Tag Archives: stark

Dag 370: Modet att bli avvisad

Att ta kontakt med nya människor, skapa nya relationer, nya möjligheter, lära känna nya kulturer, komma in i nya hem – vad är det som håller oss tillbaka från sådana äventyr?

6703141För min egen del är det svaret ganska uppenbart, till stor del går det tillbaka till rädslan för att bli avvisad. Och igår hände det sig faktiskt att jag till viss del blev avvisad. Men det var intressant att det faktiskt inte var särskilt illa att bli avvisad. Det rörde sig om ett korthugget gensvar hos den andra personen som indikerade att mina försök att närma mig inte godtogs – farligare än så var det.

Att bli avvisad är alltså inte på NÅGOT sätt fysiskt skadligt, att bli avvisad försätter oss inte i någon slags fara inför att bli kroppsligt sårade, all vår rädsla inför att bli avvisade är MENTAL. Och visst kan det kännas obekvämt när någon inte vill ha en i närheten, eller ta del av de tjänster man erbjuder, men har det ens någonting med den andra personen att göra? Handlar det inte istället om att det är VI SJÄLVA som har en dålig självbild, som inte riktigt vet var vi står, och vet vilka vi är? Handlar inte rädslan för att bli avvisad i grund och botten om rädslan för att vi ska bli ensamma och utstötta? Men skulle det vara ett problem för oss att bli ensamma och utstötta om vi värdesatte, och älskade oss själva ovillkorligt?

Nej, det skulle inte vara ett problem i sådana fall. För vad skulle vi kunna förlora på att någon människa inte önskar umgås med oss? Ingenting alls, det skulle bara vara ett fysiskt faktum, att denna del av mänskligheten inte önskar ingå ett mer nära och personligt förhållande med mig (som representerar en annan del av mänskligheten). Men det förhållandet påverkar inte mig, vad jag gör, vart jag är på väg, hur jag önskar leva, och vad jag vill skapa i mitt liv – det påverkar alltså med andra ord INTE min självbild, såtillvida jag inte tillåter det.

Som jag ser det är det oerhört viktigt att släppa taget om all slags rädsla för att bli avvisad, och att bygga upp en stark, orubblig, fast och målmedveten karaktär. Och att skapa sig själv till att vara en opportunist, en ”go-getter” – någon som ser vad han eller hon vill ha, och sedan går och tar för sig, och inte låter någon rädsla för vad andra skulle tycka, eller inte tycka påverka hans eller hennes riktning i livet.

För min egen del handlar det om att jag låter mig själv ge mig modet att vara skaparen av mitt liv, och att ge mig själv modet att ta beslut, säga vart jag vill gå, och sedan formulera, och fysiskt forma min värld såsom jag vill att den ska vara. Och att härvid låta mig själv aktivt skapa förhållanden samt relationer – att fråga mig vilka människor som jag önskar vara nära, vilka möjligheter jag önskar fullfölja, och inte längre begränsa mig själv till vad andra känner, eller tycker. Det är helt enkelt ett alltför begränsat liv. Jag vill leva utan hinder, utan begränsningar, utan rädslor, och således – utan att vara rädd för att bli avvisad – och istället gå ut i världen och skapa mig själv och det livet jag vill leva.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv möjligheten, modet, och styrkan att gå ut i min värld och skapa mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta rädsla och ångest inför att bli avvisad påverka och styra mig och min framtid – att styra vem och hur jag är och vad jag väljer att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att skapa nya förhållanden, möta nya människor, skapa nya relationer, lära känna nya miljöer, och att aktivt formge mitt liv, i rädslan för att jag ska bli avvisad – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en av anledningarna till varför jag är rädd för att bli avvisad, är för att jag inte orubbligen, fullständigt, och ovillkorligt låter mig själv stå med, leva med, och vara med mig själv – och låta mig själv skapa mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att tala ut, för att stå upp och säga vad jag ser, och uttrycka mig själv bland andra människor, i rädslan för att bli avvisad – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå till vilken utsträckning rädslan inför att bli avvisad begränsar mig, och håller mig tillbaka – och att det inte är en rädsla jag längre kan tillåta att existera inom mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att pusha mig själv till att tala ut, uttrycka mig själv, och göra min röst hörd när jag är i en situation då jag ser att någonting sägs, eller görs som jag inte kan acceptera, eller då jag önskar skapa någon slags relation, eller förhållande med någon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag måste våga värdera mig själv ovillkorligt, att se mig själv som att vara värd det bästa, och att ge mig själv denna förmån oavsett vad andra skulle tycka, eller inte tycka om mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och mitt värde, till att vara förbehållet att andra ska tycka om och acceptera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att om jag ska leva mitt liv för att andra ska tycka om mig, kommer jag inte kunna göra vad jag vill med mitt liv, och jag kommer att leva ett liv i ett tyst inre förtryck, där jag låter mig själv acceptera vad som pågår runtomkring mig och i denna världen, och låter mig själv acceptera att mitt liv tar en viss riktning, och formar sig på ett visst sätt, i stället för att jag aktivt skapar, formulerar och dirigerar mitt liv, och för mig själv i den riktningen som jag vill – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga vara uppriktig mot mig själv i mitt förhållande till andra människor, genom att våga uttrycka mig själv, genom att våga ta kommando, och beslut om hur jag skapa de förhållanden med olika människor som finns i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta förhållanden med människor skapa vem jag är, att låta relationer med andra avgöra vem jag är, istället för att jag beslutar vad en relation ska vara, hur jag ska driva och föra en relation framåt, vem jag är i förhållande till relationen, och således att jag står stabil, orubblig, och fast i mig själv och i mitt syfte i livet att föra fram vad som är bäst för alla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligen och fullständigt hänge mig själv till att skapa och formulera, och definiera ett liv för mig själv som även kommer vara till nytta för resten av mänskligheten, genom att mitt fokus ligger på att skapa vad jag ser är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, samt uppleva ångest inför att bli avvisad, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medvetet öva mig själv på, och driva mig själv igenom denna ångest, genom att ta kontakt med nya människor, genom att kommunicera mer, genom att låta mig själv vara tillgänglig, och göra det till en rolig lek att skapa mitt liv, mina relationer och förhållanden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag är rädd, och upplever ångest inför att bli avvisad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte istället göra det till en rolig, spännande, och äventyrlig lek, att se hur jag kan skapa nya förhållanden, lära känna nya människor, och expandera mig själv genom att utveckla mina interpersonella färdigheter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det är en konst att inte låta mig själv ta avvisning personligt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är en konst att låta andra människors ord rinna av mig som vatten, och således att oavsett vad andra säger, eller hur de beter sig, står jag stabil, lugn, och orubblig inom mig själv – i full vetskap om vem jag är, vart jag ska, och att min värde inte påverkas eller styrs av om en annan människa väljer att låta mig komma in i deras liv eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte är farligt, eller kroppsligt komprometterande att bli avvisad, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det helt och håller rör sig om en mental upplevelse, att det är ett s.k. mind-job – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt pusha, driva och föra mig själv igenom denna rädsla inför att bli avvisad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid idén om att andra människor har en förmåga att definiera mitt värde, att jag faktiskt begränsar mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag märker att jag reagerar i att känna sårad, eller värdelös för att någon inte önskar interagera med mig såsom jag hoppats, att jag då säger, och klargör inom mig själv att jag avgör och beslutar mitt eget värde – att jag bestämmer vem och hur jag är – och att jag inte tillåter och accepterar mig själv att definiera mig själv utifrån hur andra beter sig och hur andra talar

