Tag Archives: tävla

Dag 248: Kroppen Min – För Stora Ben (Del 35)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker att mina ben är lite för stora ibland – och att detta gör att jag ser klumpig ut istället för smidig, och snabb.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tycka, och tänka att mina ben är för stora – och att detta är någonting dåligt eftersom tydligen ser jag då inte snabb, och smidig – vilket tydligen ska vara något åtråvärt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta varför jag tycker, och känner det som om att det är åtråvärt att se smidig, och snabb ut – jag menar – det är ju ändå bara som jag ser ut, själva kroppen har jag ingen önskan om att den ska vara smidig och snabb – så varför vill jag då detta när det i grund och botten inte har någon praktiskt relevans för vem jag är inom mig själv, och i mitt liv?

la-guns-1024-3

2. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skratta åt mina kroppsfixeringstankar – för i grund och botten är de så extremt irrationella att det är helt otroligt att jag låtit mig själv tro att dessa tankar innebär någon slags sanning, och utgör någon slags fundament som jag måste följa efter, och leva utifrån – när sanningen är att praktiskt leverne är någonting som sker i varje andetag och inte utifrån hur man ser ut, och utifrån hur väl till mods man känner sig med sitt utseende – utan praktiskt leverne har att göra med vem man, och hur man bestämmer sig för att vara, och leva i och som varje andetag här

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att mina ben är fullständigt okej, de fungerar, och de fullgör sitt syfte som ben – vad mer kan jag önska från ben? Jag menar – allt annat som jag önskar som har någonting med utseende att göra – är det relevant – är det praktiskt – är det ett faktiskt behov? NEJ! Det är en total dumhet att fixera på utseendet eftersom utseendet endast är en väldigt liten del av vad det innebär att leva, och att vara, gå, och existera på och som denna jorden

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fixerad av att önska, och vilja att mina ben ska vara smala, att mina ben ska se smidiga ut, och att jag ska snabb ut, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska att jag ha en slags atletisk kropp att presentera inför världen, så att människor ska känna, uppleva, och tänka när de träffar mig – att jag är atletisk, att jag är stark, och att jag är någon att lita på, och tycka om, och i detta förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ANDAS, och komma ihåg vad som är av värde, och vad som är viktigt i detta livet – vilket är att jag är HÄR med mig själv – och vem jag accepterar mig själv att vara i och som varje ögonblick – och att jag lever med integritet, och självförtroende och slutar vara beroende av vad andra tycker om mig

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att handikappa mig själv genom att göra mig beroende av mitt utseende för att jag ska vara bekväm, tillfreds, och ha förtroende för mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att om jag står stabil inom mig själv, och om jag tillåter mig själv att leva självförtroende såsom ett uttryck av och som mig själv – jag menar vad finns det då för mening med att vara ”snygg” – för jag är densamma oavsett hur jag ser ut – vilket självklart är ett överlägset sätt att existera på – där jag blir fullkomligt oberoende och kan leva som jag vill utan att få tillåtelse av hur min kropp ser ut

6. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte förstå att de reaktioner jag har gentemot mina ben, såsom tankar att jag tycker att de inte ser tillräckligt smala ut, att dessa reaktioner är en produkt av vårt konsumtionssamhälle och att tankarna inte är skapade, och dirigerade av mig i medvetenhet om vad det är jag gör, och hur jag skapar – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta vad som pågår inom mig själv, samt i och som medvetenhet återskapa mig själv inom mig själv och inte tillåta denna typ av destruktivt beteendemönster att skapa vem jag är inom och som mig själv

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tänker att mina ben inte är tillräckligt smala, och att jag därför inte ser tillräckligt smidig, och snabb ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag frågar mig själv – varför vill jag ens se smidig och snabb ut? Vad har det för relevans egentligen för mitt praktiska leverne? Jo – INGEN! Således åtar jag mig själv att sluta fokusera på ONÖDIGA saker såsom hur jag ser ut – och istället fokusera, och ge uppmärksamhet till vem jag är i och som varje ögonblick

2. När jag märker att jag tar kroppsfixeringstankar på allvar, och att jag tror att de verkligen är jag så att säga – att de har någonting relevant att komma med – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att dessa tankar, denna fixering, är ROLIG – för den är så irrationell, så fullkomligt meningslös, och dysfunktionell att man inte kan göra någonting annat än att se HUMORN i det hela; således åtar jag mig själv att SKRATTA åt dessa utseendefixeringstankar – och i samma ögonblick släppa taget om dem och för mig själv tillbaka hit – och leva här i och som varje andetag

