Tag Archives: undvika

Dag 261: Konfliktreaktioner

Idag har jag haft en del reaktioner, och dessa har specifikt varit i förhållande till konflikt, och rädslan inför att inte hålla med en annan människa.

conflict-final-3Så, reaktionen som kommit upp idag har handlat om rädslan inför konflikt, och rädslan inför att bli ogillad; och det är inte relevant exakt hur, och med vilka som reaktionen kom upp – eftersom i grund och botten utgör människorna i min värld endast utlösa för min egna inre mentala skapelser. Och idag har alltså många punkter i förhållande till konflikt utlösts inom mig, vilket jag är tacksam för, eftersom det ger mig tillfälle att hantera, och arbeta med dessa punkter.

Av vad jag kan se är upplevelsen jag har när en konflikt inträffar, en slags underlägsen nervositet – där jag för det första känner mig ansvarig för att konflikten inträffat, och för det andra försöker hitta sätt att återställa balansen så att säga, genom att vara trevlig, rolig, och tillmötesgående. En intressant karaktär som ligger nära denna konfliktupplevelse är ”hålla med”-karaktären – för detta är någonting jag märkt att jag gör för att på så vis försöka undvika att jag någonsin hamnar i en konflikt – för håller jag alltid med, och säger ”ja” i de diskussioner då blir det oftast aldrig någon konfliktsituation – för att en konflikt ska uppstå måste det nämligen finnas två olika åsikter, eller perspektiv – alltså två olika viljor i ett ögonblick. Jag menar – sett på detta sätt är ju konflikter någonting som bör vara en helt naturlig del av att leva, och interagera med andra människor – och ingenting som bör fruktas, eller undvikas – för jag menar – det är ju omöjligt att alla människor kan vara precis likadana, och ha exakt samma åsikter, perspektiv, och applikationer i förhållande till livet, och att leva.

Men, jag upplever inte konflikter som någonting naturligt, utan jag vill helst undvika dem – och jag ser konflikter såsom ett bevis på mitt misslyckande att vara socialt effektiv, och kompetent med andra människor; vilket är en underlig idé – för är det inte att vara socialt effektiv att dela med sig av var man verkligen står i förhållande till en viss punkt? Och jag menar, om man alltid håller med andra människor – då kan det ju hända sig att ett ineffektivt perspektiv får vara grund för något beslut, trots att en annan människa hade ett mer effektivt tillvägagångssätt, eller perspektiv – men eftersom denna var rädd för att säga någonting så blir nu det ineffektiva sättet det ledande sättet.

Naturligtvis är reaktioner i konflikter inte något naturligt, och inte heller konflikter som drivs utifrån ett begär att vinna, och att tävla – dessa typer av konflikter är endast skapelser av ego, och är i egentlig mening illusioner; vad slags konflikter jag menar är naturliga – är de som sker i normal samtalston, utan reaktioner, såsom en helt vanlig diskussion mellan två människor – där man delar med sig av varandras förståelse i förhållande till en viss punkt. Detta är en naturlig konflikt, och en konflikt som har potential att vara gynnande får båda medverkande – eftersom genom en sådan konflikt kan var person lära sig någonting nytt, expandera sin förståelse, och lära sig att se saker och ting utifrån en annan synvinkel.

