gör så att ingen kan påverka mig med vad de säger om mig – eftersom jag vet vad jag gör

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag kompromissar mig själv, eller bortser från mig själv när jag tar beslut – att genast stoppa mig själv – att andas och föra mig själv tillbaka hit till denna praktiska och fysiska verklighet – och ta ett praktiskt, och fysiskt beslut som är bäst för alla – och som gynnar MIG och den ANDRA jämlikt

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag är värd lika mycket som en annan – att jag inte är mindre, och inte är mer värd – utan att jag är jämlik

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag går in i, och lever utifrån karaktären av att vara snäll – och en ”god människa” att genast stoppa mig själv – att andas och ta mig själv tillbaka hit tillverkligheten – och istället leva som ”den praktiska människan” – där jag tar beslut och lever på ett sätt som fungerar praktiskt och som rent fysiskt har en konsekvens som är bäst för alla inblandande

Jag åtar mig själv att utveckla mig själv till att stå objektiv och stabil – tyst och klar – inom mig själv i varje ögonblick då jag är på väg att ta ett beslut – och då jag tar ett beslut

Jag åtar mig själv att hedra mina åtaganden och ansvar – och se till att mina åtaganden och ansvar är effektivt dirigerande – och inte kasta mig huvudlösa in i någon slags räddningsoperation där jag försöker hjälpa en annan – utan först och främst ta i beaktande mig själv – och vad jag har för saker att slutföra, och utföra i min värld – så att min värld är effektivt dirigerad innan jag börjar med att hjälpa en annan i dennes värld

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att mitt beslut att kompromissa mina åtaganden och ansvar inte har konsekvenser bara för mig – utan för alla andra som är sammankopplade och sammanvävda med de praktiska situationer som rör mina åtaganden och ansvar – och att jag alltså inte skapar konsekvenser bara för mig utan även för andra

Jag åtar mig själv att ta praktiska beslut – eftersom jag ser, inser och förstår att allt annat är en illusion, och gynnar endast mentaliteten av att sinnet/energi ska gå före denna fysiska verklighet här – vilket jag inser, ser och förstår är fullständigt galet

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att världen inte kommer bli en bättre plats om alla offrar sig för varandra – utan att världen enbart kommer bli en bättre plats om alla lever SUNT FÖRNUFT – HÄR – i varje ögonblick – och tar beslut som är grundande på rationella överväganden där alla parter och dimensioner beaktas

Jag åtar mig själv att inte förvänta mig av andra att de ska vara snälla och hjälpsamma mot mig – och ge mig det jag vill ha av dem – och jag åtar mig själv att inte frukta att om jag inte är snäll och hjälpsam mot andra, att de inte kommer vara snälla och hjälpsamma mot mig – och istället åtar jag mig själv att ta ansvar för min värld, och utan att förvänta mig att andra ska hjälpa mig – effektivt dirigera och ta hand om mina prioriteringar och åtaganden – och därmed leva självständighet

Jag åtar mig själv att göra allt som krävs för att skapa ett nytt system – ett system som gynnar ALLA människor och inte bara ett fåtal

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när jag försöker var god – så gör jag en krympling av mig själv – oförmögen att faktiskt agera, och leva på ett sådant sätt att jag gör någon skillnad – därför åtar jag mig själv att gå bortom rätt och fel – och istället leva och uttrycka mig själv HÄR och använda SUNT FÖRNUFT och göra vad som måste göras

Jag åtar mig själv att inte låta mig påverkas – eller uppleva någonting när en annan säger att jag är dålig eller ond – och jag åtar mig själv att vara klar, och säker på mig själv – i fråga om varför jag gör någonting – eller varför jag inte gör någonting – så att jag inte kan bli manipulerad eller påverkad av vad någon annan tycker

