Tag Archives: Sweden

Dag 265: Uppspelthet

tumblr_lmzrd3i3Qa1qgtqb0o1_r1_1280För några dagar sedan öppnades en möjlighet för mig att tala publikt inför en del människor, och gentemot detta reagerade jag i upphetsning, och uppspelthet – jag blev helt enkelt positivt laddad under ett tag. Jag märkte hur detta skedde inom mig men kända mig i ögonblicket som om ”det var för svårt att ändra” – och att min upphetsning var ”naturlig” – alltså som om att upphetsningen var en slags normal del av att vara människa.

Anledningen till att jag senare lät mig själv vara ärlig mot mig själv gällande denna punkt var för att jag senare på kvällen, efter mitt framträdande, blev väldigt trött, och i princip kollapsade i soffan – och jag han inte ta mig för alla mina ansvar, och de saker jag brukar göra innan jag går och lägger mig, för jag helt enkelt bara somnade väldigt snabbt, och hastigt.

I vanliga fall brukar jag inte somna så hastigt, utan jag brukar vara stabil och gå och lägga mig vid en och samma tid varje dag – och det funkar bra för mig – då får jag de saker gjorde som jag måste göra, och går sedan och lägger mig när jag börjar bli trött. Men alltså – så blev det inte just denna dag.

Av vad jag kan se består min upphetsning, och uppspelthet i en slags glädje över att jag kommer att få uppmärksamhet – människor kommer att se mig, människor kommer att höra mig – och detta betyder att jag får uppmärksamhet, och detta är någonting som jag värdesatt inom mig själv såsom att vara positivt. Ett liknande förhållande har jag tidigare haft med musik, och jag brukade göra mig själv uppspelt och energiserad, fylld med positivitet när jag spelade, eller stod inför att spela musik inför andra; och detta resulterade nästan alltid i att jag senare på kvällen helt enkelt däckade, eftersom jag hade varit så pass mycket uppåt, att den naturliga konsekvensen nu var att ”gå nedåt” så att säga.

Så – själva grundproblemet är hur jag har värdesatt, och låtit mig själv bli beroende av uppmärksamhet – jag menar – jag kan se att denna punkt av uppmärksamhet har två sidor – den har en positiv sida; såsom den jag precis har beskrivit här – och den har också en negativ sida – som består av en fruktan att blir retad, mobbad, och hackad på – och alltså få en slags ”negativ uppmärksamhet”.

Drömmen är att få framställa mig själv som perfekt, och få allas erkännande, och kärlek – och den stora fruktan är att göra ett misstag, och bli verbalt lynchad av en stor folkgrupp. Och detta förklarar ju även varför det oftast är så att jag blir nervös när jag ska tala inför en stor grupp människor – för innerst inne bär jag på den där önskan om att få bli accepterad, och rädslan inför motsatsen – att inte bli accepterad! Tydligen är detta något så otroligt fruktansvärt.

En annan intressant aspekt av denna punkten är att – en konsekvens blir att jag aldrig gör saker FÖR MIG – eftersom konstant spelar antingen den negativa, eller positiva punkten ut sig inom mig – vilken alltid består i vad andra människor känner, upplever, eller tänker om mig – och aldrig om mig själv. Jag menar – i grund och botten bryr jag ju inte om mig själv utan bara om hur andra uppfattar mig, vilket naturligtvis är en fullständigt oacceptabel utgångspunkt att leva utifrån; så därför ska jag ägna denna bloggen åt att förlåta, och skapa korrigerande åtaganden så att jag kan stoppa, och förändra denna tendensen jag skapat.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv, och bli uppspelt, och positivt energiserad inför möjligheten, och den förväntningen att framträda inför andra människor, och tala inför andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa med min närvaro här, och missa andetag, och leva i ett slags uppåttjack – där jag rör mig häftigare, rör mig snabbare, och skrattar nervöst då, och då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte förbli stabil, och tyst här i och som varje ögonblick, genom att jag andas effektivt, och inte rör mig själv utifrån en energi, utan ser till att jag rör mig andetag för andetag; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge ett högre värde till att få uppmärksamhet, än att vara här med mig själv – och tro att uppmärksamhet från andra människor gör mig mer än vad jag är när jag är med mig själv – istället för att se, inse, och förstå att detta är en illusion – och faktiskt en inflation som jag skapar inom mig själv – och att jag inflaterar en positiv upplevelse inom mig själv i tron att jag blir viktigare när jag har uppmärksamhet från andra – istället för att se, inse, och förstå att jag är densamma oavsett vem jag är med – d.v.s. i min fysiska konstitution såsom min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att när jag har uppmärksamhet från andra så är detta någonting positivt, och någonting bra, och någonting som gör mig till mer än vad jag var innan – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte stämmer, utan att jag är faktiskt rent fysisk densamma som jag alltid varit, och mitt värde varken ökar, eller minskar – eftersom min kropp är densamma som den var innan jag hade uppmärksamhet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i en illusion av att uppleva mig själv uppspelt, och uppjagad – istället för att röra mig själv andetag för andetag – ett steg framåt i taget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv annorlunda, att röra mig själv annorlunda, att tänka annorlunda, och att uppleva mig själv annorlunda när jag har andra människors uppmärksamhet, i tron att mitt värde ökar, och jag blir mer viktig, mer värdefull när jag har andra människors uppmärksamhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig andetag, för andetag, och inte placera, och röra mig själv utifrån en upplevelse – för en upplevelse – oavsett vilken slags polaritet den har – positiv eller negativ – är i grund och botten ett slags missbruk mot mig själv – där jag för mig själv bort från mitt ursprung såsom min mänskliga fysiska kropp och in i en illusion som inte existerar annat än i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag ändrar mig för att jag får uppmärksamhet, så innebär detta att jag i princip överger mig själv – och mitt eget uttryck – för att kunna imponera på, och få andras erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att värdesätta, och erkänna mig själv, och låta mig själv gå dessa punkter av publika framträdanden utan att jag ändrar mig, och utan att jag gör det för att få bli accepterad – utan att jag istället gör det som mig själv här – att jag är stabil, klar, och specifik – och att jag inte ändrar mig på något sätt inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära vid, och hålla kvar vid en idé om mig själv om att jag är värdelös, och att det är någonting fel med mig – och att det enda sättet som jag kan uppnå en slags stabilitet inom mig själv är genom att få uppmärksamhet, och erkännande från andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att – nej – ingenting är fel med mig – utan vad som är fel är att jag överger mig själv såsom mitt naturliga, och ovillkorliga, och naturella uttryck här – för att få känna mig själv accepterad, och erkänd av andra människor – det är ett stort fel och en slags sjukdom som till varje pris måste utrotas; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utrota denna sjukdom, genom att när jag märker att jag går in i denna positiva upplevelse av att känna mig själv uppspelt, och uppjagad – att jag då andas effektivt, och för mig själv tillbaka hit – och stabiliseras mig själv i min kropp – och uttrycker, och rör mig själv för, och som mig själv – HÄR – i och som enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att när jag märker att jag börjar söka efter andras uppmärksamhet, och när jag börjar ändra mig själv, och göra mig själv till för att få andra att reagera på min närvaro, att jag då stoppar mig själv – att jag erkänner för mig själv vad det är jag håller på med – och andas, och tar mig själv tillbaka hit – och låter mig själv uppleva, och leva ögonblicket med, och som mig själv – och uttrycka mig själv naturligt, avkopplat, och bekvämt utan att göra mig själv till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till för att få andra människor att uppmärksamma mig, och att erkänna mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att respektera, och värdesätta mig själv mer, och se att det är ett slags missbruk mot mig själv att söka efter andras erkännande, och att söka efter andras uppmärksamhet, och att jag genom att göra detta i princip förtrycker, och håller tillbaka mitt naturliga, avkopplade, och bekväma, självuppriktiga uttryck inom och som mig själv – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillämpa, och leva självrespekt, och egenvärde – att se att jag har ett värde men att det är jag som måste ge detta till mig, och att det inte bara kommer att dyka av sig själv utan att jag aktivt måste skapa, erkänna, och definiera det värde jag har – genom mitt praktiska leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra mitt praktiska leverne på ett sådant sätt att jag står stabil oavsett om jag uppträder publikt eller om jag är ensam – och att jag är densamma – för jag vet – att jag värdesätter mig själv, och att detta inte är någonting jag uppnår genom att få andra att tycka om mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in ett slags uppåttjack, eftersom jag står inför möjligheten, eller den framtida händelsen, att uppträda, eller prata inför andra människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag går in i denna typ av uppåttjack, och uppspelthet eftersom jag i princip äter, och när mig själv på andras uppmärksamhet, i tron att detta gör mig till speciell, och mer än andra; således åtar jag mig själv att andas och stabilisera mig själv här – och inte spela med i uppåttjacket – utan istället vara med min kropp här – och slappna av – och låta mig själv uppträda inför andra människor naturligt, avslappnat – och helt enkelt vara mig själv

