Tag Archives: tillskott

Dag 232: Kroppen Min – Biceps (Del 19)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 18) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag tycker att mina armar inte har tillräckligt väldefinierade muskler – jag tycker ibland att mina armar ser alldeles för små ut

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma storleken på mina armar, och vara oroad över att mina armar inte är tillräckligt stora – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta mina armar för givna – och att inte uppskatta mina armar – och se att mina armar är vad som gör det möjligt för mig att röra mig själv i denna världen, att interagera effektivt – att ta i saker, och att hantera min omvärld – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur värdefulla mina armar är för mig och att det inte spelar någon roll hur de ser ut – så länge de är funktionella och effektiva i förhållande till sina ändamål

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att om jag har smala armar så betyder detta att jag är en svag, och underlägsen människa – och framförallt en svag, och underlägsen man – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att storleken på mina armar avgör inte vem jag är som människa – avgör inte min upplevelse av och som mig själv – bestämmer inte vem jag är – utan det är JAG som bestämmer vem jag är – och detta är någonting jag gör inom mig själv och inte utifrån mina armars muskler

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag ser en annan man som har stora armar, med väldefinierade, och synliga muskler – att då jämföra mig själv med denna mannens utseende – och tänka att jag är underlägsen denna mannen – och att jag skulle vilja se ut som denna mannen – för tydligen är denna mannen bättre än mig p.g.a. av dennes armar; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta mig själv, och människor i min omgivning utifrån storleken på mina, och dessas armar – istället för att se, inse och förstå att det är helt irrationellt att värdesätta, och definiera människor utifrån hur stora deras armar är – jag menar – vad betyder egentligen det? Ingenting!

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på det som i grund och botten är irrelevant – vilket är mitt utseende – och bli besatt av denna punkten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå – att detta är ett sätt för mig att fly undan mitt ansvar gentemot mig själv – ett sätt för mig att försöka undvika att möta mig själv, och att se att det finns mer till mig än endast mitt utseende

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma, och förtrycka en enormt stor del av vem jag är inom och som mig själv – genom att bli besatt, och helt inriktad, samt fokuserad på mitt utseende – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas – och se, inse och förstå att mitt utseende är endast en punkt som jag använder för att inte behöva se att det finns mer till mig som behöver korrigeras, ändras, och dirigeras – och som jag hittills lyckats undvika att behöva hantera – genom att låtsas som om att det enda som är av någon vikt, och substans är hur jag ser ut – när så självklart inte är fallet

Självåtaganden

1. När jag märker att jag fördömer storleken på mina armar, och att jag är oroad över att mina armar inte är tillräckligt stora – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inga regler, och det finns inga bestämda mått på hur mina armar ska se ut – utan de kan utan problem vara hur spinkiga eller stora som helst – problemet existerar i mitt sinne – och i hur jag fördömer någonting som i grund och botten är utan fel; således åtar jag mig själv att sluta attackera, och använda min kropp som slagpåse – och istället acceptera utseendet på min kropp – och uppskatta min fysiska kropps funktionalitet

2. När jag märker att jag tänker, och tycker, att om jag har smala armar, så betyder detta att jag är en svag och underlägsen människa – framförallt en svag, och underlägsen man – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att storleken på mina armar avgör inte vem jag är – utan jag avgör vem jag är – och jag avgör vilken betydelse storleken av mina armar har för mig; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka hit – och bestämma att jag inte är påverkad – eller styrd av mitt utseende – utan att jag är här – inte definierad av hur min kropp ser ut

3. När jag märker att jag jämför mig själv med andra män – och tänker att en annan man som har stora, synliga, och väldefinierade muskler, är bättre än mig – starkare, och överlägsen mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mitt utseende, och andras utseende avgör inte vem jag är – och är inte bestämmande över mig – således åtar jag mig själv att sluta känna mig underlägsen en man med denna typ av utseende – och fokusera på att vara här – och uttrycka mig själv ovillkorligt med och som min mänskliga fysiska kropp