Dag 89: Den Goda Människan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en karaktär av att vilja se mig själv såsom god – och försöka uppnå denna definition av godhet genom att placera mig själv i situationer, och agera på sätt i ögonblick så att andra människor ska känna sig upplyfta, och som att jag är en stark positiv kraft i deras liv – och alltså i princip ge upp mig själv och inte leva utifrån sunt förnuft eftersom allt jag gör – säger – och lever är för att få andra människor att se mig som god

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en karaktär av att tro att jag måste få andra att tycka om mig, och se mig som en positiv kraft – och närande/god människa för att jag ska kunna vara stabil inom och som mig själv; och tro att så fort någon människa tycker att jag är ond, eller elak, eller dålig – att det är något fel på mig och att jag fort som fan måste ändra på mig och genast få den andra människan att återigen tycka om mig och se mig som en god och närande människa i deras liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa denna karaktär av och som mig själv såsom den snälla karaktären – i rädslan för att vara utlämnad till mig själv, och inte ha någon i min värld som jag kan söka mig själv till och försöka hitta stabilitet och närhet hos; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla en sådan stabilitet och närhet i och som mig själv – så att jag tar hand om mig själv – och när jag upplever mig själv osäker, eller ostabil – och jag inte vad jag ska göra, eller hur jag ska leva – eller hantera en viss punkt inom mig själv eller i min värld – att jag tar itu med punkten – och att jag skriver, och gör den nödvändiga självförlåtelsen – och inte väntar med att genast och aktivt ta handling inom mig själv och min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv, och skapa idén av och som mig själv av att jag är en god människa – istället för att inse, se och förstå att detta endast är en karaktär jag skapat i mitt sinne, som är baserad på rädsla – nämligen rädslan för att bli avvisad, och missförstådd – och rädslan för att om jag uttrycker mig själv ovillkorligt och utan att försöka göra mig själv till – att människor då kommer ogilla mig, och se på mig med oblida ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte utveckla, och skapa stabilitet som mig själv här – genom att i varje ögonblick andas, och föra mig själv tillbaka hit – och inte medverka i tankar som är baserade på rädslan att människor inte ska tycka om mig, eller att människor ska bli arga på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma mig själv, och mina rädslor i ”jag är en god människa”-karaktären – och verkligen lura mig själv till att tro att jag är en god människa, när allt jag gör – säger och uttrycker i och som denna karaktär är rädsla, ångest, och nervositet för att bli ogillad, och illa omtyckt; och således åtar jag mig själv att öva, och vilja mig själv till att leva självuppriktighet, och leva autentiskt här i varje ögonblick – där jag inte gör mig till och inte försöker visa upp en bild av mig själv som inte är jag – för att blidka människor i min omgivning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när människor blir arga, och frustrerade på mig – att genast gå in i rädsla, och ångest – och röra mig själv från en utgångspunkt av att så fort som möjligt ta bort detta hot i min yttre verklighet – genom att jag genast försöker blidka, och göra människan som är arg, eller frustrerad, tillfreds och nöjd med mig; och således åtar jag mig själv att andas när en annan blir arg eller frustrerad på mig – och inte ta förhastade beslut i rädsla – utan se vad som är praktiskt bäst för alla – och se vad som är praktiskt funktionellt för mig – och inte röra mig i ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara självuppriktig i varje ögonblick – och ge mig själv modet, och styrkan att möta mina rädslor – och gå igenom mina rädslor – och inte kompromissa mig själv, och ge efter så fort jag möter konflikt i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppfatta och se konflikt såsom någonting negativt som jag måste undvika – i tron att en konflikt i min verklighet alltid innebär att jag har gjort fel, att jag har misslyckats, och att jag är dålig och måste rätta mig själv omedelbart – och istället åtar jag mig själv att andas och istället för att uppleva konflikten personligt – se på situationen och konflikten objektivt och agera på ett sätt som är bäst för alla i situationen och inte låta min beslut bli besudlade och styrda av ångest, rädsla och självfördömande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ha is i magen – alltså tillåta och acceptera mig själv att vara lugn och koncentrerad även fast min omgivning är explosiv och oberäknelig – och alltså tillåta och acceptera mig själv att inte bli meddragen i andra människors inre tumult utan istället stå som stabilitet och självuppriktighet i varje ögonblick – och såsom ett exempel på att man kan vara stabil och lugn även fast saker och ting inte går som planerat, och även fast man inte håller med varandra ifråga om hur en viss punkt ska dirigeras och styras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå som ett exempel på det faktum att då man hanterar situationer och ögonblick lugnt, metodiskt, och objektivt får man alltid ett resultat som är bättre för alla – och som är praktiskt och funktionellt – än då man istället hetsar upp sig och rör sig utifrån någon slags emotion, eller känsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå som ett exempel på att lugn, stabilitet och självuppriktighet är nyckeln till ett liv på jorden där det bara finns lösningar och inte några problem

