Tag Archives: taxi

Dag 259: Ansvar För Min Omgivning

I dag när jag kom till arbetet, vilket är en taxi, så möttes jag av en skitig arbetsplats – d.v.s. en skitig taxi. När detta hände gick jag in i reaktion, och upplevelse av ilska, och frustration, och anklagade i mitt sinne den taxichaufför som hade haft taxin innan mig för att han inte hade städat.

Responsibilidad3Det jag tänkte var i princip att ”den där taxichauffören har inte tagit sitt ansvar, och han lämpade istället över det på mig!” – så vad jag ska arbeta med i denna blogg är att föra tillbaka denna reaktion till mig själv, för att se hur jag gör likadant.

Vad jag kan se är att jag har en tendens att starta upp projekt, och sedan lämna över ansvaret till annan, istället för att jag själv tar hand om och driver det projekt som från början varit min idé. Detta är en viss typ av ansvarslöshet, där jag inte tar ansvar för mina beslut, och handlingar, utan istället förväntar mig att andra ska göra det åt mig. Och därmed skapar jag konsekvenser, och utflöden som är destruktiva för min omvärld, och som jag inte skulle velat att jag själv varit en mottagare av; och detta betyder att denna typ av leverne inte är i samklang med principen om att ge till en annan såsom jag själv vill ta emot – vilket är oacceptabelt.

Vidare kan jag se att jag i fråga om ansvar i hemmet, och tillsammans med partner, har en tendens av att vilja smita undan ansvar, och punkter som krävs uppmärksamhet, eftersom jag känner det som att ”jag inte vill göra det”. Och en ursäkt som jag brukar använda för att slippa undan är att ”jag har inte tid” – eller att ”jag har redan gjort tillräckligt” – eller att ”du har inte gjort lika mycket som jag”; men detta är endast en fasad för i grund och botten handlar det om att jag inte vill, eller orkar ta ansvar för en viss punkt – och att jag istället vill sysselsätta mig själv med någonting som jag tycker är roligt, och stimulerande.

Så, jag ska applicera förlåtelse i denna blogg på min tendens att skjuta över ansvar på andra för att jag ”inte känner för det” – istället för att jag tar mitt ansvar, och helt enkelt tar itu med det som behövs göras. Jag menar – det är fascinerande att jag kan känna motstånd mot så simpla, och enkla saker – som t.ex. att moppa golvet – och så manipulerar jag, och skapar ursäkter för att undslippa detta – istället för att bara göra det på en gång – och oftast är dessa punkter inte alls särskilt slitsamma att hantera – det tar kanske en halvtimme, och sedan har jag hanterat mitt ansvar, och jag kan gå och gör det som jag ville göra från början.

