Tag Archives: spänna

Dag 331: Vad tycker de om mig?

Har lagt märke till en reaktion som kommer upp inom mig i förhållande till en viss person i min värld – som vi kan kalla för person X.

När X tittar på mig, eller närmar sig mig upplever jag en inre krämpa, som att mina magmuskler dras ihop, och min solarplexus knycklar ihop sig – vilket alltså innebär att jag här arbetar med en form av rädsla. Om jag tittar på punkten kan jag se att rädslan har att göra med att jag ser mig själv som underlägsen denna andra person, samt även med det att jag tror att denna andra person i hemlighet har en negativ åsikt om mig.

Problemet är alltså att jag inte låter mig själv vara lugn i mig själv – bekväm i mig själv – och säker i mig själv – utan istället låter jag mig själv påverkas av vad jag tror att en annan tycker eller tänker om mig. Jag har även lagt märke till detta i andra situationer, att jag har en tendens att spänna min kropp i interaktion med andra, istället för att vara avslappnad och lugn med mig själv.

Ordet som jag vill träna på att leva för att assistera mig själv att ändra på den här upplevelsen är självtrygghet – att jag är trygg och lugn i min egen kropp på ett fysiskt plan – vilket är någonting som jag kan träna mig själv på genom att aktivt slappna av i min kropp när jag är runt andra människor – och låta mig själv glida tillbaka in i min kropp varje gång jag ser att jag spänner mig.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig när X tittar på mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på ett fysiskt och omedvetet plan frukta att bli attackerad verbalt eller fysiskt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är runt andra människor, att spänna mig själv, och andas högt upp i min bröstkorg, istället för att jag låter mig själv andas med hela min bröstkorg, andas djupt, och stabilt, och stadigt i varje ögonblick – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte korrigera denna punkt genom att i varje ögonblick då jag lägger märke till att jag spänner mig själv – att jag då slappnar av – andas – och för mig själv tillbaka in och som min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv att jag kan hantera konfliktsituationer med människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som ett beteendemönster där jag spänner mig själv, och aktivt håller mig själv tillbaka, och dämmer upp mitt uttryck av mig själv, där jag inte vill slappna av, och låta mig själv breda ut mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa denna rädsla inför att jag inte kommer kunna hantera en konfliktsituation, och se, inse och förstå, att även om jag inte kan hantera en konfliktsituation effektivt, så hjälper det inte mig att jag går in rädsla och spänner mig själv runtomkring människor

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det inte tjänar någonting till, att då jag är runtomkring människor, att spänna mig själv, rädsla tjänar inte till någonting, och gör mig inte mer effektiv, stabil, eller direktiv, utan gör endast så att mitt fokus blir på rädslan, istället för på min fysiska verklighet här, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att endast genom att stå stabil, här med och som min mänskliga fysiska kropp, kan jag faktiskt fokusera på vad som pågår runtomkring mig utan att vara distraherad, och således effektivt hantera och dirigera situationen som jag befinner mig i

