Tag Archives: söka

Dag 378: Att Bekräfta Mig Själv

En vanligt förekommande rädsla för mig på arbetet är att förlora detsamma. Ett exempel idag var att jag trodde mig själv tala om fel saker, och uttrycka mig på fel sätt kring fikabordet, och att detta sedan gjorde att framförallt min chef reagerade på det sätt som jag kommunicerade och rörde mig på. Den grundläggande rädslan är att bli av med arbetet, avskedad och att stå utan pengar – utan ekonomisk stabilitet.

Denna rädslan har flera dimensioner. En anledning till rädslan är jag inte litar på mig själv att kunna ta hand om mig själv. Jag tror ofta om mig själv att jag inte är något värd och att jag måste vara tacksam att någon överhuvudtaget skulle vilja anställa mig. Av det skälet känner jag mig mycket beroende av mitt arbete – för vad skulle jag göra om det tar slut?

Om jag tittar djupare och tar punkten tillbaka till mig själv, kan jag även se att den här rädslan också är ett sätt att undfly ansvar och självständighet. Rädsla kan vara ett effektivt sätt att rättfärdiga varför jag inte lever mitt liv på så vis som jag vill och hade kunnat, om jag verkligen gett mig fan på det. Och att förskjuta rädslan och se den som ett utflöde av hur min chef är mot mig, är ännu ett sätt att hålla mig på avstånd från tanken att jag faktiskt är stark nog att leva mitt liv, ta hand om mig själv, och bygga mitt liv på det sättet som jag ser är bäst för mig.

Därför är lösningen att jag tittar på hur det är jag kan integrera självständighet, självtillit och värde i mitt liv. Hur kan jag förmå mig själv att tro mer på mig själv än vad jag gör? För i grund och botten handlar det om att jag har en dålig självbild. Vad jag ser är att jag aktivt måste börja styra om delar av mitt liv, från att ge över ansvar till andra, till att ta det själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för vad mina kollegor, vad min chef, vad mina kunder, tänker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor ska tänka illa om mig och att detta ska påverka min förmåga att försörja mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överlåta min försörjning åt andra – att tänka att om jag är snäll, omtyckt och högt ansedd av andra, då kommer allt att gå bra för mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter att vara omtyckt – i tron att det är vad som kommer ge mig trygghet och säkerhet i livet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka få andra att ge mig känslan av trygghet, och försöka bygga upp en känsla av trygghet genom att se till att jag hela tide har en stor grupp människor omkring mig som anser mig vara högt ansedd – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv respekt och tillit – värde – samt således lita på mig själv att jag hanterar mig själv och min försörjning och att jag inte behöver ha andra som gör det åt mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig som värdelös i jämförelse med andra – och ha en bild av mig själv av att jag inte är någonting att ha

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en dålig självbild, eftersom det då blir lättare för mig att inte behöva ta ansvar, stå upp och göra/leva det jag kan leva – för om jag har en dålig självbild kan jag skylla på den och tänka att jag ändå inte skulle klara det – så vad är då poängen?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag skapar en dålig självbild genom att kritisera mig själv, vara hård mot mig själv, och genom att fokusera för mycket på mina svagheter, det jag inte gör bra, och genom att jag inte låter mig själv erkänna det jag faktiskt är bra på och kan hantera effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska erkänna mitt värde, för då slipper jag anstränga mig att ändra mig själv, och att lära mig att uppskatta och erkänna mig själv, och se det jag är bra på och det jag är mindre bra på – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv till att konsekvent se mig själv och hur jag påverkar min omvärld – att driva mig själv till att se alla mina delar – styrkor och svagheter – och inte försöka få andra att definiera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka andras bekräftelse, för jag inte vågar ge det till mig själv – i tron att jag inte får ge mig själv bekräftelse och att det skulle vara egoistiskt. Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är fullständigt naturligt att ge mig själv bekräftelse, jag är här med mig själv hela tiden, och om jag inte bekräftar mig själv, vem ska då göra det?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att manipulera andra att försöka ge mig bekräftelse, genom att vara på ett sätt som jag tror de gillar, i stället för att jag ger mig själv bekräftelse, och för att jag är ärlig och rak med mig själv – och helt enkelt klargör för mig själv vad det är jag vill att jag ska vara – och sedan när jag gör/lever detta – bekräftar det för mig själv att jag faktiskt nått dithän jag önskade

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka få andra att göra det jag inte gör för mig själv – i stället för att se inse och förstå att jag inte kan få någonting som jag inte ger till mig själv – att jag måste skapa och ge det till mig själv och först därefter kan jag få från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att jag ska erkänna och bekräfta mig själv någon gång i framtiden, när jag “lärt” mig – i stället för att se, inse och förstå att jag måste leva/träna i “nuet” – “här” – och att det inte kommer att komma en framtida dag då jag helt plötsligt och utan inre rörelse “lärt mig”

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att aktivt bekräfta och erkänna mig själv, att aktivt se mig själv, vad jag skapar, mina styrkor och svagheter, att aktivt ge mig själv återkoppling och att aktivt driva mig själv framåt att bli den bästa jag kan bli inom vad jag gör, i min dagliga rutin, och i mitt liv överhuvudtaget – således åtar jag mig själv att sluta försöka förmå andra att ge till mig det jag inte ger till mig själv – och i stället aktivt ge till mig själv det jag vill ha och uppleva samt ha mer av i mitt liv.

Advertisements

Dag 313: Att Konstant Vilja Göra Mer

Jag fortsätter att behandla ilska. Den ilska som jag möter mest kommer upp inom mig om morgonen, och det är väldigt ofta projicerad på människor i min omgivning, och i samband med ilskan, kommer också diverse baktankar upp: såsom att ”de gör inte sitt bästa” eller ”varför är de så trötta och lata” – och i stort sett handlar min ilska mest om detta förhållande – att jag inte tycker människor driver sig själv tillräckligt målmedvetet, fokuserat och disciplinerat.

Varför blir jag då så arg på just denna punkten? Varför berör den mig så starkt? Av vad jag kan se, har det att göra med hur jag fördömt och tillåtit mig själv att känna mig överlägsen och bättre än lathet och apati, och när jag ser det i andra, är det som om jag påminns om hur ”dålig” och ”värdelös” denna slags upplevelse är, och att jag absolut inte på något sätt vill ha den i min värld.

Det är intressant, om jag för denna punkt tillbaka till mig själv, så kan jag se att jag ibland har problem att inte göra någonting, att slappna av, och att ta en kväll för mig själv där jag inte gör någonting speciellt, utan istället vill jag gärna fylla varje vaken sekund i mitt liv med någonting viktigt, med någonting som betyder något, med någonting där ”jag gör nytta” och där jag ”producerar”. Jag kan även se hur detta återspeglar sig i hur jag ser på hushållsarbete, matlagning, att vara med vänner, at koppla av, för alla dessa aktiviteter brukar jag se som mindre värda än de aktiviteter som har att göra med hårt arbete, slita, och att producera – att bara lata sig och inte göra någonting det är tydligen i min sinnevärld det värsta av brott som kan begås.

I min ungdom var jag tvärtemot, då hade jag en förmåga att absolut koppla av, och inte göra någonting – detta var dock inte stödjande på något sätt, för när jag inte gjorde någonting, ja, då komprometterade jag min framtid, min åtaganden, och ansvar, och i slutändan blev min apatiska livsstil fylld av konsekvenser – problemet med min nuvarande livsstil är dock jag att polariserat mig själv – från att vara apatisk till att vara som en duracellkanin – som konstant springer, gör någonting, aktiverar, reagerar, och motiverar.

Jag kan även märka detta i hur jag faktiskt tar mig an och går igenom projekt, det är en slags stress och snabbhet som genomsyrar vad jag gör, att jag vill bli klar och ta mig till nästa projekt, jag vill inte stanna kvar i detta projekt, jag vill vidare, framåt och expandera – in i framtiden.

