Tag Archives: tid

Dag 376: Hjälpsamhet

Hjälpsamhet för mig har varit ett problematiskt koncept i vissa situationer. När det handlar om arbete och pengar, då har jag aldrig haft några svårigheter. I mitt privatliv däremot har jag haft en tendens att inte vilja hjälpa till. Det har naturligtvis inte varit en särskilt uppskattad förmåga, varför jag nu har bestämt mig för att ändra på den saken. Jag vill alltså bli mer hjälpsam.

Under årens lopp, och då jag gått denna processen, har jag funnit ett antal verktyg, som gång efter annan bevisat sig vara verkningsfulla när det gäller att ändra mindre tilltalande karaktärsdrag. Ett relativt nytt verktyg jag stött på är att “omdefiniera ord”. I grund och botten handlar det om att ta ett ord, se på hur man har levt det, och sedan förändra ens förhållande till det. Och ofta finns det något problematiskt i ens ursprungliga förhållande till ordet, som varit orsaken till att man upplevt svårigheter.

Inom ramen för denna bloggen ska jag därför omdefiniera ordet “hjälpsam”.

Hur jag har levt ordet hjälpsam hittills

Vad beträffar ordet hjälpsam kan jag inledningsvis notera att jag har ett negativt förhållande mot det. Jag associerar hjälpsamhet med att vara undfallande och eftergiven. Alltså, man gör någonting man egentligen inte vill göra, för att man inte riktigt vågar säga ifrån. I min ungdom brukade min mamma ofta fråga mig om hjälp, och ville flera gånger att jag genast skulle hjälpa till. Det var någonting som störde mig, för jag var för det mesta uppslukad av något annat. Därför brukade jag kämpa emot när jag blev tillfrågad om att hjälpa. Det hjälpte sällan, eftersom min mamma då med hot och tvång rättade in mig i ledet. Hjälpsamhet för mig blev alltså något jag kopplade till obehag, dvs. att jag måste ge upp något som jag tycker om för att göra någonting jag ogillar.

I dagsläget kan jag se att hjälpsamhet handlar om mycket mer än ge upp på något jag tycker är roligt.

Hur hjälpsamhet definieras i ordboken

“Som gärna hjälper till, tjänstvillig”

Ljuda ordet

Yelp-sam
Yeah-Pe-Sam
Gäller-Precis-Samma
Jälp-Sam
Jag-Är-Inte-Ensam

Kreativ skrivning

Ljudet “Jag-Är-Inte-Ensam” tycker jag på ett bra sätt sammanfattar essensen i ordet hjälpsam. Att hjälpa handlar, i vart fall i flertalet fall, om att ge av sig själv och sin tid till någon annan. För att kunna det måste man, till att börja med, erkänna en annans existens – man måste SE personen i fråga. Om man ser sig själv som ensam, den ende av vikt och värde – då blir det svårt att vara hjälpsam. I hjälpsamhet finns därför ingen egocentrism.

Visserligen kan det också vara som så att man hjälper sig själv. Även där blir dock ljudet “Jag-Är-Inte-Ensam” viktigt – fast då kommer man till sin egen undsättning. Man bestämmer sig för att man betyder något, för att man är värd hjälp och understöd, och sedan agerar man i enlighet därmed.

Jag är inte ensam, jag är ingen självständig och isolerad ö, utan jag finns bland andra människor. Därför är hjälpsamhet en naturlig del av livet tillsammans med andra. Avsaknad av hjälpsamhet skapar konflikt, inte bara med andra människor utan också inom mig själv. Det leder till att jag isolerar mig själv och blir snål med min tid, samt börjar tänka på vad som är rättvist och vad som inte är det. Ett förhållande till andra där jag inte ser mig som en ensam individ, bland andra ensamma individer, utan där vi i stället är ett lag, vars individer endast kan nå sin högsta potential genom att samarbeta, är mycket mer givande.

Omdefinition

Att investera av min tid och min kraft i andra människor genom att ge såsom jag själv skulle vilja ta emot, eftersom jag vet jag inte är här ensam och att vi inte kan bli vårt personliga bästa utan att hjälpas åt.

Dag 374: Produktivitetshets

Mycket i dagens samhälle, nästan allt i princip, värderas enligt ord såsom ekonomi (dvs. konsten att hushålla med begränsade resurser), effektivitet, och produktivitet. Hela vårt arbetsliv har besmittats av denna typ av mentalitet – produktionsmentaliteten. Jag har dock mer förståelse för att vi närmar oss våra arbeten med utgångspunkten att få så mycket gjort som möjligt, för i dagens ekonomi är det många gånger vad som krävs för att få saker och ting att gå runt. MEN – det är tydligt att vi också låter denna produktionshets existera i våra privatliv, i våra familjeliv, i våra relationer med varandra, med våra barn – och det är problematiskt.

På något sätt har vi kommit fram till slutsatsen att desto mer vi gör i livet, desto mer vi producerar, desto mer vi hinner med, desto bättre är, desto mer framgångsrika kan vi känna oss själva, desto nöjdare kan vi tillåta oss själv att vara. Men hela tiden i bakgrunden ligger den där känslan av att vi måste göra mer, hitta på ett till projekt, driva den där saken snabbare, fortare, bättre – och det hela leder till att vi aldrig riktigt låter oss själva koppla av – någonsin. Det är uppenbarligen inte någonting som är bra för oss.

Produktionsmentaliteten har också andra massiva svagheter, och den som framträder tydligast är själva utgångspunkten, eller det som oftast är utgångspunkten för vår produktionshets. Det rör sig om en ångest, en ångest för att vi själva, personligen, inte kommer leva det livet vi önskar – vilket leder till att de beslut vi tar, vår riktning, och hur vi väljer vad som ska produceras, när och hur – det är beslut vi tar endast med oss själva i beaktande. Väldigt få människor tittar på hur de kan tillägna sina liv, och sig själva till andra, och vara av faktisk nytta för denna världen på ett existentiellt plan. Allt som oftast drivs vi framåt av vårt egenintresse, vår ångest inför att inte hinna med att leva så mycket som möjligt, att känna av så mycket som möjligt, och att maximera vårt liv så mycket som det bara går.

Mentaliteten om att vårt värde mäts utifrån hur mycket vi producerar/gör/hinner med är en av 2000-talets folksjukdomar. En sjukdom som gör att vi förlorar kontakt med oss själva, och vad som är av sant värde i våra liv. För min egen del har jag kommit till insikten om att produktionsstress endast är någonting som kan existera inom mig när det finns ett egenintresse – när det finns ett begär inom mig om att JAG ska få uppleva något, JAG ska få känna något, JAG ska få klara något, JAG ska få göra något. Därför är en av lösningarna, för att komma ur produktionsstress, och hetsen att hinna med, att i stället lägga fokus på VAD JAG KAN GÖRA FÖR ANDRA – Vad kan jag ge till andra? Vad slags mervärde kan jag skapa i detta liv? Hur kan jag verkligen assistera och stötta i skapandet av ett liv som är bäst för alla?

När man lever och rör sig från en sådan utgångspunkt försvinner stress, och rädsla – för det handlar inte längre om ens egen överlevnad. Det handlar om vad man kan skapa för andra, och vad man kan göra för att förbättra livet för alla. Och det är verkligen befriande att för en gångs skull sluta bry sig om sig själv, sin egen individualitet, sina egna mål, sina egna hopp, begär, och önskningar, och i stället se till helheten, se utanför sig själv, och fråga sig själv: Var och hur är det som jag kan ge andra ett sant värde?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv framåt i livet utifrån en känsla och upplevelse av stress, att jag måste hinna med så mycket som möjligt, jag måste göra så mycket som möjligt och så snabbt som möjligt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stanna upp, att sakta, och fråga mig själv, men vad är meningen med det här egentligen? Behöver jag verkligen leva på detta sätt? Är det verkligen tvunget att mitt liv måste vara denna kampen för att hinna med eller kan jag göra någonting annat med mig själv och mitt liv?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag stressar för att hinna med? Är det verkligen värt att stressa för att hinna med saker? För jag upplever ju ändå inte ögonblicket i sin helhet när ena halvan av mig redan är på väg någon annanstans, och redan stressar för att få klart någonting annat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att lösningen på det här problemet, är att förstå att livet inte kan mätas i produktion, i kvantitet, det kan inte mätas i hur mycket jag får gjort

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att livet inte kan mätas i hur mycket jag skapat, och gjort, under min tid på denna jordytan – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället mäta mig själv, och mitt liv, utifrån vem jag är, utifrån hur väl jag tar hand om mig själv och andra, utifrån hur jag behandlar mig själv och andra, utifrån vem jag är i detta livet, min utgångspunkt, och det syftet som jag gett till mig själv, och som jag beslutat mig själv för att leva, och följa, och skapa utifrån i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att stress, och rädsla på ett djupt plan, kommer från en känsla av otillräcklighet, och orsakas av en för stor fokus på ens eget liv, på ens egen individualitet, där allt som spelar roll är hur väl man själv kommer att lyckas med sin framtid, och sina drömmar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta, att långsamt gå min dag framåt, och fråga mig själv, samt uppriktigt leva inom och som mig själv, beslutet, att ge till andra såsom jag själv vill ta emot, att vara för andra såsom jag vill att andra ska vara för mig, att ge mig själv till en sak som är större än bara mitt eget liv, och uppriktigt bry mig själv om andra skapelser såsom människor, djur och natur

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur det är ruset, upplevelsen av att vara stressad, och att man hela tiden springer genom livet, att detta får en att faktiskt negligera viktiga delar av ens liv, och att det får en att inte riktigt leva, inte riktigt expandera, för man är aldrig, man tar inte del av de möjligheter som finns, man tar inte del av de saker som är runtomkring, utan allt handlar istället om att bli någon, för någon framtid där ute, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta ner, och att ge mig själv tid varje dag till att expandera, till att vara i ögonblicket, till att ta del av vad som är här, och sluta existera i mitt sinne, där jag måste få så mycket färdigt på så kort tid som möjligt

