Tag Archives: speciell

Dag 269: Vill Vara Viktig

bunnydealpu4En punkt som jag lagt märke till är hur jag ofta vill betrakta mig själv som väldigt viktig, och jag kan se hur detta tar sig i formen av ett slags mentalt inre snack där jag tittar på människor, och händelser i min värld och sedan ser mig själv som ansvarig för dessa, som om jag har skapat dem, och som om att jag ligger bakom dem. Det är en slags inflation jag skapar inom mig själv, där jag höjer mig själv till skyarna, och betraktar mig själv som någon slags superhjälte, som världen absolut inte hade klarat sig själv utan.

Jag kan se hur denna idé om mig själv hänger samman med punkten om sökande efter uppmärksamhet, och erkännande – jag vill liksom vara någon för andra, och jag nöjer mig inte med att vara någon för mig själv. Det är intressant för jag är ju trots allt den personen som behöver mig själv mest, jag menar – om jag inte är här och ger mig själv uppmärksamhet, vem gör då det? Jo – mitt sinne tar helt enkelt hand om mitt dagliga deltagande och gör saker och ting åt mig. Därför ska jag idag arbeta med denna punkt som är en slags egocentrism, där jag precis som små barn betraktar min omvärld som om allting handlar om mig, istället för att se, inse, och förstå att det finns så många mer dimensioner i verkligheten än just mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som egocentrism, där jag ser mig själv som viktig, speciell, och unik – och som någonting mer än vad andra är – och där jag föreställer mig att jag har en stark influens på andra människor, och att jag avgör andra människors upplevelser, och liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv utifrån hur jag tror att andra människor ser, och upplever mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på andra, och fokusera på förhållanden utanför mig själv, istället för att fokusera, och ge uppmärksamhet till mig själv – och se till att jag korrigerar mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara viktig, unik, och speciell – och ha något slags unikt, och speciellt syfte som står över andra människor – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är mitt öde att vara speciell, och unik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra människor i förhållande till hur mycket jag i förhållande till andra kan influera, och vara någon slags synlig symbol för att vara speciell – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att bli någonting för andra, istället för att bli och vara någonting för mig själv – och bry mig om mig själv, och fokusera på att ta hand om mig själv – och inte låta mig själv styras av, och vara besatt av att ha någon slags position i andra människors tankar, utan att jag istället är här med och som mig själv i varje andetag och fokuserar på att uttrycka mig själv i och som självuppriktighet i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en idé om att jag är värdelös, och oduglig – och att jag för att kunna korrigera denna upplevelse, och idén inom mig själv måste ha andras erkännande, och uppmärksamhet, och att jag måste vara någonting för andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv till ett sökande efter en slags upphöjd position, en popularitet, där jag känner mig själv speciell, och unik – istället för att se, inse, och förstå – att när jag söker efter denna illusion så försummar jag mitt eget förhållande med mig själv, och jag försummar mina beslut, och mitt leverne – för allt jag gör handlar om att bli erkänd av andra istället för att låta mig själv leva här i enhet och jämlikhet och faktiskt leva för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det inte finns något värde i att leva för mig själv, och att jag måste ha andras erkännande, och uppmärksamhet för att det ska vara någon mening att leva – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att livet hittar jag i relationer, och förhållanden, att livet hittar jag utanför mig själv genom att känna det som om att jag tillhör någon slags grupp, som om att jag har min plats, och jag har en position i denna världen där jag vet att jag är erkänd av andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försumma mitt förhållande med mig själv, och helt glömma bort mig själv, och bli fokuserad på vad andra tycker, och känner om mig, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv i och som enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp här i varje andetag, i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ett utanförskap, och som om att jag konstant måste bevisa mig själv för att hitta tillhörighet, och för att känna mig själv bekväm med mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv som skaparen, och såsom att jag kan ge mig själv tillhörighet, och att jag kan sluta jaga efter erkännande, sluta känna mig själv utanför, sluta känna det som om att jag saknar någonting, och istället acceptera mig själv här i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom att bedra mig själv, försöka emulera mig själv inför andra människor till att verka speciell, och unik, för att på så vis känna mig accepterad, och få uppmärksamhet av andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fokusera på andra, fokusera på mig själv – och fokusera på att helt enkelt vara här med min kropp, i mitt andetag, och förstå att det är allt jag behöver, jag behöver ingen slags positiv energi där jag känner mig tillhörig, eller accepterad, utan allt jag behöver är att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp, och leva andetag, för andetag, och röra mig ögonblick, för ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att en av mina primära svagheter genom mitt liv har varit att jag inte vågat vara mig själv, utan att jag alltid sökt efter någon annan att säga till mig att jag är okej, att jag är acceptabel, att jag är tillräcklig, och att jag genom detta kompromissat mig själv i många delar, och dimensioner av mig själv, för att jag istället för att vara och hänge mig själv till mig själv – hängett mig till att vara en person som jag tror att andra skulle kunna tycka om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte våga vara genuin, och autentisk, i rädslan för att om jag lever mig själv genuint, och autentiskt så kommer ingen längre att tycka om mig, och jag kommer bli helt ensam i min värld, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det inte är något dåligt, eller negativt att vara ensam, och att motsatsen innebär att jag säljer mig själv som en prostituerad för att känna mig själv tillhörig, och accepterad – jag menar – är det verkligen någonting jag vill? Är en sådan tillhörighet ens en äkta tillhörighet med tanke på att jag är fejkad, och låtsas i mitt uttryck av mig själv? Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att en fejkad tillhörighet, och gemenskap inte är värt någonting – men att ett riktigt, och substantiellt förhållande med mig själv verkligen är värt någonting – och är någonting som jag kan ta med även efter detta livet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta gemenskap över mig själv, och i detta tro att jag inte kan leva, och utveckla en gemenskap med och som mig själv, utan tro att det är någonting som jag måste få från andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag kan ge gemenskap, och tillhörighet till mig själv – genom att utveckla ett sådant stabilt, och fullständigt förhållande med mig själv att oavsett i vilken situation jag befinner mig själv i så står jag stabil, här, i enhet och jämlikhet – och att ingenting rör mig utan att jag rör mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv gåvan att vara tillfredsställd med mig själv, och att vara bekväm med mig själv, och att vara tillräcklig med och som mig själv, och att därmed sluta söka, och istället utveckla mig själv till att vara genuin och autentisk i mitt uttryck, och att när jag interagerar med andra människor så gör jag detta utifrån en utgångspunkt av att jag är stabil, jag är här, jag är trygg i mig själv, och jag står orubblig i och som mitt förhållande med mig själv – som är en överenskommelse som jag skapat genom arbete, och genom disciplin, hängivenhet, och tålamod

