Tag Archives: söker

Dag 269: Vill Vara Viktig

bunnydealpu4En punkt som jag lagt märke till är hur jag ofta vill betrakta mig själv som väldigt viktig, och jag kan se hur detta tar sig i formen av ett slags mentalt inre snack där jag tittar på människor, och händelser i min värld och sedan ser mig själv som ansvarig för dessa, som om jag har skapat dem, och som om att jag ligger bakom dem. Det är en slags inflation jag skapar inom mig själv, där jag höjer mig själv till skyarna, och betraktar mig själv som någon slags superhjälte, som världen absolut inte hade klarat sig själv utan.

Jag kan se hur denna idé om mig själv hänger samman med punkten om sökande efter uppmärksamhet, och erkännande – jag vill liksom vara någon för andra, och jag nöjer mig inte med att vara någon för mig själv. Det är intressant för jag är ju trots allt den personen som behöver mig själv mest, jag menar – om jag inte är här och ger mig själv uppmärksamhet, vem gör då det? Jo – mitt sinne tar helt enkelt hand om mitt dagliga deltagande och gör saker och ting åt mig. Därför ska jag idag arbeta med denna punkt som är en slags egocentrism, där jag precis som små barn betraktar min omvärld som om allting handlar om mig, istället för att se, inse, och förstå att det finns så många mer dimensioner i verkligheten än just mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som egocentrism, där jag ser mig själv som viktig, speciell, och unik – och som någonting mer än vad andra är – och där jag föreställer mig att jag har en stark influens på andra människor, och att jag avgör andra människors upplevelser, och liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv utifrån hur jag tror att andra människor ser, och upplever mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på andra, och fokusera på förhållanden utanför mig själv, istället för att fokusera, och ge uppmärksamhet till mig själv – och se till att jag korrigerar mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara viktig, unik, och speciell – och ha något slags unikt, och speciellt syfte som står över andra människor – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är mitt öde att vara speciell, och unik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra människor i förhållande till hur mycket jag i förhållande till andra kan influera, och vara någon slags synlig symbol för att vara speciell – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att bli någonting för andra, istället för att bli och vara någonting för mig själv – och bry mig om mig själv, och fokusera på att ta hand om mig själv – och inte låta mig själv styras av, och vara besatt av att ha någon slags position i andra människors tankar, utan att jag istället är här med och som mig själv i varje andetag och fokuserar på att uttrycka mig själv i och som självuppriktighet i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en idé om att jag är värdelös, och oduglig – och att jag för att kunna korrigera denna upplevelse, och idén inom mig själv måste ha andras erkännande, och uppmärksamhet, och att jag måste vara någonting för andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv till ett sökande efter en slags upphöjd position, en popularitet, där jag känner mig själv speciell, och unik – istället för att se, inse, och förstå – att när jag söker efter denna illusion så försummar jag mitt eget förhållande med mig själv, och jag försummar mina beslut, och mitt leverne – för allt jag gör handlar om att bli erkänd av andra istället för att låta mig själv leva här i enhet och jämlikhet och faktiskt leva för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det inte finns något värde i att leva för mig själv, och att jag måste ha andras erkännande, och uppmärksamhet för att det ska vara någon mening att leva – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att livet hittar jag i relationer, och förhållanden, att livet hittar jag utanför mig själv genom att känna det som om att jag tillhör någon slags grupp, som om att jag har min plats, och jag har en position i denna världen där jag vet