Tag Archives: styrka

Dag 373: Vad är motivation?

Ordet motivation har enligt svenska ordböcker definitionen: Inre behov som ligger bakom visst (potentiellt) beteende. Det härstammar från ordet motiv som i sin tur betyder: Underliggande orsak (till viss handling). Alltså handlar motivation om att ha en orsak, ett behov som sedan leder till en viss handling. Problemet som många har är att detta behov till rörelse är oberäkneligt. Vissa dagar finns där ett stort behov, andra dagar ett mindre, och en tredje dag ingenting alls.

Mängder med människor tror sig därför helt sakna motivation. De känner inget behov, inget driv, ingen längtan, inget sug efter att göra någonting. Och eftersom de inte känner någon energi, upplevelse, eller inre rörelse till handling gör de antagandet att motivation inte finns inom dem – det är tydligen någonting som saknas i deras liv. Hur många gånger har jag inte hört om bekanta som ger upp på något åtagande för att ”de inte känner för det” eller ”inte orkar göra det”. Speciellt under mina universitetsstudier, när det varit dags att lämna in någon skriftlig uppgift, har det varit brukligt att höra om ”skrivkramp” och att någon bara inte ”inte känner för att skriva”. Motivation, såsom det definierats i modern tid handlar alltså om att ha någon form av upplevelse inombords som driver en framåt – och såtillvida en sådan upplevelse saknas är man tydligen omotiverad.

Om vi tittar på hur det stora flertalet definierat, och lever ordet motivation, går det att se att där saknas en bestämmande vilja, en beslutande kraft, och en passionerad ståndaktighet. Motivation ses i stället som någonting som en vacker dag helt plötsligt uppstår. Det är dock en felaktig förståelse av ordet motivation.

För att få en mer korrekt bild av motivation kan vi titta på ordet MOTOR som betyder: Apparat som driver någonting. Ordet motor har alltså i princip samma slags innebörd som motivation. Den enda skillnaden är att ordet motor definierar en mekanisk orsak till rörelse, emedan ordet motivation definierar en mental orsak till rörelse. Vilken av dessa två är den mest tillförlitliga typen av rörelse? Är det den mekaniska, eller den mentala?

Uppenbarligen är den mekaniska orsaken till rörelse mer tillitsfull än den mentala. Till exempel slutar din bilmotor aldrig att fungera för att den ”inte känner för att starta” – utan eftersom den blivit konstruerad/formad för ett visst syfte/ändamål – och uppfyller de fysiska förutsättningar som krävs för att kunna skapa rörelse, så gör den det. Kraften och styrkan i en motor kommer från att den är helt och hållet FYSISK i sin kraftöverföring. Den utnyttjar således fysiska lagar, substanser, och krafter för nå framåt. Visserligen behöver den bränsle, men också det är en beräknelig faktor. För om man tankar kommer motorn att starta och röra sig framåt.

Precis på samma sätt som en motor fungerar kan man välja att närma sig motivation. För vad är det EGENTLIGEN du behöver för att kunna motivera dig själv?

Svaret på den frågan är enkel. Det är din kropp. Och om du tittar på din kropp kan du se att den har stora likheter med en motor. Det är en slags apparat som driver någonting, och vad den driver är dig. Din kropp för dig framåt genom livet. Det enda den behöver i utbyte är näring och omsorg. Men smörjer du den väl, ser till att tanka med rätt bensin, och servar enligt serviceboken – ja – då har du en motor som räcker åtminstone en 80 år.

Lösningen på problemet med motivation är därför att inte låta motivation vara beroende av vad du känner och upplever. Låt i stället motivation vara hur du KROPPSLIGEN rör dig för att få saker och ting gjorda – och låt bränslet till din mot(or)ivation vara ditt beslut att nå ett mål du etablerat för dig själv. Rör dig sedan framåt med varje andetag. Det märkliga är att det egentligen är din kropp som gör allt arbete, du själv hänger bara med och säger till vad som ska göras, när det ska göras, och hur det ska göras. Du är chefen som tar besluten, och sedan låter du din motor sköta resten – din egen personliga motor som är gjord av kött och blod.

Många självhjälpsmetoder utgår från den helt felaktiga utgångspunkten att motivation måste vara en känsla, eller upplevelse som man laddar upp genom att tänka positivt. Men vad leder det till? Uppenbarligen kommer du att stöta på svårigheter i livet, negativa händelser kommer att inträffa, olika hinder kommer att hamna mellan dig och dina drömmar. Om du då har gjort dig själv beroende av en positiv upplevelse för att vara motiverad, finns det en synnerligt stor risk för att din motivation kommer flyga all världens väg. Den kommer förbytas med en illasittande negativ upplevelse, som sedan kan utvecklas till depression, apati, och rentav motsatsen till den där positiva upplevelsen som fanns där från början.

Men, om du i stället baserar din motivation på din kroppsliga apparat, som till sin natur är skapad till rörelse, skapande, initiativ och upplevelse – då bygger du din motivation på en berggrund. Om du förlitar dig på din fysiska kropp för motivation kommer ingenting kunna stoppa dig. Det finns inga toppar eller dalar – utan varje dag är en dag då du tar ett beslut och sedan med din kropp rör dig framåt för att hantera livet. Du tar hand om dina åtaganden, dina ansvarstaganden, gör det som behövs, och sakta men säkert ser du resultaten träda fram.

