Tag Archives: stressad

Dag 171: Vem Bestämmer Om Jag Är Tillräcklig?

Självskriverier

Idag skrev jag min tentamen, och var skitnervös. Och efter jag skrivit tentamen började jag titta på hur många misstag, och fel jag gjort – och hur dåligt jag tyckte det hade gått att skriva den.

Jag kan se i efterhand att en anledning till att jag skriver dåligt på tentamen är för att jag är för nervös, och för att jag hetsar mig igenom uppgifterna, och inte tillåter mig själv att ta mig själv tid att förstå vad det är uppgiften handlar om, och vad det är jag ska besvara, och hur det är jag ska besvara frågan. Detta är någonting jag ska träna på i nästkommande tentor, att vara stabil – att andas – och att arbeta metodiskt med min tentamen. Att läsa igenom uppgiften sakta, och sedan skriva på ett lösblad – en disposition över mitt svar – vad det är som jag ska ta upp, och hur jag ska besvara det – så att jag på så vis inte behöver missa viktiga uppgifter och ger felbedömningar.

Jag får nog säga att det gick ganska uselt – och i vanliga fall brukar jag tycka att det till viss del gått ganska bra, men nu gick det bara dåligt. Och det var som sagt för att jag stressade för mycket, och inte tog det lugnt. Men det är ju bra – för nu kan jag se att jag måste arbeta mer med denna punkten, och inte ta min tentamen så seriöst. Jag menar – själva anledningen till att jag sitter där och stressar bakom min tentamen är ju för att jag vill ha ett bra betyg, och om jag fruktar att inte få ett bra betyg – vad är det då jag skapar – jo min fruktan!

I vilket fall – hur jag än skriver tentamen, och vilket resultat jag än får på den, är den primära och viktiga punkten att arbeta med mina reaktioner, och upplevelser i förhållande till tentamen eftersom reaktioner såsom rädsla, och ångest i förhållande till någon punkt utanför mig – indikerar att jag existerar i separation och att jag inte lever till fullo utan är en slav.

Så – det viktiga är egentligen inte att jag skriver bra på min nästa tentamen – utan det viktiga är att jag är stabil, och säker i mig själv – att jag är tyst och inte upplever någon nervositet eller ängslan – och att jag skriver min tentamen i samma lugn, och självsäkerhet, som om jag hade skrivit den hemma hos mig utan någon tidspress, eller krav på ett bra betyg.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det jag är rädd för att förlora, är precis vad jag kommer att förlora – och om jag är rädd för att inte få bra betyg – är det precis vad som kommer att hända; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av, och kontrollerad av rädslan för att inte få bra betyg – och tro att jag måste bevisa mig själv i skolan – och visa mig själv att jag ”duger” genom att få så bra betyg som möjligt. Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv duga, och vara tillräcklig för mig själv oavsett vilket betyg jag får på min tentamen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta det influera, och ändra mig – vilket betyg jag får i skolan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera såsom en slav i förhållande till skolan, och vilja att skolan såsom någon slags auktoritet – genom betyg – ska säga till mig att jag är duktig och att jag kan bli accepterad av systemet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – och att ge mig själv självacceptans, ge mig själv kärlek – och tillåta och acceptera mig själv att vara tillräcklig utan att för den sakens skull vara accepterad av skolsystemet såsom ett geni, och en duktig elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att vilja bli erkänd, och känd – omtyckt – älskad – och sedd av skolsystemet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se skolsystemet som min gud – som jag måste åtlyda, och som jag måste få erkännande av – och som jag måste klara av att tillfredställa – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag inte klarar av att tillfredställa skolsystemet, och få lärarna att ge mig höga betyg – och att säga att jag är intelligent – att då tro att jag är värdelös, och att jag har misslyckats – och att mitt enda sätt att ta tillbaka denna äran på är att kämpa ännu hårdare i skolan och på alla sätt och vis försöka kämpa att uppnå erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från begäret av att lyckas, och från begäret av att få erkännande av andra människor – och således tillåta och acceptera mig själv att slappna av, och vara tillfreds med mig själv även om jag i systemet ses som en medelmåtta vars betyg endast är halvbra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppnå kändisskap genom vilka betyg jag får i skolan, och bli ansedd – och erkänd av andra såsom att ha nått långt i karriären och skapat en bra situation för mig själv i arbetslivet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från mig själv – och glömma bort mig själv här i andetaget – glömma bort att det finns så mycket mer till mig en endast vilka betyg jag får i skolan – och att hela mitt liv inte är över, och förstört bara för att jag inte lyckas att klara av en viss punkt i skolan med galans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta skolan allvarligt – allvarligt såsom att jag är fruktansvärt rädd för att misslyckas och att inte bli erkänd, och accepterad av skolan såsom att vara en elev som har betyg och ett intellekt som är över medelmåttet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt glömma bort mig själv – och glömma bort min kropp – glömma bort vad jag tycker är roligt, och vad jag uppskattar med mig själv här – och istället bara fokusera på att försöka uppnå erkännande av människor i min värld – och att bli sedd såsom att vara intelligent och en prestationsstark elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att viga mitt liv till att tjäna systemet – och existera som en robot som rör sig endast om det är någon som håller en morot framför mitt ansikte och säger – titta här en morot – jag ger dig bra betyg om går efter och försöker ta tag i denna moroten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta varför jag ska viga mitt liv åt att försöka få erkännande av någon annan, istället för att jag bara erkänner mig själv – och ger mig själv de högsta betygen – och tillåter och accepterar mig själv att vara fullständigt nöjd med det faktum att jag inte är erkänd av systemet – och inte är en vinnare i systemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter erkännande och bekräftelse av systemet – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge mig själv erkännande och bekräftelse – jag menar varför jagar jag, och försöker få någon annan att säga till mig att jag duger? Vad är det för meningen med det när jag bara kan säga till mig själv att – viktor – du duger – du är okej – du behöver inte prestera i systemet och bli ansedd som en vinnare – du är bra som du är och tillräcklig som du är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig stötta mig själv att acceptera mig själv, och att vara tillräcklig för mig själv – utan istället konstant känna, och uppleva det som om att jag måste jaga efter mitt erkännande där ute – och jag måste få tag i någon där ute som kan säga till mig att ”shit vad du är bra – jag ger dig högsta betyget” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se det helt absurda i att ge någon utanför mig själv makten att påverka vad jag tycker och känner om mig själv – bara utifrån en tentamensskrivelse, och ett betyg som inte på något sätt beaktar vem jag är som en människa – som hela mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skolans betygsättning av mig inte betyder någonting, och inte säger någonting om vem jag är – hur värd jag är – och om jag är tillräcklig, eller inte – eftersom skolan är ett system som inte förstår värdet av liv – värdet av att alla fysiska uttryck och manifestationer är likvärdiga och inte kan jämföras mot varandra på basis av vissa ideal och definitioner