Självåtaganden

När jag märker att jag stressar, och rusar inom mig själv, och att jag vill undvika att ta tag i och göra saker som jag vet är bra för mig, för att jag känner att jag inte har tid, för att jag känner att jag inte kommer få tillräckligt många saker gjorda om jag gör vad jag ser är bra för mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och jag åtar mig själv att göra det jag ser är bra för mig, att släppa känslan av att jag måste rusa genom livet, och i stället ta del av vad som erbjuds och ges i detta ögonblick här

Jag åtar mig själv att sakta ner, att leva och ta del av vad som är här i ögonblicket, och att förstå att jag missar så mycket, när jag hela tiden existerar i en stress, och i en upplevelse av att jag måste klara av så mycket som möjligt, på så kort tid som möjligt, således åtar jag mig själv att sluta rusa genom livet, och ta mig själv tid här, ge mig själv tid till att lära mig nya saker, till att göra sådant jag tycker är roligt, till att hantera och bry mig om min omedelbara verklighet, till att lägga ned tid i mina relationer, mitt boende, och min kropp, och verkligen bry mig om saker och ting, och ge det tid

När jag märker att jag rusar genom min dag, för att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag rusar för att hinna med så mycket som möjligt, då lever jag inte, så det spelar ingen roll vad jag hinner med, för jag är ändå inte här, jag tar inte del av livet, jag låter mig själv inte uppleva, och lukta på blommorna, således åtar jag mig själv att ändra min livsstil, att sluta rusa, och försöka hinna med så mycket möjligt, och i stället VARA MED HÄR, således – i stället för att hinna med – VARA MED

Dag 359: Kvalité framför kvantitet

Ett skapande element av stress som jag lagt märke till är tendensen att vilja göra så mycket som möjligt, att få så många saker gjorda som bara går att få gjorda på så kort tid som möjligt – och det är någonting som för min egen del brukar komma upp inom mig på morgonen när jag går igenom min morgonrutin.

Ett exempel är att jag går upp, sätter på kaffe, gör min frukost – sedan börjar spana på klockan – och jag ser att jag inte har särskilt mycket tid kvar innan jag ska gå. Då kryper den här stressen upp inom mig, för jag hade ju planerat att jag minst skulle hinna med tre andra saker utöver att dricka kaffe och äta frukost, vad ska jag nu göra?

Problemet har alltså att göra med hur jag förväntar mig att jag ska hinna med att under en viss tidsrymd hantera en viss mängd ansvar och åtaganden – men den faktiska tiden till mitt förfogande passar inte in i min planering och samstämmer inte med mina förväntningar om vad jag borde hinna med – det i sin tur skapar stress.

Essensen av stress i det här fallet är alltså förhoppningen om att kunna hinna med mer än vad jag kan hinna med – förhoppningen om att bli färdig med mina åtaganden och sedan kunna röra mig själv till nästa del i mitt liv, till nästa ansvar, och nästa åtaganden, och få mer saker gjorda, producera mer, vara mer effektiv och spara mer tid. Men vad jag ser är att jag genom att leva på ett sådant sätt faktiskt går miste om att livet, och om min fysiska verklighet HÄR – för istället för att vara närvarande och medveten om hur min verklighet rör sig, hur jag själv mår, närvarande i de små sakerna i min värld – så springer jag igenom alltihopa i förhoppningen om att komma till nästa del så snabbt som möjligt.

En del av anledningen till varför jag gör detta är för att jag ser det som någonting positivt och värdefullt att hinna med så många saker som bara möjligt, att det i sig självt ger mig ett mervärde – men det omvända stämmer bättre. Vad som faktiskt skapar mervärde är när jag låter mig själv vara HÄR – närvarande och medveten om vad det är som jag håller på med. När jag faktiskt investerar mig själv i vad jag gör, jag ger det min fulla uppmärksamhet, det är så jag hanterar mina dagliga åtaganden och ansvar effektivt – det är på så vis jag får det resultatet jag önskar.

Därför är någonting som jag ser att jag måste träna, och framförallt under morgontimmarna, att sakta ner, att vara tillfreds med att bara hinna med att göra några få saker innan jag måste bege mig, men att då göra de få sakerna som jag hinner med, effektivt, specifikt, och med närvaro och noggrannhet. På så vis skapar jag kvalité istället för kvantitet – jag skapar substans istället för en utspädd tillvaro – jag skapar värde istället för ett skenbart värde – och framförallt – jag förhindrar stress genom att jag helt enkelt låter mig själv röra mig och arbeta med vad som är här i den utsträckning som tiden tillåter.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte under morgontimmarna och när jag går upp – att sakta ner mig själv och låta mig göra och hantera en sak i taget – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en produktivitets- och effektivitetskaraktär – där jag tror att jag skapar värde och substans i min värld genom att hinna med så många saker som möjligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det enda jag skapar är ett skenbart värde – jag skapar kvantitet istället för kvalitét

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på kvalitét istället för kvantitet – att lägga mitt fokus några få aspekter eller saker och sedan göra dessa effektivt och med fokus på att skapa så bra kvalité som möjligt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den här tendensen inom mig själv att vilja göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt är ett utflöde av den moderna idén om vad värde är – där tydligen desto fler saker man äger – desto fler saker man gör – desto mer värde skapar man – istället för att se, inse och förstå att riktigt värde och riktig substans ligger i kvalité och inte i kvantitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera fokus på kvantitet istället för kvalitét – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta den här personligheten och idén genomsyra mina handlingar – och mitt sätt att leva – där jag tror att desto mer jag gör av någonting – desto mer tid jag lägger ner på det – eller desto oftare jag gör det – eller desto fler gånger jag gör det – desto bättre blir det – istället för att se, inse och förstå att om jag inte gör någonting med närvaro – i medvetenhet – genom att vara här med vad jag gör – så är det i praktiken ingenting värt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag levt mitt liv från denna kvantitetsidé – vilket visar sig i hur jag närmar mig saker i mitt liv – t.ex. i hur jag närmar mig mina studier – där jag tänker att för att kunna producera ett effektivt studieresultat måste jag lägga ner si och så mycket tid varje dag – jag måste t.ex. studera 8 timmar om dagen – och för att kunna röra mig själv framåt i min process och skapa mig själv måste jag lägga ner en viss tid på det varje dag – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det faktiskt inte är så mycket mängden tid som spelar roll – utan istället kvalitén på den tid jag lägger ned – hur noggrann jag är – hur mån jag är om vad jag gör – hur närvarande jag är i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé att desto mer jag gör – desto mer värde skapar jag – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att under morgontimmarna driva och pressa mig själv i stress i ett försök att hinna med och klara av så mycket som möjligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns andra saker att ta i beaktande vid min rörelse i denna världen – att det finns andra variabler som avgör hur jag skapar värde och vad som är värde – och att det är någonting som går att se tydligt i kvalitén på produkter – där en produkt som skapats med mer möda och omtanke håller längre än en produkt som skapats snabbt och med minsta möjliga resursförbrukning – det är samma med mig själv och vad jag skapar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lägga fokus på att det jag gör i ögonblicket är någonting som jag gör tillfullo och med hela min kropp – med hela min närvaro – någonting som jag lägger ner hela mig själv i och som – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta det vara min utgångspunkt oavsett vad jag gör – att som jag håller på med här just nu är vad jag gör tillfullo – och att jag således inte existerar i en polariserad separation inom mig själv mellan vad jag vill och hoppas kunna göra – och vad jag håller på med just nu för tillfället

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag påbörjar min dag – och ser framför mig vad jag ska göra under dagen – att då lägga upp min tid på så vis att jag kan i tillräcklig utsträckning ta hand om de ansvar och åtaganden som jag har – och såldes inte ta på mig själv mer, eller försöka mer än vad den tiden jag har tillåter – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att det är just denna aspekten av att inte i tillräcklig utsträckning beakta den tiden jag faktiskt har – och planera mitt liv realistiskt och i enlighet med vad som är fysiskt möjligt som är en viktig del av det som skapar stress inom mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag låter mig själv röra mig naturligt med och som den tid jag har – och göra det som är framför mig – kommer jag antagligen att hinna med att göra mindre, lägga ner mindre tid på olika slags projekt – MEN – det jag gör kommer att hålla en mycket högre kvalitét – det jag gör kommer att vara någonting som jag kan vara stolt över och ta mig med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det här senare sättet att leva på – där jag lever för kvalitét – och där jag ger mig själv tillräcklig tid för att påbörja och avsluta min ansvar och åtaganden – att det är ett mycket hälsosammare och fullgörande sätt att leva på – helt enkelt för att jag fullgör mina åtaganden – och gör vad som är framför mig tillfullo och inte halvdant bara för att hinna med det

Självåtaganden

När jag märker att jag vill stressa, att jag vill forcera för att hinna med så mycket som jag bara kan, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag försöker forcera och hinna med så mycket som bara är möjligt – att jag då komprometterar alla de saker jag gör – att de punkter som jag hanterar blir av sämre kvalité och att jag inte heller är medveten och närvarande med vad det är jag håller på med – således åtar jag mig själv att när det händer – att släppa taget om att försöka få alla de där sakerna jag inbillar mig i mitt sinne gjorda – och istället fokusera på att göra några få saker som jag med säkerhet vet att jag kan göra utan att kompromettera kvalitén – och jag åtar mig själv att således omstrukturera mitt schema och min plan till att vara förenlig med denna fysiska värld och mina förutsättningar

När jag märker att jag stressar, och vill snabba på för att bli klar så snabbt som möjligt så att jag kan hinna vidare till nästa del, och nästa sak på min lista, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag går in i och motiverar mig själv utifrån denna stress, och ångesten, ja då skapar jag saker som saknar kvalité, jag skapar saker som saknar själ och substans – och således åtar jag mig själv att istället fokusera på kvalité  – att fokusera på att det jag gör verkligen har substans – att jag ger mig själv till vad jag gör – och att jag tillfullo är här och investerar mig själv i vad jag gör – och således åtar jag mig själv att göra några få saker riktigt bra – istället för att göra en mängd saker undermåligt

Dag 354: Tidsnöd

När jag sitter och gör någonting där jag måste koncentrera mig mycket för att kunna nå någon slags framgång, t.ex. när jag sitter och pluggar, har jag en tendens att gå in i en slags isolation. Jag låser helt enkelt ute omvärlden för den “stör mig” – och när någonting sedan kommer in och önskar uppmärksamhet blir jag irriterad och arg.

