Tag Archives: tid

Dag 376: Hjälpsamhet

Hjälpsamhet för mig har varit ett problematiskt koncept i vissa situationer. När det handlar om arbete och pengar, då har jag aldrig haft några svårigheter. I mitt privatliv däremot har jag haft en tendens att inte vilja hjälpa till. Det har naturligtvis inte varit en särskilt uppskattad förmåga, varför jag nu har bestämt mig för att ändra på den saken. Jag vill alltså bli mer hjälpsam.

Under årens lopp, och då jag gått denna processen, har jag funnit ett antal verktyg, som gång efter annan bevisat sig vara verkningsfulla när det gäller att ändra mindre tilltalande karaktärsdrag. Ett relativt nytt verktyg jag stött på är att “omdefiniera ord”. I grund och botten handlar det om att ta ett ord, se på hur man har levt det, och sedan förändra ens förhållande till det. Och ofta finns det något problematiskt i ens ursprungliga förhållande till ordet, som varit orsaken till att man upplevt svårigheter.

Inom ramen för denna bloggen ska jag därför omdefiniera ordet “hjälpsam”.

Hur jag har levt ordet hjälpsam hittills

Vad beträffar ordet hjälpsam kan jag inledningsvis notera att jag har ett negativt förhållande mot det. Jag associerar hjälpsamhet med att vara undfallande och eftergiven. Alltså, man gör någonting man egentligen inte vill göra, för att man inte riktigt vågar säga ifrån. I min ungdom brukade min mamma ofta fråga mig om hjälp, och ville flera gånger att jag genast skulle hjälpa till. Det var någonting som störde mig, för jag var för det mesta uppslukad av något annat. Därför brukade jag kämpa emot när jag blev tillfrågad om att hjälpa. Det hjälpte sällan, eftersom min mamma då med hot och tvång rättade in mig i ledet. Hjälpsamhet för mig blev alltså något jag kopplade till obehag, dvs. att jag måste ge upp något som jag tycker om för att göra någonting jag ogillar.

I dagsläget kan jag se att hjälpsamhet handlar om mycket mer än ge upp på något jag tycker är roligt.

Hur hjälpsamhet definieras i ordboken

“Som gärna hjälper till, tjänstvillig”

Ljuda ordet

Yelp-sam
Yeah-Pe-Sam
Gäller-Precis-Samma
Jälp-Sam
Jag-Är-Inte-Ensam

Kreativ skrivning

Ljudet “Jag-Är-Inte-Ensam” tycker jag på ett bra sätt sammanfattar essensen i ordet hjälpsam. Att hjälpa handlar, i vart fall i flertalet fall, om att ge av sig själv och sin tid till någon annan. För att kunna det måste man, till att börja med, erkänna en annans existens – man måste SE personen i fråga. Om man ser sig själv som ensam, den ende av vikt och värde – då blir det svårt att vara hjälpsam. I hjälpsamhet finns därför ingen egocentrism.

Visserligen kan det också vara som så att man hjälper sig själv. Även där blir dock ljudet “Jag-Är-Inte-Ensam” viktigt – fast då kommer man till sin egen undsättning. Man bestämmer sig för att man betyder något, för att man är värd hjälp och understöd, och sedan agerar man i enlighet därmed.

Jag är inte ensam, jag är ingen självständig och isolerad ö, utan jag finns bland andra människor. Därför är hjälpsamhet en naturlig del av livet tillsammans med andra. Avsaknad av hjälpsamhet skapar konflikt, inte bara med andra människor utan också inom mig själv. Det leder till att jag isolerar mig själv och blir snål med min tid, samt börjar tänka på vad som är rättvist och vad som inte är det. Ett förhållande till andra där jag inte ser mig som en ensam individ, bland andra ensamma individer, utan där vi i stället är ett lag, vars individer endast kan nå sin högsta potential genom att samarbeta, är mycket mer givande.

Omdefinition

Att investera av min tid och min kraft i andra människor genom att ge såsom jag själv skulle vilja ta emot, eftersom jag vet jag inte är här ensam och att vi inte kan bli vårt personliga bästa utan att hjälpas åt.

Advertisements

Dag 374: Produktivitetshets

Mycket i dagens samhälle, nästan allt i princip, värderas enligt ord såsom ekonomi (dvs. konsten att hushålla med begränsade resurser), effektivitet, och produktivitet. Hela vårt arbetsliv har besmittats av denna typ av mentalitet – produktionsmentaliteten. Jag har dock mer förståelse för att vi närmar oss våra arbeten med utgångspunkten att få så mycket gjort som möjligt, för i dagens ekonomi är det många gånger vad som krävs för att få saker och ting att gå runt. MEN – det är tydligt att vi också låter denna produktionshets existera i våra privatliv, i våra familjeliv, i våra relationer med varandra, med våra barn – och det är problematiskt.

På något sätt har vi kommit fram till slutsatsen att desto mer vi gör i livet, desto mer vi producerar, desto mer vi hinner med, desto bättre är, desto mer framgångsrika kan vi känna oss själva, desto nöjdare kan vi tillåta oss själv att vara. Men hela tiden i bakgrunden ligger den där känslan av att vi måste göra mer, hitta på ett till projekt, driva den där saken snabbare, fortare, bättre – och det hela leder till att vi aldrig riktigt låter oss själva koppla av – någonsin. Det är uppenbarligen inte någonting som är bra för oss.

Produktionsmentaliteten har också andra massiva svagheter, och den som framträder tydligast är själva utgångspunkten, eller det som oftast är utgångspunkten för vår produktionshets. Det rör sig om en ångest, en ångest för att vi själva, personligen, inte kommer leva det livet vi önskar – vilket leder till att de beslut vi tar, vår riktning, och hur vi väljer vad som ska produceras, när och hur – det är beslut vi tar endast med oss själva i beaktande. Väldigt få människor tittar på hur de kan tillägna sina liv, och sig själva till andra, och vara av faktisk nytta för denna världen på ett existentiellt plan. Allt som oftast drivs vi framåt av vårt egenintresse, vår ångest inför att inte hinna med att leva så mycket som möjligt, att känna av så mycket som möjligt, och att maximera vårt liv så mycket som det bara går.