3. När jag märker att jag håller på att tänka på att mina ben inte ser tillräckligt smidiga, balanserade, och snabba ut – då stoppar jag mig själv, jag ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att mina ben är FULLSTÄNDIGT perfekta i det att de uppfyller sina syften utan någon slags dysfunktion – vad mer kan man önska sig? Således åtar jag mig själv att sluta fokusera på utseende och istället uppskatta mina bens praktiska funktionalitet – och deras perfektion i att de uppfyller sina praktiska syften dag ut och dag in konsekvent och utan att någonsin göra ett misstag

4. När jag märker att jag vill ha ben som är smala, och muskulösa, så att jag kan se atletisk ut, och att andra människor kan tycka, och tänka att jag ser atletisk, och ”vacker” ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna idén om att vara atletiskt byggd är en mångtusenårig dumhet som utvecklats genom en fascination för hur mycket man kan fantisera om hur en kropp tydligen bör se ut – fast detta är en fars eftersom kroppen inte ska, eller bör se ut på ett visst sätt – jag menar – kroppen i sig självt har inget koncept om skönhet, eller fulhet; således åtar jag mig själv att vara med min kropp här – att amalgamera mig själv, och integrera mig själv i och som min kropp – och se att skönhet, och fulhet är illusioner och ingenting annat

5. När jag märker att jag närmar situationer, och bygger upp mitt självförtroende inom mig själv inför att agera med andra människor, genom att tänka på hur jag ser ut – ”ser jag bra ut?” – ”är jag snygg?” – ”kommer jag bli accepterad?” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte bli erkänd, och accepterad av andra för hur jag ser ut för att jag ska kunna leva självförtroende, och självkänsla med människor i min omvärld – jag kan bestämma, och dirigera mig själv att leva, och uttrycka mig själv såsom som jag vill uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma inom mig själv att jag är självförtroende, och jag är självkänsla– och att mitt utseende avgör inte hur jag ska uppleva mig själv

6. När jag märker att jag har tankar gentemot min kropp av naturen att fördöma min kropp såsom att inte stå upp till förväntningar, och idéer om hur en kropp bör se ut i vårt samhälle – som t.ex. med mina ben – att de tydligen ska vara smala, muskulösa, seniga, och se snabba, och smidiga ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – självklart kan jag inte lita på denna typen av tankar – och dessutom – varför skulle det s.k. samhället och dess förväntningar vara korrekt, och vara så som jag vill se ut, och uppleva mig själv? Jag menar – har jag någonsin frågat MIG SJÄLV vad jag vill, och hur jag vill uppleva mig själv? Således åtar jag mig själv att sluta fokusera på, och vara oroad över att jag inte passar in – och inte ser ut såsom jag tror att samhället förväntar sig att man bör se ut – och jag åtar mig själv att istället leva HÄR för – med – och som mig själv i enhet och jämlikhet

Enhanced by Zemanta

Dag 136: Betyget Gör Mig Till Kung

Självskriverier

Idag ska jag arbeta med en punkt som brukar komma upp när jag är i skolan. När läraren frågar någonting, och jag sedan besvarar frågan – brukar jag om läraren inte genast säger att jag har rätt, utan börja göra ett utlägg om punkten jag besvarat – så spänner jag mig själv, och börjar andas mer ytligt. Mina ögon vidgas, och jag kan känna hur det spänner i mina ögonlock. Och det som händer är att jag i det ögonblicket fruktar att jag har haft fel, och att jag på grund av det har förlorat mitt ”värde” och min ”ära – och att jag gjort mig själv till åtlöje inför mina klasskamrater.