Det hände idag när jag satt och pluggade och min partner ringde mig – hon undrade om jag kunde hjälpa henne att bära in matvarukassar. Till en början ville jag säga nej och säga: ”Jag pluggar, har inte tid!” – men jag beslutade mig trots allt för att gå och hjälpa till. Men jag märkte att jag var irriterad, och kände mig en aning utnyttjad av min partner, och som om att hon inte i tillräcklig mån tog i beaktning att jag pluggar inför min tentamen och därför borde få lämnas ifred.

När situationen var över och jag tittade tillbaka kunde jag konstatera två saker. För det första hade jag tillräckligt med tid för att gå och hjälpa min partner, och bara för att jag avbröt mina studier ett kort tag betyder ju inte att jag är oförmögen att komma tillbaka till dem när jag är klar. För det andra märkte jag att det som höll mig kvar i den där isolationen, och känslan av att jag inte har tid att hjälpa till, var stress och ångest – jag ville inte ”slösa” bort min tid – men faktum är att jag inte hade slösat bort min tid för att hjälpa en annan bära in mat är ju faktiskt något praktiskt, ändamålsenligt och produktivt. Det är alltså intressant att se att mina reaktioner inte har någon faktisk bäring i denna fysiska verklighet – de är helt och hållet mentala idéer och definitioner om hur världen fungerar.

Reaktionen som jag kommer arbeta med i denna blogg är alltså den irritation som kommer upp inom mig när jag känner mig pressad att färdigställa något och någon dyker upp och begär min uppmärksamhet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och irriterad när någon närmar sig mig och vill ha min uppmärksam när jag sitter och gör någonting som jag behöver koncentrera mig på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag studerar, arbetar eller på något annat sätt koncentrerar för att skapa någonting, eller hinna med någonting, att då gå in i och som en reaktion och upplevelse av stress, och ångest, och motivera mig själv ifrån denna anspänning inom mig själv att jag måste bli klar, och jag måste producera ett visst slags resultat inom en viss fastlagd tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag rör och motiverar mig själv med utgångspunkt i denna anspänningen skapar jag konsekvenser för mig själv, där jag upplever det som en strid, och som ett slöseri med tid att gå upp och hjälpa en annan, eller låta mig själv ta ett ögonblick att vara med mina katter, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att närma och gå mina ansvar – mina åtaganden – med och som mitt andetag – med och som min kropp – och inte låta mig själv bli besatt i en stress- och tidsnödskaraktär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en tidsnödskaraktär som jag går in i och rör mig själv utifrån – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra denna tidsnödskaraktär till min normala livsstil – där jag inte tillåter mig själv att hjälpa en annan att bära in matvarukassar, att låta mig själv vara lita med mina katter, att låta mig själv göra en kopp kaffe, eller gå och vila mig, för jag känner det som om att detta vore ett slöseri på min tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är ett slöseri med tid att spendera tid med mina katter, eller att hjälpa min partner bära in matvarukassar, och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapat en mycket begränsad definition av slöseri, där jag ser slöseri såsom att vara allt som inte låter mig själv tjäna mer pengar, och säkerställa min position i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad och frustrerad när någon ber mig att göra någonting, när jag tycker mig själv utföra någonting annat under tidspress – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en upplevelse av att vara under tidspress, och av att vara i tidsnöd – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapar konsekvenser för mig själv när jag går in i denna karaktären och låter den styra och kontrollera mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag studerar, eller gör något slags arbete, någonting som har med pengar att göra, att då gå in i en tidspress och tidsnödskaraktär – där jag upplever det som om att jag måste vara så effektiv och sparsam som möjligt med den tiden jag har – och nyttja exakt alla sekunder till sin maximala omfattning – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig att studera och att jobba från en utgångspunkt av att ta det mer lugnt – och vara mer avslappnad

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att förstå att den tidspress och tidsnöd jag upplever inte är faktisk och riktig – utan att den är en fiktion som jag skapat genom att medverka i ångest och rädsla inför min framtid – och inför hur jag ska skapa mitt liv i denna världen – således åtar jag mig själv att när mina katter eller min partner vill ha uppmärksamhet emedan jag studerar, eller gör någonting annat som kräver min koncentration, att då släppa taget om mina studier, eller mitt jobb ett tag, och vara med katterna eller min partner – och förstå att det komprometterar inte mig för jag har tillräckligt med tid

När jag märker att jag går in tidsnödskaraktären – vilket jag kan känna genom att jag andas snabbare, jag tänker mer på vad jag ska göra och hur jag ska göra det, jag börjar titta på klockan för att se att jag hinner med och är i fas med mitt schema, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att andas djupt ut och in – och slappna av i min kropp – och på en fysisk praktisk nivå sakta ner mig själv och mitt tempo – och låta mig själv mjukt följa med i dagens ansvar och åtaganden – och inte göra det till en tidsnödssituation

Dag 342: För Många Saker Att Göra, För Lite Tid

Från tid till annan dyker en projektion upp inom mig, i vilken jag tar mina åtaganden som jag har och skjuter dem framför mig in i framtiden, och jag föreställer mig hur mycket, eller hur lite saker jag har att göra på en viss tid någon gång i framtiden. Denna projektion leder mig sedan in i en rädsla, och ångest, och jag börjar oroa mig för att jag i framtiden inte kommer att ha tillräckligt med tid för att hantera, och gå igenom alla mina åtaganden, alla mina processer, och allt det som jag bestämt mig för att göra.

Det är intressant att ifrågasätta denna upplevelse, för faktum är att jag ännu inte befinner mig i framtiden, och jag vet ännu inte hur mycket tid ett visst åtagande kommer ta i bruk, jag vet ännu inte om jag kommer ha för lite tid, och dessutom, om jag nu skulle få för lite tid, gör det verkligen någonting? Är det inte någonting som jag, om nu det skulle uppstå en tidsbrist i min värld, kan finna en lösning på och korrigera? Jo, naturligtvis skulle jag det – och det visar hur meningslöst det är att försöka lösa och fundera på problem som ännu inte existerar annat än en rädsla i mitt sinne, och hur jag istället skulle kunna använda min tid, och min energi till att hantera och gå igenom de punkter som är relevanta och viktiga för mig att hantera i mitt dagliga liv, som faktiskt utgör riktiga punkter, och som jag måste finna en lösning på för att min värld ska flyta framåt effektivt, och smärtfritt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fundera på hur mycket saker jag har att göra i mitt huvud, och tänka på att jag kanske inte kommer ha den tiden som krävs för att kunna ta mig an och effektivt hantera alla mina ansvar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur denna oro är helt onödig, eftersom faktum är att det inte har någon betydelse om jag kommer att ha för lite tid i min framtid, eftersom det är någonting som jag måste hantera och dirigera i det ögonblicket om punkten öppnar upp sig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv vandra in i mitt sinne, in i tankar om min framtid, där jag föreställer mig en framtid i vilken jag inte kommer att ha tillräckligt med tid för att hantera och effektivt gå alla de ansvar som jag tagit på mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur denna fruktan är onödig, eftersom det inte är någonting som jag kan hantera, eller göra någonting åt här, och om jag i framtiden märker att jag inte har tillräckligt med tid för att hantera alla mina olika ansvar, ja, då är det någonting som jag får hantera då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i och nära tankar av rädslan och fruktan inom mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur obefogade och orealistiska mina tankar är, och hur de ofta behandlar någon slags del av livet som jag inte kan kontrollera, eller styra, och som det därför är helt onödigt att jag tänker på eller har åsikter om, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att applicera den enkla lösningen att jag går HÄR med mig själv i och som varje andetag, och att jag hanterar de ansvar jag har här och planerar min tid därefter, och inte låter mig själv känna fruktan och ångest inför vad som kan tänkas ske i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv spendera tid i och som tanken, ”i framtiden kommer jag nog att ha mycket mindre tid än vad jag har för tillfället” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva och applicera och röra mig själv HÄR i detta ögonblick och arbeta med vad som är här – och således inte fantisera om eller oroa mig själv för vad som ska hända i framtiden, eftersom faktum är att framtiden ännu inte är här och att det således inte här någonting som jag har full kontroll och riktning över utan endast någonting som jag tillfullo kan hantera när den dagen kommer – när den situationen uppstår – och när den punkten kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda denna typ av rädsla för att begränsa mig själv och hålla mig själv tillbaka från att gå vissa slags projekt och åtaganden, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att t.ex. hålla mig själv tillbaka från att studera vissa ämnen, eller ta mig an vissa slags uppgifter och åtaganden, eller göra vissa slags projekt, eftersom jag inom mig själv tänker att jag inte kommer att ha tillräckligt med tid, och jag inte att ha tillräckligt med utrymme, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är en bedömning som jag gör i mitt sinne, i och som rädsla, och att jag inte bedömer HÄR med och som min fysiska kropp, i min fysiska verklighet, hur mycket jag kan ta mig själv an, och hur mycket jag faktiskt kan göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att de rädslor, och den ångest som dyker upp i mitt sinne i förhållande till framtiden är en korrekt och sanningsenlig bild av hur framtiden är, och mitt liv fungerar, och att jag således måste följa denna rädslan när den kommer upp inom mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna rädslan faktiskt inte är en del av verkligheten, och att den inte ger mig dessa perfekta, underbara, och korrekta insikter om hur saker och ting fungerar, utan att det faktiskt bara rör sig om min fantasi, och min ångest som spelar mig ett spratt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att föra mig själv tillbaka till och som min mänskliga fysiska kropp, och stabilisera mig själv HÄR med vad det är jag gör, och leva mitt liv HÄR i och som min fysiska verklighet, och se att det är min fysiska kropp, och min fysiska verklighet som jag kan lita på, inte sinnet, inte rädsla, inte vad som dyker upp inom och som mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och hålla mig själv tillbaka från att expandera, och växa, genom att gå in i och som en fruktan inför vad jag kommer att ha tid med, och vad jag inte kommer att ha tid med, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna fruktan inte är reell, jag har faktiskt inte prövat om jag har tid eller inte i och som min fysiska verklighet, utan det är ett antagande som jag gör i mitt sinne, någonting som jag bara tror är fallet och inte någonting som faktiskt är så, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv i och som min fysiska verklighet, och disciplinera mig själv till att endast ge vikt och värde åt det som är fysiskt och faktiskt här i detta ögonblick, och det som jag kan bekräfta för mig själv genom att praktiskt kontrollera och leva punkten