Mentaliteten om att vårt värde mäts utifrån hur mycket vi producerar/gör/hinner med är en av 2000-talets folksjukdomar. En sjukdom som gör att vi förlorar kontakt med oss själva, och vad som är av sant värde i våra liv. För min egen del har jag kommit till insikten om att produktionsstress endast är någonting som kan existera inom mig när det finns ett egenintresse – när det finns ett begär inom mig om att JAG ska få uppleva något, JAG ska få känna något, JAG ska få klara något, JAG ska få göra något. Därför är en av lösningarna, för att komma ur produktionsstress, och hetsen att hinna med, att i stället lägga fokus på VAD JAG KAN GÖRA FÖR ANDRA – Vad kan jag ge till andra? Vad slags mervärde kan jag skapa i detta liv? Hur kan jag verkligen assistera och stötta i skapandet av ett liv som är bäst för alla?

När man lever och rör sig från en sådan utgångspunkt försvinner stress, och rädsla – för det handlar inte längre om ens egen överlevnad. Det handlar om vad man kan skapa för andra, och vad man kan göra för att förbättra livet för alla. Och det är verkligen befriande att för en gångs skull sluta bry sig om sig själv, sin egen individualitet, sina egna mål, sina egna hopp, begär, och önskningar, och i stället se till helheten, se utanför sig själv, och fråga sig själv: Var och hur är det som jag kan ge andra ett sant värde?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv framåt i livet utifrån en känsla och upplevelse av stress, att jag måste hinna med så mycket som möjligt, jag måste göra så mycket som möjligt och så snabbt som möjligt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stanna upp, att sakta, och fråga mig själv, men vad är meningen med det här egentligen? Behöver jag verkligen leva på detta sätt? Är det verkligen tvunget att mitt liv måste vara denna kampen för att hinna med eller kan jag göra någonting annat med mig själv och mitt liv?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag stressar för att hinna med? Är det verkligen värt att stressa för att hinna med saker? För jag upplever ju ändå inte ögonblicket i sin helhet när ena halvan av mig redan är på väg någon annanstans, och redan stressar för att få klart någonting annat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att lösningen på det här problemet, är att förstå att livet inte kan mätas i produktion, i kvantitet, det kan inte mätas i hur mycket jag får gjort

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att livet inte kan mätas i hur mycket jag skapat, och gjort, under min tid på denna jordytan – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället mäta mig själv, och mitt liv, utifrån vem jag är, utifrån hur väl jag tar hand om mig själv och andra, utifrån hur jag behandlar mig själv och andra, utifrån vem jag är i detta livet, min utgångspunkt, och det syftet som jag gett till mig själv, och som jag beslutat mig själv för att leva, och följa, och skapa utifrån i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att stress, och rädsla på ett djupt plan, kommer från en känsla av otillräcklighet, och orsakas av en för stor fokus på ens eget liv, på ens egen individualitet, där allt som spelar roll är hur väl man själv kommer att lyckas med sin framtid, och sina drömmar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta, att långsamt gå min dag framåt, och fråga mig själv, samt uppriktigt leva inom och som mig själv, beslutet, att ge till andra såsom jag själv vill ta emot, att vara för andra såsom jag vill att andra ska vara för mig, att ge mig själv till en sak som är större än bara mitt eget liv, och uppriktigt bry mig själv om andra skapelser såsom människor, djur och natur

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur det är ruset, upplevelsen av att vara stressad, och att man hela tiden springer genom livet, att detta får en att faktiskt negligera viktiga delar av ens liv, och att det får en att inte riktigt leva, inte riktigt expandera, för man är aldrig, man tar inte del av de möjligheter som finns, man tar inte del av de saker som är runtomkring, utan allt handlar istället om att bli någon, för någon framtid där ute, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta ner, och att ge mig själv tid varje dag till att expandera, till att vara i ögonblicket, till att ta del av vad som är här, och sluta existera i mitt sinne, där jag måste få så mycket färdigt på så kort tid som möjligt

Självåtaganden

När jag märker att jag stressar, och rusar inom mig själv, och att jag vill undvika att ta tag i och göra saker som jag vet är bra för mig, för att jag känner att jag inte har tid, för att jag känner att jag inte kommer få tillräckligt många saker gjorda om jag gör vad jag ser är bra för mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och jag åtar mig själv att göra det jag ser är bra för mig, att släppa känslan av att jag måste rusa genom livet, och i stället ta del av vad som erbjuds och ges i detta ögonblick här

Jag åtar mig själv att sakta ner, att leva och ta del av vad som är här i ögonblicket, och att förstå att jag missar så mycket, när jag hela tiden existerar i en stress, och i en upplevelse av att jag måste klara av så mycket som möjligt, på så kort tid som möjligt, således åtar jag mig själv att sluta rusa genom livet, och ta mig själv tid här, ge mig själv tid till att lära mig nya saker, till att göra sådant jag tycker är roligt, till att hantera och bry mig om min omedelbara verklighet, till att lägga ned tid i mina relationer, mitt boende, och min kropp, och verkligen bry mig om saker och ting, och ge det tid

När jag märker att jag rusar genom min dag, för att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag rusar för att hinna med så mycket som möjligt, då lever jag inte, så det spelar ingen roll vad jag hinner med, för jag är ändå inte här, jag tar inte del av livet, jag låter mig själv inte uppleva, och lukta på blommorna, således åtar jag mig själv att ändra min livsstil, att sluta rusa, och försöka hinna med så mycket möjligt, och i stället VARA MED HÄR, således – i stället för att hinna med – VARA MED

Dag 359: Kvalité framför kvantitet

Ett skapande element av stress som jag lagt märke till är tendensen att vilja göra så mycket som möjligt, att få så många saker gjorda som bara går att få gjorda på så kort tid som möjligt – och det är någonting som för min egen del brukar komma upp inom mig på morgonen när jag går igenom min morgonrutin.

