Tag Archives: upphetsad

Dag 265: Uppspelthet

tumblr_lmzrd3i3Qa1qgtqb0o1_r1_1280För några dagar sedan öppnades en möjlighet för mig att tala publikt inför en del människor, och gentemot detta reagerade jag i upphetsning, och uppspelthet – jag blev helt enkelt positivt laddad under ett tag. Jag märkte hur detta skedde inom mig men kända mig i ögonblicket som om ”det var för svårt att ändra” – och att min upphetsning var ”naturlig” – alltså som om att upphetsningen var en slags normal del av att vara människa.

Anledningen till att jag senare lät mig själv vara ärlig mot mig själv gällande denna punkt var för att jag senare på kvällen, efter mitt framträdande, blev väldigt trött, och i princip kollapsade i soffan – och jag han inte ta mig för alla mina ansvar, och de saker jag brukar göra innan jag går och lägger mig, för jag helt enkelt bara somnade väldigt snabbt, och hastigt.

I vanliga fall brukar jag inte somna så hastigt, utan jag brukar vara stabil och gå och lägga mig vid en och samma tid varje dag – och det funkar bra för mig – då får jag de saker gjorde som jag måste göra, och går sedan och lägger mig när jag börjar bli trött. Men alltså – så blev det inte just denna dag.

Av vad jag kan se består min upphetsning, och uppspelthet i en slags glädje över att jag kommer att få uppmärksamhet – människor kommer att se mig, människor kommer att höra mig – och detta betyder att jag får uppmärksamhet, och detta är någonting som jag värdesatt inom mig själv såsom att vara positivt. Ett liknande förhållande har jag tidigare haft med musik, och jag brukade göra mig själv uppspelt och energiserad, fylld med positivitet när jag spelade, eller stod inför att spela musik inför andra; och detta resulterade nästan alltid i att jag senare på kvällen helt enkelt däckade, eftersom jag hade varit så pass mycket uppåt, att den naturliga konsekvensen nu var att ”gå nedåt” så att säga.

Så – själva grundproblemet är hur jag har värdesatt, och låtit mig själv bli beroende av uppmärksamhet – jag menar – jag kan se att denna punkt av uppmärksamhet har två sidor – den har en positiv sida; såsom den jag precis har beskrivit här – och den har också en negativ sida – som består av en fruktan att blir retad, mobbad, och hackad på – och alltså få en slags ”negativ uppmärksamhet”.

Drömmen är att få framställa mig själv som perfekt, och få allas erkännande, och kärlek – och den stora fruktan är att göra ett misstag, och bli verbalt lynchad av en stor folkgrupp. Och detta förklarar ju även varför det oftast är så att jag blir nervös när jag ska tala inför en stor grupp människor – för innerst inne bär jag på den där önskan om att få bli accepterad, och rädslan inför motsatsen – att inte bli accepterad! Tydligen är detta något så otroligt fruktansvärt.

