Tag Archives: universitet

Dag 346: Konsten Att Angöra En Tentamen

Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

Advertisements

Dag 345: Onödig Nervositet

Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

 

Dag 327: Konsten Att Inte Döma

Denna vecka har jag fått läsa om ämnet rättslära, vilket är ett väldigt filosofiskt ämne, och som jag upplevde vara hårklyverier och en knappologi – alltså väldigt onödigt.

När jag läste om alla dessa rättsteorier blev jag irriterad, och stingslig – det kändes som om att jag slösade bort min värdefulla tid med att läsa det här, och dessutom hade jag svårt att förstå vad författarna menade. De använda sådana obskyra ord att jag kände mig helt borttappad. Konsekvensen av att jag gick in i den här upplevelsen blev ineffektiva studier, jag lärde mig inte särskilt mycket, och dessutom var det inte särskilt bekvämt att studera heller, eftersom jag var inne i den här upplevelsen av att vara irriterad.

Men, nu är det som så att det här ämnet, hur jag än upplever det, faktiskt visar mig någonting om mig själv. Rättslära representerar nämligen orden noggrannhet, fokus, och konsekvent tänkande, eftersom det är dessa färdigheter man måste ha för att kunna tillägna sig ämnet. Anledningen till att jag blev irriterad, och frustrerad var bl.a. därför att just noggrannhet och färdigheten att kunna systematiskt gå igenom någonting, är saker som jag inte tillfullo behärskar. Jag hoppar gärna från ämne till ämne, från sak till sak, och stannar helst inte kvar i ett område allt för länge – jag vill vidare till nästa. Genom att läsa rättslära, och ta till mig ämnet kan jag träna mig på att leva orden noggrannhet och systematik – vilket är någonting som jag ska göra för mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad, frustrerad, och stingslig när jag läser rättslära, eftersom jag tycker det går onödigt sakta, och att författarna har ägnat otrolig möda på att utforska någonting som i grund och botten är onödigt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fråga mig vad slags färdigheter och förmågor jag kan ta mig till genom att läsa och studera rättslära, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en anledning till varför jag blev stingslig och irriterad, är just för att rättslära kräver fokus, tålamod, och noggrannhet, vilket är ord som jag ännu inte tillfullo bemästrar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillfullo hänge mig själv till att studera rättslära, trots att jag upplever rättslära som onödigt, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att titta på vad jag kan lära mig av att läsa rättslära, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det faktum att jag blev arg när jag satte mig och började läsa, faktiskt visar mig att det är någonting med rättslära som jag ännu inte behärskar, och att det därför finns någonting för mig att lära mig inom ämnet rättslära

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ovillkorligt låta mig själv närma mig nya ämnen, upplevelser, färdigheter, och förmågor, och således inte döma dem, utan istället se vad jag kan lära mig, och ta med mig utifrån att gå dessa punkter tillfullo, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag möter en ny punkt, såsom rättslära, och en upplevelse kommer upp inom av att ’detta är tråkigt’ eller ’detta är onödigt’ att jag då trots denna upplevelse – ovillkorligt låter mig själv närma mig ämnet

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig närma mig nya områden, ämnen, och kunskaper fördomslöst och utan några förutfattade meningar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma ut rättslära innan jag ens satt mig in i ämnet, och döma ut ämnet på basis av att jag upplevde att det var svårt för mig att ta mig till ämnet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv istället för att reagera – andas – och driva mig själv till att sätta mig in ämnet och lära mig ämnet – och ha tålamod med mig själv – och alltså inte döma ut endast för att jag har en negativ upplevelse inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte närma mig nya områden, nya fakta, och nya omständigheter fördomsfritt, och således låta mig själv se dem, uppleva dem, ta del av dem, och lära mig om dem, utan att ha en upplevelse, en åsikt, eller en idé av vad de är – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att jag kan lära mig någonting nytt från allt i min värld, och det hela handlar om vem jag är i förhållande till vad jag gör, och hur jag låter mig själv närma mig vad det är jag gör