Nedan ska jag gå igenom denna punkten med självförlåtelse, och sedan göra självåtaganden så att jag sedan kan korrigera och ändra på denna punkten och inte längre existera i och som rädsla, och nervositet när jag svarar på frågor som min lärare ställer till mig.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta mitt egenvärde, och min självkänsla i förhållande till om jag har rätt, eller inte när jag svarar på en fråga i skolan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när jag besvarar frågan korrekt – att då känna mig stark, och överlägsen – och känna det som att jag är bättre än mina klasskamrater, och när jag besvarar frågan fel – att då gå in i en upplevelse av rädsla, nervositet och ångest – och känna det som att jag har gjort bort mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till huruvida jag har rätt eller inte när läraren ställer en fråga till mig som jag sedan besvarar – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att besvara frågan utan att tänka att mitt egenvärde, och min självkänsla kommer förändras och styras av huruvida jag har rätt eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att när jag inte har rätt, och när jag inte vet svaret på en fråga som min lärare ställer till mig – att jag då är dålig, och underlägsen och mindre värd än mina klasskamrater, och att jag absolut inte under några omständigheter borde svara på en ny fråga, för då kanske samma sak kan hända igen – och jag kan ha fel – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att besvara frågor utan att hoppas att jag ska ha rätt, och utan att definiera mig själv i förhållande till huruvida jag har rätt eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé och en tro att elever som svarar rätt på frågor, och som får bra betyg – är bättre, och mer värde än elever som svarar fel på frågor och som inte får bra betyg – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest inför att bli en av de eleverna som svarar fel på frågor och som inte har bra betyg – i tron att mitt egenvärde styrs, och influeras av huruvida jag är duktig, eller dålig i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter bra betyg utifrån en utgångspunkt att jag tror att om jag får bra betyg så blir jag en bättre och mer framgångsrik människa – istället för att se, inse och förstå att jag inte behöver definiera mig själv utifrån vad slags betyg jag får – och jag inte behöver ha någon slags upplevelse inom och som mig själv i förhållande till hur bra det gå för mig skolan – utan jag kan helt enkelt medverka här i skolan utifrån utgångspunkt av att ha roligt – och inte låta mig själv bli nervös för huruvida jag har fel på frågor eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om man inte vet – och om man svarar fel på en fråga – så betyder detta att man gör bort sig, och att man är värdelös, och underlägsen – istället för att se, inse och förstå – att det inte betyder någonting överhuvudtaget att jag svarar fel på en fråga – utan att jag skapar betydelsen inom och som mig själv – och alltså är den upplevelsen jag har i förhållande till att besvara frågor i skolan inte en riktig – korrekt – och objektiv bild av verkligheten utan endast min förvrängda, och inre idé om vad det innebär att svara fel, eller rätt på frågor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla mot mina klasskamrater att ha mest rätt på de frågor min lärare ställer – i tron att desto mer frågor jag svarar rätt på desto mer framgångsrik, desto mer värdefull är jag – istället för att se, inse och förstå att det rent objektivt inte betyder någonting huruvida jag svarar rätt, eller fel på frågor – utan att jag skapar denna betydelsen inom mig själv, och jag skapar idén att jag är mer värd än mina klasskamrater när jag svarar rätt på frågor som läraren ställer

Självåtaganden

När jag märker att jag värderar mig själv – och upplever mig själv utifrån hur min lärares respons blir på en fråga jag besvarat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag genom att definiera mig själv utifrån min lärares respons i princip gör mig själv till en slav till en annan – och att jag begränsar, och förtrycker mig själv såsom självuttryck – eftersom jag inte vågar uttrycka mig själv i vissa fall, eftersom jag är rädd att inte få en positiv respons från min lärare; såldes åtar jag mig själv att inte definiera, och värdesätta mig själv utifrån min lärares respons på mina svar – och inte värdesätta, eller definiera mig själv utifrån vilka betyg jag får – utan istället svara på frågor ovillkorligt, utan ett begär, eller ett hopp om att ha rätt – och utan en rädsla, och ångest för att ha fel

När jag märker att jag känner mig själv upphetsad, och nervös inför att besvara en fråga – eller att jag känner mig upphetsad och nervös inför huruvida jag haft rätt på en fråga jag besvarat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick separerar mig själv från mig själv genom att sätta mitt egenvärde, i och självtillit i vad jag tror att min lärare tycker om mig; och således åtar jag mig själv att besvara frågor ovillkorligt här och således inte vara bekymrad över vad min lärare tycker om mitt svar – eftersom jag inte definierar mig själv, eller placerar mitt egenvärde, och självtillit i förhållande till vad jag tror att min lärare tycker om mig

När jag märker att jag reagerar i självfördömande, ångest, och nervositet – och känner det som att jag gjort bort mig själv – när jag svarat på en fråga fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att anledningen till att jag reagerar som jag gör är för att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde baseras på hur bra andra tycker om mig, och vad jag tror och misstänker att andra tycker om mig – och att jag tillåtit mig själv att tro, och tänka att min lärare är en auktoritet vars dom bestämmer vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till vad jag tror att andra tycker om mig – och sluta fördöma mig själv så fort jag misstänker att någon kanske inte tycker om mig – tycker jag är duktig – tycker jag är effektiv – och istället åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas och se, inse och förstå att det finns ingen annan än jag som kan påverka, och styra min upplevelse av mig själv – och således ger jag mig själv en upplevelse av att vara bekväm i mitt eget skinn – avkopplad, och avspänd inom och som mig själv

