Tag Archives: tävling

Dag 352: Brädspel och Kamp

Det senaste dagarna – i och med julaftonsfirandet – har jag kommit att spela väldigt mycket av olika slags brädspel – och i detta har jag kommit att lägga märke till hur starkt påverkad på en emotionell och känslomässig nivå jag blir av att det antingen går bra för mig – eller det går dåligt för mig när jag spelar.

När det går bra för mig har jag nära till skratt – men det är inte direkt något ärligt, och genuint skratt, utan mer ett slags skratt som kommer från skadeglädje. Jag gillar helt enkelt att det går bra för mig, och upplever därigenom en slags överlägsenhet, och osårbarhet, och skrattar därför högt åt andras missöden.

När det går bra för mig tänker jag positiva tankar, jag tänker på mina framtidsplaner, vad jag ska göra i nästa drag, och jag känner en slags trygghet, och säkerhet, för jag sitter på många resurser, eller bra kort. Vidare tittar jag även på mina motståndare och känner en viss tillfredsställelse för att det inte går lika bra för dem som det gör för mig. I mitt kroppsspråk är jag mer livlig, och energisk, jag pratar mer, och jag ler mig, och jag tänker mer – jag är helt enkelt positiv och på – jag vill spela och det är kul att spela för det går så pass bra för mig.

Men – när det går dåligt för mig är det någonting helt annat som händer – när det går dåligt för mig sjunker jag ihop, min axlar slutar framåt, och mina läppar slaknar en aning, och mina ögonlock känns tyngre. Vidare har jag en mycket stor, och intensiv inre upplevelse av ilska blandat med ångest – emotionen är svår att beskriva men kan nog bäst definieras med orden ”att känna sig som en förlorare” = man känner sig alltså riktigt nere, som att allt är skit – och som om att det är alla andras fel att man sitter där nere.

Någonting annat som är intressant är att jag i denna negativa upplevelse inte vill visa för andra hur jag känner mig – jag vill inte att någon ska se att jag befinner mig själv i en negativ upplevelse – utan jag vill istället utge mig för att vara stabil, lugn, och klar inombords. Det är någonting jag gör för att jag inte vill att andra ska ta användning av och utnyttja denna upplevelse inom mig, jag vill inte bli ett offer, där andra retar mig för hur jag känner mig inombords, och påpekar att jag är en ”förlorare”.

Det är alltså verkligen intressanta saker som sker inombords när man spelar brädspel av olika de slag – polariteten av att vara en vinnare eller förlorare dyker upp och förstör hela spelupplevelsen.

Lösningen för att kunna spela spel utan reaktioner är att inte definiera sig mot varken en seger eller en förlust, och inte göra spelet personligt, inte se det som om att utgången i spelet kommer att definiera ens värde – istället ser tittar man på spelet som ett spel – som man spelar – och antingen vinner eller förlorar – men som inte på något sätt avgör ens värde eller upplevelse av att vara här och ta del av spelet. Man måste alltså spela ovillkorligt – utan förväntningar – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor – utan ångest – och låta alla möjligheter vara fria från definitioner.

Det är intressant – för denna princip kan föras över till mitt dagliga liv – och jag kan se att jag genom att närma mig själv andra delar i mitt liv med samma princip – med samma utgångspunkt – kommer jag att förhindra många reaktioner och upplevelser inom mig. Jag kan alltså närma mig karriär och studier ovillkorligt – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor eller ångest – och således inte existera i en konflikt inombords inför ”vad som ska hända” i framtiden – och således på det hela taget göra mitt liv mycket, mycket enklare och bekvämare.

Lösningen är alltså att spela spelet – men inte bli en del av spelet – att vara i denna värld – men inte bli en del av den – att inte ta någonting personligt utan att förstå att vad som än sker – är jag här med mig själv och mitt värde och min individualitet definieras och styrs inte av hur det går för mig i detta livet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag spelar ett spel – att närma mig spelet villkorligt – och ha förhoppningar och begär om att kunna vinna mot mina motspelare – och ha en fruktan och en ångest om att jag ska förlora mot mina motspelare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en inre konflikt – där jag slits fram och tillbaka mellan att vara en vinnare – och vara en förlorare – där jag går igenom antingen emotioner eller känslor – istället för att jag tillåter och accepterat mig själv att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp och ovillkorligt medverka i spelet – och inte ha några som helst förhoppningar eller begär om hur jag ska röra mig själv framåt – och hur saker och ting ska gå för mig i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när det går dåligt för mig – att låta mina axlar sjunka ner – att låta mina läppar slakna och mina mungipor dra sig neråt – att låta mig själv börja tänka på hur jag tycker det är orättvist och dåligt att det inte går bra för mig – och börja bli rastlös och vilja komma bort från spelet – för jag tycker inte det går tillräckligt bra för mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att närma mig spelet utifrån en förhoppning om att jag ska vinna – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva och ha inom mig positiva energier och känslor i rörelse – om hur bra jag är – om hur överlägsen och framstående jag är i jämförelse med mina motspelare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går dåligt för mig – att gå in i och som en intensiv emotion som tar över hela min kropp – där jag känner mig själv dålig – jag känner mig själv som en förlorare och som om att min heder och mitt värde blivit bestulet och bortrövat – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam och ångest inför att mina motspelare ska märka vad jag går igenom och börja anmärka på det och utnyttja mitt inre stadium för att trycka ner mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv och gömma denna inre upplevelse i rädslan för vad andra ska tycka eller tänka eller göra mot mig om jag visar vad jag känner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att antingen definiera mig själv som en vinnare eller en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag medverkar i spel med andra – att antingen gå in i vinnarkaraktären – eller förlorarkaraktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i förlorarkaraktären när det inte går bra för mig och jag inte lyckas göra dem bästa dragen – eller de mest genomtänkta planerna – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på en omedveten nivå existera i och som en konstant och hela tiden förekommande kamp – där jag kämpar mot andra för att bevisa mig själv som den som är bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en kamp mot andra där jag strävar efter att få bevisa mig själv såsom att vara bäst – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns ett annat sätt att spela spel – där jag inte låter mig själv definiera mig utifrån vad andra tycker såsom att antingen vara bra eller dålig – utan där jag istället spelar ovillkorligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra varje drag – att spela spelet utan någon förhoppning om att jag ska vinna – och utan något begär om att det ska gå bra för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste imponera på människor runtomkring mig med min intelligens, och min förmåga att göra planer, och besegra andra människor i diverse olika spel, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv, värdesätta mig själv, och definiera mig själv utifrån hur bra det går för mig spelet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medverka HÄR – i och som stabilitet med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vilja vinna spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns något slags värde i att vinna ett spel – att jag som person blir mer värdefull när jag vinner ett spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går det för mig – att tro och känna det som om att jag berövas mitt värde – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i den negativa karaktären att jag är en förlorare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i sinnessnack där jag säger till mig själv ”gud vad dåligt det går!” – ”vilken otur jag har!” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv genom inre sinnessnack prata mig själv in i en besatthet där jag upplever mig själv som en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån denna besattheten och följa med den – istället för att jag tillåter mig själv andas – och förstå att min karaktär och vem jag är definieras inte utifrån detta spel – att jag inte behöver vara en vinnare – en segrare – för att vara stabil – lugn och bekväm med mig själv i ett ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag är samma fysiska varelse innan som efter spelet – det enda som har ändrat sig är min mentala upplevelse och definition av mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en självdefinition som är i separation från och som denna fysiska verklighet – där jag tittar på mig själv – och ser mig själv utifrån tankar – där jag således definieras mig själv i ett negativt ljust för att jag inte vann spelet – och således att jag inte är intelligent eller smart nog – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna idén om intelligens är en fars – och att den inte existerar på riktigt utan är någonting jag skapar i mitt sinne genom att tänka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett begär efter att få vara intelligent – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med människor runt mig om att vilja bevisa mig själv som intelligent – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att mitt värde – min definition – min idé av mig själv måste och kan bara avgöras av hur jag står mig själv gentemot andra människor vad det gäller intelligens