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ordet självtrygghet, genom att i varje ögonblick då jag noterar och observerar att jag spänner mig, eller håller mig själv tillbaka inombords, att jag då med hjälp av mina andetag låter mig själv slappna av och glida tillbaka in i min kropp, och således vara bekväm, och lugn, och trygg i mitt eget skinn, trygg och bekväm i min egen kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig osäker, och otrygg i interaktion med andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla fast vid en idé, och en definition av mig själv, att jag inte kan hantera andra människor, och att jag inte kan hantera konfliktsituationer med andra människor, och att den bästa strategin jag kan applicera är att hålla mig själv tillbaka, och försöka att i största möjliga mån undvika att förarga någon, eller undvika att få någon att plötsligt och oberäkneligt slänga ur sig någon kommentar gentemot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv som en osäker och otrygg människa, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro, när jag befinner mig runtomkring andra i min värld, att det bästa jag kan göra av situationen är att beskydda mig själv, och i största möjliga mån göra så att ingen lägger märke till mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv, och se, inse och förstå att jag faktiskt har en potential att bli effektiv att hantera och mästra relationer och förhållanden med andra människor – och att det är någonting som jag behöver träna på och där rädsla inte hjälper till detta på något sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en idé av mig själv, att jag är en osäker, otrygg, och nervös människa, som inte på samma sätt som andra, effektivt kan interagera och röra mig själv i sociala situationer, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur detta endast är en idé jag har av mig själv, och att jag faktiskt kan ändra denna, och besluta mig själv för att förändra mitt levnadssätt, och praktiskt, fysiskt och kroppsligt börja förändra min interaktion med andra människor, och här kan jag leva ordet självtrygghet – genom att jag i varje ögonblick då en spänning uppstår inom mig – att jag då andas, slappnar av och för mig själv tillbaka in och som min mänskliga fysiska kropp – och låter mig själv slappna av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när rädsla kommer upp inom mig, att då förhålla mig till denna rädsla, som om att den är någonting mer, överlägset, och större än mig, som jag inte kan påverka, ifrågasätta, eller dirigera, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i det ögonblick då rädsla kommer upp inom mig, att genast applicera självförlåtelse, att genast applicera min självkorrektion, och således förstå, att om jag vill att jag ska ändras, då måste jag leva förändringen, jag måste aktivt dirigera rädslan, och jag måste aktivt ta beslutet att inte längre vara definierad och bestämd av rädslan – utan att jag istället bestämmer vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att om jag inte aktivt i varje ögonblick bestämmer vem jag är, och definierar mig själv, och skapar mig själv, så kommer mitt sinne att göra detta till mig, och jag kommer därmed att stå med en slutprodukt av mig själv som inte är effektiv eller kapabel att leva i denna världen på ett tillfredsställande sätt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig på att aktivt ändra mig – på att aktivt varje gång en emotion, känsla, eller tanke kommer upp inombords, att applicera självförlåtelse, att applicera min självkorrektion, och genast röra mig själv ut ur sinnet och istället skapa mig själv fysiskt, praktiskt och kroppsligt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att sinnet existerar endast därför att jag själv inte aktivt tagit ansvar för mig själv, och vem jag är, vem jag vill vara, och hur jag vill leva, vad jag vill stå för, och vad jag vill uträtta i mitt dagliga leverne, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett aktivt ansvar för vem jag är, och hur jag lever i varje ögonblick, och således existera, röra mig själv på, och leva i stundens hetta, där det senaste händer, det vill säga här, med mitt andetag, där livet spelar ut sig själv och där jag har tillgång till vem jag är och hur jag existerar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att motivera mig själv till att ta plats som skapare och som levare i varje ögonblick – i varje andetag – och således aktivt och medvetet skapa vem jag är och inte längre överlåta detta ansvar till sinnet

Självåtaganden

När jag spänner mig själv, håller mig själv tillbaka inombords, och andas ytligt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att detta är en fysiskt manifesterat beteende av rädsla som jag aktivt måste ändra varje gång det kommer upp, och som jag måste ändra genom att applicera en fysisk och praktisk korrektion; således åtar jag mig själv att leva ordet självtrygghet – och med mitt andetag – med min kropp – aktivt slappna av – och glida tillbaka in i min kropp – och återigen vara bekväm – lugn – och här med mig själv

Jag åtar mig själv att öva mig själv på att ta ansvar och skapa mig själv i varje ögonblick, att inte låta ett enda ögonblick glida ut i sanden, utan att jag befinner mig HÄR – konstant – att jag är alert och vaken – redo att se vad som pågår inom mig och ta handling – applicera självförlåtelse – och ändra mig själv

Enhanced by Zemanta

Dag 255: Reflexmässig Rädsla

reflex-quadriceps-12741_1När jag pratar med andra människor märker jag att när vissa meningar, eller ord yttras går in i en slags stelhet, och fysisk nervositet – alltså rent reflexmässigt spänner jag hela min kropp. Jag har märkt att detta händer i situationer då jag uppfattar mig själv som kritiserad, och jag tror/antar att den andra människan har någonting emot mig, och tycker att jag beter mig dåligt, och därmed vill ”sätta dit mig”.

Rent generellt har jag på sistone insett att jag är förhållandevis rädd för människor överlag, och att denna automatiska reflexmässiga spänning kommer upp bara jag träffar på människor – men – den är som starkast, och som svårast att stoppa när jag kommunicerar med en annan, och som sagt – får för mig att jag på något sätt är kritiserad.

Det är intressant för i grund och botten förstår jag att kritik i sig självt inte är någonting att vara rädd för, jag menar – det är ju bara ord som inte på något fysiskt sätt kan skada mig. Men trots min förståelse om detta blir jag ändå rädd, och nervös – hur kommer det sig egentligen?

Om jag tar och tittar på min ungdom, och mitt förflutna så kan jag se att jag under min skolgång var utsatt för en viss mild typ av mobbning – om nu mobbning kan vara mild – den var i vart fall aldrig fysisk utan alltid psykisk, och den var för det mesta inriktad på hur jag såg ut, hur jag pratade, vad jag gjorde på min fritid, och hur dålig jag var på vissa sporter. Som barn var jag mycket lättpåverkad och jag tog till mig av vad andra sa, och när det då var någonting om mig själv som andra pekade på och skrattade, eller retade mig för – då tog jag detta personligt, och blev ofta ledsen. Detta är en av anledningarna till varför jag nu har utvecklat den automatiserade och reflexmässiga rädslan när jag kommunicerar med människor, och jag tror de insinuerar att jag är på något sätt felaktig, eller dålig.