Ett exempel är att jag går upp, sätter på kaffe, gör min frukost – sedan börjar spana på klockan – och jag ser att jag inte har särskilt mycket tid kvar innan jag ska gå. Då kryper den här stressen upp inom mig, för jag hade ju planerat att jag minst skulle hinna med tre andra saker utöver att dricka kaffe och äta frukost, vad ska jag nu göra?

Problemet har alltså att göra med hur jag förväntar mig att jag ska hinna med att under en viss tidsrymd hantera en viss mängd ansvar och åtaganden – men den faktiska tiden till mitt förfogande passar inte in i min planering och samstämmer inte med mina förväntningar om vad jag borde hinna med – det i sin tur skapar stress.

Essensen av stress i det här fallet är alltså förhoppningen om att kunna hinna med mer än vad jag kan hinna med – förhoppningen om att bli färdig med mina åtaganden och sedan kunna röra mig själv till nästa del i mitt liv, till nästa ansvar, och nästa åtaganden, och få mer saker gjorda, producera mer, vara mer effektiv och spara mer tid. Men vad jag ser är att jag genom att leva på ett sådant sätt faktiskt går miste om att livet, och om min fysiska verklighet HÄR – för istället för att vara närvarande och medveten om hur min verklighet rör sig, hur jag själv mår, närvarande i de små sakerna i min värld – så springer jag igenom alltihopa i förhoppningen om att komma till nästa del så snabbt som möjligt.

En del av anledningen till varför jag gör detta är för att jag ser det som någonting positivt och värdefullt att hinna med så många saker som bara möjligt, att det i sig självt ger mig ett mervärde – men det omvända stämmer bättre. Vad som faktiskt skapar mervärde är när jag låter mig själv vara HÄR – närvarande och medveten om vad det är som jag håller på med. När jag faktiskt investerar mig själv i vad jag gör, jag ger det min fulla uppmärksamhet, det är så jag hanterar mina dagliga åtaganden och ansvar effektivt – det är på så vis jag får det resultatet jag önskar.

Därför är någonting som jag ser att jag måste träna, och framförallt under morgontimmarna, att sakta ner, att vara tillfreds med att bara hinna med att göra några få saker innan jag måste bege mig, men att då göra de få sakerna som jag hinner med, effektivt, specifikt, och med närvaro och noggrannhet. På så vis skapar jag kvalité istället för kvantitet – jag skapar substans istället för en utspädd tillvaro – jag skapar värde istället för ett skenbart värde – och framförallt – jag förhindrar stress genom att jag helt enkelt låter mig själv röra mig och arbeta med vad som är här i den utsträckning som tiden tillåter.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte under morgontimmarna och när jag går upp – att sakta ner mig själv och låta mig göra och hantera en sak i taget – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en produktivitets- och effektivitetskaraktär – där jag tror att jag skapar värde och substans i min värld genom att hinna med så många saker som möjligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det enda jag skapar är ett skenbart värde – jag skapar kvantitet istället för kvalitét

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på kvalitét istället för kvantitet – att lägga mitt fokus några få aspekter eller saker och sedan göra dessa effektivt och med fokus på att skapa så bra kvalité som möjligt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den här tendensen inom mig själv att vilja göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt är ett utflöde av den moderna idén om vad värde är – där tydligen desto fler saker man äger – desto fler saker man gör – desto mer värde skapar man – istället för att se, inse och förstå att riktigt värde och riktig substans ligger i kvalité och inte i kvantitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera fokus på kvantitet istället för kvalitét – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta den här personligheten och idén genomsyra mina handlingar – och mitt sätt att leva – där jag tror att desto mer jag gör av någonting – desto mer tid jag lägger ner på det – eller desto oftare jag gör det – eller desto fler gånger jag gör det – desto bättre blir det – istället för att se, inse och förstå att om jag inte gör någonting med närvaro – i medvetenhet – genom att vara här med vad jag gör – så är det i praktiken ingenting värt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag levt mitt liv från denna kvantitetsidé – vilket visar sig i hur jag närmar mig saker i mitt liv – t.ex. i hur jag närmar mig mina studier – där jag tänker att för att kunna producera ett effektivt studieresultat måste jag lägga ner si och så mycket tid varje dag – jag måste t.ex. studera 8 timmar om dagen – och för att kunna röra mig själv framåt i min process och skapa mig själv måste jag lägga ner en viss tid på det varje dag – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det faktiskt inte är så mycket mängden tid som spelar roll – utan istället kvalitén på den tid jag lägger ned – hur noggrann jag är – hur mån jag är om vad jag gör – hur närvarande jag är i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé att desto mer jag gör – desto mer värde skapar jag – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att under morgontimmarna driva och pressa mig själv i stress i ett försök att hinna med och klara av så mycket som möjligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns andra saker att ta i beaktande vid min rörelse i denna världen – att det finns andra variabler som avgör hur jag skapar värde och vad som är värde – och att det är någonting som går att se tydligt i kvalitén på produkter – där en produkt som skapats med mer möda och omtanke håller längre än en produkt som skapats snabbt och med minsta möjliga resursförbrukning – det är samma med mig själv och vad jag skapar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lägga fokus på att det jag gör i ögonblicket är någonting som jag gör tillfullo och med hela min kropp – med hela min närvaro – någonting som jag lägger ner hela mig själv i och som – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta det vara min utgångspunkt oavsett vad jag gör – att som jag håller på med här just nu är vad jag gör tillfullo – och att jag således inte existerar i en polariserad separation inom mig själv mellan vad jag vill och hoppas kunna göra – och vad jag håller på med just nu för tillfället