Jag kan även se hur denna punkt spelar in i mitt förhållande med mig själv, t.ex. när jag bestämmer mig för att ta itu med något i min värld som jag inte ser fram emot särskilt mycket, men som jag vet behövs, och måste göras; då brukar jag istället för att ge denna punkten tid – och göra det direkt – istället göra det som jag tycker är roligt, och bekvämt först – och sedan först efter det tar jag itu med punkten som behövde göras; och ibland leder det till att jag inte alls får gjort det som behövde göras, eftersom jag inte längre har tid – då jag slösat bort min tid på att göra det jag känner för att göra istället.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fly från ansvar, och åtaganden i min omvärld genom att göra det jag tycker är roligt, och stimulerande före det som verkligen behövs göras, och använda ursäkter, och manipulationstaktiker såsom att – ”jag har inte tid” – eller ”jag har redan gjort så mycket idag” – ”nu är det dags för mig att koppla av” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag agerar, och lever på detta sätt så ackumulerar jag ilska, och frustration inom mig själv – eftersom jag vet vad det är jag gör, och jag vet hur jag kompromissar mig själv och min omvärld, men jag gör ingenting för att ändra på punkten.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga människor i min omvärld såsom att fly från sitt ansvar, och använda andra människor för att gömma mig själv från sanningen som jag lever; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå – att det som jag stör mig på hos andra, och det som jag upplever som irriterande, och jobbigt inom andra – det är vad jag själv gör – men vad jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna för mig själv att jag faktiskt gör.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv göra det jag vill, och känner för att göra, före det som verkligen behövs göras, och det som är viktigt att göra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå vad slags konsekvenser detta beteende skapar – då jag inom mig själv låter mig kompromissa viktiga punkter, och således sakta men säkert kompromissa min omvärld – och mitt dagliga leverne – så jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att prioritera min tid, prioritera och göra det som behövs göras, som måste göras, före det jag känner för att göra, och vill göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av mitt begär av att stimulera mig själv, och känna mig själv positivt laddad – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och min omvärld – för att få känna mig själv positiv, och få göra det jag känner för att göra – före det som verkligen behövs, och är viktigt att det blir gjort – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag låter mitt begär ta över mig, och styra över mina beslut – då kompromissar jag i min process, och jag kompromissar min rörelse i denna världen mot att skapa en värld som är bäst för alla; eftersom jag gör det jag känner för – och inte det som jag ser är bäst att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lämpa över mina projekt, och ansvar på andra – när jag inte längre känner att de är roliga, eller givande att medverka inom – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte agera principiellt, och när jag åtar mig själv ett projekt – att gå detta projekt utom någon som helst energi, eller längtan efter att få känna mig själv positivt laddad – utan helt enkelt göra det för att jag ser att det är sunt förnuft, och jag ser att det är bäst för alla – och jag ser att det är någonting som kommer gynna mig och andra – och jag menar – detta är värt så mycket mer än en kortvarig positiv energi som jag kan få från att göra någonting som jag tycker är ”roligt”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte träna mig själv på, och etablera en förmåga som mig själv att ta beslut utifrån principer – att stå, och leda mig själv utifrån principer – och alltså sluta vara beroenden av energier, och upplevelser för att leda mig i min värld att ta beslut, och agera; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glorifiera energier, och känslor – och positivitet – och känna det som om att jag måste ha dessa upplevelser för att kunna ta ett beslut, och för att kunna färdigställa någonting, och röra mig själv framåt i denna världen; istället för att se, inse, och förstå att – NEJ – jag behöver bara min kropp – och med min kropp rör jag mig själv fysiskt framåt – dag för dag – andetag för andetag – och gör det som jag ser är bäst för alla – för att på så vis skapa en omvärld som är himlen på jorden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glorifiera känslor såsom en beslutsfattare i mitt liv – och tro att när jag följer vad jag känner, följer min positivitet, och vad jag vill göra – att detta kommer leda mig till ett bättre liv, och till mina drömmars mål – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att blint lita på någonting – en känsla – en upplevelse som kommer upp inom mig – som jag inte vet vad fan det egentligen – utan det bara ”känns bra” – och tro att bara för att det ”känns bra” – att det faktiskt är bra; istället för att se, inse, och förstå att det inte alls är säkert – utan det enda sättet att faktiskt klarlägga huruvida en viss handling är effektiv, och bra eller inte – är att titta på matematiken bakom handlingen, och vilka slags konsekvenser, och utflöden handlingen kommer att få om jag följer igenom med handlingen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli hjärntvättad till att endast följa, och göra det som jag tycker är ”roligt” – i tron att det jag tycker är ”roligt” på något sätt är synonymt med vad som är bäst för mig, och vad som är bäst för denna världen – istället för att se, inse, och förstå att så är självklart inte fallet – jag menar titta på bara denna världen – människor har i årtionden följt vad de tycker är roligt, och var har detta lett oss som den mänskliga rasen? Jo – ingenstans överhuvudtaget – vi har faktiskt gått ner oss själva mer, och mer över åren – och att det är därför ingen lösning att göra vad man tycker är roligt – utan istället är en lösning att göra det som man ser är bäst för alla – det som man ser är effektivt – det som man ser är gynnande – det som man ser har faktiska, praktiska effekter som är bäst för alla – och det är inte säkert att man tycker det är roligt att fullfölja en handling som ger bäst resultat

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se igenom denna hjärntvätt, såsom idén att om man gör det som man tycker är roligt – så är man på ”rätt väg” i livet – jag menar – det finns ingen ”rätt väg” i livet – det finns istället en princip som lyder att leva vad som är bäst för alla – vilket betyder att man tar beslut som man ser har ett utflöde av vad som är bäst för alla – och att leva denna princip har ingenting att göra med om att någonting är roligt, eller inte – utan är en fysisk, och praktisk handling som måste tas fysiskt – och vara viljestyrd av en själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att – när man gör vad man känner för att göra – då lever man inte med integritet, och styrka – eftersom man bara följer det som känns bra – det kallas instinkt, och begär – och har ingenting att göra med att skapa en värld som är bäst för alla; jag menar det är ju enkelt att se med djur – att när de följer sina instinkter kan detta mycket ofta leda till konsekvenser som är grymma, och oacceptabla – och detta händer eftersom djuren inte applicerar sunt förnuft utan fullständigt går på vad de känner; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att lita på mina instinkter, och vad jag känner – och istället träna mig att på att ta beslut, och leva principiellt i varje ögonblick – utifrån vad jag ser är bäst, och mest effektivt att göra – för att skapa det optimala utflödet såsom vad som är bäst för alla.