När jag märker att jag ger uppmärksamhet från andra ett inflaterat värde, och tror att denna punkten på något sätt gör mig till mer, gör mig till bättre, och ger mig ett högre värde; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – uppmärksamhet från andra ändrar inte min fysiska konstitution på annat sätt än att jag blir besatt av en energi – men jag menar rent praktiskt gör uppmärksamhet inget med mig och har därför inget inneboende värde i sig självt; således åtar jag mig själv att istället ge uppmärksamhet, och värde åt sådant som har ett praktiskt och bevisbart värde – såsom mig själv här – min kropp – min direkta fysiska omgivning – sådana punkter som är här och stödjer mig i mitt dagliga uttryck i min värld

När jag märker att jag går in i en illusion av att känna mig uppspelt, uppjagad, och upphetsad, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna punkten av att känna mig själv mer än tidigare, för att jag står inför att uttrycka mig själv inför andra – det är en falsk punkt som är baserat på en falsk idé om att jag blir mer när jag har uppmärksamhet från andra – när detta inte stämmer för i grund och botten är jag densamma, och när energin försvinner efter mitt framträdande är jag återigen som jag var innan; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att vara densamma oavsett om jag är med andra, eller mig själv – och inte låta mig själv gå in i en uppspelthet, eller upphetsning

När jag märker att jag låter uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är, och att jag börjar göra mig själv till, och försöka vara mer ”häftig” och ”rolig” för att på så vis få ännu mer uppmärksamhet från andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i princip missbrukar mig själv genom att göra på detta sätt – för jag låter inte mig själv leva som, och för mig själv – utan lever för att tillfredsställa, och få andas erkännande – som jag inte ens praktiskt eller fysiskt behöver för att kunna vara effektiv i mitt dagliga leverne; således åtar jag mig själv att röra mig själv andetag för andetag – och öva mig själv på att vara mig själv – vara ovillkorlig, vara naturlig, och inte försöka vara någonting jag i praktiken inte är

När jag märker att jag blir uppspelt, och uppjagad för jag får uppmärksamhet av andra, och att jag söker denna uppmärksamhet i tron att någonting är fel med mig – fundamentalt fel och endast kan rättas till genom att få andra att erkänna mig som tillräcklig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att ingenting är fundamentalt fel med mig, men vad som är fel är att jag låter mitt sinne ta med mig på en åktur i energier istället för att jag stabiliserar mig själv här, och lever i och som mitt andetag i enhet och jämlikhet; således åtar jag mig själv att leva här i och som stabilitet – och manifestera denna punkt genom andas och slappna av i min kropp och föra mig tillbaka till det inre lugn som jag brukar befinna mig själv inom

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att vara mig själv när jag är bland andra människor, och oavsett om jag får uppmärksamhet eller inte – att andas, och stabilisera mig själv här – och uttrycka mig själv naturligt, och autentiskt utan att göra mig själv till

När jag märker att jag gör mig själv till för andra, för att som jag upplever det stabilisera min relation till den andra människan, och få denna andra personen att tycka om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag i detta ögonblick kompromissar mig själv, och gör mig själv mindre än vad jag egentligen är – eftersom jag lever inte den autencitet, och uppriktighet som kännetecknar vem jag är när jag står stabil, och bekväm här med och som min kropp; således åtar jag mig själv att sluta att söka efter andras erkännande – och istället stabilisera mig själv här med och som mitt andetag – och uttryck mig själv naturligt, bekvämt, och avslappnat med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att värdesätta, och respektera mig själv genom att sluta söka efter andras uppmärksamhet, och erkännande, och istället stabilisera mig själv här i och som mitt andetag i varje ögonblick

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 264: Inflation

urlI dagligt tal hör ordet inflation hemma inom ekonomin – och innebär att produkter, eller tjänster blir dyrare, och kostar mer att köpa. Det kan också innebära att penningmängden i samhället ökar, och därför höjs priser på produkter eftersom värdet på pengar urvattnas. I denna blogg ska jag dock titta på fenomenet inflation utifrån en annan utgångspunkt – nämligen hur inflation har påverkat mig i mitt liv.

Inflation är nämligen ingenting som enbart är associerat med pengar – nej – inflation går att hänföra till allting som vi gör inom oss själva när vi ger någon slags punkt i vår värld ett högre värde, eller ett annat värde en vad punkten verkligen är värd. T.ex. vi kanske inflaterar sport i vår värld – för vi känner att vi ”älskar sport” – och så skapar vi alla slags upplevelser, och känslor i förhållande till sport och låter detta intresset helt ta över oss, och vi blir besatta av denna enda punkten. Det är ett exempel på inflation – vi gör någonting till mer än vad det är – och jag menar – jag kan se hur jag gjort detta i mitt liv med hundratals olika punkter.

En av de punkter som jag förstorat upp något alldeles fenomenalt i mitt liv har varit musik. Musik blev för mig ett slags svar på allting, så länge man spelade musik – då var allting bra – och då skulle allting lösa sig i livet. Jag avgudade duktiga musiker, och såg dem som något slags utomjordiskt, och esoteriskt fenomen – och på något sätt trodde jag att musiker dolde någon hemlighet om hur man lever ett effektivt liv; därför spenderade jag otaliga timmar, och dagar åt att fantisera om att få bli en känd musiker – om att få stå på scen och sjunga inför människor – och att få bli erkänd som en duktig musiker. Tack vare detta komprometterade jag många andra viktiga punkter i mitt liv – såsom mitt skolarbete, mina andra intressen, och min framtid – eftersom allt jag tänkte på, och allt jag ville var att ”bli en musiker” – och i detta såg jag inte att verkligheten är någonting helt annat än den jag tänkt upp i mitt sinne. Det är verkligen inte lätt för musiker att kunna leva på sin musik, och det är en väldigt liten andel musiker som blir publikt kända – resten av musikerna oavsett hur duktiga de är – får sitta hemma och göra sin musik, och ha något lågavlönat arbete vid sidan av för att kunna klara sig; det är realiteten av att vara musiker i dagens samhälle.

En annan punkt som jag inflaterat något enormt är sex, och förhållanden – jag menar – under ett tag i mitt liv var jag som besatt av denna punkt – och jag gjorde allting jag kunde för att göra mig attraktiv inför det andra könet, för att kunna snärja en kvinna – och sedan få uppleva det så omtalade samlaget. Lustigt, att när jag väl lyckades med detta konststycke så var realiteten av sex, och förhållanden så mycket mindre än vad jag i mitt huvud tänkte mig att det skulle vara. Och det är detta som är specifikt med just inflation – man gör någonting till mer än vad det är, och man blundar inför verkligheten av vad punkten i realiteten är.

Jag menar – hur många saker bygger inte på inflation i vårt samhälle? I princip ALLTING! Vi inflaterar produkter genom reklam, vi inflaterar drömmar, och fantasier genom filmer, teater, och böcker – vi inflaterar idéer om hur livet borde vara genom filosofier, och vi inflaterar vikten av kunskap, och intelligens genom att övervärdera utbildning; allt detta leder till att vi får ett samhälle som består av drömmar – av en upplevelse av verkligheten – men inte av verkligheten i sig självt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera punkter i min verklighet genom att tänka på dem, genom att skapa upplevelser i förhållande till dem, genom att definiera mig själv i förhållande till dem – genom att tänka, och tro att dessa punkter ”skapar mig” och ”gör mig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra saker och ting till större än vad de faktiskt är och således missa att leva i verkligheten – HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera mitt sinne, genom att skapa en idé inom mig själv – och tro att jag klarar att utan att tänka, utan att jag måste konstant tänka i varje ögonblick – och om jag inte gör detta – ja då kommer jag helt enkelt inte att kunna leva längre; istället för att se, inse, och förstå att detta stämmer inte – jag menar även om jag slutar att tänka kommer jag ju fortfarande kunna röra min kropp, kunna bestämma för saker, kunna se, och uppleva saker – så jag menar – behöver man verkligen tänka? Och svaret är – nej