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag inte får bra betyg i skolan så är inte detta ett misslyckande – istället är det ett praktiskt faktum – och jag kan därigenom felsöka vad i min applikation av mig själv som frammanat detta faktum – och därigenom korrigera mig själv – utan att för den sakens skull skapa en upplevelse i förhållande till punkten och känna mig själv som ett misslyckande, som underlägsen och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skolan är ett system som inte har vet vad liv innebär – det är ett system som jag inte kan lita på att definiera mig och säga till mig vem jag är – men det är ett system som jag måste lära mig själv att stå i och som – och vara effektiv inom – och således åtar jag mig själv att se min skolgång som en övning för mig själv att vara stabil, och tyst inom mig själv – och röra mig själv i betygssituationer – utan att reagera, och utan att skapa en upplevelse av detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag får bättre betyg så blir jag mer värd – och mitt liv blir mer fulländat, och totalt än vad det var tidigare – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge skolan, betyg, och lärare makten att göra mig fulländad och total – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge mig själv denna makten – och att sluta vara beroende av någon eller någonting annat för mig att leva och uttrycka mig själv såsom totalitet och fulländning här – vari jag inte behöver någonting mer – eller saknar någonting – eftersom jag är här tillfullo

Självåtagande

När jag märker att jag är rädd för att förlora någonting – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det jag är rädd för att förlora – kommer jag att förlora – är det verkligen någon mening att ens vara rädd för att förlora någonting då? Nej – och således åtar jag mig själv att stoppa mina rädslor – och att sluta definiera mig själv i förhållande till punkter i min värld – och sedan vara rädd för att förlora dessa punkter

När jag märker att de betyg jag får i skolan influerar och ändrar mig – och att jag ser skolan som en slags auktoritet som har behörighet att definiera mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – skolan är ett system som består av människor som i sin tur inte har utvecklat eller skapat något sunt förnuft som liv – hur kan jag då tillåta mig själv att låta skolan säga till mig vem jag är? Det kan jag inte – och således åtar jag mig själv att sluta låta människor i min omvärld definiera och ge mig värde – och istället ger jag mig själv värde