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag dömer ut någonting, och närmar mig denna saken från en utgångspunkt av att vara arg, frustrerad, eller irriterad, då omöjliggör jag för mig själv att lära mig någonting om denna saken, och jag skapar min självupplevelse till att vara obekväm, jobbig, och otillfredsställande, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma, oavsett vad det är, utan fördömande, utan upplevelser, utan istället med vidöppna, och fördomslösa ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag närmar mig någonting nytt utifrån en utgångspunkt av irritation, ilska, och frustration, så placerar jag ett skynke ovanför denna nya saken, och låter mig själv endast se, och uppleva om denna nya sak, det jag själv upplever inom mig, varför jag helt och hållet förlorar verkligheten, och förlorar min koppling, och direkta interaktion med vad som är här; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv till att närma mig nya saker, omständigheter, utmaningar, färdigheter, och förmågor, inte utifrån en upplevelse, utan istället med utgångspunkt i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag tillåter mig själv att reagera på någonting nytt, och skapa åsikter, och idéer om detta nya, då kastar jag bort en möjlighet för mig själv att växa, och expandera, för vem vet vad jag hade kunnat lära mig, vad jag hade kunnat göra, och vad jag hade kunnat förstå om jag hade hängett mig till denna nya punkten som dykt upp, och låtit mig själv gå den tillfullo utan några fördömanden, och utan några idéer – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt, fullständigt, och helt, hänge mig till nya punkter i min värld, oavsett vad det är – och låta mig själv lära känna dessa nya punkter innan jag avgör mitt förhållande till denna nya punkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte genom att läsa och studera rättslära, låta mig själv träna på att leva, och applicera orden noggrannhet, systematik, fokus, och abstrakt tänkande, och således låta mig själv använda denna kurs i skolan till att expandera mig själv, växa, och bli mer effektiv, direktiv, och styrande i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att hela mitt liv, mitt arbete, mina studier, mina fritidsintressen, är ett enda stort smörgåsbord för mig med en massvis av aktiviteter i vilka jag kan leva, och öva mig själv på att leva ord, träna förmågor, expandera, och förbättra mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hänge mig själv till att se vad jag kan lära mig själv, och hur jag kan expandera mig själv genom de olika aktiviteter som finns i min vardag

Självåtaganden

När jag märker att jag fördömer, skjuter bort, och reagerar på någonting nytt som kommer in i min värld, som jag upplever ett motstånd gentemot, inte riktigt förstår nyttan med, eller förstår vad jag ska göra med, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag genom att fördöma, reagera, och skjuta bort någonting som jag inte förstår, att jag då begränsar mig själv, och håller mig själv tillbaka, och omöjliggör för mig att expandera, utöka, och förbättra mig själv; således åtar jag mig själv att hänge mig själv till de nya saker som dyker upp i min värld, och se vad det är jag kan lära mig om mig själv, och hur det är jag kan expandera, röra mig själv, och förbättra mig själv genom de olika aktiviteter jag hänger mig till i min värld

Jag åtar mig själv att närma mig aktiviteter i min värld i stabilitet och fysisk närvaro – och jag åtar mig själv att närma mig aktiviteter och omständigheter fördomslöst och utan några förutfattade meningar – och jag åtar mig själv att göra detta genom att andas – och vara här – fysiskt – praktiskt – med min kropp – och interagera utan tankar

Jag åtar mig själv att närma mig rättslära utan fördömanden eller reaktioner, och således åtar jag mig själv att använda mig av rättslära för att leva orden noggrannhet, stabilitet, fokus, och att vara systematisk – och således åtar jag mig själv att använda mig själv av de olika aktiviteter och åtaganden jag har i min värld för att expandera mig själv och bli mer effektiv i min applikation av mig själv

Enhanced by Zemanta

Dag 170: Praktisk Planering Istället För Drömmar

Självskriverier

Nu är det bara en dag kvar tills jag ska skriva min tentamen och jag börjar bli nervös. Denna nervositet hänger framförallt samman med mitt begär, och behov att prestera och få ett bra resultat på min tentamen. Och de tankar som kommer upp inom mig och som ligger till grund för min nervositet är att jag t.ex. får en jättesvår fråga på tentamen, och jag vet inte hur jag ska svara på den – eller att jag skriver ett helt felaktigt svar, eller att jag glömmer bort allt som jag har lärt mig.

Nervositeten hänger också samman med en dröm som jag skapat och närt under denna tid jag gått på universitet. Och det är att få göra tingstjänstgöring – vilket är någonting examinerade juriststudenter får göra om de har fått tillräckligt bra betyg – och man måste verkligen ha bra betyg för att få sitta ting.

När jag först började på juristlinjen var denna dröm inte särskilt stark, eftersom jag såg det som väldigt svårt att få så pass bra betyg – men när tiden gått, och jag faktiskt fått bra betyg på utbildningen hittills, har drömmen blivit mer verklig, och därför har jag också blivit mer rädd att förstöra min dröm genom att helt sabba mina chanser genom att få jättedåliga betyg.

Naturligtvis är det fullständigt begränsande att vara kontrollerad, och styrd av en dröm om att vilja ”lyckas” och bli någonting i framtiden – eftersom hela mitt liv kommer då vara styrt och kontrollerat av rädslan att misslyckas. Och om jag aldrig vågar misslyckas, hur ska jag då någonsin våga ta risker, och ta beslut som jag inte är helt säker på utgången av? Det kommer jag ju inte – och det är begränsande.

Så – självklart vill jag inte ha en dröm som jag är kontrollerad av – jag vill ha en plan om vad jag ska göra med min framtid, och veta hur jag ska nå dit – men jag vill inte vara kontrollerad av min plan. Utan min plan ska bara vara som en slags byggnadsställning som jag sätter upp för att ge mig själv riktning, och som jag sedan kan ta ned, eller flytta på – hur som passar mig bäst.