Vad jag gör är ju i grund och botten att jag spänner mig själv, som för att skydda mig själv mot något slag som kan komma när som helst. Så, jag spänner min kropp och gör mig beredd på att ”det värsta” ska hända.

Om jag ställer mig själv frågan – varifrån har denna karaktär, eller paranoia uppstått – kan jag se att den uppstått för att jag inte har värdesatt mig själv utan låtit andra värdesätta mig, och därför har jag sökt efter andra att acceptera mig, tycka om mig, och vara mina vänner – och jag byggt mitt liv på vad jag trott/tänkt att andra trott/tänkt om mig – ett absurt och otroligt begränsande sätt att leva på.

Jag kan märka av denna tendens inom mig att vara rädd för vad andra tycker dagligen, och den går igen i många av de punkter som jag tidigare har arbetat med, och med punkter som jag märker att jag fortfarande reagerar på. T.ex. är det faktum att jag har reaktioner gentemot vilket betyg jag får i skolan – dvs. där jag antingen känner mig duktig om jag får ett bra betyg, eller dålig, om jag får ett dåligt betyg, en annan dimension av samma typ av sätt att hantera, och se på min verklighet, och mig själv – där den grundläggande punkten är att jag ser andra som mer än mig, och därför söker mig själv till andra för att ge mig värde, och definiera mig.

Denna karaktär, eller punkten kommer jag kalla för ”jag är värdelös”-karaktären – för det är i grund och botten vad det handlar om. Jag tror att jag är värdelös, och därför söker jag ett värde utanför mig själv – någonting som jag i stort sett har gjort under hela mitt liv, och vilket varit otroligt uttröttande, och som inte lett till någonting positivt överhuvudtaget.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utveckla, och skapa en automatiserad, och reflexmässig rädsla inför andra människor, och när jag är bland andra människor – omedvetet, och fysiskt automatiserat – vara på spänn, och i fruktan avvakta, och vänta mig själv att någon ska säga någonting negativt om mig, eller någonting som jag ska ta illa upp över; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv söka värde, och erkännande hos andra människor, hos samhälleliga institutioner, hos föräldrar, hos vänner, i tron att jag är värdelös, och inte kan bestämma mig själv för att älska, och acceptera mig själv – utan att jag måste ha någon som säger till mig att jag är godkänd, tillräcklig, och att jag inte är värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att anledningen till att jag fruktar andra människors ord, och närvaro, är för att jag låter andra människors ord, och närvaro definiera vem jag är – och att jag skapar min upplevelse av mig själv utifrån hur jag tror att andra ser på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur begränsande, och nedlåtande det är mot mig själv att låta mig själv vara en slav till vad jag tror att andra människor känner, och tycker om mig – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att etablera ett stabilt, och förevigat egenvärde – där jag ser mig själv, och erkänner mig själv såsom värdefull – och jag ser att endast när jag erkänner mig själv som värdefull, och tillräcklig – kan jag ge detta till andra människor i min omvärld, och att jag först måste börja ge till mig själv det som jag vill ha, och uppleva i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt förflutna låta mig själv ta det personlig, och uppleva mig sårad, förminskad, avvisad, och värdelös, när jag andra sa saker om mig som jag definierade och ansåg vara negativa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga upp en reflexmässig rädsla gentemot andra människor, där jag väntar mig själv på att få höra någonting förolämpande, eller elakt om mig – och att jag i detta ska reagera i att känna mig själv sårad, ledsen, och upprörd

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det har varit mitt eget beslut att ta vad andra säger, känner, eller tycker gentemot mig personligt – och att jag har försatt mig själv i den position som jag befinner mig själv i idag – och att det inte finns någon annan än jag – och enbart jag – att skylla på – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ansvar för min inre dysfunktionella verklighet – och se till att jag i varje ögonblick inte låter min omgivning definiera vem jag är – utan att jag istället lever i enhet och jämlikhet, och använder andetaget för att stabilisera, och jorda mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå det enkla faktum att ingenting varken inom mig, eller utom mig är personligt om mig – jag menar – finns det ens någonting som är personligt? Om så är fallet – då är det personligt som jag bestämmer är personligt, och i detta kan jag också bestämma att även om någonting är personligt – så betyder inte det att jag låter mig själv bli influerad, eller på något sätt påverkad av en annans ord, eller beteende – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att förstå – att det är inte den andra människans ord eller beteende som är problemet – utan det är min reaktion, mina inre idé om den andra människans ord, eller beteende – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta anklaga andra människor såsom att är dem som orsakar mina inre upplevelser – och istället se att min upplevelse av mig är mitt eget ansvar och ingen annans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att visserligen upplevde jag en någorlunda svår barndom just vad det gäller mobbning – men att detta inte på något sätt rättfärdig mig att hålla kvar vid en begränsande, och självförstörande karaktär – såsom en idé om att jag är värdelös, och underlägsen – jag menar – nu är jag ju inte mobbad längre utan istället vuxen och fri att forma förhållanden och relationer med de människor jag väljer – varför då hålla kvar vad denna upplevelse? Det finns absolut ingen som helst anledning; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och låta mig själv släppa denna punkt inombords, och återfödas och leva livet på nytt – dvs. låta mig själv börja om från början och inte hålla kvar något förstörande inre beteende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte – när jag märker att jag reagerar reflexmässigt i rädsla då någon kommer in i min omgivning, eller säger något specifikt ord – att jag då medvetet låter mig själv andas på ett sådant sätt att jag slappnar, och att jag inte fördömer den anspänning jag upplever – utan istället fokuserar, och ger uppmärksamhet till att andas på ett sådant sätt att jag stödjer min kropp att lugna sig, och bli mer avslappnad, och bekväm