Jag åtar mig själv att inte leva för att andra ska se mig som god, och snäll – så att jag på så vis ska få positiva reaktioner tillbaka mot mig när jag talar, och uttrycker mig själv; och istället åtar jag mig själv att leva sunt förnuft – och stå vid sunt förnuft även om andra blir upprörda, och arga och inte håller med mig; eftersom jag ser, förstår och inser att då man dirigerar ett ögonblick i och som sunt förnuft får man ett utflöde som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte existera såsom en karaktär av att få andra att se mig som en positiv, och närande människa – utan istället åtar jag mig själv att uttrycka och röra mig själv här – autentiskt och utan att planera mig själv – och försöka manipulera andra att få en viss känsla och upplevelse i förhållande till mig

Jag åtar mig själv att utveckla stabilitet och närhet som mig själv – genom att skapa ett intimt och nära förhållande med mig själv genom att skriva, applicera självförlåtelse – och leva som mitt andetag här – och alltså vara/bli den person jag söker utanför mig själv såsom den perfekta partnern – och således sluta mitt sökande eftersom jag hittat mig själv här

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att människor ska ogilla mig, och se på mig på oblida ögon; och i detta åtar jag mig själv att inte längre gömma och förtrycka mig själv i och som idén av mig själv att jag är en god människa

Jag åtar mig själv att utveckla och skapa stabilitet som mig själv här – genom att i varje ögonblick andas och för mig själv tillbaka hit till min kropp och denna fysiska verklighet – och inte längre existera i mitt huvud där jag tänker på mig själv, och på min omgivning – utan att jag istället är här – klar, tyst och stabil i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta försöka visa upp en bild av mig själv till andra människor som jag hoppas att de ska acceptera och tycka om – och istället uttrycker mig själv här autentiskt och utan att förbereda mig själv

Jag åtar mig själv att ge mig själv modet, och styrkan att möta mina rädslor – och när reaktioner kommer upp inom mig – att jag andas, och att jag står här – en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp och inte tillåter och accepterar mig själv att ge efter till reaktionen

Jag åtar mig själv att inte ta konflikter personligt – utan i en konfliktsituation – andas och se på situationen objektivt – och se hur jag kan uttrycka, och röra mig själv på ett sätt som skapar vad som är bäst för alla – där jag tar alla medverkande i beaktande

Jag åtar mig själv att inte bli – så att säga – indragen i tumultartade situationer vari människor upplever mycket emotioner, och känslor – utan istället stå stabil här – andas och vara medveten om min fysiska kropp som mig själv – och tala/uttrycka mig själv från en utgångspunkt av vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att hantera alla situationer i min värld lugnt, metodiskt och objektivt – och inte tillåta och acceptera mig själv att brusa upp, och se på min värld utifrån linser som är färgade med personliga emotionella/känslomässiga upplevelser

Jag åtar mig själv att stå som ett exempel på att lugn, objektivitet och stabilitet är nyckeln på att hantera alla situationer – och skapa lösningar av problem