En annan sak som händer när jag oroar mig så mycket inför vilka betyg som jag får, och hur detta kommer ha effekt på min framtid – är att jag inte riktigt kan ta till mig det jag studerar – och jag kan inte låta mig själv ta möjligheten och verkligen på djupet utforska något ämne, och undersöka vad jag studerar – eftersom jag hela tiden är inriktad på vilket betyg som jag ska få – eller inte ska få.

Slutsatsen blir att drömmar är som sömmar som håller mig fast i rädslan att misslyckas – och istället för drömmar ska jag istället utveckla och leva efter praktiska planer som inte är emotionella eller känslomässiga i sin natur – utan praktiska.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära en dröm om vem jag ska vara, och hur jag ska leva i framtiden – och vilka beslut jag ska ta i framtiden – och hur jag kommer känna mig själv när jag nått till den där punkten i framtiden som jag inbillat mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från detta ögonblicket, och från mitt andetag här – genom att försöka nå någon annanstans, i tron att ”jag finns där ute”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som den falska övertygelsen att ”jag finns där ute” – och om jag bara kämpar tillräckligt hårt, och verkligen viger mitt liv till att nå de drömmar som jag skapat för mig själv – då kommer jag nå det där framtida stadiet av att vara ”där framme” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns inget framtida stadium att nå – där jag tydligen äntligen kommer uppleva mig själv lugn och avslappnad – och detta kan jag se bara genom att titta tillbaka på mitt liv – för hur många prov har jag inte haft i mitt liv? Och hur nervös har jag inte varit på alla dessa prov? Men ändå hur bra det än gått för mig på dessa prov har det kommit ännu ett prov, och ännu ett prov – och således förstår jag att lösningen är inte att försöka nå mina drömmar – utan istället släppa alla drömmar och istället leva praktiskt och funktionellt här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå den enkla sanningen att jag kommer en dag att dö – och vad spelade det då för roll att jag fick ett dåligt betyg på en tentamen någon gång i min ungdom? Är det ens någonting jag kommer bry mig om då, eller kommer jag istället att bry mig om hur jag levt – och hur jag verkligen tillåtit och accepterat mig själv att vara här tillsammans med denna fysiska verklighet – och leva mig själv utan rädsla – utan ångest och utan självfördömande – och självklart kommer jag enbart att se på VEM JAG ÄR HÄR – och inte se tillbaka på denna skittentamen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och kontrollerad av begäret att få en viss karriär, och att bli erkänd av andra människor såsom att ha ”lyckats” med mina studier, och nått någonstans i denna världen – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, att kompromissa min förmåga att ta effektiva beslut – och att se var jag kan gå någonstans, och hur jag leva och röra mig själv i min värld – eftersom jag hela tiden är besatt av en enda dröm – en enda utväg – en enda sak – och således tillåter jag inte mig själv att vara öppen för nya möjligheter, vägar, och öppningar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra en plan av hur jag ska röra mig själv i mitt liv – och vad jag ska göra – och vad jag ska fokusera på – och var jag ska nå – och varför jag ska nå dit – men inte tillåta och acceptera mig själv att bli emotionellt och känslomässigt fäst vid denna planen – i tron att om jag inte lyckas manifestera och realisera denna planen – att då tro att jag är värdelös och att jag har misslyckats; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt bara ändra riktning när jag ser att jag inte kan realisera en plan – och inte på något sätt ta det personligt att jag misslyckades med att manifestera en viss konsekvens

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta mitt liv personligt, att ta mina studier personligt, och att ta mina betyg personligt, och att ta min karriär personligt – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fästa mig själv emotionellt, och känslomässigt vid idén av och som mig själv såsom att vara ”duktig i skolan” – och såsom att vara ”intelligent” – och därför tro att jag konstant måste bevisa för mig själv, och andra att jag är duktig – och att jag har förmågan att få bra betyg på min utbildning

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta söka efter, och försöka att bevisa mig själv inför andra – och vara någonting som andra kan se upp till och definiera som en lyckad – effektiv – och bra människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att andas – och att inte ta mitt liv på något sätt personligt – och att inte fästa mig vid någonting som sker i mitt liv i tron att vad som händer i mitt liv är viktigt för min emotionella upplevelse av mig själv – istället för att se, inse, och förstå att jag har förmågan att förlåta och släppa min emotionella upplevelse av mig själv – ta mig själv tillbaka hit – och leva här i och som andetaget – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att släppa alla reaktioner, och alla upplevelser gentemot mina studier – och således stå som ett exempel på att det är möjligt att vara helt lugn i förhållande till skolan, och att alla sorts emotioner i grund och botten är fullständigt onödiga och rent faktiskt inte tjänar till någonting annat än att begränsa och hålla tillbaka en själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig ryckas med i de upplevelser jag ser att andra har – såsom ångest, nervositet och rädsla – istället för att jag står stabil, tyst, och effektiv här i och som mitt andetag – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp – och se, inse och förstå att de emotioner, och känslor jag upplever – de är inte riktiga, och således är inte det av någon vikt vad slags betyg jag får på min tentamen – utan vad som är viktigt är att jag förlåter mina upplevelser, och släpper mig själv fri från all rädsla – och således tillåter och accepterar mig själv att stå upp här såsom en kraft att räknas med – såsom någon som inte längre tillåter och accepterar sig själv att hålla sig fast i rädsla, ångest, och osäkerhet – utan istället står upp här en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av ett begär att bevisa mig själv såsom att jag är ”duktig” inför andra – i tron att om inte andra tror om mig att jag är duktig, och effektiv i skolan – att jag då inte har någonting annat av mig själv att hålla fast vid – och att jag då är värdelös, eftersom jag tydligen inte har något annat värde av mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå värdet i att vara här – tillsammans, med och som denna (vär)l(d)en – VÅR – VÄRLD – denna fysiska verklighet som jag varje ögonblick har en möjlighet att lära känna, och existera i jämlikhet med

