Tag Archives: uppleva

Dag 336: Korrigera Nervositet

Var och besökte släkt och vänner igår, och lade märke till hur nervös jag blev, speciellt då jag skulle introducera mig själv. Någonting intressant som jag lade märke till var att jag inte tenderar att uppleva samma nervositet med människor jag inte känner, eller har ett mer professionellt förhållande med. I dessa möten känner jag mig ofta trygg och säker på mig själv.

Samma typ av nervositet kom även upp inom mig för några dagar sedan när jag ringde en vän – även här var förhållandet av samma natur; det handlade om en gammal bekant som jag känt länge, och som jag nu skulle ringa upp och prata med. Den stora frågan är väll då varför? Varför är det just med släkt och gamla vänner som jag tenderar att bli nervös?

Det första jag kan se är att jag i denna typen av förhållande upplever det som om att jag har någonting att förlora, de är mer personliga, och ligger närmare, det finns alltså en större risk att ’råka illa ut’ så att säga, och kanske bli sårad på något sätt.

För det andra ser jag att jag gärna vill bli accepterad och omtyckt av släkt och vänner, jag vill att de ska tycka det är roligt att vara runtomkring mig, och ha positiva tankar om mig – och jag vill att det ska vara en god stämning mellan oss; problemet med att söka upprätta och behålla den här goda stämningen är att jag inte kan låta mig själv vara mig själv, vara naturlig, avslappnad, och bekväm i mig själv, eftersom jag konstant måste vara på min vakt för att hålla den goda stämningen på plats.

Istället för att jag låter mig själv acceptera mig själv, vara mig själv, uttrycka mig själv, lita på mig själv, och utifrån en sådan utgångspunkt interagera med andra, så vill jag först bli accepterad av de andra, älskad, och med säkerhet veta att jag är omtyckt, men tyvärr fungerar det inte så, och såtillvida inte jag kan tycka om mig själv, och låta mig själv vara ovillkorlig, avslappnad, och bekväm runtomkring andra människor, då kommer jag aldrig få uppleva mig själv accepterad, eftersom jag måste acceptera mig själv för att det ska hända – jag måste ge mig själv det där jag söker hos andra och vara fullständigt tillfreds med det jag ger mig själv och alltså sluta söka efter det någonstans därute i ingenmansland.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös när jag pratar, tar kontakt med, eller på annat sätt interagerar med släkt och vänner, och således förlåter jag mig själv att känna ångest och rädsla för att inte bli accepterad, erkänd, och validerad av människorna i dessa relationer, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra min självacceptans villkorad av att andra ska acceptera mig, och göra mig självbekvämlighet, och mitt lugn, villkorat av att andra ska tycka om mig, och svara positivt på mina närmanden, och vara glatt inställda till vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och rädd inför att introducera mig själv bland människor som jag har ett s.k. nära och långtgående förhållande med, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest för att jag i dessa förhållanden inte ska bli accepterad, inte ska bli erkänd, och inte ska bli positivt bekräftad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet, mitt värde, och mig själv utifrån huruvida jag är positivt bekräftad eller inte, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att bli avvisad, nonchalerad, och bortkörd, och inte längre ses som en nära vän, eller en nära anförvant

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ta initiativ och närma mig själv människor i min värd, eftersom jag är rädd för att bli avvisad, bortkört och nonchalerad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att avvakta, att hålla mig själv tillbaka, och att misstänksamt följa aktiviteterna runtomkring mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag måste låta mig själv acceptera mig själv, och när jag närmar mig människor vara ovillkorlig mot mig själv, och oavsett deras respons, vara densamma, och förstå att jag inte behöver någons erkännande för att acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ankra min förändring i och som min fysiska värld genom att leva självförtroende, och självacceptans, och fysiskt, praktiskt, och reellt göra detta genom att närma mig människor rakryggad, genom att låta mig själv le åt människor, och om jag vill hälsa eller prata med någon, att då ta initiativet och göra detta, och inte vänta på att de ska ta kontakt med mig, och inte förvänta mig, eller frukta att jag kommer bli avvisad, utan istället närma mig själv ovillkorligt, utan förhoppning, utan rädsla, utan ångest