En annan punkt som jag ser spelar en stor roll i hur jag upplever konflikter är det faktum att jag är väldigt mån om att vara ”på god fot” med människor i min omvärld, och detta är jag så mån om att jag har skapat en ”hålla med”-karaktär – där jag automatiskt, och utan att beakta punkten – bara håller med så snabbt som möjligt, för då vet jag att jag är säker. Alltså – det är begränsande att vilja vara på ”god fot” med människor – jag menar – istället för att vara ”kompis” med människor, bör ju min fokus vara att i varje ögonblick leva, och uttrycka det som är bäst för alla – vilket inte alltid betyder att människor kommer tycka om mig, eller hålla av mig – eftersom de helt enkelt inte håller med mig. Men genom att leva utifrån denna princip, istället för söka-vänskaps-principen – så säkerställer jag att varje ögonblick faktiskt får en riktning som är bäst för alla – och det är vad som är viktigast, inte vad jag känner eller upplever, vill eller inte vill – utan vad som är bäst för alla – det är den primära punkten som bör hedras, och ses till i varje ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min vägledande princip i mina interaktioner med andra människor vara ”att hålla mig på god fot” – och tro att om alla människor i min omvärld tycker om mig, och associerar mig med en positiv känsla, och upplevelse – då har jag lyckats och då är mitt förhållande med andra människor bra, och godtagbart – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att expandera min förståelse och insikt om mitt ansvar i förhållande till ögonblicket – och att se att mitt ultimata ansvar inte är att vara omtyckt, utan att se till att vad som är bäst för alla blir en verklighet; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur alla slags vänskapsrelationer i grund och botten inte är bäst för alla – d.v.s. om de är baserade på punkten av att ”tycka om varandra” – eftersom detta då leder till att vad som är bäst för alla kompromissas så att en känsla av att vara omtyckt istället ska ges företräde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt, och reagera i en underlägsen nervositet när jag misstänker, och tror att en annan inte tycker om mig, och ogillar mig – och blir arg på mig, och inte håller med mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att vad en annan upplever är inte mitt ansvar – vad som är mitt ansvar är att se till att jag i varje ögonblick är klar, effektiv, och direktiv – och att jag inte tillåter någon oärlighet inom mig själv i form av reaktioner, och upplevelser – och att jag därmed använder varje ögonblick till att utrycka mig själv i enhet och jämlikhet med, och som min mänskliga fysiska kropp – och att mitt fokus är att vara stabil, och närvarande – och effektiv – och att i detta leva principen om vad som är bäst för alla – och inte principen om att vara omtyckt, och älskad av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en ”hålla-med” karaktär – som jag lever ut genom att jag alltid, automatiskt håller med vad andra säger, och tycker – eftersom jag vet att jag på detta sätt kan undvika alla typer av konflikter i min värld, och se till att jag alltid är omtyckt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att kompromissa vad som är bäst för alla, och att kompromissa mitt självuttryck i ögonblick – genom att ge efter inför rädsla, och nervositet – och välja min ord, och mitt uttryck utifrån en utgångspunkt av att se till att jag blir omtyckt, och att människor i min omvärld känner sig trygga, och bekväma med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att expandera mig själv, och att se att jag har ett större ansvar gentemot mig själv, och andra än att bara vara omtyckt; och att detta ansvaret är att leva i varje ögonblick principen av vad som är bäst för alla – och stå som ett exempel av självuppriktighet, och effektiv kommunikation som inte baseras på rädsla, underlägsenhet, eller nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och känna det som om att jag gjort ett misstag, och att jag misslyckats, om jag säger, eller gör någonting, som föranleder att en annan verkar bli arg, upprörd, och negativt berörd; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga en karaktär, och ett sätt att leva på – så att jag talar, rör mig, och uttrycker mig själv på ett sätt som är menat att skapa så lite friktion, och konflikt i andra människor som möjligt – så att jag därmed ska kunna känna mig själv säker, och trygg, och veta att en konflikt aldrig kommer uppstå i min värld – eftersom alla känner positiva känslor mot mig, istället för negativa konflikt-känslor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag håller med andra människor på grund av att jag är rädd för att bli utstött, ogillad, och framförallt rädd för konflikter – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta ner innan jag pratar, eller säger någonting – och andas effektivt här, och tala med, och som min kropp – och alltså inte tala utifrån en karaktär, utifrån hur jag tror att jag borde tala, och hur jag tror att jag borde uttrycka mig själv – utan helt enkelt uttrycka mig själv ovillkorligt, utan rädsla, och ångest – och jag menar – när jag står som denna punkten är det självklart att jag inte kan ha full kontroll över vad jag säger – eftersom det som jag säger är JAG i ögonblicket – d.v.s. ingenting som jag emulerar för att få bli accepterad – utan någonting som jag säger, och uttrycker som mig själv direkt – här; d.v.s. ingenting som jag tänkt ut i förväg, utan någonting som är här som mig själv en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstruera en barriär mellan mig, och min omvärld – och skapa denna barriären genom att medverka i och som en karaktär – en hålla-med-karaktär – som jag konstruerat på ett sådant sätt att jag blivit en expert på att tala, och uttrycka mig själv på ett sådant sätt som jag vet att den andra människan kommer att acceptera, och erkänna, och hålla med om, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga riva ned denna barriären, och uttrycka mig själv ovillkorligt – utan förberedelse, utan att tänka – utan att försöka vara någonting mer än vad jag är – utan istället alltså vara naturlig, vara bekväm med mig själv, och prata som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta konflikter, och konfrontationer – istället för att se, inse, och förstå att konflikter, och konfrontationer är en fullständigt naturlig fysisk punkt – som är ett måste när man lever tillsammans med andra varelser; på grund av att alla varelser inte ser på samma sätt på alla saker – och att det därför krävs diskussion, och medverkan för att utröna en riktning som är bäst för alla – och därför är det självoärlighet att medvetet undvika konflikter, och det leder till en värld som grundas på kompromisser, och självförtryck – och som inte är bäst för alla