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spela spel från utgångspunkten av att vilja bevisa mig själv såsom att vara intelligent – vara mest på tårna – vara överlägsen vad gäller att skapa strategier och taktiker – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och medverka i och som spelet ovillkorligt – och göra det för mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i och som antingen en positiv eller negativ upplevelse när jag spelar spel, och jag antingen känner mig som en vinnare eller en förlorare, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att spela spelet ovillkorligt – att ta ett andetag och låta mig själv spela spelet och vara stabil oavsett spelets utgång

Jag åtar mig själv att inte spela med någon förutbestämd utgång som jag vill ha – och således åtar jag mig själv att andas och släppa taget om reaktioner när de kommer upp och istället närma mig spelet från en utgångspunkt av att jag är ovillkorlig – och jag inte låter mig själv värderas eller definieras utifrån utgången i spelet – jag spelar spelet – men jag är inte av spelet

När jag märker att jag börjar tävla mot andra avseende vem som är mest intelligent, kan göra best strategier, och bäst taktiker, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick låter mig själv skapa en polaritet där jag förlorar mitt uttryck och min ovillkorliga rörelse i ögonblicket, för att jag försöker vinna och bevisa mig själv inför andra – således åtar jag mig själv att ovillkorligt släppa taget om denna konkurrensinriktade tävling inom mig – att acceptera mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – att älska mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – och således inte låta utgången spelet definiera vem jag är

Advertisements

Dag 220: Kroppen Min – Ett Symmetriskt Ansikte (Del 7)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 6) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag gillar att mitt ansikte ser symmetriskt ut – att jag har ett ”fyrkantigt” ansikte.

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och som en idé av att ett symmetriskt och fyrkantigt ansikte är snyggare, och ser bättre ut än ett runt, och osymmetriskt ansikte – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma mig själv, och personer i min omvärld utifrån hur deras ansikten ut – och evaluera, och definiera människors värde utifrån hur deras ansikten ser ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta döma mig själv utifrån hur jag ser ut – och sluta döma människor i min omvärld utifrån hur de ser ut – och istället lära känna, och se människor för vilka de är

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé att ett symmetriskt, och fyrkantigt ansikte är bättre, och mer åtråvärt än ett runt, och osymmetriskt ansikte – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma, och attackera mig själv när jag tittar mig själv i spegeln – och evaluera, och analysera mitt utseende – och ge mitt utseende poäng utifrån hur nära jag ligger den idén jag har i mitt huvud om hur man borde se ut – utseendemässigt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta min kropp, mitt ansikte, och mig själv ovillkorligt och sluta definiera mig själv utifrån hur jag ser ut

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tanke inom mig att ”om jag inte ser bra ut så kan jag inte interagera, eller vara social – för ingen kommer att acceptera mig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att vem jag är inte är beroende av hur jag ser ut, och att mitt val att interagera, och kommunicera med andra inte heller är beroende av hur jag ser ut – om jag inte bestämmer att så är fallet – vilket naturligtvis är fullständigt dumt att göra

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bestämma, och tänka att jag är begränsad av hur mitt ansikte ser ut – och att mitt ansikte måste se ut precis som den bild jag skapat i mitt huvud om hur ett ansikte ska se ut – och att det då ska vara fyrkantigt, och symmetriskt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna bilden av hur ett ansikte borde se ut är en illusion – för den fysiska kroppen skapar inte sig själv utifrån en bild – utan skapar sig själv med utgångspunkt i att vara fysiskt optimal att uttrycka sig självt här – vilket inte har någonting med utseende att göra

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att släppa mitt självfördömande, och min bildfixering, och perfektionsfixering i förhållande till mitt ansikte – i rädslan, och ångesten att detta kommer leda till att jag inte längre kan anses vara ”vacker” och ”snygg” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att idén om att vara ”vacker” och ”snygg” är just idéer och har ingenting med att leva, och uttrycka mig själv här – att göra – och således är dessa idéer inte någonting som tjänar liv – som tjänar vad som är bäst för alla – och därför förtjänar de inte att existera, och inte heller att ges någon uppmärksamhet

Självåtaganden

1. När jag märker att jag blir besatt av och som en idé av att ett symmetriskt och fyrkantigt ansikte är snyggare, och ser bättre ut än ett runt, och symmetriskt ansikte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – ett ansikte är ett ansikte – det är menat att användas såsom plats till ögon, mun, öron, och näsa – och inte menat till att vara ett konstverk vars olika former definieras, och ges mening såsom att inneha olika skönhetsvärden; således åtar jag mig själv att andas – och uppskatta min kropp – mitt ansikte – ovillkorligt och utan fördömanden – utan att känna att mitt ansikte är för fult, eller för snyggt – utan helt enkelt ha ett ansikte

2. När jag märker att jag medverkar i och som en idé av att ett symmetriskt, och fyrkantigt ansikte är bättre, och mer åtråvärt än ett runt, och osymmetriskt ansikte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – ett symmetriskt ansikte är ett symmetriskt ansikte – ingenting mer än det – och att ett osymmetriskt ansikte är ett osymmetriskt ansikte – ingenting mer än det – och således åtar jag mig själv att sluta ge saker och ting värden som de inte innehar naturligt och utan att jag ska projicera och inbilla mig ett värde på den saken jag observerar

3. När jag märker att jag medverkar i och som en tanke att ”om jag inte ser bra ut så kan jag inte interagera, eller vara social – för ingen kommer acceptera mig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jo – jag kan vara social – jag kan vara uttrycksfull – jag kan vara det jag bestämmer för att vara – för mitt utseende är inget som praktiskt hindrar mig från att interagera, och vara social med människor – således åtar jag mig själv att sluta fokusera, och ge uppmärksamhet till mitt utseende – och istället fokusera, och ge uppmärksamhet till mitt uttryck av och som mig själv – här – i och som varje andetag

