Tag Archives: sökande

Dag 295: Karriärsökande

Idag ska jag fortsätta att titta närmare på ett tankemönster som ofta kommer upp inom mig. Detta har med arbete, jobb, och överlevnad att göra, och jag kan se att detta mönster influerar mig i flera delar av mitt liv.

T.ex. så kan jag se hur detta mönster influerar mig under min s.k. ”arbetsdag” eftersom jag konstant är fokuserad på att spara tid, och på att göra så mycket som möjligt, på att inte komma efter, och på att se till att jag utnyttjar varje sekund så absolut effektivt som möjligt. Konsekvensen av att jag tillåter mig själv att existera i och som denna konstanta upplevelse av nervositet är att jag aldrig ger mig själv en lugn stund. Det är inte ens lugnt för mig att sitta hemma, och studera, eftersom hela tiden finns den här pressen inombords, att jag måste prestera, jag måste nå framåt, jag måste göra mer, jag måste skapa mer, jag måste hinna med mer; jag måste i grund och botten ”överleva”.

_karriar_58996418Jag kan även se att denna upplevelse också ligger till grund för de framtidsprojektioner som brukar dyka upp inom mig, där jag då, och då finner mig själv titta in i ”framtiden” för att undersöka huruvida allting i mitt liv kan tänkas gå bra för mig, eller om det är så att jag möjligtvis kommer att stöta på svårigheter. Så, jag menar det är intressant hur fruktan, och ångest har en sådant kontroll över mig, och hur verkligt det känns när denna fruktan kommer upp; som om att jag verkligen måste springa ut och kämpa så hårt som möjligt, för att verkligen säkerställa mitt liv, och min direkta miljö.

Vem hade jag då varit utan rädsla? Hade jag tagit samma beslut utan rädsla? Hade jag sett på mitt liv på samma sätt utan rädsla? Hade jag brytt mig om samma saker utan rädsla? Hur mycket består mitt liv av rädsla, och inte av mig själv? Svaret är att utan rädsla skulle mitt liv se mycket annorlunda ut – och samma slags glöd hade inte existerat att försöka ”nå” någonstans i mitt liv, utan mitt fokus hade istället varit HÄR, och att vara effektiv i varje ögonblick, att ta del av varje ögonblick, att medverka tillfullo, helt, och hållet i och som varje ögonblick – här ser jag att mer arbete måste göras.