Således åtar jag mig själv att när jag möter människor, och då framförallt i kontexten av släkt och vänner, och jag märker denna nervositeten komma upp inom mig, att då leva min korrektion, att vara utåtriktad, ha självförtroende, och acceptera mig själv, och leva detta genom att räta på min rygg, dra bak mina axlar, titta upp, möta andras blickar, och ta initiativ till att prata och hälsa på andra, och när jag möter en annans att då erkänna den andra personen genom att le genuint mot dem

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt utmana denna punkt genom att placera mig själv utanför min komfortzon, och göra detta genom att ta kontakt med andra människor, kommunicera, interagera, och vara utåtriktad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv fördöma mig själv när denna reaktion av nervositet kommer upp inom mig, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ändra mitt förhållande till denna nervositet, att istället se det som en utmaning, och en punkt att bemästra, och således låta mig själv gå utöver mina normala beteenden, och vara gränsöverskridande, och se att det finns egentligen ingenting att vara nervös över, och att det värsta som kan hända är att jag blir bortkörd, avvisad, eller nonchalerad, vilket trots allt inte är något farligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag blir nervös så finns det en möjlighet för mig att omedelbart ta tag i punkten, agera och driva mig själv igenom den, och göra detta genom att låta mig själv aktivt leva orden bekvämlighet, och acceptans, genom att andas djupt, slappna av, och låta mig själv sjunka tillbaka i min kropp, och sedan ha roligt, och vara lekfull, och låta mig själv ovillkorligt utforska det här ögonblicket som tydligen är så farligt, för att därmed upptäcka att min nervositet och fruktan i realiteten är helt ogrundad

Självåtagande

När jag blir nervös, eller ängslig runtomkring människor, då åtar jag mig själv att i det ögonblicket expandera mig själv, att leva självförtroende och självacceptans, att röra mig själv ut ur min komfortzon och vara initiativtagande, motiverad och röra mig själv ut från min nervositet genom att interagera och delta i ögonblicket till min fulla potential

Dag 71: Du Ger Ju Inte Tillbaka!

Jag har upptäckt en tendens inom mig själv att bli arg/frustrerad när människor inte ger tillbaka till mig det jag tycker/ser mig själv ge till dem. Ett exempel är då jag arbetar; mitt arbete går i stort sett ut på att ge andra service – och desto bättre service jag ger desto högre är chansen att jag kommer att få dricks, och därför är jag mån om att ge så bra service som möjligt. Ibland händer det att jag gör väldigt mycket för någon enstaka kund, men att denna kund inte ger mig något dricks överhuvudtaget – då blir jag arg/frustrerad. Inom mig själv brukar då tankar kommer upp såsom: ”snåljåp” – ”hon kan ju inte uppskatta någonting jag gör!” – och jag brukar då förtrycka min ilska och låtsas som om jag inte bryr mig – men sanningen är att jag bryr mig och att jag mycket gärna vill ha någonting tillbaka för vad det är jag gör.

Samma scenario spelar ut sig själv tillsammans med min partner – då jag i vissa ögonblick känner och upplever det som om att jag ger någonting till min partner, jag gör någonting storartat, och naturligtvis ska jag ju då ha någonting tillbaka, eller hur?! Och om jag då inte får tillbaka tillräckligt så känner jag mig berövad, och jag går in i en tyst och passiv ilska. Och naturligtvis tänker jag ju då, som en sorts försvarsmekanism för att bevara idén av mig själv såsom fredlig, och omtänksam att: ”jag bryr mig inte” – ”jag ger ju alltid ovillkorligt” – men det är inte sant för om jag är ärlig mot mig själv så ser jag att jag reagerar, och att jag faktiskt är arg och frustrerad, och att jag känner mig berövad min förtjänst för att jag var så snäll/givmild/omtänksam.