4. När jag märker att jag fokuserar på mitt utseende, istället för vem jag är – hur jag upplever mig själv – och hur jag praktiskt kan förändra, och styra mig själv i min värld; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mitt utseende är inte viktigt – vad som är viktigt är min inre auktoritet och direktiva princip – således åtar jag mig själv att fokusera på vem jag är – och inte på hur jag ser ut

5. När jag märker att jag gömmer vad som behöver korrigeras och ändras inom mig själv, och i mitt liv ­– genom att ge all min fokus till mitt, eller andras utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att utseende är i grund och botten irrelevant – och är någonting som jag fokuserar på endast för att undvika att ta tag i de problem som är viktiga, substantiella, och som påverkar mig starkt och har en definitiv effekt på mig i mitt liv; således åtar jag mig själv att fokusera på vad som är av faktiskt vikt – och som har en definitiv effekt på mig – och sluta lägga min tid på punkter som i grund och botten är irrelevanta

Enhanced by Zemanta

Dag 69: Fåfänga och Genans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna mig själv nervös inför att människor i min omgivning ska se, och definiera mig som fåfäng

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara generad för min fåfänga, och förtrycka min fåfänga – och tänka inom mig själv – och existera som karaktären – att: ”jag är inte fåfäng” – ”jag bryr mig inte om hur jag ser ut” – när jag faktiskt bryr mig om hur jag ser ut, och jag faktiskt är fåfäng

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka och förtränga min fåfänga, istället för att genom självförlåtelse, och självskriverier, gå igenom min fåfänga – undersöka hur jag skapade min fåfänga – och sedan ta bort min fåfänga

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fåfäng genom att lyssna på min mamma – och hur min mamma pratade om kroppen såsom någonting som antingen kan vara vackert, eller fult – och att det är vackert att vara smal, och vältränad, och att det är fult att vara tjock och inte ha några muskler – i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta min mammas ord och integrera dem, och leva dem i mitt dagliga liv – utan att ifrågasätta om min mammas ord verkligen är vad som är bäst för mig, och bäst för livet i sin helhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fåfäng genom att bry mig om hur min kropp ser ut i speglar, och hur min kropp uppfattas av andra – istället för att bli fåfäng på ett stödjande sätt – där jag istället för att bry mig om min kropp från en utgångspunkt av vad andra tycker – istället tillåter och accepterar mig själv att bry mig om min kropp från en utgångspunkt av hur jag upplever mig själv i min kropp, vad jag äter, och hur jag upplever det jag äter – och hur jag rör och uttrycker mig själv med min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att missbruka, och missanvända min kropp – genom att se, definiera, och använda min kropp som ett utställningsföremål – där jag ställer ut mig själv i världen, och visar upp min kropp – i förhoppningen om att andra ska stanna upp och titta på mig i avund, och begär – och önska att de hade en likadan kropp som min, och att de såg ut likadant som jag såg ut – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att lära känna min kropp intimt från en utgångspunkt av att verkligen fråga mig själv hur min kropp trivs – och hur jag kan assistera, och stödja min kropp att bli mer effektiv – och att utvecklas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva, och gå omkring i denna världen, från en utgångspunkt av att vilja visa upp mig själv inför andra – där jag vill visa hur speciell jag är, och hur speciellt mitt liv är – och hur speciellt jag upplever mig själv inom mig själv – och hur annorlunda jag är i jämförelse med andra, och hur mycket bättre jag är än vad andra är – och göra hela mitt liv, och varje andetag jag tar – till en tävling där jag försöker att visa upp mina bra sidor, och dölja mina dåliga sidor – istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att vara ärlig mot mig själv – och uttrycka mig själv utan en gömd baktanke av att uppnå kändisskap hos andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uttrycka/röra/leva från en utgångspunkt av att visa upp mig själv inför andra människor, och göra mig själv till ett föremål som andra människor kan titta på, och ha diverse olika energiupplevelser gentemot – och därmed begränsa vem jag är, hur jag lever, och vad jag gör till att bara vara ett föremål att visas upp för andra – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att fråga mig själv hur jag vill leva, och uppleva mig själv – och vad jag vill göra med mitt liv, om jag slutar leva för andra – och istället frågar mig hur jag vill leva för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant ha mitt bakhuvud när jag är med andra människor – jag undrar hur de upplever mig? Jag undrar vad de tänker om mig? Jag undrar hur de ser mig? Och när jag är med andra människor, känna mig själv konstant observerad och bevakad – och känna det som om jag hela tiden måste visa mig själv från min bästa sida, utan några svagheter, och utan några konstiga karaktärer, eller personligheter – utan ”helt normal” i alla ögonblick – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att släppa denna personlighet, och släppa min ångest, och rädsla inför ”hur andra ska se mig” – och släppa denna idé att det har någon sorts betydelse hur andra ser och upplever mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som om jag står på en scen, och alla tittar på mig, när jag är med människor – och konstant ha tankar som refererar mig i förhållande till andra människor, såsom vad jag tror och tänker att andra människor tänker om mig – och därför existera i ständig nervositet och ångest för att vad andra människor ska tänka om mig ska vara negativt, och fördömande – istället för att se, inse och förstå – att denna refererande rösten i mitt bakhuvud faktiskt är jag själv – och mina egna idéer och fördömanden om hur jag borde se ut, röra mig själv och uttrycka mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mån om att alltid visa upp mig själv i min rörelser, i mina ansiktsuttryck, och i sättet jag pratar på – som att: ”jag har kontroll” – ”jag vet vad jag gör” – ”jag behöver inte din hjälp” – ”jag är stark” – eftersom jag inom mig själv känner mig tvärtom – istället för att tillåta och acceptera mig själv att släppa denna idén och tillåta mig själv att uttrycka mig själv i och som ögonblicket, utan någon idé om att jag måste presentera mig själv på ett visst sätt mot min värld, och mot mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste visa att jag har kontroll över mig själv – i tron, tanken, och idén att det är någonting dåligt, och skamfyllt att inte ha kontroll över mig själv – och att jag genom att erkänna, eller visa för någon annan i min värld att jag saknar kontroll över en viss punkt i min värld, eller inom mig själv – gör mig själv till åtlöje