Visserligen befinner jag mig i detta system där man måste se över sin överlevnad, men detta behöver inte definiera mig, skapa mig, och styra mig, utan jag kan istället gå i detta system men inte vara av detta system. Vara HÄR men inte vara kontrollerad av vad som är här, utan istället vara min egen självskapade individ.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädsla, och ångest, och driva mig själv genom min dag med hjälp av rädsla, och ångest, där jag ser varje sak som jag gör, som en slags investering, som antingen kan hjälpa mig att överleva, eller försvåra min överlevnad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att visserligen består detta system av tid, och pengar, men att jag inte måste ha en upplevelse i förhållande till dessa punkter, utan att jag istället kan röra mig själv med sunt förnuft, se vad som fungerar, och vad som inte fungerar, och skapa mig själv ett liv i denna värld inte utifrån en önskan om att överleva, utan som mig själv, såsom ett uttryck av mig själv som liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och som ångest, och rädsla, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till mina studier, konstant känna en press att prestera, och att bli bättre, att bli mer effektiv, att klara av mer, att bli starkare, och att göra bättre ifrån mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli helt besatt av och som rädsla, och ångest inför att inte kunna överleva, och klara mig själv i detta system, och därmed förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv, utan att konstant vara misstänksam mot mig själv, att jag plötsligt, och utan förvarning ska ge upp, och helt enkelt sluta vara aktiv med mina studier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv i mina studier utifrån en ångest, och en rädsla inför att misslyckas, inför att bli utskrattad, och utskämd, och bli förflyttad utanför system, till att tillhöra en del av världen som inte anses vara effektiv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv från en utgångspunkt av att vilja överleva, att vilja klara mig, att välja säkra min existens, och att vilja beskydda mig själv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra denna utgångspunkt i mitt liv, så att jag istället för att leva för att klara mig, att jag lever för att leva – lever för att uttrycka mig själv, röra mig själv att skapa en lösning som är bäst för alla – och att jag därmed ger upp mitt begär att överleva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överbelasta mig själv med rädsla, och ångest, och att tro att dessa upplevelser är något slags obligatoriskt krav för att jag ska kunna fungera i och som detta system, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv, att se, inse, och förstå att faktum är att, så är inte fallet, utan vad som är verkligheten är att jag skapar mig själv, och att jag därmed även skapar mina upplevelser, skapar min syn på livet, skapar min syn på studier, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, genom att skapa en sådan syn på livet, att allt som betyder någonting är pengar, och är hur mycket pengar jag kan tjäna, och hur väl jag kan placera mig själv i systemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att programmera mig själv till att vara en karriärsökande – där jag vill uppnå någonting, nå någon slags framgång, vara någon slags speciell person, speciell människa, unik människa som har mycket pengar, som har en fördel gentemot andra, och som har ”gjort någonting av sig själv” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mitt liv till att vara en konstant stress, där jag hela tiden springer mot något utsatt mål, och där jag försöker nå någon slags projicerad framtid, och där jag hela tiden tror att vad jag letar efter finns runt nästa hörn, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka till min mänskliga fysiska kropp, att sluta leta, att sluta söka, att sluta försöka bli någonting mer, och istället arbeta med vad som är här – och acceptera att det inte finns någonting mer att hitta, eller att uppnå än att vara med mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en konstant ångest, stress, och nervositet inför att jag inte kommer klara av att prestera i denna världen, och göra någonting bra av mig själv i denna världen, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha sådana förhoppningar om mig själv, att jag ska bli, eller vara någonting mer, och att mitt liv ska innehålla, och utgöra någonting utöver det vanliga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig vara nöjd med mig själv, med var jag är någonstans, utan hela tiden försöka ta mig till, och nå till nya höjder, försöka vara någonting mer än vad jag är här – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva i varje andetag, att andas, och att förstå att allt är här i och som min kropp, och att den där drömmen som är ”därute” såsom hoppet om ”det perfekta livet” – det är en illusion och det existerar inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur jag i hela mitt liv har jagat efter någonting där ute, och försökt uppnå någonting för att på så vis stabilisera mig själv, men att jag aldrig någonting av det jag sökt efter, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att förstå, att jag har inte hittat någonting som jag sökt efter, eftersom dessa saker rent faktiskt, rent fysiskt inte existerar, och inte är riktiga, substantiella saker, utan endast drömmar, upplevelser, hopp, och begär som existerar djupt i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag springer inombords, att när jag rör mig själv snabbare inom mig själv en ett andetag, i taget, då skapar jag alla dessa illusioner, och alla dessa idéer om vem jag är, och vem jag borde vara i förhållande till min verklighet, och detta skapar i sin tur konflikt inombords, där jag börjar springa, hetsa, och hasta för att hinna med så mycket som möjligt, för att kunna uppnå min idé som jag skapat av mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tona ner, och låta mig själv släppa denna idén om vem jag ska bli, om vem jag ska vara, om hur jag ska bli, och om hur jag ska vara – och istället andas, och leva ett ögonblick i taget, och hantera mitt liv DIREKT här, och inte försöka leva det uppe i mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag är programmerad att vara en karriärsökande människa, som lever för att uppnå, som lever för att lyckas, som lever för att bli någonting mer, men på grund av detta förlorar sikten av livet självt, eftersom allt går att ut på att jag ska bli någonting i framtiden, att jag ska börja leva mitt liv någon gång där framme, när jag lyckats skapa det där livet jag tror mig själv behöva för att verkligen kunna ta del av varje andetag, och kunna medverka i denna världen – i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt, och hållet släppa denna personlighet, och detta begär efter att skapa mitt liv såsom mina drömmar, och inre energier säger till mig att jag borde, och således åtar jag mig själv att istället motivera mig själv här i varje andetag, och att leva utan energi – leva utan försöka bli, och vara någonting mer – utan istället bara vara mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i min karriärskaraktär, där hela mitt fokus blir på vad jag ska uppnå, på vad jag ska bli, på hur jag ska uppleva mig själv, på vad jag ska göra i någon avlägsen framtiden, och att jag börjar stressa, och uppleva ångest för att inte uppnå denna avlägsna framtid, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna karaktär inte stöttar mig i mitt liv, utan mer stjälper mig, och att jag förlorar mig själv, förlorar siktet på vad som är riktigt, vad som är fysiskt, och vad som är faktiskt, och att allt istället handlar om mitt sinne, och de drömmar, upplevelser, och energier som pågår därinne; således åtar jag mig själv att förändra denna punkt – att ge upp mitt hopp, begär, och önskan om en specifik framtid, och istället leva HÄR – utifrån utgångspunkten att ge ALLA en framtid värld att leva, och att göra detta mitt motto i livet – och att mina beslut utifrån detta, och inte utifrån ett hopp i mitt sinne, om att jag ska bli någonting, någon gång i framtiden