Lösningen är ett ge utan att förvänta mig någonting tillbaka. Djur är väldigt bra på att ge helt ovillkorligt. Min katt till exempel, den går fram till mig utan några som helst förväntningar, och stryker sig mot mig – för att den vill bli klappad och kelad med. Men om jag inte klappar eller kelar med den, då blir den inte arg, eller frustrerad, eller tänker att jag är jäkla as för att jag inte klappade eller kelade med den. Nej, den bara andas, och fortsätter att röra sig själv här, och utforska/leka/ha roligt och leva sin dag. Så jag måste alltså tillåta mig själv att bli en katt helt och fullt ut, och leva utan förväntningar, utan hopp, och utan att projicera bilder in i framtiden av hur jag vill att saker och ting ska hända.

Det är också intressant att se hur jag ofta baserar det jag ger till andra på det jag redan får. Tillexempel, om någon är hjälpsam, eller öppen mot mig, så kommer jag att vara detta tillbaka till den andra människan – men om den människan inte är öppen, eller hjälpsam, kanske det motsatta – då kommer inte jag heller vara öppen och hjälpsam. Istället för att leva ord ovillkorligt, och självständigt vill baserar jag alltså mitt leverne på hur andra är mot mig, och ger tillbaka utifrån hur jag uppfattar och känner att jag får. Detta är väldigt begränsande, och håller mig själv naturligtvis tillbaka – för det handlar ju inte om andra, och vad andra ger eller inte ger till mig – utan det handlar om mig, och min självuppriktighet, och vad jag tillåter och accepterar, och inte tillåter och accepterar mig själv att leva och inte leva. En katt ger sig själv som intimitet, och öppenhet oavsett om jag ger någonting tillbaka – eftersom katten uttrycker sig själv självständigt, och utan att existera i ett beroendeförhållande där den ”måste ha någonting tillbaka”.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha någonting tillbaka när jag ger av mig själv till en annan – och känna det som om att jag – om jag inte får någonting tillbaka – att jag då blivit/är berövad och jag gett av mig själv i onödan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge av mig själv utifrån en utgångspunkt av separation – där jag ger av mig själv för att få någonting tillbaka, och där jag har en hemlig plan inom mig själv – ett hemligt begär om hur jag vill att ögonblicket ska spelas ut, och precis vad som ska hända i ögonblicket – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva varje ögonblick här ovillkorligt, och inte planera inom mig själv vad som ska hända, och hur det ska hända – utan agera i jämlikhet med min omgivning och med just det ögonblick jag möter här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig själv av andra att de ska vara mot mig såsom jag tycker mig vara mot andra – och därför om jag är snäll eller givmild mot en annan – att känna/uppleva/tänka att den andra människan ska vara snäll/givmild tillbaka – och om denne människan inte är det; att bli arg och frustrerad och tänka att den andra människan är dålig, girig och en snåljåp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha tankar om människor i min värld, om hur jag tycker de är mot mig – och basera dessa tankarna utifrån hur bra/dåligt jag tycker de svarar på mitt uttryck gentemot dem – och känna/tycka att om någon inte är ”snäll” mot mig – och ger mig ”omtänksamhet” – att då genast bli arg/frustrerad på den andra människor och tänka/tycka att den andra människan är dålig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att evaluera människor inom mig själv utifrån ett betygssystem om hur snäll/omtänksamma/givmilda jag tycker de är mot mig – och endast etablera förhållanden, och nära intima kontakter med människor jag tycker/känner är likadana som jag och allstå alltid befinner sig i karaktären av att vara snäll/omtänksam/lugn/givmild

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa i förhållande till människor i min värld en idé att det är positivt, och gynnsamt om man är sedd som god, snäll, och givmild – och utifrån denna tron sträva efter att få bli sedd som god, snäll och givmild av andra – och i detta förtrycka, och kompromissa mig själv – och göra saker och ting som jag inte vill göra, endast för att få andra att bli nöjda, och känna sig glada