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera vikten av sinnesrörelser såsom känslor, och emotioner – och tro att när jag har en upplevelse av känslor, och emotioner – att detta då på något sätt betyder någonting för mig, och att jag måste ta dessa rörelser inom mig i beaktande – eftersom tydligen är de viktiga; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur jag har inflaterat sinnesrörelser till att vara någonting de inte är – för faktum är att jag behöver inte sinnesrörelser inom mig för att kunna ta beslut, för att kunna leva, och för att kunna röra mig själv – jag menar – allt jag behöver är ju faktiskt JAG – och att jag är medvetande, vaken, och alert här – och klar att ta beslut och röra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera en idé inom mig själv om att jag inte kan förändra mig själv, om att det är hopplöst att försöka förändra mig själv, om att det inte går att förändra den mänskliga naturen – och därför är det inte ens lönt att jag försöker; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna idé är inflaterat – för i realiteten kan jag förändra mig själv, jag menar – jag kan ta ett beslut och leva detta beslut – och det är endast för att jag inflaterat och gjort denna idé till större än vad den är som jag nu faktiskt tror att jag inte kan ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera en idé, och upplevelse inom mig om att jag är hjälplös gentemot vad som pågår inom mig, och tro att det som pågår inom mig är en alldeles för stark naturkraft som jag endast kan hantera genom att på olika sätt försöka förtrycka; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är en inflaterat idé av verkligheten; för sanningen är att jag är inte hjälplös mot vad som pågår inom mig – för jag har verktygen att kunna hjälpa mig själv med, jag har expertisen, och allt jag behöver göra är helt enkelt att sätta mig ner, och faktiskt börja hjälpa mig själv – och inte avvakta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera idén inom mig själv om att jag är värdelös, och att jag måste söka efter andras uppmärksamhet, och erkännande för att vara värd någonting – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är uppenbart att denna idé inte bygger på någon saklig, och bevisbar punkt – utan att det bara är någonting som jag tagit ur det blå och sedan inflaterat inom mig själv, och gjort, och skapat till att vara ”värsta grejen”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera de problem, och svårigheter jag har i min dagliga applikation – och göra problem till problem i sig själva genom att tänka på dem, genom att förstora dem inom mig själv, och göra dem till dessa oöverstigliga hinder som jag tydligen inte kan göra någonting åt, och som jag bara måste klaga på inom mig själv; så jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera de negativa punkter inom mig själv för att på så vis kunna ha ett slags bevis mot mig själv att tänka att jag faktiskt är värdelös, för se på alla dessa negativa saker i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera de punkter inom mig själv som jag inte är nöjd med, och som jag tycker skulle kunna bli mer effektiva, och vara bättre – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda detta som ett medel för att trycka ned mig själv, och för att mobba mig själv – så att jag ska kunna få utlopp för mitt beroende av att känna mig plågad inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag tänker på någonting – då inflaterar jag detta någonting – och gör detta något till mer än vad det faktiskt är – det är som om att jag lägger till en ny innebörd till saken genom att tänka på den – istället för att leva mitt liv utan inflation och se allt för vad det är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se allt för vad det är – alltså varken inflaterat, eller deflaterat – utan helt enkelt se saker utan en åsikt om sakerna; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur jag kan leva, och uttrycka denna punkt av att se saker som de är – vilket är någonting jag kan göra genom att andas, och inte tillåta mig själv att när interagerar i och som denna världen – tänka på vad det är jag gör, eller interagerar mot – utan istället leva DIREKT här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag lever DIREKT här – då finns det ingen inflation – då finns det ingen deflation – utan då finns bara vad som är direkt här, och vad jag direkt observera, och se – alltså objektiva data – objektiva fakta; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att viljesätta mig själv att se vad som är här direkt – alltså se den fysiska realiteten av vad som är här utan att försköna eller förfula

Självåtaganden

När jag märker att jag inflaterar punkter i min värld, genom att tänka på dem, och tänka att de är mer än vad de är; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att när jag gör någonting i mitt sinne till mer än vad det är – då missar jag verkligheten, och jag gör mig själv ineffektiv i mitt leverne, eftersom allt som existerar är min upplevelse och inte vad som faktiskt är här i realiteten

När jag märker att jag inflaterar en idé i mitt sinne om att jag kan inte leva, om jag inte tänker – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag inflaterar denna tanken – och tanken i sig självt inte har någon fysisk bäring – den betyder inget – utan det är jag som ger den betydelse genom att inflatera den, genom att åter, och återigen tänka tanken; således åtar jag mig själv att förstå att jag inte behöver tänka för att leva – och således ta bort denna idén och sluta inflatera den inom mig själv

När jag märker att jag inflaterar sinnesrörelser, genom att tänka, och tro att sinnesrörelser är någonting jag behöver, och måste ha för att kunna leva – och utan sinnesrörelser blir jag en zombie, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag blir ingen zombie genom att sluta medverka i och som sinnesrörelser, utan allt som händer är helt enkelt att jag inte upplever sinnesrörelser längre; således åtar jag mig själv att sluta inflatera denna märkliga idé och istället fokusera på att leva här i varje ögonblick – genom att andas här

När jag märker att jag inflaterar en idé inom mig själv att ”jag kan inte förändra mig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan visst förändra mig – jag menar det är bara att ta ett beslut, och sedan leva detta beslut – den enda anledningen till varför jag tror att det inte skulle vara möjligt är därför att jag inflaterat denna idé inom mig genom att tänka den om, och om igen; således åtar jag mig själv att LEVA här – och bevisligen ändra mig själv – och se att vad som är här är på riktigt, och inte i mina inflaterade idéer

När jag märker att jag inflaterar en idé inom mig själv, om att jag är hjälplös gentemot vad som pågår inom mig – och att jag gör detta genom att repetera inom mig själv tanken att – det som pågår inom mig pågår utom min kontroll; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag menar – detta är en inflaterad åsikt inom mig själv – någonting som jag gjort riktigt genom att övertyga mig själv om dess riktighet genom att tänka – och att därför är saken inte i sig själv riktig; således åtar jag mig själv att sluta försöka övertyga mig själv om att jag inte kan ändra mig själv – och istället stå upp i varje andetag och bevisa för mig själv att jag kan styra, och förändra vad som pågår inom mig

När jag märker att jag inflaterar en idé inom mig själv om jag är värdelös, och att jag gör detta genom att gå igenom mitt förflutna och ta upp minnen inom mig själv där jag tycker att jag betedde mig dåligt, och sedan repetera dessa inom mig för att på så vis fördöma mig själv; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag behöver inte hålla kvar denna idé – jag menar – det är en inflaterad idé vilket betyder att den i grund och botten inte existerar – utan att jag har gjort den riktig genom att ljuga för mig själv – vilket är grunden i inflation – lögner; således åtar jag mig själv att se vad som är riktigt här – och att förstå att jag har ett egenvärde och att det är detta som är riktigt; således åtar jag mig själv att leva detta egenvärde och stoppa mig själv från att inflatera en känsla av att vara värdelös

När jag märker att jag inflaterar problem inom mig själv, genom att tänka på mina problem, genom att dra upp dem inom mig gång på gång, och förstora dem inom mig själv utom all rimlig proportion – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag menar visserligen har jag problem, men att dessa skulle vara så enorma som jag vill få det till det stämmer inte – det är inflation; således åtar jag mig själv att se mina problem utan att förstora dem – och förändra min problem till lösningar istället för att göra min problem till ett nytt problem

När jag märker att jag inflaterar, förstorar, och zoomar in på punkter som jag inte är nöjd med i min applikation av mig själv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna inflation är en typ av mobbning – där jag drar upp saker som jag inte tycker är bra gång på gång för att därmed kunna bryta ner mig själv; istället för att förstå att om jag tar bort inflationen så är mina problem inte så stora som jag vill få dem till; således åtar jag mig själv att se vad jag inte är nöjd med i mig själv utan inflation – utan upplevelse – utan bara se det och sedan bara klar med det

När jag märker att jag tänker, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att allt tänkande är inflation – det är så inflation skapas, vilket är separation från verkligheten och skapandet av en drömverklighet som är förstorad; således åtar jag mig själv att sluta skapa inflation – sluta tänka – och träna mig på att leva, och se saker och ting DIREKT

När jag märker att jag inte agerar direkt, eller lever direkt – utan istället inflaterar min verklighet, och min upplevelse av mig själv genom att tänka – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att när jag tänker då förlorar jag allt sunt förnuft – och all insikt om denna verklighet och vad det är som faktiskt pågår här – för jag är förlorad i en egenskapad version av verklighet som jag inflaterat genom att tänka; således åtar jag mig själv att SE DIREKT här – och träna detta genom att andas och stoppa tankar, och upplevelser – och se HÄR

Jag åtar mig själv att träna mig på, och göra perfekt min förmåga att – se saker och ting DIREKT – HÄR – se OBJEKTIVA FAKTA och stoppa mig själv från att se saker och ting utifrån åsikter – åsikter är inte verkliga – men fakta, och data är exakta matematiska punkter som står i direkt samband med verkligheten här

Enhanced by Zemanta

Dag 263: Jag Vittnar – Här Är Mitt Vittnesmål

Jag är Viktor Persson från Uppsala, Sverige, och jag föddes i Stockholm, Sverige år 1987. Jag avslutade mina gymnasiestudier år 2006, och jag började mina universitetsstudier år 2011 – och min studieinriktning är juridik. Jag anslöt mig till Destenis forskningslag genom Stiftelsen för ett Jämlikt Liv i slutet av år 2008, och det var även då jag började mina undersökningar om hur sinnet fungerar, och vad det innebär att leva.