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mitt förhållande med mig själv som begränsat, och tro att jag måste ha någon annan som ger mitt liv värde, och som ger mitt förhållande med mig själv substans, och syfte – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta mig själv, att erkänna mig själv, och att göra min inre värld till en himmel så att säga – där jag är fullständigt bekväm med mig själv eftersom jag utvecklat ett förhållande med mig själv där jag verkligen känner mig själv, och där jag behandlar mig själv såsom vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv gåvan att skapa min upplevelse av mig själv såsom hur jag vill uppleva mig själv – och att se, att jag behöver inte andra för att t.ex. uppleva mig själv tillhörig, eller värdefull – för jag menar detta är ord, och därför kan jag praktiskt etablera och leva dessa orden i mitt dagliga liv – och t.ex. leva värdefull genom att låta mig själv värdesätta varje andetag, och ögonblick med mig själv – genom att vara medveten om mig själv HÄR, och verkligen öva mig själv på, och göra min förmåga att vara närvarande här med mig själv tillfullo – helt perfekt

Självåtaganden

När jag märker att jag fokuserar på hur jag tror att andra upplever och ser mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att vad andra känner, eller upplever är inte relevant för mitt förhållande med mig själv, utan är endast en slags flykt från mig själv – således åtar jag mig själv att fokusera på, och ge mig själv uppmärksamhet – och sluta fly ifrån mig själv genom att försöka definiera mig själv i förhållande till andra, och istället förstå att det enda sanna, och stabila förhållandet jag kan etablera är det med mig själv

När jag märker att jag vill ha något slags unikt, eller speciellt syfte, så att jag kan känna mig själv förmer än andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag vill detta endast för att undertrycka min upplevelse av mig själv såsom underlägsenhet, och att vara värdelös – men detta är ingen lösning – således åtar jag mig själv att förändra problemet vid sitt ursprung – genom att låta mig själv värdesätta mig själv, vara tillfreds med mig själv, och förstå att jag är tillräcklig och behöver ingen annan för att acceptera mig själv

När jag märker att jag har min uppmärksamhet utanför mig själv, och att jag tittar, och tänker på hur andra kan tänkas influeras, och påverkas av min närvaro, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att genom ett sådant leverne försummar jag mitt förhållande med mig själv, för min primära prioritet är mitt förhållande med mig själv och inte vad andra tycker, eller tänker om mig – således åtar jag mig själv att vara HÄR med mig själv och fokusera på mig själv – och leva för och som mig själv och inte för att tillfredsställa eller bli erkänd av andra

När jag märker att jag tar beslut, att jag tänker, och funderar utifrån en utgångspunkt av att vilja bli erkänd, sedd, och uppmärksammad av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur denna levnadsutgångspunkt är destruktiv, och gör så att jag försummar, och glömmer mitt förhållande med mig själv – och gör så att jag inte lever utan lever för andra – således åtar jag mig själv att öva mig själv på att vara uppriktig mot mig själv och att se till att jag lever för mig själv och inte för andras skull – att jag tar beslut för att jag ser att de är sunt förnuft, och bäst för alla – och inte för att jag vill bli omtyckt, och älskad av andra

När jag märker att jag söker efter tillhörighet, jag söker efter att få bli älskad, igenkänd, och omtyckt – i tron att jag är alldeles för värdelös när jag är själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur denna levnadsutgångspunkt är destruktiv, och att jag försummar mitt förhållande med mig själv genom att leva på detta sätt – för jag låter inte mig själv faktiskt utforska, vara här, lära känna mig själv, och lära känna andra – för jag oroar mig konstant över hur andra uppfattar mig, och om jag är tillhörande eller inte – således åtar jag mig själv att sluta söka efter tillhörighet, och istället tillhöra mig själv här i och som varje andetag – att tillhöra denna fysiska existens i enhet och jämlikhet – och inte söka efter tillhörighet utan istället stå som denna punkt i varje ögonblick

När jag märker att jag söker efter tillhörighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag har förmågan att skapa mitt förhållande med mig själv, och att jag inte behöver någon slags extern stimuli för att acceptera, och älska mig själv – och sluta jaga efter acceptans – således åtar jag mig själv att andas och vara här med mig själv och förstå att jag behöver ingen, eller ingenting mer för att fullgöra mig själv

När jag märker att jag emulerar, och ändrar mitt uttryck, och att jag inte är genuin och autentisk, och att jag gör detta för att bli erkänd, och bli sedd såsom att vara speciell av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur jag genom att förändra mig själv när jag är bland andra människor kompromissar mig själv, och inte låter mig själv faktiskt leva – för istället lever jag för att få uppmärksamhet av andra människor; således åtar jag mig själv att leva för mig själv – och att öva mig själv på att uttrycka mig själv ovillkorligt, genuint, och autentiskt i varje ögonblick

När jag märker att jag istället för att vara mig själv försöker ändra mig själv till att vara någon som jag tror att andra skulle kunna tycka om, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag behöver inte ha någon som tycker om mig för jag kan tycka om mig själv, jag är skaparen och jag kan således ge till mig själv det jag önskar, och det jag vill – således åtar jag mig själv att tycka om mig själv – och att leva detta praktiskt genom att uppskatta det faktum att jag är här i denna kroppen och har förmågan att uttrycka, och röra mig själv, och leva här – och interagera med min omgivning, och uppleva denna fysiska verklighet i och som varje andetag