Advertisements

Dag 320: Klander och Rättfärdigande

Igår såg jag på filmen ”Återträffen” av Anna Odell. Den var intressant och gav flera exempel på hur vi tenderar att rättfärdiga och ursäkta oss själva när vi ställs inför obekväma sanningar. I filmen konfronterade Anna Odell sina gamla klasskamrater från grundskolan om det som hon hade upplevt som mobbing. De gamla klasskamraterna var märkbart obekväma i situationen och ville nog helst av bara gå därifrån. Men de stannade kvar och när de blev konfronterade använde de ett flertal olika stereotypa rättfärdiganden, som t.ex.: ”vi var ju bara barn” – ”jag visste inte” – ”jag förstod inte” – ”det var ju så länge sen” – och fundamentet i dessa uttryck är att försvara en idé man har av sig själv.

Det är denna punkt som jag ska utforska mer djupet – just hur jag själv tenderar att rättfärdiga vad jag gör, hur jag reagerar, vad jag tänker, istället för att erkänna för mig själv vad det är jag upplever och sedan därifrån låta mig själv hitta en lösning på problemet.

Hur spelar då detta ut sig i min värld?

Jo, jag kan se att jag tenderar att acceptera en viss irritation inom mig, som jag rättfärdigar genom att tänka att irritationen kommer upp p.g.a. det andra gör. Här handlar det speciellt om mina närmaste relationer, där jag tenderar att bli irriterad när jag blir störd och förlorar min koncentration. Istället för att då andas och koncentrera mig återigen, så blir jag irriterad, och sedan rättfärdigar jag denna reaktion genom att säga inom mig själv att det faktiskt är den där andra personens fel, det är ju han som stör mig när jag sitter här i lugn och ro.

Rättfärdigande och dess nära kusin skuldbeläggande/klander är alltså två vapen som jag använder inom mig själv för att inte behöva ta ansvar för mig själv – för det är ju i grund och botten vad allt handlar om. Hade jag direkt tagit ansvar för irritationen och åtagit mig att stoppa den, då hade jag inte behövt ett helt batteri med kreativa anledningar angående varför jag tydligen inte är ansvarig. Det är alltså fascinerande att se hur den inre taktiken som jag använder mig faktiskt bara skapar ännu mer problem och jag tjänar inte någonting på att undvika att ta ansvar – utan jag blir fast med min irritation och istället för att ändra mig så slåss jag för mina begräsningar.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga reaktioner av irritation som kommer upp inom jämte andra i min värld, och skuldbelägga, och klandra andra såsom att skapa dessa reaktioner inom mig – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid min reaktion och rättfärdigar den, faktiskt skapar fler problem för mig själv, för vad jag hade kunnat göra istället är att ta ansvar för reaktionen, stoppa den, och låta mig själv leva och interagera här utan en upplevelse och utan reaktioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga, och försvara reaktioner som kommer upp inom, framförallt då irritation, och säga inom mig själv att denna irritation har ju skapats av någon annan, det är någon annan som är lite taskig mot mig, och därför har jag alltså en rätt att vara arg, och vara frustrerad, det är tydligen inte mitt fel – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och för mig själv tillbaka hit och låta mig själv släppa taget om mitt rättfärdigande, släppa försvaret, och låta mig själv se vad jag gör och hur jag gör ovillkorligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina reaktioner genom att skuldbelägga andra, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatisera detta skuldbeläggande, att göra det så fort en reaktion kommer upp inom mig, att leta efter någon i min värld vars fel jag kan tycka att det är – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte istället sluta rättfärdiga mina reaktioner, och istället hantera dem, röra mig själv och motivera mig själv till att inte längre vara en slav, och en underlägsen följeslagare till dessa reaktioner som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att de reaktioner som kommer upp inom mig inte kan vara mitt ansvar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda klander för att lägga skulden över på andra, så att jag kan hålla kvar vid min idé inom mig själv om att jag är hjälplös, och jag är utan makt, och utan styrka att förändra någonting som sker inom mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur detta är en illusion, och att jag använder klander för att rättfärdiga och därmed undvika att ta ansvar för mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att motivera mig själv att ta ansvar för mig själv och släppa taget om klander

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag skapar mer problem och konsekvenser för mig själv när jag rättfärdigar mina reaktioner, och klandrar andra i min omvärld för de reaktioner jag upplever, och att jag istället kan direkt hantera och släppa taget om mina reaktioner, arbeta med dem, och se till att jag inte längre är besatt av reaktioner, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ansvar för mina upplevelser, och se till att jag står stabil inom mig själv, och när irritation dyker upp mig, att jag då i det ögonblicket står upp inom mig, och förlåter reaktionen, och släpper taget om den, och sedan låter mig själv fortsätta min dag utan att vara besatt av en upplevelse som inte är till nytta för någon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att klandra andra i min omvärld och rättfärdiga mina reaktioner genom att tänka att det inte är mitt fel vad jag upplever, utan att felet ligger med någon annan – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att leva på detta sätt försätter mig själv i en perpetuell, oändligt lång repetition, där jag konstant repeterar mina upplevelser, och aldrig rör mig själv framåt, eftersom jag inte tar ansvar för mina upplevelser och ser till att jag ger mina upplevelser riktning, och dirigerar dem