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i fruktan inför framtiden, och tänker något i stil med att ”jag inte kommer att ha tid i framtiden” – eller att ”jag inte kommer att kunna göra vad jag vill göra eftersom jag kommer tvingas arbeta så mycket” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädsla är irrelevant, att det inte är någonting som jag kan göra åt i dagsläget, och således är det ingen mening med att jag funderar eller tänker på hur mycket tid som jag kanske kommer ha, eller inte kommer ha i framtiden; således åtar jag mig själv att andas och föra mig själv tillbaka HIT – och arbeta med mig själv HÄR – och hantera, dirigera, och leva mitt liv med vad som är här i detta ögonblick och konstruera mitt liv därefter

När jag märker att jag vill ta ett beslut, eller ändra min riktning i livet, på basis av en fantasi, eller en upplevelse som dyker upp inom mig, såsom rädsla, eller ångest inför att jag inte kommer att ha tillräckligt med tid i mitt liv om jag tar mig an en viss slags punkt, eller följer ett visst projekt till sin ände, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på dessa emotioner och upplevelser som dyker upp inom mig, att jag inte kan lita på vad jag känner, och vad jag tänker, utan att det enda jag faktiskt kan förlita mig på är den fysiska kontroll jag kan utöva med min kropp och genom att leva en punkt direkt och omedelbart här, och således åtar jag mig själv att lägga den fysiska återkoppling som grund för min beslut av hur jag ska leva och hur jag ska röra mig själv i och som min värld

Dag 251: Kroppen Min – En Mindre Extraordinär Rumpa (Del 38)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker att mina skinkor ibland ser för slappa ut.

Kom ihåg att syftet med dessa skriverier är att släppa taget om, och förändra min inre natur av att se på min kropp med fördömande, och utseendefixerade ögon – vare sig upplevelsen, eller fördömandet är positivt, eller negativt. Således förändrar jag mig själv här genom mina skriverier att se på min kropp på ett nytt, konstruktivt, och gynnande sätt som inte föranleder missnöje, jämförelser, eller andra typer av psykologiska problem.

Självförlåtelse

460x0(ByWidth_TopLeft_Transparent_True)1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett fördömande gentemot min rumpa, och tänka att min rumpa, och dess tillhörande skinkor ser för slappa ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se min kropp utifrån ett polariserat synsätt, där jag tittar på min kropp med hjälp av de tankar såsom fördömanden som dyker upp inom mig i mitt huvud – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utan att ifrågasätta – helt, och fullständigt lita på vad som dyker upp i mitt huvud, och tro att bara för att en tanke i mitt huvud säger att mina skinkor är för slappa – att detta därför måste stämma

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tittar på mig själv i spegeln, att gå in i ett kontemplativt tillstånd – där jag funderar på vilka delar av min kropp som är godkända, och hur andra människor möjligtvis ser på min kropp – och om min kropp står sig gentemot andra människors kroppar skönhetsmässigt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta se, och definiera min kropp utifrån idéer om skönhet, idéer om perfektion, idéer om vad som är snyggt, och fult – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå en och jämlik med min kropp när jag tittar på mig i spegeln – och alltså inte fördöma min kropp utan istället uppleva och vara här med min kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att det är bra när kroppen ser ”hård” och ”stark” ut – och tro att det är snyggt när kroppen har stora muskler – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta varför en sådan idé existerar inom mig – är det ens min idé? Är det ens jag som säger inom mig själv att kroppen bör ha dessa kvalitéer? En sak som är säker är att jag inte har kommit på dessa, och i medvetenhet skapat dessa idéer om skönhet – eftersom det är någonting som jag lärt mig; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig om – och lära mig att se mig själv, och människor – bortom den kroppsliga bilden – och istället se vem, och vilka de är såsom levande individer

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vilja se, och erkänna det faktum att mitt utseende inte definierar vem jag är – och att jag som en levande individ inte är bestämd av hur jag ser ut – utan att jag är här såsom en levande individ som andas, och upplever, och uttrycker mig själv i denna verklighet – oavsett mitt utseende; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur begränsande, och ytligt det är att fokusera på utseende – när utseende faktiskt inte spelar någon roll för ens förmåga att leva och uttrycka sig själv

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ärva, och ta efter samhällets, och mina föräldrars idéer om skönhet, och vad som är fult – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lura mig själv att tro att det som kommer upp inom – såsom vad jag tagit efter av andra – är mig själv – istället för att se, inse, och förstå att det är inte jag – utan det är någonting som jag lärt mig, och tagit efter – och således när denna typ av skönhetsfixeringstankar kommer upp inom mig – då förstår jag att det inte är jag – och stoppar således mig själv från att definiera mig själv utifrån, och skapa mig själv utifrån dessa tankar

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tittar på min rumpa, och tänker att mina skinkor ser för slappa ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att mina skinkor, är mina skinkor – de assisterar och stödjer mig att gå – springa – och röra mig själv i denna verklighet – och utan dessa skinkor hade jag varit oförmögen att röra mig; således åtar jag mig själv att SLUTA fördöma min kropp för hur den ser ut – och istället uppskatta, och vara tacksam för min kropps fantastiska funktionalitet som hjälper mig att leva och vara en del av denna verklighet

2. När jag märker att då jag tittar på mig själv i spegeln – att jag går in i ett kontemplativt tillstånd – där jag börjar funderar på om mitt utseende är tillräckligt snyggt, tillräckligt vackert, och tillräckligt bra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att min kropps utseende inte är varken snyggt, eller fult – för om jag tittar närmare på vad som händer – kan jag se att det är tankar som kommer upp inom mig som beskriver verkligheten såsom att vara snygg, eller ful – och inte kroppen jag ser i spegeln framför mig i sig självt som är snygg eller ful; således åtar jag mig själv att amalgamera, och jämställa mig själv med verkligheten – att släppa tankarna och att öva mig själv på att SE direkt här – tills det att jag ALLTID ser direkt och utan någon slags tanke som obstruerar mitt seende

3. När jag märker att jag tänker, och tror att kroppen är ”snygg” när den ser ”hård” och ”stark” och ”muskulös” ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att de tankarna inom mig som definierar min verklighet såsom antingen snygg eller ful – de är inte verkligheten i sig själva utan är endast ackumulerad information som jag inhämtat utifrån utan att ifrågasätta vad det är jag accepterar som sanning; således åtar jag mig själv att ta bort allt det prat inom mig själv i form av tankar – och ta mig själv tillbaka till mitt andetag – tillbaka till min kropp – och leva i enhet och jämlikhet utan någon slags tanke som rör sig inom mitt huvud

4. När jag märker att jag inte vill se, eller erkänna det faktum – att mitt utseende inte avgör vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – JAG AVGÖR vem jag är – inte mitt utseende, inte mina tankar, inte mina känslor, eller emotioner – nej – i slutändan är det jag som bestämmer vem jag är, och hur jag ska uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma att jag inte ska påverkas av mitt utseende – utan ovillkorligt, och fullständigt uttrycka mig själv – utan rädsla, eller självfördömande – oavsett hur jag ser ut

5. När jag märker att tankar kommer upp i mitt huvud, och att dessa håller på att tjattra om vad som tydligen är snyggt, och fult – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – mina tankar är inte sanningsenliga och avgör inte vad som är verklighet – mina tankar är endast kulturellt präglad information som jag tagit efter utan att ifrågasätta – vilket naturligtvis inte är ett effektivt sätt att skapa mig själv på; således åtar jag mig själv att förändra mig själv – och sluta lita på tankar – och istället skapa min egen förståelse, och insikt om vad som är verklighet, och vad som inte är det

Enhanced by Zemanta

Dag 114: Vem Snor Min Tid?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad och frustrerad på att det är svårt och tar tid att tjäna pengar – och därmed bli arg, och irriterad att jag inte kan köpa saker och ting som jag skulle vilja ha – nu direkt på en gång – eftersom jag måste vänta på att bygga upp en tillräcklig mängd pengar innan jag sedan kan köpa det jag vill