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den rädsla jag upplever inför att inte kunna fullfölja min dröm om att få ha en viss speciell karriär – faktiskt är helt onödig i fråga om att faktiskt skapa denna karriären för mig själv – för vad hjälper det att vara rädd? Kommer jag klara av mer om jag är rädd? Nej – självklart inte – istället kommer jag bli en intellektuell krympling och inte klara av något av de proven jag skriver – eftersom jag inte är stabil – lugn och bekväm i mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag skapar, och medverkar i och som en dröm om hur jag ska vara i framtiden – om vem jag ska vara – och om vilken karriär jag ska ha – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna typen av drömmar – såsom en känslomässig upplevelse om hur jag vill att framtiden ska bli – är irrationella och tjänar endast till att ta mig bort från vad som är verkligt – såsom detta fysiska andetag här; således åtar jag mig själv att leva utan drömmar – och istället utifrån praktiska, och funktionella planer – om vad jag ska ta mig för i mitt liv, varför, och hur

När jag märker att jag medverkar i, och existerar inom och som den falska övertygelsen att ”jag finns där ute” – ”någonstans i framtiden bakom nästa krök” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att ”jag” – finns HÄR – i varje ögonblick – och att ”framtiden” – inte FINNS såsom den porträtteras i samhället – såsom en dröm som kan uppfyllas – framtiden är endast en konsekvens av vad som är HÄR – och således är framtiden alltid HÄR – och aldrig där ute; således åtar jag mig själv att leva här – och att skapa min framtid HÄR – och att leva mig själv in i min framtid en och jämlik genom och som min dagliga applikation av mig själv här

När jag märker att jag medverkar i, och går in i en upplevelse av ångest, och rädsla i förhållande till mina studier, och min framtid – och att jag inte ska kunna ”nå någonvart” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att det finns ingenstans att nå av relevans – det enda som är av relevans är att jag stoppar mitt sinne från att styra mig och att jag i detta skapar en värld som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv, och låta min fokus vara lagd på saker och ting som är onödiga – och jag åtar mig själv att istället prioritera, och koncentrera mig på sådant som är viktigt och nödvändigt och skapa i detta livet

När jag märker att jag blir besatt, och kontrollerad av begäret och önskan av att få en viss sorts karriär, och i detta bli erkänd av människor såsom att ha ”lyckats” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att karriären får inte kontrollera mig – utan jag kontrollerar karriären – om jag tillåter mig själv att vara en slav till hopp, och drömmar så gör jag mig själv till en krympligt eftersom jag existerar i rädsla att förlora mina drömmar; således åtar jag mig själv att sluta ta mitt liv, mina planer, mina beslut – personligt – och istället leva, och göra det som jag ser fungerar – och är bäst för alla

När jag märker att jag upplever mig själv emotionellt, och känslomässigt involverad i någon slags plan som jag skapat – i förhållande till vad jag ska göra i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det som är relevant är vad jag praktiskt lever och inte hur jag känner för saker och ting – och således åtar jag mig själv att förhålla mig praktiskt och funktionellt gentemot mina planer och inte på något sätt involvera mig personligt i dem – såsom att jag skapar en känslomässig bindning till en viss plan i tron att om jag lyckas manifestera och realisera denna planen kommer jag att uppleva mig själv mer ”fulländad”

När jag märker att jag reagerar och upplever mig själv emotionellt – antingen genom rädsla, eller en positiv upplevelse av och som lycka – i förhållande till att jag antingen misslyckas, eller lyckas med mina studier – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att emotioner, och känslor är otroligt begränsande och håller mig fast i en idé av att jag på något sätt måste lyckas med någonting, och bli någonting – där borta i framtiden – för att jag ska kunna vara stabil här med och som mig själv; och således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka här – och leva utan emotioner, och känslor – således utan begränsningar – och i varje ögonblick hålla mig själv öppen receptiv inför vad som är här

När jag märker att jag försöker, och söker efter att få bevisa mig själv inför andra – och att andra ska se mig som lyckad, effektiv, och en bra människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår hur irrelevant denna önskan är – och hur otroligt ytligt, och begränsat mitt liv blir om jag gör allting till att handla om vad andra tycker om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva – och uttrycka mig själv; således åtar jag mig själv att leva, uttrycka mig själv, ha roligt och leva mitt liv för mig själv – och inte för att andra ska bli imponerade av mig och tycka jag är fantastisk och otrolig

