Tag Archives: ungdom

Dag 248: Kroppen Min – För Stora Ben (Del 35)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker att mina ben är lite för stora ibland – och att detta gör att jag ser klumpig ut istället för smidig, och snabb.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tycka, och tänka att mina ben är för stora – och att detta är någonting dåligt eftersom tydligen ser jag då inte snabb, och smidig – vilket tydligen ska vara något åtråvärt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta varför jag tycker, och känner det som om att det är åtråvärt att se smidig, och snabb ut – jag menar – det är ju ändå bara som jag ser ut, själva kroppen har jag ingen önskan om att den ska vara smidig och snabb – så varför vill jag då detta när det i grund och botten inte har någon praktiskt relevans för vem jag är inom mig själv, och i mitt liv?

la-guns-1024-3

2. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skratta åt mina kroppsfixeringstankar – för i grund och botten är de så extremt irrationella att det är helt otroligt att jag låtit mig själv tro att dessa tankar innebär någon slags sanning, och utgör någon slags fundament som jag måste följa efter, och leva utifrån – när sanningen är att praktiskt leverne är någonting som sker i varje andetag och inte utifrån hur man ser ut, och utifrån hur väl till mods man känner sig med sitt utseende – utan praktiskt leverne har att göra med vem man, och hur man bestämmer sig för att vara, och leva i och som varje andetag här

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att mina ben är fullständigt okej, de fungerar, och de fullgör sitt syfte som ben – vad mer kan jag önska från ben? Jag menar – allt annat som jag önskar som har någonting med utseende att göra – är det relevant – är det praktiskt – är det ett faktiskt behov? NEJ! Det är en total dumhet att fixera på utseendet eftersom utseendet endast är en väldigt liten del av vad det innebär att leva, och att vara, gå, och existera på och som denna jorden

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fixerad av att önska, och vilja att mina ben ska vara smala, att mina ben ska se smidiga ut, och att jag ska snabb ut, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska att jag ha en slags atletisk kropp att presentera inför världen, så att människor ska känna, uppleva, och tänka när de träffar mig – att jag är atletisk, att jag är stark, och att jag är någon att lita på, och tycka om, och i detta förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ANDAS, och komma ihåg vad som är av värde, och vad som är viktigt i detta livet – vilket är att jag är HÄR med mig själv – och vem jag accepterar mig själv att vara i och som varje ögonblick – och att jag lever med integritet, och självförtroende och slutar vara beroende av vad andra tycker om mig

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att handikappa mig själv genom att göra mig beroende av mitt utseende för att jag ska vara bekväm, tillfreds, och ha förtroende för mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att om jag står stabil inom mig själv, och om jag tillåter mig själv att leva självförtroende såsom ett uttryck av och som mig själv – jag menar vad finns det då för mening med att vara ”snygg” – för jag är densamma oavsett hur jag ser ut – vilket självklart är ett överlägset sätt att existera på – där jag blir fullkomligt oberoende och kan leva som jag vill utan att få tillåtelse av hur min kropp ser ut

6. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte förstå att de reaktioner jag har gentemot mina ben, såsom tankar att jag tycker att de inte ser tillräckligt smala ut, att dessa reaktioner är en produkt av vårt konsumtionssamhälle och att tankarna inte är skapade, och dirigerade av mig i medvetenhet om vad det är jag gör, och hur jag skapar – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta vad som pågår inom mig själv, samt i och som medvetenhet återskapa mig själv inom mig själv och inte tillåta denna typ av destruktivt beteendemönster att skapa vem jag är inom och som mig själv

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tänker att mina ben inte är tillräckligt smala, och att jag därför inte ser tillräckligt smidig, och snabb ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag frågar mig själv – varför vill jag ens se smidig och snabb ut? Vad har det för relevans egentligen för mitt praktiska leverne? Jo – INGEN! Således åtar jag mig själv att sluta fokusera på ONÖDIGA saker såsom hur jag ser ut – och istället fokusera, och ge uppmärksamhet till vem jag är i och som varje ögonblick

2. När jag märker att jag tar kroppsfixeringstankar på allvar, och att jag tror att de verkligen är jag så att säga – att de har någonting relevant att komma med – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att dessa tankar, denna fixering, är ROLIG – för den är så irrationell, så fullkomligt meningslös, och dysfunktionell att man inte kan göra någonting annat än att se HUMORN i det hela; således åtar jag mig själv att SKRATTA åt dessa utseendefixeringstankar – och i samma ögonblick släppa taget om dem och för mig själv tillbaka hit – och leva här i och som varje andetag

