Tag Archives: Thought

Dag 294: Höstdepressionen

Idag har den s.k. höstdepressionen gjort sig själv till känna genom att jag märkt att tankar börjat komma upp inom mig av följande natur: ”vad är det för mening egentligen? Vad leder allting? Det känns som om ingenting rör sig framåt!” – så denna typen av tankar indikerar klart och tydligt på att den emotionella upplevelse jag har är av naturen depression.

hastdepression_ljusterapiIntressant med depressionen är att den känns så riktig, jag menar när jag befinner mig i denna upplevelse, då är det som om att jag verkligen tror att det inte finns någon mening, betydelse, eller innebörd i någonting jag gör, och att det därför är helt, och fullständigt rättfärdigat för mig att ge upp, lägga mig ned, och helt enkelt sluta andas. Faktum är dock, att sett utifrån en praktisk synvinkel, där jag ser på min värld, och mig själv i förhållande till denna – då går det att se att jag visst har mening, innebörd, och att mitt liv så att säga, inte är någonting att kasta iväg.

För det första har jag mening och innebörd för mig själv, jag menar, om jag inte assisterar, och stöttar mig själv, och driver på att gå min process – då kommer det inte att hända. Sedan utifrån rent praktiska termer så har jag ett praktiskt meningsfullt liv eftersom jag faktiskt behövs vad det gäller många av de saker som pågår i mitt liv. Därför är denna upplevelse intressant, denna höstdepression, för det är som om att depression inte baseras på någon faktisk bevisbar händelse, utan endast på vad jag känner, på vad jag upplever, på vad har en känsla av – och sedan omvandlar jag denna känslan inom mig själv, projicerar den på min omvärld, och tror att den har någonting att göra med min omvärld, och med mitt praktiska liv, när sanningen är den att den inte har någonting alls att göra med min omvärld, och mitt praktiska liv – upplevelsen har kommit upp inom mig, och den är därför mitt ansvar, och beror på mig, och inte på grund av att någonting annat i min värld inte tillfredsställer mig som jag önskar.

Så depression, det är en deep-recession – alltså när plötsligt känner att man inte får tillgång till lika mycket energi, till lika mycket ”livfullhet” till lika mycket ”glädje” – då kommer depressionen smygande, och ställer frågan – är inte någonting fel med ditt liv? Varför är du så olycklig, borde du inte göra någonting annat med ditt liv som du kan vara stolt över?

Så, på så vis är detta en mycket intressant reaktion, som jag kommer arbeta mer med.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en höstdepression, och en slags inre nedgång, när jag märker det börjar bli mörkt ute, när jag märker det börjar bli kallt ute, och att solen inte skiner lika mycket, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att börja medverka i och som tankar att ”någonting är fel” – att ”livet är meningslöst” – att ”det inte finns någon praktiskt anledning, eller något syfte att fortsätta existera” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse, och förstå hur depression i sig självt är en illusion, och inte existerar annat än i mitt sinne, och att min fysiska praktiska verklighet här är densamma, oavsett om det mörkt, eller ljust ute

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när energin av en depression uppstår inom mig, att då genast följa denna upplevelse, och att tro att bara för att jag upplever, och känner mig själv deprimerad, så måste detta vara en sann, korrekt, och verklig situation som jag befinner mig själv inom, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver lita på, eller underhålla denna upplevelsen, och att jag kan gå genom mitt liv, hantera mina ansvar, hantera mina åtaganden, göra vad som krävs, och att jag inte behöver emotioner för att fungera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och som tankar av självdestruktivitet, där jag börjar tänka på hur jag känner och tycker att mitt liv saknar mening, att mitt liv saknar syfte, och att därför är någonting fel, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på känslor av och som positivitet, och negativitet för att guida mig genom livet, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv utnyttja dessa upplevelser såsom vattenmärken, som jag tittar på, och därefter försöker klura ut huruvida mitt liv är bra, eller inte bra, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv ovillkorligt, att sluta använda upplevelser som min guide till verklighet, och istället lita på mig, på min kropp här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av en energi för att jag ska röra mig själv, och att tro att jag måste känna mig ”laddad” – ”driven” – ”motiverad” – ”passionerad” och ”engagerad” för att jag ska kunna röra mig själv i detta livet, handla, ta beslut, och skapa någonting av och som mitt liv som är effektivt, och som gynnar vad som är bäst för alla; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta är en falsk bild av verkligheten, för praktiska fakta säger att jag behöver inte energi för att röra mig själv, utan att jag kan ta ett beslut HÄR att röra mig själv, och sedan helt enkelt röra mig själv utan att göra någonting mer av det än att jag rör mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sakta låta mig själv dras ner i en slags melankoli, där jag genom att medverka i och som tankar av en negativ färgning, där jag försöker finna, och hitta saker och ting med min omvärld som är negativa, och hitta saker med mitt liv som ”inte stämmer” skapar en depression inom mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det finns ingenting sådan som en ”naturlig” depression – eftersom allting jag upplever skapar jag inom mig själv genom att konsekvents tänka på denna saken, tänka på ett visst sätt, att använda vissa typer av ord inom mig själv, och att se på saker och ting på ett visst sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att sinnet konstant försöker hitta någon form av konflikt, någon form av negativitet, någonting i min värld som jag kan reagera gentemot, och skapa en upplevelse utav, för att på så vis kunna generera energi, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli sinnets slav, där jag rör mig själv för att skapa energi till sinnet, där jag blir endast en slags motor för att göra det som sinnet vill göra, vilket är att generera energi, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta detta levnadssätt, att konstant söka efter upplevelser, att konstant söka efter nästa kick, nästa energi, nästa sak att uppleva, istället för att leva i och som stabilitet, här i och som varje andetag – och att därmed inte skapa en upplevelse av livet, utan att jag istället stabiliserar mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att depression, apati, och att känna mig motiverad, att detta inte är några slags riktiga upplevelser, vars existens inte kan ifrågasättas, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta just denna negativa trenden som uppstått inom mig själv, och att häri se att denna trend uppstått utan min dirigerande vilja, utan att det bara dykt upp inom mig en dag, och att jag sedan bara accepterade vad som dök upp inom mig utan att ifrågasätta, och utan att fråga mig själv; men är denna upplevelsen som dyker upp inom mig själv verkligen bäst för mig? Behöver jag denna upplevelse? Vad är konsekvensen av att jag håller kvar vid denna upplevelsen?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga min depression genom att tänka att det är så grått, det är så kallt, och det är så ruggigt ute, och p.g.a. detta så måste jag helt enkelt känna mig själv deprimerad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra hösten till en emotionell upplevelse, när faktum är att hösten är en praktisk punkt som inte har någonting att göra med depression, eller missnöjdsamhet – jag menar hösten är en praktisk aktivitet som sker för att temperaturen sjunker, och har ingenting att göra med att jag känner mig själv deppad; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit, och att låta mig själv vandra genom denna tidpunkt såsom hösten, utan att skapa en emotionell reaktion gentemot hösten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag har den där tanken att ”ingenting betyder någonting” och att ”allt saknar meningar” att detta inte är ”jag” som talar inom mig själv, utan att vad som händer är att vissa slags automatiserade program dyker upp inom mig själv, och att därmed är mitt ansvar att stoppa, dirigera, och inte längre tillåta, och acceptera att låta dessa program skapa min vardag, och skapa min dagliga upplevelse av mig själv, och min existens, och mitt leverne här på denna jord