Självåtaganden

När jag märker att jag vill göra någonting för att jag känner för det, för att jag vill det, och att jag ser att jag kommer kompromissa ett behov, och ett måste för att få fullfölja mina begär; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag kan inte lita på vad jag vill, och vad jag känner för – för dessa punkter är bara saker som kommer upp inom mig rent instinktmässigt – utan att ha någon slags rationell anledning; således åtar jag mig själv att lita på matematik, och sunt förnuft – och se vad som är bäst – och agera utifrån vad som är bäst oavsett hur jag känner gentemot det som är bäst

När jag märker att jag vill undvika ett visst ansvar, undvika att gå en viss punkt som är ett måste, och jag börjar manipulera, och ursäkta mig själv för att slippa undan – genom att t.ex. säga att ”jag har inte tid” – eller – ”det finns andra viktigare saker för mig att göra” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår – att vad som är viktigast är att jag först, och främst hanterar, prioriterar, och tar hand om behov – om måsten – om sådant som verkligen behövs; och därefter kan jag göra sådant som är roligt – således åtar jag mig själv att ta hand om min ansvar, och de punkter som behövs tas itu med – först – och sedan göra vad jag tycker är roligt, eller stimulerande

När jag märker att jag inte vill göra någonting, för att jag inte känner för det, eller för att det finns någonting annat att göra som jag tycker är roligare, och som känns mindre jobbigt att göra; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – jag har ett ansvar mot andra, och mig själv – att göra vad som är ett behov, vad som har en praktisk faktiskt effekt – först och främst – detta eftersom detta influerar, och verkar på den verklighet jag lever i – och skapar min framtid – således åtar jag mig själv att göra, och ta hand om mina behov – och om mina ansvar – och att först efter jag hanterat dessa – göra vad jag tycker är roligt, och stimulerande

När jag märker att jag undviker att hantera, ta tag i, och färdigställa en viss punkt – och att jag istället lämnar ifrån mig ansvar, och smiter undan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser, och förstår att när jag smiter undan så låter jag en annan ta skiten för mitt oansvarsfulla beteende – vilket inte är någonting jag skulle vilja få ta del av såsom mottagare av ett sådant beteende; alltså – åtar jag mig själv att korrigera mig själv – ta hand om mina ansvar – och se till att jag inte lämpar över dessa på andra

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 254: Att Ta En Annans Arbete För Givet

En bra sak med att vara taxichaufför är att man träffar många olika människor. Man får veta många roliga, intressanta, och tråkiga saker – men det bästa är att man får på alla sätt och vis möta sig självt. Jag har upplevt många, många reaktioner i taxin tillsammans med kunder, och tack vare detta har jag sedan kunnat applicera självförlåtelse på reaktionerna, och korrigera dem. Och idag ska jag arbeta med en reaktion som kom upp inom mig då jag körde min taxi.

Så, jag befann mig utanför någons hus, och i detta hus fanns det en person som skulle åka med mig. Problemet var att denna personen inte hade materialiserat sig framför sitt hus, och därför var nu min taxi folktom, och jag visste inte var jag skulle åka. Detta frustrerade mig. Framförallt blev jag irriterad för att jag tyckte att kunden inte ”höll tiden”, och inte var ”på rätt plats”.

Till sist visade det sig att kunden att väntat på ett annat ställe, och att allt var ett missförstånd. Men det förändrar inte min reaktion gentemot situationen och därför ska jag arbeta med denna ilska, och frustrationen.

We-often-take-for-granted-the-very-thingsOch – så vad jag ska göra är att jag ska ta tillbaka reaktionen till mig själv, och därmed fråga mig själv – hur gör jag precis det som jag upplevde att min kund gjorde? Och vad var det egentligen jag tyckte, och kände att min kund gjorde mot mig? Jo – jag kan se att jag kände mig dåligt respekterad, och som om min tid, och uppoffring togs för given. Frågan är då – hur gör jag precis likadant? Hur tar jag andra, och deras uppoffringar för givet?

En sak som jag kan se att jag tar för givet är den mat jag köper. Jag menar – när jag går till affären och handlar, då förväntar jag mig att maten ska vara där. Jag har inte någon förståelse för den energi, och möda som har lagts på att maten ska vara där i affären när jag handlar den, och att det är någon som först har odlat den, sedan fört den till affären.

Jag kan också se att när jag frågar andra om hjälp med någonting, så tar jag för givet att de ska hjälpa mig. Oftast har jag inte någon förståelse för vad det är de håller på att göra, att de kanske inte har tid, eller har någonting annat de behöver göra just då – utan om jag frågar om hjälp då vill jag ha hjälp just där och nu – på en gång. Jag lägger inte märke till den uppoffring som människor gör för att kunna hjälpa mig, eller ge mig de dagliga tjänster, och produkter som jag behöver för att kunna överleva, utan bara tar för givet att – de ska vara där!

