Tag Archives: stress

Dag 374: Produktivitetshets

Mycket i dagens samhälle, nästan allt i princip, värderas enligt ord såsom ekonomi (dvs. konsten att hushålla med begränsade resurser), effektivitet, och produktivitet. Hela vårt arbetsliv har besmittats av denna typ av mentalitet – produktionsmentaliteten. Jag har dock mer förståelse för att vi närmar oss våra arbeten med utgångspunkten att få så mycket gjort som möjligt, för i dagens ekonomi är det många gånger vad som krävs för att få saker och ting att gå runt. MEN – det är tydligt att vi också låter denna produktionshets existera i våra privatliv, i våra familjeliv, i våra relationer med varandra, med våra barn – och det är problematiskt.

På något sätt har vi kommit fram till slutsatsen att desto mer vi gör i livet, desto mer vi producerar, desto mer vi hinner med, desto bättre är, desto mer framgångsrika kan vi känna oss själva, desto nöjdare kan vi tillåta oss själv att vara. Men hela tiden i bakgrunden ligger den där känslan av att vi måste göra mer, hitta på ett till projekt, driva den där saken snabbare, fortare, bättre – och det hela leder till att vi aldrig riktigt låter oss själva koppla av – någonsin. Det är uppenbarligen inte någonting som är bra för oss.

Produktionsmentaliteten har också andra massiva svagheter, och den som framträder tydligast är själva utgångspunkten, eller det som oftast är utgångspunkten för vår produktionshets. Det rör sig om en ångest, en ångest för att vi själva, personligen, inte kommer leva det livet vi önskar – vilket leder till att de beslut vi tar, vår riktning, och hur vi väljer vad som ska produceras, när och hur – det är beslut vi tar endast med oss själva i beaktande. Väldigt få människor tittar på hur de kan tillägna sina liv, och sig själva till andra, och vara av faktisk nytta för denna världen på ett existentiellt plan. Allt som oftast drivs vi framåt av vårt egenintresse, vår ångest inför att inte hinna med att leva så mycket som möjligt, att känna av så mycket som möjligt, och att maximera vårt liv så mycket som det bara går.

Mentaliteten om att vårt värde mäts utifrån hur mycket vi producerar/gör/hinner med är en av 2000-talets folksjukdomar. En sjukdom som gör att vi förlorar kontakt med oss själva, och vad som är av sant värde i våra liv. För min egen del har jag kommit till insikten om att produktionsstress endast är någonting som kan existera inom mig när det finns ett egenintresse – när det finns ett begär inom mig om att JAG ska få uppleva något, JAG ska få känna något, JAG ska få klara något, JAG ska få göra något. Därför är en av lösningarna, för att komma ur produktionsstress, och hetsen att hinna med, att i stället lägga fokus på VAD JAG KAN GÖRA FÖR ANDRA – Vad kan jag ge till andra? Vad slags mervärde kan jag skapa i detta liv? Hur kan jag verkligen assistera och stötta i skapandet av ett liv som är bäst för alla?

När man lever och rör sig från en sådan utgångspunkt försvinner stress, och rädsla – för det handlar inte längre om ens egen överlevnad. Det handlar om vad man kan skapa för andra, och vad man kan göra för att förbättra livet för alla. Och det är verkligen befriande att för en gångs skull sluta bry sig om sig själv, sin egen individualitet, sina egna mål, sina egna hopp, begär, och önskningar, och i stället se till helheten, se utanför sig själv, och fråga sig själv: Var och hur är det som jag kan ge andra ett sant värde?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv framåt i livet utifrån en känsla och upplevelse av stress, att jag måste hinna med så mycket som möjligt, jag måste göra så mycket som möjligt och så snabbt som möjligt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stanna upp, att sakta, och fråga mig själv, men vad är meningen med det här egentligen? Behöver jag verkligen leva på detta sätt? Är det verkligen tvunget att mitt liv måste vara denna kampen för att hinna med eller kan jag göra någonting annat med mig själv och mitt liv?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag stressar för att hinna med? Är det verkligen värt att stressa för att hinna med saker? För jag upplever ju ändå inte ögonblicket i sin helhet när ena halvan av mig redan är på väg någon annanstans, och redan stressar för att få klart någonting annat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att lösningen på det här problemet, är att förstå att livet inte kan mätas i produktion, i kvantitet, det kan inte mätas i hur mycket jag får gjort

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att livet inte kan mätas i hur mycket jag skapat, och gjort, under min tid på denna jordytan – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället mäta mig själv, och mitt liv, utifrån vem jag är, utifrån hur väl jag tar hand om mig själv och andra, utifrån hur jag behandlar mig själv och andra, utifrån vem jag är i detta livet, min utgångspunkt, och det syftet som jag gett till mig själv, och som jag beslutat mig själv för att leva, och följa, och skapa utifrån i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att stress, och rädsla på ett djupt plan, kommer från en känsla av otillräcklighet, och orsakas av en för stor fokus på ens eget liv, på ens egen individualitet, där allt som spelar roll är hur väl man själv kommer att lyckas med sin framtid, och sina drömmar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta, att långsamt gå min dag framåt, och fråga mig själv, samt uppriktigt leva inom och som mig själv, beslutet, att ge till andra såsom jag själv vill ta emot, att vara för andra såsom jag vill att andra ska vara för mig, att ge mig själv till en sak som är större än bara mitt eget liv, och uppriktigt bry mig själv om andra skapelser såsom människor, djur och natur

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur det är ruset, upplevelsen av att vara stressad, och att man hela tiden springer genom livet, att detta får en att faktiskt negligera viktiga delar av ens liv, och att det får en att inte riktigt leva, inte riktigt expandera, för man är aldrig, man tar inte del av de möjligheter som finns, man tar inte del av de saker som är runtomkring, utan allt handlar istället om att bli någon, för någon framtid där ute, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta ner, och att ge mig själv tid varje dag till att expandera, till att vara i ögonblicket, till att ta del av vad som är här, och sluta existera i mitt sinne, där jag måste få så mycket färdigt på så kort tid som möjligt

Självåtaganden

När jag märker att jag stressar, och rusar inom mig själv, och att jag vill undvika att ta tag i och göra saker som jag vet är bra för mig, för att jag känner att jag inte har tid, för att jag känner att jag inte kommer få tillräckligt många saker gjorda om jag gör vad jag ser är bra för mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och jag åtar mig själv att göra det jag ser är bra för mig, att släppa känslan av att jag måste rusa genom livet, och i stället ta del av vad som erbjuds och ges i detta ögonblick här

Jag åtar mig själv att sakta ner, att leva och ta del av vad som är här i ögonblicket, och att förstå att jag missar så mycket, när jag hela tiden existerar i en stress, och i en upplevelse av att jag måste klara av så mycket som möjligt, på så kort tid som möjligt, således åtar jag mig själv att sluta rusa genom livet, och ta mig själv tid här, ge mig själv tid till att lära mig nya saker, till att göra sådant jag tycker är roligt, till att hantera och bry mig om min omedelbara verklighet, till att lägga ned tid i mina relationer, mitt boende, och min kropp, och verkligen bry mig om saker och ting, och ge det tid

När jag märker att jag rusar genom min dag, för att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag rusar för att hinna med så mycket som möjligt, då lever jag inte, så det spelar ingen roll vad jag hinner med, för jag är ändå inte här, jag tar inte del av livet, jag låter mig själv inte uppleva, och lukta på blommorna, således åtar jag mig själv att ändra min livsstil, att sluta rusa, och försöka hinna med så mycket möjligt, och i stället VARA MED HÄR, således – i stället för att hinna med – VARA MED

Dag 371: Många åtaganden = Stress?

girl-261182_640Att vara stressad, jäktad, är det samma som att vara effektiv? Många bär säkert på illusionen att desto mer man stressar, desto mer ångest man har, desto bättre går det och ju mer saker kan man få gjorda. Under mina studier träffade jag flera gånger på människor som inte kunde planera ut sina studier över en längre tid och de gjorde i stället allt kvällen före provet, eller inlämningsdagen. Anledningen för att de inte kunde sprida ut sitt arbete, och göra det i maklig takt, var för att de inte kände en ”tillräcklig press” – det fanns inte ”tillräckligt med ångest” när det fortfarande var långt kvar till deadline.

Det verkar alltså som att vi behöver stress och ångest för att överhuvudtaget kunna röra oss själva framåt, men behöver det vara på det sättet? Om vi tittar på de grundläggande komponenterna för fysisk rörelse består dessa av: En fungerande kropp + Ett mål/beslut/en riktning – och har man dessa två komponenter går det att = Skapa rörelse. Till exempel består handlingen av att göra en kopp kaffe av dessa två delar. Du bestämmer dig för att du vill ha kaffe, och sedan rör du dig med din kropp för att manifestera ditt beslut i denna fysiska verklighet.

Rent fysiskt/tekniskt behöver vi alltså INTE ångest eller stress för att få saker och ting gjorda. Men ändå envisas vi med att inte göra saker förrän de är så pass nödvändiga att det blir en fråga om överlevnad – varför?

Man kan ta det tillbaka till vårt beroende av energi för att röra oss själva framåt. Det är en återkommande svaghet som går igen i alla delar av våra liv. Vi rör oss in i nya förhållanden, för att vi känner för det. Vi köper den där nya prylen, för att vi känner för det. Vi skriker på den där dumma grannen, för att vi känner för det. Jag menar i stort allt vi gör styrs av antingen en känsla eller emotion som verkar attraherande eller hämmande. Men är det nödvändigt för oss att ha den här typen av inre maskineri, varför kan vi inte själva besluta oss för vad vi vill/ska/behöver göra, och sedan agera i enlighet med vårt beslut?