Dag 88: Att Vara En Snäll Person-Karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i mitt uttryck av mig själv, och begränsa mig själv i min förmåga att handla, och se situationer objektivt, och för vad de är – genom att konstant existera i och som en rädsla att inte vara snäll, och tillfredsställa människor – och inom detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag försöker vara snäll – så jag faktiskt absolut inte snäll – eftersom det enda jag bryr mig om är att försvara mig själv, och bevaka mina rädslor – därför åtar jag mig själv att verkligen vara och leva snällhet genom att existera, och leva här i denna praktiska verklighet tillsammans med och som alla andra som är här i denna verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig bry mig om andra, att aldrig faktiskt se andra människor – eftersom de har inom mig endast existerat som dockor, och upplevelser – som jag måste manipulera och styra på ett visst sätt genom hur jag pratar och uttrycker mig själv – så att de endast är positiva mot mig, och aldrig någonsin höjer rösten, och uttrycker sig själv i ilska och frustration; och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra så här eftersom jag är så jäkla rädd för att andra ska bli arga på mig, frustrerade på mig – och ogilla mig; därför åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att bli ogillad – att sluta vara rädd för att bli hatad – att sluta helt enkelt att vara rädd och istället leva här i varje ögonblick som en praktiskt lagd människa på alla sätt och vis

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tillverka mig själv i varje ögonblick såsom en praktisk människa – genom att leva praktiskt här – och i mina beslut, mitt leverne, och hur jag ser på världen – endast se på praktiska detaljer och absolut inte blanda in irrationella känslor/upplevelser/idéer utan verkligen existera som en forskare – där jag endast godkänner sådant som jag praktiskt kan validera och styrka för mig själv och därmed inte lever utifrån upplevelser; således åtar jag mig själv att bli en livsforskare – och forska/förstå vad som faktiskt är riktigt och fysiskt – och vad som bara existerar i och som mitt huvud och inte har någon relevans för verkligheten överhuvudtaget

Jag åtar mig själv att lära känna verkligheten – och lära känna andra människor – och bli en praktisk människa på alla sätt och vis – och när jag hjälper en annan – när jag är med en annan – när jag talar med annan – att vara praktisk – att vara fysisk – att vara som en sådan där neandertalare-apa och bara uttrycka mig själv rent fysiskt här såsom enkelheten i att se lösningar här

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det är fruktansvärt enkelt att leva här – när jag inte längre går omkring och försöker tillfredsställa alla, och vara en snäll människa – eftersom allt jag gör då endast är praktiskt, och jag då bara behöver titta i varje ögonblick vad som måste göras praktiskt – hur jag måste röra mig själv praktiskt – och därefter agera

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att livet blir svårt när jag lever utifrån en upplevelse, och idé om hur jag borde vara – om hur andra borde vara – om hur jag borde uppleva mig själv, och om hur jag tycker att andra borde uppleva mig – eftersom jag då hela tiden måste koncentrera mig på att leva, och uttrycka mig själv såsom någonting som inte är naturligt, utan är någonting jag måste anstränga mig för att skapa; och i detta åtar jag mig själv att inse, se och förstå att livet är mycket enkelt när jag lever här som min kropp – och uttrycker mig själv en och jämlik såsom mitt andetag i varje ögonblick – och varken försöker göra någonting mer eller mindre av vad som är här i varje ögonblick