Jag började gå min process, och jag har besökt bondgården i Sydafrika som är Destenis ursprung, och utigenom min process har jag fört en loggbok om min förståelse om processen, och dess praktiska innebörd.

Längden på mitt första besök till bondgården i Sydafrika var 6 månader, och det andra var 1 månad. Genom att besöka bondgården och människorna som bor där, har jag lärt mig att livet inte behöver vara en kamp utan att det kan vara underhållande, och tillfredställande. Det finns alltid nya utmaningar att ta sig an, och nya punkter av självexpansion att utforska; livet stagnerar aldrig såtillvida man inte värdesätter rädsla mer än självexpansion. Jag har vidare lärt mig värdet av disciplin, konsistens, principiellt leverne, och levande ideal – och jag har förstått att förändring bara kan bli en levande verklighet genom praktisk tillämpning i denna fysiska verklighet – inte genom att tänka på det.

I min process av att föra en loggbok, och undersöka Destenis Material har jag blivit mer: emotionellt stabil, bestämd, självsäker, beslutsam, stark, självständig. Och jag har beslutat mig för, och påbörjat att studera juridik – vilket är någonting som jag inte hade gjort om jag inte varit involverad i Destenis forskningslag. Min medverkan i Desteni har aldrig varit motiverad av pengar – utan min motivation har istället hämtats från att vilja lära mig destenimaterialet p.g.a. av dess sanning, tyngd, och oöverträffade värde; Desteni är alltså inte ett pyramidspel!

Genom att tillämpa, och använda mig av Destenis verktyg de senaste 5 åren har jag:

Transcenderat apati; Nu bryr jag mig om vilken riktning mitt liv har, min framtid, och mitt välmående, och välmåendet hos dem tillsammans med vilka jag delar min värld.

Transcenderat social-ångest; Nu tycker jag om att prata, och umgås med människor i mitt liv, och att lära känna nya människor – jag ser nu på expansionen av mitt sociala nätverk som någonting spännande, och givande – istället för någonting som jag fruktar.

Lärt mig hur världen fungerar; Jag är mer ödmjuk, och jag har förstått att jag vet väldigt lite om hur världen fungerar, och p.g.a. detta har börjat undersöka världen för att på så vis få en förståelse om hur världen fungerar; jag har därför lärt mig JÄTTE MYCKET – och detta är därför att jag nu bryr mig om själv, och min effektivitet i denna världen, och det genomslag jag dagligen har på andra människor i min omvärld.

Transcenderat begäret efter att få vara känd; Jag söker inte längre efter kändisskap, och mitt liv kretsar inte längre runt att ”bli någonting” med min musik – istället har jag gett mig själv ett nytt syfte; att bli det bästa jag kan bli i detta livet – och att göra denna världen/jorden till den bästa den kan bli.

Utvecklat självdisciplin; Jag är nu mycket disciplinerad – och jag kan effektivt strukturera min dag – och prioritera mina dagliga ansvar, och uppgifter – vilket tillåter mig att vara mycket produktiv, effektiv, och en funktionell människa – och på grund av detta kan jag arbeta med flera projekt samtidigt utan att detta kompromissar min närvaro, eller stabilitet.

Utvecklat självsäkerhet; Jag är nu bekväm med mig själv då jag är ensam – jag söker inte längre efter vänskap; istället utvecklar jag kontakter, och förhållanden med andra människor utan en hemlig agenda att få känna mig själv accepterad – jag är nu förmögen att ta beslut, och genomföra dessa utan att behöva erkännande, eller stöd från någon annan att jag gör ”rätt sak” – och jag har lärt mig att tänka kritiskt, och beakta fysiska prioriteter – därför är jag kapabel att ta effektiva beslut, och lita på mina beslut.

Lärt mig engelska; Jag är nu mycket effektiv i användandet av det engelska språket – både i tal, och skrift – allt på grund av att jag konsekvent fört en loggbok över mina undersökningar av Destenimaterialet.

Utvecklat effektiva kommunikationsfärdigheter; Jag är nu förmögen att uttrycka mig själv med mer klarhet, och självtillit – och framföra punkter med stor lätthet – jag har t.ex. flera gånger fått återkoppling av mina lärare att min kommunikation är klar, koncis, och att människor förstår mig när jag pratar – och jag ser detta som ett klart tecken på att mina kommunikationsfärdigheter blivit mycket mer effektiva.

Utvecklat själviakttagelse- och självkorrektionsfärdigheter; När någonting händer i min värld som jag har en reaktion gentemot – är jag inte längre ett hjälplöst offer i förhållande till mina reaktioner – jag är kapabel att omedelbart hantera, gå igenom, och korrigera reaktionen – och mitt leverne – genom att använda verktygen självskriverier, självförlåtelse, självåtaganden, och levandet av självkorrektionen – därmed litar jag nu på mig själv att jag kommer kunna gå igenom detta liv effektivt utan att falla; eftersom jag vet att jag har verktygen för att göra mitt liv effektivt, och jag är en expert i användandet av dem.

Utvecklat mina läsfärdigheter; Jag är nu en effektiv läsare – detta eftersom jag de senaste 5 åren spenderat otaliga timmar att läsa Destenimaterialet – och även utvecklat mitt ordförråd, och mina skrivfärdigheter genom att föra en loggbok – därför är jag nu förmögen att läsa de flesta sorters litteratur snabbt, och med effektiv förståelse – vilket tillåter mig att vara mycket effektiv i världssystemet.

Utvecklat förhållande- och relationsfärdigheter; Innan Desteni var jag inte effektiv i kommunikations- och intimitetsutveckling i nära relationer – sedan jag började mina undersökningar inom Desteni har jag börjat utveckla denna punkt – och för närvarande är jag i ett förhållande där jag har lyckats etablera effektiv kommunikation, och även att uttrycka mig själv mer intimt – detta har tillåtit mig att uppleva ett funktionellt, och tillfredsställande förhållande med en annan.

Lärt mig att förlåta; före Desteni anklagade jag vuxenvärlden för mitt misslyckande som människa – framförallt mina föräldrar; sedan Desteni har jag förlåtit mina föräldrar, och etablerat ett tillfredsställande, och funktionellt förhållande med dem som är emotionellt stabilt, och förmånligt för båda parter.

Utvecklat ett förhållande med min mänskliga fysiska kropp; Nu bryr jag mig om vilket mat jag äter – och jag bryr mig om hur min kropp mår, och jag har en förmåga att förstå när det är någonting jag äter som skapar obalans i min fysiska kropp – och genom detta kan jag korrigera punkten; alltså har jag utvecklat effektiv fysisk kommunikation med min kropp som har tillåtit mig att leva ett mer hälsosamt, vaket, och tillfredsställande liv.

Således – detta är mitt vittnesmål – detta är vad jag har upplevt, gått igenom, och förstått under mina 5 år med Desteni; Och detta bevisar att Desteni inte är svindleri, eller ett trick – Detta är inte hörsägen utan min egen upplevelse – därför är detta beviset jag visar får någon som är intresserad av att veta vad Desteni är, och vilka effekterna av att medverka i Desteni är – här är svaret – Jag är svaret.

Enhanced by Zemanta

Dag 261: Konfliktreaktioner

Idag har jag haft en del reaktioner, och dessa har specifikt varit i förhållande till konflikt, och rädslan inför att inte hålla med en annan människa.

conflict-final-3Så, reaktionen som kommit upp idag har handlat om rädslan inför konflikt, och rädslan inför att bli ogillad; och det är inte relevant exakt hur, och med vilka som reaktionen kom upp – eftersom i grund och botten utgör människorna i min värld endast utlösa för min egna inre mentala skapelser. Och idag har alltså många punkter i förhållande till konflikt utlösts inom mig, vilket jag är tacksam för, eftersom det ger mig tillfälle att hantera, och arbeta med dessa punkter.