Jag kan se att detta har att göra med mitt förhållande till pengar. Jag ser det som om att jag har en rätt att kräva av andra att de ska hjälpa mig, eller ge mig en tjänst, eller produkt, om jag har pengar – och om jag har pengar och jag ger dessa pengar till någon, då har jag tydligen en rätt att vara odräglig, och krävande, för jag ger ju bort mina pengar! Så denna punkt är ganska intressant, och relevant – att jag ser människor, som t.ex. butiksbiträden, eller busschaufförer, som mina ägodelar som ska göra vad jag förväntar mig av dem för ”det är deras jobb” – istället för att se dem som medmänniskor, som faktiskt lägger ner energi, och tid för att hjälpa mig att kunna leva effektivt i samhället.

Jag kan se hur detta förhållande inom mig reflekteras i de tankar jag har om vissa kunder då de åker i min taxi, för jag tänker att ”de tar min tjänst för given!” – ”de bryr sig inte om den mödan, och energin jag lägger ner!” – så naturligtvis reflekterar detta tillbaka till mig själv hur jag existerar, och fungerar inom mig själv.

Därför är lösningen på min reaktion att börja uppskatta andra människors arbete, tid, och liv generellt, och inte ta för givet att människor ska ställa upp, och ge mig det jag behöver – utan att se att de är precis som jag – och hjälper mig. Och hur skulle jag vilja bli behandlad om jag var kassörskan i mataffären? Jo – med respekt, omtanke, och förståelse – och jag vill inte bli tagen för given såsom om att jag bara är en utbytbar slav som gör det som förväntas av mig.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta andras liv, tid, och möda för given – och se det som om att bara för att jag ger en annan människa pengar – så äger jag den personen – och har rätt att kräva, och förvänta mig av den personen att den ska göra som jag vill, och när jag vill det – och ge mig en tjänst, eller produkt tillbaka.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli blind för det faktum att om jag tar bort pengar – så är vad som kvarstår en människa som faktiskt ger mig sin tid, sin energi, och en del av sitt liv – för att hjälpa mig att fungera, och leva effektivt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta, respektera, och erkänna vad det är jag får av andra människor – och se att detta är inte någonting att ta för givet.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta för givet att det system som jag lever, och existerar inom – ska fungera, och vara perfekt varje dag – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, och förstå hur många människor som varje dag lägger ner tid, kraft, och möda på att få systemet att fungera, och verka såsom det gör – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att respektera alla dessa individer genom att inte ta de dagliga faciliteter som jag använder mig själv av för givet.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att även fast jag betalar en annan människa pengar för att utföra en tjänst till mig, eller ge mig en produkt – betyder inte detta att jag kan ta den andra människans arbete för givet, och tro att jag äger den andra människan, och har rätt att begära vad jag vill – och vara hur otrevlig, och otacksam som helst – för att jag tydligen ”get den andra människan pengar – och därför har jag en rätt att ta denna människa för givet”.

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det som jag känner, och upplever att andra gör mot mig när jag kör taxi – att ta mig för given, och se mig som en vara som de har köpt och därför har rätt till – är någonting som gör själv, och någonting som jag inte tillåtit mig själv att se att jag gör; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta, och vara tacksam för alla de punkter inom systemet som faktiskt fungerar effektivt, och som gör det möjligt för mig att gå upp på morgonen och uppleva en ”vanlig dag”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta för givet de människor som arbetar på McDonald’s och som jag brukar äta frukost hos när jag börjar min dag på arbetet – jag menar – de står där och gör min frukost, och tar av sin tid för att ge mig någonting jag behöver – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, och förstå detta – och vara tacksam för all den service som jag dagligen tar del av – och som gör mitt liv bekvämt, effektivt, och enkelt att leva.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att pengar inte ger mig en rätt att kräva någonting av andra människor, att pengar inte ger mig rätt att förvänta mig själv någonting av andra människor – och även fast jag betalar någon – så har inte jag någon rätt att äga den andra människan, och tro att den andra människan ska göra allt jag vill för att jag ska uppleva mig själv bekväm, och positiv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänja mig, och börja ta detta system som jag lever i för givet – istället för att se alla de saker som jag dagligen använder mig av, och förstå hur pass mycket de förenklar, och gör mitt liv bättre – och det inte alls är en självklarhet att dessa olika saker och ting ska vara i mitt liv, ska finnas i mitt liv, och ska ges till mig på det sättet som jag vant mig vid; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta andra människors arbete.