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig själv på att när irritation dyker upp inom mig, att genast i det ögonblicket ge upplevelsen riktning och dirigera den, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att dirigera mig själv genom att istället rättfärdiga min reaktion och klandra en annan såsom att ha skapat min reaktion, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag är fullt, helt och hållet ansvarig för det som pågår inom mig, och i min värld, och att rättfärdiganden och klander endast är en illusion, en väldigt konsekvensfylld illusion, eftersom jag skapar konsekvenser för mig själv istället för att dirigera punkten effektivt här så fort den kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte kvantifiera min process genom att när jag upplever irritation inom mig, att då genast ta ansvar för detta, och dirigera punkten, och göra detta till en vana i förhållande till alla upplevelser och reaktioner som dyker upp inom mig på en daglig basis – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana inom mig själv att jag dirigerar reaktioner istället för att låta mig själv gömma undan reaktionerna, och försöka avvakta och låtsas som om reaktionerna inte existerar, eller som om de är någon annans fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan gå min process så mycket snabbare, och effektivare om jag låter mig själv hantera reaktionerna som kommer upp inom mig omedelbart, och alltså inte skapar denna långa väntan inom mig, där jag först rättfärdigar mina reaktioner, och klandrar andra för dem, och sedan när de blir oumbärliga, först då hantera dem och leta efter en lösning – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte kvantifiera min process och göra detta aktivt i och som varje andetag genom att se till att jag tar ansvar för mig själv, att när en reaktion kommer upp inom mig, att jag då direkt dirigerar denna, och att jag inte låter mig själv vänta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag tjänar någonting på att rättfärdiga mina reaktioner, och på att klandra andra för mina reaktioner, och att mitt liv på så sätt tydligen blir lättare, och bekvämare, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det motsatta faktiskt är sant, och att det visserligen krävs en liten ansträngning för att driva mig själv igenom mina reaktioner, och hantera dem, men att detta på det stora hela är en liten börda i förhållande till att leva i reaktioner, och röra mig själv i reaktioner, som är en alltigenom fruktansvärt obekväm och jobbig upplevelse att existera inom och som

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan göra mitt liv mycket lättare, bekvämare, och enklare genom att omedelbart dirigera och styra de upplevelser som kommer upp inom mig och inte vänta och hålla mig själv tillbaka inombords – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje ögonblick då jag märker att en reaktion kommer upp inom mig, stå i och som förståelsen om att denna reaktionen är mitt ansvar, och att denna reaktionen är den del av mig som jag måste hantera, och styra, och som jag har möjlighet att göra här i detta ögonblick

Självåtaganden

När jag märker att jag blir irriterad, och jag rättfärdigar min irritation, genom att klandra andra i min omvärld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna reaktion som jag upplever inom mig är mitt ansvar, och att den inte kommer försvinna förens jag hanterat och dirigerat den, och att allt annat är en illusion; således åtar jag mig själv att omedelbart applicera mig själv – ta ansvar för det som kommer upp inom mig – och dirigera vad som kommer upp inom mig – och således inte vänta och låta reaktionen växa tills det att den är oumbärlig och att jag därmed är tvingad att hantera den

Jag åtar mig själv att arbeta preventivt och således omedelbart när en reaktion dyker upp inom mig – ta ansvar för denna – dirigera och styra mig själv som denna reaktion och inte slösa någon tid överhuvudtaget på att klandra och rättfärdiga

När jag märker att jag klandrar en annan, och rättfärdigar vad jag upplever inom mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att detta klander, och detta rättfärdigande är någonting jag gör automatiskt och som inte gynnar mig, som inte får mig att expandera och röra mig framåt i livet, utan som håller mig tillbaka i en perpetuell leda – där jag lever i ett slavförhållande gentemot mina inre upplevelser istället för att aktivt stå upp och dirigera dem och inte låta dessa upplevelser kontrollera eller styra mig; således åtar jag mig själv att aktivt stå upp inom mig själv och hantera – dirigera – och styra de upplevelser som kommer upp och således inte längre vänta på att dessa upplevelser ska försvinna – utan jag dirigerar mig själv och släpper taget om dem

Enhanced by Zemanta

Dag 310: Är Stress Praktiskt?

Stress är inte bra för kroppen och för närvarande är det någonting jag låter min kropp gå igenom p.g.a. hur jag reagerat gentemot det faktum att jag om inom några dagar skriver min tentamen. Sunt förnuft är att jag kan studera inför min tentamen, göra ett bra resultat, ta hand om min kropp och samtidigt må utmärkt inom mig själv – stress behöver alltså inte existera utan det är märkligt nog ett val som jag gjort för mig själv i fullständig omedvetenhet.

Jag har alltså ett program inom mig som gör att jag blir stressad inför diverse utmaningar, och just i fråga om denna punkt jag möter nu i förhållande till stress rör det sig om en tanke, om att jag inte har tillräckligt med tid, och att jag p.g.a. att jag inte har tillräckligt med tid, därmed inte kommer hinna att studera allt relevant material, samt i och med detta inte få ett tillräckligt bra betyg på min tentamen för att stå upp till de förväntningar jag skapat inom mig själv av vilket slags betyg det är jag borde få på min tentamen.

Den stress jag upplever är alltså JAG – varför? Eftersom JAG har skapat den – i och med att jag ser på min stress utifrån detta perspektiv möjliggör för mig själv att förändra mig själv som stress, helt enkelt på den grund att jag är stress och alltså kan jag dirigera och styra mig själv såsom stressen för att inte längre ha den existerande inom mig i förhållande till min tentamen och i förhållande till tid.

För det är intressant, sett ur ett rent praktiskt perspektiv har tid i sig självt ingen stress inbakat i sig, inte heller är min tentamen något slags stressinjicerande medel, utan det är en praktisk omständighet, en praktisk situation, och att förbereda mig inför denna tentamen handlar om att sitta ner och studera, det handlar om praktiska saker – därför är slutsatsen den att stressen är helt onödig och faktiskt någonting som inte ens har något att göra med min tentamen, med mina studier, med min tidsplanering – den är i grund och botten helt irrelevant.