Självåtaganden

När jag märker att jag håller mig själv tillbaka, och att jag går in i ”att-hålla-med”-karaktären – för att på så vis försöka undvika att gå igenom, och uppleva konflikter i min omvärld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag kompromissar mitt naturliga, avslappande, och bekväma uttryck av mig själv – där jag uttrycker mig själv normalt, och utan att varken söka konflikt, eller försöka undvika konflikt – utan jag är helt enkelt mig själv; således åtar jag mig själv att andas – sakta in mig själv – och sluta automatiskt svara på ord i rädsla – och istället andas – och svara/kommunicera – här i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag fördömer mig själv, och inom mig själv mobbar mig själv genom ord, och mentalt baktaleri – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – konflikter, meningsskiljaktigheter – och oliktänkande är någonting naturligt, och ingenting att frukta, eller fördöma mig själv för att det inträffar – istället är det viktiga att lära mig själv att dirigera konflikter på ett effektivt sätt så att vad som är bäst för alla blir utflödet av ögonblicket; således åtar jag mig själv att sluta fördöma mig själv, och istället fokusera på lösningar på hur jag effektivt kan dirigera konflikter så att utflödet blir vad som är bäst för alla

När jag märker att jag tar en konflikt personligt, och ser det som ett misslyckande från min sida att en konflikt uppstått – och tänker att ”denna konflikten borde inte få uppstå på detta sättet” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att om en konflikt uppstår är detta inget negativt, eller dåligt – vad fokus bör vara är att stabilisera mig själv, och att hantera konflikten effektivt – och skapa en lösning i konflikten som är till förmån för alla – som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att sluta försöka undvika, frukta, och fördöma konflikter – och istället öva mig själv, träna mig själv på, och tillslut göra perfekt – en förmåga att hantera, och dirigera konflikter i och som inre stabilitet, och självsäkerhet

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 259: Ansvar För Min Omgivning

I dag när jag kom till arbetet, vilket är en taxi, så möttes jag av en skitig arbetsplats – d.v.s. en skitig taxi. När detta hände gick jag in i reaktion, och upplevelse av ilska, och frustration, och anklagade i mitt sinne den taxichaufför som hade haft taxin innan mig för att han inte hade städat.

Responsibilidad3Det jag tänkte var i princip att ”den där taxichauffören har inte tagit sitt ansvar, och han lämpade istället över det på mig!” – så vad jag ska arbeta med i denna blogg är att föra tillbaka denna reaktion till mig själv, för att se hur jag gör likadant.

Vad jag kan se är att jag har en tendens att starta upp projekt, och sedan lämna över ansvaret till annan, istället för att jag själv tar hand om och driver det projekt som från början varit min idé. Detta är en viss typ av ansvarslöshet, där jag inte tar ansvar för mina beslut, och handlingar, utan istället förväntar mig att andra ska göra det åt mig. Och därmed skapar jag konsekvenser, och utflöden som är destruktiva för min omvärld, och som jag inte skulle velat att jag själv varit en mottagare av; och detta betyder att denna typ av leverne inte är i samklang med principen om att ge till en annan såsom jag själv vill ta emot – vilket är oacceptabelt.

