Tag Archives: styr

Dag 277: Alla Skelett Ser Likadana Ut

Den senaste veckan har jag varit och besökt min familj. Jag finner detta stödjande, eftersom min familj är jag på många sätt. De olika slags personligheter, och karaktärer som min familj lever ut, de existerar även inom och som mig, och därför kan jag genom att observera min familj, reflektera tillbaka till mig själv hur jag existerar inom mig själv.

En punkt som jag lagt märke till existerar i min familj är tendens att döma människor efter kroppstyp, samt även vara hård mot en själv om man nu inte har den kroppstyp som är den normala, och accepterade kroppstypen. Jag kommer alltså i dagens blogg att arbeta med denna typ av fördömande.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma, och definiera mig själv utifrån min kroppstyp, och tänka att beroende på hur min kropp ser ut, så kommer jag uppleva mig själv annorlunda, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att upptäcka det av mig själv som inte beror på hur jag ser ut, alltså mitt uttryck av och som mig själv i denna fysiska kropp som är här ovillkorligt och som inte är beroende, eller begränsat av utseende; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, för mig själv tillbaka hit, och att röra mig själv HÄR och använda min fysiska ögon till att se direkt vad som är här, och inte att fördöma, och definiera vad som är här såsom att antingen vara positivt eller negativt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, definiera, och se bilder, alltså vad jag ser med mina fysiska ögon, såsom att vara mer, eller mindre än bilder, där jag upplever vad som är runtomkring såsom att antingen vara mer, och bättre än denna fysiska verklighet, eller sämre, och underlägsen denna fysiska verklighet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se DIREKT här, att inte öva mig, och göra färdigheten att se denna fysiska verklighet direkt som den är, perfekt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, definiera, och skapa en idé av mig själv att jag alltid är beroende av hur jag ser ut, och att bilden av mig själv avgör vem jag är, och avgör hur jag ska uppleva mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, föra mig själv tillbaka hit, och leva ovillkorligt, och inte låta mig själv begränsas av bilder, begränsas av hur jag tror jag ser ut, utan istället fokusera på, och lära känna min fysiska kropp såsom dess faktiskt fysiska upplevelse här, och inte såsom jag definierar, och ser min kropp i fråga om utseende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag avgörs av mitt utseende, och att saker och ting i min omgivning avgörs, och definieras utifrån hur de ser ut, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära känna mig själv bortom mitt utseende, och att förstå att det finns så mycket mer inom och som mig själv än hur jag ser ut, jag menar – utseende är en sådan minimal del av mig, och ändå jag just denna punkt en sån stor makt över mig; i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att placera makt där den faktiskt ska vara, vilket är här som mig själv i och som min direktiva princip i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv använda ursäkten att ”alla andra också är beroende av utseende” – för att rättfärdiga att jag håller fast vid att vara besatt av utseende, och att jag håller fast vid att jag definierar mig själv utifrån utseende, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att vad andra gör kan jag inte tillåta att skapa min karaktär, för då blir jag hjälplös, och jag existerar endast som en slav, som är redo att försöka bli som andra – istället för att jag arbetar med sunt förnuft, och ser vad som är bäst för mig, bäst för alla, och applicerar denna punkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att ge mig själv gåvan att acceptera mig själv ovillkorligen oavsett mitt utseende, och att tro att det är någon annan som måste ge mig denna gåva; t.ex. jag måste hitta en kompis, eller någon människa i min omvärld som visar full acceptans gentemot mig, och som visar hur mycket de tycker om mig oavsett hur jag ser ut, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit, och låta mig själv leva ett okomplicerat, och enkelt liv, i det att jag helt enkelt lever, och inte behöver tänka på hur jag ser ut konstant, eftersom jag inte låter mig själv, och mitt uttryck definieras av utseende