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 185: Bekräftelsebehov

Självskriverier

Sökande efter att få bli bekräftad på diverse olika sätt – detta blir dagens tema – och hur gör jag då detta? Jo, jag har lagt märke till att det finns ett flertal olika dimensioner till denna punkt – det finns alltså många olika sätt som jag söker att bli bekräftad inom – men i stort sett kan man se att det finns två primära dimensioner – och dessa är pengar, och sex.

Jag har märkt att de ställen i mitt liv där jag ofta upplever reaktioner såsom rädsla, och underlägsenhet – och den motsatta reaktionen av att känna mig duktig och som en vinnare – det är inom dessa två punkter – och i idag har jag observerat mig själv gå in och se hur jag uttryckt mig själv utifrån ett begär av att få bli bekräftad utifrån dimensionen av sex/utseende/sexualitet.

Och i grund och botten kan man sammanfatta den punkt som jag idag lagt märkte till – är att hur jag i konversationer, och interaktioner med människor ibland evaluerar mig själv utifrån hur jag tror att andra rankar, och definierar mig ifråga om sexualitet – t.ex. – jag kan tänka ”den personen tycker nog jag är snygg, och skulle nog vilja vara i ett förhållande med mig” – detta är den positiv evaluation av mig själv och jag kommer då att uppleva mig själv stolt, och positiv – och det motsatta händer om jag evaluerar mig själv negativt istället.

Detta är naturligtvis ett ytterst begränsande, och ytligt sätt att leva på – som gör min upplevelse av mig själv till en konstant berg- och dalbana som går upp och ner beroende på hur jag tror att andra ser mig – därför ska jag applicera självförlåtelse på denna punkt och ta bort den från mitt liv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera mitt egenvärde, och min självkänsla på huruvida andra människor verkar tycka jag är attraktiv, och anser mig som en potentiell partner som de hade velat vara med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med andra människor om att bli ansedd som en vacker, och attraktiv människa – och om att ha så många potentiella partners som möjligt i tron att detta gör mig mer värdefull