När jag märker att jag är rädd för att vara genuin, och autentisk, eftersom jag är rädd för att ingen kommer tycka om mig, eller ge mig uppmärksamhet om jag är genuin, och autentisk, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag genom att leva utifrån denna utgångspunkt begränsar mig själv, och att jag fruktar någonting som faktiskt inte har någon relevans för mitt fysiska leverne utan det är endast ett hjärnspöke, och att jag förtrycker mig själv för ett hjärnspökes skull – således åtar jag mig själv att ändra mig själv och att våga vara genuin, och autentisk – och vara mig själv – och istället för att vilja att andra ska tycka om mig, istället låta mig själv tycka om mig själv, och gilla att vara här med och som mig själv

När jag märker att jag tänker att jag måste ha andra människor som tycker om mig, för jag kan inte tycka om mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att detta endast är en ursäkt för att jag inte ska utveckla ett effektivt förhållande med mig själv, utan att jag ska förbli i ett ineffektivt, och destruktivt förhållande med mig själv – således åtar jag mig själv att sluta söka efter andras gillande, och istället öva mig själv på att tycka om mig själv rent praktiskt här – genom att t.ex. uppskatta det faktum att jag lagar en näringsrik lunch till mig själv, eller uppskatta det faktum att jag sitter och sjunger med mig själv, och helt enkelt har roligt och uppskattar mitt eget uttryck, och min egen rörelse av och som mig själv här

Jag åtar mig själv att ge mig själv gåvan att tycka om mig själv, att vara tillfreds med mig själv, att älska mig själv, och att uppskatta mig själv – och således sluta söka efter att andra ska ge mig detta

Jag åtar mig själv att värdesätta mig själv, att erkänna mig själv, att uppmärksamma mig själv, och att ge fokus till mitt förhållande till mig själv – och att således skapa mig själv till att vara det jag alltid velat för mig själv – en bekväm människa som är nöjd med sig själv och inte söker efter någon annan

Jag åtar mig själv att leva orden egenvärde, tillhörighet, bekvämlighet, uppmärksamhet, erkännande, gillande, och att skapa mitt förhållande till mig själv att vara baserat på dessa orden – och därmed sluta söka utanför mig själv efter någon, eller något som jag kan ge mig en upplevelse av dessa ord

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 265: Uppspelthet

tumblr_lmzrd3i3Qa1qgtqb0o1_r1_1280För några dagar sedan öppnades en möjlighet för mig att tala publikt inför en del människor, och gentemot detta reagerade jag i upphetsning, och uppspelthet – jag blev helt enkelt positivt laddad under ett tag. Jag märkte hur detta skedde inom mig men kända mig i ögonblicket som om ”det var för svårt att ändra” – och att min upphetsning var ”naturlig” – alltså som om att upphetsningen var en slags normal del av att vara människa.

Anledningen till att jag senare lät mig själv vara ärlig mot mig själv gällande denna punkt var för att jag senare på kvällen, efter mitt framträdande, blev väldigt trött, och i princip kollapsade i soffan – och jag han inte ta mig för alla mina ansvar, och de saker jag brukar göra innan jag går och lägger mig, för jag helt enkelt bara somnade väldigt snabbt, och hastigt.

I vanliga fall brukar jag inte somna så hastigt, utan jag brukar vara stabil och gå och lägga mig vid en och samma tid varje dag – och det funkar bra för mig – då får jag de saker gjorde som jag måste göra, och går sedan och lägger mig när jag börjar bli trött. Men alltså – så blev det inte just denna dag.

Av vad jag kan se består min upphetsning, och uppspelthet i en slags glädje över att jag kommer att få uppmärksamhet – människor kommer att se mig, människor kommer att höra mig – och detta betyder att jag får uppmärksamhet, och detta är någonting som jag värdesatt inom mig själv såsom att vara positivt. Ett liknande förhållande har jag tidigare haft med musik, och jag brukade göra mig själv uppspelt och energiserad, fylld med positivitet när jag spelade, eller stod inför att spela musik inför andra; och detta resulterade nästan alltid i att jag senare på kvällen helt enkelt däckade, eftersom jag hade varit så pass mycket uppåt, att den naturliga konsekvensen nu var att ”gå nedåt” så att säga.

Så – själva grundproblemet är hur jag har värdesatt, och låtit mig själv bli beroende av uppmärksamhet – jag menar – jag kan se att denna punkt av uppmärksamhet har två sidor – den har en positiv sida; såsom den jag precis har beskrivit här – och den har också en negativ sida – som består av en fruktan att blir retad, mobbad, och hackad på – och alltså få en slags ”negativ uppmärksamhet”.

Drömmen är att få framställa mig själv som perfekt, och få allas erkännande, och kärlek – och den stora fruktan är att göra ett misstag, och bli verbalt lynchad av en stor folkgrupp. Och detta förklarar ju även varför det oftast är så att jag blir nervös när jag ska tala inför en stor grupp människor – för innerst inne bär jag på den där önskan om att få bli accepterad, och rädslan inför motsatsen – att inte bli accepterad! Tydligen är detta något så otroligt fruktansvärt.