4. När jag märker att jag tänker, tror, och bestämmer att jag är begränsad av hur mitt ansikte ser ut – och att mitt ansikte måste se ut precis som den bild jag skapat i mitt huvud om hur ett ansikte ska se ut – för att jag ska kunna uttrycka mig själv utan fruktan och ångest; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mitt ansikte begränsar bara mig om jag bestämmer att så är fallet – men om jag istället säger att jag bestämmer mig själv för att inte begränsa mig – oavsett hur jag ser ut – då blir saken helt annorlunda; således åtar jag mig själv att leva utan begränsningar – utan fördömanden – och utan rädsla – och ge mig själv hän i mitt liv fullständigt till att leva och glädja mig med och som mig själv – här i varje andetag

5. När jag märker att jag blir rädd inför att släppa mitt självfördömande, och min bildfixering, och utseendefixering i förhållande till mitt ansikte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att även fast det känns som om jag kommer förlora någonting genom att släppa taget om min utseendefixering – så är fallet det motsatta – det finns inget att förlora – och en känsla kan alltså inte fästas någon tillit vid – endast sunt förnuft som kan bevisas och visas stämma gång på gång på gång – kan fästas tillit vid – således åtar jag mig själv att släppa min utseendefixering – och istället ge min uppmärksamhet till att leva – och till att stötta och assistera mig själv att leva, och uttrycka mig själv i och som mitt liv

Enhanced by Zemanta

Dag 219: Kroppen Min – Ett Vackert Ansikte (Del 6)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 5) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag tycker om mitt ansikte för jag har hört att människor tycker att det är vackert

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna om, och skapa en personlig upplevelse gentemot mitt ansikte att ”det är vackert” – eftersom jag har hört människor i min omgivning påpeka, och uttrycka att mitt ansikte är ”vackert” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé och en bild av mig själv av hur jag borde se ut – hur min kropp borde se ut – och hur jag borde vara ansedd, och definierad i denna världen – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i princip existera i ständigt krig mot mig själv – där jag hela tiden känner att mitt utseende inte räcker till och att jag måste se mer, och bättre ut

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv av att mitt ansikte är ”vackert” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter, längta efter, och försöka manifestera mig själv såsom att se vacker ut – i tron att det avgör mitt värde hur jag ser ut – och att mitt värde är högre, och bättre, och mer – om jag kan bli ansedd som vacker av människor i min omgivning

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av och som mig själv om att mitt ansikte är vackert, och att jag är en ”vacker person” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att ställa krav på mig själv om att jag måste se ut på ett visst – jag måste framför, och exponera en viss bild av mig själv mot min omgivning – och om jag inte gör detta – så gör jag någonting fel – och jag är inte lika mycket värd, och inte lika bra som innan – för min bild är fel – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att fokusera på bilder, och hur jag borde, eller inte borde se ut – och istället fokusera på att leva, och uttrycka mig själv – här – med och som min mänskliga fysiska kropp

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån minnen i vilka jag kommer ihåg att andra människor har sagt att mitt ansikte ser vackert ut, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att till dessa minnen koppla en positiv upplevelse – och därmed tänka att det är någonting positivt, och bra att bli ansedd av människor i min omvärld såsom att se vacker ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp mig själv, ge upp mitt liv, ge upp att leva och uttrycka mig själv för att på så vis kunna koncentrera mig själv på mitt utseende och att se bra ut inför andra – istället för att se, inse och förstå att det är inte värt det att ge upp mitt liv – eftersom denna jakten på utseende – och hoppet om att få se bra ut – är en illusion och ingen verklighet

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och generera en energi upplevelse gentemot mitt ansikte, och tänka att ”mitt ansikte ser vackert ut” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa min upplevelse, och mitt uttryck av och som mig själv till att ”känna mig bra” – och ”tycka att mitt ansikte ser vackert ut” – istället för att se, inse och förstå att det finns så mycket mer till mig själv – och till att leva – än att ha dessa fjuttiga upplevelserna inom mig – och det är därför ingenting att trakta efter, eller försöka uppnå inom mig själv

Självåtaganden

1. När jag märker att jag medverkar i och som en upplevelse gentemot mitt ansikte att det ”är vackert” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att punkten av att säga att mitt ansikte är ”vackert” är en inprogrammerad kulturell punkt – som inte har någonting med mitt ansikte att göra, och som inte har någonting med mig att göra – utan punkten är helt enkelt någonting jag kopierat och härmat genom att observera min omgivning; således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna punkt och istället föra mig själv tillbaka till min fysiska kropp här – och min fysiska, substantiellt jämlikhet med mitt andetag här

2. När jag märker att jag strävar efter, längtar efter, och försöker manifestera mig själv såsom vacker – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén om att vara vacker, och idén om att man är bättre, och mer värd om man är vacker – är falska och irrationella idéer – och det går tydligt att se på hur denna värld ser ut – att även fast det finns miljontals vackra människor så gör inte detta på något sätt jorden till en bättre plats – snarare en sämre, och mer, och mer destruktiv plats; således åtar jag mig själv att sluta fokusera på mitt utseende – och istället ge fokus och uppmärksamhet till vem jag är inom och som mig själv

3. När jag märker att jag medverkar i och som en vana att försöka exponera, och visa en bild av mig själv mot min omgivning av att jag är vacker, skön, och stilig, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – när jag lägger min energi, och fokus på hur jag ser ut så missar jag vad som är viktigt i denna världen – vilket är vem jag är, och hur jag är HÄR – i och som mitt uttryck av mig själv – detta är vad som faktiskt inverkar, och styr mitt liv – och det som jag upplever såsom en förstahandsupplevelse; således åtar jag mig själv att fokusera på mig själv, och mina tillåtelser, och acceptanser, och sluta ge fokus på hur jag ser ut – och hur andra uppfattar mig

4. När jag märker att jag definierar, och ser mig själv utifrån ett minne, i vilket jag kommer ihåg att andra människor har sagt att mitt ansikte ser vackert ut, och att jag kopplar detta till en positiv upplevelse – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting objektivt och fysiskt positivt med att få uppmärksamhet av andra för hur jag ser ut – ingenting inom mig själv förändras, eller blir bättre, eller mer – p.g.a. av detta – utan allt som händer är att jag upplever en positiv känsla vilket faktiskt är meningslöst; således åtar jag mig själv att sluta värdera dessa ögonblick såsom att vara mer än andra ögonblick – och sluta definiera mig själv i enlighet med dessa typer av ögonblick där någon kommenterar på mitt utseende

5.När jag märker att jag begränsar mitt uttryck, och min upplevelse av och som mig själv till att ”känna mig bra” – och ”tycka att mitt ansikte ser vackert ut” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att en positiv känsla, en positiv tanke är väldigt begränsad – och att definiera mig själv, och begränsa mig själv genom att tänka att jag är, och kan bara vara denna typen av upplevelser – det är i brist på bättre ord – helt verklighetsfrämmande – för om jag istället varit här – skulle min upplevelse av mig själv inte vara begränsad eller styrd av en känsla; således åtar jag mig själv att manifestera mig själv här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – sluta ge fokus på hur jag ser ut – utifrån ett känslomässig, och emotionell – polaritetsperspektiv – och istället titta på min kropp med ögon som är klara, rena, och utan några fördömanden

Enhanced by Zemanta

Dag 208: Socialitetskaraktären – Rädsla, och Begär (Del 2)

Jag fortsätter idag att arbeta med socialitetskaraktären – och jag kommer nu att börja ta mig igenom de olika dimensioner som karaktären består av – applicera självförlåtelse, samt självåtaganden på de punkter som jag ser.