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att på alla sätt och vis utmana energi i mitt liv, på så sätt att jag ifrågasätter energi, och att jag inte längre låter mig själv bara följa efter energi för att det ”känns bra” och för att jag då ”känner mig levande” – utan att jag istället tränar mig själv på att vara här direkt i och som min fysiska verklighet med min kropp, och att direkt kommunicera, och uppleva, och vara här med min kropp, för att således se, inse, och förstå att då jag lever praktiskt här finns det ingen depression att hitta

Självåtaganden

När jag märker att jag medverkar i och som, och går in i tankar, och en upplevelse av depression, där jag tänker att ”allt är meningslöst” – ”det finns inget syfte med mitt liv” – ”vad är det som är fel?” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att ingenting är fel förutom det faktum att jag låter dessa tankar, och upplevelser gro inom mig själv, och att jag gör detta genom att ge dem uppmärksamhet, genom att nära dem, genom att skämma bort, och börja beakta mitt liv utifrån de tankar, och upplevelser som kommer upp; således åtar jag mig själv att andas – ta mig själv tillbaka hit – och att leva HÄR utan energi – och gå mitt liv, mina ansvar, och mina åtaganden, inte för att det känns bra, utan för att det är sunt förnuft, och att det är vad som är bäst för alla

Enhanced by Zemanta

Dag 246: Kroppen Min – Plattfot (Del 33)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag inte gillar att jag har plattfot – jag skulle önska att jag hade en naturligt hålfot.

feetIdag när jag gick förbi en spegel på mitt jobb märkte jag hur jag redan innan jag såg mig själv i spegeln började planera på vad jag skulle titta på, och inom mig själv lokalisera vilka slags problempunkter mitt utseende hade. Och jag märkte att en av dessa punkter var att jag var oroad över att min plattfot gjorde så att mina fötter såg icke-atletiska ut, och att jag till min hållning såg klumpig ut. Därför inspekterade jag noga mina fötter, och hur min plattfot syntes genom mina skor.

Detta visar mig att jag vill gärna se atletisk ut – kanske inte så konstigt eftersom just den ”atletiska” kroppsbyggnaden har idealiserats i samhället under hela min uppväxt, och har även varit idealiserad inom min familj. Vad som har värderats högt i min familj är en arbetsam man, med en stark, välbyggd, och muskulös kropp – och detta är vad jag under mitt liv försökt sträva efter, och dömt mig själv för att jag inte varit. Genom dessa bloggar ska detta fördömandet tas bort, och utrotas från mitt liv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett fördömande gentemot mina fötter, där jag tänker, och tycker att mina fötter borde ha en ”normal” hålfot – och inte var plattfötter – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig självmedveten p.g.a. min plattfot, och vara obekväm inför att röra mig bland andra människor i rädslan för att mitt utseende, och mina fötter ska bli fördömande av människor såsom att vara fula – inte tillräckligt atletiska, och smidiga

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha en atletisk, muskulös, välbyggd kropp, och att mina fötter ska få mig att se smidig, och stark ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hjärntvätta mig själv till att tro att jag måste ha en sådan kropp som kommer upp i min fantasi, istället för att se, inse, och förstå att idén, och fantasin om denna kroppen har skapats, och ackumulerats genom att jag observerat min omgivning, och tagit det min omgivning tyckt, och sagt såsom att vara en sanning, och en ovillkorlig lag – istället för att se, inse, och förstå att det endast har varit åsikter som jag inte behöver definiera mig själv utifrån

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa konflikt inom mig själv, där jag existerar i en slags ständig kamp att försöka ändra min kropp till att se ut såsom jag tror att en kropp borde se ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta denna idén inom mig själv såsom ”hur en kropp borde se ut” – och se, inse, och förstå att det finns ingen mall, och en bästa kropp – det finns ingen regel om hur en kropp borde se ut – utan detta är endast idéer som existerar inom mig, som inte har någonting med denna fysiska verklighet att göra, som inte har någonting med att leva att göra, och som således inte har något värde i mitt liv, och i min dagliga självapplikation

Självåtaganden

1. När jag märker att jag fördömer mina fötter såsom att inte se ut som de ska se ut, eftersom de är plattfot, och egentligen tydligen borde vara hålfot – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att mina fötter borde inte se ut på något sätt alls – mina fötter är fötter, och om de fungerar såsom fötter ska fungera är det bra – och ingenting mer behövs alltså göras; således åtar jag mig själv att sluta vara utseendefixerad, och istället fokusera på kroppens praktiska funktionalitet – och uppskatta denna praktiska funktionalitet och se att det är den som är viktig – inte utseendet

2. När jag märker att jag åtrår, och begär att ha en atletisk, muskulös, välbyggd kropp, och att mina fötter ska få mig att se smidig, och stark ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att endast sinnet bryr sig, och har en åsikt om utseende – endast sinnet sexualiserar kroppens utseende, och uttryck, och skapar förhållanden gentemot kropp baserat på energier – alltså genom att tycka att någonting är ”snyggt”, eller ”fult” – således åtar jag mig själv att ANDAS – och stoppa detta energiförhållande – och istället vara med min kropp här – och inte ha, och medverka i ett begär att ha en annan typ av kropp

3. När jag märker att jag är i konflikt inom mig själv, och att jag vill ändra min kropp att se ut som någon annans kropp, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag accepterar min kropp då slutar kampen, och istället blir det enhetlighet inom mig själv – eftersom jag är här med min kropp – och min kropp är tillräcklig, och fullgör sitt syfte; således åtar jag mig själv att acceptera min kropp, och sluta mobba mig själv inom mig själv – och i detta istället ägna min tid åt mer värdefulla saker – såsom att skapa en ny verklighet som är bäst för alla – ett jämlikt pengasystem

Enhanced by Zemanta

Dag 245: Kroppen Min – Raka Fötter (Del 32)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag inte gillar att mina fötter pekar utåt – istället för att vara naturligt riktade rakt framåt

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och definiera mina fötter såsom att inte vara acceptabla, och godkännbara när de inte riktar sig rakt framåt, utan istället spretar ut litet mot sidorna – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i en idé om hur mina fötter borde se ut – och tro att om mina fötter inte ser ut som den idén som existerar i mitt huvud säger att mina fötter ska se ut – att det då är någonting fel med mina fötter

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utan någon som helst tvekan lita på rösterna i mitt huvud, och lita på en idé, och en känsla som kommer upp inom mig – som antyder att någonting är fel med mina fötter, och på det sättet mina fötter ser ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ANDAS – och att föra mig själv tillbaka hit – och se, inse, och förstå att jag kan inte på något sätt lita på den rösten som kommer upp i mitt huvud, och tro att den rösten är jag – och vill mig väl – för det finns absolut ingenting som tyder på det – istället är rösten helt automatiserad och kommer upp inom mig utan min inblandning