3. När jag märker att jag håller på att tänka på att mina ben inte ser tillräckligt smidiga, balanserade, och snabba ut – då stoppar jag mig själv, jag ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att mina ben är FULLSTÄNDIGT perfekta i det att de uppfyller sina syften utan någon slags dysfunktion – vad mer kan man önska sig? Således åtar jag mig själv att sluta fokusera på utseende och istället uppskatta mina bens praktiska funktionalitet – och deras perfektion i att de uppfyller sina praktiska syften dag ut och dag in konsekvent och utan att någonsin göra ett misstag

4. När jag märker att jag vill ha ben som är smala, och muskulösa, så att jag kan se atletisk ut, och att andra människor kan tycka, och tänka att jag ser atletisk, och ”vacker” ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna idén om att vara atletiskt byggd är en mångtusenårig dumhet som utvecklats genom en fascination för hur mycket man kan fantisera om hur en kropp tydligen bör se ut – fast detta är en fars eftersom kroppen inte ska, eller bör se ut på ett visst sätt – jag menar – kroppen i sig självt har inget koncept om skönhet, eller fulhet; således åtar jag mig själv att vara med min kropp här – att amalgamera mig själv, och integrera mig själv i och som min kropp – och se att skönhet, och fulhet är illusioner och ingenting annat

5. När jag märker att jag närmar situationer, och bygger upp mitt självförtroende inom mig själv inför att agera med andra människor, genom att tänka på hur jag ser ut – ”ser jag bra ut?” – ”är jag snygg?” – ”kommer jag bli accepterad?” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte bli erkänd, och accepterad av andra för hur jag ser ut för att jag ska kunna leva självförtroende, och självkänsla med människor i min omvärld – jag kan bestämma, och dirigera mig själv att leva, och uttrycka mig själv såsom som jag vill uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma inom mig själv att jag är självförtroende, och jag är självkänsla– och att mitt utseende avgör inte hur jag ska uppleva mig själv

6. När jag märker att jag har tankar gentemot min kropp av naturen att fördöma min kropp såsom att inte stå upp till förväntningar, och idéer om hur en kropp bör se ut i vårt samhälle – som t.ex. med mina ben – att de tydligen ska vara smala, muskulösa, seniga, och se snabba, och smidiga ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – självklart kan jag inte lita på denna typen av tankar – och dessutom – varför skulle det s.k. samhället och dess förväntningar vara korrekt, och vara så som jag vill se ut, och uppleva mig själv? Jag menar – har jag någonsin frågat MIG SJÄLV vad jag vill, och hur jag vill uppleva mig själv? Således åtar jag mig själv att sluta fokusera på, och vara oroad över att jag inte passar in – och inte ser ut såsom jag tror att samhället förväntar sig att man bör se ut – och jag åtar mig själv att istället leva HÄR för – med – och som mig själv i enhet och jämlikhet

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 238: Kroppen Min – Jobbigt Med Hår (Del 25)

Idag ska jag arbeta med punkten 24 på den listan jag skrev initialt i del 1 av denna serie. Och punkten är att jag inte gillar att hår växer på mina bröst, eftersom jag tycker det ser gubbigt, och äckligt ut.

Sinnet fungerar på det sättet att det tar någonting i denna fysiska verklighet, och utan att förstå denna sak, eller ha insikt om sakens syfte – fördömer ut saken. I detta fall är ”saken” håret som växer på mitt bröst. För har jag någonsin försökt förstå varför mitt hår växer på bröstet, eller hur det håret assisterar min kropp? Nej – utan jag har istället lyssnat, och definierat mig själv i enlighet med de fördömanden som kommit upp i mitt sinne, som till största delen kommer från hur media porträtterar den ”perfekta kroppen”.

Det media, och jag har missat är att kroppen inte bara är vad den ser ut att vara. Kroppen är inte bara en bild som ska ut på ett speciellt sett, utan kroppen lever ett eget liv, har sina egna behov, och fungerar utifrån principer som inte har någonting att göra med bildlig skönhet. Min kropp bryr sig inte om hur den ser ut – utan vad min kropp bryr sig om är att den fungerar optimalt; att alla muskler är välnärda med blod, att syre rör sig fritt i kroppen, och att alla delar av min kropp ges de olika näringsämnen, och kemiska substanser som behövs för att de ska fungera.