När jag märker att jag inte fokuserar på att andas, och gå igenom de reaktioner som kommer upp inom mig – såsom rädsla, ångest, och nervositet i förhållande till mina studier – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att mitt primära ansvar är gentemot mig själv att träna mig själv till att leva och existera i och som stabilitet här i varje andetag – allt annat är i grund och botten irrelevant och utan någon substans, eller mening; således åtar jag mig själv att fokusera mig själv på att andas – på att förbli stabil, tyst, och effektiv i mitt dagliga leverne och inte gå in i emotioner och göra mitt liv till ett känslomässigt och stormande hav av emotioner och reaktioner

När jag märker att jag tänker, och tror – och agerar – som om mina emotioner, och personliga upplevelser är riktiga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – mina reaktioner är enbart så riktiga som jag tillåter och accepterar dem att vara – och att jag ger dem liv genom vem jag är i förhållande till mina reaktioner; således åtar jag mig själv att förbli stabil och likgiltig i förhållande till mina reaktioner – att inte ge dem någon uppmärksamhet – utan att andas igenom dem och att konstant, och i varje ögonblick föra mig själv tillbaka hit till enkelheten av att andas i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag blir besatt, och kontrollerad av ett begär att få bevisa mig inför andra såsom dukt – i tron att mitt enda värde kommer ifrån att andra ser mig som duktig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är otroligt begränsande att definiera och leva värde utifrån vad jag tror att andra tycker om mig; således åtar jag mig själv att leva värde en och jämlik HÄR – självständigt och utan att behöva någon annan som säger till mig att jag är värd någonting – eftersom värde är HÄR som mig – såsom den VÄRLDEN denna fysiska – och praktiska verklighet

När jag märker att jag följer en rädsla, och en upplevelse av ångest i förhållande till att jag inte ska kunna möjliggöra den karriär jag tänkt skapa för mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att min rädsla inte på något sätt kommer hjälpa, eller assistera mig att faktiskt manifestera, och skapa den karriär som jag planerat för mig själv; således åtar jag mig själv att sluta ge uppmärksamhet till rädsla – och istället leva praktiskt här i varje andetag – och göra det mesta av varje dag och fysiskt – röra mig själv i den riktning som jag planerat – utan att vara motiverad av rädsla

 

Dag 149: Bara Gör Det Och Skit i Alla Känslor

Självskriverier

Så idag har jag haft en upplevelse av nervositet och ångest som kommit upp i förhållande till en uppgift jag håller på att göra i skolan; jag håller på att förbereda en redovisning.

Tanken som kom upp inom mig som i sin tur aktiverade upplevelsen av nervositet, och ångest, var att jag inte skulle få bra betyg på min redovisning, och att jag skulle misslyckas.

Nedan kommer jag att göra självförlåtelse på denna punkten, samt skriva självåtaganden vilka jag senare praktiskt kommer applicera i mitt liv för att stoppa denna upplevelsen av och som mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig, rädd och nervös att jag har glömt någonting, eller missat någonting, eller gjort någonting fel – och att jag på grund av detta ska få dåliga betyg, och inte klara av mina studier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att misslyckas med mina studier, och rädd för att jag inte ska kunna få ett betyg som är över medelmåttet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha ett specifikt betyg – och att sätta ett emotionellt värde på att få ett specifikt betyg

Jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i tanken om att jag kommer att på dagen för redovisningen, helt glömma bort vad jag ska redovisa om – och få ett dåligt betyg av min lärare; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med ett betyg, och att tänka att det är extremt viktigt vilket betyg jag får eftersom det kommer avgöra hela min framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att vem jag är i skolan måste, och kommer att avgöra hela min framtid – och detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp mig själv som auktoritet, och självmotivation till skolan – och utbildning – och tänka att jag måste få skolans erkännande, och skolans stöd för att jag ska kunna göra någonting med mig själv i och som detta liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte ha tillgång till pengar i detta liv, och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att studera, och röra mig själv utifrån en rädsla av att inte ha tillgång till pengar i mitt liv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att röra mig själv ovillkorligt här och göra mina studier utifrån en utgångspunkt av att etablera mig själv i denna världen så att jag kan stå stabil och gå igenom min process