Vidare kan jag se att jag i fråga om ansvar i hemmet, och tillsammans med partner, har en tendens av att vilja smita undan ansvar, och punkter som krävs uppmärksamhet, eftersom jag känner det som att ”jag inte vill göra det”. Och en ursäkt som jag brukar använda för att slippa undan är att ”jag har inte tid” – eller att ”jag har redan gjort tillräckligt” – eller att ”du har inte gjort lika mycket som jag”; men detta är endast en fasad för i grund och botten handlar det om att jag inte vill, eller orkar ta ansvar för en viss punkt – och att jag istället vill sysselsätta mig själv med någonting som jag tycker är roligt, och stimulerande.

Så, jag ska applicera förlåtelse i denna blogg på min tendens att skjuta över ansvar på andra för att jag ”inte känner för det” – istället för att jag tar mitt ansvar, och helt enkelt tar itu med det som behövs göras. Jag menar – det är fascinerande att jag kan känna motstånd mot så simpla, och enkla saker – som t.ex. att moppa golvet – och så manipulerar jag, och skapar ursäkter för att undslippa detta – istället för att bara göra det på en gång – och oftast är dessa punkter inte alls särskilt slitsamma att hantera – det tar kanske en halvtimme, och sedan har jag hanterat mitt ansvar, och jag kan gå och gör det som jag ville göra från början.