Så, i denna blogg ska jag arbeta med denna synen på att inte göra någonting, och med de fördömanden jag lokaliserat inom mig som skapar denna ilskan och frustrationen så fort jag lägger märke till någonting jag anser vara lathet och apati.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma lathet och apati, och se detta som oförlåtliga synder som måste bekämpas, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mitt förflutna och hur jag agerat och levt tidigare, vari jag har fördömt min livsstil som bestod till mesta dels av apati och lathet såsom att vara dålig, värdelös, och någonting som jag konstant måste hålla i minnet så att jag kan bekämpa detta varje dag, och varje dag göra så mycket som möjligt för att undvika att vara lat, undvika att vara apatisk, undvika att vara trött och att hela tiden hitta på någonting viktigt att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv och mitt förflutna, och att se min tidigare livsstil såsom att ha varit mycket dålig, och någonting som jag konstant måste se tillbaka till och undvika, så att jag aldrig någonting försätter mig själv i en sådan mental position att jag är lat, att jag är apatisk och att jag inte gör någonting – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva, och kämpa efter att varje dag göra mitt yttersta, utifrån en utgångspunkt av ångest, och rädsla för att jag annars kommer att falla in i ett mönster av att vara lat och apatisk

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i ilska och frustration när jag ser människor som jag tycker och anser vara lata och apatiska, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en inre konflikt, där jag hela tiden försöker bli mer, försöker vara bättre, försöker ta på mig själv mer ansvar, göra mer, använda tid mer effektivt, och vara mer aktiv – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv ta tid för mig själv där jag inte gör någonting speciellt, där jag bara ligger och vilar, där jag läser en bok, och där jag gör någonting som inte har något annat syfte än att jag tar det lugnt och låter mig själv slappna av och göra någonting som jag tycker om och tycker är behagligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva och röra mig själv i en konstant stress och ångest inför att jag kommer att förlora tid, jag kommer att förlora något viktigt, om jag inte i varje ögonblick strävar efter att uppnå någonting mer, klara av någonting, slutföra någonting, framföra någonting, göra någonting som har tyngd, värde och substans, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv ta tid för mig själv, där jag inte gör någonting av någon speciell vikt, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld och ångest när jag bara tar tid för mig själv, och gör någonting som jag tycker är behagligt eller skönt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld och ångest när jag inte gör någonting speciellt, när jag bara ligger i min säng och andas, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hela tiden uppleva det som om att jag måste aktivera mig själv, röra på mig själv, göra någonting mer, utveckla mig själv, bli bättre, starkare, och mer – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, när jag gör någonting som inte har något större, eller högre, eller bättre värd, än att jag tar tid för mig själv, lägger mig ned och läser en bok, eller att jag går ut och går i skogen, för att jag tycker det är behagligt och roligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant vara på jakt efter någonting mer, efter någonting bättre, efter någonting mer, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte utan skuld och ångest, kunna lägga mig ner och slappna av, titta på en film, eller läsa en bok, göra någonting som inte har någonting mer utveckling, och expansion att göra, göra någonting som inte nödvändigtvis förbättrar mig eller gör mig mer, utan någonting som jag tycker är roligt, och som jag gör för min egen skull och inte för någon annans skull, och inte för att förbättra mig själv, göra mig själv starkare, bättre, eller mer effektiv i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid fördömanden, ilska, skam och skuld inför hur jag i min ungdom lät mig själv fullständigt släppa taget, och glida ner i apati och lathet, och sträva runt utan någon riktning, utan något mål, utan att ha något att gå mot – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit – och förlåta mig själv för att jag fördömt mig själv, och varit hård gentemot mig själv för att jag tillåtit att min ungdom på sätt vis kastats bort genom att jag inte beslutat mig för att göra något meningsfullt och betydelsefullt med mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att polarisera mig själv, och tillåta mig själv att existera i en slags konflikt inom mig själv gentemot mitt förflutna, där jag nu i vuxen ålder, hela tiden försöker rätta till och ändra på min ungdom genom att göra mer, genom att kämpa hårdare, genom att bli bättre, genom att utveckla mig själv, genom att ge järnet, genom att försöka bli starkare, och skapa mer, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det inte är någon hållbar lösning att existera i en sådan polaritet, utan att jag genom att gå in i och som denna formen av stress, och ångest, faktiskt skapar konsekvenser för mig själv – och att lösningen är att balansera mitt liv, så att jag tar ansvar för min framtid, tar ansvar för vad jag ser måste göras, men att jag inte tillåter och accepterat mig själv att gå in i och som en stress, och ångest, där jag hela tiden upplever och känner det som om att någonting mer måste göras, någonting mer måste skapas, någonting mer måste utvecklas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gentemot mig själv bli en fanjunkare, någon som konstant skriker på mig själv att pressa mig själv, röra på mig själv mer, göra mer, utveckla mer, ta mer beslut, göra mer inför framtiden, skapa mer, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i detta glömma bort mig själv, glömma bort vem jag är, glömma bort att för att vara effektiv måste jag ta hänsyn till mig själv och låta mig själv, då och då, ta tid för mig själv där jag inte gör någonting annat än att slappna av, ta det lugnt, och helt enkelt ta lite tid för mig själv och göra någonting som jag tycker är roligt, trevligt och givande

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag har fördömt punkten att ta tid för mig själv, och att jag nu ser detta som någonting otroligt dåligt, någonting vämjelsefullt, någonting som jag absolut inte under några omständigheter borde tillåta mig själv att göra, för tydligen borde jag konstant och i varje andetag vara på jakt efter någonting mer, ha ett högre syfte i mina tankar, där varje sak jag gör, den gör jag för ett speciellt syfte, och för att skapa ett visst resultat som kommer uppenbara sig i framtiden någon gång, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva HÄR – med mig själv – med min kropp – och att förstå att visserligen finns det en framtid att ta hänsyn till, men det som är riktigt och faktiskt existerar HÄR i varje ögonblick – och att leva HÄR är således att leva på riktigt – varför det på sätt och vis är en slags falskhet att leva med en framtid i mitt sinne hela tiden, eftersom jag då aldrig tillfullo är här och lever här i enhet och jämlikhet med denna fysiska verklighet och min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt och kontrollerad av en ”jaktpersonlighet” – i vilken jag konstant är på jakt efter någonting mer, efter någonting bättre, efter ett bättre resultat, ett bättre utflöde, någonting förmer – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att jag genom att gå in i och som denna jaktpersonlighet faktiskt försummar min faktiska och direkta verklighet, jag försummar min kropp och jag försummar att ta hänsyn till att min kropp inte är någon robot som kan följa min minst vink, och göra precis som jag vill, utan att min robot är en organisk enhet som måste beaktas såsom en individ med behov och egna krav för att denna ska må bra; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta min kropp för given – och att ta mitt andetag för givet – och att ta mig själv för given – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva HÄR – i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp – här i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma förmågan att slappna av, och släppa saker och ting, och bara låta en själv göra ingenting, låta en själv slappna av, och göra någonting inte för något annat syfte än att slappna av, ta det lugnt, och låta en själv vara bekväm – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta hänsyn till min kropp i enhet och jämlikhet – och när jag tar beslut om vad jag ska göra, eller inte göra, att då även ta i beaktande hur min kropp mår, och vad min kropp behöver, och inte bara tänka på hur jag ska utveckla mig själv, hur jag ska nå framgång, och bättra mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag vill ta beslut, röra mig själv och motivera mig själv utifrån en stress och ångest reaktion, utifrån att känna det som om att jag inte kan slösa en enda minut i mitt liv, utan jag måste använda varenda sekund, och minut, till att vara effektiv, och till att skapa mitt liv till att bli någonting mer, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur det begränsar mig att leva och uttrycka mig själv utifrån denna utgångspunkt, och hur jag faktiskt skadar både mig själv och min kropp genom att inte ta dessa punkter i beaktande när jag tar beslut; således åtar jag mig själv att beakta mig själv och min kropp när jag tar beslut om vad jag ska göra och hur jag ska leva – och således balansera mitt liv – så att jag låter mig själv – då och då – när detta behövs – koppla av – släppa allting – och inte göra någonting som har ett speciellt och betydelsefullt innehåll