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag påbörjar min dag – och ser framför mig vad jag ska göra under dagen – att då lägga upp min tid på så vis att jag kan i tillräcklig utsträckning ta hand om de ansvar och åtaganden som jag har – och såldes inte ta på mig själv mer, eller försöka mer än vad den tiden jag har tillåter – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att det är just denna aspekten av att inte i tillräcklig utsträckning beakta den tiden jag faktiskt har – och planera mitt liv realistiskt och i enlighet med vad som är fysiskt möjligt som är en viktig del av det som skapar stress inom mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag låter mig själv röra mig naturligt med och som den tid jag har – och göra det som är framför mig – kommer jag antagligen att hinna med att göra mindre, lägga ner mindre tid på olika slags projekt – MEN – det jag gör kommer att hålla en mycket högre kvalitét – det jag gör kommer att vara någonting som jag kan vara stolt över och ta mig med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det här senare sättet att leva på – där jag lever för kvalitét – och där jag ger mig själv tillräcklig tid för att påbörja och avsluta min ansvar och åtaganden – att det är ett mycket hälsosammare och fullgörande sätt att leva på – helt enkelt för att jag fullgör mina åtaganden – och gör vad som är framför mig tillfullo och inte halvdant bara för att hinna med det

Självåtaganden

När jag märker att jag vill stressa, att jag vill forcera för att hinna med så mycket som jag bara kan, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag försöker forcera och hinna med så mycket som bara är möjligt – att jag då komprometterar alla de saker jag gör – att de punkter som jag hanterar blir av sämre kvalité och att jag inte heller är medveten och närvarande med vad det är jag håller på med – således åtar jag mig själv att när det händer – att släppa taget om att försöka få alla de där sakerna jag inbillar mig i mitt sinne gjorda – och istället fokusera på att göra några få saker som jag med säkerhet vet att jag kan göra utan att kompromettera kvalitén – och jag åtar mig själv att således omstrukturera mitt schema och min plan till att vara förenlig med denna fysiska värld och mina förutsättningar

När jag märker att jag stressar, och vill snabba på för att bli klar så snabbt som möjligt så att jag kan hinna vidare till nästa del, och nästa sak på min lista, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag går in i och motiverar mig själv utifrån denna stress, och ångesten, ja då skapar jag saker som saknar kvalité, jag skapar saker som saknar själ och substans – och således åtar jag mig själv att istället fokusera på kvalité  – att fokusera på att det jag gör verkligen har substans – att jag ger mig själv till vad jag gör – och att jag tillfullo är här och investerar mig själv i vad jag gör – och således åtar jag mig själv att göra några få saker riktigt bra – istället för att göra en mängd saker undermåligt

Dag 354: Tidsnöd

När jag sitter och gör någonting där jag måste koncentrera mig mycket för att kunna nå någon slags framgång, t.ex. när jag sitter och pluggar, har jag en tendens att gå in i en slags isolation. Jag låser helt enkelt ute omvärlden för den “stör mig” – och när någonting sedan kommer in och önskar uppmärksamhet blir jag irriterad och arg.

Det hände idag när jag satt och pluggade och min partner ringde mig – hon undrade om jag kunde hjälpa henne att bära in matvarukassar. Till en början ville jag säga nej och säga: ”Jag pluggar, har inte tid!” – men jag beslutade mig trots allt för att gå och hjälpa till. Men jag märkte att jag var irriterad, och kände mig en aning utnyttjad av min partner, och som om att hon inte i tillräcklig mån tog i beaktning att jag pluggar inför min tentamen och därför borde få lämnas ifred.

När situationen var över och jag tittade tillbaka kunde jag konstatera två saker. För det första hade jag tillräckligt med tid för att gå och hjälpa min partner, och bara för att jag avbröt mina studier ett kort tag betyder ju inte att jag är oförmögen att komma tillbaka till dem när jag är klar. För det andra märkte jag att det som höll mig kvar i den där isolationen, och känslan av att jag inte har tid att hjälpa till, var stress och ångest – jag ville inte ”slösa” bort min tid – men faktum är att jag inte hade slösat bort min tid för att hjälpa en annan bära in mat är ju faktiskt något praktiskt, ändamålsenligt och produktivt. Det är alltså intressant att se att mina reaktioner inte har någon faktisk bäring i denna fysiska verklighet – de är helt och hållet mentala idéer och definitioner om hur världen fungerar.

Reaktionen som jag kommer arbeta med i denna blogg är alltså den irritation som kommer upp inom mig när jag känner mig pressad att färdigställa något och någon dyker upp och begär min uppmärksamhet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och irriterad när någon närmar sig mig och vill ha min uppmärksam när jag sitter och gör någonting som jag behöver koncentrera mig på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag studerar, arbetar eller på något annat sätt koncentrerar för att skapa någonting, eller hinna med någonting, att då gå in i och som en reaktion och upplevelse av stress, och ångest, och motivera mig själv ifrån denna anspänning inom mig själv att jag måste bli klar, och jag måste producera ett visst slags resultat inom en viss fastlagd tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag rör och motiverar mig själv med utgångspunkt i denna anspänningen skapar jag konsekvenser för mig själv, där jag upplever det som en strid, och som ett slöseri med tid att gå upp och hjälpa en annan, eller låta mig själv ta ett ögonblick att vara med mina katter, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att närma och gå mina ansvar – mina åtaganden – med och som mitt andetag – med och som min kropp – och inte låta mig själv bli besatt i en stress- och tidsnödskaraktär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en tidsnödskaraktär som jag går in i och rör mig själv utifrån – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra denna tidsnödskaraktär till min normala livsstil – där jag inte tillåter mig själv att hjälpa en annan att bära in matvarukassar, att låta mig själv vara lita med mina katter, att låta mig själv göra en kopp kaffe, eller gå och vila mig, för jag känner det som om att detta vore ett slöseri på min tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är ett slöseri med tid att spendera tid med mina katter, eller att hjälpa min partner bära in matvarukassar, och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapat en mycket begränsad definition av slöseri, där jag ser slöseri såsom att vara allt som inte låter mig själv tjäna mer pengar, och säkerställa min position i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad och frustrerad när någon ber mig att göra någonting, när jag tycker mig själv utföra någonting annat under tidspress – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en upplevelse av att vara under tidspress, och av att vara i tidsnöd – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapar konsekvenser för mig själv när jag går in i denna karaktären och låter den styra och kontrollera mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag studerar, eller gör något slags arbete, någonting som har med pengar att göra, att då gå in i en tidspress och tidsnödskaraktär – där jag upplever det som om att jag måste vara så effektiv och sparsam som möjligt med den tiden jag har – och nyttja exakt alla sekunder till sin maximala omfattning – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig att studera och att jobba från en utgångspunkt av att ta det mer lugnt – och vara mer avslappnad