att jag är erkänd av andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försumma mitt förhållande med mig själv, och helt glömma bort mig själv, och bli fokuserad på vad andra tycker, och känner om mig, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv i och som enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp här i varje andetag, i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ett utanförskap, och som om att jag konstant måste bevisa mig själv för att hitta tillhörighet, och för att känna mig själv bekväm med mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv som skaparen, och såsom att jag kan ge mig själv tillhörighet, och att jag kan sluta jaga efter erkännande, sluta känna mig själv utanför, sluta känna det som om att jag saknar någonting, och istället acceptera mig själv här i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom att bedra mig själv, försöka emulera mig själv inför andra människor till att verka speciell, och unik, för att på så vis känna mig accepterad, och få uppmärksamhet av andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fokusera på andra, fokusera på mig själv – och fokusera på att helt enkelt vara här med min kropp, i mitt andetag, och förstå att det är allt jag behöver, jag behöver ingen slags positiv energi där jag känner mig tillhörig, eller accepterad, utan allt jag behöver är att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp, och leva andetag, för andetag, och röra mig ögonblick, för ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att en av mina primära svagheter genom mitt liv har varit att jag inte vågat vara mig själv, utan att jag alltid sökt efter någon annan att säga till mig att jag är okej, att jag är acceptabel, att jag är tillräcklig, och att jag genom detta kompromissat mig själv i många delar, och dimensioner av mig själv, för att jag istället för att vara och hänge mig själv till mig själv – hängett mig till att vara en person som jag tror att andra skulle kunna tycka om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte våga vara genuin, och autentisk, i rädslan för att om jag lever mig själv genuint, och autentiskt så kommer ingen längre att tycka om mig, och jag kommer bli helt ensam i min värld, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det inte är något dåligt, eller negativt att vara ensam, och att motsatsen innebär att jag säljer mig själv som en prostituerad för att känna mig själv tillhörig, och accepterad – jag menar – är det verkligen någonting jag vill? Är en sådan tillhörighet ens en äkta tillhörighet med tanke på att jag är fejkad, och låtsas i mitt uttryck av mig själv? Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att en fejkad tillhörighet, och gemenskap inte är värt någonting – men att ett riktigt, och substantiellt förhållande med mig själv verkligen är värt någonting – och är någonting som jag kan ta med även efter detta livet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta gemenskap över mig själv, och i detta tro att jag inte kan leva, och utveckla en gemenskap med och som mig själv, utan tro att det är någonting som jag måste få från andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag kan ge gemenskap, och tillhörighet till mig själv – genom att utveckla ett sådant stabilt, och fullständigt förhållande med mig själv att oavsett i vilken situation jag befinner mig själv i så står jag stabil, här, i enhet och jämlikhet – och att ingenting rör mig utan att jag rör mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv gåvan att vara tillfredsställd med mig själv, och att vara bekväm med mig själv, och att vara tillräcklig med och som mig själv, och att därmed sluta söka, och istället utveckla mig själv till att vara genuin och autentisk i mitt uttryck, och att när jag interagerar med andra människor så gör jag detta utifrån en utgångspunkt av att jag är stabil, jag är här, jag är trygg i mig själv, och jag står orubblig i och som mitt förhållande med mig själv – som är en överenskommelse som jag skapat genom arbete, och genom disciplin, hängivenhet, och tålamod