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se bortom utseende, och att se bortom det första intrycket, och att istället för att fästa mig själv vid bilder, och utseenden, istället fokusera på att se vad som är bakom dessa – vad som utgör dessa utseenden; t.ex. om jag ser en människa, vilken är den människan? Så jag förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att fysiskt, praktiskt, och här utan någon slags energi, lära känna, och vara fysiskt intim med och som denna verkligheten, där jag inte låter någon punkt i min verklighet endast vara ett utseende för mig, utan att jag ser bortom utseende, och att jag ser substans, och det som faktiskt är av relevans

drickande+skelettJag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur irrelevant utseende faktiskt är, och utseende i grund och botten inte betyder någonting, och ändå låter jag utseende ta så stor plats; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att se alla människor som skelett i min värld, där jag inte lägger någon vikt vid utseende, utan där jag interagerar med människor på basis av vilka de är som individer, på basis av vilka ord de lever som sig själva, och inte utefter hur jag reagerar och stimuleras av visst typ av utseende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är ett beslut jag gör att sluta vara influerad, och styrd, och kontrollerad av utseende, och att det är ett beslut jag gör att interagera med människor utifrån vilka de är som individer, och inte utifrån hur de ser ut; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva beslutet i varje ögonblick att inte låta mitt uttryck av och som mig själv vara definierat, och styrt av hur människor i min omvärld ser ut

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv till att inte tillåta några tankar inom mig själv där jag drar slutsatser, och gör antaganden baserat på utseende; och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur pass mycket jag missar av mitt liv, och av andra människor, när jag dömer efter utseende, eftersom jag då förlorar chansen att faktiskt lära känna en människa för vem de är, och inte bara bli besatt och fokusera på deras utseende

Självåtaganden

När jag märker att jag blir besatt, och kontrollerad av utseende, och låter mig själv, och mitt uttryck bli influerat och styrt av utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att jag måste i ögonblicket ta ett beslut att inte längre vara influerad, och styrd av utseende, genom att helt enkelt i medvetenhet här, styra och dirigera mig själv att se människor som skelett, att se direkt denna fysiska verklighet utan att fästa något värde vid den i formen av energi; således åtar jag mig själv att stoppa denna besatthet, och att medvetet agera och leva som om att det jag ser inte spelar någon roll, jag menar jag är densamma oavsett vem jag interagerar eller pratar med – och att jag gör detta genom att fokusera min uppmärksamhet HÄR på mig själv, på mitt andetag, och min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag begränsar mig själv i ett ögonblick genom att jag fäster värde på utseende istället för att vara, och leva här, och fästa värde, vara värde som mig själv som liv i varje ögonblick, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; jag ser, inser, och förstår att så fort jag låter mig ändras, och styras av extern stimuli då är jag inte längre liv, eller levande, utan jag är en zombie som följer efter vad som kommer upp inom mig, och låter mig själv döma vad som är här, istället för att förstå, lära känna, och stå en och jämlik med vad som är här; således åtar jag mig själv att sluta låta mig styras av extern stimuli, och att applicera detta genom att fokusera på mig själv HÄR – på mitt andetag, på mitt solarplexus, i mitten av mitt bröst, och föra mig själv i varje andetag tillbaka hit till min kropp

Enhanced by Zemanta

 

Dag 15: En Annan Bestämmer

Det finns en del punkter som jag måste ta tag i, vilka jag projicerat mot min partner, och som består av ilska och frustration. Detta är punkter som jag oftast, och mycket snabbt, förtrycker inom mig när de kommer upp. Jag vill inte känna av att de existerar, och jag rättfärdigar upplevelsen inom mig genom att säga, ”att jag har i princip transcenderat den där upplevelsen”; ”den där ilskan är ju inte så stark längre, den där ilskan den bara andas jag igenom”.

Genom att jag använder sådana ord så rättfärdigar jag mitt beteende och jag skjuter upp det oundvikliga, att faktiska ta och titta på vad det är jag upplever inom mig, för att sedan göra den nödvändiga självförlåtelsen, de nödvändiga skriverierna, och sedan den nödvändiga självkorrektionen.