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli hjärntvättad till att automatiskt fördöma min kropp när jag tittar mig själv i spegeln, och då i förhållande till mina fötter – tänka att mina fötter inte ser tillräckligt raka ut i jämförelse med min idé i mitt huvud om hur fötter borde se ut; och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas för, och fördöma mig själv för att jag har denna typ av tankar mot min kropp – och tänka att jag p.g.a. detta är ytlig, och utseendefixerad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att identifiera, och definiera mig själv i förhållande till min utseendefixeringstankar – istället för att se, inse, och förstå att det är ett automatiserat program – någonting som inte har någonting att göra med mig utan som är helt utom min kontroll – d.v.s. tills jag tar tillbaka min kontroll vilket jag gör nu – genom att applicera denna självförlåtelsen; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta fördöma mig själv för min utseendefixeringstendens – och istället lära mig hur denna fungerar och därmed kunna stoppa denna acceptans inom mig

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera att utseende är hur jag ska värdesätta mig själv, och andra människor – och att det är genom bilder i mitt huvud som jag bestämmer hur andra är, och vad deras styrkor, och svagheter är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta denna utgångspunkt – och i detta se att det finns mer till livet, mer till mig själv, mer till denna fysiska existens här – än bilder – och att bilder inte på något sätt kan beskriva, och visa helheten av vad som är här – eftersom det är en fysisk, materiell, och sensationell upplevelse – alltså ingenting som kräver en bild för att förstås; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och kontrollerad av bilder – istället för att se vad som är här bortom bilderna som möter mitt öga – och förstå att det finns mer än vad jag tror och att för att se detta mer måste jag släppa taget om min tendens att fixera vid utseende – och vid bilder

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gräva in mig själv i en grav – och isolera mig själv inom mig själv i en karaktär av att vara utseendefixerad – genom att tro, och tänka att utseende är allt som betyder någonting, och att utseende är allt som är av vikt, och värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vidga mitt sätt att se på värld, och att vidga min förståelse av världen – och att se att utseende är inte allt – utseende är faktiskt irrelevant och har ingenting att göra med att leva – med att uttrycka mig själv – och med att acceptera, och älska mig själv – utseende är någonting genetiskt som har inprogrammerats genom kroppens DNA och har ingenting att göra med MIG som en levande varelse av kött och blod – som en individ vars existens inte är förutbestämd av det som har varit; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till hur jag ser ut – och istället etablera mig själv här i och som stabiliteten av varje andetag – där ingenting annat existerar än detta andetag – och detta ögonblick – här

Självåtaganden

1. När jag märker att jag fördömer, och definierar mina fötter såsom att inte vara acceptabla, och godkännbara när de inte riktar sig rakt framåt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att mina fötters riktning är irrelevant så länge de fungerar effektivt – jag menar – jag har sjukt mycket viktigare saker att göra på denna jorden under denna kort tid jag kommer vara här än att oroa mig själv över mina fötters riktning – så; jag åtar mig själv att sluta bry mig själv om irrelevanta saker som mina fötters riktning och istället fokusera på vad som är viktigt, och vad som måste göras på denna jorden för att skapa en värld som är bäst för alla – på alla sätt och vis

2. När jag märker att jag utan tvekan litar på en röst i mitt huvud som säger att mina fötter inte är tillräckligt raka, och inte tillräckligt snygga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna rösten är inte JAG det är en automatiserad del av mig själv som jag inte har skapat i medvetenhet – och som nu springer omkring inom mig utan någon slags riktning, eller styrning; således åtar jag mig själv att dirigera denna punkten inom mig själv – att inte lita på vad som kommer upp inom mig utan istället stoppa punkten – och endast lita på sådant som jag har skapat – som jag har utvecklat inom mig själv i medvetenhet och förståelse om vad det är jag gör

3. När jag märker att jag automatiskt fördömer min kropp då jag tittar mig själv i spegeln, och att jag har antingen en positiv eller negativ upplevelse – för båda upplevelser är fördömanden; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min upplevelse har ingenting att göra med hur min kropp ser ut – min spegelbild är faktiskt inte vad jag reagerar på – utan min idé om min spegelbild, mina förutfattande meningar om hur jag borde, eller inte borde se ut – således åtar jag mig själv att sluta titta på min kropp utifrån en utgångspunkt av att ha en idé om hur jag borde se ut – och jag åtar mig själv att istället se mig själv HÄR utan en upplevelse – se min kropp här utan någonting mer eller mindre än min kropp – alltså bara titta på, och observera min kropp utan någon reaktion

4. När jag märker att jag ser mig själv, andra människor, och denna världen utifrån bilder – att jag värdesätter vad som är här utifrån färg, form, utseende, dimensioner, mått, och bildliga egenskaper – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag genom att se värden utifrån denna utgångspunkt av bilder – och endast titta på saker såsom att vara en fin bild, eller en ful bild – att jag begränsar mig själv, och min intimitet, mitt förhållande med denna världen – och att jag låter mig själv inte lära känna, förstå, och vara intim med vad som är här – eftersom allt jag ser är en bild, och inte den faktiska manifestationen av ett visst uttryck, av en viss punkt som är framför mig, och som delar mitt ögonblick med mig; således åtar jag mig själv att se bortom bilderna – att se bortom mitt första intryck – och istället se vad som är bakom bilderna – såsom livskraften som är inom vart ting – och som finns runtomkring mig såsom denna levande världen jag befinner mig i – men som jag aldrig tillåtit mig själv att uppskatta, eller se – eftersom jag varit för upptagen med att definiera, och se denna världen utifrån bilder

5. När jag märker att jag lever utifrån en utgångspunkt, tänker utifrån en utgångspunkt – att utseende är allt som betyder någonting, och att utseende är det viktigaste som existerar i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att utseende är något som jag indoktrinerats till att värdesätta bortom allt annat – och att jag gjort detta bl.a. därför att det i människans konsumeristiska system ses som någonting ofattbart viktigt – såsom det allra viktigaste – men om man tittar på punkten i sunt förnuft går det att se att utseende inte är viktigt – det är endast ett slags kulturell hjärntvätt som inte har någon betydelse i fråga om vem man är som människa – i fråga om vad det är man hänger sitt liv till, och gör med den tiden man har här på jorden – alltså egentligen en fullständigt irrelevant punkt; således åtar jag mig själv att se att det finns MYCKET MER VIKTIGARE SAKER i detta livet än utseende – jag menar utseende är i grund och botten irrelevant, men har blivit till viss del relevant för ens överlevnad i detta system genom att människor värderar utseende som någonting värdefullt – men i sin renaste form är utseende inte en punkt som influerar ens förmåga att leva i, och uttrycka sig själv i denna världen

Enhanced by Zemanta

Dag 242: Kroppen Min – En Ej Tillräckligt Muskulös Rygg (Del 29)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur Jag tycker inte att min rygg ser tillräckligt muskulös ut