En annan intressant aspekt av denna punkten är att – en konsekvens blir att jag aldrig gör saker FÖR MIG – eftersom konstant spelar antingen den negativa, eller positiva punkten ut sig inom mig – vilken alltid består i vad andra människor känner, upplever, eller tänker om mig – och aldrig om mig själv. Jag menar – i grund och botten bryr jag ju inte om mig själv utan bara om hur andra uppfattar mig, vilket naturligtvis är en fullständigt oacceptabel utgångspunkt att leva utifrån; så därför ska jag ägna denna bloggen åt att förlåta, och skapa korrigerande åtaganden så att jag kan stoppa, och förändra denna tendensen jag skapat.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv, och bli uppspelt, och positivt energiserad inför möjligheten, och den förväntningen att framträda inför andra människor, och tala inför andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa med min närvaro här, och missa andetag, och leva i ett slags uppåttjack – där jag rör mig häftigare, rör mig snabbare, och skrattar nervöst då, och då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte förbli stabil, och tyst här i och som varje ögonblick, genom att jag andas effektivt, och inte rör mig själv utifrån en energi, utan ser till att jag rör mig andetag för andetag; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge ett högre värde till att få uppmärksamhet, än att vara här med mig själv – och tro att uppmärksamhet från andra människor gör mig mer än vad jag är när jag är med mig själv – istället för att se, inse, och förstå att detta är en illusion – och faktiskt en inflation som jag skapar inom mig själv – och att jag inflaterar en positiv upplevelse inom mig själv i tron att jag blir viktigare när jag har uppmärksamhet från andra – istället för att se, inse, och förstå att jag är densamma oavsett vem jag är med – d.v.s. i min fysiska konstitution såsom min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att när jag har uppmärksamhet från andra så är detta någonting positivt, och någonting bra, och någonting som gör mig till mer än vad jag var innan – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte stämmer, utan att jag är faktiskt rent fysisk densamma som jag alltid varit, och mitt värde varken ökar, eller minskar – eftersom min kropp är densamma som den var innan jag hade uppmärksamhet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i en illusion av att uppleva mig själv uppspelt, och uppjagad – istället för att röra mig själv andetag för andetag – ett steg framåt i taget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv annorlunda, att röra mig själv annorlunda, att tänka annorlunda, och att uppleva mig själv annorlunda när jag har andra människors uppmärksamhet, i tron att mitt värde ökar, och jag blir mer viktig, mer värdefull när jag har andra människors uppmärksamhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig andetag, för andetag, och inte placera, och röra mig själv utifrån en upplevelse – för en upplevelse – oavsett vilken slags polaritet den har – positiv eller negativ – är i grund och botten ett slags missbruk mot mig själv – där jag för mig själv bort från mitt ursprung såsom min mänskliga fysiska kropp och in i en illusion som inte existerar annat än i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag ändrar mig för att jag får uppmärksamhet, så innebär detta att jag i princip överger mig själv – och mitt eget uttryck – för att kunna imponera på, och få andras erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att värdesätta, och erkänna mig själv, och låta mig själv gå dessa punkter av publika framträdanden utan att jag ändrar mig, och utan att jag gör det för att få bli accepterad – utan att jag istället gör det som mig själv här – att jag är stabil, klar, och specifik – och att jag inte ändrar mig på något sätt inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära vid, och hålla kvar vid en idé om mig själv om att jag är värdelös, och att det är någonting fel med mig – och att det enda sättet som jag kan uppnå en slags stabilitet inom mig själv är genom att få uppmärksamhet, och erkännande från andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att – nej – ingenting är fel med mig – utan vad som är fel är att jag överger mig själv såsom mitt naturliga, och ovillkorliga, och naturella uttryck här – för att få känna mig själv accepterad, och erkänd av andra människor – det är ett stort fel och en slags sjukdom som till varje pris måste utrotas; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utrota denna sjukdom, genom att när jag märker att jag går in i denna positiva upplevelse av att känna mig själv uppspelt, och uppjagad – att jag då andas effektivt, och för mig själv tillbaka hit – och stabiliseras mig själv i min kropp – och uttrycker, och rör mig själv för, och som mig själv – HÄR – i och som enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att när jag märker att jag börjar söka efter andras uppmärksamhet, och när jag börjar ändra mig själv, och göra mig själv till för att få andra att reagera på min närvaro, att jag då stoppar mig själv – att jag erkänner för mig själv vad det är jag håller på med – och andas, och tar mig själv tillbaka hit – och låter mig själv uppleva, och leva ögonblicket med, och som mig själv – och uttrycka mig själv naturligt, avkopplat, och bekvämt utan att göra mig själv till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till för att få andra människor att uppmärksamma mig, och att erkänna mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att respektera, och värdesätta mig själv mer, och se att det är ett slags missbruk mot mig själv att söka efter andras erkännande, och att söka efter andras uppmärksamhet, och att jag genom att göra detta i princip förtrycker, och håller tillbaka mitt naturliga, avkopplade, och bekväma, självuppriktiga uttryck inom och som mig själv – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillämpa, och leva självrespekt, och egenvärde – att se att jag har ett värde men att det är jag som måste ge detta till mig, och att det inte bara kommer att dyka av sig själv utan att jag aktivt måste skapa, erkänna, och definiera det värde jag har – genom mitt praktiska leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra mitt praktiska leverne på ett sådant sätt att jag står stabil oavsett om jag uppträder publikt eller om jag är ensam – och att jag är densamma – för jag vet – att jag värdesätter mig själv, och att detta inte är någonting jag uppnår genom att få andra att tycka om mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in ett slags uppåttjack, eftersom jag står inför möjligheten, eller den framtida händelsen, att uppträda, eller prata inför andra människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag går in i denna typ av uppåttjack, och uppspelthet eftersom jag i princip äter, och när mig själv på andras uppmärksamhet, i tron att detta gör mig till speciell, och mer än andra; således åtar jag mig själv att andas och stabilisera mig själv här – och inte spela med i uppåttjacket – utan istället vara med min kropp här – och slappna av – och låta mig själv uppträda inför andra människor naturligt, avslappnat – och helt enkelt vara mig själv

När jag märker att jag ger uppmärksamhet från andra ett inflaterat värde, och tror att denna punkten på något sätt gör mig till mer, gör mig till bättre, och ger mig ett högre värde; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – uppmärksamhet från andra ändrar inte min fysiska konstitution på annat sätt än att jag blir besatt av en energi – men jag menar rent praktiskt gör uppmärksamhet inget med mig och har därför inget inneboende värde i sig självt; således åtar jag mig själv att istället ge uppmärksamhet, och värde åt sådant som har ett praktiskt och bevisbart värde – såsom mig själv här – min kropp – min direkta fysiska omgivning – sådana punkter som är här och stödjer mig i mitt dagliga uttryck i min värld