Det är möjligt att styra vårt liv i enlighet med PRINCIPER, i enlighet med SUNT FÖRNUFT, det är möjligt att gå bortom behovet av energi för att skapa rörelse, och beslutet att gå bortom energi är det mest FANTASTISKA och självstärkande som du någonsin kommer att göra. Det finns ingenting mer givande än att skapa någonting av egen motor, man ser någonting som man önskar manifestera, och sedan gör man det utan att ha någon inre dragning. Till exempel, du ser att du måste gå med din hund mer än vad du redan gör. Du känner inte för det, utan du har nästan motstånd mot att offra mer av din tid för det ändamålet – men i stället för att låta en sådan negativenergi styra över dig tar du ett beslut att GÅ MED HUNDEN – och sedan gör du det.

Den här metoden att styra sig själv med är verkligen effektiv, och jag har personligen, med just detta sättet att leva, lyckats manifestera ett antal stora, och krävande mål. Kärnan i tekniken är att bli sin EGEN ENERGI – och i stället för att låta känslor och emotioner vara ens drivkraft, låta sunt förnuft, logik, och det faktum att man ser vad som kan förbättras eller göras annorlunda, bli ens motivation och anledning till rörelse. Således ändrar man sin utgångspunkt från att vara energiberoende, till att vara praktisk, fysisk, stabil, och oföränderlig – man är densamma igår, idag och imorgon.

Dag 359: Kvalité framför kvantitet

Ett skapande element av stress som jag lagt märke till är tendensen att vilja göra så mycket som möjligt, att få så många saker gjorda som bara går att få gjorda på så kort tid som möjligt – och det är någonting som för min egen del brukar komma upp inom mig på morgonen när jag går igenom min morgonrutin.

Ett exempel är att jag går upp, sätter på kaffe, gör min frukost – sedan börjar spana på klockan – och jag ser att jag inte har särskilt mycket tid kvar innan jag ska gå. Då kryper den här stressen upp inom mig, för jag hade ju planerat att jag minst skulle hinna med tre andra saker utöver att dricka kaffe och äta frukost, vad ska jag nu göra?

Problemet har alltså att göra med hur jag förväntar mig att jag ska hinna med att under en viss tidsrymd hantera en viss mängd ansvar och åtaganden – men den faktiska tiden till mitt förfogande passar inte in i min planering och samstämmer inte med mina förväntningar om vad jag borde hinna med – det i sin tur skapar stress.

Essensen av stress i det här fallet är alltså förhoppningen om att kunna hinna med mer än vad jag kan hinna med – förhoppningen om att bli färdig med mina åtaganden och sedan kunna röra mig själv till nästa del i mitt liv, till nästa ansvar, och nästa åtaganden, och få mer saker gjorda, producera mer, vara mer effektiv och spara mer tid. Men vad jag ser är att jag genom att leva på ett sådant sätt faktiskt går miste om att livet, och om min fysiska verklighet HÄR – för istället för att vara närvarande och medveten om hur min verklighet rör sig, hur jag själv mår, närvarande i de små sakerna i min värld – så springer jag igenom alltihopa i förhoppningen om att komma till nästa del så snabbt som möjligt.

En del av anledningen till varför jag gör detta är för att jag ser det som någonting positivt och värdefullt att hinna med så många saker som bara möjligt, att det i sig självt ger mig ett mervärde – men det omvända stämmer bättre. Vad som faktiskt skapar mervärde är när jag låter mig själv vara HÄR – närvarande och medveten om vad det är som jag håller på med. När jag faktiskt investerar mig själv i vad jag gör, jag ger det min fulla uppmärksamhet, det är så jag hanterar mina dagliga åtaganden och ansvar effektivt – det är på så vis jag får det resultatet jag önskar.

Därför är någonting som jag ser att jag måste träna, och framförallt under morgontimmarna, att sakta ner, att vara tillfreds med att bara hinna med att göra några få saker innan jag måste bege mig, men att då göra de få sakerna som jag hinner med, effektivt, specifikt, och med närvaro och noggrannhet. På så vis skapar jag kvalité istället för kvantitet – jag skapar substans istället för en utspädd tillvaro – jag skapar värde istället för ett skenbart värde – och framförallt – jag förhindrar stress genom att jag helt enkelt låter mig själv röra mig och arbeta med vad som är här i den utsträckning som tiden tillåter.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte under morgontimmarna och när jag går upp – att sakta ner mig själv och låta mig göra och hantera en sak i taget – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en produktivitets- och effektivitetskaraktär – där jag tror att jag skapar värde och substans i min värld genom att hinna med så många saker som möjligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det enda jag skapar är ett skenbart värde – jag skapar kvantitet istället för kvalitét

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på kvalitét istället för kvantitet – att lägga mitt fokus några få aspekter eller saker och sedan göra dessa effektivt och med fokus på att skapa så bra kvalité som möjligt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den här tendensen inom mig själv att vilja göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt är ett utflöde av den moderna idén om vad värde är – där tydligen desto fler saker man äger – desto fler saker man gör – desto mer värde skapar man – istället för att se, inse och förstå att riktigt värde och riktig substans ligger i kvalité och inte i kvantitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera fokus på kvantitet istället för kvalitét – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta den här personligheten och idén genomsyra mina handlingar – och mitt sätt att leva – där jag tror att desto mer jag gör av någonting – desto mer tid jag lägger ner på det – eller desto oftare jag gör det – eller desto fler gånger jag gör det – desto bättre blir det – istället för att se, inse och förstå att om jag inte gör någonting med närvaro – i medvetenhet – genom att vara här med vad jag gör – så är det i praktiken ingenting värt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag levt mitt liv från denna kvantitetsidé – vilket visar sig i hur jag närmar mig saker i mitt liv – t.ex. i hur jag närmar mig mina studier – där jag tänker att för att kunna producera ett effektivt studieresultat måste jag lägga ner si och så mycket tid varje dag – jag måste t.ex. studera 8 timmar om dagen – och för att kunna röra mig själv framåt i min process och skapa mig själv måste jag lägga ner en viss tid på det varje dag – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det faktiskt inte är så mycket mängden tid som spelar roll – utan istället kvalitén på den tid jag lägger ned – hur noggrann jag är – hur mån jag är om vad jag gör – hur närvarande jag är i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé att desto mer jag gör – desto mer värde skapar jag – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att under morgontimmarna driva och pressa mig själv i stress i ett försök att hinna med och klara av så mycket som möjligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns andra saker att ta i beaktande vid min rörelse i denna världen – att det finns andra variabler som avgör hur jag skapar värde och vad som är värde – och att det är någonting som går att se tydligt i kvalitén på produkter – där en produkt som skapats med mer möda och omtanke håller längre än en produkt som skapats snabbt och med minsta möjliga resursförbrukning – det är samma med mig själv och vad jag skapar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lägga fokus på att det jag gör i ögonblicket är någonting som jag gör tillfullo och med hela min kropp – med hela min närvaro – någonting som jag lägger ner hela mig själv i och som – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta det vara min utgångspunkt oavsett vad jag gör – att som jag håller på med här just nu är vad jag gör tillfullo – och att jag således inte existerar i en polariserad separation inom mig själv mellan vad jag vill och hoppas kunna göra – och vad jag håller på med just nu för tillfället

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag påbörjar min dag – och ser framför mig vad jag ska göra under dagen – att då lägga upp min tid på så vis att jag kan i tillräcklig utsträckning ta hand om de ansvar och åtaganden som jag har – och såldes inte ta på mig själv mer, eller försöka mer än vad den tiden jag har tillåter – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att det är just denna aspekten av att inte i tillräcklig utsträckning beakta den tiden jag faktiskt har – och planera mitt liv realistiskt och i enlighet med vad som är fysiskt möjligt som är en viktig del av det som skapar stress inom mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag låter mig själv röra mig naturligt med och som den tid jag har – och göra det som är framför mig – kommer jag antagligen att hinna med att göra mindre, lägga ner mindre tid på olika slags projekt – MEN – det jag gör kommer att hålla en mycket högre kvalitét – det jag gör kommer att vara någonting som jag kan vara stolt över och ta mig med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det här senare sättet att leva på – där jag lever för kvalitét – och där jag ger mig själv tillräcklig tid för att påbörja och avsluta min ansvar och åtaganden – att det är ett mycket hälsosammare och fullgörande sätt att leva på – helt enkelt för att jag fullgör mina åtaganden – och gör vad som är framför mig tillfullo och inte halvdant bara för att hinna med det

Självåtaganden

När jag märker att jag vill stressa, att jag vill forcera för att hinna med så mycket som jag bara kan, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag försöker forcera och hinna med så mycket som bara är möjligt – att jag då komprometterar alla de saker jag gör – att de punkter som jag hanterar blir av sämre kvalité och att jag inte heller är medveten och närvarande med vad det är jag håller på med – således åtar jag mig själv att när det händer – att släppa taget om att försöka få alla de där sakerna jag inbillar mig i mitt sinne gjorda – och istället fokusera på att göra några få saker som jag med säkerhet vet att jag kan göra utan att kompromettera kvalitén – och jag åtar mig själv att således omstrukturera mitt schema och min plan till att vara förenlig med denna fysiska värld och mina förutsättningar

När jag märker att jag stressar, och vill snabba på för att bli klar så snabbt som möjligt så att jag kan hinna vidare till nästa del, och nästa sak på min lista, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag går in i och motiverar mig själv utifrån denna stress, och ångesten, ja då skapar jag saker som saknar kvalité, jag skapar saker som saknar själ och substans – och således åtar jag mig själv att istället fokusera på kvalité  – att fokusera på att det jag gör verkligen har substans – att jag ger mig själv till vad jag gör – och att jag tillfullo är här och investerar mig själv i vad jag gör – och således åtar jag mig själv att göra några få saker riktigt bra – istället för att göra en mängd saker undermåligt

Dag 355: Att Skapa Mig Själv Här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en polaritet där jag å ena sidan har ett begär efter att lyckas och bli berömd, signifikant, och speciell i denna världen, och visa mig själv användbar och duglig, och å andra sidan ha en rädsla inför att inte lyckas, inte göra något meningsfullt med mitt liv, och inte skapa någonting av värde och signifikans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom denna polaritet generera och skapa energi inom mig själv i mängder