Saken är alltså den att jag gjort några fullständigt praktiska omständigheter till att vara emotionella omständigheter, någonting som är onödigt, och som endast tjänar till generera energi för mitt sinne – men faktum är att jag har makten att ta ett beslut att ändra mig, och det jag måste göra är att stoppa mig själv från att medverka i de tankar, och de mentala sinnesprat som genererar denna typ av besatthet inom mig själv gentemot min mina studier.

Vad är det då för tankar, och för sinnesprat som jag medverkar i som ligger bakom att jag skapar denna stressen? Jag kan se att det framförallt rör sig om projektioner, där jag tar min inbillade arbetsbörda, projicerar den in i framtiden, och att jag sedan börjar oroa mig för att det inte finns tillräckligt tid för mig att beta av min arbetsbörda och få allt gjort som jag måste få gjort.

Lösningen är att praktiskt leva här, sluta tänka på vad jag ska göra, hur jag ska göra det, när jag ska göra det, och istället vara här, och göra vad som måste göras här – inte tänka på vad som kanske kommer hända, utan vara HÄR, agera HÄR, ta beslut HÄR – och sluta tänka.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att generera och skapa stress inom mig själv genom att tänka på vad jag ska göra, genom att tänka på hur mycket jag har att göra, på vad jag måste hinna med, på vad jag måste göra, och på hur mycket tid jag har att göra det på, istället för att vara HÄR med och som min mänskliga kropp – andas, och ta beslut, och hantera vad som är här, göra det som är mest prioriterat, det som behövs göras först, och förstå att jag kan inte göra med än vad jag kan göra i ett andetag, mer än vad jag kan göra HÄR

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje andetag stoppa mig själv när jag märker att jag börjar tänka på hur mycket jag har att göra, på vad jag måste göra, på hur mycket tid jag har, och huruvida jag har tillräckligt med tid för att göra det som måste göras – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och sluta oroa mig själv inför vad som måste göras, vad som behövs göras, hur mycket jag kommer hinna med, hur mycket jag inte kommer hinna med, och istället göra vad jag kan göra här i detta andetaget, för endast i detta andetag kan jag agera, och om jag är besatt av stress då är jag komprometterad och kan inte agera lika kraftfullt, vara lika närvarande, vara lika absorberande vad det gäller den information jag måste integrera för att kunna skriva min tentamen effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv varje gång jag märker att jag vill gå in i tankar om framtiden, där jag utifrån en utgångspunkt av stress börjar evaluera hur mycket tid jag har, om min tid räcker, eller om jag planerat min tid fel, och vad konsekvenserna möjligtvis kommer bli av att jag planerat min tid fel, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet att genast stoppa denna typen av tankar, att ta mig själv tillbaka hit, och agera praktiskt och fysiskt för att hantera den situationen jag befinner mig själv – att leva lösningar – och den lösningen jag ser här är att sluta oroa mig själv inför vilket betyg jag kommer få på min tentamen, och istället ägna mig själv att studera inför min tentamen – eftersom denna punkten är här, denna punkten har jag kontroll över och är mitt ansvar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera tid i mitt sinne, där jag istället för att praktiskt leva, röra mig själv, och motivera mig själv här, skapar illusioner, upplevelser, energier, och idéer om hur det går för mig, om det går bra, eller om det går dåligt, om jag lyckas, eller om jag misslyckas, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, sluta stress, ge släpp ovillkorligt på min stress och istället leva, agera och uttrycka mig själv här – för det är här i detta andetag, i denna fysiska verklighet jag har makt att förändra och dirigera mitt liv – i mitt sinne är jag maktlös, där finns ingenting att göra, där skapas inte några faktiska positiva ackumulativa effekter, utan endast känslor, tankar, upplevelser, idéer som faktiskt inte har någon som helst relevans i mitt liv överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp, sluta stress, sluta springa omkring i mitt sinne, sluta jaga efter tid och istället leva med tid här – leva med vad som är här, hantera vad som är här, dirigera vad som är här, vara effektiv med vad som är här, och inte leva i en drömvärld i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att praktiskt handlar min situation om att hantera tid, vilket jag kan göra genom att skriva en lista om vad jag måste göra under dagen, och sedan beta av denna listan, och använda den tiden jag har, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är inte till min förmån, att det hjälper mig inte på något sätt att praktiskt beta av och hantera mina ansvar om jag går in i och som rädsla och stress – stress är en fullkomligt onödig, irrelevant och tidsslösande upplevelse, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när denna typen av stresstankar kommer upp inom mig, genast stoppa mig själv, och återgå till att beta av de olika punkter som jag skrivit upp på min ”att göra lista”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som upplevelser i mitt sinne gentemot det jag måste göra, istället för att praktiskt hantera, ta tag i och göra det jag måste göra, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att stress på något sätt hjälper mig att röra mig framåt i mitt liv, hjälper mig att hinna med mer, hjälper mig att klara av mer, hjälper mig att vara starkare och effektivare i min vardag, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur denna stress jag upplever är fullständigt onödig, hur den faktiskt inte leder till någonting – hur jag i egentligen mening bara går omkring och är stressad och har en upplevelse av att jag gör mycket, när jag rent faktiskt inte gör någonting överhuvudtaget utan endast upplever mig själv stressad i mitt sinne; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, och ge släpp på stress, ångest och rädsla – att ge släpp på dessa upplevelser ovillkorligt – att inse att de inte behövs för att jag ska kunna hantera mitt liv effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv i mitt liv utifrån en utgångspunkt av stress i tron att detta göra mig starkare, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stress inte göra att jag har mindre att göra, att stress inte förändrar mina praktiska omständigheter överhuvudtaget, stress är alltså ett onödigt tillägg till mitt liv som endast gör saker och ting svårare, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv, att ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och ta beslutet att sluta stressa, att sluta vara ångestfylld, att förstå att ingenting blir bättre av det utan att jag endast gör mitt liv ännu svårare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förstå att jag kan leva mitt liv, hantera mina ansvar, hantera mina åtaganden, utan att gå in i stress, utan att känna mig själv nervös, utan att göra det till en emotionell och känslomässig upplevelse, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv till att när jag går upp på morgonen, tills det att jag går och lägger mig på kvällen, vara fysisk, vara praktisk, och leva mitt liv utan att känna, utan att tänka, och utan att uppleva – att göra vad som behövs göras utan att tänka på det – att leva och agera i mitt liv utan att tänka på det – att vara här och röra mig själv effektivt utan att skapa en upplevelse om det