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en expert på att dölja vad som försiggår inom mig själv, både för mig själv, och för andra – och i tysthet existera i fruktan för att bli avslöjad, och för att någon människa ska komma in i min värld som ser igenom mig, och som ser vem jag är och hur jag faktiskt upplever mig själv inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att de upplevelser jag har inom mig själv bara blir värre när jag försöker ignorera och dölja dem – och att det inte finns något skamfyllt med att erkänna för mig själv hur jag känner mig själv, vad det är jag tänker, och vad det är som faktiskt händer inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv, och min inre verklighet – med hur jag tror att andra upplever sig själva – och tänka att alla andra alltid verkar så starka, och trygga i sig själva – och att det bara är jag som har dessa konstiga, och obekväma tankarna hela tiden inom mig – och därför frukta att se in i mig själv, och erkänna för mig själv hur jag upplever mig själv, vad jag tänker, och vad jag känner – och istället spendera min tid till att försöka dölja vad som försiggår inom mig – istället för att se, inse och förstå – att oavsett hur andra är, och vad andra upplever inom sig själva – kan jag inte låta detta influera min intimitet med mig själv, och min uppriktighet mot mig själv – därför tillåter jag mig själv att se in i mig själv, och lära känna de djupaste, och mörkaste skrymslena inom mig själv – och sluta existera i en idé om vem jag är och hur jag borde vara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att den idén av styrka som presenteras i samhället – där man i princip ignorerar allt som händer inom en själv, och gör saker och ting oavsett vad som pågår inom en – är en korrekt bild, och definition av styrka – istället för att se, inse och förstå – att denna idén av styrka är självmissbrukande, och leder inte till en substantiell, och varaktig förändring – utan leder endast till fortsatt förtryck av den inre verkligheten, och av vad som faktiskt pågår inom oss själva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara fåfäng ifråga om min inre verklighet, och utåt sätt vilja presentera en bild av mig själv av att allting är som det ska vara – allting inom mig är glänsande, och i sin ordning – i tron att det är dåligt, ett misslyckande att ha en helt vansinnig inre verklighet, och att det därför är bättre att hålla käften om allt som pågår inom mig – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att inse, se och förstå – att det finns inget dåligt, och skamfyllt med att ha en vansinnig inre verklighet – och att ingenting bra någonsin har kommit utifrån att förtrycka denna vansinniga inre verklighet – därför stöttar jag mig själv till att genom självskriverier, och självförlåtelse, uttrycka, och lära känna, och förändra denna vansinnighet inom mig själv till tystnad, och liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat att låtsas för mig själv, och tro att om jag låtsas tillräckligt bra – att det jag upplever inom och som mig själv ska försvinna – istället för att se, inse och förstå att det som är inom mig kommer inte att försvinna innan jag tagit och undersökt genom självskriverier vad som faktiskt pågår inom mig själv – och genom självförlåtelse släppt denna upplevelsen av och som mig själv fri