När jag märker att jag fördömer mig själv, och går in skuld, och ångest, när jag tar det lugnt, när jag slappnar av, och inte gör någonting speciellt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur jag begränsar och håller mig själv tillbaka inom mig själv, genom att inte låta mig själv, då och då, inte göra någonting för någon annan anledning än att det är bekvämt, behagligt och roligt, någonting som jag tycker om att göra; således åtar mig själv att då och då, utan skuld, utan ångest, och utan att fördöma mig själv, koppla av, och inte göra någonting annat ligga och andas, kolla på en film, och ta det lugnt, helt enkelt eftersom jag tycker det är behagligt, roligt och skönt

 

Enhanced by Zemanta

Dag 271: Huvudvärkshantering

huvudvarkIdag har jag huvudvärk – så jag kommer att arbeta med denna.

Det är svårt för mig att se exakt varifrån denna huvudvärk kommer – jag kan se att de började ta form när jag hade en konversation med en annan människa, och vad jag gjorde i denna konversation var att jag i tillstånd av tillgjord förundran ställde frågor, och detta gjorde jag i princip för att erhålla acceptans, och erkännande. Jag sökte alltså efter att få behålla harmonin med en annan människa – alltså en slags gemytlighet – genom att göra mig själv till, och försöka visa mig själv som en intressant, och trevlig människa att ha en konversation tillsammans med.

Denna punkt går ihop med en annan punkt som jag lagt märke till idag, och det är hur jag i förhållanden, och konversationer med andra, förändrar mig själv, och gör mig själv till en ”trevlig” människa att vara, och kommunicera med – och att vara en trevlig människa innebär i princip att jag håller med vad en annan säger, och försöker visa upp mig själv som att vara genuint intresserad av vad det är en annan säger till mig. Detta gör jag eftersom jag är rädd för att inte bli accepterad, rädd för att inte vara omtyckt – och denna rädsla rör sig snabbt inombords, och jag agerar på den utan att ifrågasätta den – jag har helt automatiserat denna rädsla, och vem jag är i förhållande till denna rädsla.

Det är här ifrån jag ser att huvudvärken härstammar – utifrån hur jag automatiserat mig själv som en gemytlig, och bekväm människa att vara runtomkring, på bekostnad av mig själv – eftersom jag inte tillåter, och accepterar mig själv att vara bekväm med mig själv – hur kan jag vara det? Jag menar – jag är i denna karaktär i ett slags spänt tillstånd, där jag läser av min omgivning, och de människor som jag interagerar med, och pratar, agerar, och uttrycker mig själv på ett sådant sätt att jag vet att jag ska få bli accepterad – och var kommer denna punkt ifrån? Återigen kan jag se att grundpunkten är en upplevelse av underlägsenhet, och en idé av mig själv att jag är värdelös.

Jag kommer ihåg när jag var mycket liten, hur jag upplevde mig själv mycket underlägsen till de barn som var en aning äldre än vad jag var – i deras sällskap vågade jag knappt prata, eftersom jag kände mig själv så otroligt underlägsen dem. Det är lite samma sak som händer ännu idag, men nuförtiden har jag lärt mig att klara av min upplevelse genom att istället forma mig själv som en gemytlig, och sällskaplig karaktär – som har lätt för att bli omtyckt av andra.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv i närheten av andra människor, genom att tro att jag är underlägsen, och värdelös i förhållande till andra, och att det enda sättet för mig att överleva, och att behålla ett slags lugn inom mig själv – är genom att se till att andra tycker om mig, och är nöjda med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att söka efter, och försöka bli erkänd, och accepterad av andra människor – i tron att detta kommer göra mig mer trygg, och mer stabil, istället för att se, inse, och förstå att detta inte är fallet – eftersom vad jag glömmer bort är mig själv, och att endast genom att faktiskt släppa min rädsla, och ångest inför vad andra tycker, känner, och tänker om mig kan jag faktiskt leva avslappnat, och bekvämt, här med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig otrygg runtomkring andra människor när jag misstänker att de möjligtvis har någonting emot mig, och att de inte trivs i min närvaro, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att försöka säkerställa att andra människor ska tycka om mig, och ska känna sig positiva i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast känna, och uppleva mig själv stabil runtomkring andra människor, när jag vet, och är säker på att de tycker om mig, och att de gillar att vara i min närvaro, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv inte låta mig själv ovillkorligt, och fullständigt leva stabilitet, och trygghet med och som mig själv här – och således låta mig själv stå stabil, och utan att vara rädd, eller nervös runtomkring andra människor, oavsett vad jag tror att de tycker, eller känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en idé att jag är värdelös, och underlägsen – och att detta är en konstant del av min natur, och att det därför är självklart att jag måste söka hos andra människor acceptans, och värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i och som konstant rädsla för vad andra människor tycker om mig, för vad andra människor känner om mig, för hur andra människor ser på mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att på så vis försöka säkerställa en harmoni i min värld – som jag definierat såsom att veta att alla människor jag möter tycker om mig, och upplever sig själva positivt i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förlora mig själv i och som sökandet efter erkännande, och acceptans hos andra – och att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla som mig själv, en ovillkorlig, och fullständig stabilitet, här, i och som varje andetag, där jag inte låter mig själv definieras av vad jag tror, och misstänker att andra tycker, och tror om mig, utan att jag istället står stabil, och trygg inom mig själv, och låter mig själv leva – låter mig själv uttrycka mig själv, och vara fri i mitt uttryck av mig själv utan rädsla, och utan nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv till ett sökande efter acceptans hos andra, och tro att detta är fullständigt normalt, och att jag borde söka efter acceptans hos andra, och att utan denna acceptans är jag ingenting värd, och mitt liv är fullständigt meningslöst, och utan något egentligt värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag har accepterat mig själv att leva på detta sätt, jag har accepterat mig själv att tro detta om mig själv, jag har accepterat mig själv att tro att jag inte duger – och att det inte är en objektiv sanning utan någonting som jag skapat i mitt sinne genom att tänka – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att tänka, och istället fokusera på att föra mig själv tillbaka hit till min kropp i varje andetag – och leva här för och som mig själv – och inte för att försäkra mig om att andra människor tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att vad jag saknat i mitt liv är mig själv – och att jag försökt etablera mig själv genom att försöka få erkännande, och acceptans av andra människor – istället för att se, inse, och förstå att detta inte fungerar, och att detta inte kommer att ge mig någon riktig, och substantiell acceptans – eftersom detta är någonting som jag endast kan ge till mig själv – och som endast jag kan utveckla inom och som mig själv, och som jag inte kan stjäla, eller låna från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fullständigt stå upp inom mig själv i förhållande till andra, och låta mig själv uttrycka mig själv HÄR – utan rädsla, utan nervositet, utan underlägsenhet – i fullständig tillit till mig själv och att förstå att det är jag som begränsat mig själv, och att jag därför kan korrigera och ändra mig själv, och kan skapa mig själv till att leva på ett sätt som är bäst för mig – och att jag inte längre behöver existera i denna karaktären av att känna, och tro om mig själv att jag är underlägsen, och sämre än andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva, och att uttrycka mig själv – och ge upp denna karaktär av underlägsenhet, och värdelöshet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om mig själv att jag inte duger någonting till – och att jag måste ha andra att tycka om mig, och att älska mig, hålla med mig, och samtycka med mig, för att jag ska duga någonting till – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och låta mig själv gå detta livet för mig själv i enhet och jämlikhet – och fokusera på att leva i enlighet med min självuppriktighet såsom vad jag ser är bäst för mig – eftersom detta är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sluta kompromissa mig själv, och sluta söka erkännande, och uppmärksamhet ifrån andra, i rädslan för att om jag gör detta kommer jag att bli ensam, och det kommer inte längre finnas någonting av värde kvar i mitt liv, och allt som jag uppskattar, och gillar kommer att försvinna – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta är en lögn, och hur detta endast är en idé som jag skapat inom mig själv som inte har något faktiskt värde, och som inte är sanning på något sätt – utan är ett hjärnspöke som jag skapat och valt att leva utifrån istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva ovillkorligt, och fullständigt – här i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att börja leva, genom att istället för att leva vänta på att andra ska acceptera, och erkänna mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att sluta att vänta och istället röra mig själv mot att uttrycka mig själv, mot att ha roligt, mot att leva i varje andetag, och vara stabil här i och som min kropp utan någon osäkerhet, utan någon nervositet, och utan någon underlägsenhet – och att jag står här i och som varje ögonblick såsom ett exempel på vad det innebär att vara en levande individ som uttrycker sig själv utan fruktan i varje ögonblick – och verkligen älskar att leva – älskar att vara HÄR