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min självkänsla av och som mig själv på huruvida andra människor skulle vilja vara i ett förhållande med mig eller inte – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och uppleva – när det är någon som inte vill vara i ett förhållande med mig – att jag är värdelös, att jag är dålig, och att jag saknar någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli, och uppleva mig själv avundsjuk, och känna mig själv sårad och ledsen när jag tror att det är någon som inte vill vara i ett förhållande med mig – och detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet av och som mig själv på punkten, och på situationen att någon säger till mig att jag ser bra ut – och att jag är ett förstahandsval vad det gäller partner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv ovillkorligt, utan istället jämföra mig själv med andra människor – jämföra mig själv med människor som är i förhållanden, och som har en partner – och tänka att jag är inte lika mycket värd som dessa människor, och det enda sättet jag kan öka mitt värde på är genom att själv skaffa en partner och se till att även jag blir en del av det där gänget där alla har en sexuell partner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att jag inte behöver ha ett speciellt anseende, eller av andra människor vara sedd på ett speciellt sätt – för att jag ska kunna leva självkänsla som mig själv, vara tillfreds med mig själv och vara stabil inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, och ta mig själv tillbaka hit till mitt andetag – och gå här – i och som mitt andetag en och jämlik och inte längre vara rädd för vad andra människor tycker om mig, och inte längre låta mig själv känna mig underlägsen – nervös – och obekväm om jag inte är ansedd som en sexuellt attraktiv och vacker människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån hur jag tror att andra känner om mig, och uppfattar mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stabil, och trygg i mig själv när jag tror att någon tycker om mig – och ser mig som en eventuell partner – och känna mig själv ostabil, och otrygg, sårad, och ledsen – när jag tror att någon inte ser och definierar mig som en eventuell partner

Självåtagande

När jag märker att jag baserar mitt värde, min självkänsla, och min upplevelse av och som mig själv på huruvida jag tror att andra tycker om mig eller inte – ser mig som attraktiv, eller som en potentiell partner – eller inte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är inte denna upplevelsen av att känna mig speciell när jag tror andra tycker jag ser bra ut, och jag är inte heller upplevelsen av att känna mig underlägsen, och sårad när jag tror att andra inte tycker jag ser bra ut; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån utseende, och hur jag tror andra reagerar på mitt utseende – och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv HÄR – i och som varje andetag – en och jämlik

När jag märker att jag baserar min självkänsla av och som mig själv på huruvida jag tolkar det som om andra människor vill vara i ett förhållande med mig eller inte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att dirigera, och styra mig själv utifrån en upplevelse, och utifrån något så löst och abstrakt som utseende – således åtar jag mig själv att istället basera mig själv HÄR – i och som varje andetag – och skapa min stabilitet som mig själv och utan att relatera denna till någonting utanför mig själv

När jag märker att jag upplever mig själv sårad, och avundsjuk – eftersom jag tror att någon föredrar att vara i ett förhållande med någon annan istället för med mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är mer än bara en upplevelse vars enda syfte är att relatera till andra människor – och därigenom antingen uppleva sig självt negativt eller positivt – utan jag kan leva här en och jämlik som denna fysiska existens och således vara stabil – således åtar jag mig själv att leva stabilitet och sluta försöka få bekräftelse av andra genom att få andra att tycka och känna det som att jag är en bra eventuell partner

När jag märker att jag jämför mig själv med andra människor – och inom mig själv funderar på huruvida jag ser bäst ut, eller den andra människan ser bäst ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att INGEN ser bäst ut – utan alla SER UT – alla är HÄR – unika och individuella i sina fysiska uttryck av och som sig själv och således finns det ingen objektiv möjlighet att jämföra mig själv med någon annan; således åtar jag mig själv att sluta jämföra mig själv och istället slappna av och tillåta och acceptera mig själv att vara mig själv

När jag märker att jag kämpar för att få bli sedd av andra på ett speciellt sätt – för att få ett visst anseende, och bli definierad av andra på ett speciellt sätt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – denna idén med att vara speciell är fullständigt absurd – för i grund och botten är alla speciella och alla unika och individuella – hur kan någon då vara ”mer speciell” – alla är ju redan speciella; således åtar jag mig själv att sluta försöka vara någonting jag redan är – och istället fokusera och ge uppmärksamhet till att leva och uttrycka mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag inte andas effektivt eftersom jag är uppe i mitt huvud och håller på att tänka på om jag är attraktiv, om jag passar in, om jag är tillräckligt värd, eller duktig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting av värde att hämta i mitt huvud – utan jag missar ju faktiskt själva livet genom att inte vara här i och som min kropp och ge fokus och uppmärksamhet till att röra mig själv här och faktiskt leva – således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka till min kropp och leva – andas – och uttrycka mig själv här