När jag märker att jag rör mig själv i och som begäret, och beroendet av att få bli erkänd, känd, omtyckt, älskad – och sedd av skolsystemet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att bygga upp mig själv på vad jag tror att en annan tycker om mig – och väldigt ostabilt – och att när som helst kan min grund ryckas undan under mina fötter eftersom jag inte definierat mig själv i förhållande till levande ord – som står tidens prov; således åtar jag mig själv att sluta låta mig själv vara styrd, och kontrollerad, och bestämd av system i separation från mig själv – och jag åtar mig själv att istället leva stabilitet – här i och som mitt andetag

När jag märker att jag håller kvar vid begäret av att få lyckas – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att begäret att lyckas är en illusion – och någonting som endast håller mig tillbaka, eftersom jag då inte kommer röra mig själv utan en belöning, och utan någonting som ger mig en positiv känsla – således åtar jag mig själv att inte vara beroende, och styrd av att begäret att lyckas – utan röra mig själv här – självmotiverat, och självstyrt i och som varje ögonblick

När jag märker att jag vill uppnå kändisskap, bli ansedd, och erkänd av andra såsom att ha nått långt i karriären – och att vara allmänt effektiv, och duktig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – riktigt värde, och riktig självbekvämlighet kommer inte från att andra tycker om mig – eller ser på mig med gillande ögon – utan kommer från att jag tycker om mig själv, accepterar mig själv – och låter mig själv vara tillfreds med mig själv oavsett vad slags position jag har i systemet; således åtar jag mig själv att sluta jaga efter det ultimata erkännandet – och istället börja leva för mig själv – här i och som varje andetag – utan att behöva eller vara beroende av någon belöning eller positiv upplevelse för att röra mig själv

När jag märker att jag tar skolan allvarligt från utgångspunkten av att jag är rädd för att misslyckas – och inte bli erkänd, och accepterad av skolan såsom att vara en elev som har betyg över medelmåttet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädsla för att misslyckas är så jäkla dumt – vad tjänar denna rädsla för syfte annat än att hålla mig tillbaka och inte pröva mina vingar och försöka göra sådant som jag inte tidigare försökt göra? Således åtar jag mig själv att sluta frukta misslyckande – och istället omfamna misslyckande såsom en möjlighet för mig att bli en mer effektiv i mitt uttryck – och i min rörelse och applikation av mig själv

När jag märker att jag rör mig själv, och existerar och bygger mig själv i förhållande till en morot som någon slänger framför mitt ansikte och säger – titta på moroten! Du kan fånga den om du försöker! – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att konsekvensen av att jag är beroende av en morot för att röra mig själv, är att jag aldrig gör någonting för mig själv – och aldrig gör någonting som är bra, och som tjänar min expansion och uppbyggnad av mig själv – eftersom det kanske inte känns speciellt bra att göra en sådan sak; således åtar jag mig själv att sluta vara beroende, och kontrollerad av morötter som andra hänger framför mig – och istället röra mig själv självdisciplinerat, och utifrån principer – och veta varför jag gör vad det är jag gör

När jag märker att jag söker, och jagar efter erkännande och bekräftelse av systemet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte jaga bekräftelse, eller söka bekräftelse – eftersom det är någonting som jag kan ge till mig själv här och nu – jag kan sluta försöka få det och istället bara ge det till mig själv – så himla enkelt och smärtfritt; och således åtar jag mig själv att ge till mig själv självbekräftelse – och erkännande – och att tillåta och acceptera mig själv att se att det inte är någonting fel på mig, och att det inte är någonting som saknas med mig – utan att jag faktiskt är helt okej

När jag märker att jag känner det som att jag måste uppnå någonting där ute, och jaga någonting i framtiden som kommer att ”göra mig till någon” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är en illusion, och en idé att jag måste bli någonting där ute – jag behöver verkligen inte nå någonting – eller skapa någonting av mig själv genom att bli någonting speciellt för andra – allt jag behöver är mig själv; således åtar jag mig själv att sluta jaga – och försöka att uppnå någonting – och istället leva här i och som varje ögonblick – och uppnå att andas här – och stoppa mina tankar, känslor, och reaktioner

När jag märker att jag tror att skolans betygsättning av mig betyder någonting, och säger någonting om vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – nej – betygsättning betyder inget – det är bara en idé och en sorts tolkning av hur människor handskas med en viss typ av information – som sedan värdesätts och jämförs gentemot andra tolkningen av andra människors förmåga att ta upp och handskas med information; således åtar jag mig själv att sluta ta det personligt vilka betyg jag får – och endast se mina betyg som praktiska punkter – vilka kan vara effektiva, och viktiga i förhållande till att etablera vissa saker i min värd som kommer att gynna mig i min process – och således är betyg relevant från denna utgångspunkten