1) Rädsla

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös för att jag inte duger – och för att jag inte är lika mycket värd som andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra människor, och jämföra människor mot varandra – och evaluera människor – och skapa en social hierarki inom mig själv – där jag fördömer människor utifrån hur mycket värde jag tycker de har i förhållande till varandra – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället se, inse och förstå att alla är värda detsamma – att ingen är mer värd än en annan och att det således inte finns någon grund att frukta att förlora mitt värde som människa

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte passa in, och vara rädd för att bli sedd av majoriteten såsom att vara nördig, töntig, utanför, och av lägre socialt värde än andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv ett inbillat socialt värde genom att jämföra mig själv med andra människor – och skapa detta värde inom mig själv genom att jämföra mig själv med andra och analysera hur många sociala interaktioner jag har med andra – jämfört med andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tappa bort mig själv såsom självuttryck – såsom människa och varelse här – genom att försöka vara någonting jag inte är för att uppnå min idé av egenvärde

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte bli ansedd av människor i min värld såsom att jag passar in – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och ha ett begär av att passa in – och vara rädd för att om jag inte passar in – så kommer jag att bli ensam, och känna mig själv emotionellt sårad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en upplevelse av att känna mig emotionellt sårad när jag inte tycker mig själv vara accepterad och erkänd av majoriteten i en social konstellation

4. jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara accepterad av en social konstellation – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillåtit mig själv att kompromissa mig själv – och förändra mig själv för att få passa in – och för att få känna mig själv accepterad av andra människor – istället för att jag tillåtit och accepterad mig själv att leva – uttrycka mig själv naturligt här – såsom mitt naturliga och vanliga uttryck av mig själv utan att försöka göra mig till – eller försöka få erkännande av människor i min värld

Självåtagande
1. När jag märker att jag upplever mig själv rädd och nervös för att jag inte duger, och för att jag inte är lika mycket värd som andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är värd lika mycket som alla andra – att jag har mitt värde här med mig för att jag är en jämlik del av denna existens – i det att jag är fysisk och materiellt manifesterad här såsom en kropp – såsom fysiska molekyler och celler – vilket är detsamma för allt annat som existerar i denna världen; således åtar jag mig själv att sluta känna mig själv mindre värd, mindre betydelsefull – och se, inse och förstå att jag är här i enhet och jämlikhet precis som allt annat

2. När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att jag inte ska passa in, och rädd för att bli sedd av majoriteten såsom att vara nördig, töntig, utanför, och av lägre socialt värde än andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén om den sociala hierarkin är just det – en idé och inte en fysisk verklighet – det är någonting man upplever – man känner sig underlägsen, man upplever sig själv mobbad, man upplever sig själv mindre värd – men det är inte en fysisk och faktiskt sanning; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån denna mentala idén om en social hierarki – och istället fokusera på att leva – och uttryck mig själv här – med och som min kropp i varje andetag

3. När jag märker att jag blir rädd för att inte bli ansedd av människor i min värld såsom att jag passar in – i rädslan för att jag ska känna mig ensam, och emotionellt sårad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – endast om jag medverkar i, och definierar mig själv utifrån energi såsom sinnet – finns det ett behov av att passa in, och ett behov av att undvika att känna mig sårad och ensam – eftersom känslor och upplevelser av energi kan endast existera i och som sinnet; således åtar jag mig själv att sluta begränsa mig själv genom att existera i och som sinnet – och istället leva här med och som min mänskliga fysiska kropp – i och som varje andetag

4. När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att inte vara accepterad av en social konstellation – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur lite det faktiskt betyder för mig, och mitt liv – huruvida jag är accepterad och erkänd av en social konstellation – jag kan ju se tillbaka på mitt liv – och där se att de sociala förhållanden jag under mina skolår kämpat så hårt för att bevara inte längre finns – detta betyder alltså att de sociala konstellationer som jag ger så mycket energi och tanke nu är precis likadana och kommer inte finnas kvar i mitt liv, och vara av något värde för mig – således åtar jag mig själv att sluta lägga energi på att försöka bevara relationer som jag ändå inte kommer hålla kvar vid – och istället lägga min uppmärksamhet på att bevara och uttrycka mig själv effektivt i de relationer som jag faktiskt ser är av värde – substans – och som kommer ha en effekt på mig och mitt liv – vilket inte utgörs av de sociala konstellationer jag möter i skolan, och på arbetet – i alla fall till en väldigt stor del är det så

2) Begär

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära ett begär av att få vara den personen som är mest känd, mest omtyckt, och mest populär – den personen som ha de mest omtyckta, mest populära, och mest accepterade människorna som vänner – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva på ett sådant sätt är att jag kompromissar mig själv som mitt naturliga uttryck av och som mig själv – eftersom jag inte låter mig själv vara med de människor som jag faktiskt tycker om att vara med – och jag inte låter mig själv göra de saker jag tycker om att göra – eftersom jag istället gör, och är med människor för att få känna mig själv speciell

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nära, och skapa ett begär av att vilja vara den personen i en social konstellation som har det högsta värdet – d.v.s. vara ansedd av människor i min omgivning såsom att vara den bästa – den mest speciella – och den mest accepterade individen av alla människor i en social konstellation – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva på detta sätt – av att ha en önskan och ett begär av att få uppleva mig själv på detta vis – är att jag inte tillåter mig själv att vara mig själv – att vara naturlig och inte tillgjord – eftersom jag hela tiden försöker få andra att tycka om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett begär av att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – och önska, och vilja att få ha någon att prata med konstant – och önska att människor skulle vilja prata med mig, och ha det som sin högsta önskan att få inleda en relation med mig – och få kalla sig själva mina kompisar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur detta begär har en baksida – baksidan är att jag måste ändra mig själv, förtrycka mig själv, och skapa mig själv såsom en bild – och inte visa vem jag är på riktigt – eftersom då kan jag aldrig uppnå och förverkliga mitt begär

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett begär av att få ha mest uppmärksamhet – och få bli erkänd som en socialt segrande, och betydelsefull individ – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att vara mig själv – för att försöka uppnå denna drömmen och materialisera mitt begär – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara tillfreds med mig själv – att uppskatta de människor som faktiskt är i min värld och som jag har naturliga och avslappnade relationer – för att på så vis tillåta mig själv att leva här och sluta jaga efter att få uppnå ett begär som inte är riktigt till att börja med