Självåtaganden

När jag märker att jag söker efter andra människors erkännande, och acceptans för att uppleva mig själv lugn, och avkopplad, och förtrycka rädsla; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag på detta sättet låter mig själv vänta med att leva – eftersom jag väntar på ett visst slags stimuli för att känna mig trygg, istället för att jag ger mig själv detta stimuli i enhet och jämlikhet – och ser till att jag står stabil, och effektiv inom och som mig själv – utan att känna mig själv osäker oavsett i vilken situation jag befinner mig själv i; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här med och som mitt andetag – och förstå att jag är här och behöver ingen annan för att säga till mig att jag är här

När jag märker att jag känner mig otrygg, nervös, och ångestfylld eftersom jag misstänker att någon har någonting emot mig, och ogillar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv, när jag vill att andra ska tycka om mig för att jag inte ska uppleva mig själv osäker, och nervös; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här i och som andetaget – och leva stabilitet oavsett vad andra tycker om mig, eller känner om mig

När jag märker att jag tänker, och känner, att jag måste vara säker på att andra människor tycker om mig, och gillar mig, för att jag ska kunna vara stabil här – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv genom att behöva ändra på andra, och ha andra att vara på ett speciellt sätt för att jag inte ska känna mig själv osäker, och otrygg – det är som om att jag väntar på att andra ska mig liv istället för att jag aktivt ger liv till mig själv i och som varje andetag; således åtar jag mig själv att aktivt ge mig själv liv genom att andas och leva utan rädsla – utan att söka efter andras erkännande, och acceptans

När jag märker att jag förtrycker, och håller mig själv tillbaka, för att på så vis försöka skapa en slags harmoni i min värld där jag vet att alla tycker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag kommer aldrig kunna nå någonstans, och faktiskt skapa något av en bättre värld, och en bättre existens för alla – om jag inte driver mig själv att faktiskt agera, och leva utan att behöva en annans människas positiva input – således åtar jag mig själv att leva för och som mig själv och utan att vilka ha erkännande, och acceptans från andra

Enhanced by Zemanta

Dag 211: Socialitetskaraktären – Fysisk Upplevelse, och Konsekvens (Del 5)

Idag kommer jag att gå igenom dimensionerna fysisk upplevelse, och konsekvens.

7) Fysisk upplevelse

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en fysisk upplevelse av mig själv av att uppleva en press i mitt solar plexus, och en upplevelse av att inte kunna sitta still – utan känna mig rastlös i min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att denna fysiska upplevelse indikerar att jag har gått in i, och blivit besatt av socialitetskaraktären – vari jag känner det som om att jag måste röra mig själv, och jag måste göra någonting – för att kunna känna mig själv tillräckligt accepterad, och omtyckt i den sociala grupp vari jag befinner mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterad mig själv att uppleva mig själv fysiskt pressad, och rastlös – som om jag inte kan koppla av och vila i min kropp för jag känner det som om att jag konstant måste röra mig själv till nästa ställe, till nästa plats – och som om att jag måste hitta nya relationer, nya sociala kontakter – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas på så sätt att jag slappnar av i min kropp – och att jag låter mig själv vara och uppleva mig själv bekväm i och som min fysiska upplevelse av mig själv – och jag inte ger någon uppmärksamhet till emotioner, tankar, och känslor – utan istället fokuserar på att andas och slappna av i och som min kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som – och existera i en fysisk upplevelse av att känna det som om att jag inte kan sitta stilla – och som om att jag kommer förlora mig själv, och bli alltför pressad, och obekväm i min kropp – om jag sitter kvar, och inte medverkar i de tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att andas ut de upplevelser av att känna mig själv pressad som kommer upp inom mig – och koncentrera mig själv på att andas effektivt här med och som min mänskliga fysiska kropp – och inte skapa en upplevelse av mig själv av att känna det som om att jag inte kan vara här med min kropp

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att när jag upplever en press över mitt solar plexus, och en slags irritation i min kropp – som om att jag känner det som att jag måste röra mig för att kunna slappna av – då ser, inser och förstår jag att jag har gått in i socialitetskaraktären – och att denna fysiska upplevelse har sitt bränsle i att jag medverkar i vissa typer av tankar, och upplevelser – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att andas här – och föra mig själv tillbaka till min mänskliga fysiska kropp – och inte medverka i upplevelser – utan istället medverka i och som min fysiska kropp – och min fysiska medverkan i denna världen

Självåtaganden
1. När jag märker att jag går in i, och medverkar i en fysisk upplevelse av mig själv att känna en press i mitt solar plexus, och en upplevelse av rastlöshet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är tecken på att jag är besatt av socialitetskaraktären – och att jag inte låter mig själv uttrycka mig själv i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att stoppa mig själv – att andas – och att istället uttrycka mig själv här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – genom att vara avslappnad – lugn – och bekväm inom mig själv – och min kropp

2. När jag märker och ser att jag upplever mig själv fysiskt pressad, och rastlös, som om jag inte kan koppla av och vila i min kropp – för att jag känner det som om att jag måste röra mig själv till nästa plats – till nästa situation – till nästa utmaning – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – detta är ett tecken på att jag är besatt av socialitetskaraktären – och att jag således genom detta visar mig själv att jag har en möjlighet att här stoppa, och transcendera denna karaktär – genom att ändra min fysiska upplevelse av och som mig själv – således åtar jag mig själv att andas medvetet på ett sådant sätt att jag slappnar av i min kropp – och sjunker tillbaka i min kropp här

3. När jag märker att jag upplever mig själv pressad, och obekväm i min kropp – och hur jag vrider mitt huvud runtomkring mig för att titta på vad andra gör, och hur andra upplever sig själva – och jag känner det som om att jag måste ”göra någonting” för att kunna sluta uppleva mig själv såhär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är i detta ögonblick besatt av socialitetskaraktären – och att jag just nu låter mig själv styras och dirigeras, och motiveras av denna karaktären – och således åtar jag mig själv att stoppa mig själv – att andas och slappna av här med min kropp – och istället för att fokusera på vad som är runtomkring mig – istället fokusera på att andas här med och som min kropp i enhet och jämlikhet

4. När jag märker att jag börjar titta förstrött runtomkring mig, som om jag letar efter någonting som kan göra mig hel – och som kan göra så att jag känner mig själv mer viktig i ett ögonblick – och jag då börjar titta på andras sociala interaktioner – och börjar söka efter eventuella möjligheter att interagera med andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är ett program av och som socialitetskaraktären – eftersom det inte är någonting som jag gör av min egen fria vilja – inget jag gör genom ett beslut – utan någonting som jag gör p.g.a. en upplevelse som kommer upp inom mig; således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna fysiska upplevelsen – och istället åtar jag mig själv att dirigera mig själv fysiskt här – och vara specifik och exakt med min fysiska rörelser – och veta varför jag rör mig – hur jag rör mig – och när jag rör mig – och att träna mig själv på att stå som den direktiva principen bakom mina handlingar