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i en upplevelse av stress, eller att jag börjar tänka tankar om hur lite tid jag har, om hur mycket jag har att göra, om vad jag måste göra och hur jag måste göra det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser inser, och förstår att oavsett vad slags upplevelse jag skapar i mitt sinne kvarstår mina praktiska omständigheter som det var innan och därför är det helt onödigt att skapa någon som helst upplevelse om vad jag måste göra i mitt dagliga liv, och hur jag måste göra det; således åtar jag mig själv att som praktiskt lösning, skriva en lista på vad jag ska hänge mig själv åt under min dag, pricka av denna listan, att hantera min dag andetag för andetag – och göra detta praktiskt – och inte skapa en emotionell upplevelse av mitt liv

När jag märker att jag går in i stress, och håller kvar stress, i tron att stress på något sätt gör mig mer effektiv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att stress gör mig endast stressad och ingenting mer – stress är inte en praktisk upplevelse, det är inte en faktisk hjälpande hand utan endast en emotionell energi som existerar inom mig och faktiskt gör mig sämre på att hantera, och dirigera mina dagliga ansvar – således åtar jag mig själv att släppa taget om denna energi och hantera mitt liv praktiskt, fysiskt HÄR – göra det som måste göras och inte tänka på det – agera – och inte tänka på det – vara praktisk – vara fysisk – vara här – ingenting mer – ingenting mindre

Enhanced by Zemanta

Dag 302: Ambition

Någonting jag lagt märke till på sistone är hur jag i fråga om min framtid driver mig själv genom en slags rädslobaserad ambition, där jag istället för att leva i och som stabilitet med min mänskliga fysiska kropp tar beslut, och rör mig själv i min värld för att överleva, för att klara mig, och för att inte hamna i en fysiskt komprometterande situation.

ambition-towerVar bottnar denna rädsla och vad är det egentligen som jag fruktar så mycket? Det jag kan se är att den ultimata rädslan är att förlora kontroll, förlora makt, och förlora möjlighet att bestämma vad jag ska göra och hur jag ska leva i denna världen. Utan pengar, utan arbete, utan finansiell säkerhet, då har jag i princip inte längre någon kontroll och inte heller någon makt – alltså är det detta som ligger i botten.

Problemet är att jag definierat makt och kontroll som uttryck vilka är beroende av pengar för att kunna existera – och som jag tydligen inte kan skapa och leva själv. Alltså söker jag efter makt och kontroll i pengar och tror att så fort jag inte längre har tillgång till pengar i min värld, då kommer jag fullständigt rasa samman och ingenting av vad jag en trodde mig själv vara kommer att förbli intakt.

Saken är emellertid som sådan att jag kan leva makt och kontroll i varje ögonblick och som mig själv – jag behöver alltså inte pengar för att i varje ögonblick kunna vara stabil här. Pengar är i grund och botten endast någonting som jag behöver för att kunna nära min mänskliga fysiska kropp men ingenting som måste definiera vem jag är, utan det är ett val som jag gör. I varje ögonblick står jag framför ett beslut, nämligen beslutet om hur jag ska leva, vad jag ska tillåta och acceptera, och vad jag inte ska tillåta och acceptera. Att leva makt och kontroll är alltså ett beslut som jag måste ta i varje ögonblick och där dessa ord inte är beroende av någonting mer än mig själv.

Det är ganska ironiskt, att jag tillåtit mig själv att se tillgång till pengar såsom att innebära makt och kontroll – men egentligen är jag ju inte alls i kontroll och har inte heller någon makt, för när allt kommer omkring är jag helt beroende av pengarna.

Jag åtar mig själv att fullständigt släppa taget om denna rädsla och att återvända till min mänskliga fysiska kropp och skapa min framtid i varje ögonblick – jag behöver alltså inte pengar för att stabilisera mig själv utan det är ett beslut jag tar i varje ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera orden makt och kontroll i förhållande till pengar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste ha pengar i min värld för att kunna leva makt och kontroll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att pengar definierar vem jag är och att jag inte utan pengar kan vara effektiv i mitt liv, kan vara stabil och trygg inom mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en dröm om en framtid inom mig själv där jag har tillgång till pengar, så att jag på så vis kan känna mig tryggare inom mig själv, genom att jag kan hoppas, önska mig, och drömma om att få mer pengar genom att tänka på min framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av pengar för att uppleva mig själv emotionellt stabil och trygg inom mig själv och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som ett slags panikartat tillstånd när jag tänker på och funderar på framtida händelser och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett sådant förhållande till pengar att jag tror att jag är helt hjälplös, viljelös, utan styrning eller kontroll om jag inte har tillgång till pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort mig själv, och att tänka och tro att pengar är vad som avgör vem jag är och att det inte finns någonting jag kan göra åt detta – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helhjärtat hänge mig själv till att vara en pengars tjänare i tron att pengar ger mig förmåga att leva, istället för att se, inse, och förstå att detta är en uppenbar felaktighet, eftersom vad som faktiskt ger mig förmåga att leva är min mänskliga fysiska kropp, är mitt andetag, och inte någon mental energi som uppstår i förhållande till pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min rädsla inför pengar ta över mitt liv och att tro att om jag tillåter rädsla att ta över mitt liv så blir jag säkrare och jag kommer hänge mer tid åt att försöka hantera och tillgodose mig själv pengar – således förlåter jag mig själv att tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv från den makt jag tillåtit pengar att ha över mig, så att jag därmed kan låta mig själv leva och röra mig själv på denna jord i fred