Självåtaganden
1. När jag märker att jag skapar, när, och medverkar i och som ett begär att få vara den personen som är mest känd, mest omtyckt, och mest populär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta begär leder inte till något annat än fejkade relationer med andra människor som inte har någon substans – eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att vara mig själv med andra människor utan istället emulerar och fejkar mig själv för att få en viss respons och reaktion från andra människor; således åtar jag mig själv att vara mig själv – att acceptera mig själv och att inte försöka uppnå en roll, och en position hos andra människor av att vara erkänd och högt uppsatt – men samtidigt inte frukta att ta kontakt med nya människor – och etablera nya relationer – och prata med människor – men inte låta denna process definiera mig – och ge mig en upplevelse av att vara värdefull

2. När jag märker att jag när, skapar, eller medverkar i och som ett bär av att vilja vara den person i en social konstellation som har det högsta sociala värdet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén om att ha ett socialt värde – är enbart en idé och är inte en faktiskt och fysisk sanning – det är en subjektiv upplevelse – som skapas av subjektiva kulturella definitioner – av vad man definierar och anser vara socialt värde – således åtar jag mig själv att sluta jaga efter denna abstrakta och mentala upplevelse – och istället åtar jag mig själv att leva här med och som min kropp – och använda varje andetag till att uttrycka mig själv en och jämlik – med och som min mänskliga fysiska kropp här

3. När jag märker att jag medverkar i och som, och när ett begär av att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – och önska, och vilja att få ha någon att prata med konstant – och att människor vill prata med mig, och vill få kalla sig själv min kompis – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att detta begär är irrationellt – och bygger på en känsla av tomhet – av att jag känner mig värdelös, och ensam för mig själv och som om att jag måste ha människor runtomkring som konstant ger mig uppmärksamhet för att jag inte ska känna mig själv värdelös; således åtar jag mig själv att sluta känna mig tom – och värdelös – sluta känna mig ensam – och istället fokusera på att leva och vara här med min mänskliga fysiska kropp i och som varje andetag – och se, förstå, och inse – att jag är här – med mig själv i varje andetag – och således är jag faktiskt aldrig ensam

4. När jag märker att jag skapar, när, och medverkar i och som ett begär av att få ha mest uppmärksamhet – och få bli erkänd som en socialt segrande och betydelsefull individ – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget sådant som att segra socialt – det är endast en subjektiv upplevelse som är mental – alltså existerar enbart inom mig – och den är alltså inte riktig – och således ingenting att kämpa för – eller försöka uppnå – således åtar jag mig själv att leva här i verkligheten – och endast beakta – och följa – och kämpa för punkter som jag kan se är verkliga eftersom jag kan ta på dem – röra vid dem – och konfirmera deras existens här för mig själv

Enhanced by Zemanta

Dag 157: Tävlingskaraktären Del 2

Tidigare har jag skrivit detta om tävlingskaraktären:
Dag 151: Tävlingskaraktären Del 1

Självskriverier

Igår var det julafton och jag samt min familj satte oss ner och spelade ett spel tillsammans. Och den primära upplevelsen jag hade när detta hände var upphetsning och okontrollerat skratt när jag vann, eller jag tyckte att någon annan var sämre än vad jag var – samt en känsla av underlägsenhet, och sorg när jag kände det som om jag inte vann. Så – hela min upplevelse av mig själv var fullständigt kontrollerad och styrd av tävlingskaraktären.

Det är intressant att i dessa typer av ögonblick – då man spelar sociala sällskapsspel och normen i sällskapet är att vara tävlingsinriktad – att då istället andas, och endast fokusera på andetaget – eftersom det blir en så stor skillnad hur man upplever sig själv, och hur man medverkar i situationen. Jag gjorde detta några få gånger igår under spelets gång, och vid de tillfällena var det som om all tävlingsinstinkt försvann, och istället kunde jag njuta av de fysiskt roliga, och stöttande aspekterna av spelet utan att känna att jag var tvungen att vinna. Och vid dessa tillfällen ändrades även hela mitt uttryck, och jag var istället mycket lugnare, och rörde mig inte lika hetsigt, och hade inte samma okontrollerade och högljudda skratt.

Så – idag ska jag arbeta med dessa punkter – och förlåta dem – så att jag kan placera mig själv i tävlingssituationer utan att för den sakens skull känna ett behov för att tävla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag spelar ett spel med andra människor – att bli helt besatt av att vinna – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte vinner, och om jag inte lyckas skrapa ihop lika många poäng/ägodelar som andra – att jag då inte kommer kunna fortsätta leva och ha min heder i behåll; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en sådan begränsad idé och upplevelse såsom heder – och att tro att jag har någonting jag måste vakta över, och vaka över gentemot andra och som jag kan bli av med om jag inte tillräckligt strikt och hårt försvarar min rätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vinna – och tillåta och acceptera mig själv att polarisera min upplevelse av och som mig själv i förhållande till att tävla – såsom att antingen existera som att bara ledsen/underlägsen/känna mig som en förlorare – eller att känna mig positiv/glad/såsom en vinnare; och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att interagera, kommunicera, och spela spelet HÄR – en och jämlik utan att använda mig av och som denna polariserade upplevelsen av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i tävlingskaraktären när jag spelar sällskapsspel – och när jag tävlar på något sätt – och tro att jag måste hävda mig själv, och visa gentemot de andra människor som jag spelar spelet mot att jag kan vinna – och att jag kan vara bättre än vad de andra är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av upplevelsen av att vinna – och upplevelsen av att känna mig smartare, och bättre än vad andra än

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av och som tävlingskaraktären – och tänka, och tro att utan tävlingskaraktären – utan att polarisera min upplevelse av och som mig själv såsom att antingen vara positiv eller negativ när jag spelar spel – att mitt liv, och min upplevelse av och som mig själv kommer bli torftig och tråkig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur begränsade energiupplevelser av och som sinnet faktiskt är – och att de inte alls erbjuder någon slags fantastisk och färgrik dimension till livet utan att de endast består små fjuttiga upplevelser som bränner ut sig själva då och då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag spelar spel, och tävlar – fokusera på mitt andetag – och andas igenom de upplevelser som kommer upp inom mig själv där jag känner, och upplever att jag vill tävla mot andra – och att jag vill vinna mot andra – och att jag vill visa mig själv på styva linan och försöka övertyga andra om jag är den som är bäst, mest effektiv, starkast och smartast; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se det korkade och det dumma i att försöka övertyga andra om att jag är bäst – för vad hjälper det mig egentligen vad andra tycker om mig? Jag förblir ju fortfarande densamma – och har samma skicklighet, och effektivitet som innan – och således åtar jag mig själv att förstå att tävlingskaraktären inte har någon som helst praktiskt värde i mitt liv – och inte betyder någonting överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att slösa bort mitt liv – och att slösa bort min tid, och de ögonblick i vilka jag interagerar med andra – genom att tänka på hur jag ska vinna – genom att röra mig själv utifrån utgångspunkten om att jag vill vinna – genom att försöka övertyga andra om att jag faktiskt vinner – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas och att förbli HÄR med och som min mänskliga fysiska kropp, och inte oroa mig själv för hur det kommer gå i fråga om vem som kommer vinna eller förlora spelet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort det faktum att det finns en HEL verklighet HÄR – såsom en fysisk verklighet som jag inte kan vara medveten om när hela min sinnebild formas av och upptas av behovet, och begäret att vinna – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa tävlingskaraktären, och istället tillåta och acceptera mig själv att upptäcka och se vad som finns HÄR bakom denna ridån av energi

