Tag Archives: styrka

Dag 24: Självförtroende

Idag har den punkten som irriterat, och varit ”i mitt face” mest varit begäret att vilja vinna, begäret att ha rätt, begäret att få det sista ordet, begäret att vara smart. Det är först sedan jag har börjat gå en överenskommelse med en annan, alltså börjat leva väldigt tätt inpå en annan människa utan uppehåll, som jag blivit införstådd med hur pass besatt jag är av begäret att vinna.

Det är intressant, att begäret att vinna kommer från sinneskonstruktionen av tävlan, och all tävlan är baserad på avundsjuka – och all avundsjuka man känner mot andra människor, såsom vad de lever, och uttrycker som man själv känner sig avundsjuk på, visar en ens största och möjliga självförändringspunkter. Allstå där man har investerat sig själv som mest i energi, och sinnesrörelser istället för att leva vad som är bäst för alla.

Så, om jag nu ska ta tillbaka det jag upplever mot min partner, såsom tävlan, till mig själv, så kan jag se att det jag ännu inte tillåtit mig själv att leva som mig själv är mognad, och självsäkerhet – allstå där jag tillåter mig själv att i mina beslut överväga vad jag gör, och se realistiskt på vad jag gör, och se min verklighet utifrån ett bredare perspektiv en endast vad jag vill ha, och vad jag begär – och självsäkerhet såsom förmågan att våga leva det man ser är bäst för alla i det fysiska, och våga uttrycka sig själv i det fysiska utan någon fruktan för hur andra ska motta eller förstå en.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från självsäkerhet, och självförtroende, i tron att jag är misslyckad, och inte kapabel eller stark nog att leva dessa orden – i tron att jag måste först växa upp, bli äldre, och lära mig olika läxor om vad livet innebär, innan jag själv kan leva och uttrycka mig själv såsom självsäkerhet och självförtroende – istället för att se, inse och förstå att förmågan att leva självsäkerhet, och självförtroende är någonting som jag måste skapa själv, och inte kommer komma till mig – och att jag faktiskt är kapabel och starka nog att skapa, och leva dessa orden som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga varför jag inte lever mognad, självsäkerhet och självförtroende, genom att tänka att jag aldrig gjort det innan, och att jag därför inte vet hur jag ska göra – istället för att se, inse och förstå, att bara för att jag inte vet hur jag ska leva ett ord, är detta inte en ursäkt till varför jag inte lever ett ord – eftersom jag kan skapa, definiera, och manifestera mig själv såsom ett ord, genom att skriva om mig själv som ordet, och genom att förlåta och släppa mig själv fri från de idéer av mig själv jag skapat, såsom varför jag tydligen inte kan leva dessa orden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kämpa för mina begränsningar, i rädslan att stå upp såsom självsäkerhet, självförtroende, och mogenhet, i rädslan för att om jag lever såsom dessa orden, och uttrycker mig själv såsom dessa orden, så kommer min värld att förändras, och jag kommer förändras, och därav frukta hur min värld kommer att bli, och frukta att jag inte längre kommer att kunna förutspå min framtid, eftersom jag inte längre kommer applicera mig själv och leva mig själv på samma sätt – istället för att se, inse och förstå, att denna fruktan är korkad, och självbegränsande, och sålunda inte har någonting att göra inom mig – därför förintar jag denna rädsla inom mig, genom att andas igenom den varje gång den kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte är värdig att leva såsom mognad, såsom självsäkerhet, och självförtroende, i tron att jag i tidigare i mitt liv har gjort för många misstag, och att jag därför inte kan lita på mig själv att ta korrekt beslut, och se rätt punkter, i rädslan att göra fel – istället för att se, inse och förstå – att det inte är någonting dåligt att göra fel, utan att det är genom att göra fel som jag lär mig hur jag gör rätt, och således genom att medverka och leva utifrån min rädsla att göra fel, så skapar jag mig själv såsom att göra fel, eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att utforska och fastställa vad som är rätt, genom att göra fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att orden mognad, självsäkerhet, och självförtroende är för stora ord för mig att leva – ord som jag inte kan klara av att leva eftersom jag aldrig gjort det innan, och tro att det därför inte är lönt att jag ens försöker, eftersom jag kommer nog inte klara det i alla fall – istället för att se, inse och förstå, att en sådan ursäkt och ett sådant rättfärdigande är självbegränsande, och korkat – eftersom jag aldrig kan veta om jag inte klarar det, om jag aldrig försöker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med min partner om vem som är mest mogen, istället för att se, inse och förstå att jag existerar inom och som en sådan tävlan inom mig själv, eftersom jag känner mig underlägsen min partner, och som om jag måste bevisa inför mig själv att jag är minst lika kapabel såsom min partner – istället för att se, inse och förstå, att jag försöker endast bevisa detta för min partner, eftersom jag inte tillåtit mig själv att leva som ordet mogenhet ännu, och således förstå, och veta att jag är mogenhet, och därav inte behöva bevisa, eller visa det för någon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv sårad, och avvisad när jag uttrycker mig själv såsom intimitet, och jag känner och upplever det som om vad jag ger inte blir besvarat, istället för att se, inse och förstå att om jag uttrycker mig  själv på ett sätt och jag hoppas få ett svar, och bli ansedd, och betraktad på något sätt tillbaka, att jag då inte tillåter och accepterar mig själv att leva en och jämlik, utan att jag istället skapar och lever mig själv såsom en slav, som vill ha erkännande från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig sårad, avvisad och förbisedd, när någon inte ger tillbaka till mig, det jag tycker mig själv ge till en annan såsom intimitet, i tron och idén att jag måste bli besvarad när jag uttrycker mig själv, att en annan måste ta emot, och ge mig tillbaka det jag känner och upplever att jag uttrycker mig själv såsom – istället för att inse, se och förstå att om jag måste ha någonting tillbaka, för att vara stabil, trygg och tyst i mig själv, så har jag gjort mig själv till en slav där jag måste ha någonting av en annan för att jag ska kunna leva mig själv här effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att jag förtrycker och fördömer mig själv såsom att tala med andra människor, och att anklaga andra för att jag håller mig själv tillbaka runt andra människor, och tro att det är kvinnors fel att jag inte kan uttrycka, tala och visa mig själv effektivt runt dem – istället för att se, inse och förstå att jag har skapat mig själv såsom självförtryck, och att det inte finns någon annan än jag som är ansvarig för att jag inte tillåter mig själv att utrycka mig själv, att tala, och visa mig själv runt människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli sedd, hörd, och omhändertagen, och när jag känner att detta inte ges till mig, bli ledsen, och gå in i en personlighet av att tycka synd om mig själv, däri jag tycker att en annan har felat mot mig, och inte behandlat mig så pass bra som jag förtjänar – och därigenom fördöma, och förakta en annan, istället för att inse, se och förstå att jag har skapat mig själv såsom att behöva en annans erkännande för att jag ska uttrycka och acceptera mig själv, och det därför inte är en annans fel hur jag upplever mig själv, utan mitt eget fel – därför stoppar jag mig själv från att existera såsom ett behov utav att vara erkänd och validerad av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma och anklaga min mamma, och kvinnor i mitt liv, såsom att vara ansvariga för att jag inte uttrycker mig själv effektivt, för att jag inte talar effektivt, och rör mig själv effektivt i min verklighet – och tänka att det är dem som förtrycker mig, det är dem som skapar mig, det är deras fel hur jag upplever mig själv och inte mitt eget fel – istället för att inse, se och förstå att jag har skapat mig själv såsom självförtryck genom att behandla mig själv som skit inom mig själv, genom att tänka att jag inte är värdig, eller tillräcklig för att tala, och uttrycka mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag är tillräcklig, att jag är värdig nog, och därför leva mig själv såsom denna tillräcklighet, och värdigheten genom att tala, och uttrycka mig själv när jag ser att så krävs