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillåta pengar att ta över min roll som styrande princip, som guidande motor, som motivationskraft inom mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat att låta pengar motivera och styra mig, och att låta mig själv befinna mig i en evig oändlig jakt efter stabilitet och säkerhet, där jag på alla sätt och vis försöker skapa detta genom pengar, istället för att se, inse, och förstå att jag måste skapa det som mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra pengar till min gud och till min frälsare som jag söker mig själv till i tron att så fort jag har en mängd pengar så kommer alla mina problem att lösa sig av sig självt; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp mig själv – att ge upp min egen motivation och självstyrning och låta pengar ta över – i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att rädslan kommer att vara kvar inom mig själv så länge jag inte tar ett beslut att driva mig själv igenom den – att stoppa den – att inte längre låta mig själv vara en följeslagare utan istället en jämlik skapare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva och motivera mig själv till att i förhållande pengar inte längre vara emotionellt styrd, uppmuntrad, och motiverad av pengar – utan att jag istället motiverar, styr och rör mig själv – och att jag är densamma oavsett om jag har tillgång till pengar eller inte; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och motivera mig själv att gå ett steg i ett taget, att ta ett ögonblick i sänder, och att inte försäkra mig själv med en energi av säkerhet – utan att jag istället står här som säkerhet, som makt, och som kontroll i enhet och jämlikhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förlora mig själv till pengar, att beslut för att hedra pengar, att ta beslut för att hedra min fruktan, istället för att jag motiverar mig själv att stå upp inom mig själv, och att stå, och röra mig själv i denna världen men inte av denna världen; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att så länge jag inte har pengar kan jag inte vara stabil, kan jag inte vara säker, kan jag inte vara trygg, eftersom jag tydligen behöver pengar i ett konstant flöde för att kunna känna mig själv någorlunda säker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera säkerhet i förhållande till pengar, och tro att så fort pengar finns så finns säkerhet, och tro att så fort säkerhet finns så finns pengar – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att pengar endast är ett hjälp och ingenting mer eller mindre – och att det därmed är irrationellt att låta mig själv definiera mig själv, se mig själv och uppleva mig själv i förhållande till pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är allt för underlägsen, undermålig, och dålig för att kunna stå som orden makt och kontroll som mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera mig själv såsom att vara underlägsen pengar, och tro att pengar är det jag måste ha i mitt liv för att jag inte helt ska stanna upp och förlora allt momentum – därför förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara och bli beroende av pengar för att inte gå upp i ett slags upplösningstillstånd där jag befinner mig själv i konstant ångest och fruktan inför vad som kommer ske med mitt liv och vad som kommer hända med mig nu när jag inte har några pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta de reaktioner jag upplever gentemot min framtid, gentemot arbete, och gentemot någon slags karriär i detta livet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka till min kropp här, och i detta låta mig själv släppa taget om rädslan och om ångesten inför att jag kommer förlora kontrollen över mitt liv, och att jag kommer förlora all makt över mig själv; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet att leva och att inte längre låta rädslor styra min beslut

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i rädsla och ångest inför att inte ha pengar, och inför att inte kunna säkerställa och verifiera min framtid, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag fruktar inte så mycket min framtid utan vad jag fruktar är att inte ha kontroll, att inte kunna förutse, att inte kunna beräkna och vara förberedd, således åtar jag mig själv att sluta försöka ligga framför mig själv i tiden – och istället lita på mig själv att jag hanterar och dirigerar de situationer som dyker upp i mitt liv HÄR i och som mitt andetag – och inte uppe i mitt huvud i en kakafoni av olika slags upplevelser

När jag märker att jag fruktar att inte ha pengar, eftersom jag fruktar att jag då inte kommer ha någon makt eller någon kontroll över mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag definierat dessa orden i separation från mig själv, och jag har skapat en idé av att dessa orden hör ihop med pengar och att jag inte kan leva dem som mig själv; således åtar jag mig själv att förändra denna acceptans och leva kontroll och makt som mig själv – vilket innebär att jag i varje ögonblick styr och dirigerar mig själv och att jag bestämmer vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv och inte sinnet

Enhanced by Zemanta

Dag 199: “jag är mest lyckad”-karaktären (Del 5)

Idag fortsätter bloggserien – och dagens dimensioner att hantera genom självförlåtelse och självåtagande blir 7) Fysisk Upplevelse, och 8 ) Konsekvens.