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en bild, och en fantasi inom mig själv om hur en rygg borde se ut – och tänka att en rygg borde vara bred, stor, och ha mycket muskler synliga – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån denna bild döma ut min egen rygg, och tänka att min rygg inte är tillräckligt muskulös, tillräckligt vacker, tillräckligt stor, och tillräckligt manlig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att visa mina bara kropp runtomkring andra människor, i rädslan för att min rygg ska bli dömd, och ansedd att vara ”ful” – och inte tillräckligt manlig, och muskulös

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och manifestera en idé inom mig själv såsom ”den perfekta kroppen” – en idé om vad det innebär att ha en perfekt kropp, och hur jag skulle känna mig själv om jag hade en perfekt kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att min rygg ser inte perfekt ut, och den har inte det där perfekta utseendet som jag idealiserat, och inbillat mig själv inom mig själv att min rygg borde ha – i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta fantisera om hur min rygg borde se ut – och istället acceptera min rygg som den ser ut – och inte hålla vid några tankar, eller upplevelser när jag tittar på, och observerar min rygg

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag ser min rygg i spegeln, att tänka att min rygg inte är tillräckligt stor, och tillräckligt muskulös, stabil, och hård – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma min rygg, och känna en liten reaktion inom mig själv av underlägsenhet, och sorg – såsom att jag upplever det som att p.g.a. att min rygg inte ser ut som den bilden jag har i mitt sinne av hur en rygg tydligen borde se ut – så är jag inte tillräckligt lyckad, och tillräckligt bra – och att jag därmed är en sämre människa och att jag måste ändra på min ryggs utseende får att nå upp till att vara en godkänd, och acceptabel människa

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag inte är värd någonting på grund av att min rygg inte ser ut som en bild i mitt huvud – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att den idéen om en perfekt kropp som marknadsförs i samhället – såsom den stora starka manliga arbetarkroppen – att det på något sätt är ett ideal som jag måste efterfölja, och apa efter – och endast om jag ser ut precis som det idealet kan jag vara nöjd med mig själv – istället för att se, inse, och förstå hur absurt – och korkat det är att tro att jag måste likna någonting – och att min kropp måste se ut på ett speciellt sätt för att jag ska kunna acceptera mig själv

5. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att åta mig själv att acceptera mig själv, och att älska mig själv – och att ta hand om min kropp, och att älska min kropp – oavsett hur min kropp ser ut – och oavsett vad andra tycker om hur en kropp borde se ut – jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli hjärntvättad, och indoktrinerad i att följa efter, och försöka efterlikna de olika bilder på kroppar som idealiseras i vårt konsumtionssamhälle – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att hänge mitt liv – och mina andetag åt viktigare saker – åt att skapa, och manifestera ett liv som är bäst för alla – en verklighet som gynnar alla – och en värld där alla kan vara lyckliga, och leva utan bekymmer

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tänker att min rygg borde se muskulös ut, och vara bred, och stor, och ha synliga muskler – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att min rygg behöver bara se ut som min rygg – det är tillräckligt – och utöver det finns inget annat behöv – utseende spelar ingen roll – utseende är övervärderat, och har blivit en paranoia i dagens samhälle som inte vet några gränser – och därför åtar jag mig själv att sluta vara en del av denna paranoia genom att ovillkorligt acceptera hur min kropp ser ut – och i detta acceptera mig själv – och låta mig själv sluta jämföra mig själv med andra – och tro att jag måste se ut som andra för att kunna vara stabil, och direktiv i mitt liv

2. När jag märker att jag tänker att min rygg är ful, och inte tillräckligt bra – eftersom den liknar att det som jag tänkt är ”den perfekta kroppen” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag påminner mig själv om att det finns ingen perfekt kropp – idealet om den perfekta kroppen är endast skapat i ett sinne som varit besatt av paranoia – nämligen tankar – eftersom endast ett sinne som är besatt av paranoia kan komma på idén att slösa tid på att jämföra utseenden mot varandra – och försöka komma vad som utgör den ”perfekta kroppen” – således åtar jag mig själv att andas, att mig själv tillbaka hit – och att acceptera min kropp – acceptera mig själv – och sluta försöka skapa min kropp att se ut som den ”ideala kroppen” – för det finns ingenting sådant

3. När jag märker att jag fördömer min rygg, och tänker att det är någonting fel på min rygg – och att min rygg lider av något slags stort misstag p.g.a. att min rygg inte ser ut som ryggar som jag sett presenterade på bilder runtomkring i samhället, och på televisionen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår – att – de ryggar som visas runtomkring i samhället på bilder, och på internet – de är ingenting speciellt – de är bara ryggar – bara fullständigt normala, och naturliga kroppar – fast med ett annat utseende än min kropp – och det är ingenting fel i det – för kroppar ser olika ut; således åtar jag mig själv att acceptera det faktum – för det är ett faktum – att kroppar är till sin natur olika – precis som att människor är olika till sin natur – och att detta är ingenting dåligt – utan bara hur saker och ting förhåller sig – och således ingenting att fördöma, frukta, eller jämföra mig själv gentemot

4. När jag märker att jag känner mig mer värd – när min rygg ser lite ut som en stark, muskulös, och bred rygg – eller när jag känner mig mindre värd – när jag tycker mig se att min rygg ser liten, svag, och hopskrumpen ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna energin – denna upplevelsen – och denna känslan om vad min rygg är – den är inte sann – min rygg är varken en positiv, eller negativ känsla – utan min rygg är en rygg och ingenting annat än en rygg; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka till verkligheten och inte ha något annat förhållande med min rygg än att förstå att det är en rygg och att den har ett specifikt syfte i förhållande till kroppen – och att den inte ska se ut, eller inte ska se ut på något speciellt sätt – så länge den kan fullgöra sitt syfte på bästa möjliga sätt

5. Jag åtar mig själv att älska min kropp, att bry mig om min kropp, att ta hand om min kropp, att uppskatta min kropp, och att vara tacksam för min kropp – och sluta ta min kropp för given – sluta missbruka min kropp för att den ska likna bilder i mitt huvud – och jag åtar mig själv att se att min kropp är en organism, och en individ – precis som jag – och därför förtjänar respekt

Enhanced by Zemanta

Dag 241: Kroppen Min – Arbetarhänder (Del 28)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag gillar mina händer – eftersom jag tycker de ser starka, och kraftfulla ut – som riktiga ”arbetarhänder”.

Och vad som ska förstås är att jag här arbetar med att ta bort alla slags fördömanden, och idéer i förhållande till min kropp – så att jag kan etablera ett förhållande med min kropp som är utan några murar – som är här i enhet och jämlikhet – där jag inte värderar min kropp, och ser min kropp utifrån kunskap som jag kopierat från min omgivning – men där jag faktiskt VET vad, och hur min kropp är utan någon mellanhand i form av intränad kunskap.