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som ångest och stress inför att jag inte skrivit min tentamen tillräckligt effektivt, och att jag därmed inte kunnat tillägna mig själv det bästa betyget, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett undertryckt, och hemligt begär, att jag ska kunna stå med mina betyg i handen, och känna mig själv fullständigt lugn och trygg, genom att jag vet att de betyg som jag skaffat mig själv kommer att kunna leda mig in i vilket yrke som jag än väljer – och därmed förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka min stabilitet och mitt värde i att lyckas i denna världen avseende karriär, avseende pengar, finanser och framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som ångest, stress och rädsla inför att inte ha kontroll över min framtid, och över att inte kunna tillskapa min framtid såsom jag föreställer mig själv att den ska utvecklas, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid denna illusoriska drömmen, om att jag ska kunna bygga upp och skapa min framtid precis i enlighet med de drömmar, fantasier, och idéer som jag frammanat inom mig själv – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den där drömmen efter den perfekta verkligheten, det perfekta livet, och att allt bara ska gå i lås, att den är illusorisk och endast existerar i och som mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en fantasi om att jag ska kunna göra vad jag vill med mitt liv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på min framtid såsom en bana på väg uppåt, såsom någonting jag eventuellt kommer att nå, där jag kommer till en position i min värld där jag äntligen kan slappna av och ge efter, där jag äntligen kan låta mig själv sjunka tillbaka i min kropp, och inte längre vara i en konstant stress, ångest, och nervositet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att denna idén om vad som ska hända och inträffa i min framtid inte är riktig – det finns inget sådant framtida slott där jag äntligen kommer att äga alla förutsättningar för att leva ett liv i ett avslappnat tillstånd – utan istället är det jag måste göra att skapa mig själv här – kreera mig själv här – och skapa den där fysiska närheten i mig själv där jag är avslappnad – tillfreds och lugn – där jag inte existerar i en konstant storm av rädslor utan där jag är stabil

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att om jag verkligen vill skapa min framtid i enlighet med de här orden, stabilitet, värde, fulländning, och frid – då är det någonting som jag måste skapa som mig själv – jag kan inte förvänta mig att något arbete, något hus, en hund, eller ett barn, eller någonting annat kan skapa detta till mig – utan jag måste göra det för och som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och träna denna förmåga att i varje andetag släppa taget om den ångest som kommer – hur riktig den än upplevs – och föra mig själv tillbaka till mitt andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den enda friheten som faktiskt finns i denna världen som jag kan skapa är den friheten jag lever inom mig själv – där jag står fri från rädsla och ångest – och där jag skapar mitt liv i enlighet med de orden jag ser att jag vill leva – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig på att leva frihet – frid – värde och fullständighet – att stå som dessa orden i och som varje andetag och således släppa taget om den där fantastiska framtiden jag ser framför mig – och som jag hoppas ska bli till en verklighet

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att de projektioner jag har mot framtiden inte är riktiga – de är illusoriska och inte en faktisk verklighet – utan tjänar endast till att dra mig bort från vad som är riktigt och faktiskt vilket är den verklighet jag existerar i och som här – det andetag jag har här med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv in i alternativa dimensioner och verkligheter – och ha mitt fokus delat där en sida av mig existerar i en förhoppning om ett visst framtida utflöde – och en annan sida av mig existerar här – i rädsla och ångest inför att inte kunna manifestera och skapa den där framtiden jag hoppas ska inträffa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att frid endast är någonting som kommer att uppstå inom mig när jag släpper taget om rädsla – och för att inte ha rädsla kan jag inte heller ha några begär – för i varje begär föds och uppstår en rädsla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra och dirigera mina begär – att omdefiniera dem till att utgöra faktiska omständigheter som är verkliga – som är praktiska – och som jag kan leva i mitt dagliga liv – och som jag således inte projicerar ut i framtiden och sedan skapar ett förhållande av brist gentemot

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig bristfällig i mitt nuvarande liv, och tänka att det är någonting som saknas, och någonting som måste tillföras för att mitt liv ska bli mer gynnsamt, trivsamt, och bekvämt, och att jag därför måste ut i framtiden, måste projicera mig själv till någon plats där ute i evigheten, där jag känner, och kan föreställa mig själv att jag har det där jag tror mig själv fattas – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att åtgärda mina brister här – att titta på mina projektioner – se vad det är de symboliserar och visar mig – och sedan ta och leva dessa orden mina projektioner visar här i varje andetag – leva dem praktiskt och fysiskt i mitt dagliga liv – och således sluta leta och söker efter någon alternativ perfekt framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig som bristfällig för att jag inte har ett arbete, inte har en anställning, och inte har någon trygg och säker inkomst – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera trygghet i förhållande till anställning, och pengar, och därför längta och projicera trygghet in i framtiden, istället för att jag omdefinierar och lever trygghet här som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva trygghet här på så vis att jag tryggt låter mig själv sjunka tillbaka i min kropp och vara stabil samt jordad – och att nära en rädsla dyker upp inom mig – att applicera detta ordet – att jag är här – jag är jordad – att oavsett i vilken situation jag hamnar står jag här med mig själv och går min process – oavsett vad som händer är jag här och för mig själv tillbaka till min kropp och vad det är jag håller på med

Jag åtar mig själv att sluta projicera delar av mig själv in i framtiden, och således åtar jag mig själv att ta tillbaka orden trygghet, värde, och fullständighet till mig själv, och leva dessa orden praktiskt och fysiskt

Således åtar jag mig själv att leva ordet värde – såsom att det värdet jag har står i förhållande till min applikation och min rörelse i min process – och hur effektivt jag applicerar mig själv och skapar ett mervärde genom att dela med mig av mig själv och min process till andra – och genom att stå som ett exempel för andra och visa att det går att ändra på sig själv

Jag åtar mig själv att leva ordet fullständighet såsom att jag i varje ögonblick övar mig på att vara fullständigt närvarande, och sluta flacka i mitt sinne, fram och tillbaka mellan alternativa verkligheter, drömmar, fantasier, och tankar – utan istället vara fullständigt här med min kropp – och förstå att detta är riktig fullständighet – detta är vad det innebär att vara komplett och färdig i en praktisk och fysisk bemärkelse

Jag åtar mig själv att släppa taget om kontroll och förhoppningar inför min framtid – och istället omfamna och gå varje ögonblick såsom det utvecklar sig självt här – och ha tillit till mig själv att jag kommer hantera och dirigera mitt liv såsom det öppnar upp sig här – effektivt och ändamålsenligt – att jag kommer att se vad som krävs och vilka lösningar som står till buds och sedan applicera dessa – således åtar jag mig själv att lita på mig själv – och att nära samt träna denna självtillit genom att i ögonblick stoppa tankar, emotioner och känslor – och föra mig själv tillbaka till min praktiska och fysiska verklighet här

Dag 354: Tidsnöd

När jag sitter och gör någonting där jag måste koncentrera mig mycket för att kunna nå någon slags framgång, t.ex. när jag sitter och pluggar, har jag en tendens att gå in i en slags isolation. Jag låser helt enkelt ute omvärlden för den “stör mig” – och när någonting sedan kommer in och önskar uppmärksamhet blir jag irriterad och arg.

Det hände idag när jag satt och pluggade och min partner ringde mig – hon undrade om jag kunde hjälpa henne att bära in matvarukassar. Till en början ville jag säga nej och säga: ”Jag pluggar, har inte tid!” – men jag beslutade mig trots allt för att gå och hjälpa till. Men jag märkte att jag var irriterad, och kände mig en aning utnyttjad av min partner, och som om att hon inte i tillräcklig mån tog i beaktning att jag pluggar inför min tentamen och därför borde få lämnas ifred.

När situationen var över och jag tittade tillbaka kunde jag konstatera två saker. För det första hade jag tillräckligt med tid för att gå och hjälpa min partner, och bara för att jag avbröt mina studier ett kort tag betyder ju inte att jag är oförmögen att komma tillbaka till dem när jag är klar. För det andra märkte jag att det som höll mig kvar i den där isolationen, och känslan av att jag inte har tid att hjälpa till, var stress och ångest – jag ville inte ”slösa” bort min tid – men faktum är att jag inte hade slösat bort min tid för att hjälpa en annan bära in mat är ju faktiskt något praktiskt, ändamålsenligt och produktivt. Det är alltså intressant att se att mina reaktioner inte har någon faktisk bäring i denna fysiska verklighet – de är helt och hållet mentala idéer och definitioner om hur världen fungerar.