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att jag inte kommer att vara tillräckligt effektiv, och tillfredställande för min lärare när jag gör redovisningen, och att min lärare därför kommer se mig såsom att vara en dålig elev och ge mig ett dåligt betyg, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt ge mig själv över till betyget såsom en slags gud att avgöra vem jag är, hur jag är, och varför jag är; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att avgöra vem, hur, och varför jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta skolan avgöra vem jag är, och hur jag upplever mig själv – genom att tänka, och tro att skolan är överlägsen mig, skolan är bättre än mig – skolan är tydligen ”vuxen” och en ”auktoritet” – medans jag inte är någon alls och således fullständigt beroende av att skolan ska erkänna mig och se mig som en godkänd, och tillräcklig individ – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag inte behöver skolans erkännande, stöd, och hjälp – att jag faktiskt kan stå upp inom och som mig själv – och inte vara beroende av någon annans definition, eller åsikt om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli manipulerad in i en hypnotisk upplevelse av underlägsenhet, och hjälplöshet i skolan – i tron att jag inte klarar någonting själv utan att skolan säger åt mig att jag har rätt, och att jag gör såsom man ska göra; och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha en skola som lär mig att leva – jag måste ha en lärare som säger till mig när jag gör rätt, och fel – och jag måste ha någon slags övervakare som hela följer efter mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av en lärare – av en auktoritet – av någon som kan säga till mig när jag gör rätt, och när jag gör fel – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att bli min egen auktoritet och sluta vara beroende av någon annan att säga till mig vem jag är, och hur jag borde uppleva mig själv inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla och nervositet inför att jag kommer att möta konflikt, och bli konfronterad av en annan – eftersom denna andra inte tycker som jag, och anser att jag har fel – och att jag bör ändra mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan och ångest inför att jag kommer ge vika, och förändra mig själv – och inte stå upp för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera ett värde i ett jag står upp för mig själv – och kämpar för mina åsikter, och det jag vill – istället för att se, inse och förstå att så fort jag kämpar för att få någonting, eller uppnå någonting som jag tycker är mitt – och att jag i detta inte tar i beaktande min omgivning och andra människor – och verkligheten jag lever i – i sin helhet – så kompromissar jag mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan, och ångest inför att jag kommer tvingas att uttrycka, och röra mig själv på ett sätt som är ovant för mig – och som jag inte effektivt kan kontrollera – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i ett sådant ovant stadium – där jag lär mig någonting nytt – att göra fel och att misslyckas att göra det jag håller på med

Självåtaganden

När jag märker att jag bli orolig, rädd, och nervös inför att jag har miss någonting, eller gjort någonting fel – och jag därför kommer få uppleva negativa konsekvenser i form av konflikt, eller konfrontation med en annan människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att frukta med att möta konsekvenser – utan det är bara att gå igenom dem och lära sig av dem; och således åtar jag mig själv att inte frukta att göra misstag, och de konsekvenser dessa misstag kan leda till – utan istället utan fruktan gå igenom mitt liv och lära mig av misstag och konsekvenser

Jag åtar mig själv att inte ha förhoppning om, att inte önska, och att inte värdesätta ett få ett specifikt betyg – utan jag åtar mig själv att istället gå min utbildning – och gå mitt liv – ett andetag i taget – en fot framför den andra – och att således inte hoppas på en framtid, eller definiera mig själv utifrån ett förflutet – utan förbli densamma här oavsett vilket slags stimuli det är jag möter utifrån

När jag märker att jag medverkar i, och tänker tanken att jag kommer glömma vad jag ska redovisa om – på dagen för redovisningen – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna rädslan är fullständigt onödig – för även om jag är rädd kommer detta inte förhindra den händelsen att jag glömmer bort vad jag ska redovisa om – eftersom rädsla inte är ett praktiskt hjälpmedel utan bara en upplevelse; således åtar jag mig själv att stoppa min rädsla, och istället genom praktiska och fysiska lösningar se till att jag inte glömmer vad det är jag ska redovisa om

När jag märker att jag tänker att vem jag är i skolan kommer avgöra hela min framtid, och vem jag är inom och som mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inte skolan som avgör vem jag är – utan jag själv – och jag tar det beslutet i och som varje andetag – genom att jag bestämmer hur, vad, och varför jag ska leva; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min auktoritet och se att det är JAG som bestämmer över mig, och inte min skola – och att leva denna insikt praktiskt genom att ta och leva beslut som är bäst för mig och min omgivning

När jag märker att jag studerar, och rör mig själv i förhållande till mina studier/pengar – utifrån en utgångspunkt av rädsla, ångest, och stress – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att stress, ångest, och rädsla skapar inte pengar – det gör mig inte rikare, och det skapar inte fler möjligheter i förhållande till att dirigera, och röra mig själv i min värld; således åtar jag mig själv att sluta stå i och som rädsla i förhållande till mina studier, och pengar – och istället agera fysiskt – hantera problem med en praktiskt lösning – och inte hetsa upp mig själv över det faktum att jag inte kan ha fullständig kontroll över vad som kommer hända med mitt liv, och hur det kommer att spela ut sig självt

När jag märker att jag känner ångest, och nervositet inför att jag inte kommer vara tillräckligt effektiv, och tillfredställande för människor i min värld – för min lärare – och att jag därmed kommer bli ogillad/få ett dåligt betyg – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rent praktiskt och fysiskt har det liten betydelse vad andra tycker om mig – och vad jag får för betyg – och det som är av vikt är istället att jag står självständig inom mig själv och att jag hela tiden skapar en lösning för mig själv när jag märker att jag befinner mig en situation som inte gynnar mig; således åtar jag mig själv att stå självständig i det att jag alltid hjälper mig själv ur situationer som inte gynnar mig och skapar en upplevelse, och en applikation av mig själv som inte är beroende av andra