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, och frustrerad på hur mycket tid jag måste spendera under mina dager på antingen förbereda mig själv på att tjäna pengar – eller att arbeta för att tjäna pengar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att längta tillbaka till när jag var ett barn och inte behövde spendera min vakna tid till pengar på samma sätt, och inom mig själv tänka, och känna att jag borde använt min tid som barn på ett bättre sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, och frustrerad på hur pengasystemet fungerar, och på hur jag måste – och inte har något val – lägga ner många timmar av min tid varje dag på att tjäna pengar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga systemet, och inom mig själv fördöma systemet, och definiera systemet såsom att vara problemet som skapar denna upplevelsen av och som mig själv som ilska och frustration

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga systemet för att ta den tid jag besitter under varje dag – istället för att se, inse och förstå att jag har faktiskt ganska mycket tid till mitt förfogande att göra de saker som behövs göras, men att jag faktiskt – väldigt ofta – istället för att göra det jag måste göra – istället ägnar min tid åt onödiga saker som inte har någon relevans eller värde – såsom att t ex titta på en film när det finns mycket viktigare saker att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga systemet såsom att vara roten i det onda till varför jag upplever det som att jag inte har någon tid under mina dagar – och såsom varför jag känner det som att jag aldrig hinner med sådant jag skulle vilja hinna med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta denna punkten tillbaka till mig själv – och se hur jag slösar min egen tid, och hur jag inte effektivt använder min tid – och hur jag inte tillåter och accepterar mig själv att gå med och som tid här såsom i andetaget en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda diverse ursäkter, och rättfärdiganden för att inte använda min tid effektivt – och istället för att göra det som jag ser behövs, och måste göras – istället göra onödiga saker som inte har någon relevans överhuvudtaget – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda ursäkten att: ”jag gjort så mycket seriösa saker under dagen, att nu måste jag få koppla av lite” – eller att ”jag kan inte koncentrera mig längre, jag måste få koppla av lite” – eller att ”nej, nu har jag lagt ner för mycket tid på detta, jag måste ju få koppla av lite också” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå i och som andetaget – och göra det som måste göras, och behövs göras först – och sedan när jag klar med det – om det finns tid över – att göra sådant jag vill, och känner för att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka undvika att möta mig själv såsom tidssabotage – där jag medvetet missbrukar min tid för att på så vis inte behöva möta mig själv inom och som handlingar som kräver tålamod, och disciplin – genom att projicera min ilska och frustration mot mig själv på systemet och tänka att ”systemet gör mig ineffektiv” – ”det är systemets fel att jag inte använder min tid tillräckligt bra” – ”det är systemets fel att jag inte vet hur jag ska planera min tid, och att jag inte hinner med att göra det jag vill göra varje dag” – istället för att föra allt detta tillbaka till mig själv, och se hur jag bidrar till att skapa i min värld och i mig själv exakt det jag anklagar och fördömer systemet för att skapa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra mig själv på en expert att använda tid effektivt – och således åta mig själv att använda min tid utifrån en praktisk utgångspunkt, vari jag inte behöver ha någon slags upplevelse av att ”det är roligt” – ”det är spännande” – ”det är stimulerande” – utan att jag istället går här i och som mitt andetag och gör det som måste göras utan någon slags reaktion

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga systemet såsom att vara ansvarig för att skapa upplevelser inom och som mig själv – genom att tänka att systemet är så stort, och så pressande – och så stressande – att såklart är det inte konstigt att systemet inom mig skapar diverse upplevelser som jag inte kan göra någonting åt – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ta allt tillbaka till mig, och fråga mig själv hur jag genom att medverka i och tänka vissa tankar – skapar upplevelser inom mig själv, och att hur detta faktiskt inte har någonting med systemet i sig självt att göra – utan med vem jag tillåter och accepterar mig själv att vara inom och som mig själv

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att leva tålamod – och således inte vilja stressa saker och ting – utan istället ge saker och ting den tid de behöver – och om jag måste vänta på att en viss sak ska manifesteras, och om jag måste gå en lång process med disciplin, och konsistents för att få vad jag vill ha – att detta inte är något problem

Jag åtar mig själv att sluta vara irriterad och frustrerad på hur mycket tid jag måste spendera på att överleva och tjäna pengar – och istället åtar jag mig själv att använda den tid jag spenderar i och som systemet med att tjäna pengar till att möta mig själv, och lära känna mig själv – och se i vilka situationer jag reagerar, och se hur jag hanterar diverse olika omständigheter och hur upplever mig själv inom mig själv – för att således kunna släppa taget om dessa punkter, och korrigera dem med självförlåtelse

Jag åtar mig själv att sluta längta tillbaka till när jag var ett barn, och sluta vilja att den tid ska återupprepa sig – eftersom jag inser, ser och förstår att detta bara är ett försök att inte möta mig själv, att inte se mig själv, och att inte lära känna mig själv såsom pengasystemet – och såsom hur jag skapat mig själv i tanke, handling och ord

Jag åtar mig själv att istället för att anklaga systemet för att jag inte har någon tid över till mig själv – att istället titta på hur jag lever och uttrycker mig själv i mitt dagliga liv, och hur jag därigenom slösar bort tid genom att göra saker och ting jag faktiskt inte behöver göra, och genom att skjuta upp att göra saker och ting som jag faktiskt måste göra

Jag åtar mig själv att när jag gör någonting som jag inte behöver göra – alltså en ren nöjesgrej – och jag faktiskt har saker och ting som behöver göras, och som är viktiga att jag får avklarade – att jag då stoppar mig själv, tar ett andetag – och tar mig själv tillbaka hit – och därefter gör det som måste göras först, och sedan efter jag är klar med det – gör det som jag tycker är roligt att göra

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag vill göra någonting ”roligt” med grunden i någon slags ursäkt såsom att ”jag har ju gjort så mycket seriösa saker idag!” – ”jag förtjänar att koppla av!” – då stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet – och jag åtar mig själv att trycka mig själv igenom det motstånd jag upplever mot att vara ”seriös” – och helt enkelt göra det som måste göras

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att anledningen till att jag tycker att jag har för lite tid – och att jag aldrig hinner göra det jag vill göra – är inte på grund av systemet, och är inte på grund av någon annan än mig själv – eftersom det är jag som har planerat och beslutat hur jag ska använda min tid och ingen annan – och således åtar jag mig själv att sluta anklaga allt och alla andra för vem jag är inom och som mig själv, och hur jag upplever mig själv – och jag åtar mig själv att stå ansvarig inför vem jag är inom och som mig själv, och vilka beslut jag tar – och hur dessa besluten får konsekvenser i mitt liv

Jag åtar mig själv att bli en expert på att använda min tid effektivt – och att inte behöva någon slags motivation, eller upplevelse för att ta tag i och göra det som måste göras – och således åtar jag mig själv att röra mig själv fysiskt – en och jämlik här såsom min kropp – och i varje andetag ta ett beslut vad jag ska göra som inte är baserat på energi, eller en upplevelse – utan en insikt om vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att om jag har upplevelser inom mig själv så är det jag som har skapat dem – jag som har närt dem – och jag som tillåtit och accepterat att låta dessa upplevelser utgöra vem jag är inom och som mig själv – och således åtar jag mig själv att inte anklaga system såsom att skapa en upplevelse inom mig själv av att jag känner mig pressad, och ängslig – och stressad – utan jag tar upplevelse för mig själv såsom det jag upplever – och jag tar mig själv tillbaka hit till mitt andetag – och i varje ögonblick stoppar jag upp och ser till att jag inte medverkar i någon tanke, eller upplevelse – utan att jag är här – självdirektiv – och effektiv i varje ögonblick

Dag 108: Det Behöver Inte Vara Tråkigt!

Självskriverier

Idag har jag återigen varit arg, och jag vet varför – det är därför att jag känner mig stressad med allt som jag måste läsa i skolan, och eftersom att jag oroar mig för vilket betyg jag ska få i slutändan av kursen. På grund av detta känner jag en stress inför alla vardagliga ting som jag tar mig för varje dag, och så fort jag ser att jag har ett visst ansvar som jag måste ta itu med – då tänker jag genast – ”men shit! Jag kommer ju inte kunna läsa mina skolböcker – jag kommer inte kunna använda all min tid till att studera – herregud! Hur ska detta gå?

Så den ilska och frustration jag upplever är egentligen en slags konsekvens av att jag inte tillåter och accepterar mig själv att ta det lugnt och göra en sak i taget – och när jag gör den saken som jag gör – att då göra den fullt ut och utan att tänka på diverse andra grejor jag känner att jag borde, eller inte borde göra.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv inför mina studier genom att tänka på hur mycket jag har att göra – på vad jag måste göra – på vad jag inte har gjort – och i detta tänka/uppleva att jag har för lite tid att göra allting på – och genom detta skapa en konsekvens inom och som mig själv av att vara arg och frustrerad; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva i varje ögonblick – och när jag studerar – att då studera – och när jag tar itu med mina vardagliga ansvar – att då göra detta fullt ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stressad, och nervös inför att jag inte ska få de högsta betygen i den kurs jag läser – eftersom jag definierat att inte få de högsta betygen såsom ett misslyckande – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta vilka slags betyg jag får i skolan att definiera mig och skapa min upplevelse av mig själv – istället för att jag står här såsom mitt andetag – ovillkorlig i varje ögonblick – och inte tillåter och accepterar mig själv att fästa värde vid någonting som är separat från mig själv – såsom t ex mina betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att släppa taget av min ”betygskaraktär” eller också kallat ”intelligenskaraktär” – där jag för att kunna känna mig värdefull och betydelsefull måste hävda mig själv gentemot andra genom att få de bästa betygen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte måste på något sätt visa att jag är intelligent – eller visa att jag kan – eller att jag på något sätt måste placera mig själv i en topposition i systemet för att kunna vara nöjd, och tillfredställd med mig själv – således tillåter och accepterar jag mig själv att slappna av och att gå min utbildning från en utgångspunkt av att vara effektiv, och disciplinerad – och inte fästa något värde vid vad slags utflöde detta får i form av betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé inom och som mig själv av att jag måste lyckas i systemet och skapa mig själv en karriär som andra kan se upp till – och definiera såsom en bra karriär – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå HÄR såsom mitt andetag – och röra mig själv i och som systemet prestigelöst och utan att jag placerar något värde i vad slags position jag har i systemet – i vad slags lön jag har i systemet – utan att jag går HÄR – i denna världen men inte av denna världen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den stress jag utsätter mig själv för när jag känner/tänker/upplever att jag måste ha de bästa betyg – absolut inte – på något sätt – är värt att faktiskt få de bästa betygen – eftersom jag förstör min upplevelse av mig själv i detta andetag här – ett andetag som aldrig kommer tillbaka och som jag offrat för att jag skulle kunna medverka i en rädsla/ångest att jag inte kommer få de bästa betygen; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – denna rädsla och ångest inte på något sätt kommer assistera och hjälpa mig att få de bästa betygen – utan vad som faktiskt kommer ge mig möjlighet att få de bästa betygen är att jag planerar min tid effektivt – att jag är disciplinerad och konsistent med mina studier – och att jag hänger mig själv till fullo till mina studier och inte till inre konflikter av rädsla och ångest