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mitt förhållande med mig själv som begränsat, och tro att jag måste ha någon annan som ger mitt liv värde, och som ger mitt förhållande med mig själv substans, och syfte – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta mig själv, att erkänna mig själv, och att göra min inre värld till en himmel så att säga – där jag är fullständigt bekväm med mig själv eftersom jag utvecklat ett förhållande med mig själv där jag verkligen känner mig själv, och där jag behandlar mig själv såsom vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv gåvan att skapa min upplevelse av mig själv såsom hur jag vill uppleva mig själv – och att se, att jag behöver inte andra för att t.ex. uppleva mig själv tillhörig, eller värdefull – för jag menar detta är ord, och därför kan jag praktiskt etablera och leva dessa orden i mitt dagliga liv – och t.ex. leva värdefull genom att låta mig själv värdesätta varje andetag, och ögonblick med mig själv – genom att vara medveten om mig själv HÄR, och verkligen öva mig själv på, och göra min förmåga att vara närvarande här med mig själv tillfullo – helt perfekt

Självåtaganden

När jag märker att jag fokuserar på hur jag tror att andra upplever och ser mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att vad andra känner, eller upplever är inte relevant för mitt förhållande med mig själv, utan är endast en slags flykt från mig själv – således åtar jag mig själv att fokusera på, och ge mig själv uppmärksamhet – och sluta fly ifrån mig själv genom att försöka definiera mig själv i förhållande till andra, och istället förstå att det enda sanna, och stabila förhållandet jag kan etablera är det med mig själv

När jag märker att jag vill ha något slags unikt, eller speciellt syfte, så att jag kan känna mig själv förmer än andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag vill detta endast för att undertrycka min upplevelse av mig själv såsom underlägsenhet, och att vara värdelös – men detta är ingen lösning – således åtar jag mig själv att förändra problemet vid sitt ursprung – genom att låta mig själv värdesätta mig själv, vara tillfreds med mig själv, och förstå att jag är tillräcklig och behöver ingen annan för att acceptera mig själv

När jag märker att jag har min uppmärksamhet utanför mig själv, och att jag tittar, och tänker på hur andra kan tänkas influeras, och påverkas av min närvaro, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att genom ett sådant leverne försummar jag mitt förhållande med mig själv, för min primära prioritet är mitt förhållande med mig själv och inte vad andra tycker, eller tänker om mig – således åtar jag mig själv att vara HÄR med mig själv och fokusera på mig själv – och leva för och som mig själv och inte för att tillfredsställa eller bli erkänd av andra

När jag märker att jag tar beslut, att jag tänker, och funderar utifrån en utgångspunkt av att vilja bli erkänd, sedd, och uppmärksammad av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur denna levnadsutgångspunkt är destruktiv, och gör så att jag försummar, och glömmer mitt förhållande med mig själv – och gör så att jag inte lever utan lever för andra – således åtar jag mig själv att öva mig själv på att vara uppriktig mot mig själv och att se till att jag lever för mig själv och inte för andras skull – att jag tar beslut för att jag ser att de är sunt förnuft, och bäst för alla – och inte för att jag vill bli omtyckt, och älskad av andra

När jag märker att jag söker efter tillhörighet, jag söker efter att få bli älskad, igenkänd, och omtyckt – i tron att jag är alldeles för värdelös när jag är själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur denna levnadsutgångspunkt är destruktiv, och att jag försummar mitt förhållande med mig själv genom att leva på detta sätt – för jag låter inte mig själv faktiskt utforska, vara här, lära känna mig själv, och lära känna andra – för jag oroar mig konstant över hur andra uppfattar mig, och om jag är tillhörande eller inte – således åtar jag mig själv att sluta söka efter tillhörighet, och istället tillhöra mig själv här i och som varje andetag – att tillhöra denna fysiska existens i enhet och jämlikhet – och inte söka efter tillhörighet utan istället stå som denna punkt i varje ögonblick

När jag märker att jag söker efter tillhörighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag har förmågan att skapa mitt förhållande med mig själv, och att jag inte behöver någon slags extern stimuli för att acceptera, och älska mig själv – och sluta jaga efter acceptans – således åtar jag mig själv att andas och vara här med mig själv och förstå att jag behöver ingen, eller ingenting mer för att fullgöra mig själv

När jag märker att jag emulerar, och ändrar mitt uttryck, och att jag inte är genuin och autentisk, och att jag gör detta för att bli erkänd, och bli sedd såsom att vara speciell av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur jag genom att förändra mig själv när jag är bland andra människor kompromissar mig själv, och inte låter mig själv faktiskt leva – för istället lever jag för att få uppmärksamhet av andra människor; således åtar jag mig själv att leva för mig själv – och att öva mig själv på att uttrycka mig själv ovillkorligt, genuint, och autentiskt i varje ögonblick