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att förstå att den tidspress och tidsnöd jag upplever inte är faktisk och riktig – utan att den är en fiktion som jag skapat genom att medverka i ångest och rädsla inför min framtid – och inför hur jag ska skapa mitt liv i denna världen – således åtar jag mig själv att när mina katter eller min partner vill ha uppmärksamhet emedan jag studerar, eller gör någonting annat som kräver min koncentration, att då släppa taget om mina studier, eller mitt jobb ett tag, och vara med katterna eller min partner – och förstå att det komprometterar inte mig för jag har tillräckligt med tid

När jag märker att jag går in tidsnödskaraktären – vilket jag kan känna genom att jag andas snabbare, jag tänker mer på vad jag ska göra och hur jag ska göra det, jag börjar titta på klockan för att se att jag hinner med och är i fas med mitt schema, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att andas djupt ut och in – och slappna av i min kropp – och på en fysisk praktisk nivå sakta ner mig själv och mitt tempo – och låta mig själv mjukt följa med i dagens ansvar och åtaganden – och inte göra det till en tidsnödssituation

Dag 342: För Många Saker Att Göra, För Lite Tid

Från tid till annan dyker en projektion upp inom mig, i vilken jag tar mina åtaganden som jag har och skjuter dem framför mig in i framtiden, och jag föreställer mig hur mycket, eller hur lite saker jag har att göra på en viss tid någon gång i framtiden. Denna projektion leder mig sedan in i en rädsla, och ångest, och jag börjar oroa mig för att jag i framtiden inte kommer att ha tillräckligt med tid för att hantera, och gå igenom alla mina åtaganden, alla mina processer, och allt det som jag bestämt mig för att göra.

Det är intressant att ifrågasätta denna upplevelse, för faktum är att jag ännu inte befinner mig i framtiden, och jag vet ännu inte hur mycket tid ett visst åtagande kommer ta i bruk, jag vet ännu inte om jag kommer ha för lite tid, och dessutom, om jag nu skulle få för lite tid, gör det verkligen någonting? Är det inte någonting som jag, om nu det skulle uppstå en tidsbrist i min värld, kan finna en lösning på och korrigera? Jo, naturligtvis skulle jag det – och det visar hur meningslöst det är att försöka lösa och fundera på problem som ännu inte existerar annat än en rädsla i mitt sinne, och hur jag istället skulle kunna använda min tid, och min energi till att hantera och gå igenom de punkter som är relevanta och viktiga för mig att hantera i mitt dagliga liv, som faktiskt utgör riktiga punkter, och som jag måste finna en lösning på för att min värld ska flyta framåt effektivt, och smärtfritt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fundera på hur mycket saker jag har att göra i mitt huvud, och tänka på att jag kanske inte kommer ha den tiden som krävs för att kunna ta mig an och effektivt hantera alla mina ansvar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur denna oro är helt onödig, eftersom faktum är att det inte har någon betydelse om jag kommer att ha för lite tid i min framtid, eftersom det är någonting som jag måste hantera och dirigera i det ögonblicket om punkten öppnar upp sig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv vandra in i mitt sinne, in i tankar om min framtid, där jag föreställer mig en framtid i vilken jag inte kommer att ha tillräckligt med tid för att hantera och effektivt gå alla de ansvar som jag tagit på mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur denna fruktan är onödig, eftersom det inte är någonting som jag kan hantera, eller göra någonting åt här, och om jag i framtiden märker att jag inte har tillräckligt med tid för att hantera alla mina olika ansvar, ja, då är det någonting som jag får hantera då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i och nära tankar av rädslan och fruktan inom mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur obefogade och orealistiska mina tankar är, och hur de ofta behandlar någon slags del av livet som jag inte kan kontrollera, eller styra, och som det därför är helt onödigt att jag tänker på eller har åsikter om, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att applicera den enkla lösningen att jag går HÄR med mig själv i och som varje andetag, och att jag hanterar de ansvar jag har här och planerar min tid därefter, och inte låter mig själv känna fruktan och ångest inför vad som kan tänkas ske i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv spendera tid i och som tanken, ”i framtiden kommer jag nog att ha mycket mindre tid än vad jag har för tillfället” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva och applicera och röra mig själv HÄR i detta ögonblick och arbeta med vad som är här – och således inte fantisera om eller oroa mig själv för vad som ska hända i framtiden, eftersom faktum är att framtiden ännu inte är här och att det således inte här någonting som jag har full kontroll och riktning över utan endast någonting som jag tillfullo kan hantera när den dagen kommer – när den situationen uppstår – och när den punkten kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda denna typ av rädsla för att begränsa mig själv och hålla mig själv tillbaka från att gå vissa slags projekt och åtaganden, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att t.ex. hålla mig själv tillbaka från att studera vissa ämnen, eller ta mig an vissa slags uppgifter och åtaganden, eller göra vissa slags projekt, eftersom jag inom mig själv tänker att jag inte kommer att ha tillräckligt med tid, och jag inte att ha tillräckligt med utrymme, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är en bedömning som jag gör i mitt sinne, i och som rädsla, och att jag inte bedömer HÄR med och som min fysiska kropp, i min fysiska verklighet, hur mycket jag kan ta mig själv an, och hur mycket jag faktiskt kan göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att de rädslor, och den ångest som dyker upp i mitt sinne i förhållande till framtiden är en korrekt och sanningsenlig bild av hur framtiden är, och mitt liv fungerar, och att jag således måste följa denna rädslan när den kommer upp inom mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna rädslan faktiskt inte är en del av verkligheten, och att den inte ger mig dessa perfekta, underbara, och korrekta insikter om hur saker och ting fungerar, utan att det faktiskt bara rör sig om min fantasi, och min ångest som spelar mig ett spratt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att föra mig själv tillbaka till och som min mänskliga fysiska kropp, och stabilisera mig själv HÄR med vad det är jag gör, och leva mitt liv HÄR i och som min fysiska verklighet, och se att det är min fysiska kropp, och min fysiska verklighet som jag kan lita på, inte sinnet, inte rädsla, inte vad som dyker upp inom och som mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och hålla mig själv tillbaka från att expandera, och växa, genom att gå in i och som en fruktan inför vad jag kommer att ha tid med, och vad jag inte kommer att ha tid med, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna fruktan inte är reell, jag har faktiskt inte prövat om jag har tid eller inte i och som min fysiska verklighet, utan det är ett antagande som jag gör i mitt sinne, någonting som jag bara tror är fallet och inte någonting som faktiskt är så, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv i och som min fysiska verklighet, och disciplinera mig själv till att endast ge vikt och värde åt det som är fysiskt och faktiskt här i detta ögonblick, och det som jag kan bekräfta för mig själv genom att praktiskt kontrollera och leva punkten