Reaktionen som jag kommer arbeta med i denna blogg är alltså den irritation som kommer upp inom mig när jag känner mig pressad att färdigställa något och någon dyker upp och begär min uppmärksamhet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och irriterad när någon närmar sig mig och vill ha min uppmärksam när jag sitter och gör någonting som jag behöver koncentrera mig på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag studerar, arbetar eller på något annat sätt koncentrerar för att skapa någonting, eller hinna med någonting, att då gå in i och som en reaktion och upplevelse av stress, och ångest, och motivera mig själv ifrån denna anspänning inom mig själv att jag måste bli klar, och jag måste producera ett visst slags resultat inom en viss fastlagd tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag rör och motiverar mig själv med utgångspunkt i denna anspänningen skapar jag konsekvenser för mig själv, där jag upplever det som en strid, och som ett slöseri med tid att gå upp och hjälpa en annan, eller låta mig själv ta ett ögonblick att vara med mina katter, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att närma och gå mina ansvar – mina åtaganden – med och som mitt andetag – med och som min kropp – och inte låta mig själv bli besatt i en stress- och tidsnödskaraktär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en tidsnödskaraktär som jag går in i och rör mig själv utifrån – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra denna tidsnödskaraktär till min normala livsstil – där jag inte tillåter mig själv att hjälpa en annan att bära in matvarukassar, att låta mig själv vara lita med mina katter, att låta mig själv göra en kopp kaffe, eller gå och vila mig, för jag känner det som om att detta vore ett slöseri på min tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är ett slöseri med tid att spendera tid med mina katter, eller att hjälpa min partner bära in matvarukassar, och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapat en mycket begränsad definition av slöseri, där jag ser slöseri såsom att vara allt som inte låter mig själv tjäna mer pengar, och säkerställa min position i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad och frustrerad när någon ber mig att göra någonting, när jag tycker mig själv utföra någonting annat under tidspress – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en upplevelse av att vara under tidspress, och av att vara i tidsnöd – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapar konsekvenser för mig själv när jag går in i denna karaktären och låter den styra och kontrollera mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag studerar, eller gör något slags arbete, någonting som har med pengar att göra, att då gå in i en tidspress och tidsnödskaraktär – där jag upplever det som om att jag måste vara så effektiv och sparsam som möjligt med den tiden jag har – och nyttja exakt alla sekunder till sin maximala omfattning – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig att studera och att jobba från en utgångspunkt av att ta det mer lugnt – och vara mer avslappnad

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att förstå att den tidspress och tidsnöd jag upplever inte är faktisk och riktig – utan att den är en fiktion som jag skapat genom att medverka i ångest och rädsla inför min framtid – och inför hur jag ska skapa mitt liv i denna världen – således åtar jag mig själv att när mina katter eller min partner vill ha uppmärksamhet emedan jag studerar, eller gör någonting annat som kräver min koncentration, att då släppa taget om mina studier, eller mitt jobb ett tag, och vara med katterna eller min partner – och förstå att det komprometterar inte mig för jag har tillräckligt med tid

När jag märker att jag går in tidsnödskaraktären – vilket jag kan känna genom att jag andas snabbare, jag tänker mer på vad jag ska göra och hur jag ska göra det, jag börjar titta på klockan för att se att jag hinner med och är i fas med mitt schema, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att andas djupt ut och in – och slappna av i min kropp – och på en fysisk praktisk nivå sakta ner mig själv och mitt tempo – och låta mig själv mjukt följa med i dagens ansvar och åtaganden – och inte göra det till en tidsnödssituation

Dag 340: Stress på jobbet

Någonting som jag gör på jobbet är att jag stressar och blir nervös inför att göra misstag, och det gäller framförallt när jag ska lämna in någonting som jag arbetat på, och jag vet att det jag gjort kommer bli granskat av mina överordnade.

Det som sker är att jag arbetar på vad jag nu håller på med, det kan vara en text, eller något liknande, och när jag märker att jag börjar bli redo, då blir jag orolig inför att det är någonting som jag missat, eller glömt, som kommer innebära att min överordnade hittar ett misstag, och sedan konfronterar mig med detta.

Den motsatta polariteten som denna rädsla spelar mot är att jag önskar och vill att mina överordnade ska vara nöjda med min prestation, att de ska komma till mig, berömma mig, och tycka att jag är en viktig, givande, och önskvärd resurs. Det finns alltså ett behov inom mig av att få bli accepterad och att få bli erkänd – någonting som jag i dagsläget inte ger till mig själv.

Jag har tidigare arbetat med denna punkt, och den kommer fortfarande upp inom mig, och jag har inte på ett tillfredsställande sätt lyckats förändra den, vilket då innebär att jag framförallt måste arbeta med den korrektionen, och göra den praktiskt gångbar, så att jag kan applicera den i det ögonblick när jag märker att jag börjar oroa mig själv inför hur min överordnade ska reagera på det jag skriver eller gör. En annan dimension som jag ännu inte arbetat tillräckligt med är den positiva, känslan av tillfredsställelse, och lycka, när jag gjort någonting på ett enligt min överordnade, effektivt och välgjort sätt – då blir jag nämligen glad, och känner mig exalterad – en rädsla, som är en negativ punkt, kan endast existera så länge det finns en polaritet – en positiv och en negativ sida. Dagens blogg kommer således att ägnas till att gå djupare in i denna positiva dimension av min stress och ångest.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att min överordnade, att mina kollegor, ska tycka att jag gör ett bra arbete, och att jag är rolig, givande, och bra att ha med i arbetslaget, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag arbetar, sträva efter att tillfredsställa andra i min omgivning, istället för att se till att jag är tillfredsställd, och att jag är nöjd med det arbetet som jag gör, att jag är medveten om och ser att det arbetet jag gör, är det bästa som jag kan förmå mig själv till att skapa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter min överordnades erkännande, godkännande och acceptans, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva mig själv exalterad, och upphetsad, och glad, över att jag fått förtroende och erkännande från någon som står högre än mig i hierarkin på mitt arbete, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och manifestera en rädsla, och en stress, inför att det motsatta ska inträffa, och inför att min arbetsgivare, och mina överordnade ska bli missnöjda med mig, och tycka att mitt arbete inte är värt någonting, och att de inte längre vill ha mig på arbetsplatsen överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa och etablera självvärde, stabilitet, och respekt för mig själv genom att tillerkännas erkännande från mina överordnande, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra denna punkten, genom att istället för att söka i andra utanför mig efter erkännande, att jag istället står i mig själv i den positionen, av att jag låter mig själv vara ansvarig inför vad jag gör, det jag producerar, och det jag skapar, och att jag ställer krav på mig själv att det jag gör ska vara till min fulla potential, och att jag således inte skapar halvdana produkter, och att jag driver mig själv till att göra, och skapa det bästa möjliga som jag kan skapa, inte för att jag vill imponera eller få erkännande från en chef, utan för att det är någonting som jag vill att jag ska göra och leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på mitt jobb, gå in och som stress, ångest, och rädsla, för att jag vill vara säker på att det jag producerar och skapar kommer att initiera i min överordnad en känsla av positivitet och att jag därmed kommer få beröm, erkännande och ett högre anseende, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min egen auktoritet, och från mig själv som min egen överordnade, där jag står i varje ögonblick, och erkänner mig själv när jag gör någonting tillfredsställande och effektivt, och att jag gör mig själv ansvarig inför mig själv, att det jag producerar är till min fulla potential, och att jag således slutar att luta mig själv mot någon slags chef, eller överordnad, som jag ska tillfredsställa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande från mina kollegor, och min överordnad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra kvalitén på mitt arbete beroende av att jag har någon att visa mitt arbete inför, och förhoppningsvis få något slags positivt gehör för, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna utgångspunkten i mitt liv leder till att jag komprometterar mig själv och skapar mig själv till att endast ge saker och ting mitt allt, när jag gör det för någon annan än mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva och röra mig själv mot att stå ansvarig för mig själv i mitt liv och vara min egen överordnad – och att jag därmed slutar försöka imponera på andra – och istället blir min egen referenspunkt som jag ser och bedömer om huruvida jag faktiskt ger saker och ting mitt yttersta eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli stressad, ångestfylld och nervös när jag ska lämna in någonting till min överordnad, eller ska göra någonting som jag vet kommer bedömas av en annan, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om och ett krav på mig själv att jag alltid ska lyckas, och att vad än jag gör, så ska jag erhålla ett positivt erkännande från dem som är i min värld, och att om jag misslyckas med detta, så är jag ett misslyckande, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån vad jag tror att andra känner och tycker om mig, och vilken slags respons jag får på saker och ting jag skapar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället vända mig inåt, och skapa för och som mig själv, skapa och uttrycka mig själv såsom ett självuttryck, och inte söka efter någon annan människas erkännande eller positiva respons utan att jag göra saker och ting så effektivt, och bra som jag kan, inte för någon annan, utan för att jag själv vill göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag producerar någonting på mitt arbete, att då placera min uppmärksamhet på mig själv, och ändra min utgångspunkt, från att producera för att bli accepterad av andra, till att producera, skriva, läsa, lära mig, för och som mig själv, såsom ett uttryck av mig själv, och fokusera på att göra arbetet på det bästa möjliga sätt jag är förmögen att klara av – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt arbete separera mig själv från mig själv – genom att placera min uppmärksamhet och mitt fokus utanför mig själv – istället för att låta min uppmärksamhet och mitt fokus vara HÄR – i min kropp – i mitt andetag – och tillfullo i vad det är jag håller på med och arbetar med

Självåtaganden

För att mer effektivt korrigera denna punkt behöver jag etablera vad slags ord det är jag inte tillåter mig själv att leva – och jag ser att det har att göra med att vända mig inåt, och att göra någonting för mig själv = självuppskattning.

Alltså – när jag sitter på mitt jobb, arbetar med domar, och gör utkast, som jag sedan skickar vidare till min överordnade, då åtar jag mig själv att göra det för mig själv, och som mig själv, att uttrycka mig själv i det jag gör, och producera till min fulla potential, så noggrant, specifikt, och fulländat som möjligt, inte för att tillfredsställa min överordnade, utan istället för att det är någonting jag gör för mig själv – och i detta låter jag mig själv uppskatta mig själv och det jag gör, och berömma mig själv, och erkänna mig själv, när det är någonting jag gjort vilket jag verkligen anser är ett uttryck av och som mig själv, där jag lagt hela mig själv i processen och skapandet av produkten i fråga – och således åtar jag mig själv att i och med detta sluta jaga efter erkännande, uppskattning, och acceptans från mina överordnade.

NegativWikipedia: Maurits Robert Delchot better known by his stage name Negativ is a Dutch rapper, actor and radio broadcaster of Surinamese origin from Amsterdam-Oost.

Dag 339: Reaktioner i förhållande till konflikt

Idag hade jag en konflikt med en person i min värld och jag ska i denna blogg arbeta med de reaktioner som kom upp inom mig i och med denna konflikt.