När jag märker att jag istället för att vara mig själv försöker ändra mig själv till att vara någon som jag tror att andra skulle kunna tycka om, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag behöver inte ha någon som tycker om mig för jag kan tycka om mig själv, jag är skaparen och jag kan således ge till mig själv det jag önskar, och det jag vill – således åtar jag mig själv att tycka om mig själv – och att leva detta praktiskt genom att uppskatta det faktum att jag är här i denna kroppen och har förmågan att uttrycka, och röra mig själv, och leva här – och interagera med min omgivning, och uppleva denna fysiska verklighet i och som varje andetag

När jag märker att jag är rädd för att vara genuin, och autentisk, eftersom jag är rädd för att ingen kommer tycka om mig, eller ge mig uppmärksamhet om jag är genuin, och autentisk, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag genom att leva utifrån denna utgångspunkt begränsar mig själv, och att jag fruktar någonting som faktiskt inte har någon relevans för mitt fysiska leverne utan det är endast ett hjärnspöke, och att jag förtrycker mig själv för ett hjärnspökes skull – således åtar jag mig själv att ändra mig själv och att våga vara genuin, och autentisk – och vara mig själv – och istället för att vilja att andra ska tycka om mig, istället låta mig själv tycka om mig själv, och gilla att vara här med och som mig själv

När jag märker att jag tänker att jag måste ha andra människor som tycker om mig, för jag kan inte tycka om mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att detta endast är en ursäkt för att jag inte ska utveckla ett effektivt förhållande med mig själv, utan att jag ska förbli i ett ineffektivt, och destruktivt förhållande med mig själv – således åtar jag mig själv att sluta söka efter andras gillande, och istället öva mig själv på att tycka om mig själv rent praktiskt här – genom att t.ex. uppskatta det faktum att jag lagar en näringsrik lunch till mig själv, eller uppskatta det faktum att jag sitter och sjunger med mig själv, och helt enkelt har roligt och uppskattar mitt eget uttryck, och min egen rörelse av och som mig själv här

Jag åtar mig själv att ge mig själv gåvan att tycka om mig själv, att vara tillfreds med mig själv, att älska mig själv, och att uppskatta mig själv – och således sluta söka efter att andra ska ge mig detta

Jag åtar mig själv att värdesätta mig själv, att erkänna mig själv, att uppmärksamma mig själv, och att ge fokus till mitt förhållande till mig själv – och att således skapa mig själv till att vara det jag alltid velat för mig själv – en bekväm människa som är nöjd med sig själv och inte söker efter någon annan

Jag åtar mig själv att leva orden egenvärde, tillhörighet, bekvämlighet, uppmärksamhet, erkännande, gillande, och att skapa mitt förhållande till mig själv att vara baserat på dessa orden – och därmed sluta söka utanför mig själv efter någon, eller något som jag kan ge mig en upplevelse av dessa ord

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 152: Sökande

Självskriverier

Jag har märkt att jag när jag befinner mig i skolan blir besatt av att få vissa individers uppmärksamhet. De individer som vill gärna ska se, och erkänna mig är de som jag i mitt sinne definierat som de ”coola” människorna, och jag känner det som om att jag utan att ha ett förhållande med dem, saknar någonting.