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av andra för att uttrycka mig själv, tala och röra mig själv – och i detta tro att jag måste ha en annans godkännande för att jag ska kunna tala, istället för att inse, se och förstå, att jag inte behöver en annans godkännande för att tala – jag behöver inte en annans åsikt om mig, såsom att jag är en okej, och tillräcklig människa för att tala, jag kan leva – och uttrycka mig själv såsom tillräcklig för mig själv, här i varje ögonblick, och således, en gång för alla, ta tillbaka min makt att dirigera, och styra mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av att andra ska tycka om mig, och ge mig godkännande att tala, uttrycka mig själv, och leva här – och tro, tänka och inbilla mig själv att om jag inte har ett sådant godkännande, och om jag inte har någon som tycker om mig för vad jag säger och gör, att jag då omöjligen kan uttrycka mig själv, acceptera mig själv, och tala här – istället för att se inse, och förstå att mitt beroende av att ha någon som accepterar mig, är ett försök av mig själv att undfly mitt eget ansvar gentemot mig själv, att skapa mig själv såsom att vara bekväm med att tala, och uttrycka mig själv, och skapa mig själv såsom att vara självsäker, och ha självförtroende för mig själv, oavsett vad andra tycker eller känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att de gör så att jag känner mig rädd, och obekväm inför att tala – istället för att se, inse och förstå att jag har skapat mig själv, jag har skapat den rädsla jag upplever inom mig själv, såsom att vara rädd för att andra ska fördöma mig när jag talar, och således har min upplevelse av mig själv ingenting att göra med en annan, och därför är jag fullt ansvarig för att förändra mig själv, dirigera mig själv, och skapa mig själv till att vara bekväm med mig själv i varje ögonblick, och tala oförhindrat, och tala när jag vill tala, och när jag behöver tala

Jag åtar mig själv att inte längre existera i ett beroende till andra människor, till kvinnor specifikt, att acceptera mig, och att erkänna mig, att tycka om mig, och att se mig som godkänd i det jag säger och gör ­– för att jag ska kunna acceptera mig själv, uttrycka mig själv och leva självförtroende såsom mig själv