Självåtaganden

När jag märker att jag är rädd för att tala ut, och uttrycka mig själv, eller ta kontakt med någon person i min värld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att det nu är rädslan för att bli avvisad som spökar runt – och jag ser att den är rädslan är helt och hållet mental – att det inte finns några fysiska konsekvenser av att bli avvisad, att jag inte blir en mindre värd människa genom att bli avvisad – och jag förstår att det endast är genom att våga ta steget ut och skapa mig själv och mitt liv – genom att skapa förhållanden i min omvärld – som jag kan skapa mitt liv; således åtar jag mig själv att ta steget ut i det okända – att närma mig personen i fråga och tilltala person, eller om jag redan är i konversation – att våga tala ut – våga uttrycka mig själv och formulera mig själv i ord

Jag åtar mig själv att med lekfullhet och glädje, driva mig själv till att bli initiativtagande i mitt förhållande till andra människor – och således åtar jag mig själv att praktiskt leva detta åtagande genom att närma mig människor, genom att öppna min mun och kommunicera med människor, genom att tala och uttrycka mig själv – dela med mig av vem jag är med andra människor – och inte hålla mig själv tillbaka i rädslan för att bli avvisad – utan istället – med stolthet och glädje stå vid min egen sida – gå ut i världen – och utan skam eller att vara generad – basunera att jag är HÄR och detta är vem JAG är

Advertisements

Dag 357: Idén Om Den Svaga Människan

Jag har noterat att jag har en idé om mig själv, och innefattar att jag tror mig själv vara svag och inte kapabel att möta min framtid – den innefattar att jag tror mig själv inte vara tillräckligt vuxen, eller klartänkt för att kunna ta egna beslut och stå vid dem. Resultatet är att jag istället för att närma mig och gå mot framtiden jordad och stabil – blir min gång hackig och begränsad av diverse rädslor som återkommande dyker upp inom mig.

Själva tanken, det som kommer upp inom mig först, bilden som triggar och startar det här inre mönstret är en bild av mörker att svärta – och det representerar tillståndet av ingenting – dvs. att jag faktiskt inte vet vad som kommer att ske i framtiden och hur jag kommer att hantera de utmaningar jag ställs inför – det är än så länge endast någonting jag kan spekulera om.

Efter denna tanke dyker således emotionerna upp, och denna personlighet har som sin grundläggande energi en känsla av osäkerhet och tvivel – och samtidigt en upplevelse av att vara oförmögen att hantera det som kommer komma in i min värld och presentera sig för mig i formen av utmaningar och problem.

Varför tror jag då att denna känsla av att vara oförmögen är riktig? Varför skulle jag vara oförmögen att hantera de utmaningar framtiden kommer bära med sig?

Ja, det handlar nog mycket om vem jag tror mig själv vara, och vad jag tror mig själv kunna klara av, att jag fortfarande ser mig själv lite som ett barn som måste ha hjälp av någon vuxen eller mer kunnig person för att kunna hantera situationer som jag inte tidigare haft att göra med. Men, saken är den att jag faktiskt är vuxen nu, och trots allt har ett intellekt att använda mig av för att hantera svårigheter – saken är att jag faktiskt kan lösa problem och att jag oftast är riktigt duktig på det – att låta mig själv SE och FÖRSTÅ att jag är REDO att möta världen och ta mig an vad som kommer är därför viktigt. Jag har faktiskt förmågan att skapa mitt liv, men jag måste låta mig själv erkänna det – erkänna min potential och min styrka och sedan låta mig lita på mig själv att när det behövs kommer jag att plocka fram dessa egenskaper och hantera mitt liv till bästa förmåga.

Jag behöver därför inte alla dessa alternativa planer och försök att undkomma eventuella konsekvenser, jag behöver inte använda mig av mitt sinne, och ett konstant tänkande för att rädda mig själv inför en eventuellt hemsk och utmanande framtid – utan jag kan istället lita på mig själv att när framtiden väl kommer och knackar på min dörr – då är jag redo att hantera den – då är jag redo att ta de besluten som krävs och röra mig själv framåt – och det är nyckeln för att stoppa dessa emotionella eskapader som kommer upp inom mig – att lita på mig själv att jag kan ta de besluten som krävs – jag kan göra vad som behövs – och därför är fruktan onödig och irrelevant.