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara upptagen med att försöka få mig själv att likna, och se ut som en bild – som andra sedan kan titta på och säga inom sig själva att – ”det där var en vacker/bra bild” – och i detta förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt glömma bort mig själv – såsom mitt verkliga jag – som döljer sig bakom bilden, och idén av mig själv som jag presenterar utåt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte genom självförlåtelse, och självskriverier släppa mig själv fri från min inre jakt att uppnå hög status hos människor i min värld – och bli sedd som en stark, och självkontrollerad människa – för att istället ägna all denna kraft åt att effektivt i varje ögonblick lära känna mig själv, genom att andas effektivt – och genom att jag spenderar tid här med och som min kropp – och inte går in i och låter mig själv bli dragen iväg i tankar/upplevelser

Jag åtar mig själv att inte vara rädd, och nervös inför att människor ska se mig som fåfäng

Jag åtar mig själv att sluta förtrycka min fåfänga – och försöka låtsas inom mig själv att jag är någonting som jag inte är – och istället erkänner jag för mig själv hur jag existerar, och vem jag är – och tillåter, och accepterar mig själv att därifrån arbeta med denna karaktären jag skapat som mig själv

Jag åtar mig själv att skriva om, och undersöka min fåfänga – och tillika allting annat som pågår inom mig – och inte låtsas som om någonting inte finns, eller försöka ignorera en del, eller upplevelse av mig själv – utan jag åtar mig själv att inte förtrycka någonting av mig själv, utan öppna upp allt – och tillåta och acceptera mig att arbeta med allt

Jag åtar mig själv att inte definiera, och se min eller andras kroppar som antingen small och snygga, eller tjocka och fula – och jag åtar mig själv att inte definiera, och döma människan utifrån hur deras kropp ser ut – och istället tillåter och accepterar jag mig själv att se bortom kroppen – och se vem människan faktiskt är, och hur människan faktiskt uttrycker sig själv – och inse, se och förstå att det är vad som är viktigt – och inte hur bilden av människan ser ut

Jag åtar mig själv att inte lita på, och ta andras ord för givet såsom livssanningar – utan jag ifrågasätter det som sägs, och frågar mig själv om det jag hör – verkligen är bäst för alla, och verkligen är sunt förnuft – eller om det enbart är en idé och en tanke som har skapad i huvudet på människor utan att denna fysiska verklighet beaktats överhuvudtaget

Jag åtar mig själv att stoppa, och inte längre medverka i fåfänga – såsom att känna och uppleva det som att jag hela tiden måste kontrollera hur jag ser ut – så att jag inte ser ful ut eller gör ett dåligt intryck på andra människor; och istället tillåter och accepterar jag mig själv att lära känna min kropp på riktigt, och bry mig om min kropp på riktigt – och alltså inte vara besatt med vilken sorts bild min kropp visar – utan istället lära känna mig själv, såsom min fysiska upplevelse av mig själv som min kropp – här

Jag åtar mig själv att inte missbruka, och missanvända min kropp – genom att se, definiera, och använda min kropp som ett utställningsföremål för att på så vis få andra att bli avundsjuka på min kropp, och hur jag ser ut – och istället åtar jag mig själv att leva i och som min kropp – och inte tänka på, och fantisera om hur andra kan tänkas uppleva mig eller se min kropp