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta på, och definiera mina händer såsom att vara attraktiva, och snygga – och tänka att mina händer är detta p.g.a. av att de ser starka ut, och har synliga blodådror på utsidan – i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och värdesätta min händer utifrån en känsla, en upplevelse, och en tanke – där jag ser på mina händer och sedan tänker någonting – istället för att jag är med mina händer direkt, här – i detta ögonblick

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé, och en tro att ”arbetarhänder” är någonting vackert, och åtråvärt – i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli indoktrinerad, och intränad i att glorifiera arbetare, och tänka att det är någonting hedersamt, och åtråvärt att arbeta mycket – och att det är någonting som gör mig till en bra, och stark människa – att arbeta mycket – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur jag helt enkelt bara kopierat kunskap av vad andra har sagt till mig – och att jag aldrig själv har ifrågasatt varför just arbete, och att ha arbetarhänder skulle vara någonting bra, och någonting som är värt att glorifiera

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och fullkomligt borttappad i och som mitt sinne – genom att glömma bort mina händer såsom ett fysiskt uttryck av min kropp – som oavsett hur de ser ut – fortfarande är fysiska händer, och därför förtjänar respekt – omtanke – och stöd – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i förhållande till min kropp, genom att tänka att jag bara kan acceptera min kropp om den ser ut på ett speciellt sätt – och att mina händer måste se ut som ”arbetarhänder” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att vara tacksam för mina händer, och för hela min kropp – och sluta ta saker för givet genom att tänka att mina händer inte är tillräckligt snygga, eller att mina händer är snygga

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli styrd, och kontrollerad av tankar i mitt sinne – och leva ut detta genom att – när jag tittar på mina händer – att då stanna upp för ett ögonblick och låta mig själv bli förundrad, och borttappad i tankar där jag glorifierar, och berömmer mina händers utseende – och i detta känner det som om att mina händer är vackra, och sexuellt attraktiva – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se att mina händer, är mina händer – och inte är någonting mer, eller mindre värt än rest av min kropp – och därmed inte förtjänar mer, eller mindre uppmärksamhet än vad resten av min kropp gör

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mina händer endast som redskap med vilja jag kan få uppmärksamhet av andra utifrån – och tro att det är det enda min kropp duger till, och ska användas till – att vara ett reklamplakat inför allmänheten där jag visar mig själv som attraktiv, och sexuellt åtråvärd – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta levnadssätt helt saknar självrespekt, och helt saknar mig själv – eftersom jag lever för att få andras uppmärksamhet – istället för att leva för att leva här – och att göra någonting med mitt liv som har en effekt i denna världen som är bäst för alla

Självåtaganden

1. När jag märker att jag upplever, och känner att mina händer är ”snygga” – och att jag stannar upp, och tittar förundrat på blodådrorna på mina händer – och på hur de ser ut – utifrån en utgångspunkt av att känna mig stolt över mitt utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i detta tillfälle missar mig själv – missar att leva – och missar att vara HÄR med min kropp, och med mina händer – att jag istället för att se att det finns mer än utseende, blir helt förlorad i fördömande, och upplevelser i förhållande till bilder; således åtar jag mig själv att sluta vara upptagen med hur jag ser ut – och istället fokusera på att vara här med min kropp – fysisk, och i mitt andetag – i varje andetag – och således sluta att leta efter någonting mer än mig själv, och alltså acceptera mig själv

2. När jag märker att jag tänker, och tycker att mina händer är mer än andras händer, att de är snygga, och vackra, och ser starka ut – och jag inom mig känner en slags värme av att tänka att jag är en ”arbetare” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag har blivit hjärntvättad att skapa denna typ av ytliga förhållande med min kropp genom att ta efter människor i min omgivning – således åtar jag mig själv att sluta följa efter dessa tankar, och upplevelser i förhållande till mina händer – och istället se på mina händer HÄR – DIREKT – och utan någon slags glasvägg i form av tankar i mitt huvud

3. Jag åtar mig själv att i varje ögonblick träna mig själv på att vara medveten om mina händer – på att vara medveten och närvarande när jag tar på saker, och när jag rör på – och använder mina händer genom dagen – och på så vis sluta se mina händer som en bild – och istället se att de är en del av en levande organism – nämligen min kropp

4. När jag märker att jag blir styrd, och kontrollerad av tankar i mitt sinne – och att jag lever ut detta genom att plötsligt stanna upp, och förundrat titta på mina händer som om de visar någon slags outforskad, och underbar sanning – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och jag för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är i detta ögonblick inte här med mina händer – utan i mitt sinne där jag definierar, och ser mina händer utifrån en idé om vad som är vackert, och vad som är fult – således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka hit – och vara närvarande om, och med mina händer – känna det jag tar på – och inte ta mina händer för givet

5. Jag åtar mig själv att respektera, och bry mig om min kropp – och se att det finns mycket mer till min kropp än dess utseende – och i detta åtar jag mig själv att sluta använda min kropp såsom ett redskap för att få uppmärksamhet av andra – och istället vara ovillkorligt tacksam för att min kropp är här – och låter mig gå denna process av att föda mig själv som liv från denna fysiska verklighet

Enhanced by Zemanta

Dag 240: Kroppen Min – Ansikte, och Hår (Del 27)

I denna blogg kommer jag att skriva om hur jag definierar mig själv i enlighet med mitt ansikte, och mitt hår – och detta är en bloggserie där jag går igenom hela min kropp, och ser hur jag definierat mig själv i förhållande till min kropp.

Egentligen följer jag en lista i fråga om vilka punkter jag ska skriva om, och i denna har jag skrivit ner specifika tankar, och upplevelser i förhållande till vissa av min kroppsdelar – men eftersom jag för tillfället möter tankar som har med andra kroppsdelar att göra så hoppar jag att använda denna lista för tillfället, och arbetar istället med det som har kommit upp inom mig.

Full-Face-Swimming-MaskOch de tankar som jag för tillfället möter har att göra med mitt ansikte, och mitt hår. En tendens som jag lagt märke till är att varje gång som jag går in på ett badrum, och tittar mig själv i en spegel – då tittar jag genast på mitt ansikte, och mitt hår – och jag inspekterar mig själv för att försöka få en känsla om jag kan acceptera mig själv, eller om jag inte kan acceptera mig själv. Ibland tycker jag att jag ser ”snygg ut” – och då känns det bra – men sedan andra gånger tycker jag att jag ser ”ful” ut – och då känns det inte bra – då har jag istället en negativ upplevelse.

Min översiktliga definition av mitt ansikte, och hår är att det ser snyggt ut – och jag har länge burit med mig en idé av mig själv av att jag är snygg, och lite över genomsnittet. Det är intressant att se hur mycket uppmärksamhet, och värde som jag har lagt vid denna punkt av hur jag ser ut – när det för min egen del inte direkt är en punkt som jag har nytta utav, och kan lägga märke till, på samma sätt som t.ex. min ”inre karaktär”.

Jag har märkt att när jag är bland andra människor, och speciellt andra män, då tävlar jag med dessa huruvida jag, eller dem är vackrast. När jag tycker att jag ser ut att vara den som är vackrast, och snyggast, då känner jag mig bra inombords, lyckad, och när det motsatta händer, då upplever jag mig själv avundsjuk, och känner det som om att denna världen är orättvis; varför kunde inte jag få se ut som en annan gör?