När jag märker att jag definierar mig själv utifrån hur jag tror att andra känner om mig, och uppfattar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag vet inte ens hur andra människor känner om mig, eftersom jag är ju fullt upptagen med att skapa en upplevelse inom mig själv av att vara rädd och nervös inför att andra ska tycka illa om mig – således är det jävligt dumt att leva mig själv utifrån ett antagande som faktiskt inte ens stämmer överens med verkligheten; således åtar jag mig själv att sluta göra antaganden och istället leva här i och som mitt andetag – DIREKT och HÄR – utan att på något sätt tänka innan jag lever och agerar

Hur Jag Gjorde Mig Själv Fri Från Kändisskap

En av de största, och mest extensiva punkter jag hittills arbetat med, och lyckats transcendera – eller i vart fall stoppa upplevelsen till en sådan grad att den knappt är märkbar längre – är begäret efter att få bli och vara känd.

Ända sedan liten har jag velat bli känd. Mitt första mål jag satte upp var att bli hockeyproffs. Jag ville skriva autografer, ha fans, vara med i dem stora hockeylagen och bli sedd på TV – så jag tränade, och tränade för att bli så duktig som möjligt. Till och med innan jag började spela hockey i ett lag, tränade jag med mig själv, genom att studsa en tennisboll i en vägg, och sedan på tillbakastudsen träna mig på att fånga den i min hand. På det sättet ville jag träna upp mitt bollsinne.

Drömmen blev naturligtvis inte en verklighet, jag var inte så bra på hockey att jag kunde bli ett hockeyproffs, och jag hade inte heller motivationen till att träna tillräckligt för att kunna bli ett hockeyproffs; så jag skapade mig själv en ny dröm. Denna gång ville jag bli filmregissör, och hipps som happs blev detta mitt mål, och min mening i livet. Och som med min tidigare dröm om att bli hockeyproffs, bottnade också denna dröm om att få bli filmregissör i ett begär om att få bli känd. Naturligtvis ville jag inbilla mig själv att jag ville bli filmregissör, eftersom det tydligen var mitt kall, och det jag verkligen tyckte var roligt att göra – men om jag ska vara ärligt mot mig själv, är det enkelt att se, att jag ville bli filmregissör eftersom då skulle jag bli känd.

Efter ett tag tröttnade jag dock på drömmen om att få bli filmregissör, då hade jag lagt ner många års arbete på att träna mig i filmteknik, och klippning, söka kontakter i filmindustrin, och skriva manus – jag hade verkligen givit mig hän till min dröm, men jag tyckte inte att jag kom någon vart – så jag hoppade på nästa tåg. Och nu var det dags för mig att bli proffsdataspelare, vilket ledde mig till att spendera timmar, och åter timmar framför datorn – hela tiden fokuserad på drömmen om att få bli den bästa. Jag kunde repetera samma sorts bana, eller uppdrag i timtal, enbart så att jag skulle kunna bli sedd som den bästa och vinna. Men även denna dröm dog bort, och en annan tog vid. Och som ni säkert kan gissa tog jag på mig ännu en dröm direkt efter, men jag ska inte gå in på dem – eftersom de är alla ett uttryck för ett och samma mentala beteendemönster – det om att jag måste vinna, bli bäst, och bevisa mig själv inför andra, för att kunna se mig själv som värd någonting.

Begäret, och behovet om att bevisa sig själv, och bli känd, kommer alltså ifrån en definition och ide man har av sig själv, om att man är värdelös – det var vad jag insåg. Det var som att jag bar på en konstant ångest inombords, som hela tiden pockade på mig, och sa att jag måste skynda mig, jag måste bygga upp tillräckliga förmågor och erfarenheter, jag måste utveckla mig själv – jag måste bli någonting! Och om jag inte blir någonting, då är mitt liv levt i onödan, och jag är inte av något värde för mig själv överhuvudtaget – det var så jag kände och trodde om mig själv.