Dag 83: Den Snälla och Barmhärtiga Karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv som snäll och omtänksam – och tänka om mig själv att jag är en människa som bryr mig om andra – att jag är empatisk och barmhärtig – och i detta existera som en karaktär där jag hela tiden lever i fruktan för att människor ska uppleva sig själva negativt runt mig, och definiera upplevelsen av sig själva i ögonblicket med mig såsom någonting som går stock i stäv med hur jag definierat mig själv såsom att vara snäll – därför inser/ser/förstår jag hur mycket jag begränsat mig själv genom att definiera och skapa mig själv som den snälla karaktären – där jag låst mig själv in i ett visst sätt att agera och uttrycka mig själv på, och aldrig vågat gå utöver dessa gränserna jag satt upp för mig själv; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt i varje ögonblick – och inte längre definiera och se mig själv som en snäll och barmhärtig människa, och inte längre oroa mig själv vad slags emotionella eller känslomässiga upplevelser människor har runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag reagerar runt människor i en upplevelse av och som att jag spänner mig, eller blir arg på någon annan – att genast uppleva rädsla och ångest för att den andra människan ska se vad det är jag upplever inom mig själv, och tänka och känna det som om att de inte är bekväma och känner sig tillfredsställda i ögonblicket och att detta är mitt fel, och härigenom förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som jag är snäll-karaktären – såsom idén att jag hela tiden måste får andra människor i min värld att uppleva sig själva positivt laddade, och glada; därför åtar jag mig själv att uttrycka och leva mig själv här – autentiskt och direkt i varje ögonblick – där jag inte längre försöker göra mig till, och där jag inte längre oroar mig själv för hur andra kommer reagera, och uppleva mig när jag uttrycker mig själv autentiskt och utan att försöka skapa mig själv som en snäll och omtänksam karaktär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli glad, och känna mig upplyft, och lyckad när jag interagerat med en människa, och denna människa efter vår interaktion verkar glad, och upplyft – och då tänka att jag gjort någonting bra, och att jag fått en annan människas dag att ändras, och att jag gjort en annan människa en tjänst; istället för att se/inse/förstå att jag i detta ögonblick i jämlik mån existerar som rädsla för att inte göra en annan glad, och tillfredsställd – och att jag helt begränsat mig själv såsom självuttryck att hela tiden försöka frammana och skapa i människor positiva upplevelser, så att jag kan definiera mig själv utifrån dessa positiva upplevelser och se mig själv som positiv därav; därför åtar jag mig själv att sluta känna mig glad och lyckad om en annan människa känner sig glad, lyckad efter hon har kommunicerat och interagerat med mig – och jag åtar mig själv att uttrycka mig själv här i varje ögonblick utan en plan – utan att försöka uppnå en upplevelse, och utan att försöka visa mig själv på något speciellt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att besvära mig själv med jag är snäll-karaktären – vilket skapar den situationen att så fort jag upplever en emotionell reaktion inom mig själv när jag interagerar, och kommunicerar med andra människor – att jag genast går in i rädsla, ångest och nervositet att denna andra människa ska se min reaktion, och i sin tur känna sig obekväm, eller fördöma mig för den reaktion jag upplever – och således tillåter och accepterar jag mig själv att när jag får en sådan reaktion, att helt enkelt skit i vad andra känner, och tycker i det ögonblicket – och istället fokusera på att andas igenom reaktionen och stoppa reaktionen; således åtar jag mig själv att se/se/förstå att det är irrelevant vad andra tycker/känner om vad jag känner/upplever – och vad som är relevant är att jag stöttar mig själv till att möta och transcendera allt av mig själv, och ta mig själv igenom och förbi mina inre upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mer oroad för vad andra människor tycker om vad jag upplever, än vad jag ger uppmärksamhet till vad jag upplever – och hur jag kan stoppa och förändra det jag upplever inom mig själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt med vad andra människor gör, hur andra människor lever, hur andra människor tänker och känner, och att jag i detta helt missat att lära känna mig själv – och skapa ett intimt och nära förhållande med mig själv; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för hur andra upplever mig och istället fokusera på att lära känna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i ögonblick i enlighet med vad jag tror att andra människor känner om mig – och således: om en människa ler åt mig, eller skrattar – så känner jag mig positiv, eftersom jag inom mig själv drar slutsatsen att jag fick den där människan att skratta, eller