Av vad jag kan se är upplevelsen jag har när en konflikt inträffar, en slags underlägsen nervositet – där jag för det första känner mig ansvarig för att konflikten inträffat, och för det andra försöker hitta sätt att återställa balansen så att säga, genom att vara trevlig, rolig, och tillmötesgående. En intressant karaktär som ligger nära denna konfliktupplevelse är ”hålla med”-karaktären – för detta är någonting jag märkt att jag gör för att på så vis försöka undvika att jag någonsin hamnar i en konflikt – för håller jag alltid med, och säger ”ja” i de diskussioner då blir det oftast aldrig någon konfliktsituation – för att en konflikt ska uppstå måste det nämligen finnas två olika åsikter, eller perspektiv – alltså två olika viljor i ett ögonblick. Jag menar – sett på detta sätt är ju konflikter någonting som bör vara en helt naturlig del av att leva, och interagera med andra människor – och ingenting som bör fruktas, eller undvikas – för jag menar – det är ju omöjligt att alla människor kan vara precis likadana, och ha exakt samma åsikter, perspektiv, och applikationer i förhållande till livet, och att leva.

Men, jag upplever inte konflikter som någonting naturligt, utan jag vill helst undvika dem – och jag ser konflikter såsom ett bevis på mitt misslyckande att vara socialt effektiv, och kompetent med andra människor; vilket är en underlig idé – för är det inte att vara socialt effektiv att dela med sig av var man verkligen står i förhållande till en viss punkt? Och jag menar, om man alltid håller med andra människor – då kan det ju hända sig att ett ineffektivt perspektiv får vara grund för något beslut, trots att en annan människa hade ett mer effektivt tillvägagångssätt, eller perspektiv – men eftersom denna var rädd för att säga någonting så blir nu det ineffektiva sättet det ledande sättet.

Naturligtvis är reaktioner i konflikter inte något naturligt, och inte heller konflikter som drivs utifrån ett begär att vinna, och att tävla – dessa typer av konflikter är endast skapelser av ego, och är i egentlig mening illusioner; vad slags konflikter jag menar är naturliga – är de som sker i normal samtalston, utan reaktioner, såsom en helt vanlig diskussion mellan två människor – där man delar med sig av varandras förståelse i förhållande till en viss punkt. Detta är en naturlig konflikt, och en konflikt som har potential att vara gynnande får båda medverkande – eftersom genom en sådan konflikt kan var person lära sig någonting nytt, expandera sin förståelse, och lära sig att se saker och ting utifrån en annan synvinkel.

En annan punkt som jag ser spelar en stor roll i hur jag upplever konflikter är det faktum att jag är väldigt mån om att vara ”på god fot” med människor i min omvärld, och detta är jag så mån om att jag har skapat en ”hålla med”-karaktär – där jag automatiskt, och utan att beakta punkten – bara håller med så snabbt som möjligt, för då vet jag att jag är säker. Alltså – det är begränsande att vilja vara på ”god fot” med människor – jag menar – istället för att vara ”kompis” med människor, bör ju min fokus vara att i varje ögonblick leva, och uttrycka det som är bäst för alla – vilket inte alltid betyder att människor kommer tycka om mig, eller hålla av mig – eftersom de helt enkelt inte håller med mig. Men genom att leva utifrån denna princip, istället för söka-vänskaps-principen – så säkerställer jag att varje ögonblick faktiskt får en riktning som är bäst för alla – och det är vad som är viktigast, inte vad jag känner eller upplever, vill eller inte vill – utan vad som är bäst för alla – det är den primära punkten som bör hedras, och ses till i varje ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min vägledande princip i mina interaktioner med andra människor vara ”att hålla mig på god fot” – och tro att om alla människor i min omvärld tycker om mig, och associerar mig med en positiv känsla, och upplevelse – då har jag lyckats och då är mitt förhållande med andra människor bra, och godtagbart – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att expandera min förståelse och insikt om mitt ansvar i förhållande till ögonblicket – och att se att mitt ultimata ansvar inte är att vara omtyckt, utan att se till att vad som är bäst för alla blir en verklighet; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur alla slags vänskapsrelationer i grund och botten inte är bäst för alla – d.v.s. om de är baserade på punkten av att ”tycka om varandra” – eftersom detta då leder till att vad som är bäst för alla kompromissas så att en känsla av att vara omtyckt istället ska ges företräde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt, och reagera i en underlägsen nervositet när jag misstänker, och tror att en annan inte tycker om mig, och ogillar mig – och blir arg på mig, och inte håller med mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att vad en annan upplever är inte mitt ansvar – vad som är mitt ansvar är att se till att jag i varje ögonblick är klar, effektiv, och direktiv – och att jag inte tillåter någon oärlighet inom mig själv i form av reaktioner, och upplevelser – och att jag därmed använder varje ögonblick till att utrycka mig själv i enhet och jämlikhet med, och som min mänskliga fysiska kropp – och att mitt fokus är att vara stabil, och närvarande – och effektiv – och att i detta leva principen om vad som är bäst för alla – och inte principen om att vara omtyckt, och älskad av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en ”hålla-med” karaktär – som jag lever ut genom att jag alltid, automatiskt håller med vad andra säger, och tycker – eftersom jag vet att jag på detta sätt kan undvika alla typer av konflikter i min värld, och se till att jag alltid är omtyckt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att kompromissa vad som är bäst för alla, och att kompromissa mitt självuttryck i ögonblick – genom att ge efter inför rädsla, och nervositet – och välja min ord, och mitt uttryck utifrån en utgångspunkt av att se till att jag blir omtyckt, och att människor i min omvärld känner sig trygga, och bekväma med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att expandera mig själv, och att se att jag har ett större ansvar gentemot mig själv, och andra än att bara vara omtyckt; och att detta ansvaret är att leva i varje ögonblick principen av vad som är bäst för alla – och stå som ett exempel av självuppriktighet, och effektiv kommunikation som inte baseras på rädsla, underlägsenhet, eller nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och känna det som om att jag gjort ett misstag, och att jag misslyckats, om jag säger, eller gör någonting, som föranleder att en annan verkar bli arg, upprörd, och negativt berörd; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga en karaktär, och ett sätt att leva på – så att jag talar, rör mig, och uttrycker mig själv på ett sätt som är menat att skapa så lite friktion, och konflikt i andra människor som möjligt – så att jag därmed ska kunna känna mig själv säker, och trygg, och veta att en konflikt aldrig kommer uppstå i min värld – eftersom alla känner positiva känslor mot mig, istället för negativa konflikt-känslor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag håller med andra människor på grund av att jag är rädd för att bli utstött, ogillad, och framförallt rädd för konflikter – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta ner innan jag pratar, eller säger någonting – och andas effektivt här, och tala med, och som min kropp – och alltså inte tala utifrån en karaktär, utifrån hur jag tror att jag borde tala, och hur jag tror att jag borde uttrycka mig själv – utan helt enkelt uttrycka mig själv ovillkorligt, utan rädsla, och ångest – och jag menar – när jag står som denna punkten är det självklart att jag inte kan ha full kontroll över vad jag säger – eftersom det som jag säger är JAG i ögonblicket – d.v.s. ingenting som jag emulerar för att få bli accepterad – utan någonting som jag säger, och uttrycker som mig själv direkt – här; d.v.s. ingenting som jag tänkt ut i förväg, utan någonting som är här som mig själv en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstruera en barriär mellan mig, och min omvärld – och skapa denna barriären genom att medverka i och som en karaktär – en hålla-med-karaktär – som jag konstruerat på ett sådant sätt att jag blivit en expert på att tala, och uttrycka mig själv på ett sådant sätt som jag vet att den andra människan kommer att acceptera, och erkänna, och hålla med om, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga riva ned denna barriären, och uttrycka mig själv ovillkorligt – utan förberedelse, utan att tänka – utan att försöka vara någonting mer än vad jag är – utan istället alltså vara naturlig, vara bekväm med mig själv, och prata som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta konflikter, och konfrontationer – istället för att se, inse, och förstå att konflikter, och konfrontationer är en fullständigt naturlig fysisk punkt – som är ett måste när man lever tillsammans med andra varelser; på grund av att alla varelser inte ser på samma sätt på alla saker – och att det därför krävs diskussion, och medverkan för att utröna en riktning som är bäst för alla – och därför är det självoärlighet att medvetet undvika konflikter, och det leder till en värld som grundas på kompromisser, och självförtryck – och som inte är bäst för alla