Och det måste sägas att kroppen är helt fantastisk – det är en otroligt avancerad skapelse som inte förtjänar att bli fördömd utifrån hur den ser ut. Istället borde jag uppskatta, och verkligen vara ödmjuk mot att jag fått en möjlighet att tillbringa tid med min kropp här på denna jorden, och därigenom kunna förstå, och få insikt i hur kroppen fungerar – eftersom det är någonting jag kan lära mig själv mycket utifrån. Kroppen är t.ex. aldrig i konflikt med sig själv – hjärtat säger inte till lungorna att nu tänker jag inte slå längre, om inte du säger att du älskar mig. Och hjärnan säger inte till benen att ”om du inte säger att jag ser snygg, och vacker ut, då kommer jag inte längre att ge några instruktioner till dig!” – kroppen fungerar (eller ska i alla fall fungera) i perfekt harmoni där alla dess delar vet vad de ger, känner till deras syfte, och agerar för att uppfylla sina syften till sin fulla förmåga. Detta är någonting jag kan applicera i mitt eget liv – genom att sluta vara så fokuserad på ”mig själv” – och istället se att jag är en del av en helhet på denna jorden, och att mina handlingar har effekter inte bara för mig, utan för ALLT och ALLA på denna jorden, och i denna existensen.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma håret på mitt bröst såsom att vara ”dåligt” och inte tillräckligt ”vackert” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta min kropp för given, och att ta de hår som växer på mitt bröst för givna, utan att förstå min kropp, att se varför de där håren faktiskt växer där, och vad slags syfte de tjänar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ödmjuk, och lära känna min kropp, och denna fysiska verklighet i detalj, och specificitet, och inte ta någonting för givet.

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv hjärntvättas av media att tänka att hår på ryggen, och hår bröstet är någonting gubbigt, och dåligt – istället för att se, inse, och förstå att det finns ingenting dåligt, eller negativt med att vara en gubbe – det är endast hur kroppen ser ut vid en viss tidpunkt i ens liv, och ingenting mer med det – och att det finns ingenting dåligt med hår – jag menar hår är ju tydligen vackert på andra delar av kroppen – såsom t.ex. ens huvud – men tydligen så är det inte bra om håret växer på bröstet trots att det är samma typ av hår; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta min kropp för givet, och tro att jag vet någonting om hur min kropp ska se ut – när jag faktiskt inte vet någonting utan bara apar efter vad media porträtterar såsom att vara vackert.

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en slav till bilder i mitt huvud, och tro att dessa bilder i mitt huvud har någon betydelse för hur min kropp ska se ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig att skilja på vad som är bilder i mitt huvud, och på vad som är verklighet – och förstå att det är en STOR skillnad – och att verklighet inte har någonting att göra med bilder – och att jag därför inte kan lita på bilder när jag tar beslut om vad jag ska göra i min verklighet –utan för det måste jag se verkligheten – alltså denna fysiska existens – såsom den fungerar på riktigt och inte som jag tänker att den borde fungera uppe i mitt huvud

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av bilder, och av en idé av skönhet – och tro att när man blir gammal, och när kroppen börjar få rynkor, och hår börja växa lite här och där – att man då tydligen har en sämre kropp, och att man därför blir sämre, och mindre värd, istället för att se, inse, och förstå att det bara är kroppen som uttrycker sig självt annorlunda, och att ingenting faktiskt förändras förutom ens utseende – och det utseendet spelar egentligen ingen roll för vem man är inom mig själv – eftersom det är ett beslut jag lever i och som varje ögonblick här

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara ödmjuk, och se, inse, och förstå att jag faktiskt inte vet någonting om hur min kropp fungerar på en verklighetsbasis – utan allt jag vet om min kropp är sådan jag lärt mig i skolan – och alltså har jag aldrig riktigt känt hur blodet cirkulerar i min kropp, hur mina kroppsliga organ arbetar, och vad min kropp känner i sig självt – och som sig självt – på en detaljerad, och specifik nivå; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla ett sådant nära, och djupt förhållande med min kropp att jag vet vad min kropp består av, och hur min kropp fungerar – och att jag inte antar, eller tar för givet att min kropp alltid kommer vara där för mig

Självåtaganden

1. När jag märker att jag fördömer håret på mitt bröst såsom att vara dåligt, och inte tillräckligt vackert – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – håret på mitt bröst är inte dåligt, och det är inte heller fult – det är bara hår på mitt bröst – någonting som inte har gjort mig något ont, så varför ska jag då gå och fördöma, och ogilla mitt hår – hår som jag inte ens förstår, eller har ett förhållande med i enhet och jämlikhet; således åtar jag mig själv att sluta fördöma mitt hår – fördöma hur jag ser ut – och jag åtar mig själv att istället uppskatta, lära känna, och utveckla ett djupt, och intimt förhållande med min kropp – och detta gör jag praktiskt genom att öva mig själv på att lyssna på min kropp, andas – och vara här med min kropp i varje ögonblick