När jag märker att jag går in i en illusion av att känna mig uppspelt, uppjagad, och upphetsad, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna punkten av att känna mig själv mer än tidigare, för att jag står inför att uttrycka mig själv inför andra – det är en falsk punkt som är baserat på en falsk idé om att jag blir mer när jag har uppmärksamhet från andra – när detta inte stämmer för i grund och botten är jag densamma, och när energin försvinner efter mitt framträdande är jag återigen som jag var innan; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att vara densamma oavsett om jag är med andra, eller mig själv – och inte låta mig själv gå in i en uppspelthet, eller upphetsning

När jag märker att jag låter uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är, och att jag börjar göra mig själv till, och försöka vara mer ”häftig” och ”rolig” för att på så vis få ännu mer uppmärksamhet från andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i princip missbrukar mig själv genom att göra på detta sätt – för jag låter inte mig själv leva som, och för mig själv – utan lever för att tillfredsställa, och få andas erkännande – som jag inte ens praktiskt eller fysiskt behöver för att kunna vara effektiv i mitt dagliga leverne; således åtar jag mig själv att röra mig själv andetag för andetag – och öva mig själv på att vara mig själv – vara ovillkorlig, vara naturlig, och inte försöka vara någonting jag i praktiken inte är

När jag märker att jag blir uppspelt, och uppjagad för jag får uppmärksamhet av andra, och att jag söker denna uppmärksamhet i tron att någonting är fel med mig – fundamentalt fel och endast kan rättas till genom att få andra att erkänna mig som tillräcklig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att ingenting är fundamentalt fel med mig, men vad som är fel är att jag låter mitt sinne ta med mig på en åktur i energier istället för att jag stabiliserar mig själv här, och lever i och som mitt andetag i enhet och jämlikhet; således åtar jag mig själv att leva här i och som stabilitet – och manifestera denna punkt genom andas och slappna av i min kropp och föra mig tillbaka till det inre lugn som jag brukar befinna mig själv inom

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att vara mig själv när jag är bland andra människor, och oavsett om jag får uppmärksamhet eller inte – att andas, och stabilisera mig själv här – och uttrycka mig själv naturligt, och autentiskt utan att göra mig själv till

När jag märker att jag gör mig själv till för andra, för att som jag upplever det stabilisera min relation till den andra människan, och få denna andra personen att tycka om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag i detta ögonblick kompromissar mig själv, och gör mig själv mindre än vad jag egentligen är – eftersom jag lever inte den autencitet, och uppriktighet som kännetecknar vem jag är när jag står stabil, och bekväm här med och som min kropp; således åtar jag mig själv att sluta att söka efter andras erkännande – och istället stabilisera mig själv här med och som mitt andetag – och uttryck mig själv naturligt, bekvämt, och avslappnat med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att värdesätta, och respektera mig själv genom att sluta söka efter andras uppmärksamhet, och erkännande, och istället stabilisera mig själv här i och som mitt andetag i varje ögonblick

Enhanced by Zemanta

Dag 197: “jag är mest lyckad”-karaktären (Del 3)

Idag kommer jag fortsätta på ”jag är mest lyckad”-karaktären – och jag kommer att applicera självförlåtelse, och självkorrigerande åtaganden på dimensionerna 3) Fantasi och 4) Tanke.

3) Fantasi

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterad mig själv att medverka i och som en fantasi – såsom en inre film – där jag ser mig själv vara på toppen av ett berg och nedanför mig står människor som hurrar åt mig – och erkänner mig som den absolut främsta människan på jorden – eftersom jag kunde ta mig själv upp för det där berget – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån en idé om att jag måste bevisa att jag klara av saker och ting, och göra saker som inte andra kan göra – för att jag ska kunna acceptera mig själv

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en fantasi av att jag står på en scen framför en stor mängd människor – och jag spelar gitarr, eller pratar om något som anses vara viktigt – och jag har allas uppmärksamhet riktad mot mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv såsom att vara värdelös, och underlägsen om jag inte lyckas nå upp och ställa mig själv på denna scenen och bli ansedd av andra såsom att vara absolut bäst – och mest erkänd – och mest omtyckt

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och röra mig själv utifrån fantasier i mitt huvud där jag inbillar mig själv att jag är viktig och förmer än vad andra är – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta fantisera och istället jorda mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp – och således sluta försöka vara någonting mer än mig själv och se, inse och förstå att jag behöver inte vara någonting mer än mig själv här

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållanden till fantasier som dyker upp i mitt huvud där jag inbillar mig själv att jag är bättre, intelligentare, och starkare än andra människor – och att jag på något sätt kan mer, och är mer än andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ödmjukhet – ta ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och se, inse, och förstå att jag är inte mer – eller bättre än andra – utan jag är här och i precis samma situation som resten av jordens befolkning

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva utan fantasier, och att inte sluta att inbilla mig själv och skapa historier om mig själv inuti mitt huvud – och istället leva här i och som varje andetag – tillfullo och utan att skapa en negativ, eller positiv självbild – utan helt enkelt bara tillåta och acceptera mig själv – att vara och leva med mig själv här

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som en fantasi i mitt huvud där jag inbillar mig själv att jag står på toppen av ett berg, och att jag är förmer än andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag inte är en fantasi, och att det som händer i en fantasi inte är verklighet – utan bara tjänar till att ta mig bort från verkligheten och från vad som är här; således åtar jag mig själv att andas – och föra mig själv tillbaka hit – och leva i varje andetag genom att stå med mina fötter här på och som denna riktiga jorden – och utan att skapa fantasier om mig själv

2. När jag märker att jag medverkar i och som, och skapar en fantasi inom mig själv av att jag står på en scen framför en stor mängd människor – och dessa människor ser upp till mig och tycker jag är viktig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingen scen – och jag är inte mer viktig, eller bättre än vad någon annan är – utan jag är helt enkelt en människa av kött och blod som kräver syre för att överleva – och mat – och vatten – och alltså ingenting mer eller mindre än någon annan; således åtar jag mig själv att leva ödmjukhet här – och stå med mina fötter på jorden och inte låta mig själv glida bort i och som fantasier