När jag märker att jag tar en annan människas arbete för givet, och tänker att jag kan kräva av en annan människa att den ska ge mig någonting – för jag har betalat för det; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att pengar endast är ett medel som har accepterats bland människor att ha en betydande roll vad det gäller vad slags arbete man kan förvänta sig att en annan gör – men – om man tar bort pengarna så återstår ju bara den andra personens arbete som den faktiskt gör för en; således åtar jag mig själv att uppskatta, respektera, och värdesätta det arbete som görs varje dag – som gör mitt liv möjligt att leva.

När jag märker att jag tänker att jag har rätt att kräva arbete, eller en tjänst av en annan människa – för att jag har betalat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – NEJ – jag har ingen sådan rätt – även om det känns som det – för jag skulle inte vilja bli behandlad på det sättet att jag tas för given, och endast ses såsom en vara som köpts och nu ska utföra vad som utlovats; således åtar jag mig själv att respektera, och uppskatta det arbete som görs för mig – till mig – och inte ta det för givet, och tro att det alltid ska vara där för mig.

Enhanced by Zemanta

Dag 183: Bara Jag Inte Gör Någon Arg På Mig…

Självskriverier

Igår var jag på mitt arbete där jag sysselsätter mig med att köra taxi. Den primära upplevelsen jag hade, eller den upplevelse som störde, och irriterade mig mest var en liten krypande rädsla, och ängslighet inför att på något sätt göra människor arga, irriterade, och frustrerade.

Låt mig ge ett exempel: jag kunde t.ex. sitta i min taxibil – och kunden hade precis betalat och var på väg ut ur bilen. I det ögonblicket börjar jag uppleva en rädsla för att kunden kanske kommer vinka adjö till mig, eller säga någonting till mig, och eftersom jag har mitt huvud vänt mot min ”taxiinstrument” kommer jag inte kunna se om kunden skulle engagera sig i ett sådant företag. Vad kommer då kunden tycka om mig? Kommer kunden bli besviken med min service? Kommer kunden tycka att jag är ovänlig, och kall? Så rädslan handlar alltså om att kunden kommer uppleva någon slags negativ emotion som är riktad mot mig på grund av hur jag har agerat.

Naturligtvis ansvarar alla människor för sina egna upplevelser av sig själva – och om någon blir arg för att jag inte vinkar adjö till dem på ett sätt som de förväntat sig – då är detta deras egen punkt att arbeta med, och ta ansvar för. Därför ska jag idag arbeta med denna rädslan, så att jag i framtiden kan sitta bekvämt i min taxi, och ta hand om mina taxibestyr när kunden beger sig ut ur bilen.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att genom hur jag uttrycker och rör mig själv få en annan människa att känna sig avvisad, och ovälkommen – och på grund av detta bli arg, och irriterad på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är inget farligt att en människa skulle bli arg, och irriterad på mig – det är ingenting som måste eller behövs undvikas – utan det är helt enkelt en punkt som jag inte behöver frukta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva rädsla och ångest inför att göra människor ledsna, eller få människor att känna sig själva avvisade – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv såsom en ”god” och ”snäll” människa som är vänlig, och som alltid får människor att känna sig positiva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att i andra människors ögon bli sedd såsom elak, ohövlig, vresig, och taktlös – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor inte ska få en positiv upplevelse av mig, och att de inte ska känna det som om att det är trevligt, roligt, och närande att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som en positiv människa, och tänka att om jag inte kan få människor i min omvärld att uppleva sig själva positiva – då har jag misslyckats, och då är jag inte längre en positiv människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att förlora denna definition och iden av mig själv att jag är en positiv, trevlig, och medgörlig människa som är mycket omtyckt och älskad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli sedd såsom en negativ, tråkig, och förstörande människa – såsom någon som inte är rolig att vara med, som inte är rolig att prata med, som inte är rolig att vara i samma ögonblick tillsammans med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och vilja att människor ska uppleva, och definiera mig som positiv – rolig – trevlig – och gemytlig – i tron att det är dåligt att vara någonting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv osäker, och nervös, när jag inte kan vara helt säker på att andra människor tycker om mig – och gillar att vara i min omgivning – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka hitta stabilitet, och hitta trygghet inom och som mig själv genom att försäkra mig själv om att andra människor älskar mig – tycker om mig – och gillar att vara tillsammans med mig i min omgivning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som ett misslyckande från min sida om någon människa i min värld upplever en emotion, och känner sig arg, eller irriterad – och genast ta denna upplevelse den andra människan har personligt, genom att tänka att det är jag som har skapat denna upplevelse – det har jag som har gjort denna upplevelsen i den andra människan genom att jag inte har varit tillräckligt trevlig, gemytlig, och tillmötesgående