Den behövs inte.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé och ett trossystem om mig själv att jag inte är vuxen eller kapabel att ta egna beslut och att röra mig själv in i min framtid – och ta hand om mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv såsom svag och underlägsen i förhållande till systemet – i förhållande till pengar – i förhållande till arbete – och tänka att jag inte på ett effektivt sätt kommer kunna försörja mig själv eller på annat sätt hantera mitt liv i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till min framtid skapa en idé om att jag inte kan hantera oberäknelige eller oförutsedda situationer och svårigheter – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och hålla fast vid ett trossystem att jag inte är kapabel till att effektivt ta hand om mig själv – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta min tillit och tro till andra – och tro att de är mer mogna och kapabla än vad jag är att hantera mitt liv – och att den enda möjligheten som jag således har är därför att söka stöd hos andra som kan ge mig råd och rön inför hur jag ska hantera föra mig själv framåt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera själv såsom underlägsen i förhållande till pengasystemet, i förhållande till att skaffa bostad, och att skaffa familj, och att hantera ansvar för andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp, och ge efter, att låta mig själv sjunka ner i rädsla och ångest inför vad som komma skall i tron att jag är inkapabel att hantera svårigheter och utmaningar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en lögn – att jag faktiskt har styrkan och kraften att kunna hantera svårigheter och utmaningar – att kunna hantera besvärliga och krävande situationer – men att jag inte tillåtit mig själv att erkänna detta för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och se mig själv såsom att fortfarande vara ett barn – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta tilliten i mig själv till andra – att tro att eftersom jag tydligen endast är ett barn med en begränsad förståelse måste andra ta beslut till mig och ge mig riktning i mitt liv – och säga till mig hur jag ska förfara – hur jag ska röra och motivera mig själv – och var jag ska ta mig själv an i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag faktiskt är vuxen och har ett funktionellt intellekt och alla möjligheter samt förutsättningar att ta effektiva och precisa beslut – och att skapa min värld på ett sådant sätt som jag ser är gynnsamt och effektivt för alla involverade parter

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna mig själv och se att jag har vuxit upp – och att jag nu är kapabel att ta beslut, att undersöka möjligheter, att undersöka eventuella riktningar som jag kan ta i livet, och sedan ta beslut om vilket håll jag ska gå åt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna den styrka och förmåga att hantera svårigheter och utmaningar som jag faktiskt äger – och den förmågan jag har att undersöka och bearbeta information för att sedan ta ett effektivt och stabilt beslut om min framtid – som jag faktiskt äger

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att min rädsla är irrationell – irrationell därför att den inte har någon koppling till vad som är verkligt och riktigt – för i verkligheten har jag förmåga att hantera och dirigera mitt liv – i verkligheten har jag resurserna som behövs för att jag ska kunna föra mig själv framåt och skapa ett effektivt resultat inte bara för mig själv men också andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna denna styrkan i mig och låta mig själv leva denna styrkan och gå i mitt liv – ta beslut – och ta ägande över mig själv och min framtid – att helt enkelt ta beslutet att växa upp och bli självständig

Självåtaganden

När jag märker att jag tänker tankar om framtiden, vilka tar sig skepnaden av alternativa framtidsplaner, och vad jag ska göra om allt går att pipan, då stoppar jag mig själv, och jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att dessa tankar uppstår från en plats inom mig där jag inte litar på mig själv, där jag ser mig själv som svag och oförmögen, och utan förmåga att hantera min framtid, hantera oväntade och krävande situationer – således åtar jag mig själv att stoppa dessa tankar – och att föra mig själv tillbaka till min kropp – och erkänna för mig själv – säga till mig själv att jag har förmåga, styrka och möjlighet att hantera vad som komma skall – och att jag inte kan göra någonting genom att tänka på vad som komma skall – utan jag måste hantera det i ögonblicket – och jag litar på mig själv att det är någonting jag klarar av och kan skapa

När jag märker att jag går in i tvivel och osäkerhet inför framtiden, och börjar känna oro inför att jag tagit fel beslut, eller känner oro inför att jag ska ta fel beslut, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag tvivlar på mig själv och känner osäkerhet på detta sätt skapar jag konsekvenser för mig själv, för jag låter inte mig själv effektivt driva mig själv framåt och lita på mig själv att jag faktiskt kan ta effektiva och praktiska beslut som kommer vara gynnsamma alla i min värld och även för mig – och att det faktiskt är någonting jag har förmåga att göra; således åtar jag mig själv att lita på vad jag ser är sunt förnuft – lita på de undersökningar och analyser som jag företagit av de beslut jag gjort eller ska göra – och således sluta tvivla och känna mig osäker – att se att jag gjort allt jag kan göra – och nu handlar helt enkelt om att röra mig själv framåt och skapa min beslut

Dag 344: Vad Händer Om Jag Inte Klarar Det?

9d790f86b918df50Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

Dag 328: Under- och Överlägsenhet

Idag har jag lagt märke till en reaktion av att känna mig själv generad över att jag inte vet någonting, och ångestfylld samt underlägsen inför att uttrycka att det var någonting som sades eller uttrycktes som jag inte riktigt hängde med på eller förstod.

Reaktionen kom upp i en kontext av att arbeta och diskutera med andra människor hur en viss text skulle förstås. Det var delar av denna text som jag hade svårt för att ta till mig, och när en av gruppens medlemmar började förklara innebörden av texten lyssnade jag intensivt, men trots det kunde jag ändå inte riktigt se vad det handlade om. Och det var i detta läge som jag upplevde mig underlägsen, och jag kände ett motstånd inför att erkänna, och visa inför de andra att jag var i behov av assistans för att kunna ta till mig själv texten.

Jag skulle vilja ändra mig själv på så vis att då det är någonting som jag inte vet, eller förstår, att jag då utan någon reaktion, utan att känna mig underlägsen, eller mindervärdig, kan låta mig själv fråga, och ta del av en annans förståelse.

Någonting som jag kan se nu när jag skriver detta, är att jag faktiskt några ögonblick efter jag haft denna reaktion av underlägsenhet, reagerade i överlägsenhet, eftersom jag hade en viss kunskap och förståelse om en del i texten som övriga gruppmedlemmar inte hade. Här ser jag att jag istället för att reagera i överlägsenhet, och se mig själv som förmer än andra, hade kunnat ta ett steg tillbaka, och ovillkorligt visa för mina gruppmedlemmar vad det var jag förstått, och därmed assistera och stötta andra till att stå som mina jämlikar.