Självåtaganden

När jag märker att jag håller mig själv tillbaka, och att jag går in i ”att-hålla-med”-karaktären – för att på så vis försöka undvika att gå igenom, och uppleva konflikter i min omvärld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag kompromissar mitt naturliga, avslappande, och bekväma uttryck av mig själv – där jag uttrycker mig själv normalt, och utan att varken söka konflikt, eller försöka undvika konflikt – utan jag är helt enkelt mig själv; således åtar jag mig själv att andas – sakta in mig själv – och sluta automatiskt svara på ord i rädsla – och istället andas – och svara/kommunicera – här i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag fördömer mig själv, och inom mig själv mobbar mig själv genom ord, och mentalt baktaleri – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – konflikter, meningsskiljaktigheter – och oliktänkande är någonting naturligt, och ingenting att frukta, eller fördöma mig själv för att det inträffar – istället är det viktiga att lära mig själv att dirigera konflikter på ett effektivt sätt så att vad som är bäst för alla blir utflödet av ögonblicket; således åtar jag mig själv att sluta fördöma mig själv, och istället fokusera på lösningar på hur jag effektivt kan dirigera konflikter så att utflödet blir vad som är bäst för alla

När jag märker att jag tar en konflikt personligt, och ser det som ett misslyckande från min sida att en konflikt uppstått – och tänker att ”denna konflikten borde inte få uppstå på detta sättet” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att om en konflikt uppstår är detta inget negativt, eller dåligt – vad fokus bör vara är att stabilisera mig själv, och att hantera konflikten effektivt – och skapa en lösning i konflikten som är till förmån för alla – som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att sluta försöka undvika, frukta, och fördöma konflikter – och istället öva mig själv, träna mig själv på, och tillslut göra perfekt – en förmåga att hantera, och dirigera konflikter i och som inre stabilitet, och självsäkerhet

Enhanced by Zemanta

Dag 258: Förräderi!

SvekPunkten jag ska arbeta med idag har att göra med en upplevelse av sorg mixtrad med än känsla av att bli förråd, som oväntat kom upp idag. Upplevelsen var väldigt stark, och kraftfull – och jag brukar aldrig känna mig såhär annars; jag har närt en bild av mig själv att jag minsann inte blir ledsen, eller upprörd när jag känner, och ser det som om andra människor inte håller vad de lovar. Men av vad jag gått igenom idag måste jag inse att jag fortfarande blir upprörd, och ledsen när jag upplever det som att min tillit har blivit förråd.

Viktigt att komma ihåg är, att denna upplevelse inom mig är helt, och hållet personligt – d.v.s. det är min egen skapelse, och den har ingenting att göra med andra människor i min omvärld; nej – de människor som jag umgås med på en daglig basis och i förhållande till vilka vissa upplevelser kommer, väcker endast dessa upplevelser som redan existerar inom mig – alltså är jag ytterst tacksam för att jag har människor i min omvärld som indirekt kan visa mig vad slags mentala beteenden, och konstruktioner som jag skapat inom mig själv.

Nåväl – så för att gå igenom denna punkt – vad jag kan se är att jag reagerade när jag upplevde det som om att en annan människa gick tillbaka på ett löfte, och det tog jag personligt – jag såg det som en slags attack mot min integritet, och som om att jag nu blivit bortvald. Inom detta kände jag också det som om att jag hade en rättighet gentemot den andra människan – personen hade nu lovat mig en sak, och därför förtjänade jag att kunna förlita mig själv på, och förvänta mig, att den andra människan skulle göra såsom jag hoppats/trott.

Det är intressant hur de flesta av de reaktioner jag upplever på en daglig basis har som grund att jag tar saker och ting personligt; jag menar – är det inte i princip alla reaktioner som grundar sig på den premissen? Om jag inte tagit någonting personligt – jag menar – då hade min omvärld endast varit någonting som jag dagligdags interagerat med, men som inte haft någonting med mig att göra som person – då hade jag heller inte kunnat jämföra mig själv, bli avundsjuk, bli arg på andra människor – jag menar för det enda förhållandet som hade existerat hade varit det jag hade haft med mig själv.

När jag tar saker, och ting personligt – då är det som att jag bildligt talat sätter en ögonbindel framför mina ögon, och helt plötsligt är allt jag ser ”mitt eget liv” – ”mina känslor, och upplevelser” – och jag blir helt oförmögen att se att runtomkring lever biljontals olika slags former av liv sina dagliga liv, och att allt inte handlar om mig – och när jag tar någonting personligt då ser jag inte varför andra människor gör som de gör, utan allt jag ser är hur detta påverkar ”mig” och ”mitt liv” – så det är en slags isolation som äger rum när jag tar saker och ting personligt – och allt handlar helt plötsligt om ”min person”.

Jag hade tyckt det varit ofantligt skönt att inte ta någonting personligt, jag menar tänkt så fri jag hade blivit i denna världen; en av de punkter som för närvarande håller mig tillbaka från att röra mig framåt när jag ser en möjlighet – det är att jag är rädd för att bli avvisad – om jag inte tagit någonting personligt – kan jag överhuvudtaget känna mig avvisad då? Svaret är nej – det är fullständigt omöjligt – jag menar att känna sig avvisad det är en sådan där typisk reaktion som sker för att man känner att de en annan person gör på något sätt säger en någonting om sig själv; t.ex. han sa nej därför att han inte tycker om mig – de där personerna kommer jag inte prata med för de tycker säkert jag ser dum ut, och de kommer kanske säga att jag inte får vara med dem och prata – gode gud sådana begränsande tankar!

Nej – att ta illa upp det är helt enkelt ett mentalt beteende som måste tas bort, och ersättas med någonting som gynnar liv – mig själv – expansion – och vad som är bäst för alla – äventyrlighet, och spontanitet – det är ord som ska ersätta att ta saker, och ting personligt – för det är vad som naturligt uppstår när rädslan för att inte alltid vara ansedd, och upplevd som någonting positivt av andra människor – försvinner.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att ta illa upp, känna mig sårad, och förråd – när jag ser det som om att en annan människa inte håller vad den lovat, och går tillbaka på sina ord; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt vad andra människor i min omvärld gör, och inte gör – och tro att ”allt handlar om mig” – och vad än människor gör så är detta antingen en attack, eller ett medhåll som handlar specifikt om mig; istället för att se, inse, och förstå att detta är en väldigt naiv, och inlåst syn på världen, och andra människor – och hur jag genom denna synen på min värld begränsar mig själv enormt mycket – för allt handlar om att beskydda mig själv istället för att faktiskt leva, och uttrycka mig själv i enhet, och jämlikhet här.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att basera min stabilitet, mitt egenvärde, och min självkänsla på att andra människor tycker om mig, vill vara i min närhet, och känner sig positivt laddade av min närvaro – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter en annan människa som kan göra att jag känner mig välkomnad, och omhändertagen, istället för att jag själv står upp inom mig själv och tar hand om mig själv – och accepterar mig själv; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av andra människor för att ge mig en känsla av trygghet, och tillhörighet – och när jag inte har någon i min omvärld som jag anser tycka om mig – att då gå in en känsla av sorg, och deprimerad isolation – och känna det som om att ”jag är värdelös för ingen tycker om mig”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid, och nära en idé om mig själv – om att jag är värdelös, och en odugling om ingen i min omvärld explicit uttalar sig att vara min vän, min kompis, och min beskyddare – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min självkänsla, och min trygghet i och som mig själv – på huruvida jag anser, och tolkar det som om att människor i min omvärld tycker om mig, och vill vara nära mig – och ser mig som en resurs, och en positiv person i deras liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min personlighet, och mitt liv – min upplevelse av mig själv – genom att ta saker, och ting personligt – genom att tolka vad andra människor säger, och gör i min närvaro – och sedan använda detta för att betygsätta mig själv, för att därigenom se om jag har ett högt betyg, eller lågt betyg – och därifrån ge mig själv ett inre värde utifrån hur mycket jag tror att andra människor tycker om mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga stå ensam, stabil, och trygg i mig själv – och inte söka mig själv till någon annan för att den personen ska ge mig en känsla av tillhörighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv att söka efter tillhörighet, och en känsla av att ”vara hemma” – i tron att jag inte kan ge detta till mig själv, utan jag måste söka efter person, eller några personer – som kan ge mig detta hem – så att jag kan känna mig själv trygg i mig själv, och veta att oavsett vad så är jag alltid omhändertaget, övervakad, och beskyddad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att se mig själv som alldeles för underlägsen, svag, och värdelös för att kunna ge dessa ord, och färdigheter till mig själv – men jag ser, inser, och förstår att jag kan ge dessa ord till mig själv – jag kan leva som mitt eget hem – och vara ett hem för mig själv – jag kan låta mig själv leva tillhörighet – genom att tillhöra detta ögonblick, detta andetaget – just detta moment i mitt liv – och tillhöra HÄR ovillkorligt utan att söka efter någonting mer att tillhöra