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta vad andra människor upplever personligt – och tänka att jag har någonting personligt att göra med hur en annan människa känner sig om jag skulle missa att en annan människa vinkar adjö till mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – nej – jag har ingenting att göra med de tankar, och de upplevelser som stiger upp i den andra människan – jag menar – jag håller ju på att kontrollera mina taxiinstrument – hur kan jag samtidigt var inuti den andra människan och kontrollera en emotionell upplevelse? Det går inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta oroa mig själv för vad andra människor tycker, och tänker om mig – och istället acceptera mig själv här – och låta mig själv leva stabilitet, trygghet, och självsäkerhet – och inte låta hela min upplevelse av mig själv förändras, och styras av vilken slags emotionell upplevelse människor runtomkring mig befinner sig själva i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas igenom rädslan som kommer upp inom mig, att göra andra människor arga och otillfreds med mig – och se, inse och förstå att rädslan är inte riktig – den är endast så pass riktigt som jag gör den – den är endast så pass stark, och besättande som jag gör den – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och att inte ge någon uppmärksamhet till denna rädslan – utan leva som om jag inte hade haft någon rädsla – leva obekymrat, och totalt här – med och som min mänskliga fysiska kropp

Självåtagande

När jag märker att jag blir rädd för att jag ska röra, eller uttrycka mig själv på något sätt som kommer få en annan människa att bli arg, eller irriterad på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad en annan människa upplever som ilska är inget personligt mot mig, och ilska i sig självt är inget farligt, och inget som kan skada mig – att någon blir arg på mig är alltså ingenting som jag måste undvika, eller frukta; således åtar jag mig själv att andas och vara stabil – och uttrycka mig själv såsom stabilitet inom och som mig själv oavsett vad slags upplevelse andra har

När jag märker att jag upplever rädsla, och ångest inför att göra människor ledsna, eller få människor att känna sig avvisade – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – vad en annan människa har för slags emotionell upplevelse har ingenting att göra med mig, och är ingenting som jag ansvarar över – det jag ansvarar över är att jag är stabil, och effektiv i mitt uttryck av och som mig själv här – och att jag inte låter mig själv bli besatt av emotioner, och känslor – således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv och att se att detta är mitt ansvar – och inte vad slags emotionella upplevelser andra har

När jag märker att jag blir rädd för att människor inte ska få en positiv upplevelse av mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingen anledning att frukta att andra människor inte ska uppleva mig positivt eftersom det är ingen praktiskt och faktiskt punkt som inverkar och styr mig i mitt liv – dessutom är det begränsande att låta mig själv frukta en sådan punkt – således åtar jag mig själv att inte frukta att människa ska uppleva mig negativt – utan istället andas och hantera ögonblicket en och jämlik här som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag blir rädd, och känner mig nervös inför att förlora definitionen av och som mig själv såsom att vara en positiv, och trevlig människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna definition av mig själv är inte vem jag är – det är endast en mental skapelse som jag inte kommer sakna om jag släpper den – det är således absurt och irrationellt att vara rädd för att förlora denna definitionen av och som mig själv; således åtar jag mig själv att stå upp och leva som mig själv och inte vara rädd för att förlora definitionen av mig själv som positiv och trevlig

När jag märker att blir rädd för att bli sedd såsom en negativ, tråkig, och förstörande människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är irrationellt att frukta att inte bli ansedd att vara en positiv människa – för jag vet ju vem jag är inom mig själv, och hur, och varför jag uttrycker mig själv som jag gör – och det är ju inte för att vara negativ – utan helt enkelt för att det är ett naturligt uttryck av och som mig själv när jag är stabil, lugn, och tyst inom och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta ge uppmärksamhet till hur andra människor upplever mig – och istället ge fokus och uppmärksamhet till att leva med och som min mänskliga fysiska kropp här

När jag märker att jag känner mig själv osäker och nervös, därför att jag inte är helt säker på att andra människor tycker om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur begränsande detta beteende är – för ska jag behöva vara säker på att jag är omtyckt för att kunna vara stabil och trygg inom och som mig själv? Det är ju otroligt begränsande och dumt – och således åtar jag mig själv att öva på att uttrycka mig själv och förbli densamma oavsett vad slags emotionella eller känslomässiga upplevelser andra människor i min värld har och upplever

När jag märker att jag ser det som ett misslyckande från min sida att någon i min värld har en emotionell upplevelse, och att jag därmed tar det hela personligt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är ingenting personligt och handlar inte någonting om mig hur andra människor upplever sig själva, och det är inte mitt ansvar att se till att andra människor känner sig positiva, glad, och tillfredställda – och att jag därför inte är misslyckad om andra människor inte har denna upplevelsen av att vara positiv, glad, och tillfredställd – således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv med och som min mänskliga fysiska kropp här – sluta tänka – och därför inte längre ta någonting personligt – eftersom jag andas, och är här – och detta är mitt primära ansvar