2. När jag märker att jag tänker att hår på ryggen, och bröstet är gubbigt, fult, och inte snyggt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén jag har i mitt huvud om att det är fult att ha hår på ryggen, och på bröstet – det är just det – en idé – och ingenting som jag behöver leva utefter, och skapa mitt liv utifrån – utan jag kan istället släppa denna idén och fokusera på att lära känna min kropp, tycka om min kropp, och acceptera min kropp ovillkorligt – och inte längre vara besatt av bilder, och idéer i mitt huvud – således åtar jag mig själv att släppa idéerna av skönhet som dyker upp i mitt huvud genom att inte ge dessa någon uppmärksamhet – genom att andas igenom dem – och förlåta mig själv för att jag tillåtit och accepterat mig själv bära på dessa

3. När jag märker att jag låter mig själv styras utav bilder i mitt huvud, och ta beslut, och agera utifrån vad en röst i mitt huvud säger är snyggt, och fult, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att jag kan inte lita på en röst i mitt huvud som pratar om vad som är snyggt, och fullt – och jag kan inte heller lita på bilder som kommer upp i mitt huvud – därför är det fullständigt absurt att jag låtit skapa mitt liv utifrån dessa bisarra tillställningar inom mig själv – således åtar jag mig själv ANDAS – och att inte lyssna på den där inre rösten – utan istället lyssna på min kropp – aktivt – medvetet – passionerat – och motivera mig själv att vara HÄR istället för uppe i mitt huvud

4. När jag märker att jag medverkar i en tro, och idé att man blir mindre värd när man blir gammal, och att man då blir ful, och äcklig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är en modern idé som skapats av vår kommersiella kultur – där ungdom, och vissa typer av utseende proklameras vara essensen av att leva – när det faktiskt bara är dumt, korkat, och inte har något sunt förnuft; således åtar jag mig själv att sluta fördöma ålder, och rynkor – och istället uppskatta min kropp, och andras kroppar oavsett hur de ser ut

5. När jag märker att jag fördömer min kropp, eller tror att jag vet någonting om min kropp för att en tanke säger så i mitt huvud, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag vet faktiskt ingenting om min kropp – och anledningen till detta är för att jag aldrig lagt märke till, eller brytt mig om att lära känna min kropp i min livstid – utan bara tagit min kropp för givet; således åtar jag mig själv att aktivt ändra detta beteende genom att göra varje ögonblick till ett ”lära känna kroppen ögonblick” – där jag andas – och upplever, och tar del av vad min kropp säger, och delar med sig av här

Dag 185: Bekräftelsebehov

Självskriverier

Sökande efter att få bli bekräftad på diverse olika sätt – detta blir dagens tema – och hur gör jag då detta? Jo, jag har lagt märke till att det finns ett flertal olika dimensioner till denna punkt – det finns alltså många olika sätt som jag söker att bli bekräftad inom – men i stort sett kan man se att det finns två primära dimensioner – och dessa är pengar, och sex.

Jag har märkt att de ställen i mitt liv där jag ofta upplever reaktioner såsom rädsla, och underlägsenhet – och den motsatta reaktionen av att känna mig duktig och som en vinnare – det är inom dessa två punkter – och i idag har jag observerat mig själv gå in och se hur jag uttryckt mig själv utifrån ett begär av att få bli bekräftad utifrån dimensionen av sex/utseende/sexualitet.

Och i grund och botten kan man sammanfatta den punkt som jag idag lagt märkte till – är att hur jag i konversationer, och interaktioner med människor ibland evaluerar mig själv utifrån hur jag tror att andra rankar, och definierar mig ifråga om sexualitet – t.ex. – jag kan tänka ”den personen tycker nog jag är snygg, och skulle nog vilja vara i ett förhållande med mig” – detta är den positiv evaluation av mig själv och jag kommer då att uppleva mig själv stolt, och positiv – och det motsatta händer om jag evaluerar mig själv negativt istället.