En annan intressant aspekt av denna punkten är att – en konsekvens blir att jag aldrig gör saker FÖR MIG – eftersom konstant spelar antingen den negativa, eller positiva punkten ut sig inom mig – vilken alltid består i vad andra människor känner, upplever, eller tänker om mig – och aldrig om mig själv. Jag menar – i grund och botten bryr jag ju inte om mig själv utan bara om hur andra uppfattar mig, vilket naturligtvis är en fullständigt oacceptabel utgångspunkt att leva utifrån; så därför ska jag ägna denna bloggen åt att förlåta, och skapa korrigerande åtaganden så att jag kan stoppa, och förändra denna tendensen jag skapat.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv, och bli uppspelt, och positivt energiserad inför möjligheten, och den förväntningen att framträda inför andra människor, och tala inför andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa med min närvaro här, och missa andetag, och leva i ett slags uppåttjack – där jag rör mig häftigare, rör mig snabbare, och skrattar nervöst då, och då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte förbli stabil, och tyst här i och som varje ögonblick, genom att jag andas effektivt, och inte rör mig själv utifrån en energi, utan ser till att jag rör mig andetag för andetag; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge ett högre värde till att få uppmärksamhet, än att vara här med mig själv – och tro att uppmärksamhet från andra människor gör mig mer än vad jag är när jag är med mig själv – istället för att se, inse, och förstå att detta är en illusion – och faktiskt en inflation som jag skapar inom mig själv – och att jag inflaterar en positiv upplevelse inom mig själv i tron att jag blir viktigare när jag har uppmärksamhet från andra – istället för att se, inse, och förstå att jag är densamma oavsett vem jag är med – d.v.s. i min fysiska konstitution såsom min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att när jag har uppmärksamhet från andra så är detta någonting positivt, och någonting bra, och någonting som gör mig till mer än vad jag var innan – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte stämmer, utan att jag är faktiskt rent fysisk densamma som jag alltid varit, och mitt värde varken ökar, eller minskar – eftersom min kropp är densamma som den var innan jag hade uppmärksamhet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i en illusion av att uppleva mig själv uppspelt, och uppjagad – istället för att röra mig själv andetag för andetag – ett steg framåt i taget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv annorlunda, att röra mig själv annorlunda, att tänka annorlunda, och att uppleva mig själv annorlunda när jag har andra människors uppmärksamhet, i tron att mitt värde ökar, och jag blir mer viktig, mer värdefull när jag har andra människors uppmärksamhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig andetag, för andetag, och inte placera, och röra mig själv utifrån en upplevelse – för en upplevelse – oavsett vilken slags polaritet den har – positiv eller negativ – är i grund och botten ett slags missbruk mot mig själv – där jag för mig själv bort från mitt ursprung såsom min mänskliga fysiska kropp och in i en illusion som inte existerar annat än i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag ändrar mig för att jag får uppmärksamhet, så innebär detta att jag i princip överger mig själv – och mitt eget uttryck – för att kunna imponera på, och få andras erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att värdesätta, och erkänna mig själv, och låta mig själv gå dessa punkter av publika framträdanden utan att jag ändrar mig, och utan att jag gör det för att få bli accepterad – utan att jag istället gör det som mig själv här – att jag är stabil, klar, och specifik – och att jag inte ändrar mig på något sätt inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära vid, och hålla kvar vid en idé om mig själv om att jag är värdelös, och att det är någonting fel med mig – och att det enda sättet som jag kan uppnå en slags stabilitet inom mig själv är genom att få uppmärksamhet, och erkännande från andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att – nej – ingenting är fel med mig – utan vad som är fel är att jag överger mig själv såsom mitt naturliga, och ovillkorliga, och naturella uttryck här – för att få känna mig själv accepterad, och erkänd av andra människor – det är ett stort fel och en slags sjukdom som till varje pris måste utrotas; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utrota denna sjukdom, genom att när jag märker att jag går in i denna positiva upplevelse av att känna mig själv uppspelt, och uppjagad – att jag då andas effektivt, och för mig själv tillbaka hit – och stabiliseras mig själv i min kropp – och uttrycker, och rör mig själv för, och som mig själv – HÄR – i och som enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att när jag märker att jag börjar söka efter andras uppmärksamhet, och när jag börjar ändra mig själv, och göra mig själv till för att få andra att reagera på min närvaro, att jag då stoppar mig själv – att jag erkänner för mig själv vad det är jag håller på med – och andas, och tar mig själv tillbaka hit – och låter mig själv uppleva, och leva ögonblicket med, och som mig själv – och uttrycka mig själv naturligt, avkopplat, och bekvämt utan att göra mig själv till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till för att få andra människor att uppmärksamma mig, och att erkänna mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att respektera, och värdesätta mig själv mer, och se att det är ett slags missbruk mot mig själv att söka efter andras erkännande, och att söka efter andras uppmärksamhet, och att jag genom att göra detta i princip förtrycker, och håller tillbaka mitt naturliga, avkopplade, och bekväma, självuppriktiga uttryck inom och som mig själv – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillämpa, och leva självrespekt, och egenvärde – att se att jag har ett värde men att det är jag som måste ge detta till mig, och att det inte bara kommer att dyka av sig själv utan att jag aktivt måste skapa, erkänna, och definiera det värde jag har – genom mitt praktiska leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra mitt praktiska leverne på ett sådant sätt att jag står stabil oavsett om jag uppträder publikt eller om jag är ensam – och att jag är densamma – för jag vet – att jag värdesätter mig själv, och att detta inte är någonting jag uppnår genom att få andra att tycka om mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in ett slags uppåttjack, eftersom jag står inför möjligheten, eller den framtida händelsen, att uppträda, eller prata inför andra människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag går in i denna typ av uppåttjack, och uppspelthet eftersom jag i princip äter, och när mig själv på andras uppmärksamhet, i tron att detta gör mig till speciell, och mer än andra; således åtar jag mig själv att andas och stabilisera mig själv här – och inte spela med i uppåttjacket – utan istället vara med min kropp här – och slappna av – och låta mig själv uppträda inför andra människor naturligt, avslappnat – och helt enkelt vara mig själv