8 ) Konsekvenser

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag överger mig själv – och att jag inte ger uppmärksamhet till mig själv – eftersom jag är upptagen med att leta efter andras uppmärksamhet, och försöka göra mig själv tillräckligt sedd, och hörd, för att få människor i min omgivning att acceptera mig som sin vän – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag överger mig själv – och får inget tillbaka – för de sociala relationer som jag etablerar i denna karaktären är ändå inte riktiga – utan driven av att jag förändrar mig själv för att få andra att tycka om mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av socialitetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att vara mig själv och att skapa och etablera riktiga, substantiella, och genuina förhållanden med människor i min värld – för allt jag bryr mig om i denna karaktären är att få bli omtyckt – inte att faktiskt uttrycka mig själv – dela med mig av mig själv – och leva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva – och att inte ge uppmärksamhet till att vara mig själv – och låta mig själv interagera i denna världen utan oro för vad andra känner eller tycker om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en konsekvens av att jag medverkar, och lever utifrån socialitetskaraktären – är att jag inte tillåter mig själv att vara bekväm med mig själv, och leva i varje ögonblick – och låta varje ögonblick i mitt liv vara fullständigt – totalt – och komplett – och detta är eftersom jag i socialitetskaraktären låter mig själv leta efter och söka efter någonting mer – som är där ute – och där borta – någonstans vid horisonten – istället för att jag lever här – med och som min kropp – i enhet och jämlikhet

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av att jag tillåter mig själv att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv leva tillfullo – och att jag istället för att leva – låter mig själv vänta på en dag då mina begär ska förverkligas – för att endast då – den dagen – kunna leva – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv leva varje dag – och låta varje dag vara den ultimata dagen – den dagen då jag ger mitt allt för att uttrycka mig själv – ha roligt – och gå min process här till liv till fullo – och således låta mig själv leva utan ånger

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i socialitetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att ge mig själv uppmärksamhet – och att jag låter mig själv vara fejkad, och icke-genuin i relationer med andra människor – således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna karaktären – och istället ge mig själv uppmärksamhet, och träna mig själv på att vara genuin och autentisk i interaktioner med andra människor

2. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären är att jag inte låter mig själv etablera, och skapa riktiga, substantiella, och genuina förhållanden med människor i min värld – vilket naturligtvis är en förlust för min del och den andra människans del – och således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna karaktären – och istället för att ha som utgångspunkt i skapandet av sociala relationer – att jag ska bli omtyckt – istället ha som utgångspunkt att jag ska uttrycka mig själv – vara mig själv – dela med mig av mig själv – och helt enkelt uttrycka mig själv avslappnat och självständigt här

3. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att jag tillåter och accepterar mig själv att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv slappna av och leva varje ögonblick i mitt liv tillfullo – och leva mig själv komplett – totalt – fullständigt – här – eftersom jag i socialitetskaraktären hela tiden söker efter att få någonting mer – söker efter att få bli accepterad; således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som socialitetskaraktären – och istället leva HÄR – i varje ögonblick – i varje andetag – tillfullo och utan att sakna någonting – och utan att försöka bli någonting mer än mig själv här

4. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv leva här – idag – i detta ögonblick – utan att jag istället väntar på den illusoriska ultimata dagen – då mina begär ska bli tillfredställda och jag äntliga ska kunna känna mig själv tillräcklig för att vara tillfredställd med mig själv och leva; således åtar jag mig själv att inte medverka i denna karaktären – och istället öva mig själv på att leva tillfullo och totalt i varje ögonblick – i varje situation – i varje andetag – och sluta hoppas på, och vänta på den ultimata dagen – den ultimata dagen är alltid här – när jag bestämmer att den är här

Enhanced by Zemanta

Dag 210: Socialitetskaraktären – Sinnesskvaller, och Reaktion (Del 4)

Idag kommer jag att gå igenom dimensionerna sinnesskvaller och reaktioner.

5) Sinnesskvaller

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinneskvallret inom mig själv – som lyder: ”jag hoppas jag kan få någon att tycka om mig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns saker som är viktigare än att bli omtyckt – faktiskt – att bli omtyckt är fullständigt irrelevant och gör ingenting för att förändra min upplevelse av mig själv – utan leder endast till en illusorisk och kortvarig känslomässig upplevelse som försvinner efter några minuter

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sinnesskvallra inom mig själv att ”jag vill inte bli sedd som en tråkig människa, för då kanske ingen tycker om mig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det är självkomprometterande att ändra mig själv för att få andra att lägga märke till mig och tycka om mig – det är som att säga till mig själv att jag inte duger, och att jag måste ha andras uppmärksamhet för att kunna vara tillfredställd med mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och stabilisera mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnesskvallret att ”jag vill inte bli utstött, jag måste se till att vara en del av gruppen” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, förtrycka och hålla mig själv tillbaka – för att få känna mig själv som om jag är en del av gruppen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas – och föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv leva utan att söka efter att vara en del av en grupp – utan istället vara en del med och som mig själv – som en helhet här

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnesskvallret att – ”jag hoppas att jag kommer att få andra att se mig, och tycka att jag är trevlig att vara runtomkring” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva utifrån en sådan utgångspunkt är att jag inte låter mig själv stå stabil – stark – och självständig inom och som mig själv – utan att jag gör mig själv beroende av vad andra känner och upplever – och detta är naturligtvis ingenting som är bra för mig – eller som jag faktiskt vill uppleva

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret inom mig själv att – ”jag hoppas jag kan få någon att tycka om mig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att vad jag måste fokusera på är att tycka om mig själv – och inte att få andra att tycka om mig – och att tycka om mig själv är den enda punkten jag har makt över, och den enda punkten jag kan styra över – och den enda punkten jag kan ta med mig – och således åtar jag mig själv att hänge mig själv till att tycka om mig själv – och respektera mig själv – genom att stabilisera mig själv i och som min mänskliga fysiska kropp – och sluta jaga efter att få bli accepterad

2. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret att ”jag vill inte bli sedd som en tråkig människa, för kanske ingen tycker om mig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag kan inte styra över vad andra tycker om mig – och om andra tycker jag är tråkig – ja – då är det deras problem – och det blir endast mitt problem när jag låter mig själv beröras av detta faktum – således åtar jag mig själv att träna mig på att stå orubblig och stabil inom mig själv – och inte bli influerad av andras sinnesupplevelser vare sig de är positiva eller negativa

3. När jag märker att jag medverkar i sinnesskvallret att ”jag vill inte bli utstött, jag måste se till att vara en del av gruppen” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att gruppen är överskattad – om inte gruppen är en punkt som agerar utifrån en princip – där alla i gruppen är självmotiverade och självständiga individer – då är gruppen endast en gängmentalitet som är sammanfogad i rädsla – utan någon riktning – och således är gruppen inte av något substantiellt värde; således åtar jag mig själv att sluta jaga att få bli medlem i och accepterad av grupper – när det faktiskt inte är värt något

4. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret – ”jag hoppas att jag kommer att få andra att se mig, och tycka att jag är trevlig att vara runtomkring” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att om jag endast existerar och lever utifrån en utgångspunkt av att få andra att tycka om mig – då kommer jag inte stå upp och prata sunt förnuft när jag ser missbruk och oacceptabla handlingar – utan jag kommer bara vara tyst och acceptera det för jag är rädd att bli utstött – således åtar jag mig själv att sluta söka efter stöd hos andra och istället utveckla mig själv som en individ – med självstyrka – självmotivation – och självriktning – som inte behöver någon annan att säga om jag gör rätt eller fel