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i fruktan inför framtiden, och tänker något i stil med att ”jag inte kommer att ha tid i framtiden” – eller att ”jag inte kommer att kunna göra vad jag vill göra eftersom jag kommer tvingas arbeta så mycket” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädsla är irrelevant, att det inte är någonting som jag kan göra åt i dagsläget, och således är det ingen mening med att jag funderar eller tänker på hur mycket tid som jag kanske kommer ha, eller inte kommer ha i framtiden; således åtar jag mig själv att andas och föra mig själv tillbaka HIT – och arbeta med mig själv HÄR – och hantera, dirigera, och leva mitt liv med vad som är här i detta ögonblick och konstruera mitt liv därefter

När jag märker att jag vill ta ett beslut, eller ändra min riktning i livet, på basis av en fantasi, eller en upplevelse som dyker upp inom mig, såsom rädsla, eller ångest inför att jag inte kommer att ha tillräckligt med tid i mitt liv om jag tar mig an en viss slags punkt, eller följer ett visst projekt till sin ände, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på dessa emotioner och upplevelser som dyker upp inom mig, att jag inte kan lita på vad jag känner, och vad jag tänker, utan att det enda jag faktiskt kan förlita mig på är den fysiska kontroll jag kan utöva med min kropp och genom att leva en punkt direkt och omedelbart här, och således åtar jag mig själv att lägga den fysiska återkoppling som grund för min beslut av hur jag ska leva och hur jag ska röra mig själv i och som min värld

Dag 251: Kroppen Min – En Mindre Extraordinär Rumpa (Del 38)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker att mina skinkor ibland ser för slappa ut.

Kom ihåg att syftet med dessa skriverier är att släppa taget om, och förändra min inre natur av att se på min kropp med fördömande, och utseendefixerade ögon – vare sig upplevelsen, eller fördömandet är positivt, eller negativt. Således förändrar jag mig själv här genom mina skriverier att se på min kropp på ett nytt, konstruktivt, och gynnande sätt som inte föranleder missnöje, jämförelser, eller andra typer av psykologiska problem.

Självförlåtelse

460x0(ByWidth_TopLeft_Transparent_True)1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett fördömande gentemot min rumpa, och tänka att min rumpa, och dess tillhörande skinkor ser för slappa ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se min kropp utifrån ett polariserat synsätt, där jag tittar på min kropp med hjälp av de tankar såsom fördömanden som dyker upp inom mig i mitt huvud – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utan att ifrågasätta – helt, och fullständigt lita på vad som dyker upp i mitt huvud, och tro att bara för att en tanke i mitt huvud säger att mina skinkor är för slappa – att detta därför måste stämma

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tittar på mig själv i spegeln, att gå in i ett kontemplativt tillstånd – där jag funderar på vilka delar av min kropp som är godkända, och hur andra människor möjligtvis ser på min kropp – och om min kropp står sig gentemot andra människors kroppar skönhetsmässigt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta se, och definiera min kropp utifrån idéer om skönhet, idéer om perfektion, idéer om vad som är snyggt, och fult – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå en och jämlik med min kropp när jag tittar på mig i spegeln – och alltså inte fördöma min kropp utan istället uppleva och vara här med min kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att det är bra när kroppen ser ”hård” och ”stark” ut – och tro att det är snyggt när kroppen har stora muskler – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta varför en sådan idé existerar inom mig – är det ens min idé? Är det ens jag som säger inom mig själv att kroppen bör ha dessa kvalitéer? En sak som är säker är att jag inte har kommit på dessa, och i medvetenhet skapat dessa idéer om skönhet – eftersom det är någonting som jag lärt mig; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig om – och lära mig att se mig själv, och människor – bortom den kroppsliga bilden – och istället se vem, och vilka de är såsom levande individer

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vilja se, och erkänna det faktum att mitt utseende inte definierar vem jag är – och att jag som en levande individ inte är bestämd av hur jag ser ut – utan att jag är här såsom en levande individ som andas, och upplever, och uttrycker mig själv i denna verklighet – oavsett mitt utseende; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur begränsande, och ytligt det är att fokusera på utseende – när utseende faktiskt inte spelar någon roll för ens förmåga att leva och uttrycka sig själv