Jag kan även se hur denna punkt spelar in i mitt förhållande med mig själv, t.ex. när jag bestämmer mig för att ta itu med något i min värld som jag inte ser fram emot särskilt mycket, men som jag vet behövs, och måste göras; då brukar jag istället för att ge denna punkten tid – och göra det direkt – istället göra det som jag tycker är roligt, och bekvämt först – och sedan först efter det tar jag itu med punkten som behövde göras; och ibland leder det till att jag inte alls får gjort det som behövde göras, eftersom jag inte längre har tid – då jag slösat bort min tid på att göra det jag känner för att göra istället.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fly från ansvar, och åtaganden i min omvärld genom att göra det jag tycker är roligt, och stimulerande före det som verkligen behövs göras, och använda ursäkter, och manipulationstaktiker såsom att – ”jag har inte tid” – eller ”jag har redan gjort så mycket idag” – ”nu är det dags för mig att koppla av” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag agerar, och lever på detta sätt så ackumulerar jag ilska, och frustration inom mig själv – eftersom jag vet vad det är jag gör, och jag vet hur jag kompromissar mig själv och min omvärld, men jag gör ingenting för att ändra på punkten.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga människor i min omvärld såsom att fly från sitt ansvar, och använda andra människor för att gömma mig själv från sanningen som jag lever; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå – att det som jag stör mig på hos andra, och det som jag upplever som irriterande, och jobbigt inom andra – det är vad jag själv gör – men vad jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna för mig själv att jag faktiskt gör.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv göra det jag vill, och känner för att göra, före det som verkligen behövs göras, och det som är viktigt att göra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå vad slags konsekvenser detta beteende skapar – då jag inom mig själv låter mig kompromissa viktiga punkter, och således sakta men säkert kompromissa min omvärld – och mitt dagliga leverne – så jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att prioritera min tid, prioritera och göra det som behövs göras, som måste göras, före det jag känner för att göra, och vill göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av mitt begär av att stimulera mig själv, och känna mig själv positivt laddad – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och min omvärld – för att få känna mig själv positiv, och få göra det jag känner för att göra – före det som verkligen behövs, och är viktigt att det blir gjort – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag låter mitt begär ta över mig, och styra över mina beslut – då kompromissar jag i min process, och jag kompromissar min rörelse i denna världen mot att skapa en värld som är bäst för alla; eftersom jag gör det jag känner för – och inte det som jag ser är bäst att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lämpa över mina projekt, och ansvar på andra – när jag inte längre känner att de är roliga, eller givande att medverka inom – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte agera principiellt, och när jag åtar mig själv ett projekt – att gå detta projekt utom någon som helst energi, eller längtan efter att få känna mig själv positivt laddad – utan helt enkelt göra det för att jag ser att det är sunt förnuft, och jag ser att det är bäst för alla – och jag ser att det är någonting som kommer gynna mig och andra – och jag menar – detta är värt så mycket mer än en kortvarig positiv energi som jag kan få från att göra någonting som jag tycker är ”roligt”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte träna mig själv på, och etablera en förmåga som mig själv att ta beslut utifrån principer – att stå, och leda mig själv utifrån principer – och alltså sluta vara beroenden av energier, och upplevelser för att leda mig i min värld att ta beslut, och agera; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glorifiera energier, och känslor – och positivitet – och känna det som om att jag måste ha dessa upplevelser för att kunna ta ett beslut, och för att kunna färdigställa någonting, och röra mig själv framåt i denna världen; istället för att se, inse, och förstå att – NEJ – jag behöver bara min kropp – och med min kropp rör jag mig själv fysiskt framåt – dag för dag – andetag för andetag – och gör det som jag ser är bäst för alla – för att på så vis skapa en omvärld som är himlen på jorden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glorifiera känslor såsom en beslutsfattare i mitt liv – och tro att när jag följer vad jag känner, följer min positivitet, och vad jag vill göra – att detta kommer leda mig till ett bättre liv, och till mina drömmars mål – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att blint lita på någonting – en känsla – en upplevelse som kommer upp inom mig – som jag inte vet vad fan det egentligen – utan det bara ”känns bra” – och tro att bara för att det ”känns bra” – att det faktiskt är bra; istället för att se, inse, och förstå att det inte alls är säkert – utan det enda sättet att faktiskt klarlägga huruvida en viss handling är effektiv, och bra eller inte – är att titta på matematiken bakom handlingen, och vilka slags konsekvenser, och utflöden handlingen kommer att få om jag följer igenom med handlingen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli hjärntvättad till att endast följa, och göra det som jag tycker är ”roligt” – i tron att det jag tycker är ”roligt” på något sätt är synonymt med vad som är bäst för mig, och vad som är bäst för denna världen – istället för att se, inse, och förstå att så är självklart inte fallet – jag menar titta på bara denna världen – människor har i årtionden följt vad de tycker är roligt, och var har detta lett oss som den mänskliga rasen? Jo – ingenstans överhuvudtaget – vi har faktiskt gått ner oss själva mer, och mer över åren – och att det är därför ingen lösning att göra vad man tycker är roligt – utan istället är en lösning att göra det som man ser är bäst för alla – det som man ser är effektivt – det som man ser är gynnande – det som man ser har faktiska, praktiska effekter som är bäst för alla – och det är inte säkert att man tycker det är roligt att fullfölja en handling som ger bäst resultat

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se igenom denna hjärntvätt, såsom idén att om man gör det som man tycker är roligt – så är man på ”rätt väg” i livet – jag menar – det finns ingen ”rätt väg” i livet – det finns istället en princip som lyder att leva vad som är bäst för alla – vilket betyder att man tar beslut som man ser har ett utflöde av vad som är bäst för alla – och att leva denna princip har ingenting att göra med om att någonting är roligt, eller inte – utan är en fysisk, och praktisk handling som måste tas fysiskt – och vara viljestyrd av en själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att – när man gör vad man känner för att göra – då lever man inte med integritet, och styrka – eftersom man bara följer det som känns bra – det kallas instinkt, och begär – och har ingenting att göra med att skapa en värld som är bäst för alla; jag menar det är ju enkelt att se med djur – att när de följer sina instinkter kan detta mycket ofta leda till konsekvenser som är grymma, och oacceptabla – och detta händer eftersom djuren inte applicerar sunt förnuft utan fullständigt går på vad de känner; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att lita på mina instinkter, och vad jag känner – och istället träna mig att på att ta beslut, och leva principiellt i varje ögonblick – utifrån vad jag ser är bäst, och mest effektivt att göra – för att skapa det optimala utflödet såsom vad som är bäst för alla.