När jag märker att jag tar vad andra människor upplever personligt – eller att jag tar vad jag själv upplever personligt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är aldrig personligt – utan upplevelsen av att någonting är personligt är egentligen bara en slags emotionell känsla av skuld som jag definierar mig själv gentemot och tror är jag – men om jag andas så kan jag se att det finns bara mitt andetag här – och min kropp – och således ingenting som antyder på att vad som sker i detta ögonblick är personligt; således åtar jag mig själv att andas – och vara här med min kropp – och att leva varje ögonblick och varje situation fysiskt och praktiskt – här utifrån – en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag oroar mig själv för vad andra människor tycker, och tänker om mig – då stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns absolut ingen godtagbar anledning till varför jag ska frukta vad andra tycker och tänker – om jag gör det är det som om jag att jag accepterar mig själv som en slav till andras tankar istället för att jag tillåter mig själv att verkligen leva – vilket är fullständigt oacceptabelt; således åtar jag mig själv att verkligen leva – och leva i varje andetag – och inte oroa mig själv eller skapa några slags upplevelser i förhållande till vad jag tror att andra tycker eller tänker om mig

När jag märker att jag tar rädsla, och ångest som kommer upp inom mig – i förhållande till vad andra människor upplever – på allvar och definierar mig själv utifrån dessa upplevelser – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – dessa upplevelser är inte jag – på det viset att jag kan andas igenom dessa upplevelser och inte vara kontrollerad eller styrd av dessa upplevelser – således åtar jag mig själv att göra just detta – andas igenom dem – och stabilisera mig själv här en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

Hur vi Mördar Yrkesförare Genom Pengar

Då jag funnit mig själv i sitsen av att ha ett jättedåligt studiebidrag, som knappt räcker till mat och hyra samt ingenting under sommarmånaderna, har jag tvingats att finna mig själv ett arbete – som jag kan ha lite vid sidan om. Taxiförare var det yrket som jag såg kunde vara lösningen till mina problem.

När jag således började studera för de testerna alla blivande taxiförare krävs tentera, fann jag mycket intressant statistik. Det rörde sig om nollvisionen. De orsakerna som gjorde att nollvisionen fortfarande bara är en vision rabblades upp. En av dessa orsaker var trötthet.

Följande går att läsa i min studiebok: ”Sömnigheten leder till att olycksrisken i många yrken fördubblas. Hos yrkesförare och liknande grupper ökar olycksrisken med 15 – 20 gånger.

[…]

Trötthet torde vara orsak i 40 % av fallen när det gäller dödsolyckor på motorväg.”

Detta är extrema siffror. Speciellt det faktum att olycksrisken ökar med 15 – 20 gånger hos yrkesförare, i vilken då taxiförare ingår, är väldigt högt. Så naturligtvis frågade jag mig själv då – men varför i helvete förbjuder vi inte taxiförare från att köra på natten om vi då vill implementera nollvisionen? Det är ju skitfarligt både för dem och men också för de olyckliga satar som råkar komma i närheten, då en taxiförare ofrivilligt beslutar sig för att sova i ungefär 110 km/h på en motorväg. Sova bör man göra i sängen och inte då man kör bil – det sa en vis man – var det kanske Jesus? Jag minns inte riktigt, men det är ju självklart. När du kör bil behöver du faktiskt vara vaken och det är ju precis vad siffrorna visar. Men varför tillåts då taxiförare köra bil fast de är jättetrötta?

Jo, jag ska säga dig varför, kan du gissa? Vet du vad svaret är? Det är någonting du har kontakt med varje dag, någonting som du kämpar att skrapa ihop varje månad, någonting som avgör om du har mat på bordet eller inte – kan du gissa?

Naturligtvis! Pengar!

För pengar offrar sig våra taxiförare. De kastar sig våghalsigt in i dödsfara eftersom utan pengar är de helt säkert döda! Och våra politiker, som fantiserar om en nollvision, de fattar ju tyvärr ingenting. De förstår inte att om människor är tvingade på grund av överlevnad, det pressande kravet att tjäna pengar till mat och hyra varje månad – ja, då kommer de också ges sig ut och köra taxibil, lastbil eller vad de nu behöver köra för att tjäna pengar, även om de är jättetrötta — därför kommer risken för att de hamnar i en olycka naturligtvis att öka enormt.