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag faktiskt lägger ner tillräckligt med tid på mina studier – och att detta visar sig genom att jag vet de flesta av svaren på föreläsningar – och seminarium – men att jag inte tillåter och accepterar mig själv att se, inse och förstå detta eftersom jag är besatt av rädsla – och ångest – såsom självfördömande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv i förhållande till mina studier – och varje dag planera och strukturera min tid – och göra det som behövs – och sedan sluta när jag ser att det inte behövs mer – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag oftast faktiskt lägger ner för mycket tid på mina studier – och ”överstuderar” – eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att släppa taget om min rädsla att jag ska misslyckas, och inte få de bästa betygen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga att hålla kvar vid denna rädslan och ångesten – genom att tänka att det kommer att ta slut när jag slutar skolan – istället för att se, inse och förstå – att det inte kommer ta slut när jag slutar skolan utan endast byta form – och då istället handla om att jag måste prestera för min chef – och gå uppåt och framåt i min karriär – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig mot mig själv i förhållande till mina studier – att strukturera min tid – att göra det som behövs – och att förhålla mig praktiskt till mina studier – och att lita på mig själv när jag ser att jag studerat tillräckligt och att jag kan det som jag måste kunna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stressad, och ångestfylld inför att ha många ansvar och åtaganden som jag måste ta tag i och röra mig själv inom – och slutföra på en dag – och tro att en sådan upplevelse är normal; istället för att se, inse och förstå att jag kan ha många åtaganden, och ansvar under en dag – men att jag går dessa ansvar, och åtaganden – HÄR – en efter en i och som mitt andetag – och jag gör det som måste göras tills det att jag är klar; och sålunda att jag lever PRAKTISKT och FYSISKT här i och som mitt andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv framåt med och som rädslan att misslyckas – i tron att denna rädslan hjälper mig att prestera bättre – och få bättre resultat – istället för att se, inse och förstå – att när jag existerar och lever såsom rädsla så är jag inte HÄR – utan jag är i istället i mitt sinne – och därför kan jag ju inte studera effektivt – och jag kan inte utföra mitt arbete effektivt – eftersom jag rent fysiskt, och faktiskt inte gör arbetet här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag redan bevisat för mig själv flertalet gånger – att jag presterar som bäst – och får bäst resultat – när jag är fullständigt prestigelöst – och tillåter och accepterar mig själv att ha roligt med mina studier – och gå fullt upp i mitt arbete här – och således tillåter och accepterar jag mig själv att sluta stressa, och känna ångest inför att jag ska uppnå något slags framtida resultat där jag tydligen lyckats – och istället tillåter och accepterar jag mig själv att ha roligt här – att glädjas med mig själv när jag gör mina studier – och när jag går mina åtaganden och ansvar – och således ha roligt med mig själv istället för att oroa mig

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att sluta hetsa upp mig själv inför mina studier, och istället – helt enkelt – göra mina studier – gå mina studier HÄR – och i processen – ha roligt med mig själv och utforska mina studier utöver vad som ingår i kurskriteriet – och alltså gå mina studier med och som mig själv HÄR – istället för att gå mina studier för att nå någonstans i framtiden till en upplevelse av mig själv som jag tydligen är oförmögen att ge mig själv här; och således – när jag märker att jag hetsar upp mig själv och tänker på vad inte har gjort – vad jag borde göra – och vad jag inte borde göra – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och tar mig själv tillbaka hit – och jag litar på mig själv i hur jag går mina studier

Jag åtar mig själv att sluta jaga de högsta betygen – och således inte göra betygen i sig själva mitt slutmål – utan istället tillåta och acceptera mig själv att låta min studier utgöra ett medium för mig att uttrycka mig själv såsom självdisciplin, konsistens, effektivitet – och genom mina studier lära känna mig själv bättre – och således – när jag märker att jag oroar mig själv för att jag inte kommer få de högsta betygen, och att det är ett misslyckande att inte få de bästa betygen – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att gå mina studier HÄR för och som mig själv – och göra mina studier till ett uttryck av och som mig själv HÄR – genom att jag tillåter och accepterar mig själv att ha roligt när jag studerar – och göra det prestigelöst

Jag åtar mig själv att inte längre vilja hävda mig gentemot andra – att inte längre hävda mig själv gentemot andra – att inte längre vilja bevisa och känna att jag behöver bevisa mig själv gentemot andra – genom att visa att ”jag kan” – att ”jag är duktig” – att ”jag vet” – att ”jag har den nödvändiga kunskapen” – och istället åtar jag mig själv att gå HÄR – prestigelöst och utan att definiera mig själv såsom smart, eller dum – utan att se mig själv som duktig eller dålig – utan istället gå såsom andetaget HÄR – ovillkorligt i varje ögonblick; och således – när jag märker att jag vill hävda mig själv mot andra, och visa att ”jag kan” – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att sluta söka efter värde genom att andra ska se mig som intelligent – och istället se att jag kan leva värde här som mig själv – genom att jag går mina studier – och mitt liv såsom ett uttryck av och som mig själv – såsom självtillit HÄR

Jag åtar mig själv att röra mig själv – att leva, och uttrycka mig själv prestigelöst och utan att hålla kvar vid något slags begär av att vilja få en karriär – av att vilja ”nå någonstans” – och jag åtar mig själv att när jag gör planer inför var jag ska placera mig själv i systemet i framtiden – att se till att jag inte fäster något värde vid dessa planer överhuvudtaget – utan att jag går dessa planer ovillkorligt – och när jag märker att planen inte går planenligt – att då utan reaktion, eller upplevelse helt enkelt ändra min plan; och således – när jag märker att jag känner/upplever att jag måste få en ”bra karriär” och att jag måste ”lyckas” i mitt liv – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag viljesätter mig själv att gå HÄR såsom min kropp – en och jämlik – prestigelöst och utan att definiera mig själv gentemot någon punkt i systemet

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag genom att medverka i rädsla och ångest saboterar min effektivitet av och som mig själv i mina studier – samt i andra punkter i mitt liv – och att jag faktiskt endast förstör för mig själv när jag stressar eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att ge mig den nödvändiga tiden att sakta, och detaljerat gå DETTA ögonblick HÄR – eftersom jag redan befinner mig i ett nytt ögonblick som rent faktiskt inte existerar; och således – när jag märker att jag går in i rädsla, och ångest i förhållande till en upplevelse av att jag inte kommer hinna med att göra allt som jag planerat att göra under min dag – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att leva varje ögonblick HÄR – specifikt – till fullo – och i sin helhet – och i detta tillåta och acceptera mig själv att gå sakta framåt i min verklighet – och göra det som måste göras – och det som måste göras den tid som behövs – och alltså inte kontrollera mitt uttryck av och som mig själv i rädslan och ångesten i att ”jag inte kommer hinna”

Jag åtar mig själv att faktiskt tillåta mig själv att se att jag lyckas bra med mina studier – och att jag allt som oftast lyckas över mina egna förväntningar – och således borde detta vara tillräckligt för att jag ska inse att det inte är något fel med sättet jag studerar på – det är inget fel med sättet jag läser på – utan att allt detta pågår inom och som mitt huvud – och är bara inbillade hjärnspöken som enbart faktiskt tjänar att störa mig i mina studier – och i mitt leverne av övriga ansvar och åtaganden i och som min värld; och således – när jag märker att jag går in i en upplevelse av och som stress – och att jag inte litar på mig själv – och tydligen inte vet ”vad jag ska göra – hur länge jag ska studera – om jag kommer hinna klart i tid” – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att lita på mig själv och faktiskt se att jag är effektiv, och har talang för studier

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att den rädsla, och ångest jag upplever inte av sig själv kommer att ta slut – utan att jag själv – genom att i varje ögonblick föra mig själv tillbaka hit och stoppa mina inre upplevelser – måste stoppa denna rädslan – och att jag medvetet och avsiktligt måste sluta att inte lita på mig själv; och således – när jag märker att jag använder tanken att ”denna rädslan kommer ta slut av sig själv när jag slutar skolan” för att rättfärdiga min upplevelse av mig själv som rädsla – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att stoppa mig själv HÄR – för egen motor – i insikten om att om inte jag stoppar mig själv HÄR – kommer det aldrig mina inre upplevelser att sluta existera