När jag märker att jag låter skolan, eller andra människor avgöra vem jag är, och hur jag upplever mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag inser, ser och förstår att skolan/andra människor inte är mig överlägsna – och idén om att det finns en auktoritet utanför mig som kontrollerar mig – är just det – en idé – och inte en fysiskt praktisk verklighet – eftersom det står väldigt klart att det är JAG som styr, och kontrollerar mig själv – om än väldigt bristfälligt i detta läget; således åtar jag mig själv att sluta använda andra som ursäkter för att jag inte står upp inom mig själv och skapar mig själv såsom jag vet är bäst för mig att leva och uttrycka mig själv

Jag åtar mig själv att sluta existera i och som en självskapad underlägsenhet, och hypnotisk hjälplöshet – i och som tron att skolan, och världssystemet är mig överlägset, och att det finns ingenting jag kan göra – eller klara av på egen hand; och således åtar jag mig själv att skapa mig själv såsom auktoritet – såsom självstyre – och att se, inse och förstå att jag är kapabel att ta beslut – och leva korrektioner utan att skolan, eller världssystemet håller med mig

Jag åtar mig själv att inte längre vara beroende av att ha någon annan säga till mig att jag har rätt i det jag gör – och när jag märker att jag befinner mig i en sådan upplevelse; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag är rent fysiskt – och praktiskt inte beroende av en lärare, eller auktoritet för att röra mig själv – ta beslut – och att se, samt förstå min verklighet – således inser jag att mitt leverne av mig själv såsom att jag är beroende av lärare och auktoriteter är en lögn och inte en riktig, fysisk, och faktiskt upplevelse; således åtar jag mig själv att leva självauktoritet – att leva självstyre – och att se att detta är någonting som jag rent praktiskt – och fysiskt är kapabel till att göra

Jag åtar mig själv att sluta frukta konflikter, och konfrontationer – och jag åtar mig själv att istället utnyttja dylika situationer att öva mig själv på att stå stabil inom och som mig själv – och hantera ögonblicket i och som sunt förnuft

Jag åtar mig själv att inte sätta ett värde på mina åsikter – och inte kämpa för mina åsikter – utan istället sätta värde på sunt förnuft – och vad som är bäst för alla – och att kämpa för, och leva detta i och som varje ögonblick – och när jag märker att jag inte lever detta; att då stoppa mig själv, ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit – och att sedan skriva om punkten, att göra den behövliga självförlåtelsen, och att stadga åtaganden för mig själv – så att jag sedan kan ändra mig själv, och skapa mig själv på nytt såsom vad som är bäst för alla

När jag märker att jag känner fruktan och ångest inför att göra, eller pröva på någonting nytt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna fruktan inför att göra någonting som jag inte tidigare prövat på är fullständigt onödig, och leder endast till att jag begränsar mig själv och håller mig själv isolerad, och bortgömd för att inte behöva leva i denna verklighet; således åtar jag mig själv att transcendera

 

Dag 133: Social Tillverkning Av Beteende

Idag har jag sett en dokumentärfilm om behaviorismen – vilket är ett psykologiskt perspektiv som hävdar att tankar, och känslor är irrelevant – och endast hur vi fysiskt beter oss är relevant.

Dokumentären var inriktad på att beskriva hur denna psykologiska teori har använts till att forska fram olika sorters metoder att kontrollera, och styra mänskligt beteende – genom experiment som ibland varit helt extrema – där försökspersoner gått igenom otroliga plågor för att mätta vetenskapens nyfikenhet.

Det som var mycket intressant – och som beskrivs i dokumentären – är hur och varför vår nuvarande industri ser ut och fungerar som den gör. Där varje arbetare har sitt lilla ansvarsområde i en mycket större tillverkningsprocess som tillslut leder till en färdigtillverkad produkt; detta tillvägagångssätt att skapa produkter framtogs av två anledningar; dels för att göra den individuella arbetaren mindre behövlig för företaget, och således ha mindre makt över företagsledningen. Dels för att spara tid, och öka vinsterna för företaget – eftersom varje arbetare genom att endast ha ansvar för en liten del av tillverkningsprocessen kunde få mer arbete gjort. Priset som denna löpande bandet tillverkning har är att arbetare är mindre nöjda med sig själva, och sina liv – och att psykologiska sjukdomar förekommer oftare hos sådana människor som har väldigt inrutade, och enformiga arbetsrutiner.

Det är verkligen sjukt till vilken grad vi dehumaniserat oss själva för att skapa vinst och tjäna pengar. De flesta arbeten saknar mening, syfte, och glädje – eftersom allting bara handlar om att vara så produktiv, och effektiv som möjligt – och tjäna så mycket pengar som det bara går. Ingenstans finns människan som en levande varelse kvar i ekvationen – och det är just detta som är grundprincipen i behaviorismen – människan ses som en maskin som kan programmeras till att utföra alla önskbara sorters handlingar – ungdomar kan göras till mördare genom att utbildas till soldater, och barn kan utbildas till trogna fabriksarbetare genom en tidig indoktrinering i skolan. Men var är mänskligheten i detta? Var är erkännandet av oss själva såsom att faktiskt förtjäna ett liv där vi får göra sådant som är meningsfullt, substantiellt, och som vi brinner för? Svaret är ingenstans – vilket är varför vi måste förändra vårt nuvarande system, och skapa ett system där indoktrinering och tyst manipulation i girighetens namn inte längre får finnas till – och där istället människans potential att leva ett fulländat, och givande liv närs och hjälps på alla sätt och vis.