Detta är naturligtvis ett ytterst begränsande, och ytligt sätt att leva på – som gör min upplevelse av mig själv till en konstant berg- och dalbana som går upp och ner beroende på hur jag tror att andra ser mig – därför ska jag applicera självförlåtelse på denna punkt och ta bort den från mitt liv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera mitt egenvärde, och min självkänsla på huruvida andra människor verkar tycka jag är attraktiv, och anser mig som en potentiell partner som de hade velat vara med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med andra människor om att bli ansedd som en vacker, och attraktiv människa – och om att ha så många potentiella partners som möjligt i tron att detta gör mig mer värdefull

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min självkänsla av och som mig själv på huruvida andra människor skulle vilja vara i ett förhållande med mig eller inte – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och uppleva – när det är någon som inte vill vara i ett förhållande med mig – att jag är värdelös, att jag är dålig, och att jag saknar någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli, och uppleva mig själv avundsjuk, och känna mig själv sårad och ledsen när jag tror att det är någon som inte vill vara i ett förhållande med mig – och detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet av och som mig själv på punkten, och på situationen att någon säger till mig att jag ser bra ut – och att jag är ett förstahandsval vad det gäller partner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv ovillkorligt, utan istället jämföra mig själv med andra människor – jämföra mig själv med människor som är i förhållanden, och som har en partner – och tänka att jag är inte lika mycket värd som dessa människor, och det enda sättet jag kan öka mitt värde på är genom att själv skaffa en partner och se till att även jag blir en del av det där gänget där alla har en sexuell partner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att jag inte behöver ha ett speciellt anseende, eller av andra människor vara sedd på ett speciellt sätt – för att jag ska kunna leva självkänsla som mig själv, vara tillfreds med mig själv och vara stabil inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, och ta mig själv tillbaka hit till mitt andetag – och gå här – i och som mitt andetag en och jämlik och inte längre vara rädd för vad andra människor tycker om mig, och inte längre låta mig själv känna mig underlägsen – nervös – och obekväm om jag inte är ansedd som en sexuellt attraktiv och vacker människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån hur jag tror att andra känner om mig, och uppfattar mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stabil, och trygg i mig själv när jag tror att någon tycker om mig – och ser mig som en eventuell partner – och känna mig själv ostabil, och otrygg, sårad, och ledsen – när jag tror att någon inte ser och definierar mig som en eventuell partner

Självåtagande

När jag märker att jag baserar mitt värde, min självkänsla, och min upplevelse av och som mig själv på huruvida jag tror att andra tycker om mig eller inte – ser mig som attraktiv, eller som en potentiell partner – eller inte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är inte denna upplevelsen av att känna mig speciell när jag tror andra tycker jag ser bra ut, och jag är inte heller upplevelsen av att känna mig underlägsen, och sårad när jag tror att andra inte tycker jag ser bra ut; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån utseende, och hur jag tror andra reagerar på mitt utseende – och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv HÄR – i och som varje andetag – en och jämlik

När jag märker att jag baserar min självkänsla av och som mig själv på huruvida jag tolkar det som om andra människor vill vara i ett förhållande med mig eller inte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att dirigera, och styra mig själv utifrån en upplevelse, och utifrån något så löst och abstrakt som utseende – således åtar jag mig själv att istället basera mig själv HÄR – i och som varje andetag – och skapa min stabilitet som mig själv och utan att relatera denna till någonting utanför mig själv

När jag märker att jag upplever mig själv sårad, och avundsjuk – eftersom jag tror att någon föredrar att vara i ett förhållande med någon annan istället för med mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är mer än bara en upplevelse vars enda syfte är att relatera till andra människor – och därigenom antingen uppleva sig självt negativt eller positivt – utan jag kan leva här en och jämlik som denna fysiska existens och således vara stabil – således åtar jag mig själv att leva stabilitet och sluta försöka få bekräftelse av andra genom att få andra att tycka och känna det som att jag är en bra eventuell partner

När jag märker att jag jämför mig själv med andra människor – och inom mig själv funderar på huruvida jag ser bäst ut, eller den andra människan ser bäst ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att INGEN ser bäst ut – utan alla SER UT – alla är HÄR – unika och individuella i sina fysiska uttryck av och som sig själv och således finns det ingen objektiv möjlighet att jämföra mig själv med någon annan; således åtar jag mig själv att sluta jämföra mig själv och istället slappna av och tillåta och acceptera mig själv att vara mig själv