När jag märker att jag ger uppmärksamhet från andra ett inflaterat värde, och tror att denna punkten på något sätt gör mig till mer, gör mig till bättre, och ger mig ett högre värde; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – uppmärksamhet från andra ändrar inte min fysiska konstitution på annat sätt än att jag blir besatt av en energi – men jag menar rent praktiskt gör uppmärksamhet inget med mig och har därför inget inneboende värde i sig självt; således åtar jag mig själv att istället ge uppmärksamhet, och värde åt sådant som har ett praktiskt och bevisbart värde – såsom mig själv här – min kropp – min direkta fysiska omgivning – sådana punkter som är här och stödjer mig i mitt dagliga uttryck i min värld

När jag märker att jag går in i en illusion av att känna mig uppspelt, uppjagad, och upphetsad, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna punkten av att känna mig själv mer än tidigare, för att jag står inför att uttrycka mig själv inför andra – det är en falsk punkt som är baserat på en falsk idé om att jag blir mer när jag har uppmärksamhet från andra – när detta inte stämmer för i grund och botten är jag densamma, och när energin försvinner efter mitt framträdande är jag återigen som jag var innan; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att vara densamma oavsett om jag är med andra, eller mig själv – och inte låta mig själv gå in i en uppspelthet, eller upphetsning

När jag märker att jag låter uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är, och att jag börjar göra mig själv till, och försöka vara mer ”häftig” och ”rolig” för att på så vis få ännu mer uppmärksamhet från andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i princip missbrukar mig själv genom att göra på detta sätt – för jag låter inte mig själv leva som, och för mig själv – utan lever för att tillfredsställa, och få andas erkännande – som jag inte ens praktiskt eller fysiskt behöver för att kunna vara effektiv i mitt dagliga leverne; således åtar jag mig själv att röra mig själv andetag för andetag – och öva mig själv på att vara mig själv – vara ovillkorlig, vara naturlig, och inte försöka vara någonting jag i praktiken inte är

När jag märker att jag blir uppspelt, och uppjagad för jag får uppmärksamhet av andra, och att jag söker denna uppmärksamhet i tron att någonting är fel med mig – fundamentalt fel och endast kan rättas till genom att få andra att erkänna mig som tillräcklig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att ingenting är fundamentalt fel med mig, men vad som är fel är att jag låter mitt sinne ta med mig på en åktur i energier istället för att jag stabiliserar mig själv här, och lever i och som mitt andetag i enhet och jämlikhet; således åtar jag mig själv att leva här i och som stabilitet – och manifestera denna punkt genom andas och slappna av i min kropp och föra mig tillbaka till det inre lugn som jag brukar befinna mig själv inom

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att vara mig själv när jag är bland andra människor, och oavsett om jag får uppmärksamhet eller inte – att andas, och stabilisera mig själv här – och uttrycka mig själv naturligt, och autentiskt utan att göra mig själv till