Jag åtar mig själv att inte låta hela mitt liv gå ut på att jag ska visa upp mig själv inför andra, och försöka få andra att tycka om mig att jag är speciell, unik och inte som alla andra – utan istället tillåter, och accepterar jag mig själv att bli en fysisk människa på alla sätt och vis – och låta mig själv bli känd för mig själv – genom att jag i varje ögonblick fäster min uppmärksamhet på min fysiska kropp här, och mitt fysiska andetag här – och inte tillåter och accepterar mig själv att sväva iväg i upplevelser, och tankar i sinnet

Jag åtar mig själv att sluta begränsa mig själv genom att leva mitt liv endast för att kunna visa upp mig för andra – och istället åtar jag mig själv att leva mitt liv för mig själv – genom att jag frågar mig själv hur jag vill leva, vad jag vill göra, och hur jag vill göra det – utan att jag tar i beaktande hur andra skulle uppleva, eller tänka mot det jag väljer att göra

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att det inte har någon betydelse för vem jag är – hur andra upplever, och ser mig

Jag åtar mig själv att när jag är med andra människor – att inte känna mig bevakad, och som att jag konstant måste vakta mig själv för att jag inte ska spåra ut, och göra eller uttrycka någonting som andra kommer se och definiera som konstigt, och märkvärdigt

Jag åtar mig själv att inte referera mig själv i mitt huvud i förhållande till hur jag tror andra ser, och upplever mig – utan istället tillåter och accepterar jag mig själv att leva här som ett andetag och utan detta jobbiga huvud som hela tiden har saker att säga – alltså det mentala huvudet – det fysiska huvudet vill jag gärna ha kvar

Jag åtar mig själv att föra tillbaka till mig själv allt det som jag tror att andra tänker, och tycker om mig – och inse, se och förstå – att om någonting dyker upp och gör sig till känna inom mig – så betyder detta att det är jag, och inte någon annan som skapat och placerat denna upplevelse inom mig själv

Jag åtar mig själv att inse att det inte är något skamfyllt och dåligt att inte ha kontroll inom eller utom mig själv

Jag åtar mig själv att inte längre dölja för mig själv vad det är som pågår inom mig själv, utan istället bli expert på att undersöka, och öppna upp mina inre existenser för mig själv – och på så sätt göra mig själv fri från mina inre idéer om hur jag borde existera, eller inte existera

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att det inte finns något smakfyllt, eller dåligt med att erkänna för mig själv vad det är som pågår inom mig själv – eftersom detta öppnar upp möjligheten för mig själv att arbeta med, och förändra vad det är som pågår inom mig själv

Jag åtar mig själv att sluta jämföra mig själv med andra, och istället leva självintimitet och självuppriktighet genom att titta in i mig själv – och se de djupaste hålen och de mörkaste skrymslena – och inte vara rädd för vad andra ska tycka, eller tro om mig – om de skulle få se vad som pågår inom mig själv

Jag åtar mig själv att inte leva styrka på sådant sätt att jag förtrycker allt som pågår inom mig själv – allt jag känner och allt jag tänker – utan istället lever jag styrka genom att i varje ögonblick styra mig själv effektivt att andas och vara här – och dirigera varje ögonblick i princip som är bäst för alla – styrka = styrkraft

Jag åtar mig själv att inte hålla käften om vad som pågår inom mig själv, utan istället styra mig själv till att ta tag i vad som pågår inom mig själv – till att uttrycka och ge riktning till vad som pågår inom mig själv – och istället för att bara gömma mig för min inre verklighet – att istället bli intim, och stå i nära förhållande till min inre verklighet – och lära känna mig själv såsom jag verkligen existerar och lever inom mig själv

Jag åtar mig själv att sluta låtsas, och istället ta tag i vad som pågår inom mig själv – även om det känns svårt, och jobbigt

Jag åtar mig själv att sluta vara upptagen med att försöka skapa mig själv som en bild som andra kan uppleva och ha positiva reaktioner gentemot – och istället åter jag mig själv till att lägga ned all den tid och ansträngning på att lära känna mig själv på riktigt, och istället för att visa en bild utåt – vara mig själv här en och jämlik

Jag åtar mig själv att låta all den tid jag spenderar till att tänka, och uppleva saker – istället vara tid som jag spenderar till att andas, och stå här som min kropp – effektivt och i varje ögonblick stoppar jag alla upplevelser och för mig själv tillbaka till min kroppen