I denna blog ska jag ta tillbaka till mig själv det jag tror mig själv kunna få genom att bli kompis, och starta en relation med dessa människor. För det är nämligen på det sättet att allt man ser i en annan, som man känner att man vill åt och uppleva – det är någonting som man inte ännu har tillåtit och accepterat att ge till sig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och uppleva det som om jag måste ha uppmärksamhet utav, och jag måste bli erkänd utav X, i tron att om X ser till mig – och börjar tycka om mig – att jag då blir mer värdefull, och populär; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det som jag vill ha utifrån att skapa en relation med X är att jag vill känna mig värdefull, och jag vill uppleva mig själv som en av de ”coola” individerna, och jag vill framstå som avslappnad, och självsäker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka självsäkerhet, och att vara avslappnad, och bekväm med mig själv i andra människor – och försöka skapa relationer med människor som jag ser har förmågan att leva dessa ord, i tron att om jag skapar relationer med dessa människor så kommer även jag att kunna börja leva dessa orden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste ha en annans erkännande, och att jag måste ha en annan som ser till mig – och definierar mig såsom positiv – för att jag ska kunna erkänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig, och tänka att jag är alldeles för misslyckad, och för litet värd för att kunna leva självsäkerhet, och att vara bekväm med mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter andra människors erkännande, och att söka etablera relationer med sådana människor som jag ser värdesätter, och tycker om sig själva – i tron att jag då kan ta del av deras upplevelse av sig själva; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt öva mig på att leva självsäkerhet, att vara avslappnad och bekväm med mig själv, och att vara tillfreds med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med en grupp människor, att känna och uppleva det som om jag inte kan vara tillfreds med mig själv om jag inte först blir känd, och erkänd av alla människor – och om jag inte får människor i min värld att se på mig som om att jag är deras vän; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva självsäkerhet, och trygghet – och att leva självbekvämlighet – att lära mig själv att slappna av, och vara fullständigt tillfreds med mig själv runt andra människor – och att inte söka skapa relationer med andra utifrån en utgångspunkt av att känna det som att jag saknar någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är bland andra människor, att känna mig konstant otillfreds med mig själv och som om att jag ännu inte riktigt lyckats, och inte klarat av att bli sedd, och erkänd av andra – och som om att jag fortfarande måste driva mig själv att komma ut där ute – och få mig själv att bli hörd av andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja påbörja relationer med andra från en utgångspunkt av och som underlägsenhet, av att känna det som att utan andra människors erkännande – och utan andra människors acceptans så är jag ingenting, och mitt liv är fullständigt värdelöst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv oavsett vad jag tror andra tycker om mig – och sluta söka efter en grupp med människor som kan acceptera mig – ge mig självsäkerhet – ge mig förmågan att slappna av; och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället ge mig själv förmågan att slappna av – och leva självsäkerhet – genom att röra mig själv tillsammans med andra människor utifrån en utgångspunkt av att inte vara beroende av vad andra tycker, eller känna om mig – utan att jag står stabil inom och som mig själv och uttrycker mig själv utan ett behov av att få någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna andra människor från en utgångspunkt av att vara fullständigt bekväm, och tillfreds med mig själv – där jag således inte vill ha en annan människas erkännande, och en annan människas validering – utan jag uttrycker mig själv avslappnat, lugnt, och självsäkert – eftersom jag är säker på vem jag är inom och som mig själv – och jag är säker på varför jag är här, och hur jag är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv möjligheten att leva i varje ögonblick med andra människor från en utgångspunkt av att jag är tillräcklig som jag är – jag är nöjd med mig själv som jag är – jag är avslappnat, och behöver inte ha någonting från en annan eftersom jag vet vem jag är – jag vet hur jag är – jag vet varför jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva självsäkerhet; och således åtar jag mig själv att leva självsäkerhet – genom att vara säker på vem jag är i ögonblick – och jag står i förhållande till andra människor – och att jag är säker på att jag är här en och jämlik – och att det finns ingenting jag emotionellt, eller känslomässigt kan få – eller ta av andra människor – utan jag är fullständigt ansvarig för mig själv såsom mitt utryck, och min upplevelse av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna uppleva en saknad inom mig själv, när jag känner det som om att de ”populära” människorna inte ger mig någon uppmärksamhet, inte ser, eller erkänner min existens – och inte definierar mig som en människa som är viktig i deras värld – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska – och att begär om att få vara speciell/erkänd och ha en plats som är viktig i varje persons värld i min omgivning; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av – att ge mig själv möjligheten att vara fullständigt tillfreds med vem jag är här – och låta mig själv uppleva mitt liv utifrån min fysiska upplevelse av mig själv HÄR – och inte utifrån vad jag inte har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara nöjd med enkelheten av att vara och uppleva mig själv här – och att fullständigt känna mig säker på att den enkelhet som representeras av att andas, och att vara medveten om min mänskliga fysiska kropp – är fullständigt tillräcklig – och att jag är fullständigt tillräcklig i och som denna upplevelsen av mig själv; och att därmed söka prata, och interagera med andra människor från en utgångspunkt av att jag är tillräcklig – jag är redan hel – jag är redan komplett inom mig själv – och är helt enkelt i detta ögonblick bara här för att dela med mig själv, och kommunicera med ett annat uttryck – och inte får att få en upplevelse av att känna mig involverad, och komplett