6) Reaktion

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i och som nervositet, och ångest – att jag inte kommer få vara en del av gruppen när jag är runtomkring människor – att jag inte kommer att få bli accepterad och erkänd såsom en normal och av gruppen godkänd människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig på att stå självständig – på att stå självdriven och orubblig inom mig själv – och inte låta mig själv ändras beroende på vilken omgivning jag befinner mig själv i – och beroende på vilka människor det är som jag interagerar med

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera med att känna mig själv värdelös, och underlägsen när jag är runtomkring människor – och känna det som om att det enda sättet jag kan uppnå värde på är att se till att jag blir accepterad av gruppen – och att jag blir integrerad i gruppen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa denna upplevelsen – att ta mig själv tillbaka hit – och respektera mig själv genom att sluta söka och kompromissa mig själv för att få bli omtyckt av andra – utan istället tycka om mig själv

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som reaktionen av att känna mig själv ensam, och utan att ha en nära, och substantiell kontakt med människor i min värld – förhållandelös – och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste etablera förhållande med andra människor, och integrera mig själv i gruppen för att få bort denna upplevelsen – och känna mig själv bekväm med mig själv och som om att jag duger – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt bestämma att jag duger – att helt enkelt bestämma att jag är tillräcklig och att jag inte behöver göra någonting – eller vara någonting – för att acceptera mig själv här

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som reaktionen av att känna saknad när jag är runtomkring andra människor – och känna det som om att så länge jag inte pratar med någon – eller går i närheten av någon – eller är i närheten av någon – så saknar jag intimitet – saknar närhet – och saknar att få vara en del av gruppen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att vad det är jag saknar – är mig själv – och vad jag inte gett till mig själv är egenvärde – och är att säga till mig själv att jag är tillräcklig som jag är och behöver ingen annan att säga att jag duger

Självåtaganden
1. När jag märker att jag reagerar i och som nervositet, och ångest – att jag inte kommer få vara en del av gruppen när jag är runtomkring människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte existera i och som denna ångesten, och nervositeten – och jag behöver inte söka säkerhet, eller trygghet hos andra människor – eftersom jag kan leva trygghet och säkerhet här med mig själv – genom att vara säker på mig själv – genom att veta vem jag är i varje andetag – varför jag är här – och hur jag är här; således åtar jag mig själv att träna mig själv på att vara trygg i mig själv – lugn och säker – och veta vem jag är oavsett i vilken omgivning eller omständighet jag befinner mig själv i

2. När jag märker att jag reagerar med att känna mig själv värdelös, och underlägsen när jag är runtomkring människor – och känna det som om att det enda sättet jag kan uppnå värde på är att se till att jag bli accepterad av gruppen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att värde är ingenting jag kan få av en grupp – det är ingenting som jag kan få genom att vara duktig för någon annan – utan värde är någonting som jag ger till mig själv – och som jag beslutar mig själv för att leva – således åtar jag mig själv att sluta söka efter värde – att se, inse och förstå att sökandet efter värde är faktiskt självmanipulation för att inte genast ta beslutet och leva värde här – således åtar jag mig själv att ta beslutet här – med och som mig själv och leva egenvärde

3. När jag märker att jag medverkar i och som reaktionen av att känna mig själv ensam, och utan att ha en nära, och substantiell kontakt med människor i min värld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det jag söker efter – och känner att jag saknar – är mig själv – och är ett förtroende, och en tillit till mig själv – en substantiell relation med och som mig själv – således åtar jag mig själv att träna på att etablera en sådan relation med mig själv – och göra meningen med varje dag – att etablera och skapa en förtroendefull och givande relation med mig själv

4. När jag märker att jag medverkar i och som en reaktion av att känna saknad inom mig själv när jag är runtomkring andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att sakna – för jag kan ge mig själv här det jag känner att jag saknar – genom att leva det ord jag upplever att jag saknar – såsom t.ex. kärlek, och acceptans – detta är ord som jag kan leva här – genom att t.ex. låta mig själv vara lugn och bekväm med mig själv – och helt enkelt vara mig själv och inte oroa mig själv för att jag uttrycker mig själv konstigt – felaktigt – eller på ett sätt så att andra inte tycker om mig – utan acceptera och tycka om mig själv istället

Enhanced by Zemanta

Dag 185: Bekräftelsebehov

Självskriverier

Sökande efter att få bli bekräftad på diverse olika sätt – detta blir dagens tema – och hur gör jag då detta? Jo, jag har lagt märke till att det finns ett flertal olika dimensioner till denna punkt – det finns alltså många olika sätt som jag söker att bli bekräftad inom – men i stort sett kan man se att det finns två primära dimensioner – och dessa är pengar, och sex.

Jag har märkt att de ställen i mitt liv där jag ofta upplever reaktioner såsom rädsla, och underlägsenhet – och den motsatta reaktionen av att känna mig duktig och som en vinnare – det är inom dessa två punkter – och i idag har jag observerat mig själv gå in och se hur jag uttryckt mig själv utifrån ett begär av att få bli bekräftad utifrån dimensionen av sex/utseende/sexualitet.

Och i grund och botten kan man sammanfatta den punkt som jag idag lagt märkte till – är att hur jag i konversationer, och interaktioner med människor ibland evaluerar mig själv utifrån hur jag tror att andra rankar, och definierar mig ifråga om sexualitet – t.ex. – jag kan tänka ”den personen tycker nog jag är snygg, och skulle nog vilja vara i ett förhållande med mig” – detta är den positiv evaluation av mig själv och jag kommer då att uppleva mig själv stolt, och positiv – och det motsatta händer om jag evaluerar mig själv negativt istället.

Detta är naturligtvis ett ytterst begränsande, och ytligt sätt att leva på – som gör min upplevelse av mig själv till en konstant berg- och dalbana som går upp och ner beroende på hur jag tror att andra ser mig – därför ska jag applicera självförlåtelse på denna punkt och ta bort den från mitt liv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera mitt egenvärde, och min självkänsla på huruvida andra människor verkar tycka jag är attraktiv, och anser mig som en potentiell partner som de hade velat vara med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med andra människor om att bli ansedd som en vacker, och attraktiv människa – och om att ha så många potentiella partners som möjligt i tron att detta gör mig mer värdefull

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min självkänsla av och som mig själv på huruvida andra människor skulle vilja vara i ett förhållande med mig eller inte – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och uppleva – när det är någon som inte vill vara i ett förhållande med mig – att jag är värdelös, att jag är dålig, och att jag saknar någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli, och uppleva mig själv avundsjuk, och känna mig själv sårad och ledsen när jag tror att det är någon som inte vill vara i ett förhållande med mig – och detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet av och som mig själv på punkten, och på situationen att någon säger till mig att jag ser bra ut – och att jag är ett förstahandsval vad det gäller partner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv ovillkorligt, utan istället jämföra mig själv med andra människor – jämföra mig själv med människor som är i förhållanden, och som har en partner – och tänka att jag är inte lika mycket värd som dessa människor, och det enda sättet jag kan öka mitt värde på är genom att själv skaffa en partner och se till att även jag blir en del av det där gänget där alla har en sexuell partner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att jag inte behöver ha ett speciellt anseende, eller av andra människor vara sedd på ett speciellt sätt – för att jag ska kunna leva självkänsla som mig själv, vara tillfreds med mig själv och vara stabil inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, och ta mig själv tillbaka hit till mitt andetag – och gå här – i och som mitt andetag en och jämlik och inte längre vara rädd för vad andra människor tycker om mig, och inte längre låta mig själv känna mig underlägsen – nervös – och obekväm om jag inte är ansedd som en sexuellt attraktiv och vacker människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån hur jag tror att andra känner om mig, och uppfattar mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stabil, och trygg i mig själv när jag tror att någon tycker om mig – och ser mig som en eventuell partner – och känna mig själv ostabil, och otrygg, sårad, och ledsen – när jag tror att någon inte ser och definierar mig som en eventuell partner