När jag märker att jag medverkar i och som en upplevelse, tanke, och idé att jag är bättre – eller sämre – beroende på om jag får ett bra, eller dåligt betyg skolan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting i min fysiska verklighet som tyder på att min upplevelse av mig själv måste förändras beroende på hur bra jag gör ifrån mig i skolan – utan vad jag upplever är alltså en subjektiv och självskapad upplevelse som rent faktiskt inte har någonting att göra med min skola, och med mina lärares omdöme om min prestation; således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv, och inte skapa min upplevelse av mig själv utifrån vilken prestation jag gör i skolan – utan istället gå villkorslöst, utan hopp och förväntningar – och förbli den samme oavsett om jag får ett superbra betyg – eller ett helt värdelöst betyg

När jag märker att jag jagar efter ett bra betyg utifrån utgångspunkten att jag tror att ett bra betyg kommer göra mig till en bättre och mer framgångsrik människa – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att ett bra betyg betyder precis det som jag bestämmer att ett bra betyg ska betyda – och om jag inom mig själv bestämmer att ett betyg kommer influera, och styra vem jag är inom mig själv – så är det också så jag kommer att uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma om – och välja att ett betyg inte på något sätt influerar eller styr min upplevelse av mig själv – och jag upplever mig själv densamma oavsett om jag får ett superbra betyg – eller jättedåligt betyg

När jag märker att jag tänker, och tror – att om jag inte vet svaret på en fråga – så betyder detta att man gjort bort sig, och att man är värdelös, och underlägsen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rent objektivt sätt betyder den omständigheten att man inte vet svaret på en fråga – ingenting – eftersom man förblir precis densamma före som efter man ”borde” ha besvarat frågan – man förblir här som sin kropp – och man andas precis likadant innan som efter – och kroppens hjärta slår precis likadant innan som efter; således åtar jag mig själv att stoppa den subjektiva upplevelsen, och idén att mitt värde – och min upplevelse av mig själv tydligen måste influeras av hur väl jag gör ifrån mig i skolan – och istället åtar jag mig själv att värdesätta mig själv – och ge mig själv erkännande, och kärlek – och således sluta söka detta utanför mig själv i skolan, hos lärare, och hos mina klasskamrater

När jag märker att jag tävlar mot mina klasskamrater i att ha rätt på mest frågor, i tron att jag då blir bättre, mer framgångsrik, och mer värd – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det värde som jag tror mig själv uppleva och bygga upp när jag har rätt och mina klasskamrater har fel – inte är ett riktigt värde – utan endast en subjektiv perceptuell tolkning av verkligheten som enbart existerar inom och som mig själv, och som således inte utgör ett riktigt och äkta värde; och således åtar jag mig själv att leva värde här – som mig själv – och göra egenvärde till något substantiellt som jag skapar och uttrycker som mig själv – och leva detta ord genom att göra saker för mig själv – och ta beslut för mig själv – som faktiskt gynnar mig, och gör mig själv mer effektiv och stabil inom och som mig själv

Dag 56: Att Tävla!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med andra genom att visa hur mycket positiv energi jag upplever och känner inom mig själv, och tänka att om jag upplever mest positiv energi, då är jag bäst, och då vinner jag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra människor i fråga om hur mycket positiv energi jag upplever, och tänka att jag måste vinna över andra människor, och uppleva mest positiv energi, i tron att om jag inte upplever positiv energi inom och som mig själv, att tro att jag då förlorar och att jag inte är värd någonting