Här är dokumentären:

När Pengar Blev Viktigare Än Liv

Vi lever i en vardag där den mängd pengar du har anger om du ska få leva eller dö, svälta eller äta, vara klädd i nya kläder eller gamla kläder, vara sjuk eller frisk – vi lever i en vardag där du inte får någonting, utan att offra någonting. Vi lever i en vardag där du måste offra dig själv för att kunna överleva, offra din tid, offra dina intressen, offra din moral, offra din karaktär – eftersom konsten att tjäna pengar kräver att du inte tillåter någon som helst medlidande eller ärlighet. Du måste existera och leva som en lögn för att få tillgång till pengar.

För att få överleva, för att få tillgång till pengar, måste vi kompromissa oss själva, vi måste le när vi inte vill le, vi måste skratta när vi inte vill skratta, vi måste ägna oss åt saker och ting som inte har någon relevans, eller värde för oss själva, eller andra människor överhuvudtaget – enbart för att tjäna pengar. Vi är, i grund och botten, slavar, utan någon som helst frihet att uttrycka oss själva, och leva som vi vill.

Frågan som vi måste ställa oss själva är: ska vi acceptera vårt liv, och livet för resten av alla människor att vara på det här sättet? Ska vi acceptera en värld som inte är himlen på jorden?

Själv kommer jag inte acceptera någonting mindre än himlen på jorden, det är den värld jag vill leva i, och enbart den världen jag kommer att acceptera – vårt nuvarande kapitalistiska, konsumentsystem går inte på något sätt att tolerera – att människor inte har tillgångar att tillfredställa sina mest basala och grundläggande behov är inte acceptabelt – det är faktiskt, i klarspråk, mord.

Vårt nuvarande pengasystem såsom det existerar gör oss alla till mördare, eftersom vi tillåter och accepterar ett system att existera som inte stödjer människor, utan som istället stjälper människor, lämnar dem utan mat och dryck, utan kläder och värme, utan medicin och vård, ett hänsynslöst och brutalt system som inte överhuvudtaget värderar liv som någonting av värde – utan enbart pengar är av värde.

Och självklart kan vi inte anklaga systemet, eftersom systemet bara reflekterar tillbaka till oss själva, såsom vi tillåter oss själva att existera och leva – det är vi som blivit totalt besatta av pengar, besatta av upphetsningen att äga, besatta av begäret att konsumera, besätta av rädsla och ångest att vår granne, eller någon annan ska ta våra tillgångar ifrån oss – detta är vad vi tillåtit oss själva att bli.

Varför lever vi inte sann moral? Vad är sann moral? Färdigheten att leva i hänsynstagande av andra, att se andra som en själv, och ge till andra såsom man själv vill ta emot – att inte göra och handla utifrån girighet och begäret av att äga, men istället agera på ett sätt så att man är stolt över sig själv. Det är moral – det är att leva på ett utvecklat och intelligent sett, men som kan ses är det inte många som lever på ett sådant sett idag.

Istället har färdigheten att tjäna pengar getts högre värde än färdigheten att vara sanningsenlig, färdigheten att dra andra bakom ljuset har getts högre värde än färdigheten att i varje andetag, vara medveten om ens ord och handlingar – vara medveten om hur ens ord och handlingar influerar ens omgivning, och i en sådan insikt agera på ett sett som stödjer, och assisterar ens omgivning. Pengar har blivit den sak genom vilken vi värderar vår verklighet och oss själva, istället för att se pengar som ett sett att kommunicera, och fördela de tillgångar som finns på denna jord.

Pengar används idag för att rättfärdiga ojämlikhet och lidande, vi säger att ojämlikhet existerar eftersom jämlikhet inte är en möjlighet, med tanke på människans giriga natur, och med tanke på att pengar inte kan fördelas exakt lika mellan alla – men detta är lögner och rättfärdiganden. Vi kan förändra oss själva, och vi kan administrera världens resurser efter de behoven som finns, precis som att vi kan med enkelhet se vilka av våra handlingar och levnadssätt som faktiskt stöttar, och vilka som skadar.

Vi har accepterat vårt dagliga liv till att vara en kamp för överlevnad, och en strid om resursers, men så behöver inte vara fallet – vi är skapare – vi är kapabla – och vi är värda en ny värld, en värld som är himlen kommen till jorden, vari vi alla kan ha roligt och uttrycka oss själva, vara fria att leva som vi vill, inte längre slavar till våra begär, rädslor, och framförallt pengar – men istället hängivna till liv, till jämlikhet, och till principen om vad som är bäst för alla.