Så, är då våra politiker mördare? Mördar vi våra medmänniskor genom att tvinga dem ut i trafiken för att tjäna pengar till sitt levebröd? Ja – naturligtvis gör vi det. På grund av att vi kollektivt accepterar ett system som grundar sig på tävlan och på en princip om att ha och inte ha, så pressar vi människor att offra sina liv för att kunna överleva. Brutalt – rått och oförsvarligt. Det är ju själva vårt pengasystem, och dess morbida och satanistiska natur, som är orsaken till att folk kompromissar sitt fysiska välmående för en liten slant varje månad — utan den slanten är de körda.

Och det är ju självklart inte bara taxiförare som har ett jobb som är farligt. Nej, nej, det finns miljontals jobb i vår värld som markant ökar risken för att en människa dör – ett jobb som ingen vill göra – men som människor tvingas göra eftersom att pengar är ett krav för din fortsatta överlevnad. Helt jävla sinnesjukt.

Jag vill ju självklart inte vara en mördare, och du som läser detta, kanske du vill det, jag vet inte – om du vill ha kvar vårt nuvarande pengasystem – ja, då vill du vara en mördare trots allt. Om du istället, som jag, är trött på ett system där moral och princip sedan länge har dött i en frontalkrock, undersök jämlikt med pengar för alla – eller EQUAL MONEY som det heter. En lösning för alla människor, så att vi kan avskaffa farliga jobb och faktiskt införliva nollvisionen. Äntligen ett slut på slaveriet! Början på ett liv däri människor själva kan välja vad de ska göra med sin tid! Det är framtiden – bli en del av framtiden!

Fakta taget från: Svenska Taxiförarförbundet, Taxiförarlegitimation – en självstudiekurs, 2010:1

Dubbelt så många rån! Desperationen blir tydligare!

I sydsvenskan kan man idag läsa att antalet rån fördubblats gentemot föregående år – här kan du se artikeln.

Så, det blir fler och fler rån. Det är inte särkilt märkligt. Människor får mindre och mindre pengar och det blir svårare och svårare att få tag i pengar. Vad gör man då? Jo, man gör det man måste göra för att få tag i pengar och att råna människor är ett alternativ.

Problemet med rån kommer inte bli bättre för att vi anställer fler poliser. Anledningen till att människor rånar är inte för att de vill råna, det är inte för att de är lata, det är inte för att de är kriminella av naturen, det är inte för att de är utlänningar, det är inte för att de har en för dålig utbildning. Nej, de rånar för att överleva! I vårt kyliga samhällsklimat där du måste ha pengar för att kunna ge dig själv de mest fundamentala livsnödvändiga behoven, blir rån ett acceptabelt tillvägagångssätt för att tillgodogöra sig själv sina behov. Vad hade du själv gjort om du stått utan pengar och utan en laglig möjlighet att ge dig själv pengar? Jo, du hade rånat människor.

Så, poliser, politiker, statstjänstemän och människor med en åsikt, inse att detta problem ligger i vårt pengasystem. Fast uttrycket pengasystem gör inte spektaklet rätta, kalla det istället slavsystemet! För vissa lever som slavar utan någon möjlighet att välja vad de ska göra i sina liv. De är slavar till dem som har pengar. De som har pengar är slavherrarna och de kan njuta av allsköns exotisk stimulans och det på bekostnad av slavarna.

Vem står och tillverkar ipods? Vem står och skördar apelsiner? Vem gör allt detta arbete som ligger till grunden för vårt kapitalistiska konsumtionssamhälle? Jo, de ansiktslösa och röstlösa slavarna. De är ansiktslösa och röstlösa för de har inga pengar och eftersom de inte har några pengar så existerar de inte.

Men så börjar dessa nyheter en ökning i rån dyka upp och vad förstår man? Jo, läget börjar bli desperat. Människor börjar i allt större utsträckning få svårt att tillgodose sig själva med pengar och pågrund av detta ser vi en ökning i rån.

Så, vi kan förvänta oss ett våldsamt och otrevligt samhälle tills vi inser att vi inte kan stjäla från andra människor det som är deras rättighet från födseln. Nämligen att uppfylla de fysiska behov som vi alla delar. Att få äta, att få sova under ett varmt täcke, att få ha rena kläder, att få göra någonting som man tycker är roligt; dessa är mänskliga behov och alla förtjänar att få dessa behoven uppfyllda! Ingen människa är född till att vara slav och ingen människa är född till att vara slavherre. Det är pengar som gör oss till den ena eller den andra. Om vi därför ger alla människor samma mängd pengar, kommer vi etablera jämlikhet i världen. Vi kommer börja uppskatta varandras färdigheter och kunskap och inte längre ta för givet att vi kan köpa andras tid.

Jämlikt med pengar för alla är lösningen som kommer ge alla människor en röst och ett ansikte. Jämlikt med pengar för alla är lösningen som kommer att låta alla människor existera.

Så, för att stoppa rån och brottslighet. Undersök jämlikt med pengar för alla.