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig tvingad/pressad att ge tillbaka när jag känner det som om någon gett till mig – och genast uppleva/känna mig själv underlägsen och skuldsatt till någon som ger mig någonting; och endast bli lugn inom mig själv när jag kan ge tillbaka någonting av samma värde eller storlek – istället för att tillåta och acceptera mig själv att ta emot här som andetaget – och inte skapa en idé av mig själv såsom att vara sämre och mindre värd än vad andra är – för att jag inte har lika mycket pengar som andra, eller för att jag tagit emot någonting av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge och ta emot ovillkorligt och utan några hemligheter, eller några baktankar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag förtjänar att få tillbaka det jag ger – och tänka att om jag inte får tillbaka det jag ger, att jag då har en rätt att bli arg och frustrerad – att skrika, och att visa mitt missnöje; istället för att tillåta, och acceptera mig själv att se, inse och förstå att det missnöje jag upplever inte är någon annans fel – eftersom det är jag som skapat detta missnöje genom att förvänta mig själv att få tillbaka av andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv förödmjukad och hånad om jag inte får tillbaka det jag ger till en annan, och känna det som att jag blivit lurad och tänka inom mig själv att: ”jag ska då inte ge till han/henne sådär igen för hon/han ger ju inte tillbaka till mig!”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest att anledningen till att människor inte ger tillbaka såsom jag tycker de borde göra, är för att de är arga/frustrerade på mig och inte vill ha någonting med mig att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera mitt egenvärde på hur mycket jag får från andra människor, och tänka att: ”om jag får mycket från andra människor betyder det att jag är omtyckt, och att jag således har ett värde” – istället för att se, inse och förstå att jag inte behöver definiera mitt värde i förhållande till andra människor, och jag inte behöver göra mig själv till en slav åt andra – genom att behöva få från andra – utan att jag kan istället ge till mig själv såsom jag vill – och stoppa separation inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv inom och som mig själv genom att vilja ha från andra det jag ännu inte givit till mig själv – istället för att ge till mig själv det jag märker att jag vill ha, och söker efter inom andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag aldrig kommer att kunna hämta, och få hos andra – det jag ännu inte velat ge till mig själv – och jag inser, ser och förstår att det är fullständigt ohållbart att hela tiden leva genom att söka efter delar av mig själv hos andra, istället för att helt enkelt skapa/utveckla mig själv såsom dessa delar/uttryck jag ser hos andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv utan att planera, utan baktankar – och ta varje ögonblick som det kommer – och alltså inte ha en plan i mitt huvud om hur jag vill att ögonblicket ska spelas ut – utan jag lever här till fullo i varje andetag och tillåter och accepterar inte mig själv att tänka mig in i framtiden, eller existera i en alternativ verklighet i mitt sinne där jag tänker på hur ögonblicket kunde varit

Jag åtar mig själv att ge mig själv ovillkorligt, och uttrycka mig själv här utan baktankar eller hemliga planer inom mig själv om hur jag vill att andra människor ska svara mot mig, och ska uttrycka sig själva tillbaka mot mig

Jag åtar mig själv att leva varje ögonblick här såsom andetaget, och inte förvänta mig något, eller ha några förhoppningar – utan i varje ögonblick stå tyst och stabil i och som min mänskliga fysiska kropp – och inte vilja ha någonting mer, eller någonting mindre

Jag åtar mig själv att inte förvänta mig själv att andra ska vara mot mig såsom jag tycker att jag är mot dem – utan istället uttrycka mig själv ovillkorligt här, och leva ord ovillkorligt som mig själv – där jag inte blir arg och frustrerad om jag inte får tillbaka vad jag ger – eftersom att få tillbaka inte är någonting jag behöver, eller tillåter och accepterar att påverka vem jag är i ögonblicket

Jag åtar mig själv att inte poäng-, och värdesätta människor utifrån hur bra jag tycker de ger till mig – utan istället stå här som andetaget när jag interagerar med människor, och inte fördöma människor utifrån hur bra jag upplever att de tillfredställer mina begär

Jag åtar mig själv att inte värdesätta och betygsätta människor inom mig själv utifrån hur bra jag tycker de lever/liknar karaktären av att vara snäll/omtänksam/lugn/givmild – och istället åtar jag mig själv att utforska alla typer av människor utan någon slags upplevelse involverad i det hela