Djur har en förmåga att fullständigt ge fan i hur de ser ut, och även i hur andra än ser ut – när de uttrycker sig själva är de fullständigt ovillkorliga, och ger av sig själva utan rädsla, eller självfördömande. Detta är ett exempel som jag kan använda mig själv av då jag konstruerar min lösning som jag ska leva, för att transcendera och gå igenom denna punkt om att vara besatt, och styrd av utseende.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till mitt ansikte, och mitt hår – och skapa en upplevelse av mig själv när jag tittar på mitt ansikte, och hår i en spegel – genom att tänka att jag antingen ser ”vacker” ut – eller att jag ser ”ful” ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra utseende, och utsida, och färger, och former, till att vara viktigare än vem jag är – viktigare än vad jag tillåter och accepterar inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att detta jag upplever gentemot mitt hår, och mitt ansikte – att det är ett system, och att det alltså inte är riktigt – det är inte ett livsuttryck av och som mig själv utan någonting som jag lärt mig över tiden, och ett slags uttryck, och rörelse, som jag sakta, men säkert ackumulerat genom att observera hur andra lever, och genom att apa efter hur jag ser att människor i allmänhet lever, och definierar sig själva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tittar på mitt ansikte, att ha en positiv reaktioner gentemot mitt blonda hår, och tänka att mitt blonda hår ser välformat, och välskapt ut, och att det säkert måste vara många som tycker på samma sätt – och även göra samma i förhållande till mina läppar, och tänka att min läppar ser ”filmiska ut” – eftersom de tydligen har den där formen som är sexig, och vacker – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta utseende, och bilder – och mina tankar, och upplevelser i förhållande till dessa – mer än att vara här med och som min kropp i enheter och jämlikhet – och andas – och stoppa mina tankar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mina tankar som lagar, och som någonting som ”bara är” – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att därför när jag tittar på mitt ansikte, och mitt hår – och dessa tankarna kommer upp inom mig, att då bli helt hypnotiserad av dessa tankar – och genast följa efter dessa tankar utan att ifrågasätta dem, och utan att göra någonting för att röra mig själv, för att stoppa och ta bort dessa tankar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på vad mina tankar säger om mitt utseende, om mitt hår, och om mitt ansikte – och tänka att mina tankar säkert har rätt, och att det därför bara är för mig att följa efter mina tankar så kommer allting att ordna sig, och lösa sig i slutändan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp på mig själv, och ge fullständigt efter för tankar – och tro att jag behöver tankar för att kunna leva, och existera – när detta faktiskt är så långt från sanningen som man kan komma

När jag tittar på mig själv i spegeln, och jag märker att tankar om mitt hår, och mina läppar, och mitt ansikte kommer upp – där jag tänker på att jag antingen är snygg, eller ful – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – jag är en kropp här, och att ful, och snygg är påhittade idéer som inte finns i verkligheten – således åtar jag mig själv att stoppa dessa tankar, att andas, och att titta mig själv in i spegeln utan någon reaktion, eller tanke

Jag åtar mig själv att öva på att leva som djur – d.v.s. att jag tillåter mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan rädsla, och självfördömande – och utan att oroa mig själv för att mitt utseende inte är korrekt – och att jag inte kommer bli accepterad

När jag märker att jag skapar en positiv upplevelse i förhållande till mitt ansikte, mina läppar, eller mått hår – genom att tänka att det ser ”vackert” ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att detta är en energi, och inte verkligheten – för mitt utseende är inte en känsla utan en fysisk manifestation här – och således är vad jag känner inte riktigt; således åtar jag mig själv att vara fysisk, och materiell med mig själv – och sluta definiera mig själv, eller min kropp utifrån idéer baserade på känslor, och upplevelser

Enhanced by Zemanta

Dag 218: Kroppen Min – Mitt Raka Hår (Del 5)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 4) på den lista som jag inledde denna bloggserie med.

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att må bra och känna mig stolt när jag tittar på mitt hår – och tänka att ”mitt hår är rakt” – vad fint, och vackert mitt hår är! Och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån mitt hår – och tänka, och tro att jag är begränsad av mitt hår – och om mitt hår inte är rakt – och inte är blont – då är jag inte lika mycket värd som jag var innan

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt med hur mitt hår ser ut – och tänka att – om mitt hår inte är rakt, och om mitt hår inte har en perfekt böjning vid benan – då ser jag ”ful” ut och då kan jag inte uttrycka mig själv bekvämt tillsammans med andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att jag kan uttrycka mig själv, och vara bekväm med mig själv – oavsett hur jag ser ut – oavsett vad slags hår jag har eller inte har – för vem jag är bestämmer inte mitt hår utan det är jag som bestämmer det

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att transcendera mina upplevelser av att känna mig underlägsen, och värdelös – när mitt hår inte ser ”normalt” ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig tusan på att vara stabil, bekväm, och här med och som min mänskliga fysiska kropp – oavsett hur mitt ser ut eller inte ser ut – och låta mig själv gå varje dag, och varje andetag i och som min fulla potential – utan att hålla mig själv tillbaka – utan att vara nervös, och utan att vara rädd för att bli avvisad

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda mitt hår som en ursäkt för att inte röra mig själv, applicera, och motivera mig själv till att gå ut i systemet och göra mig själv sedd, och hörd – genom att tänka att ”mitt hår ser inte perfekt ut” – och därför kan jag inte gå ut i systemet och göra mig själv sedd eller hörd för jag ser inte tillräckligt bra ut, och ingen kommer att erkänna mig – eller se mig som en jämlik – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på vad andra känner, eller tycker – istället för att jag fokuserar på mig själv och på att uttrycka mig själv här i och som enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp – och pusha mig själv till att ta mig själv ut och bli sedd, hörd, och ge mig själv en plats i och som detta system

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda mitt utseende, och då framförallt mitt hår – för att på så vis begränsa, och hålla mig själv tillbaka – genom att tänka att – jag kan endast röra, uttrycka, och motivera mig själv om mitt hår ser perfekt ut – och om människor i min omvärld erkänner, och definierar mitt utseende såsom att vara ”perfekt” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas – och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att detta är en ursäkt, och någonting jag säger så att jag inte ska behöva driva mig själv igenom min upplevelse av att ”allt kommer att fixa sig” – ”jag behöver inte göra någonting”

Självåtaganden

1. När jag märker att jag känner mig positivt laddad, och upplever att jag ”mår bra” – när jag tittar på mitt hår – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte definiera mig själv utifrån mitt hår – och vara begränsad och styrd av mitt hår – utan jag kan istället styra – och skapa – och uttrycka mig själv här i och som min kropp – med och som de ord jag pratar inom mig själv – genom att leva orden jag pratar i enhet och jämlikhet här; således åtar jag mig själv att leva de ord jag vill leva och sluta tro att min förmåga att leva har någonting att göra med hur mitt hår ser ut