När jag märker att jag gör mig själv till för andra, för att som jag upplever det stabilisera min relation till den andra människan, och få denna andra personen att tycka om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag i detta ögonblick kompromissar mig själv, och gör mig själv mindre än vad jag egentligen är – eftersom jag lever inte den autencitet, och uppriktighet som kännetecknar vem jag är när jag står stabil, och bekväm här med och som min kropp; således åtar jag mig själv att sluta att söka efter andras erkännande – och istället stabilisera mig själv här med och som mitt andetag – och uttryck mig själv naturligt, bekvämt, och avslappnat med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att värdesätta, och respektera mig själv genom att sluta söka efter andras uppmärksamhet, och erkännande, och istället stabilisera mig själv här i och som mitt andetag i varje ögonblick

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 47: Vad är Verkligt Egentligen?

Vad är vore för någonting? Jo, det är ytterligare en av avarterna av sexualitet, såsom vi kommit förstå, leva och definiera sexualitet i denna världen. Vore är alltså en typ av pornografi som har att göra med att äta, eller bli uppäten, och ofta i vore-pornografi är det en kvinna som blir uppäten av något slags monster.

Det är fascinerande att bilden, och idén om att bli uppäten, eller att äta någon får oss att bli sexuellt upphetsade, eftersom om vi tar och titta på den fysiska handlingen att bli uppäten, eller att äta någon, är ju detta inte alls någon speciellt sexuellt upphetsande, eller fysiskt bekväm upplevelse; faktiskt raka motsatsen, riktigt obekvämt. Och detta visar återigen på hur de fantasier, och idéer vi skapar inom oss själva i förhållande till sexualitet, och kroppsideal, inte är riktiga – de kan inte appliceras, och upplevas i verkligheten, utan endast i våra huvuden.

Misstaget som vi gjort är att vi förväxlat verkligheten med våra huvuden, precis som Ted Bugny gjorde, och precis som kvinnor gör som strävar efter att uppnå ”size-zero” storleken – vi tror att de bilder som dyker upp i våra huvuden, de tankar, och upplevelser, att de ger oss en objektiv och korrekt bild av denna fysiska verklighet, men så är det inte! För titta på det uppenbara, om du slutar äta för att uppnå ”size-zero” storleken – då dör du! Om du som Ted Bugny försöker uppleva dina vanskapta sexuella fantasier om mord, och våldtäkt – då dödar du andra, och du blir tillslut fängslad! Och om du går omkring och äter upp människor, ja då dödar du människor! Så ingen av dessa fantasier, eller upplevelser ska levas ut i verkligheten, eftersom konsekvensen blir massivt lidande – massiv förstörelse – ondska personifierat.