Jag åtar mig själv att ge och ta emot här utan några baktankar eller upplevelse – utan stå en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp och uttrycka mig själv här

Jag åtar mig själv att sluta vara nervös/rädd för att människor i hemlighet och utan min vetskap är arga och frustrerade på mig, och känner sig missnöjda med hur jag medverkar och interagerar i ögonblicket

Jag åtar mig själv att inte skapa och göra mig själv till en slav åt andra människor genom att vara beroende av att andra människor ska ställa sig till mig i ett positivt ljus – utan jag tillåter och accepterar mig själv att istället uttrycka mig själv här oavsett vilken slags emotionell/känslomässig upplevelse andra kan tänkas ha

Jag åtar mig själv att ge till mig själv det jag vill ha från andra – och att genom självskriverier, och självförlåtelse – undersöka vad det är jag önskar få från andra människor, och fråga mig själv hur jag kan leva/ge detta till mig själv och sedan därefter – skapa och uttrycka mig själv såsom det jag vill att andra ska ge mig

Jag åtar mig själv att utveckla/leva såsom de delar/uttryck jag söker hos andra – och således uttrycka mig själv, och ge av mig själv i varje ögonblick utan att vilja ha någonting tillbaka – eftersom jag står inom och som mig själv självständig och fulländad

Jag åtar mig själv att inte tänka framåt, eller skapa en alternativ verklighet i mitt huvud om hur jag tycker/upplever att ögonblicket borde a spelats ut – och jag tillåter och accepterar mig själv att istället uttrycka, och röra mig själv i varje ögonblick utan några förhoppningar, och några förväntningar

Dag 55: Att Ge Upp

En viss punkt som jag ännu inte till fullo gått igenom och transcenderat är min tendens att ge upp, och överge viktiga projekt, eller helt enkelt mitt liv, till favör för en upplevelse av depression. Jag har märkt att jag fortfarande gör detta mot mig själv, eftersom jag haft många reaktioner gentemot min partner när hon lever ut en liknande punkt i sig själv; genast blir jag arg inom mig själv, och vill rätta till henne. Men det jag har insett är att det aldrig handlar om att rätta till någon annan, utan det handlar alltid om att rätta till mig själv. Frågan som jag ställer mig själv är därför: hur lever jag fortfarande denna punkt av att vara lat, och ge upp?

När jag tittar i mitt liv så ser jag att en punkt som sticker ut väldigt starkt är hur jag mycket ofta, och länge brukar titta på tv-serier, eller filmer – och detta brukar jag göra istället för att t ex fortsätta med ett projekt, skriva, eller helt enkelt använda min tid till någonting som kräver koncentration, och en viljeansträngning av mig. Ofta brukar jag försöka titta på en film, eller underhålla mig själv med något liknande när det känns jobbigt att ta tag i ett visst projekt, och så går två timmar åt att titta på filmen, och sedan har jag ju naturligtvis en ursäkt när jag klar, till varför jag inte kan ta itu med mitt projekt, eftersom ”jag inte har tillräckligt med tid!”.

Det är intressant att fråga människor vad de gör på sin fritid. Väldigt många som jag frågat kan inte ge mig något direkt svar, och för det mesta säger de att ”de inte gör någonting alls” – vad detta oftast betyder är att största delen av deras liv går att titta på TV och förlora sig själva i diverse slag av underhållning. Det är inte många människor som har ”riktiga och egna liv” så att säga, där de gör och skapar någonting utöver att titta på TV, och dricka sig fulla på underhållning.

Och jag kan se detta i mitt eget liv också, att så himla mycket tid lägger jag på underhållning, och p.g.a. av detta finns ingen tid kvar till att följa mina ”passioner” så att säga – det jag tycker om att göra, och som jag finner utvecklande och engagerande. Eller att säga att ”det finns ingen tid kvar” är faktiskt en lögn, det finns ju tid, saken är att jag inte använder tiden till någonting som är vettigt; vettigt i den bemärkelsen att jag gör någonting där jag måste engagera mig själv, röra mig själv, och faktiskt rent praktiskt medverka i denna verklighet.