När jag märker att jag kämpar för att få bli sedd av andra på ett speciellt sätt – för att få ett visst anseende, och bli definierad av andra på ett speciellt sätt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – denna idén med att vara speciell är fullständigt absurd – för i grund och botten är alla speciella och alla unika och individuella – hur kan någon då vara ”mer speciell” – alla är ju redan speciella; således åtar jag mig själv att sluta försöka vara någonting jag redan är – och istället fokusera och ge uppmärksamhet till att leva och uttrycka mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag inte andas effektivt eftersom jag är uppe i mitt huvud och håller på att tänka på om jag är attraktiv, om jag passar in, om jag är tillräckligt värd, eller duktig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting av värde att hämta i mitt huvud – utan jag missar ju faktiskt själva livet genom att inte vara här i och som min kropp och ge fokus och uppmärksamhet till att röra mig själv här och faktiskt leva – således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka till min kropp och leva – andas – och uttrycka mig själv här

När jag märker att jag definierar mig själv utifrån hur jag tror att andra känner om mig, och uppfattar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag vet inte ens hur andra människor känner om mig, eftersom jag är ju fullt upptagen med att skapa en upplevelse inom mig själv av att vara rädd och nervös inför att andra ska tycka illa om mig – således är det jävligt dumt att leva mig själv utifrån ett antagande som faktiskt inte ens stämmer överens med verkligheten; således åtar jag mig själv att sluta göra antaganden och istället leva här i och som mitt andetag – DIREKT och HÄR – utan att på något sätt tänka innan jag lever och agerar

Dag 67: Den Självmedvetna Karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli självmedveten, och oroa mig själv för vad andra tycker/känner om mig när människor tittar på mig, och jag agerar, eller uttrycker mig själv på ett sätt som går emot den generella normen i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig, och nervös för att människor ska fördöma mig, och tycka att jag beter, och uttrycker mig själv fel, när jag är i närheten av människor – och människor tittar på mig – och inom mig själv gå in i en upplevelse av självmedvetenhet, såsom att vara rädd, och ångestfylld för att jag inte uttrycker, och visar upp mig själv på ett socialt acceptabelt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara socialt acceptabel – socialt acceptabel såsom alltid göra, härma, och följa efter hur andra gör, och har gjort före mig – i tron att det som den stora massan gör – måste vara rätt, eftersom det är så många människor som tycker/känner samma sak; istället för att se, inse och förstå att jag inte kan lita på den stora massan, jag kan inte lita på någonting bara för att de är många personer som tycker samma sak – utan jag måste inom mig själv se, i och som sunt förnuft – om det jag ser verkligen är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma, och hålla mig själv tillbaka – och använda upplevelsen av och som självmedvetenhet, såsom en ursäkt till varför jag inte ändrar på upplevelsen, och karaktären av mig själv såsom att vara nervös, ångestfylld, osäker och tillbakahållen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att min upplevelse av och som självmedvetenhet inte är riktig, och att jag inte behöver tillåta och acceptera mig själv att låta denna upplevelse påverka – och således – oavsett om människor faktiskt fördömer mig, eller om det bara är någonting som jag hittat på inom och som mig själv – så står jag upp här och tillåter inte mig själv att leva, och uttrycka mig själv såsom självmedvetenhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vaka över mig själv i ögonblick som jag delar med andra människor – vaka över mig själv utifrån perspektivet att jag hela tiden är uppmärksam på mina rörelser, på mina ord, på mina handlingar, så att jag inte ska uttrycka, eller leva någonting som är fel – och som andra människor kanske skulle reagera, och uppleva negativt – istället för att tillåta, och acceptera mig själv, att i varje ögonblick öppna upp mig själv – och leva ut mig själv – och inte försöka kontrollera mitt uttryck

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i fruktan att förlora min rädsla, och min självmedvetenhet – i rädslan och ångesten för vad som ska titta fram inom och som mig själv – kommer jag att bli odräglig? Kommer andra människor inte längre tycka om mig om jag inte lever i fruktan? Istället för att helt enkelt inse att: jag vill inte leva i fruktan, och oavsett vad konsekvensen blir av att släppa fruktan så är det värt det – eftersom jag inte under några omständigheter vill vara, och leva ut mitt liv som en slav till rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att rädsla är självbegränsning, att oavsett hur bra det känns att gå in i rädsla – och tydligen – beskydda mig själv genom att existera i och som denna rädsla – så begränsar jag mig själv något otroligt – därför slutar jag att medverka i och som rädsla och jag gör mig själv i stället till en fysisk och praktisk varelse – genom att jag spenderar varje ögonblick här – i detta andetaget – och inte flygande runtomkring i mitt huvud, i tankar, idéer och upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag inte riktigt vet vad jag håller på med, när många människor gör motsatt jag – och tro att bara för att många människor inte ser samma punkt som jag ser, och lever utifrån samma punkt som jag lever – att därför måste jag ha fel – istället för att tillåta och acceptera mig själv att inse, se och förstå att jag kan inte lita på vad andra gör, eller inte gör – utan jag kan bara lita på mig själv såsom mitt sunda förnuft här i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv när jag ser sunt förnuft, och när jag ser en effektiv handlingsplan, och riktning att leva utifrån/efter – och därför – istället för att leva i konstant ångest, tvivel och fruktan att jag missat någonting – och att jag gör fel – att istället lita på mig själv här – och ha roligt med mig själv här – och tillåta mig själv att följa, och leva utifrån det sunda förnuft jag sett och förstått