En reaktion av underlägsenhet är en möjlighet att ta ett steg tillbaka, och låta mig själv vara ödmjuk, och utan självfördömande låta en annan visa mig dennes förståelse och insikt om någonting. En reaktion av överlägsenhet är en möjlighet för mig att ta ett steg tillbaka, och låta mig själv assistera och stötta en annan till att uppnå samma förståelse som jag.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när det är någonting som jag inte förstår, inte behärskar, inte klarar av, eller inte är effektiv med, och jag ser att en annan är det, att då låta mig själv fråga om hjälp och assistans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället reagera i och som underlägsenhet, och genans när det är någonting jag inte förstår, eller behärskar, och dra mig själv tillbaka, och försöka visa upp en bild av att ”jag visst förstår” – i tron att det hade komprometterat och förminskat mig om jag erkänt och låta mig själv vara ödmjuk och lära mig av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv leva ödmjukhet när det är någonting som jag ser att jag inte förstår, eller behärskar, men som jag ser att någon annan behärskar, eller klarar av mycket bättre än mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur pass mycket jag kan lära mig av andra, genom att observera dem, och lägga märke till deras svagheter, och styrkor, för på så vis kan jag observera mig själv, och se om jag är likadan, om jag har en svaghet som jag måste åtgärda, eller en styrka som jag ännu inte byggt upp och skapat som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna för mig själv att andra ofta är bättre än mig, och mer effektiva än vad jag är på diverse fysiska färdigheter – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna detta, och i detta erkännande låta mig själv vara ödmjuk och lära mig av andra, så att jag på så vis kan växa – och bli mer effektiv, starkare, och mer inflytelserik i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fastna och hålla kvar vid en idé om att det är genant och en svaghet att fråga efter hjälpa, att säga att jag inte förstår, och att låta mig själv lära mig av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ett motstånd, en fruktan, och en ångest inför att erkänna att jag inte vet någonting, eller att jag inte behärskar någonting lika bra som andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara tillfreds med mig själv, och värdesätta mig själv – och således ge mig själv modet och lugnet att helt enkelt fråga, och vara öppen inför andras styrkor som jag kan lära mig själv av – och vara ödmjuk och förstå att jag har ingenting att förlora utan allt att vinna – och att det faktiskt är som så att när jag försöker dölja mina svagheter och inte låtsas om dem – att det är då jag förlorar och missar på möjligheter att expandera och utvidga mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka och sträva efter att upprätthålla och skapa en idé av mig själv av att jag är bäst på allt – att jag klarar allt – och att jag inte har några svagheter – och att jag inte behöver lära mig någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag genom att hålla kvar vid denna illusion endast skadar mig själv – och gör min process längre – för istället hade jag kunnat erkänna för mig själv mina svagheter – och vad jag behöver lära mig – och sedan låta mig själv inspireras och få insikter om hur jag kan förändra och dirigera mig själv genom att observera andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli validerad av andra – genom att de ska se mig som en stark, upplyst och lärd människa – som inte har några svagheter utan endast styrkor och förmågor – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte tjänar eller vinner någonting på att bli validerad på detta sätt – och få uppleva en kort energiexplosion inom mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas djupt och medvetet låta mig själv släppa charaden – och släppa bilden av mig själv som jag försöker upprätthålla – och istället låta mig själv genuint medverka i världen – och inte vara rädd eller orolig för att bli attackerad eller förminskad – för jag förstår att jag endast kan förminskas genom min egen tillåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att mitt värde och min stolthet inte definieras av huruvida andra ser mig som intelligent, och stark eller inte – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv ett okränkbart värde – att stå orubblig – fast och konstant som egenvärde och självkänsla – där jag således vet vem jag är och förstår att ingen och ingenting kan förändra, förminska, eller förstora mig för jag är densamma

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i underlägsenhet, genans, och nervositet inför att det är någonting som jag inte vet, eller behärskar, och som jag fruktar att öppet visa, genom att ta råd, och fråga om assistans från andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag har ingenting att förlora på att vara ödmjuk och öppet låta mig själv fråga andra hur de gör, eller observera andra – när det är någonting jag inte vet, eller inte behärskar och som jag kan bli mer effektiv inom

När jag märker att jag reagerar i överlägsenhet, och känner mig bättre, och förmer än en annan – eftersom det är någonting som jag kan bättre än dem, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick kan förändra mig själv, genom att hjälpa, assistera, och visa en annan hur jag applicerar och rör mig själv inom en viss punkt, för att på så vis skapa jämlikhet och balans mellan mig och en annan – och dela med mig av mig själv såsom jag själv skulle vilja ta emot från en annan; således åtar jag mig själv att ta ett steg tillbaka – och ovillkorligt låta mig själv assistera, stödja, och hjälpa en annan att nå samma effektivitet som jag

Enhanced by Zemanta

Dag 311: Klander jämte Självansvar

En av de mest begränsande mentala beteendemönster som existerar är utom tvivel förebråelse och klander, d.v.s. när man tittar på vad någon annan gör, eller inte gör, och har en reaktion i ilska och frustration, därför att man tycker att denna andra person gör någonting fel, dåligt, och på ett sätt som man själv tydligen aldrig skulle göra det på.

Klander och förebråelse leder en till att aldrig riktigt ta ansvar för någonting som pågår inom en, eftersom dessa alltid så behändigt handlar om vad någon annan gör mot en, och inte om vad en själv håller på med och medverkar i inom en själv. Det är verkligen fascinerande och samtidigt fullständigt värdelöst, för hur mycket potential slösar man inte bort, när man hela tiden går omkring i sitt liv, och låter allt det som pågår inom en i form av reaktioner, tankar, sinnesskvaller, fortsätta bara för att man tycker att det är någon annans fel, när trots allt, valet alltid finns att stå upp, och sätta ett stopp för det hela, att arbeta med, korrigera och släppa en själv fri från den inre upplevelsen; om man tittar på det liknar det en slags masochism, en självtortyr – där man känner sig bra och upphöjd för att man kan klandra någon annan för ens egna inre mentala svårigheter.

Anledningen till att jag tar upp och behandlar denna punkt är p.g.a. att jag idag mött detta mentala beteendemönster, och det är naturligtvis någonting som jag inte vill tillåta och acceptera i mitt liv, eftersom jag vet vad det leder till = absolut ingenting förutom mer konsekvenser, mer separation, mer konflikter – lösningen är alltså att hantera det jag upplever och inte skjuta det under stolen med hjälp av klander och förebråelse.