Självåtaganden

När jag märker att jag vill göra någonting för att jag känner för det, för att jag vill det, och att jag ser att jag kommer kompromissa ett behov, och ett måste för att få fullfölja mina begär; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag kan inte lita på vad jag vill, och vad jag känner för – för dessa punkter är bara saker som kommer upp inom mig rent instinktmässigt – utan att ha någon slags rationell anledning; således åtar jag mig själv att lita på matematik, och sunt förnuft – och se vad som är bäst – och agera utifrån vad som är bäst oavsett hur jag känner gentemot det som är bäst

När jag märker att jag vill undvika ett visst ansvar, undvika att gå en viss punkt som är ett måste, och jag börjar manipulera, och ursäkta mig själv för att slippa undan – genom att t.ex. säga att ”jag har inte tid” – eller – ”det finns andra viktigare saker för mig att göra” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår – att vad som är viktigast är att jag först, och främst hanterar, prioriterar, och tar hand om behov – om måsten – om sådant som verkligen behövs; och därefter kan jag göra sådant som är roligt – således åtar jag mig själv att ta hand om min ansvar, och de punkter som behövs tas itu med – först – och sedan göra vad jag tycker är roligt, eller stimulerande

När jag märker att jag inte vill göra någonting, för att jag inte känner för det, eller för att det finns någonting annat att göra som jag tycker är roligare, och som känns mindre jobbigt att göra; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – jag har ett ansvar mot andra, och mig själv – att göra vad som är ett behov, vad som har en praktisk faktiskt effekt – först och främst – detta eftersom detta influerar, och verkar på den verklighet jag lever i – och skapar min framtid – således åtar jag mig själv att göra, och ta hand om mina behov – och om mina ansvar – och att först efter jag hanterat dessa – göra vad jag tycker är roligt, och stimulerande

När jag märker att jag undviker att hantera, ta tag i, och färdigställa en viss punkt – och att jag istället lämnar ifrån mig ansvar, och smiter undan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser, och förstår att när jag smiter undan så låter jag en annan ta skiten för mitt oansvarsfulla beteende – vilket inte är någonting jag skulle vilja få ta del av såsom mottagare av ett sådant beteende; alltså – åtar jag mig själv att korrigera mig själv – ta hand om mina ansvar – och se till att jag inte lämpar över dessa på andra

Enhanced by Zemanta

Dag 187: Att Sluta Vara Rädd För Att Bli Avvisad

Självskriverier

Att prata inför människor, och att ta kontakt med människor – samt att ha förhållanden med människor är fortfarande någonting som gör mig ångestfylld. Idag satt jag på en lektion, och talade högt ut inför klassen – jag svarade på en fråga från läraren – och bara av att göra denna lilla saken blev jag väldigt nervös och obekväm – mitt hjärta började slå hårdare och min kropp stelnade till.

Jag har också lagt märke till att – ofta innan jag svarar på en fråga, eller säger någonting högt i klassen – att det finns en liten subtil ångest, och nervositet att det som jag ska säga är felaktigt – och att jag kommer att misslyckas och nämna fel information till läraren.

Vad beror då detta på? Ja – som jag behandlat i tidigare bloggar härstammar min rädsla, och ångest från av att jag tillåtit mig själv att definiera mig själv, och mitt värde i förhållande till andra människor – och att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter andra människors erkännande, och bekräftelse – och inte känt mig stabil, eller bekväm inom mig själv om jag inte lyckats få denna bekräftelse.

Ännu en punkt som jag har upplevt idag som är liknande de som jag nämnt ovan har att göra med att ta kontakt med människor – och här utspelade sig en situation då jag närmade mig en viss person och sa hej – men denna person svarade inte på mitt ”hej” och i det ögonblicket kände jag mig generad, skamsen, och samtidigt nervös. Här går det att se att det är exakt samma punkt som är orsaken till min upplevelse som i situationen då jag svarar på frågor i klassrummet. Den stora rädslan är rädslan att bli avvisad, eftersom detta då betyder att jag inte kan anse mig själv vara bekräftad och accepterad.