De emotioner som dök upp inom mig var nedslagenhet, depression, hopplöshet, skuld och ängslan – jag var nedslagen, och kände mig hopplös därför att jag tyckte det var dumt att situationen utvecklade sig till en konflikt. Ängslan upplevde jag därför att jag var orolig över hur denna konflikt påverkade mitt förhållande med personen i fråga, och jag kände skuld för jag var ansvarig för konflikten och hur den utvecklade sig.

Själva konflikten och vad den handlade om kommer jag inte gå in närmade på i denna blogg, utan här kommer jag fokusera på de emotioner som dök upp inom mig när konflikten var till ända. Dessa reaktioner ser jag blev stimulerade av hur jag upplevde att den andra personen tilltalade mig, vilket jag tyckte var abrupt, ovänligt, och hårt, och inte som jag hoppats, vänligt, trevligt, mjukt, och inbjudande.

Det var uppenbart onödigt att inleda denna konflikt, men på sätt och vis även gynnsamt, eftersom jag ser hur jag fortfarande låter mig själv ta det personligt, bli ledsen, och påverkad av hur andra känner sig, vad andra säger om mig, och vilket röstläge de använder sig av. Det är även någonting som jag kan märka i andra delar av mitt liv, även fast de i dessa dimensioner inte är lika starka och överväldigande reaktioner, utan där förekommer denna typ av upplevelse mer subtilt, och i formen av tankar som smyger sig upp lite här och var.

I vart fall ser jag att denna punkt är viktig för mig att arbeta igenom, så att jag kan hantera konflikter i min värld utan att jag tar det personligt eller låter mig själv känna mig nedslagen och förnedrad, jag måste lära mig själv att stå stabil och förhålla mig opersonligt till min verklighet oavsett vad som sker – vilket naturligtvis är mycket svårt, men det är min slutdestination.

Ett ord som jag ser att jag kan leva för att assistera mig själv att igenom denna punkt är objektivitet – vilket jag kan leva genom att träna mig på att bara hantera situation praktiskt, och vara brutalt ärlig mot mig själv när jag ska prata eller uttrycka mig själv, om det jag säger är av praktiskt värde, eller om det har en utgångspunkt i emotioner och känslor.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt och uppleva mig själv nedslagen, ängslig, hopplös, och deprimerad när jag haft en konflikt med en annan, eller när jag har en konflikt med en annan, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att ”jag är inte förstådd” – ”jag är inte uppskattad” – och låta dessa tankar skapa min upplevelse av mig själv – där jag känner det som om att en annan är emot mig och vill skada mig och att jag därför har en rätt att bli ledsen – ta det personligt – och se mig själv som ett offer för situationen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag är underlägsen människor i min omvärld, och att när de talar i ton som jag upplever är nedvärderande, och strikt, att jag då blir skadad, misshandlad, och mentalt utsugen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som ett offer för situationen, och som ett offer för de upplevelserna som dyker upp inom mig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig anklaga den andra personen såsom att vara ”för hård” mot mig och såsom att ”skada mig” – och tro att jag p.g.a. detta har en rätt att bli ledsen, nedstämd och känna mig hopplös, för tydligen har jag inte blivit behandlad på ett sådant sätt som jag tror, och tycker är positivt och bra, och såsom jag borde bli behandlad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en känsla nedstämdhet, och misslyckande, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inombords kritisera mig själv för att konflikten uppstod, och kritisera den andra människan för att konflikten uppstod, och tänka att det var dumt, det var tragiskt, och det var hemskt att konflikten uppstod, och att den egentligen inte borde ha uppstått, utan egentligen borde jag inte uppleva mig själv på det här sättet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idéer, tankar, och fantasier inombords, om hur jag tror, tänker, och antar att min värld bör vara, och hur jag bör vara, och hur jag bör uppleva mig själv, istället för att jag låter mig själv hantera och dirigera vad som faktiskt kommer upp inom mig, och hantera och dirigera min värld såsom den faktiskt ter sig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma och anklaga den andra människan för sättet jag upplever mig själv på, och tänka att om det inte varit för dem, så hade jag inte upplevt mig själv såhär, utan jag hade istället varit mycket mer stabil, mycket mer säker, och mycket mer direktiv inom och som mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ansvar för mina inre reaktioner av att känna mig kritiserad, bortkörd, och avvisad, genom att projicera dessa reaktioner på andra människor och tänka att det är deras fel, och att de måste ändra sig, och att jag inte behöver ändra mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och låta mig själv ovillkorligt hantera, styra, och dirigera de upplevelser som kommer upp inom mig, och göra detta direkt, och inte anklaga någon annan, för jag ser, inser och förstår att de upplevelser som dyker upp inom mig är jag själv, och har inte med någon annan än jag själv att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hysa agg mot den andra människan, och spänna mig själv när jag talar med dem, i tron att de gör någonting, eller har gjort någonting som är fel mot mig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag hyser agg mot den andra människan, och visar min missnöjdhet, att jag på det viset tar hämnd, och återtar min ställning, istället för att se, inse och förstå att min ställning aldrig har förlorats, och att min ställning aldrig har påverkats, och att den andra människan faktiskt aldrig har gjort någonting gentemot mig, utan att den upplevelsen jag har är någonting som jag skapat själv, och någonting som jag har närt själv, och någonting som jag har gjort verklighet inom mig själv och således någonting jag måste ta ansvar för

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ängslig att den andra personen nu inte tycker om mig, och att vi nu har skapat en klyfta mellan oss som inte går att reparera och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig, nervös och ängslig för vad andra tycker om mig, hur andra värderar mig, hur andra ser mig, och vilket slags betyg de sätter på mig i fråga om hur nära jag är dem – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag låter mig själv påverkas och influeras av mina rädslor av vad andra tycker om mig, istället för att stabilisera mig själv här i och som min kropp, i och som mitt andetag, och röra mig själv i jämlikhet med och som min kropp här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, irriterad och frustrerad på en annan i min värld när de inte är så pass ambitiösa, och bryr sig så mycket om saker som jag tycker är viktiga, och som jag tycker de ska bry sig om, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas, och skapa ett begär inom mig, att alla ska tycka, känna, och vara som jag, och att varje gång jag säger, eller gör någonting, att alla i min omvärld genast och ögonblickligen ska åtlyda detta, och finna sig i, och styra sina liv utifrån hur jag skapat och baserat och byggt upp mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra ska vara som jag för att jag ska vara stabil, säker och trygg inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att så fort människor i min omvärld inte på ett positivt och enhälligt sätt ställer sig bakom mig, och driver sig själva, precis så som jag driver mig, och gör, och prioriterad det jag prioriterar, att då tro att någonting är fel, och att denna andra personen misslyckas med att göra det den borde göra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idéer om hur andra människor borde leva, för att jag ska vara tillfreds med dem, och för att jag inte ska bli arg, frustrerad, och irriterad på dem, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och släppa denna idé om att andra måste göra, och måste vara som jag är, och att det är någonting fel på dem så fort de inte agerar, lever, eller prioriterar som jag gör i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv emotionellt nedslagen när en annan människa inte vill göra som jag vill att denna andra personen ska göra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa min stabilitet, och trygghet inom och som mig själv på en känsla, och upplevelse av att andra håller av mig, och gör efter mig, och tycker jag är duktig, ambitiös, och effektiv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag faktiskt degraderar och försätter mig själv i en inre apati, och där jag gör mig själv inkapabel till att effektivt hantera och dirigera min värld, och människor i den, eftersom jag existerar i en idé av vad min värld borde vara, istället för att hantera, och dirigera min värld som den faktiskt är och existerar i detta andetag

Självåtagande

När jag märker att jag reagerar i nedslagenhet, ängslighet, och att känna mig själv dålig, för jag har tänkt att en annan person varit elak mot mig, och illasinnad, genom att de talat i ett visst slags tonläge, och med vissa ord, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att det är i detta läge jag måste stoppa mig själv, andas, och se att det som sägs och görs inte är något personligt skadande gentemot mig, och att jag faktiskt inte blir sårad, och således åtar jag mig själv att andas, och att stabilisera mig själv i min kropp, och lyssna ovillkorligt på vad som sägs, och förstå att det som sägs är ord, och att dessa orden i faktisk mening inte kan skapa en upplevelse inom mig, och att jag således inte kan påverkas av dessa orden såtillvida jag inte tillåter det – så jag låter mig själv således objektivt lyssna på det som sägs – och vara professionell – och förstå att det inte handlar om eller påverkar vem och hur jag är

När jag märker att jag blir arg, frustrerad, och irriterad, för att en annan inte prioriterar, tänker, och agerar som jag skulle gjort i deras situation, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår hur en annan är, inte är fel bara för att de inte är som mig, och att jag inte kan förvänta mig, eller kräva av människor att de ska vara som mig, se på saker som mig, ha samma förståelse som mig, och vilja samma saker som mig, och således åtar jag mig själv att förstå människor såsom de existerar – att lära känna människor såsom de är och förstå att jag inte kan få dem att bli som jag vill att de ska vara – i vart fall inte genom att attackera dem och vara arg på dem – och således jag mig själv att ha tålamod och träna mig själv på att lyssna och förstå andra människor – var de kommer ifrån, hur de blivit så, varför de är som de är, och hur jag assistera att bli mer effektiva i sina liv

Dag 310: Är Stress Praktiskt?

Stress är inte bra för kroppen och för närvarande är det någonting jag låter min kropp gå igenom p.g.a. hur jag reagerat gentemot det faktum att jag om inom några dagar skriver min tentamen. Sunt förnuft är att jag kan studera inför min tentamen, göra ett bra resultat, ta hand om min kropp och samtidigt må utmärkt inom mig själv – stress behöver alltså inte existera utan det är märkligt nog ett val som jag gjort för mig själv i fullständig omedvetenhet.

Jag har alltså ett program inom mig som gör att jag blir stressad inför diverse utmaningar, och just i fråga om denna punkt jag möter nu i förhållande till stress rör det sig om en tanke, om att jag inte har tillräckligt med tid, och att jag p.g.a. att jag inte har tillräckligt med tid, därmed inte kommer hinna att studera allt relevant material, samt i och med detta inte få ett tillräckligt bra betyg på min tentamen för att stå upp till de förväntningar jag skapat inom mig själv av vilket slags betyg det är jag borde få på min tentamen.