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att bara för att det finns lagar, regler, och normer i samhället som kontrollerar vissa beteenden – betyder inte detta att dessa normer, lagar och regler har rätt – bara för att en övervägande mängd av samhällets invånare följer dessa lagar, regler, och normer – därför tillåter, och accepterar jag mig själv att ifrågasätta alla dessa lagar, regler, och normer – och sedan skapa mina egna lagar, regler och normer baserade på sunt förnuft såsom vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte uppleva, och definiera mig själv såsom självmedveten, och oroa mig själv för vad andra tycker/känner/tänker om mig när människor tittar på mig

Jag åtar mig själv att inte vara rädd, och ångestfylld för att agera utanför den generellt accepterade normen i samhället gällande ”hur man ska agera i vissa situationer, och man inte ska agera i andra situationer”

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att uttrycket ”socialt acceptabel” – egentligen borde ljuda som följer: ”att följa efter vad de som gick före oss gjorde/levde” – och i detta inser, ser och förstår jag att det inte finns något ”socialt acceptabelt” – och att det som definieras i samhället som ”socialt acceptabelt” inte kan åläggas någon tillit – eftersom det inte bevisats vara sunt förnuft

Jag åtar mig själv att ifrågasätta vad den stora massan lever/gör – och inse att dumt det är att lita på vad andra gör, bara för att många gör samma sak – och istället tillåter, och accepterar jag mig själv att ifrågasätta allt, och alla – och därav raffinera, och vaska fram ett leverne av och som mig själv som är bäst för alla – där varje handling jag tar, lever och uttrycker är genomtänkt – och en handling som jag skapat eftersom jag sett att denna handling är sunt förnuft – och bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte använda upplevelsen av självmedvetenhet för att ursäkta mig själv till varför jag inte ändrar på mig själv – och skapar mig själv till att i varje ögonblick stå stabil – och självstyrd – med en klar riktning och rörelse i varje ögonblick – nämligen att skapa – och utveckla en värld som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att min upplevelse av självmedvetenhet endast är så riktig som jag tillåter och accepterar att den är

Jag åtar mig själv att inte vaka över mig själv, såsom att kontrollera, och styra över mig själv – i rädslan/ångesten/nervositeten för att jag ska göra/säga/uttrycka någonting som andra människor finner vara negativt, och reagera negativt gentemot – och istället tillåter och accepterar jag mig själv att låta varje andetag jag tar – vara ett uttryck av och som min mänskliga fysiska kropp här – där jag släpper taget om ångest, rädsla, och nervositet – och istället tillåter mig själv att upptäcka vem jag är såsom en fysisk varelse här

Jag åtar mig själv att släppa all rädsla, och inte oroa mig själv för vem jag kommer vara, och hur jag kommer uttrycka mig själv – och hur jag kommer leva utan rädsla – utan jag åtar mig själv att istället leva här i självtillit – och inse, se och förstå att jag kan utan rädsla leva effektivt, och dirigera min verklighet effektivt – och att rädsla bara hindrar mig från att göra detta

Jag åtar mig själv att inte medverka i rädsla oavsett om det känns ”nödvändigt” att göra det – och jag åtar mig själv att i och med detta bli en endast praktisk och fysisk varelse – helt integrerad och stabiliserad här i och som denna fysiska verkligheten som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att lita på mig själv och leva/uttrycka/röra mig själv på det sätt jag sätt varit bäst för alla – även om ingen annan gör likadant som jag

Jag åtar mig själv att inte tvivla på mig själv, och att inte vara nervös och rädd att ”jag gjort fel” – så fort min leverne, mina handlingar, och mitt uttryckssätt skiljer sig från vad den stora massan lever/uttrycker

Jag åtar mig själv att enbart styra/dirigera/röra mig själv utifrån sunt förnuft – såsom vad som är bäst för alla – och inte grupphypnos – såsom att vilja bli accepterad av en stor mängd människor

Jag åtar mig själv att skapa mina egna lager, regler och normer – och ifrågasätta hur vi som människor idag lever/uttrycker oss själva – och på så sätt – omdefiniera och återskapa mig själv såsom samhället – och göra detta från utgångspunkten av att endast den handling/riktning som är bäst för alla – är acceptabel

Att Göra Självförlåtelse Direkt

Under den tiden som jag hittills använt mig av självförlåtelse, för att släppa mig själv fri från självmissbruk, och självbedrägeri, har jag märkt och förstått en sak mycket tydligt; vänta aldrig med din självförlåtelse – eller i vart fall – vänta aldrig mer än du behöver.