Därför, vad är det som vi har missat? Vi har missat denna fysiska verklighet, vi har missat att andas, vi har missat att fråga oss själva hur vi fysiskt skulle vilja uppleva sexualitet, eller hur vi fysiskt skulle vilja uppleva våra kroppar (alltså viktmässigt) – och då istället för att försöka följa känslor, tankar, bilder, och idéer, istället följa och skapa oss själva utifrån den återkoppling vår fysiska kropp ger oss. Och denna återkoppling kunde då bestå i att vi känner oss själva mer effektiva i vårt dagliga liv, då vet vi att det vi äter, och vi kroppsvikt är optimal för vår kropp. Eller ifråga om sex, att vi känner oss bekväma, och att vi kan slappna av och uttrycka oss själva – och att vi känner att vår kropp mår bra. Om vi hade tagit beslut och levt utifrån en sådan utgångspunkt hade vi aldrig någonsin haft de problemen vi står inför idag, såsom anorexi, och våldtäkt – dessa problem är en produkt av en felaktig utgångspunkt ifråga om hur vi tar våra beslut om vad vi ska leva, eller inte leva.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut utifrån mina tankar, utifrån bilder som dyker upp i mitt huvud, utifrån hur jag känner mig, och utifrån vad jag tycker, istället för att se, inse och förstå – att om jag lever utifrån mitt huvud – så lever jag inte här i verkligheten med min kropp – och detta kommer leda till att jag tar beslut som inte är bra för min kropp, och bra för min verklighet – eftersom jag helt enkelt inte är på plats i verkligheten – därför stoppar jag mig själv från att flyga omkring i mitt huvud i en fiktiv verklighet, och jag tar mig själv tillbaka här till den riktiga verkligheten i varje andetag – genom att vara medveten om mitt andetag – medveten om min kropp – medveten om mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka återskapa fantasier, och upplevelser i mitt huvud, i min verklighet – i tron att dessa fantasier och upplevelserna i mitt huvud är verkliga, och kan upplevas i verkligheten – istället för att se, inse och förstå – att om jag tar ett beslut att leva en upplevelse, eller en fantasi som dykt upp i mitt huvud i verkligheten, kan jag inte göra det utan att först verkligen titta på – och undersöka vad konsekvenserna är av ett sådant beslut – eftersom jag inser, ser och förstår – att i mitt huvud finns inga konsekvenser, finns ingen substans – och allt verkar funka – men i verkligheten finns konsekvenser, och det finns substans – och saker och ting kan gå åt helvete om jag inte är medveten och informerad om vad det är jag gör i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa fantasier, och upplevelser som dyker upp inom mig själv – i insikten och förståelsen att dessa fantasier och upplevelser INTE är RIKTIGA – utan är just – fantasier och upplevelser – och därför inser, ser och förstår jag – att det enda sättet att leva på riktigt – och lära känna vad som faktiskt är på riktigt, och vad som är en idé och endast ett antagande – är att i varje ögonblick ta mig själv tillbaka till verkligheten, är att i varje ögonblick leva här som min fysiska kropp genom att andas, genom att vara medveten om mina fingertoppar och tåspetsar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att fulländning är någonting som jag kommer att uppnå genom att återskapa, och förverkliga de drömmar, idéer och begär som dyker upp i mitt huvud – istället för att se, inse och förstå – att det är just genom att medverka i, och definiera mig själv i enlighet med dessa drömmar, begär, och idéer som jag har separerat mig själv från fulländning – genom att tänka att fulländning finns genom att ge mig själv mer, genom att ta mer, genom att uppnå mer – genom att få mer – istället för att se, inse och förstå – att fulländning är här som mig själv i varje ögonblick – genom att leva varje ögonblick till sin fulla ände – alltså fullt här från början till slut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag genom att jaga begär, fantasier, och drömmar i mitt huvud har separerat mig själv från min kropp, har separerat mig själv från mitt andetag, och har separerat mig själv från att leva fulländning, och att vara tillfreds och bekväm med mig själv – eftersom jag trott att jag måste dit, jag måste förflytta mig, jag måste klara det, jag måste uppnå det där – jag måste HELA TIDEN NÅGON ANNANSTANS – istället för att se, inse förstå – att jag genom att hela tiden vilja någon annanstans inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm här med mig själv, och inse att jag behöver ingenting mer, jag saknar faktiskt ingenting – jag är nöjd här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag fullgör, och skapar min identitet genom att fullfölja, och uppfylla mina begär, drömmar, fantasier, och idéer – och tro att om jag inte tar och följer efter, utvecklar, och försöker uppnå mina begär, drömmar och fantasier – att tro att jag då inte är någon, och mitt liv är värdelöst, tråkigt, och att det saknas någonting – istället för att se, inse och förstå – att jag behöver ingen identitet, såsom en känsla av mig själv för att leva här – och jag behöver inte ha uppnått någonting, jag behöver inte ha lyckats materialisera bilder, drömmar, och fantasier i mitt huvud för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv här – och leva i varje ögonblick effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva mitt liv i en jakt på en positiv upplevelse, och vara rädd för att stanna, rädd för att sluta jaga och istället börja leva här – i rädslan att jag kommer försvinna, och att jag inte längre kommer vara någon, om jag inte har en positiv upplevelse att jaga, och försöka bli – istället för att se, inse och förstå – att jag behöver ingenting för att hitta mig själv, eller definiera mig själv – jag behöver ingen känsla för att stabilisera mig och ge mig en upplevelse av mening i livet – jag inser, ser och förstår att jag är kapabel att stå här såsom mitt andetag, utan att jaga – utan att ha en framtid, och utan att ha en dåtid – och i varje ögonblick – agera, leva och uttrycka mig själv såsom vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förväxla verkligheten, såsom denna fysiska och substantiella verklighet, med vad jag upplever, tänker, tycker, och känner i mitt huvud – och tänka och tro att dessa verkligheter på något sätt hör ihop, och densamma – istället för att inse, se och förstå – att det som pågår i mitt huvud inte har någonting att göra med denna fysiska verklighet, och att inget beslut jag tar utifrån att tänka i mitt huvud kan någonsin vara bra för mig, eller andra, eftersom dess utgångspunkt är inte verkligheten, utan endast mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och kontrollerad av pornografi, och av vilseledande föreställningarna av den kvinnliga, och manliga kroppen – och försöka leva ut min besatthet, och mina idéer i verkligheten, i tron att min besatt och mina idéer härstammar från verkligheten, och att min besatthet och mina idéer är verkliga begär, alltså någonting som jag verkligen vill göra rent fysiskt – istället för att se, inse och förstå – att om jag tar och för över mina begär, och idéer på denna fysiska verklighet, och försöker leva ut mina idéer och begär – kommer jag att skada mig själv och andra, eftersom mina begär, och mina idéer inte är verkliga, och är inte skapade i beaktande av vad som verkligen är här som denna fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli hjärntvättad av media, pornografi, reklam, vänner och familj – och genom denna hjärntvätten skapa idéer inom mig om hur mitt liv borde se ut – och hur jag borde se ut – och vad jag borde göra, eller inte göra i mitt liv – istället för att se, inse och förstå – att de bilder kommer upp inom mig, och de bilder jag ser på tv, har sett i pornografi, och som jag hört vänner och familj tala om – inte är riktiga – de är inte en fysisk verklighet utan endast en idé – i och med detta ser, och förstår jag att denna enda godkända utgångspunkt ifråga om att skapa mig själv, och min verklighet – är här som mitt andetag – här utan idéer, utan tankar, utan att vilja ha det si eller så – utan att vilja ha det bättre eller sämre – utan istället här – och således lever jag här – och jag slutar att projicera mig själv framåt, eller bakåt i tiden – jag slutar att existera i mitt huvud och jag tar mig själv tillbaka hit till verkligheten