När jag märker att jag tänker, upplever, och känner – att om jag får ett dåligt betyg i skolan så är detta ett misslyckande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – nej det är inget misslyckande – det är ett faktum – ett faktum som jag kan ändra på genom praktiska korrektioner – och således ingenting att känna någonting i förhållande till; således åtar jag mig själv att sluta känna – uppleva – tycka och tänka i förhållande till vad som händer i min värld – och istället se de praktiska effekterna, och därmed de praktiska lösningarna som jag kan applicera för att lösa problem jag möter i min vardag

När jag märker att jag tillåter skolan, lärare, och betyg att definiera och värdesätta vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på skolan att visa mig vem jag är – och hur värdefull jag är – utan detta är någonting som jag måste ge – förstå och skapa för och som mig själv; således åtar jag mig själv att på varje sätt jag kan göra mig själv fri från upplevelser i förhållande till vad som föregår utanför mig själv – och istället röra mig själv, och gå – EN och JÄMLIK med min fysiska verklighet och de punkter i vilka jag är involverade i min fysiska verklighet

När jag märker att jag tänker och tror att om jag får bättre betyg så blir jag värd mer, och mitt liv blir mer fulländat och totalt än det varit tidigare; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag ger mig själv värde – och jag skapar mig själv som fulländning och detta är inte någonting jag kan få från betyg, från skolan, från lärare, från vänner – från någonting utanför mig själv; således åtar jag mig själv att sluta söka efter mig själv utanför mig själv – och sluta försöka hitta mig själv utanför mig själv – och istället leva i varje andetag – och förstå att jag redan är hittad och funnen – HÄR

Advertisements

Dag 3: Att Skjuta Upp

Idag har jag upplevt mycket ilska, och frustration, och ilskan och specifikt kommit upp i situationer där jag sett en annan leva på ett sett såsom inte tar hänsyn till denna fysiska verklighet. Och naturligtvis är det mig själv som jag ser. Jag lever för saker, och ger all min tid åt vissa aktiviteter, som faktiskt inte är särskilt relevanta, och i detta så överger jag, och kompromissar min fysiska och praktiska verklighet som är här.

Ett exempel är följande, jag sitter vid datorn och skriver på min uppsatts, jag sitter där djupt försjunken i vad jag gör, och känner att det jag gör är verkligen det viktigaste som finns. Men under tiden så märker jag inte att det står disk i köket, och jag går inte och äter när jag börjar bli hungrig, eftersom jag då kommer förlora tid! Förlora tid! Men, vadå förlora tid? Jag tar ju i det ögonblicket hand om mig själv, och om min verklighet, hur kan det definieras såsom att förlora tid? Det är ju någonting viktigt, som verkligen behövs göras, och som både jag och min verklighet tjänar på.

Så, det jag ska göra är att jag helt enkelt ska låta saker ta tid, och lägga mindre tid på de ”viktiga” sakerna, och helt enkelt lägga mer tid på mig själv, och på att andas. Låt saker ta den tid som det behöver, och om det inte finns tillräckligt med tid, ja då finns det helt enkelt inte tillräckligt med tid; ingenting att oroa sig över, eller stressa runt för.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa min fysiska kropp, och min fysiska verklighet, genom att göra saker som inte är relevanta, och vara rädd för att jag kommer förlora tid, om jag tar hand om min verklighet, och om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera det som ett slöseri med tid att ta hand om mig själv, att ta hand om min fysiska verklighet, att titta på en film, att ta det lugnt, att läsa en bok, att vara här i denna fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa runt i mitt huvud, och hela tiden tänka på hur mycket, eller hur lite tid jag har, och vad jag kan använda min tid till, istället för att leva här, och effektivt utnyttja varje andetag, till att faktiskt använda min tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv i rädslan och ångesten att jag inte har tillräckligt med tid, istället för lugnt och sansat planera min tid, och se hur mycket tid jag behöver, och sedan använda min tid effektivt, istället för att göra saker som jag inte behöver, och sedan i sista minuten stressa och känna ångest för att jag inte gjort det som jag behöver göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på hur mycket tid jag har, istället för använda den tiden jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för att jag inte har tillräckligt med tid, istället för att vara här och utnyttja den tiden som är här, som mig själv, i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kommer få mer tid genom att oroa mig själv för hur mycket, eller hur lite tid jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att jag genom att stressa upp mig, och genom att tänka på vad klockan är, och hur många timmar jag har spenderat på en viss sak, att jag genom att göra så får ut mer tid av min dag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig jagad av tiden, istället för att inse att det enklaste sättet att ta väl hand om min tid, är genom att planera min tid, och faktiskt följa min plan disciplinerat, istället för att ge upp, och rättfärdiga varför jag inte följer min plan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att effektivt strukturera och planera min tid, och sedan leva min planering utan att gå in i och bli lathet, och apati, och därigenom skjuta upp de saker som behövs göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra saker som behövs göras på en gång, och därmed inte tänka mer på det, utan bara göra det här och sedan har det gjort