Det tjänar som en mycket bra varningsmarkering, att så fort jag har tankar inom mig som på något sätt antyder att en viss upplevelse jag har, inte längre influerar mig, eller att jag är ”klar” med den, jag har ”transcenderat” den, då betyder det att jag förtrycker vad jag upplever, jag rättfärdigar vad jag upplever, och jag skjuter upp den dagen då jag måste ta i tag med min egen skapelse.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och frustrerad när en annan säger till mig vad jag ska göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig dum och förödmjukad när en annan säger till mig vad jag ska göra, i tron för att vara smart, för att kunna acceptera mig själv, är det jag som måste säga vad som ska göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera styrka, och självacceptans såsom att veta vad som ska göras, och såsom vara kapabel att göra det som ska göras – istället för att inse och förstå att jag inte måste bevisa för mig själv att jag accepterar mig själv, genom att visa att jag kan göra vissa saker – jag kan leva självacceptans här i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om en annan säger till mig att göra någonting, att jag i det ögonblicket förlorar makt, och är mindre ansedd och respekterad än tidigare, istället för att se, inse och förstå att jag definierat anseende och respekt i separation från mig själv, och skapat idén att för att leva respekt, och för att leva på ett sett så att jag har anseende för och mot mig själv, att jag då måste vara den som bestämmer, och tar alla beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste bestämma, och ta alla beslut, att jag måste vara orsaken till alla beslut, ha och skapade den begynnande idén till beslutet – i tron att om jag inte gör detta, om jag inte skapar beslutet utan någon annan, att jag då förlorat makt, och att jag förlorat min frihet, eftersom tydligen har någon annan tagit min makt och frihet genom att ta beslutet – istället för att se, inse och förstå att jag definierat orden makt och frihet i separation från mig själv, genom att tro att jag måste vara den som tar ett beslut för att kunna leva dessa orden som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som underlägsen att leva orden makt och frihet, och tro att jag för att kunna leva dessa orden som mig själv i varje ögonblick måste bevisa mig själv inför andra, och måste visa att andra inte kan kontrollera mig själv, istället för att inse att jag inte måste bevisa mig själv för att leva makt och frihet – utan att jag kan leva dessa orden som mig själv, här i andetaget, utan att andra måste veta om vad jag lever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att andra har makt över mig, istället för att inse, se och förstå att riktig makt kan man aldrig ha över en annan, eftersom riktig makt är att faktiskt vara kapabel att styra, och dirigera själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och bli upptagen i maktkamper, eller vad jag uppfattar som och definierar som maktkamper, vari jag känner att det är jag som måste ta besluten för att jag inte ska bli vanhedrad, istället för att se inse och förstå att detta inte är en kamp om äkta makt, utan en kamp om idén och upplevelsen av makt, som faktiskt inte är riktig makt, eftersom riktig makt är den makt man har över sig självt, såsom förmågan att styra och dirigera själv här, till förmån för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste bevisa att jag kan ta egna beslut inför andra, för att kunna acceptera mig själv, och tro att om jag inte kan bevisa mig själv såsom egenskapen att ta egna beslut inför andra, att jag då är värdelös och har ett begränsat värde, att jag är underlägsen och inte duger lika mycket till som andra gör, istället för att se, inse och förstå att det inte finns någonting värde i att ta beslut, det finns ingen sorts ära i att vara en ledare, det finns inget, och är inget utöver att vara helt vanlig, man är fortfarande fysisk här, och andas, och jag inser därför att upplevelsen jag har mot ledare är helt inbilsk och existerar inte i verkligheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv att tro att ledare är bättre än mig, att ledare har någonting som jag saknar, och att jag därför för att kunna acceptera mig själv, för att kunna vara tillfreds med mig själv, måste bevisa mig själv inför andra att jag är värdig och tillräcklig såsom en ledare – istället för att se, inse och förstå att jag kan acceptera mig själv här, jag kan bestämma att jag är tillfredställd med mig själv här, utan att jag är en ledare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv att tro att jag måste visa mig själv vara stark och kraftig inför andra, att jag måste visa andra mig själv såsom att jag aldrig tvekar inför beslut, såsom att jag alltid vet vad som är rätt, och såsom att jag alltid har kontroll, i tron att om jag inte lever och uttrycker mig själv på ett sådant sätt, att jag annars är underlägsen och sämre än vad andra är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro och inbilla mig själv att jag är sämre än andra, om jag inte kan lura andra att se mig, och komma ihåg mig såsom att vara stark och mäktig, istället för att inse att en sådan tro, och idé är helt vansinnig och utan all form av sunt förnuft, eftersom jag fortfarande är samma person oavsett vad andra tror om mig, och således spelar det absolut ingen roll huruvida andra tror att jag är en supermänniska, eller helt värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli frustrerad när jag inte tar besluten, utan annan tar besluten, i tron att den som tar besluten är starkare, och bättre än den som inte tar besluten, istället för att inse att den omständigheten att jag tar ett beslut inte gör mig till starkare, eller sämre, utan att det helt enkelt är vad det är, att jag tar ett beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idén inom mig själv att människor som leder är bättre än människor som inte leder, istället för att se, inse och förstå att ingen annan människa faktiskt leder en annan, eftersom alla i grund och botten tar sina egna beslut, eftersom de som väljer att följa en ledare, tar beslutet att följa ledaren, och att det därav inte kan tillägnas ledaren huruvida hans följeslagare väljer att göra som han säger