Vad var det då min upplevelse idag cirkulerande runt, och handlade om? Jo, det handlade om en reaktion jag hade av att jag känna mig själv förödmjukad och kritiserad, vilket tog sig formen av en slags hjälplöshet, och underlägsenhet, och detta blandades sedan med en irritation som kom upp inom mig, vilket vara just klander och förebråelse, där jag projicerade min upplevelse mot någon annan, och inom mig själv att ”detta som händer inom mig, det är inte mitt fel, det handlar inte om mig, utan om dem!”.

Vad som är uppenbart är dock att det var jag som reagerade, det var jag som tog orden som yttrades i ögonblicket personligt, det var jag som följde efter och definierade mig själv utifrån den initiala upplevelsen av förödmjukelse, det var alltså jag som tog beslutet att i det ögonblicket inte vara stabil, här, direktiv, och effektiv.

Lösningen till detta är att jag tar ansvar för mig själv, vilket innebär slutet på klander och förebråelse, att förstå att vad jag upplever inom mig själv är alltid jag och det handlar inte om någon annan, aldrig – detta är också nyckeln till frihet, för genom att leva denna förståelse praktiskt kan jag hantera mina inre svagheter och på så vis sätta mig själv fri, att inte längre ha några inre emotionella svagheter, utan att jag istället är stabil, direktiv, stark och effektiv, där jag kan hantera och dirigera mitt liv utan komprometterande upplevelser.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever det som att någon pratar med mig i en nedsättande, lätt aggressiv och hård tonalitet, att jag då blir kritiserad, hånad och förödmjukad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i detta gå in i en reaktion av underlägsenhet, och hjälplöshet, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga denna upplevelse inom mig själv såsom att vara någon annans fel, någon annans problem, någon annans skapelse, istället för att se att det var jag som skapade denna punkt, och ingen annan, och således måste jag ta ansvar för denna punkt, och jag kan inte förvänta mig att någon annan göra detta för mig, eller till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta vad en annan säger, eller gör personligt, att ta en viss rösttonalitet personligt, istället för att se, inse och förstå att om jag tar någonting personligt handlar detta inte om den andra människan, utan det handlar om mig själv, om mitt beslut inom mig själv att ta någonting personligt, och att reagera på en viss punkt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att gå in i denna upplevelsen av underlägsenhet, och känsla av värdelöshet, faktiskt inte låter mig själv ta ansvar för och ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i ögonblicket när jag märker att jag tar någonting personligt, genom att jag reagerar i en form av hjälplöshet, och underlägsenhet, att jag då i det ögonblicket tar ett andetag, för mig själv tillbaka hit, och stoppar mig själv – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva, och föra mig själv inom mig själv omedelbart till självkorrektion, där jag genast, istället för att gå in i upplevelsen, applicerar självförlåtelse inom mig själv, och inte låter upplevelsen ta kontroll över mig, utan jag tar istället, en och jämlik med upplevelsen, kontroll över mig själv som upplevelsen, och dirigerar upplevelsen som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det mentala beteendemönstret att ta saker och ting personligt är en falsk förståelse om hur verkligheten fungerar, för saken är som så, att ingenting är personligt, utan att allt i denna världen är i sin renaste form endast fysisk materia som rör sig, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, att det är jag som inom mig själv konstruerar ett mentalt drama i förhållande till min värld som är fysisk materia, och låter detta dramat skapa en upplevelse inom mig själv av att jag tydligen har blivit personligt påhoppad av en annan människa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom mig själv, och sluta ge min makt till sinnet, sluta ge min makt till emotioner, och upplevelser, sluta leva livet genom sinnet, utan istället ta det aktiva beslutet i varje andetag, att inte under några omständigheter tillåta och acceptera mitt sinne att styra vem jag är, och om jag trots allt låter mig själv förlora mig själv i sinnet p.g.a. att jag ännu inte står i en direktiv position inom mig själv och i tillräcklig stabilitet för att dirigera punkten, att jag då inte bara låter detta ögonblick trilla genom mina fingrar, utan att jag tar upp det, skriver om det, hittar en lösning, finner exakt vad problemet är och hur jag kan korrigera det, så att jag inte igen låter mig själv gå in i samma typ av upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att livet och min process är väldigt enkel, att jag blir det jag tillåter och accepterar, jag skapar det jag tillåter och accepterar, jag får uppleva det jag tillåter och accepterar, jag får leva med det jag tillåter och accepterar – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit, och att förstå, att jag måste i varje ögonblick ta beslutet att dirigera mig själv, för i annat fall kommer sinnet att ta det beslutet för mig, för på något sätt måste jag ju trots allt leva, och vem som tar beslutet om vem jag är, blir antingen jag, eller mitt förprogrammerade själv som mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är uppenbart att jag inte kan tillåta mig själv att ha en s.k. ”dålig dag” eftersom konsekvensen av detta blir att jag skapar mitt liv, och ackumulerar mig själv som mitt liv i enlighet med denna ”dåliga dagen” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att låta varje dag, varje andetag, vara en byggsten i det monument jag bygger för allas och mitt eget bästa, såsom en karaktär och en värld som är bäst för alla, där inga energier tillåts dirigera och stå bakom beslut, utan där istället sunt förnuft, kärlek för vad som är bäst för alla, och passion att agera i enlighet med det man ser gynnar inte bara en själv men alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet i varje ögonblick att inte låta mig själv vara en följeslagare till sinnet, utan istället i varje ögonblick öva mig själv på att vara en dirigerande kraft för mig själv och mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att sinnet inte i sig självt är dumt, elakt, eller dåligt – utan att sinnet är en maskin som jag förprogrammerat genom de tankar, det sinnesskvaller, de emotioner och upplevelser jag tillåtit inom mig själv genom mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag därför måste ta direktiv styrande kraft över mitt sinne för i annat fall kommer mitt sinne beslut och bestämma vem jag är, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva och föra mig själv varje dag i enlighet med principen om att jag tar beslut, och att mina beslut är baserade på vad som är sunt förnuft, på vad jag ser ger ett utflöde som är bäst för alla, som ger grogrund för den högsta möjliga potentialen, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag måste aktivt stå och leva med denna princip och detta ställningstagande för att jag ska kunna i praktiken leva utifrån en sådan princip

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när denna upplevelsen av att känna mig hjälplös och underlägsen dyker upp inom mig i förhållande till en annans tonalitet, att det då är mitt ansvar att dirigera denna upplevelse, att se till att denna upplevelse får riktning, får styrning, och att jag således inte under några omständigheter kan anklaga en annan, eller förvänta mig själv att en annan ska styra mitt sinne åt mig; det är uppenbart att mitt sinne är mitt ansvar, att mitt sinne är min process som jag måste gå och aktivt ta ansvar över i och som varje ögonblick och att konsekvensen om jag inte gör detta kommer bli att jag låter mitt sinne ta och leva mitt liv åt mig, istället för att jag aktivt lever mitt liv här i varje ögonblick genom och som beslut jag tar i medvetenhet och närvaro här

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i och som en upplevelse av underlägsenhet, och hjälplöshet, då en annan pratar med en tonalitet som jag upplever vara nedsättande, hård och litet aggressiv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag genom att ge och låta denna upplevelse ta kontroll över mig, och styra över mig, ger bort mig själv och mitt liv, och att jag låter någonting ta kontroll över mig som jag inte vet vilka slags konsekvenser detta kommer skapa; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att praktiskt i varje ögonblick ta ett beslut om vem jag är – att jag inte låter sinnet ta över mig utan att jag istället står stabil och aktivt dirigerar vad som kommer upp inom mig – aktivt styr vad som kommer upp inom mig – och aktivt beslutar vem jag är och hur jag är i varje ögonblick

När jag märker att jag reagerar i och som en upplevelse av att ta någonting personligt, och jag märker en irritation inom mig själv såsom klander och förebråelse mot en annan, för jag anser att det är deras fel vad som pågår och händer inom mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i och som att låta mig själv existera i denna förebråelsen och klandret begränsar mig själv och låser in mig själv, och håller mig själv tillbaka från att praktiskt och faktiskt ändra mig själv – således åtar jag mig själv att ta ett andetag, att stoppa denna maktlöshet inom mig själv, och ta tillbaka makt, ta tillbaka styrningen över mig själv, genom att jag i varje ögonblick beslutar och bestämmer vem jag är och inte låter det vara upp till en energi som kommer upp i mitt sinne

Enhanced by Zemanta

Dag 301: Prestige

Att prestera – att vara prestigefull – i mitt liv har detta varit något som jag värderat högt. I stort sett i alla projekt och åtaganden som jag beslutat mig för att ta tag i och driva igenom har mitt mål varit att prestera, att bli bäst, att nå högst, att klara av det värsta, och att vara den där som gör det som ingen annan gjort tidigare.

foretag_personal_presteraDenna lust efter prestige och att nå någonstans som tydligen är ”bättre än här” har drivit mig igenom den universitetsutbildning jag för närvarande läser, och själv grundbulten till denna lust, själva bensinen som jag låtit använda mig av för att driva mig själv framåt i mitt liv, det är en tydlig ängslan och oro. När drömmar, fantasier, och planer kommer upp i mitt sinne, och jag i och med detta upplever den där lilla upphetsningen i min solarplexus, och börjar känna mig själv taggad och motiverad inför att röra mig själv och manifestera den där framtiden och drömmen som jag känner mig så upphetsad över – bakom allt detta ligger en oro och en ängslan – och det är just denna oro och ängslan som jag måste släppa taget om och låta försvinna ur mitt liv för alltid.

Det är intressant att titta tillbaka på mitt liv och se hur jag agerat och förhållit mig till skolan och till diverse projekt som jag beslutade mig att driva igenom på min fritid, och se hur jag genom att vara besatt av denna lust för prestige påverkat min egen upplevelse av mig själv. T.ex. kommer jag ihåg hur jag under en tid spelade ett dataspel när jag var mindre, och det dög inte för mig att jag bara gjorde det för att det var roligt, och för att jag uppskattade den där stunden där jag kunde sitta bara med mig själv, och låta mig själv gå upp i spelets historia och värld – nej – jag systematiserade mitt dataspelade och riktade in mig på att bli så bra som jag bara kunde bli. Jag gick t.ex. runt i timmar med min karaktär i spelvärld och dödade några speciella typer av monster eftersom de gav mig mer poäng än om jag istället hade utforskat och prövat att slåss mot andra och nya monster.

Precis samma sak gjorde jag när jag började spela gitarr. I början gjorde jag det för att det var roligt och jag spelade de låtar som jag tyckte om, men efter ett tag systematiserade jag processen – jag började spela endast vissa typer av skalor för att på så vis träna upp min hastighet med fingrarna, och plötsligt var allt det roliga i musiken som bortblåst och istället var det endast en kamp som utspelades där jag kämpade mot mig själv för att försöka nå någonstans, för att försöka bli någonting, för att försöka vara någonting.

Alltså – slutsatsen av allt detta är att denna lust för prestige inte stöttar mig i mitt dagliga liv, utan istället blir varje andetag endast som något slags hinder som står i vägen för min ultimata succé, min ultimate prestigefulla vinst i slutet på allting – så jag missar de riktiga och faktiska ögonblick som spelar ut sig själva framför mina ögon och har min fokus på något dimmigt och konturlöst mål i mitt sinne och tror bara för att jag har den här positiva känslan inom mig, att det där målet betyder någonting, att det har något värde, och att det är ett riktigt mål.