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i, och agera utifrån det motstånd jag känner när jag är på väg att ta mig an ett projekt, eller slutföra en någonting, eller fullfölja min planering, eller helt enkelt ta hand om mig själv och min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp saker som behövs göras, istället för att göra dem här på en gång

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att den enda anledningen till varför det känns som att jag inte har någon tid, är för att jag skjuter upp att göra de saker som faktiskt behövs göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lura mig själv, genom att skjuta upp att göra viktiga saker, och sedan tänka att jag inte har tillräckligt med tid, istället för att inse att det är jag som har skapat upplevelsen av mig själv såsom att inte ha tillräckligt med tid, genom att skjuta upp att göra de saker som jag måste göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte korrigera mig själv när jag ser att jag skjuter upp någonting, och genast i det ögonblicket göra det som jag tänkte göra, och fullfölja, och slutföra det, och sedan när ögonblicket är färdigt, att jag därefter tar mig till nästa ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att bristen på tid jag upplever reflekterar tillbaka till mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att effektivt strukturera, planera, och leva min struktur – utan att uppskjuta de handlingar som jag planerar in i min struktur

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera utifrån det motstånd som jag upplever gentemot att skriva min uppsats, och gentemot att studera – och därigenom skjuta upp en sak som jag vet att jag måste göra, och som jag vet att jag måste lägga tid på för att verkligen färdigställa på ett acceptabelt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva mig själv, och styra mig själv att faktiskt göra det jag planerat, och färdigställa det jag ser måste färdigställas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som att jag förlorar min frihet, och förlorar mig själv, och att jag blir fastlåst, när jag tar hand om mina ansvar direkt, och gör det som måste göras utan att skjuta upp det, utan att göra någonting emellan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit mig själv att agera när punkten öppnar upp sig, och här, och inte skjuta upp det

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse och förstå att när jag skjuter upp någonting, så förlorar jag tid, eftersom jag inte använder den tiden som här, eftersom jag istället skjuter upp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp min tid, istället för att använda min tid, att skjuta upp att leva och dirigera mig själv här, istället för att faktiskt leva, dirigera, och navigera mig själv här i varje ögonblick, och när motstånd kommer upp inom mig, att jag driver och föser mig själv igenom detta motstånd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga tiden, och tänka att det finns för lite tid, istället för att inse och förstå att jag genom att jag inte använder min tid, faktiskt skapar upplevelsen av mig själv såsom att inte ha tillräckligt med tid

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse och förstå att det alltid finns tillräckligt med tid här, när jag använder den tiden som är här, och agerar, och dirigerar mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att det är inget fel på den mängden tid jag har, utan på hur jag använder och brukar den tiden jag har till mitt förfogande

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva, och träna mig själv på att i varje ögonblick göra det som behövs göras, och strukturera mitt liv och mina handlingar utifrån vad jag ser i detta ögonblick, och på så sätt inte tillåta och acceptera mig själv att skjuta upp

Jag hänger mig själv till att strukturera, planera, och använda den tiden som är här till mitt förfogande, effektivt och med sunt förnuft

Jag hänger mig själv till att i varje ögonblick sluta anklaga, och projicera min tidsproblem på tiden självt, och inser att jag skapar min egen tid i varje ögonblick

Jag hänger mig själv till att följa de planer som jag sätter för mig själv, och inte rättfärdiga, och ursäkta mig själv, till varför jag inte ska, inte orkar, eller kan följa min tidsplanering

Jag hänger mig själv till att bli en effektiv tidsanvändare

Jag hänger mig själv till att ta tag i det punkter som kommer upp i ögonblicket, ögonblickligen, och därmed inte skjuta upp till ett senare ögonblick

Jag hänger mig själv till att styra, och dirigera mig själv här i ögonblicket

Jag hänger mig själv till att driva, och fösa mig själv igenom allt motstånd, och stå upp och dirigera mig själv som motståndet, att göra det jag känner ett motstånd mot