le – och att jag därför måste vara en trevlig människa; istället för att se/inse/förstå att jag enbart definierar mig själv gentemot en positiv upplevelse som dyker upp inom mig som formats av att jag kan ta beslutet i det ögonblicket att definiera och se mig själv som snäll och barmhärtig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att interagera, och kommunicera med människor ovillkorligt här, och inte tillåta och acceptera mig själv att förändra mig själv, och ändra mig själv utifrån huruvida en annan människa ler eller skrattar mot/med mig; således åtar jag mig själv att bli och vara stabil i varje ögonblick när jag medverkar med människor – och aldrig tänka och tro att jag måste få en annan människa att känna någon viss slags positiv emotionell upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till en slav till mitt inre begär att få tillfredsställa andra människor, och få andra människor att tänka positivt om mig; istället för att se/inse/förstå att den enda anledningen till att jag existerar på detta sättet är därför att jag fruktar konflikt, jag fruktar att andra människor ska bli arga på mig, och jag fruktar att inte bli omtyckt och älskad; således åtar jag mig själv att sluta vilja bli älskad, att sluta önska om att få bli omtyckt, att sluta vara så upptagen med mig själv att det enda som existerar inom och som mig själv är vad slags emotionellt värde andra upplever i förhållande till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att den snälla karaktären, faktiskt är en otroligt självupptagen skapelse – eftersom jag som den snälla karaktären enbart är orolig för att andra inte ska se mig som snäll – och att jag egentligen fullständigt skiter i andra människors faktiska behov – det enda jag vill uppnå är att andra människor ska känna och uppleva sig själv positivt i förhållande till mig; således åtar jag mig själv att sluta vara orolig, och nervös för att andra ska ogilla mig – och sluta leva och existera såsom att vara självupptagen – där endast min upplevelse av mig själv existerar, och där resten av denna världen är helt borta – där jag inte tar någon eller någonting mer i beaktande än att vilja tillfredsställa min karaktär inom mig själv av att jag är snäll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av mitt eget liv, och bli besatt av att vilja framföra och visa mig själv som en snäll karaktär i mitt liv, och därigenom skapa en publik som kan titta på mig, och definiera, och se mig inom sig själva såsom snäll – så att jag kan känna mig själv speciell, och omtyckt; istället för att se/inse/förstå att jag genom detta begränsar och håller mig själv tillbaka, eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att verkligen leva, och uppleva mig själv här i och som denna fysiska verklighet – och se vad som är här som denna fysiska verklighet – och släppa den inre verkligheten, och den inre jakten – och separationen – och istället komma tillbaka hit för att se vad det är som jag har glömt bort och missat under hela denna tid som kan kallas mitt liv; således åtar jag mig själv att sluta leva mitt liv som om allt handlar om mig, och som att jag är en stjärna som varje dag vaknar upp för att leva ut min roll i världen av att vara snäll – och istället driver jag mig själv till att beakta att det finns mer – så mycket mer att ta hänsyn till och leva i enhet och jämlikhet med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att den snälla karaktären egentligen är den självupptagna karaktären – eftersom allt som existerar för mig är att en annan ska bli nöjd och tillfredsställd med mig, och att det i ögonblicket inte finns någonting annat som tar prioritet över detta; inte ens det faktum att mer än hälften av jordens befolkning svälter – nej allt som existerar för mig är MIG och MIN upplevelse; således åtar jag mig själv att släppa min självupptagenhet och lära mig själv att BRY MIG om andra och resten av världen ovillkorligt, och utan att vara oroad, och nervös för hur andra ska uppfatta, eller inte uppfatta mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att jag är en människa i en värld med miljontals, biljontals av andra människor, och djur/växter/natur – men att jag i hela mitt liv bara brytt mig om mig själv, och att jag aldrig haft EN ENDA tanke inom mig själv om att bry mig om andra, om att fråga mig själv hur andra upplever sig själva i denna världen och vad jag kan göra för att göra en annans upplevelse av sig själva bättre, och mindre plågsam; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse se och förstå att jag faktiskt aldrig varit snäll eller barmhärtig på riktigt, utan att jag endast spelat dessa karaktärer för att få någonting tillbaka från andra; således åtar jag mig själv att sluta att bara bry mig om mig själv, utan att bry mig om allt och alla som är här – och släppa min självupptagenhet, och idén om att det bara är jag som betyder någonting  – alla betyder någonting jämlikt!