Det är ju otroligt tråkigt och jobbigt att hela tiden vara nervös, och undra vad andra känner om mig – och om jag kommer att bli accepterad eller avvisad när jag pratar med människor. Därför kommer jag fortsätta arbeta med denna punkt idag.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att känna, och uppleva det som om andra människor har tyckt att vad jag sagt eller gjort varit trevligt, givande, och roligt – och att dessa människor accepterat mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra människor ska erkänna, och bekräfta mig – och ge mig en upplevelse av att känna mig välkommen, och emottagen för att jag ska röra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte initiera kontakt, och motivera mig själv att agera – förens andra visar att de accepterar, och bekräftar mig – och anser att det jag gör, och sättet jag rör mig själv på är bra – och korrekt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå som min egen stabilitet och röra mig själv i och som sunt förnuft – och sluta vara beroende, eller låta mig själv bli influerad av vad andra verkar tycka och känna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att idén om att det är dåligt att bli ogillad, eller avvisad – är en kulturell och inprogrammerad punkt – det finns således inget rent fysiskt och faktiskt dåligt, och negativt med att bli avvisad – eller ogillad – och således är inte fruktan inför att bli avvisad och ogillad på något sett rationell – utan den är irrationell

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga, och försvara min nervositet, och ångest inför att uttrycka mig själv med och bland andra människor genom att tänka att ”alla andra också verkar uppleva denna rädslan” – och att det därför är ”helt normalt att känna denna rädslan” – och att det således inte är någonting jag behöver ändra på, eller ge någon extra uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och uppleva att jag inte behöver göra någonting åt rädslan inför att bli avvisad – eftersom det är en naturlig del av att vara människa att uppleva en sådan rädsla – och att det således inte är någonting jag kan göra åt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka den rädslan, och nervositeten jag upplever runt andra människor genom att ”spela cool” – och genom att inte försöka låtsas om vad det är jag upplever – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte kommer kunna transcendera och ta mig själv igenom denna upplevelsen om jag inte erkänner den för mig själv, och faktiskt driver mig själv att arbeta med punkten – och ger mig själv modet att andas igenom, och gå igenom de punkter av rädsla som kommer upp i min dagliga medverkan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte är någonting skamfyllt eller dåligt med att uppleva rädsla, och nervositet inför att tala inför, ta kontakt med, och uttrycka mig själv andra människor – och det är således inget jag behöver gömma för mig själv, och förtrycka – utan någonting som jag kan ta upp och titta på och arbeta med utan någon som helst skam, ångest, eller nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka försvara, rättfärdiga, och ursäkta min rädsla inför att tala, ta kontakt med, och interagera med andra människor – genom att säga inom mig själv att ”jag upplever ingen rädsla – jag är förbi det där nu!” – istället för att se, inse och förstå att – nej – jag är ännu inte förbi att inte uppleva rädsla runtomkring människor – jag har visserligen gjort stora förändringar i mitt liv – och lyckats transcendera vissa punkter men fortfarande finns det mycket arbete kvar att göra innan jag helt kan säga att jag inte upplever någon som helst rädsla, ångest, eller nervositet runtomkring människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte öva mig själv på att vara stabil när jag uttrycker mig själv – att stabilisera mig själv i och som min mänskliga fysiska kropp – och att andas med min kropp och tala med och som hela min kropp – och således ge uppmärksamhet till mig själv såsom fysisk stabilitet och inte fokusera och ge uppmärksamhet till rädsla, tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig

Självåtagande

När jag märker att jag tror mig själv behöva andra människors ”värme” och bekräftelse – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte andra människors värme, eller bekräftelse för att vara stabil inom och som mig själv – och röra mig själv i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – och leva ord som mig själv – och driva mig själv igenom punkter av och som rädsla, underlägsenhet, och nervositet; således åtar jag mig själv att driva mig själv igenom mitt beroende till andra människor – och öva mig själv på att stå stabil inom och som min mänskliga fysiska kropp – här