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ärva, och ta efter samhällets, och mina föräldrars idéer om skönhet, och vad som är fult – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lura mig själv att tro att det som kommer upp inom – såsom vad jag tagit efter av andra – är mig själv – istället för att se, inse, och förstå att det är inte jag – utan det är någonting som jag lärt mig, och tagit efter – och således när denna typ av skönhetsfixeringstankar kommer upp inom mig – då förstår jag att det inte är jag – och stoppar således mig själv från att definiera mig själv utifrån, och skapa mig själv utifrån dessa tankar

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tittar på min rumpa, och tänker att mina skinkor ser för slappa ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att mina skinkor, är mina skinkor – de assisterar och stödjer mig att gå – springa – och röra mig själv i denna verklighet – och utan dessa skinkor hade jag varit oförmögen att röra mig; således åtar jag mig själv att SLUTA fördöma min kropp för hur den ser ut – och istället uppskatta, och vara tacksam för min kropps fantastiska funktionalitet som hjälper mig att leva och vara en del av denna verklighet

2. När jag märker att då jag tittar på mig själv i spegeln – att jag går in i ett kontemplativt tillstånd – där jag börjar funderar på om mitt utseende är tillräckligt snyggt, tillräckligt vackert, och tillräckligt bra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att min kropps utseende inte är varken snyggt, eller fult – för om jag tittar närmare på vad som händer – kan jag se att det är tankar som kommer upp inom mig som beskriver verkligheten såsom att vara snygg, eller ful – och inte kroppen jag ser i spegeln framför mig i sig självt som är snygg eller ful; således åtar jag mig själv att amalgamera, och jämställa mig själv med verkligheten – att släppa tankarna och att öva mig själv på att SE direkt här – tills det att jag ALLTID ser direkt och utan någon slags tanke som obstruerar mitt seende

3. När jag märker att jag tänker, och tror att kroppen är ”snygg” när den ser ”hård” och ”stark” och ”muskulös” ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att de tankarna inom mig som definierar min verklighet såsom antingen snygg eller ful – de är inte verkligheten i sig själva utan är endast ackumulerad information som jag inhämtat utifrån utan att ifrågasätta vad det är jag accepterar som sanning; således åtar jag mig själv att ta bort allt det prat inom mig själv i form av tankar – och ta mig själv tillbaka till mitt andetag – tillbaka till min kropp – och leva i enhet och jämlikhet utan någon slags tanke som rör sig inom mitt huvud

4. När jag märker att jag inte vill se, eller erkänna det faktum – att mitt utseende inte avgör vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – JAG AVGÖR vem jag är – inte mitt utseende, inte mina tankar, inte mina känslor, eller emotioner – nej – i slutändan är det jag som bestämmer vem jag är, och hur jag ska uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma att jag inte ska påverkas av mitt utseende – utan ovillkorligt, och fullständigt uttrycka mig själv – utan rädsla, eller självfördömande – oavsett hur jag ser ut

5. När jag märker att tankar kommer upp i mitt huvud, och att dessa håller på att tjattra om vad som tydligen är snyggt, och fult – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – mina tankar är inte sanningsenliga och avgör inte vad som är verklighet – mina tankar är endast kulturellt präglad information som jag tagit efter utan att ifrågasätta – vilket naturligtvis inte är ett effektivt sätt att skapa mig själv på; således åtar jag mig själv att förändra mig själv – och sluta lita på tankar – och istället skapa min egen förståelse, och insikt om vad som är verklighet, och vad som inte är det

Enhanced by Zemanta

Dag 114: Vem Snor Min Tid?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad och frustrerad på att det är svårt och tar tid att tjäna pengar – och därmed bli arg, och irriterad att jag inte kan köpa saker och ting som jag skulle vilja ha – nu direkt på en gång – eftersom jag måste vänta på att bygga upp en tillräcklig mängd pengar innan jag sedan kan köpa det jag vill

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, och frustrerad på hur mycket tid jag måste spendera under mina dager på antingen förbereda mig själv på att tjäna pengar – eller att arbeta för att tjäna pengar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att längta tillbaka till när jag var ett barn och inte behövde spendera min vakna tid till pengar på samma sätt, och inom mig själv tänka, och känna att jag borde använt min tid som barn på ett bättre sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, och frustrerad på hur pengasystemet fungerar, och på hur jag måste – och inte har något val – lägga ner många timmar av min tid varje dag på att tjäna pengar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga systemet, och inom mig själv fördöma systemet, och definiera systemet såsom att vara problemet som skapar denna upplevelsen av och som mig själv som ilska och frustration