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte upptäcka vad som finns bakom ridån av energi i form av begäret att tävla; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fortsätta att ge uppmärksamhet till upplevelsen och begäret av att vilja vinna – och att fortsätta att ge värde till tanken att jag bli bättre, och mer om jag vinner – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag blir inte bättre om jag vinner – och jag blir inte sämre om jag förlorar – utan jag förblir precis den samma som jag var innan – och detta eftersom att vinna, och förlora endast har att göra med upplevelser och har ingenting att göra med vad som faktiskt är HÄR – med vad som denna verklighet faktiskt består såsom att det är en praktiskt och fysiska verklighet i vilka energier faktiskt inte spelar någon roll överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överge mig själv såsom ovillkorligt och avslappnat uttryck av och som mig själv – genom att bli fullständigt besatt av begäret, och önskan om att vinna – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå det fullständigt meningslösa i att uppleva mig själv som en vinnare – eftersom det är en energi som existerar inom mig för bara några sekunder, och sedan i nästa andetag är upplevelsen borta och allt är precis som vanligt igen – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se det irrationella i att viga mitt liv åt att få uppleva en så kort, oberäknelig och momentan upplevelse – det är just fullständigt idiotiskt

Självåtaganden

När jag märker att jag blir besatt av att vinna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag genom att vara besatt av att vinna helt ignorerar och glömmer bort det faktum att det finns en fysisk verklighet HÄR – som jag inte tar del av eller medverkar i en och jämlik eftersom jag är helt förlorad i mitt huvud och i mina upplevelser; således åtar jag mig själv att släppa min besatthet och att ta mig själv tillbaka HIT – och att leva HÄR en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp – och tala och uttrycka mig själv naturligt HÄR

När jag märker att jag polariserar min upplevelse av och som mig själv då jag medverkar i en tävling – eller ett spel – eller liknande – genom att känna mig positiv/glad/uppåt när jag vinner och ledsen/sur/neråt när jag förlorar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag genom att skapa min upplevelse av och som mig själv till att bli och vara en berg och dalbana – helt kompromissar min applikation av och som mig själv här såsom andetag – och medveten om mig själv såsom min fysiska kropp; således åtar jag mig själv att stoppa mig själv från att existera som denna emotionella berg och dalbanan – och istället leva, och uttrycka mig själv HÄR – en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag går in en tävlingskaraktär – och ändrar mitt sätt att vara – och talar mer högljutt, och blir mån om att försvara mig själv, och hävda mig själv inför andra; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick kompromissar mig själv såsom att leva här – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – och att jag ger upp mig själv som närvaro här i detta ögonblick; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka hit – och röra mig själv mer lugnt – att prata utan att hävda mig själv – utan att röra mig ryckigt och snabbt – utan istället såsom jag brukar röra mig själv – avslappnat, och avkopplat

När jag märker att jag fruktar att släppa taget om min tävlingskaraktär – för att jag tror att om jag släpper taget om min tävlingskaraktär så kommer mitt liv att bli tråkigt, och torftigt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att idén att emotioner, och upplevelser på något sätt utfyller och färglägger mitt liv – är helt absurd – eftersom emotioner, och känslor rent praktiskt inte bidrar till någonting i mitt liv och är väldigt momentana och oberäkneliga – alltså i praktiken helt värdelösa; således åtar jag mig själv att sluta frukta att släppa taget om emotioner, och känslor – att istället ta mig själv tillbaka HIT – och leva HÄR – såsom mitt andetag utan att ha någon form av upplevelse inom mig själv

När jag märker att jag går in en upplevelse av att tävla – och att jag måste vinna, och bevisa mig själv inför andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att lösningen att komma ur min upplevelse är att ANDAS effektivt; således åtar jag mig själv att fokusera på mitt andetag – och andas effektivt och således stoppa min upplevelse av och som mig själv

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att det spelar ingen roll vad andra tycker om mig – för jag förblir praktiskt/fysiskt densamma – och blir varken bättre eller sämre; således är upplevelsen av att vinna och vara bäst – i praktiken – helt värdelös

Jag åtar mig själv att använda de ögonblick som står till mitt förfogande – de andetag jag har möjlighet att nyttja i detta livet att leva mig själv till fullo HÄR – såsom mitt andetag och att amalgamera, och föra mig själv samman med min fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte slösa bort mitt liv på att hedra mitt sinne, och upplevelser av och som emotioner och känslor – utan jag åtar mig själv att istället viga mitt liv åt att leva – och att uttrycka samt röra mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp; och jag åtar mig själv således att göra mitt liv fullständigt FYSISKT och ta bort, samt förinta alla former av separation inom mig själv i formen av upplevelser, tankar, känslor, och idéer som inte är HÄR en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att upptäcka och utforska den fysiska verklighet som finns HÄR i och som varje ögonblick och som ligger öppen för mig att se – och interagera med; och således åtar jag mig själv att sluta ge upp mig själv till förmån för energier, och upplevelser och istället fokusera mitt liv på att ge till mig själv gåvan av att leva på RIKTIGT här – i och som denna fysiska verklighet

Jag åtar mig själv att upptäcka vad som finns bakom ridån av energi i formen av begäret att tävla – och jag åtar mig själv att göra detta genom att i ögonblicket då denna tävlingskaraktär dyker upp inom mig – att andas och fokusera på min mänskliga fysiska kropp – och således föra mig själv tillbaka hit och röra mig själv igenom energin och upplevelsen som dyker upp inom mig

När jag märker att jag inte längre är avslappnad, och att jag inte längre uttrycker mig själv ovillkorligt – HÄR en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är HÄR som jag måste ta ett beslut att föra mig själv tillbaka och att stoppa min upplevelse – och att bara jag kan göra detta för mig själv – bara jag kan skapa mig själv såsom jag vill uppleva och leva mig själv; således åtar jag mig själv att andas effektivt – och att föra mig själv tillbaka hit – och att leva mig själv såsom avslappning, och att vara bekväm med mig själv – genom att stoppa tävlingskaraktären i formen av idén av att det finns någonting mer än mig själv att få genom att hävda mig själv mot andra

 

Dag 151: Tävlingskaraktären Del 1

Självskriverier

Idag vill jag skriva om upplevelsen av att förlora – vara trögare – vara sämre än en annan. Jag hade denna upplevelse idag när jag diskuterade en sak med min partner – och själva upplevelsen av att känna mig som en förlorare var såsom att ha ett tungt, och blött täcke inom mig själv – liggandes i solar plexus.