Men, så började jag tillslut att arbeta med denna punkt, och jag började skriva om mina bravader och olika försök om att nå kändisskap, och så sakteliga förstod jag att det där med kändisskap – det kan jag vara utan. Jag behöver inte imponera på någon, jag behöver inte bli någonting, jag behöver inte få erkännande av andra om att jag är någonting speciellt, och bra – jag kan faktiskt vara nöjd med mig själv, och acceptera mig själv som en vanligt och helt alldaglig människa. Jag kan tillåta mig själv att vara som alla andra, inte mer eller mindre känd, mer eller mindre intelligent, eller bildad – men bara normal. Det är inget fel med det, utan det är istället denna idé om att jag måste ägna mitt liv till att bli bättre, bäst, och mer än vad alla ändra är som är helt fel.

I och med att jag öppnade upp mina ögon fick jag insikt i hur jag levde, och varför jag ägnade mig åt vissa sorters hobbys och spenderade min tid att putsa på vissa sorters förmågor, och hantverk – jag upptäckte att det var mycket, nästan allt jag gjorde, gjordes för att jag skulle bli känd. T.ex. kände jag mig pressad att varje dag spela gitarr, och sjunga – inte därför att jag tyckte det var kul att spela gitarr och sjunga – utan därför att jag kände mig tvungen att vidhålla min skicklighet i att spela gitarr och sjunga, och samtidigt bli ännu bättre, så att jag vid ett senare tillfälle kunde bli känd. Jag insåg och förstod att det inte var mycket av det jag gjorde i min vardag, som jag faktiskt gjorde för mig själv, för att jag tyckte om och gillade det – nej – det allra mesta gjorde jag som ett arbete, för att träna mig till att bli bättre.

Så, det var väldigt skönt när jag kunde släppa på den konstanta ångesten om att jag måste prestera, jag måste visa mig själv, jag måste bli bättre, jag måste använda min tid väl, och inte slösa bort den, för då kanske jag inte kan träna så mycket som jag behöver för att bli bäst, och då – ve och fasa – kanske jag inte kommer bli sedd av andra som någonting överdådigt och grandiost, utan istället bara bli sedd som helt normal.

Det har tagit mig en lång tid att släppa taget om min upplevelse av att hela tiden känna mig pressad, och stressad att göra någonting med min tid – med mina dagar – eftersom jag hade under en sådan lång tid byggt upp, och varit en del av det mentala beteendemönstret om att vilja bli känd. Men, jag har nu lyckats stoppa den allra största delen av dessa tankar, och inre tumult, och detta är tack vare självförlåtelse. Jag hade absolut inte varit kapabel att se mig själv så klart och tydligt, se hur jag levde, och vad jag faktiskt gjorde mot mig själv, om det inte hade varit för självförlåtelse – det hade inte gått.

Men med självförlåtelse kunde jag inse hur onödigt, och korkat det var att förbli i en konstant stress och ångest, hur dumt det var att drömma om en framtid som aldrig skulle komma, och därmed glömma bort mig själv, och hela den verkligheten som är runtomkring mig varje ögonblick.

Jag kunde se och förstå att det inte var någonting dåligt med att inte vara känd, det var inget misslyckande, och om jag inte skulle bli känd i detta livet, skulle det faktiskt inte vara någon fara med det; och jag förstod att det som är av riktigt värde i livet, är inte att bli känd, men det är istället att uppskatta och bry mig om mig själv. Och tillåta mig själv att koppla av, ta det lugnt, och göra de sakerna som jag tycker om, utan att ha någon baktanke med det, om att jag ska bli bättre, och starkare – jag behöver faktiskt inte bli som någon filmstjärna, eller världskänd författare, det finns inget behov av det.

Nej – istället kan jag låta mig själv göra de sakerna som jag tycker om, och älskar att göra – även om de aldrig kommer leda mig till något som helst kändisskap. Jag kan istället för att spendera all min tid, på en eventuell framtid av glitter och glamor, faktiskt tillåta mig själv att leva här – och ha kul med mig själv här – och därmed faktiskt leva på riktigt, istället för att leva i en dröm.