3. När jag märker att jag medverkar i och som fantasier i mitt huvud där jag inbillar mig att jag är i någon slags viktig position – och att jag har makt, och kontroll över andra människor för att jag befinner mig i denna viktiga positionen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – nej – jag är inte viktigare, förmer, eller bättre än någon annan även om en sådan fantasi dyker upp i mitt huvud – således finns det ingen mening – och inget syfte att ge sådana fantasier någon uppmärksamhet, eller något värde; således åtar jag mig själv att leva här – med och som min mänskliga fysiska kropp – och ge mig själv värde och uppmärksamhet här – såsom min mänskliga fysiska kropp

4. När jag märker att jag inbillar mig själv att jag är mer intelligent, modigare, starkare, och bättre än andra människor i mitt huvud – och att jag göra detta genom att lyfta fram vissa saker i mitt liv där jag kände det som om att jag var framgångsrik och duktig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att personlig framgång inte är riktig framgång – eftersom endast framgång som är en framgång för alla – är riktig framgång – således är jag inte lyckad – om jag inte skapar någonting av mig själv och mitt liv som gör att alla blir lyckade; således åtar jag mig själv att sluta se, och definiera mig själv såsom ”en” människa – och istället se att jag hör ihop med hela världen – och att jag inte kan avskilja mig själv och tänka att ”jag kan vinna” utan att världen som helhet då förlorar

5. När jag märker att jag skapar historier, och har en slags berättarröst i mitt huvud där jag pratar om mina framgångar, och om det som jag tycker att jag gjort bra i mitt liv – och under min dag – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – denna inre rösten som talar om för mig vad jag tydligen gjort bra – det är en riktig och fysisk röst – och det är framförallt inte min egen röst – utan endast ett förprogrammerat program vars enda syfte är att jag ska prata mig själv in i ego – istället för att jag fokuserar och koncentrerar mig själv på att leva och uttrycka mig själv här – således åtar jag mig själv att ge min fokus – och min koncentration till att leva – uttrycka – och röra mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

4) Tanke

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som tanke av att jag håller i en pokal, och får en medalj hängd över min axel – och ser en publik heja på mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när denna tanken kommer upp inom mig – att genast ändra mig själv, och bli som en blodtörstig jägare vars en mål i livet är att uppnå herravälde – och placera sig självt i en situation av att vara bäst – och av att vinna mot andra

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag inte längre kommer finnas kvar – och att jag kommer förlora all min ”mojo” om jag inte ser till att skydda min position i världen – och ser till att visa andra människor runtomkring mig att jag banne mig inte är en förlorare utan att jag istället är en vinnare, och någon som inte kommer vara sämst – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva – och uttrycka mig själv här – ovillkorligt med och som min mänskliga fysiska kropp – och sluta försöka vara någonting mer än mig själv

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ge upp denna tanken – och rädd för att sluta följa efter och leva utifrån denna tanken – i rädslan, och ångesten – att om jag lever, och rör mig själv här som mitt andetag och inte längre utifrån vinnartanken – att jag då inte kommer leva ett roligt och givande liv, utan att allt kommer bli trist – och alldagligt – och utan något värde; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag – och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att jag behöver inte vara någonting mer än mig själv här som min kropp – och att det är faktiskt sinnet i form av tankar som begränsar mig – och fulländning kan bara ske när jag släpper taget om min idé av och som mig själv

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta vinnartanken aktivera mig – och när denna tanke kommer upp inom mig – skapa en upplevelse av adrenalin och kamplust – där jag känner att jag måste bevisa mig själv, och hävda mig själv – och visa att jag är den där människan som är bäst – och vars handlingar inte kan motsägas

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv slappna av och vara tillfreds med mig själv – och låta mig själv leva och uttrycka mig själv i denna världen utan att jaga efter någonting mer – och således acceptera mig själv och ge uppmärksamhet till andra saker i denna världen som faktiskt är mycket viktigare än att skapa en känsla inom och som mig själv av att jag är en vinnare

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som, och följer efter en tanke inom mig själv – såsom en stillbild av mig själv där jag håller i en pokal – och får en medalj hängd över min axel – och jag ser en publik heja på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att hela konceptet om att tävla är begränsande – eftersom i jakten på att vinna mister jag nöjet med att vara här med mig själv och uttrycka mig själv – således åtar jag mig själv att ge mig själv nöjet tillbaka att leva och uttrycka mig själv i och som ögonblicket här – en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

2. när jag märker att jag tänker, och tror att jag inte längre kommer finnas kvar – och att jag kommer förlora all min ”mojo” om jag inte ser till att skydda min position i denna världen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingen position för mig att skydda – för denna positionen existerar enbart i mitt huvud, och är endast en illusion som jag skapat genom att tänka för himla mycket; således åtar jag mig själv att sluta att tanka – och istället fokusera mig själv på att andas – och interagera effektivt här – med och som min mänskliga fysiska kropp

3. När jag märker att jag är rädd inför att ge upp denna vinnartanken – och denna idén inom mig själv av att jag måste vinna för att mitt liv ska ha mening – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – min upplevelse av mig själv såsom att vinna är inte ens riktig till att börja med – så det är ganska märkligt att vara rädd för att förlora någonting som inte är riktigt – således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att förlora min vinnartanke – och jag åtar mig själv att istället leva – och vara här med och som min mänskliga fysiska kropp

4. När jag märker att vinnartanken aktiverar mig – och att jag upplever en känsla av adrenalin och kamplust – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag befinner mig i denna typ av upplevelse så lever jag inte – för jag andas inte – och jag är inte medveten om mig själv eller min omgivning – utan allt som jag tänker på är hur jag känner mig; således åtar jag mig själv att börja leva – genom att inte röra mig själv – och existera i och som upplevelser såsom adrenalin och kamplust – utan istället vara här med och som min kropp – i enhet och jämlikhet