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att rädsla, och ångest inte är en normal upplevelse – det är ingen naturlig och fysisk upplevelse – utan en upplevelse som skapas genom att jag pratar med mig själv till mig själv i mitt huvud – och därigenom skapar självmisstroende – där jag saboterar för mig själv och tror mig själv inte ”klara av någonting” och att ”jag bara gör allting fel”; och således – när jag märker att jag tänker att min rädsla är naturlig – och att den borde finnas inom och som mig eftersom alla andra upplever liknande rädsla – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att gå, och leva mina åtaganden – och ansvar – och mitt liv i sin helhet – HÄR – praktiskt – och fysiskt – och inse att den normala upplevelsen av och som mig själv är att ANDAS HÄR såsom min fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta använda energier, och upplevelser för att driva mig själv framåt och för att slutföra projekt – och ta tag i och leva min åtaganden – och istället åtar jag mig själv att gå mina projekt HÄR – fysiskt och praktiskt – i insikt om att om jag förbereder mig väl – om jag lägger ner det nödvändiga arbetet i vad jag företar mig själv – så kommer resultatet att bli bra – och det därför inte finns någonting att frukta eller känna sig ängslig över – eftersom det enbart är en fråga om praktisk matematik applicerad här; och således – när jag märker att jag är i mitt sinne såsom rädsla – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och påminner mig själv om att det inte är något svårt att praktiskt leva här – det handlar enbart om att effektivt strukturera min tid – och att effektivt applicera praktisk matematik i mitt dagliga leverne

Jag åtar mig själv att istället för att fokusera på en inbillad framtid där jag tydligen kommer vara ”lyckad” och ha ”lyckats” – att istället leva, och applicera mig själv HÄR – en och jämlik som mitt andetag – och ha roligt med det jag gör – att hänge mig till det jag tar mig för och gå in i projekt och åtaganden prestigelöst – och göra det för att jag tycker det är roligt, fascinerande – och stimulerande; och således – när jag märker att jag projicerar mig själv in i en inbillad framtid – där jag tydligen ”lyckas” – och har ”allt jag vill ha” – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att LEVA här – och att föra lycka hit – genom att leva självglädje som mig själv i varje ögonblick HÄR

Dag 53: Träningsnarkomaner

Det är intressant det här med att träna. För ett tag sedan började jag att springa, göra armhävningar, situps, och lite yoga – och min utgångspunkt är att utveckla min kropp, och helt enkelt göra mig själv mer effektiv i min dagliga medverkan i mitt liv, men det är väldigt intressant att se alla de idéer och hemliga begär som är gömda i min träning.

För jag har märkt att mycket ofta när jag ute springer, eller gör min yoga, eller mina armhävningar, att mitt sinne börjar rusa iväg och tänka på hur stark jag kommer bli, hur snygg jag kommer se ut, och hur mycket jag måste träna varje dag, hur jag ska träna, hur mycket jag ska ta i, och hur mycket jag ska träna – och allt detta händer i mitt huvud. I och med detta glömmer jag helt bort min kropp, och min ursprungliga utgångspunkt, vilken är att stötta mig själv som min kropp, och inte att nå någonstans, eller bli någonting mer eller bättre, utan helt enkelt träna HÄR tillsammans med min kropp, och lära känna min kropp.

Naturligtvis har jag blivit influerad och påverkad av media, och samhället som har skapat en helt absurd och självdestruktiv idé om träning. Och som skapat idén att all träning måste ha ett mål, och att detta mål måste vara att bli snygg, eller springa något lopp, eller bli ”vältränad” – ingenstans tas kroppen med i beräkningarna, utan kroppen ses bara som ett bihang som förväntas göra sitt så att människan ska få uppleva sin glädjestund i att känna och uppleva sig själv som att ha lyckats med sitt mål.

Själv har jag sportat, och idrottat större delen av mitt liv, och mina föräldrar har lärt mig att sådant ska göras med ett mål, och man ska ta i, och pressa sig själv – även om det gör ont, och även om det inte känns bra – för då får man resultat! Men kroppen då? Vad tycker kroppen om att få springa på så in i helvete, tills man har ont överallt, och sedan i slutändan känner sig ”så bra, för man sprungit så länge” – ja, kroppen ogillar ju naturligtvis detta, eftersom kroppen inte tycker om att ha ont. Att ha ont i kroppen är en signal att någonting är fel, och att kroppen befinner sig under press – därför önskar kroppen en träning som är i samklang med kroppens behov.

Denna insikt har jag applicerat på det sättet, att jag springer och pressar mig själv till en viss gräns, men när jag känner att det blir för mycket, då stannar jag, och jag går – och återhämtar mig på det sättet – och sedan springer jag lite till. Jag lyssnar alltså på vad min kropp säger till mig, och tränar i samklang med min kropp, vilket är en mycket behagligare, och roligare träningsform än den som har lärts ut i samhället.

Men som sagt, jag märker massa rester i mig från denna gamla idé av träning, om att man ska pressa sig själv, och driva sig själv hårdare, och hårdare – och att det är bara när man gör det som träningen är bra, och har resultat. Och samtidigt märker jag också alla dessa tankar inom mig som säger att träningen ska nå någonstans, jag ska se ut på ett visst sätt, eller bli på ett visst sätt, eller uppleva mig själv på ett visst sätt – eller klara något uppsatt mål – istället för att jag helt enkelt tränar HÄR med min kropp – och inte tränar DÄR med min kropp, alltså i mitt sinne.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste nå någonstans med min träning, och att jag måste ha vissa strikta rutiner med min träning, och alltid göra mig själv svett, och alltid träna till en sådan gräns att jag får ont i min kropp, och att jag blir svettig, istället för att tillåta och acceptera mig själv att träna HÄR med min kropp, och lyssna på min kropp – och höra vilken slags träning min kropp mår bra av, och stöttar min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna i separation från min kropp, och tro att desto mer smärta jag känner, och desto mer obekväm jag upplever min kropp, att tro att min träning är desto bättre, och mer effektiv – istället för att se, inse och förstå – att när jag har ont, och när jag känner mig obekväm – är detta min kropp som signalerar till mig att jag tar i för mycket, och att jag inte tränar en och jämlik med min kropp – och lyssnar på min kropp och min kropps behov

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna för att nå ett visst kroppsideal, eller ett visst mål som jag ställt upp i mitt huvud, istället för att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna för att stötta min kropp, att träna tillsammans med min kropp, och inte träna min kropp – och därmed när jag tränar vara här i varje andetag, och tillåta mig själv att uppleva min kropp här, och känna alla muskler, och alla sensationer, och sedan träna utifrån en utgångspunkt av att stötta min kropp, och att utveckla ett effektivt, intimt, och nära förhållande med min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna för att uppnå ett visst kroppsideal, och bli sedd av andra på ett visst sett, och att träna för att såsom det heter ”få bra kondition” och bli ”vältränad” – och därmed inte ta min kropp i beaktande, utan ta min kropp för givet, och bara använda min kropp för att nå upp till mina mål och drömmar – istället för att se, inse och förstå att min kropp är en jämlik varelse tillsammans med mig, och förtjänar respekt – och det är inte respektfullt att utnyttja min kropp för mitt egna höga nöjes skull – och dessutom kompromissar det mitt eget liv – eftersom jag kompromissar min kropp och därmed min förmåga att interagera, medverka och leva effektivt i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar upp ett nytt projekt, och när jag beslutar mig för att göra någonting nytt – t ex att träna – att genast skapa en framtidsvision, och en framtidsbild av mig själv där jag ”når någonstans” – ”blir bättre” – ”blir starkare” – och sedan applicera mig själv i mitt projekt utifrån begäret av att nå denna framtidsvision, och denna idé av mig själv i framtiden – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå projektet här såsom andetaget – en och jämlik – och inte projicera och skjuta saker och ting in i framtiden – och inte skapa idéer och tankar om hur saker kommer bli, eller kanske ska bli – utan istället gå här – och ha roligt med mig själv, och gå projektet här – för kanske ändrar sig saker och ting under tiden – och jag vill ändra på saker – och om jag då går här är jag fullt öppen för sådana förändringar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att pröva på nya saker, och vara rädd för att vara mångsidig, och mångfacceterad – i rädslan att jag ska vara halvbra på många saker, och inte asbra på en sak – istället för att se, inse och förstå att denna rädsla att inte vara skitbra på en sak är ego – eftersom jag är rädd för att förlora och bli sedd som en medelmåtta – istället för att se, inse och förstå att jag förlorar bara på att inte pröva på nya saker, och vara mångsidig, eftersom det kanske finns många olika saker jag tycker om att göra – och vad spelar det egentligen för roll om jag inte är så jäkla bra på grejorna jag gör, när jag gör dem för och som mig själv här?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå nya projekt, och utveckla nya egenskaper här som mig själv – för mig själv – och inte för andra – inte för att bli skitbra, och sedd som någon slags gud i vad det är jag håller på med – utan istället ha roligt med vad det är jag gör – och släppa taget om drömmar och begär om vad jag ska bli, vad jag ska klara av, och vad jag inte ska bli, och vad jag inte ska klara av – jag släpper alla denna skiten och tillåter och accepterar mig själv istället att leva i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva, och att pröva på nya saker och vara helt prestigelös i det jag gör – och inte söka efter att få bli eller vara perfekt, eller bäst – utan bara göra saken på mitt sätt, för att jag tycker det är roligt att göra, eller för att det är viktigt för mig att göra det just nu – och alltså sluta att vara helt besatt av att vara bäst och främst i allt det jag gör