Självåtagande

När jag märker att jag baserar mitt värde, min självkänsla, och min upplevelse av och som mig själv på huruvida jag tror att andra tycker om mig eller inte – ser mig som attraktiv, eller som en potentiell partner – eller inte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är inte denna upplevelsen av att känna mig speciell när jag tror andra tycker jag ser bra ut, och jag är inte heller upplevelsen av att känna mig underlägsen, och sårad när jag tror att andra inte tycker jag ser bra ut; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån utseende, och hur jag tror andra reagerar på mitt utseende – och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv HÄR – i och som varje andetag – en och jämlik

När jag märker att jag baserar min självkänsla av och som mig själv på huruvida jag tolkar det som om andra människor vill vara i ett förhållande med mig eller inte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att dirigera, och styra mig själv utifrån en upplevelse, och utifrån något så löst och abstrakt som utseende – således åtar jag mig själv att istället basera mig själv HÄR – i och som varje andetag – och skapa min stabilitet som mig själv och utan att relatera denna till någonting utanför mig själv

När jag märker att jag upplever mig själv sårad, och avundsjuk – eftersom jag tror att någon föredrar att vara i ett förhållande med någon annan istället för med mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är mer än bara en upplevelse vars enda syfte är att relatera till andra människor – och därigenom antingen uppleva sig självt negativt eller positivt – utan jag kan leva här en och jämlik som denna fysiska existens och således vara stabil – således åtar jag mig själv att leva stabilitet och sluta försöka få bekräftelse av andra genom att få andra att tycka och känna det som att jag är en bra eventuell partner

När jag märker att jag jämför mig själv med andra människor – och inom mig själv funderar på huruvida jag ser bäst ut, eller den andra människan ser bäst ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att INGEN ser bäst ut – utan alla SER UT – alla är HÄR – unika och individuella i sina fysiska uttryck av och som sig själv och således finns det ingen objektiv möjlighet att jämföra mig själv med någon annan; således åtar jag mig själv att sluta jämföra mig själv och istället slappna av och tillåta och acceptera mig själv att vara mig själv

När jag märker att jag kämpar för att få bli sedd av andra på ett speciellt sätt – för att få ett visst anseende, och bli definierad av andra på ett speciellt sätt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – denna idén med att vara speciell är fullständigt absurd – för i grund och botten är alla speciella och alla unika och individuella – hur kan någon då vara ”mer speciell” – alla är ju redan speciella; således åtar jag mig själv att sluta försöka vara någonting jag redan är – och istället fokusera och ge uppmärksamhet till att leva och uttrycka mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag inte andas effektivt eftersom jag är uppe i mitt huvud och håller på att tänka på om jag är attraktiv, om jag passar in, om jag är tillräckligt värd, eller duktig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting av värde att hämta i mitt huvud – utan jag missar ju faktiskt själva livet genom att inte vara här i och som min kropp och ge fokus och uppmärksamhet till att röra mig själv här och faktiskt leva – således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka till min kropp och leva – andas – och uttrycka mig själv här

När jag märker att jag definierar mig själv utifrån hur jag tror att andra känner om mig, och uppfattar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag vet inte ens hur andra människor känner om mig, eftersom jag är ju fullt upptagen med att skapa en upplevelse inom mig själv av att vara rädd och nervös inför att andra ska tycka illa om mig – således är det jävligt dumt att leva mig själv utifrån ett antagande som faktiskt inte ens stämmer överens med verkligheten; således åtar jag mig själv att sluta göra antaganden och istället leva här i och som mitt andetag – DIREKT och HÄR – utan att på något sätt tänka innan jag lever och agerar

Dag 173: Att Bli Sin Egen Kompis

Självskriverier

Idag var det dags att återvända till min skola och jag fick träffa mina klasskamrater. Och jag noterade ett par intressanta saker om mig själv i förhållande till mina klasskamrater. Det var framförallt en sak jag lade märke till, och det var hur jag först när jag kom till skolan var lugn, och avslappnad – jag hade inte så många tankar på vem jag skulle vara med, eller prata med – eller hur jag skulle prata och kommunicera; men sedan när jag träffade mina klasskamrater – då ändrade sig detta.

Och när jag då började kommunicera med människor så kunde jag märke hur jag ofta fann att jag inte hade någonting att säga – det finns liksom ingenting inuti i mig som jag kunde se som någonting jag skulle vilja säga i det ögonblicket – men ändå letade jag febrilt inom mig själv efter någonting som jag kunde säga. Och tillslut hittade jag någonting som jag kunde säga, och så sa jag det – utan att egentligen vara intresserad, eller särskilt engagerad i vad jag pratade om – istället sa jag någonting för att kunna fortsätta prata med mina klasskamrater.

Det var också intressant att när jag väl började prata med mina klasskamrater, att jag väldigt sällan sa vad jag tyckte om saker. Om den jag pratade så något i stil med ”ja, den där skådespelaren – han är ju så tråkig!” – då sade jag – oftast – ”ja, visst är han det!” – utan att jag egentligen tyckte det – eller sade jag ett mumlande ”mmm…”.

Så – det är intressant att se hur jag kompromissar mig själv för att få passa in bland andra. Det är väldigt konstigt att jag håller på med detta för jag tjänar verkligen ingenting på det. Hoppet, och längtan som driver mig att kompromissa mig själv är längtan efter att få en riktigt, riktigt bra kompis, och att få bli populär och ansedd av andra – men trots mina väldigt tappra försök har min dröm aldrig manifesterat sig – vilket tyder på att det är något högst felaktigt med mina uträkningar; att kompromissa mig själv skapar inte det jag vill ha.

Och vad är det då jag vill ha? Jo – en kompis, och en grupp människor som accepterar mig, tycker om mig, och erkänner mig – så varför ger jag inte detta till mig själv då? Jo – för att jag inte vetat att man kunde göra det! Men nu vet jag att det går att leva ord som mig själv, och således ska jag träna mig själv på att vara den där vännen till mig själv – genom att jag verkligen tillåter mig själv att hålla om mig själv, hjälpa mig själv, och bry mig om mig själv.