Jag märkte hur jag rent beteendemässigt ändrade mig själv också, eftersom jag blev mer tillbakadragen – jag pratade mindre – skrattade mindre – och rörde mig själv saktare; jag gick in i ”förlorar”-karaktären – och det finns ju självklart den positiva sidan på denna karaktären också – nämligen ”vinnare”-karaktären – och båda två kommer från ”tävlings”-karaktären.

Ett av de tidigaste minnen jag har från att tävla – var när jag var runtomkring sex år gammal – och jag sprang ett kort litet lopp som kallades för bamseloppet; jag sprang som in i helvete, och lyckades komma på tredje plats – och tyckte att det var en av mina allra största bragder; mycket stolt var jag över mig själv. Detta var en av då gånger då det gick bra för mig, och jag ”vann” – men sedan har jag ju såklart hamnat i positionen av att förlora – och då har jag börjat gråta – ta beslut som är verkligen korkade, bara så att jag inte ska behöva känna mig som en förlorare igen.

Om jag tittar på mitt liv kan jag se hur tävlingskaraktären har begränsat mig, och framförallt har tjänat till att göra mitt liv ytterst seriöst och ”viktigt” – där alla saker jag beslutat mig för att pröva på har blivit någonting jag måste bevisa att jag är duktig på, istället för att det är någonting jag gör för att jag tycker det är roligt och givande.

Nedan ska jag applicera självförlåtelse på denna tävlingskaraktär, och sedan ska jag skriva självkorrigerande åtaganden som jag sedan ska leva praktiskt och stoppa mig själv från att existera som en tävlingskaraktär.

Självförlåtelse

Tankedimension

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en tanke – såsom en bild – av att jag kommer förlora mig själv ner i ett stort, och evigt mörker av misslyckande om jag inte ser till att jag vinner – och är bäst; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste i varje ögonblick bevisa att jag är bäst – och att jag kan förmå mig själv att göra mer än vad andra kan, och att ingen kan nå upp till den nivån jag befinner mig själv på

När jag märker att jag medverkar i, och låter mig själv agera utifrån tanken att om jag inte vinner – och bevisar att jag är bäst – att jag då kommer förlora mig själv in i ett evigt mörker av misslyckande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns inget evigt mörker att förlora mig själv i – det finns endast min fysiska kropp här, och om jag släpper taget finns inget stup som jag kommer trilla nedför utan jag kommer fortfarande bara vara kvar här; således åtar jag mig själv att släppa min rädsla inför att inte vinna – såsom tanken att om jag inte vinner så kommer jag trilla ner i ett evigt mörker av misslyckande, och jag åtar mig själv att istället leva här utan att kompromissa mig själv genom att försöka vinna, eller undvika att förlora

Rädslodimensionen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och leva utifrån en rädsla att om jag inte i varje ögonblick bevisar mig själv inför andra, och visar att jag kan vinna – och att jag kan klara av att vara bättre än andra människor, att tro att jag då kommer förlora – och i och med detta tydligen vara fullständigt värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv såsom att vara fullständigt värdelös så fort jag inte vinner, och så fort jag inte lyckas visa andra människor att jag kan klara av att vara någonting mer än vad andra brukar vara

När jag märker att jag medverkar i och som, och lever utifrån rädslan att om jag inte i varje ögonblick bevisar mig själv inför andra, och vinner, att jag då kommer förlora mig själv – och förlora mitt värde; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna rädslan är fullständigt irrationell – eftersom naturligtvis kommer jag inte förlora någonting av mig själv, om jag förlorar – jag menar – min kropp kommer ju inte plötsligt att falla samman om jag inte är lika effektiv som någon annan på en viss sak; och således åtar jag mig själv att sluta existera i och som irrationella rädslor, och upplevelser inför att förlora och istället uttrycka mig själv HÄR i och som mitt andetag – en och jämlik

Fantasidimensionen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en fantasi, såsom en inbillning, att om jag lyckas vinna – och bevisa inför andra att jag är bäst – att jag då kommer få applåder, och människor kommer tycka om mig, och vilja kalla mig för sin vän; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mitt uttryck av och som mig själv för att få uppmärksamhet av andra, och tro att om andra tycker om – då kan även jag tycka om mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag kan ta beslutet att tycka om mig själv här – jag kan ta beslutet att älska mig själv här och leva en och jämlik utan att frukta att förlora

När jag märker att jag medverkar i och lever ut inom mig själv fantasin – att jag står inför en stor hop med människor, och får ta emot allas beundran, och kärlek – och att alla tycker jag är så sjukt bra; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att visserligen känns denna fantasin väldigt bekväm, och bra – men betyder det att den på något sätt är riktig? Betyder det att min fantasi på något sätt kan ge mig det jag vill ha? Nej – eftersom det enbart är en BILD i mitt huvud – och inte en verklighet; således åtar jag mig själv att leva HÄR i och som min verklighet – och att sluta att vara ett offer till min fantasi, och försöka manifestera min fantasi – och istället lever jag här och accepterar mig själv oavsett om andra människor tycker om mig, eller inte tycker om mig

Sinnessnacksdimensionen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnessnacket att ”jag måste vinna det här” – ”jag måste bevisa att jag är bäst och att jag klarar av att imponera på andra människor” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det enda sättet för mig att uppnå, och leva självrespekt, är genom att få andra människor att tycka om mig – och se mig som en värdefull, och speciell människa – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv HÄR i och som mitt andetag och vara med mig själv – och tycka om, och älska, och acceptera mig själv oavsett vad andra tycker eller känner om mig

När jag märker att jag medverkar i och som sinnessnack såsom ”jag måste vinna det här” – ”jag måste bevisa att jag är bäst och att jag klarar av att imponera på andra människor” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag måste ingenting – framförallt måste jag inte vinna, eftersom själva idén om att vinna i sig självt är en osanning – eftersom hur kan jag vinna mot någon när exakt alla människor föds med olika förutsättningar? Således åtar jag mig själv att sluta jaga, och leva utifrån iden om att vinna – och att istället leva FÖR MIG SJÄLV – såsom LIV såsom VAD SOM ÄR BÄST FÖR ALLA – och istället för att slösa bort mitt liv på att tävla – göra någonting substantiellt och verkligt av mitt liv

Fysisk dimension

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som tävlingskaraktären, och därmed låta mig själv bli influerad på det sättet att jag fysiskt sett förändras – och upplever mig själv mer tight, mer hård i min kropp – att jag andas grundare, och kortare – och att min benmuskler spänner sig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och existera som denna personligheten av att vilja vinna, istället för att slappna av i och som min kropp – andas djupt in och ut – och tillåta och acceptera mig själv att vara HÄR utan förväntningar – utan förhoppningar – utan begär – utan ångest – och utan någonting överhuvudtaget som för mig bort från detta ögonblick HÄR