Självåtaganden

När jag märker att jag vill ha, och söker efter X uppmärksamhet, i tron att X uppmärksamhet kommer göra mig hel – glad – självsäker – avslappnad – värdefull; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det jag söker hos X är någonting som jag ännu inte givit till mig själv; således åtar jag mig själv att låta mig själv slappna av, att låta mig själv leva självsäkerhet – genom att vara säker på vem jag är i förhållande till andra – nämligen självdriven – självständig – och egenhändig – och att jag inte behöver en annans erkännande och vänskap för att slappna av och tycka om mig själv

När jag märker att jag söker självsäkerhet, förmågan att koppla av och vara bekväm med sig själv, och att vara avslappnad och lugn – hos andra människor – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att andra människor kan aldrig ge till mig själv det jag vill ha, och att de endast är jag själv som kan ge till mig vad det är jag vill uppleva mig själv som – och hur det är jag vill kunna röra mig själv, och uttrycka mig själv i min; således åtar jag mig själv att sluta söka efter mig själv i andra människor – sluta försöka bli hel, och komplett genom att få andra människors erkännande – och istället leva, och uttrycka mig själv HÄR såsom att vara avslappnad, och lugn – såsom att vara säker på mig själv, och att värdesätta mig själv

Jag åtar mig själv att ge mig själv gåvan av att vara tillfreds med mig själv, och att acceptera mig själv oavsett vad andra kan tänkas tycka och tro om mig – oavsett hur jag står i förhållande till andra – och att således befria mig själv från alla begränsningar – och allt sökande efter mig själv hos andra

Jag åtar mig själv att sluta söker efter egenvärde, och självacceptans genom att känna mig involverad i andra människors liv, och genom att känna det som att andra människor erkänner och accepterar mig – och att jag åtar mig själv att istället acceptera mig själv, istället värdesätta mig själv – och göra detta rent praktiskt genom att ge mig själv gåvan att uppleva varje fysiskt ögonblick här som en helhet i sig självt – och alltså inte i varje ögonblick som jag spenderar här med mig själv tänka att det finns någonting mer, och att jag saknar någonting som är där ute, och som jag måste jaga efter och på något vis lyckas ta in i min värld

När jag märker att jag inte är tillfreds med mig själv – och att jag känner det som att det är någonting jag saknar i mitt liv som jag desperat måste få tag i, och som jag bara kan få tag igenom att andra människor ser mig som sin vän, och kompis; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att vänskap, och kompisskap är i grund och botten begränsande – eftersom man måste ha en annan för att uppleva och uttrycka sig själv till fullo, och utan något slags rädsla – eller obekvämlighet; och således åtar jag mig själv att lära mig själv att uttrycka mig själv, och att röra mig själv utan något begär, eller känsla av saknad efter en kompis – jag accepterar mig själv här

Jag åtar mig själv att acceptera mig själv, och att leva detta genom att – när jag pratar med andra – att sluta söka efter att få de människor jag pratar med att acceptera mig, och att se mig som en viktig och speciell person i deras värld, och genom att försöka mig att känna mig involverad och upptagen i en annan människas ögonblick – och jag åtar mig själv att istället involvera mig själv i mitt eget liv, och i min egen upplevelse av mig själv – och skapa ett förhållande med mig själv som står tidens test – och som verkligen är substantiellt, djupt, givande – och någonting som är så fullständigt att jag inte längre känner något behov av att söka erkännande och helhet hos andra människor