Jag åtar mig själv att stå upp såsom självförtroende såsom mig själv, såsom att leva och uttrycka mig själv i varje ögonblick oavsett vad andra känner, tänker och tycker om mig – eftersom jag inser, ser och förstår att endast jag har möjligheten att förändra min upplevelse av mig själv, endast jag har möjligheten att förändra min applikation av mig själv, och att vilja att andra ska förändra sig, för att jag ska förändra mig, är totalt korkat, och falskt – därför står jag upp och lever mig själv till en förändring av mig själv

Jag åtar mig själv att stå upp såsom självvärde, och självförtroende, och inte längre göra mig själv till ett offer för min rädsla av vad andra människor tycker om mig, och tänker om mig – jag lever istället här i varje ögonblick, varigenom jag driver mig själv till att uttrycka mig själv, till att visa mig själv, och till att inte längre gömma mig själv i rädslan för att andra människor inte ska acceptera mig när jag uttrycker mig själv – jag accepterar mig själv här

Dag 18: Koncentration

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och frustrerad när jag koncentrar mig på någonting, och sedan någon kommer och pratar med mig, eller säger någonting – eftersom det då känns som om jag förlorar min koncentration

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta min koncentration, och bli besatt av min koncentration, och låta min upplevelse och applikation av mig själv såsom koncentration, styra mig, istället för att jag står mig själv såsom koncentration

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tycka att det är så svårt att hitta mig själv såsom koncentration – och därför får jag absolut inte bli störd när jag väl klarar av att koncentrera mig, i tron och idén att om jag blir störd så kommer jag att ha svårt att hitta tillbaka till koncentrationen jag upplevde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och definiera koncentration såsom någonting jag inte styr över, utan såsom någonting som händer mig om jag har tur, och som händer mig av en olyckshändelse, och som om jag förlorar det, jag inte på något sätt kan dirigera, eller styra över ska komma tillbaka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se det som ohövligt att störa någons koncentration, i tron att koncentration är någonting som man ska respektera, eftersom det är så svårt att uppleva, och leva själv som koncentration, istället för att inse att det enbart är så svårt som jag tillåter och accepterar det att vara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg på mig själv, när en tanke kommer upp inom mig, när jag fokuserar och koncentrerar mig på att andas, genom att tanke att jag nu måste ta mig tillbaka till, och hitta tillbaka till andetaget – och tycka och tro att det är svårt, komplicerat, och att jag inte kommer att klara det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att isolera, gömma mig själv, och försöka stöta bort min verklighet när jag koncentrerar mig, när jag gör läxan, studerar, gör förlåtelse, eller titta på film – och se och definiera min verklighet såsom att vara i vägen för det viktiga som jag håller på med, istället för att existera här såsom andetaget, och därav inte placera ett värde separat från mig själv, såsom koncentration, som någonting som är utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och frustrerad när någon frågar mig någonting, eftersom jag känner och tänker att frågan är onödig, och att jag därför blivit onödigt störd, istället för att se och inse att min upplevelse av mig själv inte är riktig, och inte är en upplevelse som jag kan lita på – och att jag inte inom mig kan definiera vad som är här såsom onödig, eller nödvändigt – eftersom jag inte vet hur andra ser på det som de frågar mig, utan jag endast antar att det inte är nödvändigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och frustrerad när någon frågar mig någonting när jag läser, genom att tänka att jag nu förlorar tid, och att jag inte borde behöva ha någon som hänger över mig, och frågar mig frågar, eftersom jag istället borde få bli lämnad ensam

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stöta bort mig själv, från mig själv inom mig när jag upplever saker jag vill ta itu med, ändra eller titta på, och då tänka att jag inte har tid, eller att det inte är viktigt, eller inte behövs för att jag har viktigare saker att göra – istället för att ge mig själv den tid som behövs i det ögonblicket, och inse och förstå att brist på tid är en illusion som existerar när jag tillåter och accepterar att den upplevelsen existerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som om, och definiera det som om jag har en brist på tid, och tänka på hur mycket tid jag har, tänka på vad klockan är, tänka på vad jag måste hinna med, och vad jag kanske inte kommer hinna med, och konstant vara i mina tankar, istället för att leva här, och utnyttja den tiden jag har till godo, så mycket som möjligt – genom att vara fullt ut här i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara fullt ut här i varje ögonblick, och att inte tillåta och acceptera mig själv att leva utan stress, och utan att tänka på tid – och istället tillåta och acceptera mig själv att leva ögonblick för ögonblick, stund till stund, och därför inte definiera mig själv såsom i brist av tid, utan istället inse att den tid jag behöver är här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte längre sätta ett värde på koncentration såsom någonting separation från mig själv, jag inser att jag kan koncentrera  mig själv utan svårigheter, och att jag inte behöver göra en stor grej av huruvida någon försöker prata med mig eller inte när jag gör mitt skolarbete

Jag åtar mig själv att leva här i varje ögonblick, och vara öppen för vad som sker i min omgivning, och inte isolera och låsa mig själv av från verkligheten, genom att tänka att jag absolut inte får bli störd

Jag åtar mig själv att sluta se min studietid, såsom en tid då jag absolut inte får bli störd, och ingenting får sägas till mig, och ingenting får göras mot mig – och jag tar istället tillbaka all den ilska jag upplever när någon tydligen stör mig, tillbaka till mig själv