När jag märker att jag reagerar fysiskt – genom att spänna mig själv, andas kortare, och grundare – och att rent generellt känna mig mer obekväm i min kropp – för att jag går in en tävlingskaraktären; då stoppar jag mig själv, jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inte på något sätt värt känslan att vinna, att uppleva mig själv obekväm och fullständigt stel – och krampaktig i min kropp; således åtar jag mig själv att slappna av och att ha roligt med mig själv och att släppa detta begär, och denna förhoppning om att vinna och få bevisa mig själv inför andra såsom att vara en bra – rolig – och vinnande människa att vara runtomkring

Konsekvensdimensionen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att konsekvensen av att jag medverkar i och som tävlingskaraktären är att jag helt förlorar nöjet i att vara här i och som enkelhet med min mänskliga fysiska kropp – och leva och ta hand om mina ansvar och åtaganden som finns här i min vardag – och helt enkelt uppskatta min kropp och de människor – de ting – de saker som jag interagerar med och träffar varje dag; och detta förlorar jag eftersom när jag tävlar – handlar allt om att få en känsla och en upplevelse och inte någonting om att faktiskt leva

När jag märker att jag kompromissar mig själv i hur jag upplever och lever mig själv i min verklighet – i det att jag märker att jag inte är riktigt medveten om, och erkänner vad som är här runtomkring mig – eftersom jag existerar i och som en tävlingskaraktär; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag vill inte missa min verklighet – jag vill inte missa vad som är riktigt och substantiellt i jakten på en känsla som inte på något sätt är riktig; således åtar jag mig själv att föra mig tillbaka hit – och leva HÄR och vara medveten om vad som är HÄR – istället för att jaga omkring på upplevelser i min värld av att känna mig som en vinnare

 

Dag 105: Jag Vinner!!!

En punkt som jag märkt kommer upp ofta inom och som mig själv är ”vinnar-punkten” – detta är en tendens jag har att när jag pratar med andra – att göra det hela till en tävling där jag antingen försöker bevisa mig själv, eller försvara mig själv – allt för att vinna, eller i vart fall att undvika att förlora.

När jag märker att jag förlorar – eller i vart fall när jag känner att jag förlorat – så går jag in i anklagelse mot andra den, eller de människor som jag tycker, och känner det som om de vunnit. Det är intressant hur jag begränsar mig själv i och som denna upplevelse – eftersom jag existerar fullständigt för att vinna, och i detta glömmer jag helt bort att uttrycka mig själv – och att glädja mig åt mig själv i ögonblicket. Och ursäkten jag använder för att kunna hålla kvar vid denna karaktär är att ”det är andra som gör så att jag tävlar, jag är inte så här egentligen” – men det stämmer inte – för det är jag som väljer att tävla och ingen annan.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag kan förlora när jag pratar med andra människor – istället för att se, inse och förstå att jag kan enbart förlora när jag tillåtit och accepterat mig själv att interagera, och tala utifrån en utgångspunkt – en idé av att jag tävlar mot andra människor – istället för att se, inse och förstå att det finns ingen tävling – tävlingen är en illusion som jag skapat i mitt huvud; och således åtar jag mig själv att varje gång jag märker att jag tävlar med andra människor – att ta mig själv tillbaka hit och återvända till min fysiska kropp – och denna fysiska verklighet HÄR – där det således inte finns någon tävling utan bara fysiskt uttryck här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ursäkta mig själv varför jag existerar i och som en tävlingskaraktär – genom att tänka att det är andra som får mig att börja tävla – det är andra som får mig att må dåligt – det är andra som gör att jag känner mig som en förlorare – istället för att se, inse och förstå att det är jag som har skapat denna energin av att känna mig som en förlorare – och att det är jag som försatt mig själv i en position inom och som mig själv av att tro att jag måste vinna, och av att tro att jag måste tävla; och således åtar jag mig själv att sluta tävla med andra människor – och varje gång då jag märker att jag går in i och som en karaktär av att tävla – att genast ta mig själv tillbaka hit och leva – uttrycka – röra mig själv – fysiska och praktiskt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att för att jag ska känna mig själv som en förlorare – så måste jag ha accepterat att jag tävlar med andra människor – och jag måste ha accepterat att andra människor antingen är bättre, eller sämre än mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva jämlikhet här – att se att det inte finns bättre, och sämre människor – det finns inte kungar, och drottningar – utan alla är vi samma, och likadana – fysiska människor som pratar, skiter, och äter här; och således åtar jag mig själv att sluta definiera och se människor såsom att antingen vara överlägsna, eller underlägsna mig – och istället gå, och uttrycka mig själv här – i enhet och jämlikhet i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se det enkla faktum att jag skapar mitt eget helvete – och att jag skapar min egen himmel och mitt eget paradis – och att jag alltid får precis det jag väljer att få; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att välja att sluta tävla – att välja att sluta se mitt liv som en tävling, och en kamp där jag måste upprätta mig själv – och visa var jag står någonstans – och visa vad jag går för – och visa vad jag kan; och således åtar jag mig själv att acceptera mig själv här – och sluta kämpa för att andra ska se mig som en vinnare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur mycket jag komplicerar mitt liv – hur mycket jag komplicerar interaktioner i mitt liv – genom att jag tror att jag kan förlora – genom att jag tror att alla interaktioner, och kommunikationer är en tävling där jag måste få gehör för mina idéer och upplevelser, och visa utåt att jag är vinnaren – att jag har rätt – och att andra borde acceptera och förstå att jag är en vinnare; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mitt begär att vilja vinna – och således i alla situationer, och interaktioner – tala naturligt, och avslappnat här – och alltså inte hela tiden vaka över mina ord – inte säga saker och ting för att kunna besegra en annan och få min vilja fram – utan istället tala och uttrycka mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att all konflikt jag tycker mig själv uppleva i mitt liv i grund och botten härstammar från att jag vill tävla – från att jag tror mig själv tävla med andra människor; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att tävla – att släppa mitt begär att vinna, och min rädsla att förlora – och se, inse och förstå att ingenting kommer hända med mig om jag gör det – jag kommer inte förlora någonting – jag kommer inte gå under – ingenting kommer att förändras eftersom det inte finns någon tävling – det finns ingenting att förlora, och det finns ingenting att vinna; och således åtar jag mig själv att leva tävlingsfri – att leva jämförelsefri – att leva i varje ögonblick utan att definiera människor och interaktioner som antingen positiva, eller negativa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag tävlar med andra människor så försätter jag mig själv i en position inom mig själv där jag inte är kapabel att leva – och uttrycka mig själv – eftersom jag är fast i en viss energi, och tro mig själv vara beroende av att fullfölja denna tävling för att på så vis kunna gå ifrån situationen med hedern i behåll; istället för att se, inse och förstå att denna heder är fullständigt skitsnack – det finns ingen heder att tala om som jag måste försvara mot andra människors inbillade påhopp – det finns ingen tävling som jag måste fullfölja; och således åtar jag mig själv att när jag märker att jag går in i en tävling med andra människor att medvetet förlora – att helt enkelt ge upp och sluta tävla – och istället andas, och uppskatta ögonblicket med mig själv här – fysiskt och praktiskt – genom att uppleva hur luften rör vid min kropp, och hur jag känner och upplever mig själv rent fysiskt