Jag åtar mig själv att värdesätta min relationer, och mitt förhållande med mig själv – och att leva detta praktiskt genom att sluta försöka söka efter en känsla av helhet hos andra – och att sluta att försöka söka efter, och få till en upplevelse och känsla av att vara delaktig genom att få andra att se mig som en del av deras liv – och istället åtar jag mig själv att bli delaktig i mitt eget liv – att bli delaktig i min egen upplevelse av mig själv – och att praktiskt värdesätta mig själv genom att bli intim med mig själv och skapa ett förhållande med mig själv som är substantiellt och komplett

När jag märker att jag försöker, eller vill ta kontakt med andra människor utifrån en utgångspunkt av att känna det som att jag måste få bli delaktig, och involverad i en annan människas liv för att kunna uppleva något slags värde som mig själv; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det jag försöker skapa genom att vara med andra, är vad jag ännu inte gett till mig själv; och således åtar jag mig själv att bli involverad och delaktig i mitt eget liv, och i min egen upplevelse av mig själv – och att börja bry mig om hur jag upplever mig själv – börja bry mig om vad det är jag gör med min tid, och mina dagar – börja bry mig om vad det är jag tänker – börja bry mig om denna jorden i sin helhet – och alltså sluta söka efter just omtanke, delaktighet, och att vara involverad – utanför mig själv

Jag åtar mig själv att utveckla mitt förhållande till mig själv, och till min mänskliga fysiska kropp – och till min fysiska verklighet – och att leva ordet helhet, och komplett i varje ögonblick – genom att göra varje ögonblick till fullt, och helt i sig självt – däri jag inte behöver ha någonting mer eftersom just detta ögonblick av och som mig själv är komplett och fullständigt

När jag märker att söker efter helhet, fullständighet, och delaktighet hos andra – genom att jag försöker etablera en relation med en annan för att känna mig själv mer accepterad, och tillfreds med mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att helhet, fullständighet, och kompletthet är någonting som endast jag kan ge till mig själv – och leva som mig själv  – och är någonting som jag kan göra endast genom att tillåta och acceptera mig själv att låta just detta ögonblick – och detta andetag vara här i min uppmärksamhet – fullständigt och totalt – så att jag helt hänger mig själv till min fysiska upplevelser, och mitt fysiska uttryck av och som mig själv här; således åtar jag mig själv att hänge mig själv till min fysiska upplevelse av mig själv, och att leva fullständighet – och kompletthet – genom att vara medveten om HELA min kropp – HELA min fysiska omgivning – HELA mitt ögonblick här

När jag märker att jag känner en saknad inom mig själv, och att jag måste få kontakt med andra människor för att kunna täppa till, och fylla ut denna saknad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att saknad kan bara vara saknad efter mig själv – och att det således inte går att täppa till, och fylla ut en saknad inom mig genom att få erkännande av andra – således åtar jag mig själv att fylla ut mig själv – och att erkänna mig själv – och att välkomna mig själv hem till mig själv här i varje ögonblick – genom att jag erkänner det faktum att jag är HÄR – och således åtar jag mig själv att sluta sakna

Jag åtar mig själv att sluta försöka bekämpa upplevelsen av saknad, och misslyckande inom mig själv genom att få kontakt med andra människor – och istället åtar jag mig själv att transcendera dessa upplevelser av och som mig själv genom att ge mig själv fullständigt hän till mig själv – och således välkomna mig själv HEM – eftersom jag är HÄR – tillsammans med mig själv, och således sluta sakna vänskap – eftersom jag etablerar och lever vänskap med mig själv – en och jämlik – och ger till mig själv det jag önskar att andra skulle kunna ge till mig