Jag förlåter mig själv att tillåtit och accepterat mig själv att tävla med andra människor genom att subtilt jämföra mig själv med andra i fråga om pengar, kläder, förhållanden, och kompisar – och göra mina handlingar, mina ord, och mina beslut enbart utifrån denna utgångspunkten av att vilja visa andra människor att mitt liv, och min upplevelse av mig själv är bättre än deras, och mer värd än vad deras upplevelse av sig själv är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter förhållanden, och jaga efter att uppnå ett sådant förhållande, en sådan position som jag vet att andra människor vill ha, för att på så vis kunna få andra avundsjuka på mig, och därigenom känna mig själv lyckad, och överlägsen andra – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att inse, se och förstå att denna tävlingen bara begränsar mig, eftersom inga beslut jag tar är för mig, och som mig – utan endast för att vinna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka imponera på andra människor med mina kläder, och mitt utseende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja imponera på andra människor med hur min partner ser ut, och hur mina vänner ser ut – och hur många vänner jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja visa människor att mitt liv är ovanligt, och extraordinärt, och att jag har fått en vinnande lott i mitt liv – och att jag upplever någonting ”utöver det normala”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska tänka att jag är lyckligare, och bättre än dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att leva här, och inte oroa mig för denna tävling som pågår i samhället, ge hela mitt liv, och hela min varelse åt processen, och projektet att vinna – varför jag get upp allt av mig själv bara för att få andra att tycka att jag är bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa förhållanden med kvinnor för att få andra män att bli avundsjuka på mig, och se mig som en vinnare, som är bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skaffa vänner utifrån utgångspunkten av att få andra människor att bli avundsjuka på mig, och tänka att jag har många kvinnor, och att jag är bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna, och äta utifrån utgångspunkt att skapa en ”snygg kropp” för mig själv, så att andra ska bli avundsjuka, se mig som en vinnare, och definiera mig som bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge hela mitt liv åt projektet av att få imponera på andra människor, och visa att jag är bäst, att jag har mest på gång, att mitt liv är mest innehållsrikt, att jag är mest intelligent – att i allt jag gör, aldrig göra någonting för mig själv – utan istället göra det för att vinna och vara bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort mig själv, och förbise mig själv totalt, eftersom jag varit helt inriktad på att vinna, och vara bäst – och få andra att bli avundsjuka på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva energin av att vara överlägsen, och av att känna mig som en vinnare – och helt, och totalt överge sunt förnuft för att få uppleva denna energin – istället för att se, inse och förstå – att det är ju bara en jäkla positiv energi och inget mer än så – det finns absolut ingen anledning att låta en sådan energi styra mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha mest pengar av alla människor, för att kunna känna mig bäst, och mest lyckad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag går på stan med min partner, att vilja kunna visa upp min partner inför andra, och få andra att tycka att min partner är ”vacker, och svårfångad” så att jag kan känna mig själv speciell, och som en vinnare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att studera, och försöka få höga betyg för att kunna känna mig själv bäst, och som en vinnare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tillåta mig själv att vara med någon som jag tycker om, och inte behöva vinna – och studera på ett sätt jag tycker är effektivt – och inte behöva vinna – och alltså leva ett enkelt och bekvämt liv där inte min hela existens går ut på att vinna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta hela min existens, och hela mitt liv gå ut på att vinna – på att bli bättre på att vinna – och på att undvika att förlora

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det inte finns någonting mer än att tävla, och att vinna – och tro att om jag tar bort denna tävling från mitt liv att det då inte finns någonting kvar att leva för – istället för att se, inse och förstå att jag har missat mig själv – eftersom jag fortfarande finns kvar här i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att börja spela gitarr för att vinna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att prata med mina kompisar om desteni, och vad jag lärt mig i desteni, för att känna mig överlägsen, och vinna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut som är korkade, och som inte är effektiva överhuvudtaget, för att vinna, och för att känna mig överlägsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig leva för att skapa någonting som är bäst för alla – och tro att jag inte kan ändra mig till att leva utifrån en sådan utgångspunkt, i tron att allt jag är, och allt jag är kapabel till är att tävla, och att vilja vinna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli uppfostrad, och hjärntvättad till att alltid vilja vinna, vara bäst, och utmärka mig själv såsom att vara speciell och ”utöver det vanliga”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli uppfostrad och hjärntvättad till att tro att livet är en tävling, och att den största skammen är att förlora denna tävling

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att jag slösar bort min tid här, att jag slösar bort mig själv, att jag slösar bort att leva, genom att hela tiden tävla, försöka bli något, försöka vara något, försöka, och försöka – hela tiden utifrån utgångspunkt av att bli sedd och vinna – istället för att tillåta och acceptera mig själv att säga – fuck denna tävling – nu ska jag göra det i livet jag finner roligt, stöttande, och det som kommer leda till en värld som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att säga fuck denna tävling som pågår i samhället, fuck denna tendens inom mig själv att vilja tävla och bevisa mig själv gentemot andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva mitt liv, utan istället jämföra mitt liv med andras liv, och tänka och fundera på hur andra kan tänkas uppleva sitt liv, och hur mycket energi andra kan ha sina liv, och hur lyckade andras liv är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta bort alla idéer och upplevelser inom och som mig själv av vad som är viktigt, och vad som är värde – och tro att det som är viktigt, och det som är värde är att vinna – är att jämföra mig själv med andra, och i denna jämförelse kunna se och definiera mig själv såsom att vara bättre än andra

Jag åtar mig själv att sluta tävla och stå upp här som mitt andetag

Jag åtar mig själv att inte längre sträva efter att vinna, utan istället göra något med mitt liv där jag faktiskt gör någonting för och som mig själv, och inte för att vinna – eller bli bättre i jämförelse med någon annan