5. När jag märker att jag inte låter mig själv slappna av och vara tillfreds med mig själv – och sluta jaga efter någonting mer; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting mer att få i denna världen – i formen av en seger eller upplevelse eftersom dessa inte är riktiga till att börja med – det enda som förtjänar att jagas är skapandet av ett nytt pengasystem som är bäst för alla – och som ger till alla vad som är bäst; således åtar jag mig själv att sluta jaga personlig seger – och börja jaga seger för alla i formen av ett jämlikt pengasystem

Dag 138: Avundsjuka Och Att Vara Speciell

Självskriverier

Idag ska jag skriva om en reaktion av avundsjuka jag upplevde i förhållande till en person i min värld. Personen ifråga symboliserar för mig självförtroende, och popularitet – jag tror att personen är omtyckt, och gillad av många personer – eftersom detta är någonting jag har ett begär av att själv uppleva, och vara blir jag avundsjuk när jag ser denna person.

Nedan ska jag alltså göra självförlåtelse på denna punkten, samt korrigera punkt med självåtaganden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att jag vara beundrad av andra människor – och att andra människor kända till mig, och visst vem jag var – och tyckte om att vara i min närhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska ha en speciell relation till mig, och se mig som en omtyckt, och speciell människa som är mer unik, omtyckt, och älskad än vad andra människor är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter uppmärksamhet, och jaga efter att få bli någon – istället för att acceptera mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att jag var ansedd som viktig av människor, och att när jag närmade mig själv människor – att människor då tänkte att ”den där människan ser viktig, och speciell ut” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av, och att acceptera mig själv – och att sluta söka efter erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att jag hade en grupp människor som kallade mig sin vän – och som ansåg att jag stod dem nära, och som tyckte om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig speciell, unik, och bättre än andra människor – när människor verkar tycka det är roligt att vara runtomkring mig, och verkar tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara i ett behov av att konstakt bli erkänd och validerad av andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av känslan, och upplevelsen av att vara älskad och omtyckt – såsom en positiv upplevelse, och känsla av att vara förmer än andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att presentera mig själv utåt som om jag är perfekt, och har det perfekta livet – och är perfekt nöjd med mig själv – så att andra människor ska bli avundsjuka på mig, och önska att de levde mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv, och göra mitt leverne till en enda stor jakt på att få uppmärksamhet av andra, och på att få en plats i den sociala hierarkin där andra tycker att jag är viktig och unik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja sticka ut, och vilja bli ansedd av andra såsom att vara viktig, känd, uppmärksammad – och såsom att ha ett viktigt och spännande liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och hålla mig själv tillbaka – i rädslan för att om jag uttryckt mig själv naturligt och avslappnat – så hade människor i min omgivning börjat ogilla mig, och se mig såsom en nörd som inte är något speciell, eller unik överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och underhålla en dröm inom och som inom och som mig själv av att ”nå toppen” – och av att ”bli den bästa” – och att ”få mest uppmärksamhet” – i tron att om jag lyckas nå till toppen, och få andra människor att känna igen och definiera mig som viktig – att jag då kommer bli nöjd med mig själv; istället för att se, inse och förstå att allt jag behöver göra är att acceptera mig själv och tillåta mig själv att vara nöjd med mig själv här

Självåtaganden

När jag märker att jag tänker att jag vill bli beundrad, och omtyckt av andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt meningslöst att söka erkännande, och beröm hos andra – eftersom det inte ger mig något substantiellt utan att upplevelsen av att vara erkänd av andra kommer försvinna lika snabbt som den kom; och således åtar jag mig själv att acceptera och erkänna mig själv – och vara nöjd med mig själv – och alltså vara tillfreds med mig själv även om jag inte har någon att prata med – även om ingen ser mig som speciell eller unik

När jag märker att jag jagar efter att bli någon, jagar efter uppmärksamhet – och känner att jag måste göra, eller säga någonting för att generera någon slags uppmärksamhet av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns INGENTING att jaga – utan att allt är här – och att jag kan helt enkelt ge mig själv uppmärksamhet, självacceptans – närhet – omvårdnad – och omtänksamhet – och således sluta jaga, och sluta försöka få andra att ge mig det; således åtar jag mig själv att bli självdriven, självständig, och egenskapad – och att jag inte tillåter och accepterar mig själv att jaga efter att någon annan ska definiera mig som speciell, eller duktig

När jag märker att jag önskar, och vill bli ansedd av andra människor som duktig, effektiv, och bra – och såsom att vara speciell och unik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att allting finns här, och att jag inte behöver jaga någonting utanför mig själv – jag behöver inte jaga ett vänskapsförhållande – eftersom vänskap är någonting jag kan bygga upp inom och som mig själv – med mig själv – jag behöver inte jaga intimitet – eftersom intimitet är någonting jag kan bygga upp och skapa med och som mig själv; och således åtar jag mig själv att acceptera mig själv – att tycka om mig själv – att bry mig om mig själv – och att vara tillfredsställd med mig själv och sluta jaga erkännande och uppmärksamhet av andra

När jag märker att jag känner mig speciell, unik, och bättre än andra – när jag tycker mig själv ha andras uppmärksamhet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag konstant måste ha andras uppmärksamhet för att tro att jag duger, att jag då begränsar, och kompromissar mig själv något fruktansvärt – genom att jag hela tiden kommer vara orolig för att verkligen leva, i rädslan för hur andra kommer ta emot detta; och således åtar jag mig själv att leva ovillkorligt, leva utan att söka att få bli någon i andras ögon – och söka utan att försöka imponera och få något slags erkännande av andra – och jag åtar mig själv att istället erkänna mig själv, och att lära känna mig själv – genom att istället för att tänka, spendera varje ögonblick är med och som mig själv i och som andetaget