2. När jag märker att jag tänker att jag inte kan uttrycka, motivera, eller röra mig själv effektivt – därför att mitt hår inte ser ut som det ”ska se ut” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är enbart en ursäkt för att jag inte ska röra mig själv – uttrycka mig själv – och leva mitt liv – och att jag således låter mig själv vänta på att leva i tron att mitt liv ska börja någon gång – utan att jag aktivt och medvetet sätter igång att börjar leva – således åtar jag mig själv att sluta fokusera på hur jag ser ut, och hur jag uppfattas av andra – och istället börja leva – börja uttrycka mig själv – och hänga mig själv till att göra det bästa jag kan av mig själv, och detta livet jag har till mitt förfogande

3. När jag märker att jag upplever mig själv instabil, och jag upplever oro inom mig själv, eftersom jag känner mig nervös att jag inte ser ”normal” ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det viktiga är inte hur jag ser ut, utan det viktiga är vem jag är – och hur jag lever – alltså vem jag tillåter mig själv att vara, och vad jag tillåter mig själv at öra med mitt liv – således åtar jag mig själv att sluta vänta på att mitt liv ska ändras så att jag känner mig motiverad att börja leva – alltså sluta vänta på att jag ska se ut på ”rätt sätt” – utan istället acceptera mitt utseende och sedan ta mig an uppgiften att börja leva

4. När jag märker att jag använder mitt hår, och min utseende på det hela taget – såsom en ursäkt för att jag inte ska röra mig själv, applicera, och motivera mig själv till att gå ut i systemet och göra mig själv sedd, och hörd – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är här i detta systemet, och jag har detta livet till mitt förfogande – och det värsta jag kan göra är att slänga bort detta livet genom att vänta på att någonting ska hjälpa mig att transcendera mina upplevelser – istället för att jag aktivt går ut där ute – och ser till att transcendera och stoppa mina upplevelser – således åtar jag mig själv att gå ut där ute – och transcendera mitt skit – och att se till att jag göra mitt liv till någonting magnifikt och effektivt – och någonting att vara stolt över

5. När jag märker att jag använder mitt utseende för att begränsa mig själv, och hålla mig själv tillbaka – genom att tänka att – jag kan endast röra, uttrycka, och motivera mig själv om mitt hår ser perfekt ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är en lögn och någonting jag säger till mig själv för att jag inte ska behöva ändra mig själv – vilket jag inser är fullständigt absurt – för min nuvarande version av och som mig själv är ju ingenting trevligt eller speciellt roligt – och jag kan ju bli och vara så mycket mer än vad jag är förnärvarande – således åtar jag mig själv att verkligen göra mitt liv till någonting magnifikt – och ta mig själv ut från min isolation och rädsla – och istället leva och uttrycka mig själv här

Enhanced by Zemanta

Dag 217: Kroppen Min – Lätt Och Luftigt Hår (Del 4)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 3) på den lista som jag inledde denna bloggserie med.

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med mitt hår – och tänka att jag ska vara glad för att jag har ”lätt och luftigt hår” – och att detta gör mig mer speciell än vad andra människor är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som rädsla för att jag inte ska bli uppskattad, och uppmärksammad för att mitt hår ser snyggt ut – utan att jag istället ska bli uppmärksammad för att mitt hår ser äckligt, och okammat ut

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja imponera på människor i min omvärld med hur mitt hår ser ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga och skapa min upplevelse av och som mig själv utifrån hur mitt hår ser ut – och när andra tycker att mitt hår ser fint ut, och kommenterar på mitt hår att det är mjukt – luft och lätt – att då känna mig positivt laddad, och uppleva det som om att ”allting går på räls” – och att ”jag verkligen har allting som i min ask” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå som stabilitet här – utan att definiera mig själv i förhållande till mitt utseende

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne vari någon tog tag i mitt hår – och kände på det – och uttalade förvånat och lite imponerat att mitt hår var ”väldigt lätt” – och att det var ”luftigt och mjukt” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort mig själv här som mitt andetag – och mig själv som min kropp – och istället för att fokusera på att leva, och uttrycka mig själv här – med och som min kropp – istället bli besatt och kontrollerad av och som detta minnet – och sträva efter att få återuppleva detta minnet

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter att få återuppleva, och återskapa ett minne av och som mig själv där någon tar på mitt hår – och lite förskräckt, och imponerat uttalar att jag har ”mycket mjukt” och ”lätt” hår – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv viktig, överlägsen, och värdefull när någon kommenterar på mitt hår på ett sådant sätt – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att förbli stabil här med och som min kropp – att förbli tyst inom och som mig själv – och inte definiera mig själv utifrån hur jag ser ut, eller hur andra människor tycker att jag ser ut

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag medverkar, interagerar, och kommunicerar med andra människor – att då oroa mig själv, och vara nervös för att de ska fördöma, och ogilla mitt hår – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv utifrån hur jag uppfattar, och tänker att andra värderar mitt hår, och mitt utseende på det hela taget – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och tänka – att jag kan endast vara nöjd med och som mig själv om jag säkerställer att andra människor i min omvärld tycker att jag ser attraktiv, och sexuellt tilltalande ut – och att om de inte gör det – så kan jag inte under några omständigheter uttrycka mig själv i bekvämlighet med och som min mänskliga fysiska kropp här

Självåtaganden

1. När jag märker att jag definierar mig själv i enlighet med mitt hår – och tänker att jag ska vara glad för att jag har ”lätt och luftigt hår” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mitt hår – är mitt hår – och inte mer eller mindre än mitt hår – och således finns det ingenting att känna, tycka, eller uppleva gentemot mitt hår – således åtar jag mig själv att ta hand om mitt hår – och vara medveten om mitt hår – men inte definiera, eller uppleva mig själv utifrån hur mitt hur ser ut

2. När jag märker att jag vill imponera på människor i min omvärld med hur mitt hår ser ut – och jag tillåter och accepterar mig själv att skapa min uppleva av mig själv utifrån hur mitt hår ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – när jag koncentrerar mig på att imponera på andra med mitt hår så glömmer jag bort att leva – och att vara här i detta ögonblick – att gå mitt liv – och att leva varje ögonblick av varje andetag – eftersom jag är så fokuserad på hur jag ser ut, och hur andra uppfattar mitt utseende – således åtar jag mig själv att andas och föra mig själv tillbaka hit – och fokusera på att leva – röra mig själv – interagera – andas – stoppa tankar – och vara medveten om mig själv här i och som min kropp

3. När jag märker att jag medverkar i och som, och definierar mig själv utifrån ett minne där någon tog i mitt hår – och förvånat uttalade att mitt hår var väldigt lätt – luftigt och mjukt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är inte begränsad av ett endast vara ett minne, och att det där minnet säger ingenting om vem jag är – eftersom det är en bild och inte en fysisk verklighet här – och jag är faktiskt i denna fysiska verklighet och inte i någon bild i mitt huvud; således åtar jag mig själv att mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet – att sluta koncentrera mig själv på bilder i mitt huvud – och istället leva i varje andetag – vara närvarande i varje rörelse av och som min kropp – och inte definiera och uppleva mig själv utifrån bilder