7) Fysisk upplevelse

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att genom att jag medverkar i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – att skapa en press över mina lungor, och mitt solar plexus – och uppleva mig själv stel och inflexibel i hela min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv från att gå in i denna karaktären – och istället förbli här med min kropp – och ha uppmärksamheten av och som mig själv riktad mot mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp – och inte inriktad på emotioner, upplevelser, eller tankar inom mig själv

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i denna kroppsliga upplevelse av att känna mig stel – och orörlig – och pressad inom mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas effektivt och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå – att denna upplevelsen kan bara existera inom mig om jag tillåter och accepterar det – om jag tillåter mig själv att vara en slav till emotioner, och tankar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv att stoppa mina tankar – stoppa mina upplevelser – och stoppa mina inre utflykter in i diverse onödiga och helt värdelösa självsaboterande mentala beteenden

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att genom att medverka i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – förtrycka mig själv såsom ovillkorligt – och naturligt självuttryck med och som mig själv här – med och som min mänskliga fysiska kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag märker att jag upplever mig själv på detta sättet – att i detta ögonblick ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och slappna av med min kropp – och låta mig själv sjunka tillbaka in och som bekvämlighet och lugn i och som min kropp – och inte längre fast i stelhet

Självåtaganden
1. När jag märker att jag upplever en press över mina lungor, och mitt solar-plexus – och jag känner mig själv stel och inflexibel i hela min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är i detta ögonblick besatt av ”jag är mest lyckad”-karaktären – i det att jag jämför mig med andra och tror att jag måste vinna – således åtar jag mig själv att andas och slappna och istället vara här med och som min mänskliga fysiska kropp – och se, inse och förstå att det finns ingenting som jag måste vinna – eller klara av – eller bevisa – utan det enda jag måste göra är att öva mig själv på att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp

2. När jag märker att jag går in i en fysisk upplevelse av mig själv av att känna mig stel – orörlig – och pressad – som om att jag håller andan inom mig själv i rädslan för att någon annan ska vara bättre än mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag kan i detta ögonblick använda mitt andetag för att slappna av och korrigera denna upplevelse – och medvetet pressa ut all upplevelse av obekvämlighet inom mig själv och istället göra detta ögonblick till ett bekvämt och givande – och trevligt ögonblick; således åtar jag mig själv att andas in – och pressa ut all stelhet – och allt tryck inom mig själv – och stabilisera mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

3. När jag märker att jag förtrycker mig själv i mitt uttryck av och som mig själv i min mänskliga fysiska kropp – genom att jag inte tillåter och accepterar mig själv att slappna av – och ge efter – och helt enkelt följa med min kropp i dessa naturliga rörelse och uttryck av sig självt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – i detta ögonblick måste jag fysiskt korrigera mig själv genom att andas och fokusera helt och fullständigt på mig själv som mitt andetag; således åtar jag mig själv att fokusera helt och fullständigt på mitt andetag – och andas mig själv tillbaka in i min fysiska kropp – och uttrycka mig själv naturligt en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

8 ) Konsekvens

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag medverkar i ”jag är mest lyckad”-karaktären – så förstör jag ett ögonblick för mig själv – eftersom jag inte är här med och som min mänskliga fysiska kropp – utan jag försöker istället vara någon annan – i tron att jag måste vara någon annan för att kunna vara nöjd med mig själv och tydligen vara en ”vinnare” – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – att andas – och att ge mig själv lösningen – och belöningen – av att vara avslappnad – lugn – och bekväm med mig själv i och som min mänskliga fysiska kropp

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att konsekvensen av ”jag är mest lyckad”-karaktären – är att jag aldrig tillåter mig själv att uppskatta mig själv – och erkänna mig själv – och se vad jag faktiskt gör som är bra och som jag borde vara stolt och tillfredställd med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli upphakad på idén och upplevelsen om att tävla – istället för att ge mig själv varje ögonblick till att leva och uttrycka mig själv fullständigt tillsammans med och som min mänskliga fysiska kropp här

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att konsekvensen av ”jag är mest lyckad”-karaktären är att jag inte genuint kan uppskatta och vara glad för en annan människas framgång – eftersom jag känner det som en annan människas framgång är ett hot mot min egen seger – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig på att vara ödmjuk och ge såsom jag vill få – och uppskatta andra människor – och vara genuint berörd av ett en annan människans faktiskt gjort någonting väldigt bra – och således kunna uppskatta och ge denna människan erkännande för denna punkten utan att jag därmed känner det som om att jag förlorar en del av mig själv

Självåtagande
1. När jag märker att jag medverkar i ”jag är mest lyckad”-karaktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att konsekvensen av att jag medverkar i denna karaktären är att jag förstör ett ögonblick – förstör en möjlighet för mig att uttrycka mig själv naturligt och avkopplat här med mig själv – eftersom jag är så besatt i mitt huvud av denna karaktären; således åtar jag mig själv att ge mig själv varje ögonblick – till att leva och uttrycka mig själv – genom att andas effektivt – och inte låta denna karaktären besätta mig och styra mig

2. När jag märker att jag medverkar i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att konsekvensen av att jag medverkar i och som denna karaktären är att jag känner det som om att jag aldrig är tillräcklig – som att jag aldrig kan vara tillfreds med mig själv – och slappna av – eftersom jag hela tiden upplever det som om att jag måste bevisa mig själv och nå nya höjder av självuttryck – och självstyrning; således åtar jag mig själv att släppa denna karaktären – och öva mig själv på att andas – slappna av – och vara tillfreds med mig själv här – och sluta söka efter någonting mer än mig själv

3. När jag märker att jag medverkar i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i denna karaktären är att jag aldrig genuint kan uppskatta och ta del av någon annans framgång eller glädje – eftersom jag hela tiden tävlar och försöker vara bättre och mer framgångsrik än vad andra är – således åtar jag mig själv att ta ett steg tillbaka inom mig själv – och sluta försöka vinna – sluta försöka kämpa mig till en första plats genom att vara bättre och mer unik – och istället åtar jag mig själv att amalgamera och integrera mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

 

Dag 194: “Jag Vill Bestämma”-karaktären (Del 4)

Idag kommer jag att fortsätta med att omdefiniera ord som hör ihop med den karaktär jag arbetar med – och idag ska jag omdefiniera ett ord – nämligen ordet verklighet.