Så – idag ska jag arbeta med de punkter som jag nämnt ovan om hur jag ändrar mig bland människor för att få uppleva närhet, och känslan av att vara omtyckt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor, och jag inte vet vad jag ska säga – eller inte har någonting som jag vill säga – att då gå in i och som en panik, och en rädsla inom och som mig själv – och börja leta efter någonting relevant som jag kan säga; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och göra mig själv till för att på så vis försöka få andra människor att tycka om mig – och tycka att det är roligt att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är runtomkring människor, att bli orolig och nervös för att jag inte ”tar tillvara” på stunden tillräckligt mycket – genom att prata, interagera och kommunicera med människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv tänka, och tro att jag måste prata med människor för att kunna ”ta tillvara” på ögonblicket tillräckligt mycket; istället för att se, inse och förstå att det inte handlar om vad jag gör – utan om vem jag är i och som ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag träffar människor, att bli nervös, rädd, och ängslig för att jag inte ska göra bra ifrån mig, och alltså uttrycka mig själv på ett sådant sätt så att människor känner sig bekväma runtomkring mig – och tycker det är roligt att vara i min omgivning – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när människor i min omgivning verkar reagera negativt, och inte ha positiv upplevelse runtomkring mig – och då tänka att ”det är mitt fel” – och ”jag måste ändra på mig själv så att det inte händer igen”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara tråkig och intetsägande när jag är runtomkring människor – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor pratar bakom min rygg när jag inte är i närheten, och säger att jag är tråkig, och intetsägande som en person – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig till – och verkligen försöka visa vilken rolig prick jag är, och hur oberäknelig och humoristisk jag kan vara – när jag är runt andra människor – så att ingen ska kunna säga någonting dåligt om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av och tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig naturligt och avslappnat när jag är runt andra människor – och att inte oroa mig själv för hur andra människor värderar mig, eller vad de tycker om mig – utan istället fokusera på att andas här i och som min mänskliga fysiska kropp – och att uttrycka mig själv utan att hålla tillbaka mig själv, utan att försöka ändra mig själv – och utan att försöka visa mig själv inför andra såsom någonting jag faktiskt inte är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv att söka efter den där perfekta kompisen, den perfekta kompisgruppen – där jag kan uppleva mig själv accepterad, och uppskattad för vem jag är – och där jag kan känna det som att oavsett vad jag delar med mig själv av – så kommer dessa kompisar alltid att vara där för mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det jag känner att jag vill ifrån andra – är faktiskt vad jag vill ha från mig själv – och vad jag ännu inte tillåtit och accepterat mig själv att ge till mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla ett intimt och nära förhållande med mig själv – där jag accepterar mig själv, och alltid står vid min egen sida – och stöttar mig själv att vara effektiv och stabil i mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att mitt sökande efter en kompis, eller en kompisgrupp där jag kan känna mig själv accepterad – är endast ett försök av mig att skapa ett substitut och ersätta mitt eget förhållande med mig själv – som är vad saknas; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att vara min egen vän, och min egen kompis – genom att leva, och uttrycka mig själv i mitt dagliga liv – på ett sådant sätt som är bäst för mig – och bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att någon utanför mig själv ska ge mig upplevelsen av att jag är hemma – att jag är accepterad – och att jag är tillräcklig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fara runtomkring i världen, och söka överallt efter någonstans där jag kan känna mig hemma, och accepterad – istället för att se, inse och förstå – att det enda stället som finns där jag faktiskt kan känna mig hemma, och accepterad – är här med mig själv i och som varje andetag; och i detta förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna mig själv som detta hemmet – och leva självacceptans genom att sluta att fördöma mig själv för de olika upplevelserna, och tankarna jag har som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv såsom hem – och såsom stabilitet – och inse att det jag hela tiden letat efter utanför mig själv hela tiden har varit här som mig själv; och att det således inte finns någon anledningen att fortsätta leta, att fortsätta försöka hitta någon eller någonting som kan ge mig en känsla av att vara hemma – eftersom jag kan och har förmågan att ge mig själv ett hem – här som mig själv i och som varje andetag

Självåtaganden

När jag märker att då jag är med andra människor, och jag inte har någonting att säga, eller någonting jag vill säga – och jag då upplever rädsla, och ångest för att den andra människan ska tycka jag är tråkig eller obehaglig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att – om jag febrilt försöker hitta något vedertaget och accepterat samtalsämne bara för att få bli accepterad av en annan – då är detta faktiskt att kompromissa mig själv – och att förtrycka mitt ovillkorliga och naturliga uttryck av och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta försöka att hålla en ”normal” konversation – och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv här i och som mitt andetag – en och jämlik

När jag märker, och ser att då jag är runtomkring människor – att jag blir orolig och nervös för att jag inte ”tar tillvara” på stunden tillräckligt mycket – genom att prata, interagera, och kommunicera med människor – då stoppar jag mig själv, och jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting att ”ta tillvara” på – såsom någonting jag måste uppnå, eller klara av i ögonblicket – utan det enda som finns att göra är att fortsätta att andas – och röra mig själv i enhet och jämlikhet – och vara medveten om min kropp, och min omgivning – och vad som rent faktiskt och fysiskt händer – och inte göra ögonblicket till en mental sinnesupplevelse – utan istället se vad som verkligen är här och röra mig själv utifrån det; således åtar jag mig själv att sluta jäkta mig själv att försöka ”ta tillvara” på någonting – och istället åtar jag mig själv att leva – och ta tillvara på mig själv – genom att sluta att tänka, och uppleva – och istället vara här med och som min kropp en och jämlik

När jag märker att då jag träffar nya människor, eller bara människor överhuvudtaget, att jag då blir nervös, rädd och ängslig för att jag ”inte ska göra bra ifrån mig” – och alltså få andra människor att gilla mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser, och förstår att – det är absurt att jag vill att andra ska tycka om mig, och att jag kompromissar mig själv och gör mitt liv till ett helvete för att få uppmärksamhet av andra – istället för att jag bara åtar mig själv att gilla och tycka om mig själv; således åtar jag mig själv att sluta existera för att tillfredställa andra – och istället leva för att leva – uttrycka mig själv

När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att vara tråkig, och intetsägande när jag är runtomkring människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – vad spelar det för roll om någon känner att jag är skittråkig? Jag menar – vad betyder det rent faktiskt och praktiskt för mig? Jo – ingenting – för absolut ingenting i mitt liv kommer att ändra på sig, eller påverkas av att någon tycker jag är tråkig – varför det är en helt irrelevant och irrationell rädsla att hålla kvar vid; således åtar jag mig själv att vara bekväm i mig själv och uttrycka mig själv naturligt och autentiskt och sluta bekymra mig för att någon i detta ska uppfatta och se mig som tråkig

När jag märker att jag inte tillåter mig själv att slappna av, och uttrycka mig själv avslappnat och naturligt runt andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – inget hemskt kan hända om jag slappnar av – för det är inte som om att jag är mer säker, och trygg när jag hela tiden går och är rädd – utan det enda som det leder till är att jag inte kan se vad som är här i min omgivning eftersom jag filtrerar allt genom ett lager av rädsla; således åtar jag mig själv att andas – och vara stabil här i och som min kropp – och låta mig själv slappna av och vara mig själv runt andra människor

När jag märker att jag söker efter den perfekta kompisen, eller den perfekta kompisgruppen – för att på så sätt försöka hitta ett hem, någonstans där jag kan känna mig accepterad och omtyckt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att det jag letar efter inte är någonting som jag kan hitta utanför mig själv – utan är någonting som jag måste skapa som mig själv; således åtar jag mig själv att skapa mig själv som min egen vän, mitt hem – där jag lever som mig själv självacceptans

När jag märker att jag söker kontakt med andra för att skapa ett substitut och ersätta mitt eget förhållande med mig själv – genom att ha ett förhållande med en annan; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – jag kan aldrig uppnå det jag vill om jag inte ger det till mig själv – således kan ett förhållande aldrig tillfullo ge mig självacceptans – eller upplevelsens av att vara riktigt hemma i min egen kropp – eftersom detta är någonting som bara jag kan ge till mig själv; således åtar jag mig själv att ge detta till mig själv – och sluta försöka skapa ett substitut

När jag märker att jag söker mig själv utåt, och börjar titta utanför mig själv för att försöka ”hitta mig själv” – där jag antingen söker efter mig själv i någon människa, eller någon slags handling, eller utövning av någon slags aktivitet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp – och jag ser, inser och förstår att – jag finns alltid här – och att det finns ingen mig att leta efter, eller försöka hitta utanför mig själv; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas och vara här med min kropp – och förstå att detta är allt som finns – detta är vem jag är – det är således HÄR jag är

När jag märker att jag letar utanför mig själv efter att få känna mig hemma, och välkomnad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – jag är hemmet som jag letat efter, och att jag har förmågan – och möjligheten att skapa mig själv såsom ett hem för mig själv – genom att ta bort alla självmissbrukande beteenden och tankar som jag accepterat som mig själv inom mig själv – och istället utveckla mig själv till att vara uppriktig mot mig själv – och stötta mig själv att växa, expandera, och bli mer effektiv i mitt liv – och i min process; således åtar jag mig själv att sluta hoppas att få hitta ett hem – och istället skapa mig själv som ett hem till mig själv – genom att skriva, applicera självförlåtelse – och stabilisera mig själv i och som mitt andetag i varje ögonblick