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv ifrån ledarskap, genom att tro att jag måste leda andra för att kunna leva ledarskap, istället för att se, inse och förstå att det enda korrekta ledarskapet, det enda äkta ledarskapet som finns, är att leda mig själv, är att lära känna mig själv på alla sätt, och därefter leda mig själv såsom jag själv skulle vilja bli ledd – genom att vara brutal, men samtidigt öm mot mig själv, förstående men samtidigt bestämd, disciplinerad men samtidigt tålmodig, i förståelsen att förändring kommer att ta den tiden det tar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv ifrån mig själv såsom självacceptans, självmakt, självledarskap, och självrespekt, genom att tro att andra måste ge mig en upplevelse av dessa orden, såsom en energi – istället för att jag lever dessa orden här, såsom ett fysiskt uttryck av mig själv – såsom att gå, prata, och leva som dessa orden på riktigt – varigenom jag inte behöver någon annan att därigenom vara på något speciellt sätt mot mig

Jag åtar mig själv att leva orden självmakt, självrespekt, självledarskap, och självvärde, och jag inser att dessa orden kan jag endast leva för och som mig själv – om jag upplever dessa orden i förhållande till någonting utanför mig, då inser jag att det jag upplever är fejk, eftersom jag inte står, och går, och praktiskt lever mig själv som orden här

Jag åtar mig själv att inte längre separera mig själv ifrån makt, ifrån styrka, ifrån mod, ifrån självacceptans, genom att tro att jag endast kan leva dessa orden genom att visa andra att jag är kapabel att ta beslut – och jag inser att dessa orden är endast riktiga när jag lever dem för och som mig själv, när jag står som dessa orden här såsom ett fysiskt och praktiskt uttryck av mig själv

Jag åtar mig själv att inte längre leva för att bli ansedd av andra, för att bli sedd av andra, för att få andra att bli imponerad av mig, och se mig såsom en mäktig, och unik individ, och jag inser att det jag istället ska göra, vill göra, måste göra, är att leva för och som mig själv såsom ord som är bäst för alla, såsom självmakt däri makt är ett ord som stöttar mig själv som alla att bli mer effektiva, såsom självrespekt, däri självrespekt är ett ord som stöttar mig själv såsom vad som är bäst för alla, såsom självstyrka, och självledarskap, däri dessa orden stöttar mig själv såsom vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att sluta vara en slav till energier, att sluta definiera mig själv i enlighet med energier, och upplevelser, och istället lever jag mig själv här såsom andetaget, och jag applicerar och dirigerar mig själv här såsom levande ord i andetaget, inte längre beroende av och kontrollerad av energier för att leva

Jag åtar mig själv att leva här, och vara medveten om varje andetag som jag tar, och i varje ögonblick då jag märker att jag medverkar i mitt sinne, att jag stoppar mig själv och för mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet