Tag Archives: ta kontakt

Dag 187: Att Sluta Vara Rädd För Att Bli Avvisad

Självskriverier

Att prata inför människor, och att ta kontakt med människor – samt att ha förhållanden med människor är fortfarande någonting som gör mig ångestfylld. Idag satt jag på en lektion, och talade högt ut inför klassen – jag svarade på en fråga från läraren – och bara av att göra denna lilla saken blev jag väldigt nervös och obekväm – mitt hjärta började slå hårdare och min kropp stelnade till.

Jag har också lagt märke till att – ofta innan jag svarar på en fråga, eller säger någonting högt i klassen – att det finns en liten subtil ångest, och nervositet att det som jag ska säga är felaktigt – och att jag kommer att misslyckas och nämna fel information till läraren.

Vad beror då detta på? Ja – som jag behandlat i tidigare bloggar härstammar min rädsla, och ångest från av att jag tillåtit mig själv att definiera mig själv, och mitt värde i förhållande till andra människor – och att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter andra människors erkännande, och bekräftelse – och inte känt mig stabil, eller bekväm inom mig själv om jag inte lyckats få denna bekräftelse.

Ännu en punkt som jag har upplevt idag som är liknande de som jag nämnt ovan har att göra med att ta kontakt med människor – och här utspelade sig en situation då jag närmade mig en viss person och sa hej – men denna person svarade inte på mitt ”hej” och i det ögonblicket kände jag mig generad, skamsen, och samtidigt nervös. Här går det att se att det är exakt samma punkt som är orsaken till min upplevelse som i situationen då jag svarar på frågor i klassrummet. Den stora rädslan är rädslan att bli avvisad, eftersom detta då betyder att jag inte kan anse mig själv vara bekräftad och accepterad.

Det är ju otroligt tråkigt och jobbigt att hela tiden vara nervös, och undra vad andra känner om mig – och om jag kommer att bli accepterad eller avvisad när jag pratar med människor. Därför kommer jag fortsätta arbeta med denna punkt idag.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att känna, och uppleva det som om andra människor har tyckt att vad jag sagt eller gjort varit trevligt, givande, och roligt – och att dessa människor accepterat mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra människor ska erkänna, och bekräfta mig – och ge mig en upplevelse av att känna mig välkommen, och emottagen för att jag ska röra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte initiera kontakt, och motivera mig själv att agera – förens andra visar att de accepterar, och bekräftar mig – och anser att det jag gör, och sättet jag rör mig själv på är bra – och korrekt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå som min egen stabilitet och röra mig själv i och som sunt förnuft – och sluta vara beroende, eller låta mig själv bli influerad av vad andra verkar tycka och känna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att idén om att det är dåligt att bli ogillad, eller avvisad – är en kulturell och inprogrammerad punkt – det finns således inget rent fysiskt och faktiskt dåligt, och negativt med att bli avvisad – eller ogillad – och således är inte fruktan inför att bli avvisad och ogillad på något sett rationell – utan den är irrationell

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga, och försvara min nervositet, och ångest inför att uttrycka mig själv med och bland andra människor genom att tänka att ”alla andra också verkar uppleva denna rädslan” – och att det därför är ”helt normalt att känna denna rädslan” – och att det således inte är någonting jag behöver ändra på, eller ge någon extra uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och uppleva att jag inte behöver göra någonting åt rädslan inför att bli avvisad – eftersom det är en naturlig del av att vara människa att uppleva en sådan rädsla – och att det således inte är någonting jag kan göra åt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka den rädslan, och nervositeten jag upplever runt andra människor genom att ”spela cool” – och genom att inte försöka låtsas om vad det är jag upplever – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte kommer kunna transcendera och ta mig själv igenom denna upplevelsen om jag inte erkänner den för mig själv, och faktiskt driver mig själv att arbeta med punkten – och ger mig själv modet att andas igenom, och gå igenom de punkter av rädsla som kommer upp i min dagliga medverkan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte är någonting skamfyllt eller dåligt med att uppleva rädsla, och nervositet inför att tala inför, ta kontakt med, och uttrycka mig själv andra människor – och det är således inget jag behöver gömma för mig själv, och förtrycka – utan någonting som jag kan ta upp och titta på och arbeta med utan någon som helst skam, ångest, eller nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka försvara, rättfärdiga, och ursäkta min rädsla inför att tala, ta kontakt med, och interagera med andra människor – genom att säga inom mig själv att ”jag upplever ingen rädsla – jag är förbi det där nu!” – istället för att se, inse och förstå att – nej – jag är ännu inte förbi att inte uppleva rädsla runtomkring människor – jag har visserligen gjort stora förändringar i mitt liv – och lyckats transcendera vissa punkter men fortfarande finns det mycket arbete kvar att göra innan jag helt kan säga att jag inte upplever någon som helst rädsla, ångest, eller nervositet runtomkring människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte öva mig själv på att vara stabil när jag uttrycker mig själv – att stabilisera mig själv i och som min mänskliga fysiska kropp – och att andas med min kropp och tala med och som hela min kropp – och således ge uppmärksamhet till mig själv såsom fysisk stabilitet och inte fokusera och ge uppmärksamhet till rädsla, tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig

Självåtagande

När jag märker att jag tror mig själv behöva andra människors ”värme” och bekräftelse – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte andra människors värme, eller bekräftelse för att vara stabil inom och som mig själv – och röra mig själv i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – och leva ord som mig själv – och driva mig själv igenom punkter av och som rädsla, underlägsenhet, och nervositet; således åtar jag mig själv att driva mig själv igenom mitt beroende till andra människor – och öva mig själv på att stå stabil inom och som min mänskliga fysiska kropp – här

När jag märker att jag håller mig själv tillbaka från att tala, och uttrycka mig själv – eller initiera kontakt och närma mig själv en viss situation – och att jag väntar på att någon ska ge mig godkännande att leva, och agera; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att om jag väntar på att andra ska ge mig godkännande för mig att uttrycka mig själv – då gör jag mig själv till en slav, och väldigt begränsad – således åtar jag mig själv att ge mig själv godkännande – och motivera mig själv att röra mig själv – uttrycka mig själv – och medverka i och som denna världen

När jag märker att jag tar rädslan för att bli avvisad personligt – och att jag tror att det finns någonting jag faktiskt kan förlora genom att bli avvisad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – nej – det finns ingenting att ta personligt, och det finns ingenting av mig själv som jag kan förlora genom att bli avvisad – eftersom allt jag upplever en inprogrammerad kulturell idé – således åtar jag mig själv att driva mig själv igenom min rädsla för att bli avvisad – och att ta risker – och låta mig själv leva ett mer äventyrligt – och expansivt liv – genom att ta kontakt med mitt eget godkännande – och utifrån min egen motivation

När jag märker att jag rättfärdigar och försvarar min egen nervositet, ångest, och rädsla inför att bli avvisad – genom att inom mig själv säga att ”men alla andra upplever ju samma sak som jag!” – då stoppar jag mig själv, tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är ingen giltig ursäkt att bara för att andra upplever samma sak som jag gör – att jag på grund av detta ska begränsa och hålla mig själv tillbaka inom och som mig själv – således åtar jag mig själv att sluta jämföra mig själv med andra, och använda andra såsom ett exempel för att hålla mig själv tillbaka i en viss punkt av självbegränsning

När jag märker att jag rättfärdigar rädslan för att bli avvisad genom att tänka att ”det är inget att göra åt, eftersom det är en del av att vara människa att känna mig rädd och nervös inför att bli avvisad” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag har skapat rädslan inom mig – och jag kan således också ta bort den – och det finns därför alltid någonting att göra åt mina inre upplevelser; således åtar jag mig själv att korrigera mina inre upplevelser – och att sluta ge efter inför rädslan att bli avvisad och istället driva mig själv igenom obekvämligheten inför att leva, och uttrycka mig själv

När jag märker att jag försöker förtrycka rädslan för att bli avvisad, och inte accepterad inom mig själv – genom att ”spela cool” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det inte hjälper att spela cool eftersom min upplevelse fortfarande förblir densamma – således måste jag göra någonting som hjälper vilket är att erkänna min upplevelse och sedan arbeta med den genom självförlåtelse och självåtaganden – således åtar jag mig själv att sluta låtsas, och istället erkänna vad som pågår inom mig

När jag märker att jag upplever skam, och känner mig underlägsen, och fördömer mig själv för att jag upplever rädsla, och nervositet inför att tala inför, ta kontakt med, och uttrycka mig själv inför andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting dåligt, eller negativt, eller skamfyllt med att ha en upplevelse av rädsla inom mig – det är ingenting personligt utan endast en punkt som är inprogrammerad genom min tillåtelse – således åtar jag mig själv att se och erkänna vad som pågår inom mig själv utan någon reaktion

När jag märker att jag försöker försvara, rättfärdiga, och ursäkta min rädsla inför att tala, ta kontakt med, och interagera med andra människor – genom att säga inom mig själv att ”jag upplever ingen rädsla – jag är förbi det där nu!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det leder ingenstans att försöka gömma, och ignorera vad som pågår inom mig – utan det enda som faktiskt kommer göra en skillnad är att jag erkänner mina problem för mig själv och sedan aktivt arbetar med att korrigera och ändra dessa

När jag märker att jag inte är stabil, lugn, och avslappnad i min kropp då jag uttrycker och rör mig själv i min värld bland andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick kan träna mig själv på att stabilisera mig själv, och att inte låta mig själv gå in och uppleva mig själv ostabil – således åtar jag mig själv att träna mig själv på att leva stabilitet – och att andas – och att föra mig själv tillbaka hit – och leva andetag för andetag – här som min kropp en och jämlik

Dag 119: Möjligheterna Är Här, Men Var Är Jag?

Självskriverier

Idag har jag lagt märke till hur jag känner mig generad, och obekväm när jag hälsar på någon, och denna inte hälsar tillbaka. När det händer upplever jag mig själv som om jag förlorat, och gjort någonting fel – och jag undrar vad den andra människan tänker, och känner om mig.

Det är just denna typen av beteenden som gör det svårt för mig att kommunicera, och interagera effektivt med andra människor – eftersom jag hela tiden är rädd för vad de tycker om mig – istället för att jag fokuserar på att uttrycka mig själv, och glädja mig åt mig själv här.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad, obekväm, och underlägsen när jag säger hej till någon, och denna personen inte säger hej tillbaka – och i detta tänka att jag har gjort någonting fel, och att jag är nu mindre värd än vad jag var innan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att mitt värde är beroende av huruvida en annan människa ser mig som trevlig, och ger mig uppmärksamhet genom att lägga märke till mig – och säga hej tillbaka – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa och hålla tillbaka mig själv i interaktion med andra människor – eftersom jag är rädd för vad de kommer tycka om mig, och att de inte kommer att ge mig någon uppmärksamhet, eller erkänna mig såsom att ha något värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli validerad av andra människor såsom att vara rolig, och bekväm att vara med – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska uppleva och se mig som deras vän, och deras kompis; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte våga prata med andra människor, och inte våga interagera med andra människor – eftersom jag är rädd för att de inte kommer att acceptera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva och se andra människor som mer värda än mig – och som bättre än mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor – att existera i och som en konstant ångest, och nervositet att jag inte kommer bli accepterad och erkänd, och att jag istället kommer bli avvisad och hånad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv mindre än andra människor, och underlägsen andra människor – och jämföra mig själv med andra människor – och tänka, och tycka att jag är sämre än vad andra människor är – och att jag för att kunna nå upp till den nivå jag anser att andra människor befinner sig på – måste få erkännande av andra människor, och måste göra så att andra människor accepterar mig, och ger mig erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter vissa specifika människors erkännande – i tron att dessa människor är överlägsna mig, och har någonting som inte jag har – nämligen egenvärde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte erkänna mig själv, och ge mig själv egenvärde – och därmed tillåta och acceptera mig själv att existera, och leva fullständigt avslappnad, och lugn i andra människors närvaro – eftersom jag inte är rädd för att förlora någon del av mig själv, och jag är inte rädd för att andra människor ska ogilla mig – eftersom jag vet och lever – att jag gillar, och tycker om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och vara rädd för att prata med, och skapa kontakt med människor – i rädslan för att de inte kommer tycka om mig, och att de inte kommer se mig som en trevlig människa att vara runt – och att de kommer hitta någonting att mobba mig för, eller reta mig för – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli influerad, och känna mig själv sårad när andra människor försöker – såsom jag ser det – att reta mig, eller mobba mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att prata med andra människor – i rädslan att jag ska säga någonting som de tycker är fel, och som de inte håller med om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag väl vågar att ta kontakt med människor, och prata med människor – att då fullständigt kompromissa mig själv, och existera i och som rädsla, och nervositet – och därför göra mig själv till, och försöka vara på ett sådant sätt att andra människor ska tycka om mig, och känna sig själva glada att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv såsom värdelös, och underlägsen andra människor – och därför spendera min tid med andra människor att försöka gömma mig själv, och ta så lite plats som möjligt – så att ingen ska lägga märke till mig, och se att jag faktiskt finns – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva egenvärde, och självförtroende – genom att ge mig själv möjligheten att uttrycka mig själv med andra människor, och vara med andra människor – fullständigt orädd, och stabil inom och som mig själv – vari jag inte tillåter och accepterar mig själv att bli influerad av vad någon säger – eller tillåta mig själv att känna mig sårad, och ledsen – när någon säger någonting som jag upplever, och definierar såsom att vara mobbning, eller att reta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och ha en idé av och som mig själv såsom att vara en underlägsen individ som är sämre än vad andra människor är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor – att uppleva mig själv inom och som en konstant ångest och rädsla – att andra människor ska bli arga på mig, och säga någonting till mig – såsom att jag är korkad, eller dum – eller inte värd någonting – eller att någon annan människa ska skratta åt mig, och säga någonting om hur min kropp eller klädsel ser ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom mindre värd än vad andra människor är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste kämpa för att bli accepterad av andra människor, och för att nå upp till ett slags erkännande av andra människor – istället för att se, inse och förstå – att jag inte behöver jaga ett sådant erkännande hos andra människor – eftersom jag kan ge detta till mig själv – och jag kan stadga, och bestämma inom och som mig själv – i levande applikation – att jag är jämlik med andra – att jag inte är mindre eller mer värd utan här – en och jämlik – och således leva själförtroende, och egenvärde här som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur mycket jag har isolerat mig själv – och begränsat mig själv i min interaktion, och i mitt leverne med andra människor – och hur många möjligheter jag har gått miste i mitt liv eftersom jag varit rädd för vad andra ska tycka om mig, och rädd för vad andra ska tänka om mig; och således åtar jag mig själv att sluta att existera i och som denna personligheten av att isolera mig själv, och istället utmana mina rädslor – och tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv – att ta kontakt med andra människor – att andas igenom mina rädslor – och att stå stabil inom och som mig själv när jag interagerar och kommunicerar med andra

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte känna mig obekväm, eller generad när jag säger hej till någon, och denna inte säger hej tillbaka; och således åtar jag mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att definiera mig själv, och agera utifrån vilken slags respons jag får från andra – utan istället stå stabil inom och som mig själv – och tala och uttrycka mig själv för att jag bestämmer att jag ska göra det – och inte för att jag känner eller upplever mig själv på något speciellt sätt

Jag åtar mig själv att inte längre begränsa, isolera, och hålla mig själv tillbaka när jag är med andra människor – och inte längre vara rädd för att andra människor inte ska tycka om mig – och istället åtar jag mig själv att göra mig förmögen att röra mig själv med andra människor ovillkorligt, och utan någon rädsla – ångest – eller självfördömande tankar – fullständigt bekväm i mig själv – och i min kropp – utan någonting att gömma

Jag åtar mig själv att våga prata, kommunicera, och uttrycka mig själv tillsammans med andra människor – och inte existera i och som rädsla, ångest och nervositet inför vad andra ska tycka om mig – jag åtar mig själv att andas, och att förbli här såsom min kropp – och röra mig själv en och jämlik som andetaget – och således inte förlora mig själv i den sociala röran av vänskap, och icke-vänskap som dominerar världssystemet – utan istället stå stabil i och som mig själv oavsett vad andra tycker, eller känna om mig; och således åtar jag mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att låta mig begränsas av varken mina egna fördömanden, eller andras

Jag åtar mig själv att inte längre se andra människor som mer värda, och bättre än mig – och således inte känna mig själv underlägsen, och sämre än andra människor – utan istället andas jag, och för mig själv tillbaka här – och jag interagerar här som min kropp – här som mina fötter, och mina händer i fullständigt närvaro av och som mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte låta mig själv avskräckas av vad jag tycker ser ut som att andra människor inte tycker om mig – och i detta åtar jag mig själv att inte se mig själv som underlägsen, och sämre än andra människor – utan istället agera, och leva HÄR – en och jämlik som andetaget – och således röra mig själv ovillkorligt i min värld, oavsett vad jag tror andra tycker om mig – eller vad andra rent faktiskt tycker om mig

Jag åtar mig själv att ge mig själv värde, kärlek, igenkännande, och erkännande – och jag åtar mig själv att sluta jaga detta hos andra, utan istället skapa det inom och som mig själv – genom att jag i varje ögonblick andas och stoppar alla tankar, alla rädslor, alla upplevelser – och istället lever här i ett direkt förhållande med min mänskliga fysiska kropp – här direkt i och som denna fysiska verklighet

Jag åtar mig själv att när jag känner mig retad, mobbad, eller sårad – att stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och stoppa denna upplevelsen av och som mig själv, och inte tillåta och acceptera mig själv att begränsa mig själv och hålla mig själv tillbaka i och som en upplevelse av att känna mig underlägsen andra – jag åtar mig själv således att respektera mig själv, och att erkänna mig själv – och interagera med andra såsom en jämlik som varken är underlägsen, eller överlägsen – utan fullständigt jordad här i och som andetaget utan att vara besatt av någon slags energi

Jag åtar mig själv att inte kompromissa och hålla mig själv tillbaka när jag är med andra människor, och att inte definiera och se mig själv som underlägsen andra människor – och när jag kommunicerar med andra människor – och jag märker att jag kompromissar mig själv genom att förändra, och göra mig själv till för att få en annan att tycka om mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att interagera och kommunicera här en och jämlik som mitt andetag – en och jämlik som min kropp – och i detta åtar jag mig själv att vara mig själv – autentisk och riktig i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att ta plats bland människor – inte genom att jag försöker att ta plats, utan genom att jag rent fysiskt upptar plats – då jag är här såsom min mänskliga fysiska kropp, och uttrycker, och interagerar naturligt och autentiskt här med andra människor – och att jag således därför inte håller mig själv tillbaka, tvekar, och underlåter mig själv att prata, och interagera med andra människor; och således – när jag märker att jag medvetet drar mig själv tillbaka – är tyst och stillsam – för att ta så lite plats som möjligt – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att kommunicera, interagera, och uttrycka mig själv här – en och jämlik med situationen/ögonblicket jag möter – och inte göra mig själv mindre än vad jag interagerar med här

Jag åtar mig själv att sluta vara självmedveten om hur min kropp, och mina kläder ser ut – och inte längre frukta att någon ska tycka att jag ser snygg, eller ful ut – att någon ska ha någon idé, och tanke om min kropp eller min karaktär; och således – när jag märker att jag är i en sådan fruktan, och ångest – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att röra mig själv obehindrat, och utan att vara nervös, eller rädd för att en annan ska kommentera hur jag ser ut – hur jag rör mig – vilka kläder jag har – och jag åtar mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att bli influerad av vad jag tror andra tycker om mig

Jag åtar mig själv att när jag är med andra människor, och beslutar mig för att prata med andra människor – att inte göra så från en utgångspunkt av att vilja ha erkännande, av att vilja bli sedd – eller av att vilja få uppmärksamhet – utan jag åtar mig själv att kommunicera, interagera och leva fullständigt ovillkorligt – där jag således förblir densamma vare sig jag pratar med andra, eller inte – jag förblir här såsom min kropp en och jämlik – och slutar skapa idéer och upplevelser av mig själv i förhållande till vad jag tror att andra tycker om mig; och således – när jag märker att jag vill prata med annan för att jag vill att han ska tycka om mig, eller erkänna mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att ta ett beslut att tala eller inte – men att i detta beslutet vara ovillkorligt – och således inte definiera mig själv utifrån huruvida jag pratar med en annan eller inte – jag förblir densamma

Jag åtar mig själv att sluta gå miste om möjligheter att tala med, interagera med, och lära känna andra människor – och sluta vara rädd för vad andra människor ska tycka om mig – jag inser, ser och förstår att jag har begränsat mig själv i mitt liv till en total nivå – och att jag måste med alla medel nödvändiga – stoppa denna applikationen och upplevelsen av mig själv; och således – när jag märker att jag håller mig själv tillbaka – att jag står i ett hörn och trycker, och inte vågar ta någon plats – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att utmana mina rädslor, och att tala eller kommunicera med någon – eller göra det i ögonblicket som jag ser att jag fruktar och helst inte vill göra – eftersom jag är rädd för vad någon annan skulle känna eller tycka om mig – jag åtar därmed mig själv att sluta begränsa mig själv, och istället se, inse och förstå att jag varje dag har en mängd möjligheter att göra mitt liv mer intressant – men att jag inte tar dessa möjligheter eftersom jag inte vågar – således åtar jag mig själv att våga mer och våga utmana mig själv och mina rädslor