Den stress jag upplever är alltså JAG – varför? Eftersom JAG har skapat den – i och med att jag ser på min stress utifrån detta perspektiv möjliggör för mig själv att förändra mig själv som stress, helt enkelt på den grund att jag är stress och alltså kan jag dirigera och styra mig själv såsom stressen för att inte längre ha den existerande inom mig i förhållande till min tentamen och i förhållande till tid.

För det är intressant, sett ur ett rent praktiskt perspektiv har tid i sig självt ingen stress inbakat i sig, inte heller är min tentamen något slags stressinjicerande medel, utan det är en praktisk omständighet, en praktisk situation, och att förbereda mig inför denna tentamen handlar om att sitta ner och studera, det handlar om praktiska saker – därför är slutsatsen den att stressen är helt onödig och faktiskt någonting som inte ens har något att göra med min tentamen, med mina studier, med min tidsplanering – den är i grund och botten helt irrelevant.

Saken är alltså den att jag gjort några fullständigt praktiska omständigheter till att vara emotionella omständigheter, någonting som är onödigt, och som endast tjänar till generera energi för mitt sinne – men faktum är att jag har makten att ta ett beslut att ändra mig, och det jag måste göra är att stoppa mig själv från att medverka i de tankar, och de mentala sinnesprat som genererar denna typ av besatthet inom mig själv gentemot min mina studier.

Vad är det då för tankar, och för sinnesprat som jag medverkar i som ligger bakom att jag skapar denna stressen? Jag kan se att det framförallt rör sig om projektioner, där jag tar min inbillade arbetsbörda, projicerar den in i framtiden, och att jag sedan börjar oroa mig för att det inte finns tillräckligt tid för mig att beta av min arbetsbörda och få allt gjort som jag måste få gjort.

Lösningen är att praktiskt leva här, sluta tänka på vad jag ska göra, hur jag ska göra det, när jag ska göra det, och istället vara här, och göra vad som måste göras här – inte tänka på vad som kanske kommer hända, utan vara HÄR, agera HÄR, ta beslut HÄR – och sluta tänka.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att generera och skapa stress inom mig själv genom att tänka på vad jag ska göra, genom att tänka på hur mycket jag har att göra, på vad jag måste hinna med, på vad jag måste göra, och på hur mycket tid jag har att göra det på, istället för att vara HÄR med och som min mänskliga kropp – andas, och ta beslut, och hantera vad som är här, göra det som är mest prioriterat, det som behövs göras först, och förstå att jag kan inte göra med än vad jag kan göra i ett andetag, mer än vad jag kan göra HÄR

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje andetag stoppa mig själv när jag märker att jag börjar tänka på hur mycket jag har att göra, på vad jag måste göra, på hur mycket tid jag har, och huruvida jag har tillräckligt med tid för att göra det som måste göras – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och sluta oroa mig själv inför vad som måste göras, vad som behövs göras, hur mycket jag kommer hinna med, hur mycket jag inte kommer hinna med, och istället göra vad jag kan göra här i detta andetaget, för endast i detta andetag kan jag agera, och om jag är besatt av stress då är jag komprometterad och kan inte agera lika kraftfullt, vara lika närvarande, vara lika absorberande vad det gäller den information jag måste integrera för att kunna skriva min tentamen effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv varje gång jag märker att jag vill gå in i tankar om framtiden, där jag utifrån en utgångspunkt av stress börjar evaluera hur mycket tid jag har, om min tid räcker, eller om jag planerat min tid fel, och vad konsekvenserna möjligtvis kommer bli av att jag planerat min tid fel, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet att genast stoppa denna typen av tankar, att ta mig själv tillbaka hit, och agera praktiskt och fysiskt för att hantera den situationen jag befinner mig själv – att leva lösningar – och den lösningen jag ser här är att sluta oroa mig själv inför vilket betyg jag kommer få på min tentamen, och istället ägna mig själv att studera inför min tentamen – eftersom denna punkten är här, denna punkten har jag kontroll över och är mitt ansvar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera tid i mitt sinne, där jag istället för att praktiskt leva, röra mig själv, och motivera mig själv här, skapar illusioner, upplevelser, energier, och idéer om hur det går för mig, om det går bra, eller om det går dåligt, om jag lyckas, eller om jag misslyckas, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, sluta stress, ge släpp ovillkorligt på min stress och istället leva, agera och uttrycka mig själv här – för det är här i detta andetag, i denna fysiska verklighet jag har makt att förändra och dirigera mitt liv – i mitt sinne är jag maktlös, där finns ingenting att göra, där skapas inte några faktiska positiva ackumulativa effekter, utan endast känslor, tankar, upplevelser, idéer som faktiskt inte har någon som helst relevans i mitt liv överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp, sluta stress, sluta springa omkring i mitt sinne, sluta jaga efter tid och istället leva med tid här – leva med vad som är här, hantera vad som är här, dirigera vad som är här, vara effektiv med vad som är här, och inte leva i en drömvärld i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att praktiskt handlar min situation om att hantera tid, vilket jag kan göra genom att skriva en lista om vad jag måste göra under dagen, och sedan beta av denna listan, och använda den tiden jag har, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är inte till min förmån, att det hjälper mig inte på något sätt att praktiskt beta av och hantera mina ansvar om jag går in i och som rädsla och stress – stress är en fullkomligt onödig, irrelevant och tidsslösande upplevelse, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när denna typen av stresstankar kommer upp inom mig, genast stoppa mig själv, och återgå till att beta av de olika punkter som jag skrivit upp på min ”att göra lista”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som upplevelser i mitt sinne gentemot det jag måste göra, istället för att praktiskt hantera, ta tag i och göra det jag måste göra, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att stress på något sätt hjälper mig att röra mig framåt i mitt liv, hjälper mig att hinna med mer, hjälper mig att klara av mer, hjälper mig att vara starkare och effektivare i min vardag, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur denna stress jag upplever är fullständigt onödig, hur den faktiskt inte leder till någonting – hur jag i egentligen mening bara går omkring och är stressad och har en upplevelse av att jag gör mycket, när jag rent faktiskt inte gör någonting överhuvudtaget utan endast upplever mig själv stressad i mitt sinne; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, och ge släpp på stress, ångest och rädsla – att ge släpp på dessa upplevelser ovillkorligt – att inse att de inte behövs för att jag ska kunna hantera mitt liv effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv i mitt liv utifrån en utgångspunkt av stress i tron att detta göra mig starkare, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stress inte göra att jag har mindre att göra, att stress inte förändrar mina praktiska omständigheter överhuvudtaget, stress är alltså ett onödigt tillägg till mitt liv som endast gör saker och ting svårare, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv, att ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och ta beslutet att sluta stressa, att sluta vara ångestfylld, att förstå att ingenting blir bättre av det utan att jag endast gör mitt liv ännu svårare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förstå att jag kan leva mitt liv, hantera mina ansvar, hantera mina åtaganden, utan att gå in i stress, utan att känna mig själv nervös, utan att göra det till en emotionell och känslomässig upplevelse, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv till att när jag går upp på morgonen, tills det att jag går och lägger mig på kvällen, vara fysisk, vara praktisk, och leva mitt liv utan att känna, utan att tänka, och utan att uppleva – att göra vad som behövs göras utan att tänka på det – att leva och agera i mitt liv utan att tänka på det – att vara här och röra mig själv effektivt utan att skapa en upplevelse om det

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i en upplevelse av stress, eller att jag börjar tänka tankar om hur lite tid jag har, om hur mycket jag har att göra, om vad jag måste göra och hur jag måste göra det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser inser, och förstår att oavsett vad slags upplevelse jag skapar i mitt sinne kvarstår mina praktiska omständigheter som det var innan och därför är det helt onödigt att skapa någon som helst upplevelse om vad jag måste göra i mitt dagliga liv, och hur jag måste göra det; således åtar jag mig själv att som praktiskt lösning, skriva en lista på vad jag ska hänge mig själv åt under min dag, pricka av denna listan, att hantera min dag andetag för andetag – och göra detta praktiskt – och inte skapa en emotionell upplevelse av mitt liv

När jag märker att jag går in i stress, och håller kvar stress, i tron att stress på något sätt gör mig mer effektiv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att stress gör mig endast stressad och ingenting mer – stress är inte en praktisk upplevelse, det är inte en faktisk hjälpande hand utan endast en emotionell energi som existerar inom mig och faktiskt gör mig sämre på att hantera, och dirigera mina dagliga ansvar – således åtar jag mig själv att släppa taget om denna energi och hantera mitt liv praktiskt, fysiskt HÄR – göra det som måste göras och inte tänka på det – agera – och inte tänka på det – vara praktisk – vara fysisk – vara här – ingenting mer – ingenting mindre

Enhanced by Zemanta

Dag 309: Vad Är “Mitt” Liv?

5-my-life11Varför låter jag mig själv bli stressad och nervös inför min framtid, och i detta fall, primärt den tentamen som jag om några dagar kommer att skriva. Det handlar inte bara om det faktum att jag blir nervös och stressad, utan det handlar om vad jag vill ha och önskar av mitt liv, för om jag inte hade önskat något, om jag hade varit tillfreds med mig själv här, lugn, bekväm med mig själv, och inte strävat efter någonting mer för mig själv som jag tror jag måste uppnå för att kunna slappna av, då hade inte denna stress funnits inom mig.

Faktum är att stress och nervositet är en form av rädsla, och rädsla kan inte existera ensam, utan måste ha någonting som när den, det måste finnas någonting jag är rädd att förlora – och i detta fallet rör det sig i grund och botten om pengar och en idé om framtiden som jag skapat i mitt sinne, om hur jag hoppas att saker och ting ska utveckla sig om jag skriver riktigt bra på min tentamen.