I denna blogg ska jag alltså arbeta med att släppa taget om lusten för prestige – så att jag kan gå i denna värld, ta beslut i denna värld, prata, leva, tjäna pengar, spela musik, spela dator, och allt annat – utan att jag låter mig själv bli besatt av en önskan att få bli bäst, att få prestera, och att få vinna.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv framåt och motivera mig själv med en lust för prestige, en lust att prestera, en lust att bli bäst och att lyckas, och att i jämförelse med andra få det ”bästa livet” – det ”framgångsrikaste livet” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort och försaka mig själv här såsom en fysisk individ och istället låta mig själv bli besatt av och försvinna i konturlösa och dimhöljda fantasier i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa taget om önskan att prestera, att få visa mig själv oövervinnerlig, att få visa mig själv stark, att få visa mig själv överlägsen, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att släppa taget om detta begär, och denna önskan, i rädslan att om jag släpper taget om detta begär, så kommer mitt liv inte längre ha ett innehåll, det kommer inte längre ha någon substans, det kommer inte längre att finnas någon mening, eller något syfte för mig att existera, utan att jag kommer vara urblåst, urvattnad, och utan någon substans; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli besatt och helt förlorad i och som ett begär att få uppleva min verklighet i enlighet med de fantasier som spelar ut sig själv i mitt sinne istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva HÄR – att uttrycka mig själv HÄR – att vara tillfreds och i samklang med verkligheten som är HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv framåt utifrån en utgångspunkt av att prestera och att få bli erkänd som den bästa, den mesta, den största, och den absolut mest framgångsrika person som någonsin har skådats, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv försvinna, och tillåta mig själv att glömma bort vem jag är, och tappa bort mig själv, eftersom jag inte längre låter mig själv göra saker för mig själv som jag tycker om utan något annat syfte, eller något annat bakomliggande ändamål, än att ge mig själv en stund och ett ögonblick där jag är med mig själv och helt enkelt låter mig själv njuta av ett ögonblick med mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av ett begär att få visa människor i min omvärld att jag är bäst, att jag kommer att ha ett framgångsrikt, ett överlägset, och ett fantastiskt liv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva endast för mig själv och min egen skull, att leva endast för att jag ska känna mig själv som om att jag har det bästa livet som jag kan få; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte bry mig om varken mig själv eller någon annan i min värld, eftersom allt jag följer, och allt jag lyssnar på är en energi, och en upplevelse som stiger upp från mitt solarplexus – där jag känner och upplever en upphetsning inför att kunna vara den bästa och den främsta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fast i och uppleva en konstant ångest inom mig själv inför att inte prestera, inför att inte klara av att i detta livet konkurrera och bli en av de där främsta människorna, som är utifrån sedda som de absolut bästa och högst ansedda; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på, och hålla denna ångesten inom mig själv om att jag måste bli någonting mer än vad den normala och vanliga människan är i tron att om jag inte presterar – då är jag värdelös, då saknar jag syfte, jag saknar substans, och jag saknar mening; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv glömma bort att det finns ingen sådant krav på mig att jag måste nå en viss position och ett visst erkännande i denna världen – jag menar – jag bestämmer vem jag är – jag definierar mig själv – och jag behöver inget arbete att säga till mig vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla inom mig själv en konstant oro inför att jag inte ägnar tillräckligt med tid åt att försäkra mig om att jag kommer prestera och bli den bästa, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig i mitt liv drivas av denna ångest, denna rädslan, denna konstanta oron inför att jag inte gör tillräckligt, inför att jag inte driver mig själv så mycket som behövs, och att jag därför kommer att misslyckas i mitt liv och inte försätta mig själv i en sådan position i framtiden där jag kan uppleva det som om jag presterat – som om jag klarade av de där svåra proven, jag gick igenom eld – och jag kom fram till mitt mål

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att släppa taget om den här konstanta oron och ångesten, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av denna oron, och att se den som mitt varningssystem som säger till mig när jag måste prestera mer, när jag måste satsa mer, när jag måste driva mig själv hårdare, när jag måste se till att jag rör mig själv framåt med mer kraft; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min kropp, till denna fysiska verklighet – och att se, inse, och förstå att jag behöver inte rädsla för att ta beslut – jag behöver inte rädsla för att sätta upp ett praktiskt och effektivt mål – jag behöver inte rädsla för att planera min dag, planera min tid, och att se till att jag får gjort det som behövs göras – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta beslutet att släppa denna oron och att därmed låta mig själv vara fri i detta livet att istället koncentrera mig själv att leva HÄR och skapa mitt liv i varje ögonblick HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att leva HÄR – att se vad som är HÄR – att dirigera mig själv i enlighet med vad som är HÄR – eftersom jag då kommer ta andra beslut än om jag dirigerat och rört mig själv från en utgångspunkt av och som rädsla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag behöver inte hålla kvar vid rädslan och att den hjälper mig inte ändå – rädsla är i sin natur inte praktisk – utan emotionell; alltså är det lönlöst att hålla kvar vid rädsla och allt denna gör är att influera mina beslut – influera mina dagliga levnadsåtgärder – och således göra mitt liv mer ineffektivt eftersom jag inte agerar i enlighet med och i samklang med vad som är här såsom min faktiska och reella verklighet

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i denna oro, ångest, nervositet, och rädsla inför att inte prestera, inför att jag inte kommer kunna göra någonting med mitt liv utan istället bli en helt vanlig och normal människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna längtan och lust inför att prestera är inte skapad av mig utan är någonting jag tagit på mig själv för att vinna erkännande och respekt av människor i min omvärld – men det är någonting jag kan ge till mig själv ovillkorligt; således åtar jag mig själv att sluta söka efter erkännande och respekt från min omvärld och jag släpper således min rädsla inför att inte prestera; och jag åtar mig själv att istället leva prestigelöst i varje ögonblick – fullständigt närvarande här – att leva mitt liv men att inte vara besatt av mitt liv och speciellt inte av vad jag önskar och känner att mitt liv borde bli

När jag märker att jag går in i och som en slags energisk rush av lust för prestige – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att denna rush är rent faktiskt rädsla som jag upplever positivt eftersom det är polariteten till rädslan – alltså när jag medverkar i denna upplevelse är jag inte HÄR och de beslut jag tar är inte mina egna – och är inte baserade på sunt förnuft – på vad som är bäst för alla – utan på vad jag känner och upplever; således åtar jag mig själv att andas – att komma tillbaka till min kropp här – och att röra mig själv utan denna rush – utan denna ångest – och att därmed låta mig själv se klart och tydligt vad som är här i mitt liv och vad som behövs göras

Enhanced by Zemanta

Dag 251: Kroppen Min – En Mindre Extraordinär Rumpa (Del 38)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker att mina skinkor ibland ser för slappa ut.