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga systemet för att ta den tid jag besitter under varje dag – istället för att se, inse och förstå att jag har faktiskt ganska mycket tid till mitt förfogande att göra de saker som behövs göras, men att jag faktiskt – väldigt ofta – istället för att göra det jag måste göra – istället ägnar min tid åt onödiga saker som inte har någon relevans eller värde – såsom att t ex titta på en film när det finns mycket viktigare saker att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga systemet såsom att vara roten i det onda till varför jag upplever det som att jag inte har någon tid under mina dagar – och såsom varför jag känner det som att jag aldrig hinner med sådant jag skulle vilja hinna med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta denna punkten tillbaka till mig själv – och se hur jag slösar min egen tid, och hur jag inte effektivt använder min tid – och hur jag inte tillåter och accepterar mig själv att gå med och som tid här såsom i andetaget en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda diverse ursäkter, och rättfärdiganden för att inte använda min tid effektivt – och istället för att göra det som jag ser behövs, och måste göras – istället göra onödiga saker som inte har någon relevans överhuvudtaget – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda ursäkten att: ”jag gjort så mycket seriösa saker under dagen, att nu måste jag få koppla av lite” – eller att ”jag kan inte koncentrera mig längre, jag måste få koppla av lite” – eller att ”nej, nu har jag lagt ner för mycket tid på detta, jag måste ju få koppla av lite också” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå i och som andetaget – och göra det som måste göras, och behövs göras först – och sedan när jag klar med det – om det finns tid över – att göra sådant jag vill, och känner för att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka undvika att möta mig själv såsom tidssabotage – där jag medvetet missbrukar min tid för att på så vis inte behöva möta mig själv inom och som handlingar som kräver tålamod, och disciplin – genom att projicera min ilska och frustration mot mig själv på systemet och tänka att ”systemet gör mig ineffektiv” – ”det är systemets fel att jag inte använder min tid tillräckligt bra” – ”det är systemets fel att jag inte vet hur jag ska planera min tid, och att jag inte hinner med att göra det jag vill göra varje dag” – istället för att föra allt detta tillbaka till mig själv, och se hur jag bidrar till att skapa i min värld och i mig själv exakt det jag anklagar och fördömer systemet för att skapa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra mig själv på en expert att använda tid effektivt – och således åta mig själv att använda min tid utifrån en praktisk utgångspunkt, vari jag inte behöver ha någon slags upplevelse av att ”det är roligt” – ”det är spännande” – ”det är stimulerande” – utan att jag istället går här i och som mitt andetag och gör det som måste göras utan någon slags reaktion

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga systemet såsom att vara ansvarig för att skapa upplevelser inom och som mig själv – genom att tänka att systemet är så stort, och så pressande – och så stressande – att såklart är det inte konstigt att systemet inom mig skapar diverse upplevelser som jag inte kan göra någonting åt – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ta allt tillbaka till mig, och fråga mig själv hur jag genom att medverka i och tänka vissa tankar – skapar upplevelser inom mig själv, och att hur detta faktiskt inte har någonting med systemet i sig självt att göra – utan med vem jag tillåter och accepterar mig själv att vara inom och som mig själv

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att leva tålamod – och således inte vilja stressa saker och ting – utan istället ge saker och ting den tid de behöver – och om jag måste vänta på att en viss sak ska manifesteras, och om jag måste gå en lång process med disciplin, och konsistents för att få vad jag vill ha – att detta inte är något problem

Jag åtar mig själv att sluta vara irriterad och frustrerad på hur mycket tid jag måste spendera på att överleva och tjäna pengar – och istället åtar jag mig själv att använda den tid jag spenderar i och som systemet med att tjäna pengar till att möta mig själv, och lära känna mig själv – och se i vilka situationer jag reagerar, och se hur jag hanterar diverse olika omständigheter och hur upplever mig själv inom mig själv – för att således kunna släppa taget om dessa punkter, och korrigera dem med självförlåtelse

Jag åtar mig själv att sluta längta tillbaka till när jag var ett barn, och sluta vilja att den tid ska återupprepa sig – eftersom jag inser, ser och förstår att detta bara är ett försök att inte möta mig själv, att inte se mig själv, och att inte lära känna mig själv såsom pengasystemet – och såsom hur jag skapat mig själv i tanke, handling och ord

Jag åtar mig själv att istället för att anklaga systemet för att jag inte har någon tid över till mig själv – att istället titta på hur jag lever och uttrycker mig själv i mitt dagliga liv, och hur jag därigenom slösar bort tid genom att göra saker och ting jag faktiskt inte behöver göra, och genom att skjuta upp att göra saker och ting som jag faktiskt måste göra

Jag åtar mig själv att när jag gör någonting som jag inte behöver göra – alltså en ren nöjesgrej – och jag faktiskt har saker och ting som behöver göras, och som är viktiga att jag får avklarade – att jag då stoppar mig själv, tar ett andetag – och tar mig själv tillbaka hit – och därefter gör det som måste göras först, och sedan efter jag är klar med det – gör det som jag tycker är roligt att göra

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag vill göra någonting ”roligt” med grunden i någon slags ursäkt såsom att ”jag har ju gjort så mycket seriösa saker idag!” – ”jag förtjänar att koppla av!” – då stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet – och jag åtar mig själv att trycka mig själv igenom det motstånd jag upplever mot att vara ”seriös” – och helt enkelt göra det som måste göras

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att anledningen till att jag tycker att jag har för lite tid – och att jag aldrig hinner göra det jag vill göra – är inte på grund av systemet, och är inte på grund av någon annan än mig själv – eftersom det är jag som har planerat och beslutat hur jag ska använda min tid och ingen annan – och således åtar jag mig själv att sluta anklaga allt och alla andra för vem jag är inom och som mig själv, och hur jag upplever mig själv – och jag åtar mig själv att stå ansvarig inför vem jag är inom och som mig själv, och vilka beslut jag tar – och hur dessa besluten får konsekvenser i mitt liv

Jag åtar mig själv att bli en expert på att använda min tid effektivt – och att inte behöva någon slags motivation, eller upplevelse för att ta tag i och göra det som måste göras – och således åtar jag mig själv att röra mig själv fysiskt – en och jämlik här såsom min kropp – och i varje andetag ta ett beslut vad jag ska göra som inte är baserat på energi, eller en upplevelse – utan en insikt om vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att om jag har upplevelser inom mig själv så är det jag som har skapat dem – jag som har närt dem – och jag som tillåtit och accepterat att låta dessa upplevelser utgöra vem jag är inom och som mig själv – och således åtar jag mig själv att inte anklaga system såsom att skapa en upplevelse inom mig själv av att jag känner mig pressad, och ängslig – och stressad – utan jag tar upplevelse för mig själv såsom det jag upplever – och jag tar mig själv tillbaka hit till mitt andetag – och i varje ögonblick stoppar jag upp och ser till att jag inte medverkar i någon tanke, eller upplevelse – utan att jag är här – självdirektiv – och effektiv i varje ögonblick