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att bara för att jag upplever en reflexmässig rädsla – behöver inte detta betyda att jag accepterar denna reflexmässiga rädsla som mig själv – utan jag har i det ögonblick då denna rädsla dyker upp inom mig – möjlighet att genast gå in och som en självkorrigerande applikation – genom att andas, och låta mig själv expandera, och slappna inom mig själv – och fokusera på andetaget i insikten om att endast min fysiska kropp, och mitt andetag är faktiska manifestationer – att jag såsom den enda varelsen som bor i min kropp har ansvaret att slappna av med min kropp, och låta mig själv komma tillbaka ner på jorden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att även fast min kropp reagerar reflexmässigt i rädsla, kan jag inombords stabilisera mig själv – och genom att andas effektivt instruera min kropp att slappna av, och släppa denna automatiska och reflexmässiga reaktion att reagera i nervositet, rädsla, och ångest i närheten av människor – i förväntningen på att någon kommer att säga något negativt, eller någonting som jag kommer att ta illa upp av, till mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i en reflexmässig reaktion av rädsla genom att jag spänner mig själv, och jag andas mer ytligt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att denna reaktion är inget dåligt, eller fel – och att jag inte ska frukta hur andra människor kan tänkas uppfatta mig för att jag går in denna reaktion – det är inte relevant – vad som är relevant är att jag fokuserar på mig själv, och låter mig själv i detta ögonblick arbeta på att korrigera denna spänning, och obekvämlighet, till en avslappnad fysisk bekvämlighet; således åtar jag mig själv att andas djupt, och långsamt – och fokusera att slappna i mina kroppsdelar – känna och uppleva min kropp – och låta mig själv sakta, och lugnt sjunka tillbaka in i min kropp och vara bekväm med min kropp

När jag märker att jag reagerar genom att reflexmässigt spänna min kropp, och bli obekväm – och att jag när detta händer fördömer mig själv, och börjar bli rädd för vad andra ska tycka för att jag går in i denna reaktion – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädslan för vad andra tycker är inte relevant – det är en irrelevant punkt som endast tjänar sinnet, och som jag genom ett beslut inom mig själv kan sluta att bry mig själv om och släppa taget om; således åtar jag mig själv att släppa denna rädsla, och denna självfördömande tanken – och istället fokusera på att andas effektivt, och slappna av med hela min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag tar det personligt vad annan människa gör, eller säger i ett ögonblick – att jag definierar mig själv utifrån vad jag upplever/tror att den andra människan gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser, och förstår – att vad andra människan gör, eller säger är inget personligt angrepp mot mig – utan det jag upplever som ett angrepp inom mig är min egen skapelse, och kreation – någonting som jag utvecklat under en lång tid, och som jag get ett eget liv genom att börja tro, och tänka – att det är andra människor som är ansvariga för vad som pågår inom mig; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min makt att bestämma vem jag är – och förstå att denna makt har jag i varje ögonblick och att det inte finns någon annan än jag som bestämmer hur jag ska uppleva mig själv i ett visst ögonblick

När jag märker att jag blir rädd, och känner mig obekväm, eftersom jag misstänker att någon annan i sin kommunikation med mig insinuerar att jag är dålig, skamfull, eller negativ – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en annans kommunikation rör inte mig – utan vad jag upplever såsom rädslan är min egen kreation – min egen inre skapelse som jag gjort genom att tolka min omvärld i och som energier utan att förstå dessa energier, och se hur jag skapar dessa energier; således åtar jag mig själv att andas – och se att jag skapar vad som pågår inom mig – och att det som kommuniceras inte är personligt om mig – utan bara ord – fysiska ord som ljuder i luften – och inte någonting som rör mig personligen

Enhanced by Zemanta