Jag åtar mig själv att låta bilder, fantasier, idéer och tankar i mitt huvud utgöra mitt underlag för beslut jag tar i mitt liv – utan jag ser att dessa bilder, fantasier, idéer och tankar har skapats i separation från vad som är RIKTIGT och VERKLIGT och att de därför i sig själva inte är RIKTIGA och VERKLIGA – därför slutar jag att leva, och ta beslut utifrån en illusion och jag för mig själv tillbaka till verkligheten – och jag lever, och uttrycker mig själv här – en och jämlik

Jag åtar mig själv att inte längre sträva efter att uppfylla de bilder som pumpas ut i denna verklighet och försöker skapa en idé av det innebär att vara fulländad, perfekt, och lycklig – jag inser, ser och förstår – att alla bilder som syns i reklam, filmer, tidningar är till för en enda sak – att få mig att köpa mer, och att acceptera detta system av konsumerism helt och hållet – därför slutar jag att följa, lita på, och sätta något som helst värde på de bilder, tankar, fantasier och idéer som kommer upp inom mig – eftersom jag vet att jag inte skapat dem, och att de inte är baserade på verkligheten

Jag åtar mig själv att sluta tro – att om jag ser en bild i mitt huvud, och känner en positiv energi i mitt bröst – att tro att jag då vill att denna bilden ska bli riktig, och börja ta beslut, och leva för att få denna bild, och fantasi i mitt huvud till att bli riktig och verklig – och jag inser, ser och förstår – att bara för att en bild dyker upp i mitt huvud, och en positiv energi i mitt bröst – att detta inte betyder att JAG vill att den bilden ska bli verklighet, eller att den bilden överhuvudtaget KAN BLI verklighet – därför stoppar jag mig själv, och jag skapar här som min kropp – en och jämlik