4. När jag märker att jag försöker återskapa ett minne av och som mig själv där någon tar på mitt hur, och lite förskräckt, och imponerat uttalar att – ”det där var mjukt, och luftigt!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag är fullt upptagen med att återskapa ett minne då missar jag mig själv här – jag missar att leva – och att vara närvarande här tillsammans med och som min mänskliga fysiska kropp – och det är ju ingenting som jag vill vara med om – för jag vill leva och uttrycka mig själv här; således åtar jag mig själv att sluta försöka återskapa detta minnet och istället fokusera på att leva HÄR – vara medveten HÄR – vara närvarande HÄR

5. När jag interagerar, kommunicerar, och medverkar med andra människor – och jag märker att jag blir nervös, och rädd för att de ska fördöma och ogilla mitt hår – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädslan är onödig – jag kan för det första inte förhindra att någon ogillar, eller fördömer mitt hår – och för det andra är det ortroligt dumt att låta mig själv förtrycka och begränsa mig själv i ett ögonblick för vad någon annan möjligen känner eller inte känner om mig – således åtar jag mig själv att stoppa denna rädslan – och vara bekväm med och som min mänskliga fysiska kropp oavsett hur jag ser ut – eller hur jag tror/upplever att andra uppfattar att jag ser ut

 

Enhanced by Zemanta

Dag 216: Kroppen Min – Snygga Ögonbryn (Del 3)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 2) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag tycker mina mörka ögonbryn ser snygga ut tillsammans med mitt blonda hår.

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och projicera en upplevelse på mina ögonbryn, och mitt blonda hår – och när jag tittar på mina mörka ögonbryn, och mitt blonda hår – att då tänka ”det där ser snyggt ut” – och att ”människor i min omgivning måste tycka att jag ser snygg ut” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är självbegränsande att definiera mig själv utifrån hur jag ser ut – utifrån hur mina ögonbryn ser ut – och att det i princip är som att förminska mig själv – och säga att jag är bara värdig, och relevant när jag ser en bild av mig i spegeln som jag kan tycka är ”snygg”

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån mina ögonbryn, och mitt blonda hår – och när jag tittar mig själv i spegeln att då tänka att – ”det där är jag – jag är den där killen med blont hår, och mörka ögonbryn” – istället för att se, inse och förstå att det finns mer till mig än bara blont hår, och mörka ögonbryn – och att jag inte är definierad, eller begränsad av hur jag ser ut – utan att jag kan leva här i enhet och jämlikhet med min fysiska kropp – såsom själva byggstenarna av min kropp – som i sin natur inte alltid ser ut på ett visst sätt – utan formar sig olika beroende på olika omständigheter

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom tursam – och lyckligt lottad – och tänka att ”ja – det var ju tur att jag fick det här blonda håret, och dessa mörka ögonbrynen” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag är besatt av energi inom mig själv – av att definiera mig själv i förhållande till mitt ansikte – och att se mig själv i förhållande till mitt ansikte – istället för att andas och stoppa alla självdefinitioner som kommer upp inom mig – och stoppa alla energier som antingen är positiva eller negative i förhållande till mitt utseende – och förstå att mitt utseende är endast mitt utseende – ingenting mer eller mindre än det

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att mitt blonda hår består av molekyler vars existens inte begränsad till att vara blont hår – utan kan formas och uttryckas på en mängd olika sätt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det är en lögn att fästa sig vid sitt utseende – eftersom utseende är inte någonting som består – utseende är inte någonting som definierar och bestämmer mig, och någonting som jag kan ta mig med när jag är död – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på det som är substantiellt, stabilt och evigt – och som jag kan stå vid och som i en evighet

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till ett minne – där en av mina släktingar nämnde för min mamma att mitt hår matchade vackert med mina ögonbryn, och att detta gjorde att jag såg vacker ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till detta minne – och tänka att ”ja det stämmer – jag är vacker på grund av mina mörka ögonbryn, och mitt blonda hår” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att inte begränsa mig själv i idéer om att vara vacker, eller ful – utan istället leva här i varje andetag – och varje ögonblick – fullständigt och utan någon begränsande definition av mig själv som håller mig tillbaka

Självåtaganden

1. När jag märker att jag projicerar en positiv upplevelse på mina ögonbryn, och mitt blonda hår – genom att tänka att ”det där ser snyggt ut, och att människor i min omgivning måste tycka jag ser snygg ut” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mitt hår, och mina ögonbryn definierar inte vem jag är – det bestämmer inte hur jag ska uppleva mig själv, och de är inte av något värde för mig i fråga om hur de ser ut – således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till mitt blonda hår, och mina mörka ögonbryn – och istället leva och uttrycka mig själv utan självdefinitioner, och idéer om själv – som ETT andetag – färsk och ny i varje ögonblick

2. När jag märker att jag definierar mig själv utifrån mina ögonbryn, och mitt blonda hår – och tittar mig själv i spegeln och tänker att ”det där är jag – jag är den där killen med blont hår, och mörka ögonbryn” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är inte ”den där killen” – utan jag är här – som min kropp – som inte är begränsad av att ha precis denna form som jag för tillfället ser i spegeln – utan som kan ta alla slags former och uttryck – jord – gräs – träd – moln – och vatten; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå en och jämlik med själva beståndsdelarna av min mänskliga fysiska kropp – istället för att tänka på hur min kropp ser ut i en spegel

3. När jag märker att jag definierar, och tänker om mig själv att jag är tursam – och lycklig lottad – på grund av  att jag har blont hår, och mörka ögonbryn – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår vilket överdrivet värde som jag projicerat på bilden av mina ögonbryn och mitt blonda hår – jag har gjort dessa punkter till mina gudar som jag dyrkar, och skyddar – i tron att om de försvinner så försvinner även jag; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att försvinna om mitt hår försvinner – och se att jag förblir kvar här – det är den enkla sanningen – och jag försvinner endast när jag bestämmer mig själv för att försvinna och inte vara medveten – närvarande – här

4. När jag ser och märker att jag definierar mig själv utifrån mitt hår – och jag håller på att tänka om saker i förhållande till mitt hår, och mina ögonbryn – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag – och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag ändå kommer att dö – och min kropp kommer att förmultna till jord – således är utseende en lögn utifrån det perspektivet att man inte kan fästa sig, och definiera vem man är utifrån ett utseende – eftersom utseende är aldrig något bestående och evigt; således åtar jag mig själv att inte fästa och definiera mig själv utifrån sådana saker som inte är bestående – och bevisbart eviga – eftersom dessa saker inte tillitsfulla

5. När jag märker att jag medverkar i och som ett minne där en av mina släktingar sa till min mamma att jag såg vacker ut p.g.a. av mitt blonda hår i kombination med mina mörka ögonbryn – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta minnet säger ingenting om vem jag är – det säger ingenting om vad det innebär att leva – och ändå har jag gett detta minnet sån stor makt över mig att definiera vem jag är och hur jag upplever mig själv – det är inte sunt förnuft; således åtar jag mig själv att sluta hålla kvar vid detta minnet – och istället leva här i varje andetag och inte hålla kvar vid ett förflutet – och inte heller projicera en framtid och en idé om vem jag är framåt i tiden

Enhanced by Zemanta