Självförlåtelse: Kändisskap

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att kändisskap ger mig värde, och gör mig mer än jag annars är – istället för att inse att kändisskap bara är en ytlig egenskap som inte skapar vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli känd, att vilja bli någon, att vilja bli sedd och få uppmärksamhet, i tron att det gör mig mer värd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stressad, och pressad, att skapa och träna på färdigheter och förmågor som kan göra mig känd – i rädslan att om jag inte tränar på och skapar dessa förmågor och färdigheter, jag inte kommer bli känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte bli känd, i tron att mitt liv är värdelöst och utan mening om jag inte är känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra saker för att jag tycker om dem, och för att jag har roligt när jag gör dem – och inte därför att jag ska använda förmågor och färdigheter, och hobbys för att bli känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uttrycka mig själv här utan någon baktanke med vad jag gör – utan att vilja bli känd igenom det jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte blir erkänd av andra, och om jag inte i mitt liv får en plats i folksjälen, såsom att vara omtyckt och älskad, att mitt liv saknar värde och mening – istället för att inse att jag skapar mitt eget värde, och jag skapar min egen mening

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter drömmar, att jaga efter en framtid, istället för att leva här och i varje ögonblick, tillåta mig själv att ha roligt och vara bekväm med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara tacksam för mig själv, och inte uppskatta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste bli mer än vad jag är, att jag måste bli erkänd av andra såsom att vara utöver normal – istället för att jag accepterar mig själv här, och tillåter mig själv att njuta av mig här – i stillhet och frid

Självkorrigerande stadganden:

När jag märker att jag är stressad, pressad, och känner ångest – eftersom jag tänker att jag måste göra något mer med mitt liv än vara här, än att göra det jag gör just nu, än att ha roligt och njuta av mitt eget sällskap – då stannar jag mig själv – jag för mig själv tillbaka hit till andetaget och jag stadgar att jag uppskattar och är tacksam för mig själv ovillkorligt – jag behöver inte bli någonting, eftersom jag är redan här – jag är redan någonting

Jag slutar att leta efter egenvärde, genom att få andra människor att erkänna mig som känd, och jag ger istället mig själv värde – jag ser egenvärde – jag ser egenkärlek – jag ser att jag tycker om mig själv

Jag slutar stressa, söka, och känna mig pressad – och jag tillåter mig själv istället att koppla av, och roligt med mig själv här, och göra saker som jag tycker om, men som aldrig kommer leda mig någon vart – enbart därför att jag tycker om att göra dem – jag inser att jag inte behöver någon utanför mig att erkänna mig själv – jag erkänner mig själv

Jag är här

Det är klart

Att Söka Efter Lycka Är Detsamma Som Att Mörda

Välkommen till ännu ett inlägg i Viktors blogg, här tar jag itu med vår nuvarande existens, som tyvärr består av lidande, girighet, missbruk, bedrägeri, lömskhet – helt enkelt, mycket, mycket skit.

I alla fall, idag ska jag ta tag i och dissekera följande uttryck: ”Livet är för kort kasta bort en enda minut på någon, eller någonting, som inte gör dig lycklig!”

Följande uttalande har med säkerhet gjorts av någon person som klassificerar sig själv som spirituell, eller new age, eller kanske har det gjorts av en människa som sysslar med självhjälp. Problemet är i vilket fall som helst detsamma, uttalandet är baserat på en illusion, en lögn om att positiva känslor har någon som helst betydelse, eller värde för vår existens, och vårt liv på denna planet – det har de inte.

Se på följande: vad är det som du behöver för att överleva varje dag? Är det positiva känslor, eller är det mat, vatten och husrum? Svaret är givet – det är mat, vatten och husrum.

Nästa fråga: vad är det som gör att du kan leva? Är det positiva känslor, eller är det ditt fysiska andetag, och din kropp som i varje ögonblick står här, till ditt förfogande, funktionell och kapabel att ge dig upplevelsen av att leva? Svaret är även här givet – det är självklart din kropp!