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag redan tillhör denna världen oavsett om jag vill det, eller inte – men faktum är att jag tillhör denna jord – och min existens har möjliggjorts av jorden jag går på – luften jag andas, och solen som skiner på mig varje dag – alltså tillhör även jag detta kretslopp som möjliggör liv varje dag – och att söka efter tillhörighet är således en illusion, och en mental sjukdom – vari man inte förstår vad ordet tillhörighet faktiskt innebär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter ett hem, att söka efter en annan människa som jag kan känna mig själv omhändertagen av – istället för att jag tillåter och accepterar själv att vara mitt eget hem inom mig själv – jag menar hur vill jag att jag som ett hem ska vara för mig själv? Jag vill vara stabil, trygg, bekväm, lugn, närande, och utmanande – jag vill att det ska vara en säker plats där jag kan existera utan konflikt, rädsla, eller ångest; jag menar – jag kan skapa denna världen för mig själv inom mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skapa en sådan inre atmosfär inom mig själv att jag alltid känner mig själv hemma

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag söker efter ett hem utanför mig själv så söker jag efter någonting som inte existerar – för vad ett hem symboliserar för mig, det är vissa ord – och det är mitt ansvar gentemot mig själv att leva dessa orden, om jag vill verkligen skapa ett hem åt mig själv – för det är vad jag måste göra – jag måste skapa mig själv inombords, samt utombords – till att vara det hem som jag vill ha – så att jag därmed kan känna mig själv som hemma oavsett var jag är på denna jord

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv känna mig själv som hemma i varje ögonblick, och se, inse och förstå att sanningen är denna att detta liv jag lever är tidsbegränsat – och att därför är den enda valida definitionen av hem – ett hem som jag kan ta med mig själv efter döden – d.v.s. ett hem som är en och jämlik med mig själv i varje ögonblick – och som jag lever, och skapar – och jag inte är beroende av någon slags extern stimuli för att uppleva, och leva

Självåtaganden

När jag märker att jag tar någonting personlig, genom att reagera i att känna mig förråd, ledsen, ensam, och deprimerat isolerad, när jag ser det som om att en annan inte håller ett löfte till mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna upplevelsen är irrationell, och illusorisk – eftersom den uppstår i mitt sinne, såsom en tolkning av min omvärld – och är beroende av att jag tar saker och ting personligt – när de facto allting inte kretsar runt mig – och således är ingenting personligt; därför åtar jag mig själv att sluta ta saker personligt – och istället leva i varje ögonblick utan att definiera mig själv utifrån vad jag ser, eller tror mig själv se att andra människor gör i min omvärld

När jag märker att jag medverkar i och som en önskan, och ett begär efter att hitta hem, efter att hitta en speciell person som tycker om mig, som jag kan känna mig säker, trygg, och omhändertagen tillsammans med; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna punkten visar mig att jag ännu inte skapat mig själv som orden trygg, säker, och omhändertagen – och jag fortfarande väntar på någon att ge mig dessa ord, istället för att jag tar ansvar för mig själv och skapar mig själv till att leva, och stå som dessa ord i och som varje ögonblick här; således åtar jag mig själv att leva trygg som mig själv – genom att våga lita på mig själv, och ta beslut utan att behöva någon annan som ger mig råd, eller riktlinjer, och säker – genom att låta mig själv se att jag kan leva i detta liv, och se vad som är bäst för mig – utan att andra människor håller med mig – alltså jag vet vem jag är, och vad jag gör här; och omhändertagen – såsom att jag tar hand om mig själv kroppsligt, emotionellt, och psykiskt – och ser till att jag mår bra, och trivs i min värld

När jag märker att jag reagerar genom att ta någonting personligt, och jag känner det som om att en annan svikit mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna upplevelse kan endast existera när jag baserar, och definierar min inre värld utifrån en annan människa – alltså att jag definierar min stabilitet på huruvida jag ser det som om att en annan människa tycker om mig, eller inte; således åtar jag mig själv att stoppa denna separation – och istället självständigt – och sluta söka efter någon annan att ta hand om mig, och hjälpa mig – men istället hjälpa mig själv

Enhanced by Zemanta

Dag 248: Kroppen Min – För Stora Ben (Del 35)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker att mina ben är lite för stora ibland – och att detta gör att jag ser klumpig ut istället för smidig, och snabb.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tycka, och tänka att mina ben är för stora – och att detta är någonting dåligt eftersom tydligen ser jag då inte snabb, och smidig – vilket tydligen ska vara något åtråvärt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta varför jag tycker, och känner det som om att det är åtråvärt att se smidig, och snabb ut – jag menar – det är ju ändå bara som jag ser ut, själva kroppen har jag ingen önskan om att den ska vara smidig och snabb – så varför vill jag då detta när det i grund och botten inte har någon praktiskt relevans för vem jag är inom mig själv, och i mitt liv?

la-guns-1024-3

2. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skratta åt mina kroppsfixeringstankar – för i grund och botten är de så extremt irrationella att det är helt otroligt att jag låtit mig själv tro att dessa tankar innebär någon slags sanning, och utgör någon slags fundament som jag måste följa efter, och leva utifrån – när sanningen är att praktiskt leverne är någonting som sker i varje andetag och inte utifrån hur man ser ut, och utifrån hur väl till mods man känner sig med sitt utseende – utan praktiskt leverne har att göra med vem man, och hur man bestämmer sig för att vara, och leva i och som varje andetag här

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att mina ben är fullständigt okej, de fungerar, och de fullgör sitt syfte som ben – vad mer kan jag önska från ben? Jag menar – allt annat som jag önskar som har någonting med utseende att göra – är det relevant – är det praktiskt – är det ett faktiskt behov? NEJ! Det är en total dumhet att fixera på utseendet eftersom utseendet endast är en väldigt liten del av vad det innebär att leva, och att vara, gå, och existera på och som denna jorden

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fixerad av att önska, och vilja att mina ben ska vara smala, att mina ben ska se smidiga ut, och att jag ska snabb ut, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska att jag ha en slags atletisk kropp att presentera inför världen, så att människor ska känna, uppleva, och tänka när de träffar mig – att jag är atletisk, att jag är stark, och att jag är någon att lita på, och tycka om, och i detta förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ANDAS, och komma ihåg vad som är av värde, och vad som är viktigt i detta livet – vilket är att jag är HÄR med mig själv – och vem jag accepterar mig själv att vara i och som varje ögonblick – och att jag lever med integritet, och självförtroende och slutar vara beroende av vad andra tycker om mig

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att handikappa mig själv genom att göra mig beroende av mitt utseende för att jag ska vara bekväm, tillfreds, och ha förtroende för mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att om jag står stabil inom mig själv, och om jag tillåter mig själv att leva självförtroende såsom ett uttryck av och som mig själv – jag menar vad finns det då för mening med att vara ”snygg” – för jag är densamma oavsett hur jag ser ut – vilket självklart är ett överlägset sätt att existera på – där jag blir fullkomligt oberoende och kan leva som jag vill utan att få tillåtelse av hur min kropp ser ut

6. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte förstå att de reaktioner jag har gentemot mina ben, såsom tankar att jag tycker att de inte ser tillräckligt smala ut, att dessa reaktioner är en produkt av vårt konsumtionssamhälle och att tankarna inte är skapade, och dirigerade av mig i medvetenhet om vad det är jag gör, och hur jag skapar – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta vad som pågår inom mig själv, samt i och som medvetenhet återskapa mig själv inom mig själv och inte tillåta denna typ av destruktivt beteendemönster att skapa vem jag är inom och som mig själv

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tänker att mina ben inte är tillräckligt smala, och att jag därför inte ser tillräckligt smidig, och snabb ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag frågar mig själv – varför vill jag ens se smidig och snabb ut? Vad har det för relevans egentligen för mitt praktiska leverne? Jo – INGEN! Således åtar jag mig själv att sluta fokusera på ONÖDIGA saker såsom hur jag ser ut – och istället fokusera, och ge uppmärksamhet till vem jag är i och som varje ögonblick

2. När jag märker att jag tar kroppsfixeringstankar på allvar, och att jag tror att de verkligen är jag så att säga – att de har någonting relevant att komma med – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att dessa tankar, denna fixering, är ROLIG – för den är så irrationell, så fullkomligt meningslös, och dysfunktionell att man inte kan göra någonting annat än att se HUMORN i det hela; således åtar jag mig själv att SKRATTA åt dessa utseendefixeringstankar – och i samma ögonblick släppa taget om dem och för mig själv tillbaka hit – och leva här i och som varje andetag