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara en medelmåtta, och inse, se och förstå att det inte finns något skamfullt, eller dåligt i att vara en medelmåtta – det är istället denna jäkla idén i vårt samhälle om att man måste vara bäst på allting man gör, för att kunna vara bekväm med sig själv som jag tagit på mig att leva, som gör att jag tror att det är dåligt att vara en medelmåtta – jag inser, ser och förstår – att det handlar inte om hur bra jag gör någonting, utan om vem jag är i det jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra någonting utan prestige, utan vilja och försöka att prestera, och visa mig så sjukt bra på det jag gör – utan endast göra det för att det är ROLIGT eller för att jag vill PRÖVA PÅ något nytt – och alltså sluta oroa mig för att jag inte ska vara bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i vad jag tar för mig själv i mitt liv, och hur jag gör saker, eftersom jag gör inte saker och ting om jag inte är BÄST i det jag gör – och därför väntar jag, eller skjuter jag upp att göra saker – som t ex att göra musik – eller gå ut och filma – eller träna – eftersom jag är rädd att jag inte ska vara BÄST på det jag gör – istället för att se, inse och förstå att denna jakten på att vara bäst är så jävla begränsande, och att jag håller mig själv fast i ett skruvstäd, där jag inte kan expandera och röra mig själv – och att jag istället för att ha ROLIGT och bara GÖRA SAKER – att jag alltid vill att det ska vara perfekt, och vara så bra som möjligt

Jag åtar mig själv att jag göra saker som jag tycker är roligt, och jag vägrar att jämföra mitt resultat med andras – jag gör något för att jag tycker det är ROLIGT

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att vara en medelmåtta, och inte sträva efter att vara bäst – utan jag gör istället saker och ting här som mig själv – och tillåter mig själv att ha KUL

Jag åtar mig själv att lyssna på min kropp när jag tränar, och inte jämföra min träning med andras träning – jag tränar inte för att vara bäst – jag tränar för att det stöttar mig, och är bra för mig och min kropp – inte för att få vara någon supermuskulös kändis

Jag åtar mig själv att spela in musik, och driva igenom projekt i min verklighet för min egen skull, och inte eftersträva att de ska vara bäst, utan göra dem för att jag tycker det är ROLIGT och för att det stöttar mig i min process

Jag åtar mig själv att bli mångsidig, eller bli det som är här i ögonblicket – och inte vara så sjukt rädd för att pröva på nya saker – i rädslan att jag inte ska vara bäst – jag inser att detta begär efter att vara bäst begränsar mig – därför slutar jag följa efter och leva utifrån detta begär

Dag 32: Att ge mig själv den tid som behövs

Någonting som jag ofta känner motstånd mot är att koncentrera mig själv under långa tidsperioder, utan avbrott, och utan att vilja gå iväg och göra någonting. Det är så jag upplever mig själv när jag studerar, och jag tänker att ”det måste finnas någonting roligare att göra, det måste finnas någonting mer stimulerande att göra!” – och det jag ser in mig själv att jag gör då är att t ex titta på en film, eller läsa en bok, eller göra någonting där den gemensamma nämnaren är att jag inte behöver koncentrera mig och att jag istället kan ”släppa taget” – och känna mig ”fri”.

Jag har arbetat mycket med denna punkt inom mig, om att disciplinera mig själv, och att använda den tiden jag har här, varje andetag, att verkligen leva och röra på mig själv, och jag får säga att det går mycket, mycket bättre, men jag kan fortfarande märka av hur jag håller fast vid denna idé inom mig själv om att leva disciplin betyder att jag inte kan ha roligt, att jag inte kan slappna av, och att jag kommer förlora min ”frihet”.

Det jag visar mig själv genom detta är att jag separerat mig själv ifrån frihet, och att jag skapat idéer om disciplin och koncentration, såsom att vara tråkiga och jobbiga saker att leva. Och p.g.a. detta har jag i största delen av mitt liv försökt undvika att göra någonting där jag behövt koncentrera mig själv, och vara disciplinerad; konsekvensen av det är att jag inte använde min tid i skolan att utbilda mig effektivt, och att jag aldrig riktigt lärde mig hur denna världen fungerade, eftersom jag i min ungdom var alldeles för upptagen med att undvika alla former av intressen där jag skulle behöva vara disciplinerad, och göra någonting för att jag vet att det är bra för mig, även om jag kanske inte känner mig själv stimulerad och underhållen.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ett motstånd mot att göra saker som kräver disciplin, och som kräver tålamod, och långsiktig planering, och konsekvent handlande, genom att tänka att ett sådant leverne inte är underhållande, eller stimulerande – istället för att se, inse och förstå att jag i jakten på att finna ett stimulerande och underhållande liv, har kompromissat mig själv, och placerat mig själv i en position i samhället, och i mitt liv där jag inte är så stark och effektiv som jag kunde varit, om jag istället för att leva för underhållning, istället levt det som är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att rom inte byggdes på en dag, och att det tar tid att skapa saker av och som mig själv som jag är nöjd med, och att det tar tid att göra saker som verkligen kommer vara stödjande för mig om jag gör dem, och att dessa saker kräver att jag är disciplinerad, och konsekvent – och därför inse, ser och förstår jag hur begränsande och dumt det är att leva i ett sökande efter underhållning och stimulans – istället tillåter och accepterar jag mig själv att underhålla, och stimulera mig själv, istället för att söka det utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och ångestfylld inför att lägga ner tid och energi på projekt, och de saker som jag tar för mig själv att göra, och istället för att göra det jag tar för mig att göra, perfekt, och med tålamod, och gå processen att skapa någonting i varje ögonblick här, att istället stressa och försöka hinna med så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt – jag ser, inse och förstår att endast om jag går här i varje ögonblick, medveten om min kropp och om mitt andetag, disciplinerad och konsekvent kan jag skapa någonting av och som mig själv som är bäst för mig, och därför bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv fångad när jag lever disciplin, och tänka inom mig själv att jag inte kan leva frihet som mig själv när jag lever disciplin, i tron att frihet är när jag upplever mig själv underhållen, och stimulerad – istället för att se, inse och förstå – att frihet är att vara kapabel att dirigera mig själv i varje ögonblick att leva de saker jag ser är bäst för mig, utan att hindras av energiberoenden, och begär av att bli underhållen och få saker och ting gjorda så snabbt som möjligt, med så lite motstånd som möjligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka minsta motståndets väg, och tro att det finns någon slags heder i att bara göra det absolut minsta, i tron att det gör mig bättre än andra om jag kan göra det absolut minsta och ändå av andra bli sedd såsom att göra lika mycket – istället för att se, inse och förstå – att jag genom att leva minsta motståndets väg kompromissar mig själv, och jag tar genvägar, som tillslut blir senvägar, eftersom jag inte tar mig själv tiden att leva varje ögonblick till sin fullständighet – därför stoppar jag mig själv när jag märker att jag försöker fly från ett ögonblick, och in i ett annat, innan jag färdigställt det ögonblick som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att desto mer produktiv jag är, desto bättre är jag, och tro att desto mer saker jag får gjorde, desto bättre är jag, istället för att se, inse och förstå – att ett effektivt leverne inte handlar om produktivitet, utan att om leva effektivt i varje ögonblick, genom att vara fullständigt och kompromisslöst här – och således när jag uttrycker mig själv såsom här – att jag då inte tillåter och accepterar mig själv att försöka rymma iväg till nästa ögonblick, för att försöka få så mycket som möjligt gjort – jag gör klart vad som är här – och sen rör jag mig själv till nästa ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja klara av, och göra så många saker som möjligt – i tron att desto mer saker jag klarar av att göra, och skapa, att desto mer värd blir jag – istället för att se, inse och förstå – att jag i denna jakt inom mig själv på att klara av mer saker, på att skapa mer saker, missar mig själv här såsom andetaget – och missar att faktiskt leva varje ögonblick till sin fulla potential – således tar jag mig själv tillbaka hit till andetaget i varje ögonblick och jag driver, och pushar mig själv att inte existera i mitt huvud i framtid, och dåtid, och nutid – utan istället här såsom min kropp, en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om jag lever disciplin, och om jag koncentrerar mig själv ovillkorligt i varje ögonblick, att jag då kommer förlora livet, eftersom jag inte kommer kunna underhålla mig själv med tankar, känslor och emotioner – istället för att se, inse och förstå, att jag definierat liv såsom tankar, känslor och emotioner, istället för att inse att dessa upplevelser inte är liv, utan det som begränsar mig från att faktiskt leva och stå här – en och jämlik såsom min fysiska kropp – därför tar jag mig själv tillbaka hit till andetaget, och jag inser att jag är liv, jag såsom min fysiska kropp är tillräcklig, jag är här – därför slutar jag leta och jag lever fullständigt här i varje ögonblick såsom koncentration, fokus, känsla för detaljer, och disciplin

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte utveckla en känsla för detaljer, utan istället försöka göra saker i mitt liv så snabbt som möjligt, och tidseffektivt som möjligt – istället för att se, inse och förstå att detta försök av mig att spara tid får mig att kompromissa mig själv här, och får mig att missa viktiga saker i ögonblicket, eftersom jag håller på att stressa till nästa – därför stoppar jag mig själv, och jag disciplinerar mig själv att leva här i varje ögonblick, och inte stressa iväg inom mig själv till nästa ögonblick – jag är här

Jag åtar mig själv att i varje ögonblick vara här, att andas och leva vad som är här med en känsla för detaljer, och ha tålamod, och skapa mig själv och det ögonblick i vilket jag medverkar i till perfektion – en och jämlik

Jag åtar mig själv att inte längre stressa, och försöka få saker och ting gjorda så snabbt som möjligt, och jag ger istället de saker jag gör i min värld den tid de behöver, och jag gör dem tills jag känner mig nöjd och tillfreds med vad jag skapat, eller uttryckt som mig själv – och jag stoppar mig själv inom mig själv varje gång jag märker att jag börjar tänka på vad klockan är eller inte är

Jag åtar mig själv att istället för att fokusera på produktivitet, att fokusera på kvalitet – och göra de saker som jag gör, bra, och på ett sätt så att jag blir nöjd med det jag gör, eftersom jag ser att det jag gjort var perfekt och kunde inte bli bättre

Jag åtar mig själv att leva perfektion och tålamod som mig själv, och sluta försöka stressa, och nå en upplevelse av stimulans och underhållning – jag tillåter mig själv att ha tålamod