Oftast när jag upplevt reaktioner, tankar, och upplevelser, och jag blivit övertagen helt av dessa upplevelser, sitter jag inte vid datorn, eller befinner mig inte i någon speciellt bekväm situation för att tala ut självförlåtelse. Det kan vara på jobbet, eller i skolan, någon säger eller gör någonting mot mig, och genast kommer en mängd upplevelser upp – innan ville jag då gärna vänta med att säga självförlåtelse, eller bara låta ögonblicket flyta iväg och låtsas som om ingenting hänt – men jag har märkt att det inte är ett effektivt sett att hantera sådana omständigheter på.

Det är inte effektivt, eftersom oftast glömde jag bort reaktionerna när jag sedan kom hem och då satte mig vid datorn för att göra självförlåtelse – eller orkade jag inte, eller så hade jag andra saker att göra; den primära punkten är att jag inte gjorde min självförlåtelse, och därmed gav tillåtelse till reaktionen jag hade att återupprepa sig själv.

Så – jag har insett att det bästa är att göra förlåtelse direkt, och ögonblickligen. Har jag en upplevelse, eller någon slags tanke eller reaktion, och jag märker att det är en viktig och stor punkt, då hanterar jag den i det ögonblicket. Jag gör min förlåtelse då och där. Visserligen kan jag ju inte gå omkring och göra självförlåtelse konstant, för det hade man kunnat göra om man skulle ta tag i alla sina tankar på en enda gång – därför får jag prioritera. Men de där upplevelserna som är starka, och som återvänder, som man upplever varje dag, det är dem jag tar itu med direkt – och om jag befinner mig i en situation där det är mycket olägligt med självförlåtelse, då rör jag mig antingen bort ifrån den, eller så väntar jag till situationen är över, och sen går jag och applicerar självförlåtelse.

Att gå processen på detta sätt gör det mycket lättare att hantera de punkterna som kommer upp, och det går snabbare att röra sig igenom punkterna för att sen stå upp och stoppa dem – eftersom man använder sin tid mer effektivt, och arbetar med det som är framför en i varje ögonblick. Det kräver dock lite mod, om man nu blir tvungen att tala självförlåtelse när andra människor står runt en, eller man går på stan – vad jag brukar göra i sådana situationer är att jag talar väldigt tyst till mig själv, och jag rör inte munnen så mycket; det viktiga är ju att jag hör min egen förlåtelse.

Man ska allstå inte begränsa sin självförlåtelse till vissa tider på dygnet, och till vissa platser – då gör man det alldeles för komplicerat för sig själv, och därmed blir det svårare att gå processen. Istället ska man utnyttja de ögonblicken när man har tid, och när reaktionen precis har inträffat – och så lever man så varje dag, och tillslut är de där ständigt återvändande reaktionerna, som inträffar i vardagen, borta – och det är skönt ska jag säga.

Ett annat tips om man absolut inte känner för att tala självförlåtelse inför andra människor, är att ha med sig ett litet notblock, och så skriver man i det var gång någon sorts reaktion kommer upp – men då finns ju ändå risken att man senare inte har tid, eller att det finns andra grejor som är viktigare att göra – det helt klart bästa är att tala ut självförlåtelsen direkt.

Vad jag har märkt, är att man efter ett tag då man pushat sig själv att tala självförlåtelse inför andra människor, inte längre bryr sig på samma sätt, och man blir inte längre lika rädd för att andra ska se ner på en, eller tycka att man är lustig – man vet ju själv att man inte är galen, eller har något sorts mentalt problem – självförlåtelse är ju själva medicinen mot mentala problem. Så – bevisligen blir man allstå modigare ju mer man tränar sig på att tala självförlåtelse i olägliga situationer, och tillslut är det inte ens någonting man blir nervös inför. Man bara gör det.

Så – detta är ett bra tips som jag haft mycket nytta av – vänta inte med självförlåtelsen – gör den direkt, och träna samtidigt dig själv på att vara modig.