När jag märker att jag talar, rör mig själv, uttrycker mig själv från en utgångspunkt av att få kontakt med människor – för att känna mig själv speciell, omtyckt, och älskad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår – att det är en fullständig kompromiss att söka erkännande av andra, eftersom jag ger upp mig själv såsom autentiskt uttryck – såsom integritet – och såsom förmågan att vara stabil, och trygg i mig själv; och således åtar jag mig själv att sluta ge upp mig själv för att få uppleva känslor av positivitet – och jag åtar jag mig själv att se, inse och förstå att dessa känslor, och upplevelser i grund och botten inte är riktiga utan endast illusoriska

När jag märker att jag presenterar, och uttrycker mig själv på ett sådant sätt att jag försöker få uppmärksamhet från andra, så att andra ska se och tycka om mig att jag är perfekt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att vinna på att få andras uppmärksamhet – och min upplevelse av och som mig själv kan inte på något sätt förändras om andra människor tycker annorlunda om mig, utan att jag måste förändra och styra min upplevelse av och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta låtsas, och istället ta tag i och arbeta med de faktiska problem jag upplever inom och som mig själv i förhållande till min värld – och inte längre försöka undertrycka dessa problem, och upplevelser genom att få andra att se och definiera mig som perfekt

När jag märker att jag stressar, och uttrycker mig själv onaturligt, hetsigt, och att jag i detta känner mig stressad, och nervös – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag tillåter och accepterar mig själv att leva utifrån en känsla och energi att jag då inte uttrycker mig själv autentiskt – och att jag då inte är äkta – utan endast en kopia, och en idé som för en kort stund tar form i ett fysiskt uttryck men som är baserat på någonting som faktiskt inte är verkligt; och således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att andra ska tycka jag är tråkig, och ointressant om jag uttrycker mig själv avslappnat, bekvämt, och lugnt med mig själv – och inte stressar, och inte försöker vara någon annan än den jag är

När jag märker att jag drömmer, eller tänker på att ”nå toppen” och ”bli en av de bästa” och att ”lyckas” – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta begär att nå toppen endast är någonting jag skapat för att försöka slå tillbaka min upplevelse av och som mig själv såsom att känna mig underlägsen, och värdelös – och således ser jag att det inte är någon lösning att nå toppen eftersom detta inte behandlar, och ordnar upp den upplevelsen som är källan till mitt begär att nå toppen; således åtar jag mig själv att sluta tycka, och tänka om mig själv att jag är värdelös, och underlägsen – och istället åtar jag mig själv att se att jag är precis likadan som alla andra – att jag har precis samma värde, samma status, samma position som andra – nämligen att jag är HÄR i och som min mänskliga kropp – här såsom andetaget

Avundsjuka som Självsabotage i Förhållande till Självförlåtelse

Avundsjuka i förhållande till självförlåtelse tar sig formen i tävlande, jämförelse, självfördömande och resulterar ultimat i självförtryck – varigenom man förtrycker sig själv som naturlighet och enkelhet ‘här’ för att istället försöka ’visa sig på styva linan’ – visa sig vara någon speciell gentemot andra.

För att visa på hur tävlan manifesterar sig i din självförlåtelse: då du applicerar självförlåtelse – och du ser hur dina ord och därmed din självförlåtelse börjar ändra karaktär, subtilt och svårfångat men ända så pass att du kan se det – till och i formen av en tävlan; varigenom du ser hur en nyans av konceptet och energin ‘vinnande och förlorande’ börjar färga dina meningar – detta är avundsjuka som influerar din självförlåtelse.

Vad som händer är att vi istället för att förlåta oss själva och stå en och jämlik med våra inre demoner – och därmed släppa oss själva fria från dem genom att villkorslöst och utan att hålla kvar vid någonting som personligt förlåta oss själva – är att vi identifierar oss med våra inre mentala verkligheter och jämför dem med andras. Och när vi definierar oss själva som vår inre mentala verkligheter kommer vi också vilja beskydda dem – vi jämför dem med andras – och istället för att på så vis släppa alla mentala upplevelser – en och jämlik med insikten att vi inte är dessa inre mentala illusioner – så manifesterar vi avundsjuka – som tar sitt utryck i tävlande.

Och när vi tävlar blir vi helt låsta och oförmögna att assistera och stödja oss själva – och då blir självförlåtelse – istället för ett ögonblick av ovillkorlig och total avslappning där vi släpper oss fria från vårt förflutna – en kamp för att vinna – för att visa vår personlighet som den starkaste, mest unika och bästa – eller vår självförlåtelse som den starkaste, mest unika och bästa.

Avundsjuka kan också influera vår självförlåtelse redan innan vi börjar applicera den – det kan hända att vi sätter oss ner och läser vad någon annan skrivit, eller vad någon annan kommit fram till och insett i sin självförlåtelse – och i det ögonblicket jämför vi oss själva med honom/henne – och vi tillåter oss själva att bli avundsjuka.

När vi sedan sätter oss ner för att applicera vår självförlåtelse gör vi så från en utgångspunkt av avundsjuka – där vi känner oss underlägsna och på så vis applicerar vår självförlåtelse som ett försök att genom energi ‘bygga upp oss själva’, och visa att ’vi minsann kan!’ – men i en sådan applikation av oss själva försvinner hela nyttan med självförlåtelse, eftersom vi inte gör den för oss själva längre, eftersom vi försöker skapa en bild av oss själva mot världen – för att övertyga andra att vi duger – istället för att vi använder självförlåtelse till att släppa oss fria från mentala åkommor som vi lider av.

Och därmed – genom att applicera självförlåtelse en och jämlik såsom avundsjuka – missbrukar vi och saboterar vi för oss själva – och stödjer istället för liv – ego.

Således är det viktigt att vi vid applikation av självförlåtelse gör det tydligt för oss själva – att vi applicerar självförlåtelse för oss själva och inte någon annan; inte för att imponera, inte för att vinna, inte för att hålla kvar vid – utan för att stödja och hjälpa oss själva till att bli starkare och mer effektiva människor.