Verklighet

Nuvarande definition på ordet i världen

1. The quality or state of being actual or true.

2. One, such as a person, an entity, or an event, that is actual: “the weight of history and political realities” (Benno C. Schmidt, Jr.)

3. The totality of all things possessing actuality, existence, or essence.

4. That which exists objectively and in fact: Your observations do not seem to be about reality.

Hur jag har upplevt/förstått/levt ordet

Ordet verklighet har jag använt för att beskriva min egen verklighet – och min egen verklighet i denna kontext har varit vad jag känner, vad jag upplever, vad jag tycker, och vad jag tänker – sammanfattat kan man säga att när jag använt ordet verklighet har jag hänfört det till min observation, och tolkning av min omgivning.

Det är fascinerande att se hur mycket det är som jag missat genom att ha en sådan väldigt inskränkt definition av verklighet – för se så mycket det finns i min omgivning som jag inte känner, eller tänker någonting om – varje gång jag går utanför min dörren möter jag en helt ny existens av en mängd intryck som alla ingår i min verklighet men som jag så sällan lagt märke till eftersom dessa ting inte ingått i min definition och förståelse av ordet verklighet!

Det är också intressant att se – att min definition av ordet verklighet inte innebär att vad jag tycker är verkligt faktiskt är verklighet – jag menar – verkligheten är ju någonting objektivt som alltid är densamma – som inte är någon teori eller uppfattning – utan verkligheten är helt enkelt verkligheten.

Ljuda ordet

svenska:
Verk-ligg-het

Värk-lid-hel

engelska:
re-all-i-tee

rally-all-free

re-all-I-me

Kreativt skrivande om ordet

När man ljuder ordet verklighet – hör man att order ”värk” ingår – också ordet ligg – eller lida – det som jag kan se är att verkligheten faktiskt innebär att se saker och ting som de är – och att se helheten – och inte bara det man vill uppleva, och se. Och i dagens läge är verkligheten inte något roligt – eller trevligt att se på – utan den består till största delen av konsekvenser av vårt oansvariga levande.

Att titta på verkligheten är således att våga se vad som är här utan att försöka göra saker och ting mer positiva – eller bättre än vad de faktiskt är – och det är att våga se vad som är dåligt, negativt – för att sedan kunna heta en lösning och styra upp problemet.

Men man hör också att ordet ”verk” ingår i verklighet – och verk är ju ett konstverk – alltså någonting man gör och skapar – ett dagsverke – det betyder att verkligheten är konsekvensen av mitt dagliga leverne – verkligheten är ett verk som jag skapar i varje andetag och som jag ansvarar för.

Slutgiltig definition

Verkligheten är ALLT som är HÄR – negativt som positivt – och är ett VERK som jag skapar och är ansvarig för.

Kontrollfrågor

Representerar min definition av ordet vad ordet betyder?

Ja

Är min definition av ordet fri från polaritet?

Ja

Kan jag stå vid min definition av ordet i evigheter?

Ja

LidaWikipedia: Lida is a city in western Belarus in Hrodna Voblast, situated 160 km west of Minsk.

Dag 193: “Jag Vill Bestämma”-karaktären (Del 3)

Detta är en blogg som ingår i en serie bloggar i vilken jag skriver ut en viss mental beteendekaraktär, och den karaktär som jag skriver om i just denna serie är ”jag vill bestämma”-karaktären – så för att förstå precis vad det är denna blogg handlar om föreslår jag att du läser tidigare bloggar.

I dagens blogg kommer jag att omdefiniera ord – och jag kommer arbeta med ord som jag funnit utgöra primära problempunkter i den självförlåtelsen jag gjorde igår – och det är då framförallt ett ord som jag kommer arbeta med – och detta är ordet viktig.

För att förstå vad det innebär att omdefiniera ord, samt hur man gör det – föreslår jag att du läser denna blogg.

Viktig

Nuvarande definition på ordet i världen

Något som har stor betydelse; som krävs för att något ska fungera väl

Hur jag har upplevt/förstått/levt ordet

Min förståelse av detta ord i mitt liv har varit att vissa saker i min värld är viktiga, och alltså bör prioriteras högre än vad andra saker ska. Vad det gäller människor har jag tänkt att vissa människor är viktigare än andra, eftersom dessa människor har klarat av saker och ting som andra människor inte har klarat av – de har ”gjort någonting” med sig själva och förtjänar därför att definieras och ses som viktiga.

Jag har även sett och förstått det som om att något, eller någon som är viktig är mer värdefull än någon/någonting som inte är viktigt. Och alltså har jag rangordnat personer och saker utifrån hur viktiga jag har tyckt att de varit.

Ljuda ordet

svenska:
Vikt-i-g

Vikt-egg

Vick-till-ig

Vik-tig

engelska:
imp-or-taint

import-ant

in-pour-taint

in-pour-tent

Kreativt skrivande om ordet

Av ljudet på ordet – speciellt vikt-egg och imp-or-taint – kan jag se att ordet har att göra med att prioritera saker och ting. Antingen prioriterar man någonting som viktigt – och alltså som någonting som behöver göras eller tas itu med – eller inte som någonting viktigt och då tar man inte itu med det.

Slutgiltig definition

Någonting/någon som är av stor vikt för att en viss punkt ska fungera effektivt.

Kontrollfrågor

Representerar min definition av ordet vad ordet betyder?

Ja

Är min definition av ordet fri från polaritet?

Ja

Kan jag stå vid min definition av ordet i evigheter?

Ja