Kom ihåg att syftet med dessa skriverier är att släppa taget om, och förändra min inre natur av att se på min kropp med fördömande, och utseendefixerade ögon – vare sig upplevelsen, eller fördömandet är positivt, eller negativt. Således förändrar jag mig själv här genom mina skriverier att se på min kropp på ett nytt, konstruktivt, och gynnande sätt som inte föranleder missnöje, jämförelser, eller andra typer av psykologiska problem.

Självförlåtelse

460x0(ByWidth_TopLeft_Transparent_True)1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett fördömande gentemot min rumpa, och tänka att min rumpa, och dess tillhörande skinkor ser för slappa ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se min kropp utifrån ett polariserat synsätt, där jag tittar på min kropp med hjälp av de tankar såsom fördömanden som dyker upp inom mig i mitt huvud – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utan att ifrågasätta – helt, och fullständigt lita på vad som dyker upp i mitt huvud, och tro att bara för att en tanke i mitt huvud säger att mina skinkor är för slappa – att detta därför måste stämma

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tittar på mig själv i spegeln, att gå in i ett kontemplativt tillstånd – där jag funderar på vilka delar av min kropp som är godkända, och hur andra människor möjligtvis ser på min kropp – och om min kropp står sig gentemot andra människors kroppar skönhetsmässigt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta se, och definiera min kropp utifrån idéer om skönhet, idéer om perfektion, idéer om vad som är snyggt, och fult – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå en och jämlik med min kropp när jag tittar på mig i spegeln – och alltså inte fördöma min kropp utan istället uppleva och vara här med min kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att det är bra när kroppen ser ”hård” och ”stark” ut – och tro att det är snyggt när kroppen har stora muskler – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta varför en sådan idé existerar inom mig – är det ens min idé? Är det ens jag som säger inom mig själv att kroppen bör ha dessa kvalitéer? En sak som är säker är att jag inte har kommit på dessa, och i medvetenhet skapat dessa idéer om skönhet – eftersom det är någonting som jag lärt mig; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig om – och lära mig att se mig själv, och människor – bortom den kroppsliga bilden – och istället se vem, och vilka de är såsom levande individer

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vilja se, och erkänna det faktum att mitt utseende inte definierar vem jag är – och att jag som en levande individ inte är bestämd av hur jag ser ut – utan att jag är här såsom en levande individ som andas, och upplever, och uttrycker mig själv i denna verklighet – oavsett mitt utseende; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur begränsande, och ytligt det är att fokusera på utseende – när utseende faktiskt inte spelar någon roll för ens förmåga att leva och uttrycka sig själv

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ärva, och ta efter samhällets, och mina föräldrars idéer om skönhet, och vad som är fult – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lura mig själv att tro att det som kommer upp inom – såsom vad jag tagit efter av andra – är mig själv – istället för att se, inse, och förstå att det är inte jag – utan det är någonting som jag lärt mig, och tagit efter – och således när denna typ av skönhetsfixeringstankar kommer upp inom mig – då förstår jag att det inte är jag – och stoppar således mig själv från att definiera mig själv utifrån, och skapa mig själv utifrån dessa tankar

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tittar på min rumpa, och tänker att mina skinkor ser för slappa ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att mina skinkor, är mina skinkor – de assisterar och stödjer mig att gå – springa – och röra mig själv i denna verklighet – och utan dessa skinkor hade jag varit oförmögen att röra mig; således åtar jag mig själv att SLUTA fördöma min kropp för hur den ser ut – och istället uppskatta, och vara tacksam för min kropps fantastiska funktionalitet som hjälper mig att leva och vara en del av denna verklighet

2. När jag märker att då jag tittar på mig själv i spegeln – att jag går in i ett kontemplativt tillstånd – där jag börjar funderar på om mitt utseende är tillräckligt snyggt, tillräckligt vackert, och tillräckligt bra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att min kropps utseende inte är varken snyggt, eller fult – för om jag tittar närmare på vad som händer – kan jag se att det är tankar som kommer upp inom mig som beskriver verkligheten såsom att vara snygg, eller ful – och inte kroppen jag ser i spegeln framför mig i sig självt som är snygg eller ful; således åtar jag mig själv att amalgamera, och jämställa mig själv med verkligheten – att släppa tankarna och att öva mig själv på att SE direkt här – tills det att jag ALLTID ser direkt och utan någon slags tanke som obstruerar mitt seende

3. När jag märker att jag tänker, och tror att kroppen är ”snygg” när den ser ”hård” och ”stark” och ”muskulös” ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att de tankarna inom mig som definierar min verklighet såsom antingen snygg eller ful – de är inte verkligheten i sig själva utan är endast ackumulerad information som jag inhämtat utifrån utan att ifrågasätta vad det är jag accepterar som sanning; således åtar jag mig själv att ta bort allt det prat inom mig själv i form av tankar – och ta mig själv tillbaka till mitt andetag – tillbaka till min kropp – och leva i enhet och jämlikhet utan någon slags tanke som rör sig inom mitt huvud

4. När jag märker att jag inte vill se, eller erkänna det faktum – att mitt utseende inte avgör vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – JAG AVGÖR vem jag är – inte mitt utseende, inte mina tankar, inte mina känslor, eller emotioner – nej – i slutändan är det jag som bestämmer vem jag är, och hur jag ska uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma att jag inte ska påverkas av mitt utseende – utan ovillkorligt, och fullständigt uttrycka mig själv – utan rädsla, eller självfördömande – oavsett hur jag ser ut

5. När jag märker att tankar kommer upp i mitt huvud, och att dessa håller på att tjattra om vad som tydligen är snyggt, och fult – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – mina tankar är inte sanningsenliga och avgör inte vad som är verklighet – mina tankar är endast kulturellt präglad information som jag tagit efter utan att ifrågasätta – vilket naturligtvis inte är ett effektivt sätt att skapa mig själv på; således åtar jag mig själv att förändra mig själv – och sluta lita på tankar – och istället skapa min egen förståelse, och insikt om vad som är verklighet, och vad som inte är det

Enhanced by Zemanta