3. När jag märker att jag håller på att tänka på att mina ben inte ser tillräckligt smidiga, balanserade, och snabba ut – då stoppar jag mig själv, jag ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att mina ben är FULLSTÄNDIGT perfekta i det att de uppfyller sina syften utan någon slags dysfunktion – vad mer kan man önska sig? Således åtar jag mig själv att sluta fokusera på utseende och istället uppskatta mina bens praktiska funktionalitet – och deras perfektion i att de uppfyller sina praktiska syften dag ut och dag in konsekvent och utan att någonsin göra ett misstag

4. När jag märker att jag vill ha ben som är smala, och muskulösa, så att jag kan se atletisk ut, och att andra människor kan tycka, och tänka att jag ser atletisk, och ”vacker” ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna idén om att vara atletiskt byggd är en mångtusenårig dumhet som utvecklats genom en fascination för hur mycket man kan fantisera om hur en kropp tydligen bör se ut – fast detta är en fars eftersom kroppen inte ska, eller bör se ut på ett visst sätt – jag menar – kroppen i sig självt har inget koncept om skönhet, eller fulhet; således åtar jag mig själv att vara med min kropp här – att amalgamera mig själv, och integrera mig själv i och som min kropp – och se att skönhet, och fulhet är illusioner och ingenting annat

5. När jag märker att jag närmar situationer, och bygger upp mitt självförtroende inom mig själv inför att agera med andra människor, genom att tänka på hur jag ser ut – ”ser jag bra ut?” – ”är jag snygg?” – ”kommer jag bli accepterad?” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte bli erkänd, och accepterad av andra för hur jag ser ut för att jag ska kunna leva självförtroende, och självkänsla med människor i min omvärld – jag kan bestämma, och dirigera mig själv att leva, och uttrycka mig själv såsom som jag vill uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma inom mig själv att jag är självförtroende, och jag är självkänsla– och att mitt utseende avgör inte hur jag ska uppleva mig själv

6. När jag märker att jag har tankar gentemot min kropp av naturen att fördöma min kropp såsom att inte stå upp till förväntningar, och idéer om hur en kropp bör se ut i vårt samhälle – som t.ex. med mina ben – att de tydligen ska vara smala, muskulösa, seniga, och se snabba, och smidiga ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – självklart kan jag inte lita på denna typen av tankar – och dessutom – varför skulle det s.k. samhället och dess förväntningar vara korrekt, och vara så som jag vill se ut, och uppleva mig själv? Jag menar – har jag någonsin frågat MIG SJÄLV vad jag vill, och hur jag vill uppleva mig själv? Således åtar jag mig själv att sluta fokusera på, och vara oroad över att jag inte passar in – och inte ser ut såsom jag tror att samhället förväntar sig att man bör se ut – och jag åtar mig själv att istället leva HÄR för – med – och som mig själv i enhet och jämlikhet

Enhanced by Zemanta

Dag 247: Kroppen Min – Kobent (Del 34)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker att mina ben är en aning kobenta – och det gillar jag inte – jag vill att mina ben ska vara raka.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om att mina ben ska vara raka, och att mina höfter ska vara smala, och att sedan ovansidan av min kropp ska vara stor, och trekantigt formad – och att jag därmed ska se ut som ett symmetriskt perfekt muskelberg, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att sträva efter, och ha begär efter hur min kropp ska, eller inte ska se ut – och hur sluta att fördöma mina ben som inte tillräckligt bra, för att mina ben inte är fullständigt raka – eftersom jag ser, inser, och förstår att det viktiga med mina ben är att de faktiskt fungerar som ben, och inte hur de ser ut

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av skönhetsideal såsom att ben ska vara raka, och de ska vara perfekt symmetriska, de ska vara muskulösa, och det ska inte finnas något onödigt fett på dem – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur denna idé i grund, och botten är ego, och ingenting annat – det är en paranoid idé som jag skapat i separation från verkligheten, och att jag därmed aldrig har sett, eller lagt märke till hur fantastiska mina ben är, utan endast fördömt såsom att inte se ut som jag vill att de ska se ut

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att uppskatta min kropp, fördöma min kropp för att den inte motsvarar mina förväntningar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fullständigt, och hämningslöst lita på mina förväntningar, och anta att mina förväntningar är relevanta, och att mina förväntningar är något som jag har skapat, och något som bör ges värde, istället för att se, inse, och förstå att mina förväntningar för det mesta är fullständigt illusoriska, och endast existerar såsom en idé i mitt huvud, och som inte har någonting att göra med denna faktiska verklighet här

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro, att bara för att en tanke kommer upp i mitt huvud, såsom ett fördömande mot hur mina ben ser ut, ett uttalande inom mig själv om att mina ben inte ska vara kobenta, utan raka – att tro att jag måste lita på denna tanke, och att denna tanke säger någonting som är relevant, och ger uttryck för någonting som faktiskt stämmer – istället för att se, inse, och förstå – att så faktiskt inte är fallet – utan denna tanke kommer upp inom mig utan min riktning, utan mitt beslut, och utan mitt godkännande – hur kan jag då lita på den? Sunt förnuft ger för handen att jag absolut inte kan lita på någonting som utan mitt beslut, eller min direktiva riktning bara kommer i in min värld helt plötsligt, och utan förvarning

5. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv, att tankarna i mitt huvud, och utseendefixeringstankarna också, alltså just de tankarna som säger att mina ben ska se raka ut, istället för att se ut som koben, de är inte vad som bestämmer över mig, och jag behöver inte åtlyda, och göra dessa tankarna till den princip, och den riktning vilken jag lever utifrån – istället kan jag skapa mig själv till den levande riktningen, till den levande principen, och den levande rörelsen av mig själv här i varje ögonblick – där jag är att andetaget i enhet och jämlikhet och det inte existerar någon slags illusion inom mig i förhållande till denna verklighet, och i förhållande till min kropp

Självåtaganden

Kobenthet1. När jag märker att jag tänker att jag ska se ut som ett perfekt symmetriskt format muskelberg, och att mina ben ska vara raka, och inte kobenta – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att alla slags känslor, och tankar som jag upplever mot min kropp när jag observerar, och tittar på min kropp, de är inte riktiga upplevelser utan endast energi som ackumulerats genom att jag medverkat i tankar i mitt sinne; således åtar jag mig själv att sluta se mig själv, och min verklighet utifrån en utgångspunkt av och som illusion utan istället se vad som är HÄR rent faktiskt i varje ögonblick – vilket i fallet då jag tittar på mina ben – är just ben

2. När jag märker att jag blir besatt av skönhetsideal, och dömer min kropp utifrån dessa underliga, och helt orealistiska idéer om hur den mänskliga kroppen ska se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att dessa tankar kan jag inte lita på, och jag kan inte tillåta dem att utgöra mitt ideal för hur min kropp ska se ut – för de är med brist på bättre ord – dumma, orealistiska, och innebär konsekvenser om man lever dem; således åtar jag mig själv att utveckla ett nytt ideal för hur min kropp ska se ut – och detta ideal är att min kropp ska vara praktiskt funktionell till sin bästa förmåga – och att jag ska stötta min kropp att befinna sig i detta stadium av optimal förmåga

3. När jag märker att jag inte uppskattar min kropp, utan istället tänker att mina ben borde vara mer raka, eller min mage borde vara mer muskulös, eller min bröst vara större, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att dessa tankar kan jag inte lita på – eftersom dessa tankar är en paranoia som kommit utifrån ett samhälle med människor där paranoia reagerar – alltså en oförmåga att leva med och som den fysiska kroppen i enhet och jämlikhet – således åtar jag mig själv att utveckla en förmåga att uppskatta min kropp, och att se min kropp utan idealiserade förväntningar, utan istället se min kropp här som den är i enhet, och jämlikhet

4. När jag märker att jag hämningslöst, och utan att ifrågasätta, litar på en tanke som kommer upp inom mig som insinuerar att min kropp ska ha raka ben, och inte vara kobent – och att det tydligen är snyggare, och bättre med raka ben, än med koben – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och jag för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte lita på denna tanken – jag menar denna tanken kommer från ingenstans, och säger någonting som är fullständigt orealistiskt, och utan någon grund – någon objektiv, och bevisbar grund; således åtar jag mig själv att inte leva efter de tankar som kommer upp inom mig – utan att ifrågasätta, och undersöka ALLT – och inte ta någonting för givet överhuvudtaget

5. När jag märker att jag låter en tanke bestämma över mig, och att jag ger efter inför en tanke och säger att denna är mer än mig, och att denna tanken förtjänar att styra, kontrollera, och bestämma över vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att stå upp inom mig själv och säga NEJ – JAG TAR TILLBAKA MAKTEN INOM MIG SJÄLV – och därmed bestämma hur jag ska leva – och inte låta tankar, upplevelser, känslor, idéer, och andra sinnesskapelser bestämma detta för mig

Enhanced by Zemanta