Så, bedrägeriet och lömskheten i ovan nämnda uttalande ligger i att lycka, såsom positiva känslor, faktiskt inte är riktiga, de är inte viktiga, de är inte relevanta för ditt liv – de är en faktisk lögn. Att då basera alla dina beslut, om vad du ska syssla med, vem du ska involvera dig själv med, hur du ska leva, varför du ska leva – på en känsla, det är helt absurt.

Om du bara sysslar med sådant som gör dig lycklig, om du bara lyssnar på människor som du mår bra av att lyssna på, om du bara följer de vägarna som gör att du känner dig positiv – då undviker du den faktiska verklighet vi lever i. Du lever istället i en illusion där du söker efter positiva upplevelser, men när verkligheten knackar på dörren, och du upptäcker att den riktiga världen kanske trots allt inte är så positiv som du vill önska, då flyr du genast tillbaka in i ditt skal, och utesluter den saken, eller upplevelsen ur din värld.

Positiva känslor blir din vägledare i livet – medan sunt förnuft blir bortglömd och bortkört – sunt förnuft är inte alltid det man vill höra, det är inte alltid det som väcker positiva känslor inom en, men det ger en korrekt och sanningsenlig bild av den verklighet vi existerar i; sunt förnuft är inte baserat på någon positiv känsla, utan på en beräkning och en korrekt återgivelse av de faktiska omständigheter vi lever i.

Därför – om någon kommer fram till dig och säger: ”Vi har dryga 30´000 människor som dör av svält dagligen” – då är detta ett uttalande av sunt förnuft, det är en sanningsenlig och korrekt återgivelse av de omständigheter som vi existerar under.

Om du då tillåter dig själv att leva utifrån det första uttalandet jag nämnde, och därmed endast söker efter, och tillåter in i ditt liv, saker och ting som får dig att känna dig själv positivt laddad, kommer du med stor sannolikhet att yttra: ”Men usch vad hemskt! Det där gör mig inte positivt laddad och lycklig – det där utesluter jag ur mitt liv”. Och ett sådant yttrande är av totalt egenintresse, totalt ego, och total respektlöshet gentemot liv, och gentemot de människor som faktiskt lider och mår dålig på grund av omständigheterna i vårt nuvarande system, och som existerar och finns, även om du utesluter och ignorerar det.

Så, sammanfattningsvis: att bara leva genom att söka efter lycka, söka efter positivitet, och utesluta allt det där som får dig att känna dig illa till mods, eller negativt laddad, det är fullständigt oacceptabelt – det är ett brott mot mänskligheten, ett brott mot liv, eftersom du i en sådan applikation och leverne av dig själv helt ignorerar de faktiska omständigheter vi står inför, det faktiska lidande, det faktiska missbruk som existerar på denna jord – och i denna världen.

Därför – ge upp ditt sökande efter lycka, efter glädje, efter positivitet, eftersom du skadar mer än du kan förstå – genom att ignorera det som är dåligt bygger du upp en stor hög med skit, som en dag kommer att välta över dig och ditt hem – och därmed kommer din upplevelse av positivitet att bli en gång för alla, bortblåst.

Det finns visserligen en möjlighet för dig att leva positivet, och vara lycklig – men denna positivitet måste vara baserad på vetskapen om att det inte existerar något lidande i världen, om att alla faktiska lever under de bästa omständigheterna som kan uppmanas, och att alla har ett liv som består av glädje. Enbart den glädje, som uppkommer ur vetskapen om att alla är glada, är sann glädje – annan lycka är bara egocentrisk och helt ignorant mot resten av vår existens, som faktiskt också har möjlighet att känna, uppleva, ta beslut, och inneha ett meningsfullt liv.

Alla förtjänar att ha ett perfekt liv – undersök jämlikt med pengar för alla, för att förstå hur vi ska skapa en sådan verklighet – en verklighet som verkligen är himlen på jorden – för alla! Då behöver du inte längre medvetet undvika ”negativitet” – eftersom den inte överhuvudtaget kommer existera.