Det finns dock viktigare saker än att skapa drömmar och fantasier i mitt huvud om hur jag skulle vilja att min framtid utvecklar sig, och sedan oroa mig för att dessa drömmar inte kommer realiseras, det som glöms bort när jag går in i mitt sinne det är LIVET, det är min kropp, det som varje dag existerar runtomkring mig och ovillkorligt ger mig en möjlighet att existera och uppleva mig själv på denna jorden – den maten jag äter, det syret jag andas, alla olika slags djur, insekter och bakterier som konstant är del av min omvärld, dessa försvinner och existerar överhuvudtaget inte i min medvetenhet när hela min existens blir fokuserad på endast en sak – att jag måste nå mitt ”mål” – jag måste nå mina ”drömmar” jag måste nå mina fantasier.

Men, jag har ett val, jag kan släppa taget om denna personlighet, jag behöver inte existera i denna formen av självplågeri, men det kräver att jag släpper taget om min rädsla och om mina begär och istället låter mig själv leva, existera och leva här – att gå i denna världen men inte vara av denna världen. Endast jag kan ta detta beslutet för mig själv, att inte längre låta mig själv vara berörd av vilken position jag hamnar i, vilket yrke jag har, hur mycket pengar jag tjänar, vilken slags lägenhet jag bor i, vilken slags bil jag kör med – endast jag kan ta beslutet att släppa mig själv fri.

Frågan är varför jag inte gjort detta, och vad jag kan se är att det handlar om hur jag definierat mig själv, att jag skapat en ytterst begränsat och endimensionell idé om att mitt värde definieras utifrån hur väl jag lyckas prestera i denna världen, och hur pass mycket erkännande jag kan få, vilken position jag kan bemästra, vilket yrke jag kan stå som framträdande inom – det är en självintresse, och när jag existerar inom detta självintresset är jag faktiskt inte levande, utan istället en levande död – för jag lever inte HÄR – jag står inte HÄR i enhet och jämlikhet med denna fysiska verkligheten, utan min fokus ligger istället på vad jag känner, upplever, tänker – det är inte liv – det är en begränsad idé av vad liv är, men det är inte att leva på riktigt.

Lösningen är att jag slutar polarisera mitt liv till att vara detta lopp om att nå till mina drömmar, och begär, och att jag istället driver mig själv till att tillfullo vara här med min kropp, och sluta ta beslut i rädsla, utan istället ta beslut som gynnar mig själv som liv, som min kropp, som denna existens i sin helhet. Jag måste låta mig själv släppa taget om det jag definierat som liv och förstå att liv inte är något som existerar i mitt sinne, utan det är någonting som är här i varje ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en dröm om att vinna, om att bli den bästa, och att göra mitt liv, till någonting som i jämförelse med andras liv, är bättre, är förmer, är överlägset, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att i denna strävan, i detta sökandet och i detta drivet att försöka bli mer, så missar jag mig själv, jag missar mitt andetag, jag missar vad som är här, och jag missar att faktiskt leva – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om min dröm om att få ha ett speciellt, överlägset yrke, att släppa taget om mina dröm att lyckas i mina studier, och att förstå att alla dessa drömmar är begränsade, de är inte liv utan endast en bild som existerar i mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och värdera mig själv utifrån mina drömmar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en känsla, och upplevelse, att någonting mer finns där ute för mig, att det finns någonting i framtiden som väntar på mig, som jag måste nå, som jag måste vinna, och endast när jag lyckats uppnå den där saken, den där idén, då kan jag vara nöjd med mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att liv är HÄR i varje ögonblick, att det inte finns någon idé som är liv, utan en idé är endast en bild i mitt huvud, och liv existerar här, min kropp är liv, mitt andetag är liv – det är denna fysiska verklighet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt ge släpp på mina inre fantasier om vad jag hoppas uppnå i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att mitt liv, att jag, definieras, och utgörs utifrån hur pass lyckosam jag är ansedd att vara i detta system, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta system endast är en praktiskt punkt, en fysisk punkt, och att detta system inte behöver definiera vem jag är, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån detta system, och söka efter att få vara någon, efter att få bli någon, efter att få bli erkänd som någon i detta system, istället för att förstå att det finns ingenting att bli, ingenting att uppnå, ingenting att realisera som inte redan är här som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv i och som min kropp, och sluta söka efter att få vara någonting mer, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att de drömmar och idéer jag skapat om min framtid endast begränsar mig, och att jag genom att inte leva praktiskt, genom att inte se att drömmar ska egentligen vara praktiska planer och inte ha en emotionell inverkan på mig, skapar mig själv till att leva i en konstant skräck för att inte uppnå vad jag hoppas på att uppnå; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fullständigt och ovillkorligt ge släpp på mitt hopp om att bli någonting förmer och utöver det vanliga i denna världen, och istället för att söka efter någonting mer, förstå att jag är här, och att jag inte behöver leta efter mig själv därute, jag kan ge mig själv tillbaka till mig själv HÄR – och att detta är ett beslut som jag måste ta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta beslutet att ge mig själv tillbaka till mig själv, och ovillkorligt släppa taget om mina hopp, att sluta definiera mig själv utifrån mina drömmar och istället omvandla mina drömmar till praktiska planer, som jag går för att det är praktiskt, som jag går för att det är funktionellt, och inte för att uppnå någon slags illusorisk och bisarr idé om vad som tydligen är ett lyckosamt liv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns inte något sådant som ett lyckosamt liv i denna världen, för faktum är att mer än hälften av jordens befolkning svälter, hur kan det då finnas någon form av lycka? Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka till min kropp, stabilisera mig själv här i och som mitt andetag, och förstå att lösningen till den stress och ångest jag upplever är att ge släpp på mitt hopp, ge släpp på förtröstan, ge släpp på längtan, ge släpp på hoppet om att uppnå och förstå att jag är HÄR – och att så fort jag låter någonting som existerar i separation från mig själv definiera och värdesätta mig, då blir jag en slav till detta något eller någonting

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt låta mig själv ge släpp på hoppet om ett framgångsrikt liv, och förstå att framgång kan endast existera om liv respekteras på ett praktiskt plan, genom praktiska åtgärder, genom praktiska lösningar, och att ett liv som innehåller mycket pengar inte är framgång, det är endast en slags idé om framgång baserad på hur vi människor har låtit oss själva definiera pengar, vår egen lycka, vår egen illusoriska framgång såsom att vara förmer än allt annat

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att riktig framgång är att implementera ett ekonomiskt system som låter alla ha mat för dagen, som låter alla ha tillgång till ett hem, som låter alla ha tillgång till en toalett, som låter alla ha tillgång till ett liv av dignitet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå till vilken grad jag har begränsat ordet framgång till att endast handla om mig, till att endast handla om vad jag vill och om de små, meningslösa, och självfixerade drömmar som flyter omkring i mitt huvud; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att rikta in mitt liv och mitt leverne till att vara i tjänst till liv och att skapa framgång för alla – som är substantiell, som är faktiskt, som är påvisbar och som inte bara ger mig en känsla av att jag är framgångsrik, utan jag kan bevisligen se att ordet framgång är i sin levande applikation här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att mitt liv kan aldrig ordnas upp, mitt liv kan aldrig bli substantiellt, mitt liv kan aldrig bli framgångsrikt, om jag inte lever för och ser till att allas liv blir framgångsrika, att alla som lever på denna jorden är omhändertagna – det är riktig framgång, att sluta bry mig om endast mitt liv, om endast mina problem, om endast min värld, och att se den större helheten som är här och mitt ansvar i förhållande till denna

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge upp mitt personliga liv och ta beslutet att leva för helheten, att leva för allas bästa, att leva för att skapa ett liv som gynnar alla och där ingen är förbisedd; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att stress och nervositet endast kan existera så länge mitt liv existerar, så länge mina drömmar existerar, så länge mitt hopp existerar, och så länge fokus i mitt liv ligger på vad jag vill och inte på vad alla vill; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på vad ALLA vill – att se till ALLAS bästa – att se till ALLAS välmående – och sluta vara besatt och fixerad vid den lilla dimension av denna värld som jag kallar ”mitt liv”

Självåtagande

När jag märker att jag går in i stress, nervositet och ångest, för jag är rädd att inte nå framgång, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag påminner mig själv om vad som är riktig framgång, om vad som är av faktiskt värde i denna världen, om vad som jag faktiskt bör vara stressad och oroad över, vilket är det förhållande som denna världen och dess inneboende befinner sig, vilket är hur vi i denna världen inte låter oss själva lära från misstag – det är vad som är av vikt, det är vad som är mitt fokus – och inte huruvida jag får det högsta eller näst högsta, eller sämsta betyget i en tentamen, det är irrelevant sett från helheten; således åtar jag mig själv att sluta se mitt liv från ett så begränsat perspektiv, och istället se mitt liv som en del av helheten – där mitt syfte är att skapa framgång för alla, där mitt motto och livsmål är att skapa framgång för alla och inte bara att överleva och forcera mig själv fram i detta liv till någon slags falsk framgångskänsla

När jag märker att jag går in i stress, nervositet, och ångest inför att inte kunna nå framgång i detta livet, och inte kunna påvisa mig själv som bäst, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att min nuvarande definition av framgång är begränsad, att riktig framgång är att se till allas bästa och inte vara nöjd, inte låta mig själv vila, inte låta mig själv ge upp förrän allas bästa är faktiskt manifesterat som en realitet och verklighet HÄR – då är framgång här; och således åtar jag mig själv att ändra mitt perspektiv på vad som är ett framgångsrikt liv, och att förstå att ett framgångsrikt liv är när jag gett mitt allt för att skapa en verklighet – en situation på denna jorden som hedrar liv, som respekterar liv – och där liv ges näring, stöttas och låts växa upp till sin fulla potential

Enhanced by Zemanta

Dag 306: Kontrollbehov

kontrollbehov-455-pxEn punkt som är relevant i förhållande till den rädsla jag har arbetat med under de senaste bloggarna är kontroll – och under de senaste dagarna har denna punkten (kontroll) blivit allt mer synbar i hur jag hanterar mitt liv och mina förhållanden – jag erkänner – jag har ett stort kontrollbehov.