När jag märker att jag håller mig själv tillbaka från att tala, och uttrycka mig själv – eller initiera kontakt och närma mig själv en viss situation – och att jag väntar på att någon ska ge mig godkännande att leva, och agera; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att om jag väntar på att andra ska ge mig godkännande för mig att uttrycka mig själv – då gör jag mig själv till en slav, och väldigt begränsad – således åtar jag mig själv att ge mig själv godkännande – och motivera mig själv att röra mig själv – uttrycka mig själv – och medverka i och som denna världen

När jag märker att jag tar rädslan för att bli avvisad personligt – och att jag tror att det finns någonting jag faktiskt kan förlora genom att bli avvisad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – nej – det finns ingenting att ta personligt, och det finns ingenting av mig själv som jag kan förlora genom att bli avvisad – eftersom allt jag upplever en inprogrammerad kulturell idé – således åtar jag mig själv att driva mig själv igenom min rädsla för att bli avvisad – och att ta risker – och låta mig själv leva ett mer äventyrligt – och expansivt liv – genom att ta kontakt med mitt eget godkännande – och utifrån min egen motivation

När jag märker att jag rättfärdigar och försvarar min egen nervositet, ångest, och rädsla inför att bli avvisad – genom att inom mig själv säga att ”men alla andra upplever ju samma sak som jag!” – då stoppar jag mig själv, tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är ingen giltig ursäkt att bara för att andra upplever samma sak som jag gör – att jag på grund av detta ska begränsa och hålla mig själv tillbaka inom och som mig själv – således åtar jag mig själv att sluta jämföra mig själv med andra, och använda andra såsom ett exempel för att hålla mig själv tillbaka i en viss punkt av självbegränsning

När jag märker att jag rättfärdigar rädslan för att bli avvisad genom att tänka att ”det är inget att göra åt, eftersom det är en del av att vara människa att känna mig rädd och nervös inför att bli avvisad” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag har skapat rädslan inom mig – och jag kan således också ta bort den – och det finns därför alltid någonting att göra åt mina inre upplevelser; således åtar jag mig själv att korrigera mina inre upplevelser – och att sluta ge efter inför rädslan att bli avvisad och istället driva mig själv igenom obekvämligheten inför att leva, och uttrycka mig själv

När jag märker att jag försöker förtrycka rädslan för att bli avvisad, och inte accepterad inom mig själv – genom att ”spela cool” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det inte hjälper att spela cool eftersom min upplevelse fortfarande förblir densamma – således måste jag göra någonting som hjälper vilket är att erkänna min upplevelse och sedan arbeta med den genom självförlåtelse och självåtaganden – således åtar jag mig själv att sluta låtsas, och istället erkänna vad som pågår inom mig

När jag märker att jag upplever skam, och känner mig underlägsen, och fördömer mig själv för att jag upplever rädsla, och nervositet inför att tala inför, ta kontakt med, och uttrycka mig själv inför andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting dåligt, eller negativt, eller skamfyllt med att ha en upplevelse av rädsla inom mig – det är ingenting personligt utan endast en punkt som är inprogrammerad genom min tillåtelse – således åtar jag mig själv att se och erkänna vad som pågår inom mig själv utan någon reaktion

När jag märker att jag försöker försvara, rättfärdiga, och ursäkta min rädsla inför att tala, ta kontakt med, och interagera med andra människor – genom att säga inom mig själv att ”jag upplever ingen rädsla – jag är förbi det där nu!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det leder ingenstans att försöka gömma, och ignorera vad som pågår inom mig – utan det enda som faktiskt kommer göra en skillnad är att jag erkänner mina problem för mig själv och sedan aktivt arbetar med att korrigera och ändra dessa

När jag märker att jag inte är stabil, lugn, och avslappnad i min kropp då jag uttrycker och rör mig själv i min värld bland andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick kan träna mig själv på att stabilisera mig själv, och att inte låta mig själv gå in och uppleva mig själv ostabil – således åtar jag mig själv att träna mig själv på att leva stabilitet – och att andas – och att föra mig själv tillbaka hit – och leva andetag för andetag – här som min kropp en och jämlik