Hur tar sig detta kontrollbehov formen? Framförallt handlar det om att jag vill kontrollera förhållanden i min värld, jag vill bestämma hur de ska utformas, vad som ska hända, och när det ska hända – en annan del av kontrollbehovet handlar om hur jag vill ha fullständig kontroll och makt över min framtid; jag vill veta exakt vad som kommer hända, när det kommer att hända och hur det kommer att hända – jag vill inte ha någon som helst osäkerhet involverad i mina beslut utan istället full makt – full kontroll.

Om jag tittar djupt ner i detta behov, så ser jag att utgångspunkten är rädsla, osäkerhet och underlägsenhet, och det är som om att jag genom mitt kontrollbehov försöker hålla dessa upplevelser i schack – jag gör allt jag kan för att inte förlora kontrollen i tron att detta då kommer hålla mig borta från det jag fruktar.

Men, en intressant punkt är att när jag medverkar i dessa rädslor, och låter mig agera från denna punkt av underlägsenhet, ofta är det som händer att jag skapar och manifesterar motsatsen i min värld – d.v.s. precis det som jag fruktar eller vill undvika ska hända; det är som om att jag genom att hela tiden försöka ha kontroll inte låter mig själv tillfullo se vad som är här i min direkta verklighet, och hur jag kan använda mig av vad som är här för att leva mitt liv effektivt, och skapa de utflöden som jag ser är bäst för mig.

En annan intressant punkt är att när jag försöker kontrollera förhållanden och relationer, då är det som om att jag är den drivande punkten, och personen i fråga som jag på något sätt försöker kontrollera, agerar och gör saker endast för att jag vill det, för att jag känner för det och inte utifrån egen motivation, egen förståelse och egen vilja. Och det är ju ganska uppenbart, att om jag väljer att försöka kontrollera människor att göra som jag vill, så kommer det inte att röra sig utifrån egen vilja utan istället för att jag säger till dem, eller frågar dem om de kan göra som jag vill.

Så, jag vill alltså inte längre vara besatt av denna punkt av att vilja kontrollera min framtid, mitt liv och människorna i min värld, utan istället vill jag hantera mitt liv från en utgångspunkt av flexibilitet, ödmjukhet, öppenhet och ovillkorlighet – och istället för att försöka kontrollera och styra allt i min värld på ett sådant sätt som jag vill ha det, istället vara öppen för vad som är här, och i fråga om människor, inte längre försöka bestämma exakt hur och vad jag vill att de ska vara, och göra, utan istället motivera, visa, och dela med mig av sunt förnuft – alltså att lära ut och med ord beskriva varför det är förmånligt, varför det är effektivt, varför det är att föredra att agera och leva på vissa slags sätt.

Detta handlar definitivt om tillit, om att våga släppa taget och att se att trots att jag släpper taget om mitt kontrollbehov så är jag fortfarande HÄR – det är inte som om att jag försvinner och helt plötsligt blir invalid och utan förmåga att agera, ta beslut, och röra mig själv i min värld – det handlar alltså om tillit till mig själv och att jag inte behöver rädsla för att röra mig i min värld, jag behöver inte kontrollera allt utan det räcker med att jag är här – och rör mig själv från ögonblick till ögonblick – lever från här till här och inte längre låter mig själv vara besatt av ångest och rädsla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att motivera och röra mig själv utifrån en utgångspunkt av rädsla och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka kontrollera, styra, och dirigera allt i min värld precis såsom jag vill ha det, i ett försök att undvika att uppleva att mina rädslor manifesteras, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att ett kontrollbehov alltid uppstår i en rädsla och att jag inte kan lösa problemet med denna rädsla genom att försöka kontrollera och styra min värld in i minsta detalj

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla och underlägsenhet inför min omvärld, och uppleva det som om att jag måste i varje ögonblick se till att behålla kontrollen, att behålla överblick och se till att jag inte dras med, eller förs med i någonting som jag inte har kontroll över, och som jag inte kan styra och dirigera precis såsom jag vill – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte kontroll, att vara rädd för att inte veta exakt vad som händer, hur det händer, när det händer, och varför det händer

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga upp en känsla av trygghet och säkerhet i att ha kontroll, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha och uppleva ett begär efter kontroll, och bli rädd, ängslig och nervös så fort jag upplever att jag på något sätt saknar kontroll, saknar direkt förmåga att avgöra hur min värld ska se ut, hur jag ska uppleva mig själv i min värld; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag genom att existera i denna rädsla för att inte ha kontroll låter mig själv kompromissa mig själv, och jag tar beslut utifrån rädsla istället för att ta beslut HÄR utifrån sunt förnuft såsom vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädsla inför framtiden, rädslan inför att inte med exakthet veta vad som kommer hända, hur det kommer hända, och när det kommer hända – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att inte ha total och fullständig kontroll över mig själv, över min värld och över allt som händer i min vardag – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp, och i detta låta mig själv släppa taget om denna rädslan och om denna ångesten och istället leva här i varje ögonblick – och hantera varje ögonblick HÄR och inte försöka projicera mig själv in i framtiden för att uppnå någon slags illusorisk total kontroll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, underlägsenhet och rädsla inför att leva här utan att planera, utan att projicera mig själv in i framtiden, utan att försöka hela tiden säkerställa att jag har fullständig kontroll, att jag har fullständig överblick, att jag vet exakt vad som händer och hur jag ska agera i varje ögonblick – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva HÄR och att lita på mig själv att jag kan hantera och dirigera varje ögonblick som dyker upp här – effektivt och utan att försöka kontrollera vad som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att min strävan efter kontroll motiveras av ångest, rädsla och misstro mig själv, där jag tror om mig själv att jag inte har förmågan att hantera varje ögonblick HÄR – utan att jag istället måste konstant förskjuta mig själv in i framtiden, och att endast därifrån kan jag hantera min vardag här – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att denna rädslan är ingenting som jag måste hålla kvar vid, att denna rädslan inte hjälper mig att leva effektivt i och som varje ögonblick, utan vad denna rädslan gör är istället att jag faller och komprometterar mig själv eftersom jag befinner mig i sinnet i rädsla, istället för att leva HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att lita på mig själv och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka tillflykt i kontroll, att söka tillflykt i att konstant försöka vara beredd på det värsta, och hantera varje ögonblick för att kunna undvika det värsta; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillit till rädsla och kontrollbehov, och tro att dessa uttryck är någonting som gör att jag kan vara effektiv i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att effektivitet handlar inte om rädsla eller kontroll – utan handlar om att jag är närvarande, HÄR, medveten om mig själv och min omgivning och att jag därmed kan ta effektiva beslut som är i samstämmighet med vad som är här såsom min direkta fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv över till rädsla och ge mig själv över till underlägsenhet, och att tro att jag är dessa upplevelser, jag är dessa energier, och att det inte finns någonting som jag kan göra för att förändra mig själv, utan att det bästa jag kan göra är att försöka hantera dessa rädslor, hantera dessa upplevelser genom att försöka kontrollera min omgivning och undvika situationer där jag upplever mig själv pressad och såsom att jag inte har någon kontroll – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är en fullständigt absurd idé – eftersom saken är den att jag har skapat rädsla, jag har närt rädsla, jag har utvecklat rädsla – således är jag även förmögen att hantera och ta bort rädsla, och inte längre låta mig själv vara kontrollerad, styrd, och motiverad utifrån och som rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära en idé inom mig själv om att jag är beroende av rädsla, är beroende av ett kontrollbehov, är beroende av en nervositet för att kunna hantera mitt liv på ett effektivt, dirigerande, och disciplinerat sätt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt och utan att ifrågasätta – helt och hållet lita på vad som pågår inom mig såsom rädsla och tro att rädsla är denna gynnande, givande och behövliga upplevelsen som gör så att jag kan gå framåt i mitt dagliga liv – som gör så att jag kan göra framsteg – som gör så att jag kan göra någonting med mitt liv; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera rädsla såsom någonting som det faktiskt inte är – för faktum är att rädsla är endast en energi – och att ifråga om att röra och motivera mig själv – så är det jag som gör detta såsom ett fysiskt uttryck av mig själv HÄR och inte någonting som rädslan gör till och för mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i rädsla, ångest, och underlägsenhet, och söker efter att kontrollera min omgivning för att undvika mina rädslor, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag inte kan lita på mina rädslor, att jag inte kan lita på min känsla av underlägsenhet, och att det därför inte är en lösning att försöka kontrollera mig själv och min omgivning; således åtar jag mig själv att istället andas – släppa taget om dessa upplevelser – och agera, röra och leva här – i samstämmighet med min omgivning – från en utgångspunkt av att se vad som är bäst för alla – och hur jag kan engagera och medverka i denna världen för att skapa ett utflöde som verkligen är gynnande för alla

När jag märker att jag vill kontrollera mina förhållanden för att på så vis undvika en rädsla, eller för att jag upplever en ångest eller otillräcklighet, där jag känner det som om att jag inte gör tillräckligt för att kunna beskydda mig själv mot mina rädslor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i detta tillfälle håller på att begränsa mig själv in i en upplevelse av rädsla – där jag istället för att leva låter mig själv endast leva i rädsla, agera i rädsla, ta beslut i rädsla för att försöka undvika rädsla; således åtar jag mig själv att ändra min livsutgångspunkt – till att istället vara HÄR – att jag är HÄR och att jag i varje ögonblick motiverar och låter mig själv tillfullo LEVA och uttrycka mig själv HÄR med och som min mänskliga fysiska kropp – och lita på mig själv att jag kan hantera de situationer jag möter i mitt liv på ett sätt som är bäst för alla

Enhanced by Zemanta