Så, nästa gång jag känner suget för att titta på en film eller göra något annat än det som jag vet är bra för mig att göra, då ska jag fråga mig själv – varför vill jag titta på denna film? Vad är anledningen bakom mitt beslut, och om anledningen är att jag känner ett motstånd och ett obehag mot att faktiskt göra något praktiskt, och fysiskt kännbart i mitt liv, då tittar jag inte på filmen, utan utmanar istället mig själv att driva mig själv igenom det motstånd jag känner; och därmed skapa och manifestera mig själv till att bli en praktisk människa, på alla sätt och vis – praktisk ända ut i fingertopparna.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp, och vänta med att ta tag i projekt, färdigställa projekt, och arbeta med de saker jag bestämt att jag ska göra, som jag vet är bra för mig, utvecklande, och som ger mig någonting långsiktigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge efter för upplevelsen av motstånd, och känslan av inte vilja göra någonting, och titta på en film – istället för att göra det jag inte vill göra, och driva mig själv till att istället för att få allt serverat på ett fat, såsom underhållning, där min hjärna stimuleras utan att jag behöver göra någonting, att jag rör mig själv till att stimulera och aktivera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp saker och ting i min verklighet, såsom projekt jag tagit på mig, och såsom ansvar jag tagit på mig, och istället för att tag i, och slutföra/genomföra dessa projekt/ansvar istället tänka att jag vill inte, och sedan agera efter denna känsla och upplevelsen av att ”jag vill inte” – istället för att se, inse och förstå att jag skapar den konsekvensen för mig själv, att jag slänger i princip bort mitt liv, och min tid här, på onödiga saker som inte kommer ge mig någonting långsiktigt, bara för att för en kort tid känna mig stimulerad, och underhållen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära mig själv att säga nej till begäret av att få bli underhållen, och istället se varför jag vill bli underhållen, vad är det jag inte vill göra? Varför vill jag inte göra det? Och istället för att bara ge efter för mitt motstånd, att istället göra det jag inte vill göra, och driva mig själv till att bli mer effektiv i mitt liv – och faktiskt slutföra projekt, och ta hand om mina ansvar på ett effektivt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nöjd med mig själv, och slappna av i denna nöjdhet, av att känna mig bekväm med att slösa bort mitt liv och mig själv på kortvariga underhållningstrippar – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att utmana mig själv, att röra på mig själv, att disciplinera mig själv, och att inte vara nöjd med mig själv förens jag faktiskt står självdirektiv i varje handling i min verklighet, och att jag inte tillåter och accepterar mig själv att böja mig själv för något motstånd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att mitt begär att få bli underhållen kommer upp vid mycket specifika tidpunkter, och att det just vid dessa tidpunkter, allt som oftast finns någonting jag måste göra, men som jag inte göra – och därför när mitt begär efter att få bli underhållen kommer upp inom mig själv, så stoppar jag mig själv, och istället för att bara ge efter och låta mig själv bli underhållen, så frågar jag mig själv om detta är det viktigaste att göra just nu, eller om det finns någonting annat jag borde göra som faktiskt har prioritet – och som är bättre för mig att göra långsiktigt sätt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att alla handlingar jag tar, och lever har en långsiktig konsekvens, och att jag genom att se vad dessa handlingar skapar kortsiktigt, kan se den långsiktiga konsekvensen, och därför förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i mina beslut, och handlingar, ta i beaktande vad den långsiktiga konsekvensen av mitt handlande blir – och inte bara tänka på vad som händer just nu

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut utifrån vad jag känner just nu, vad jag tänker just nu, och hur jag upplever mig själv just nu, istället för att se, inse och förstå – att för att ta ett effektivt beslut som kommer att stötta mig måste jag ta i beaktande de långsiktiga konsekvenserna av mitt leverne – eftersom jag inser, ser och förstår att denna verkligheten inte bara är just nu – utan är utspridd över en tidsrymd – och att såsom jag lever här blir och skapar min verklighet vid ett senare stadium av denna tidsrymd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå på idén om att verkligheten bara är här ”just nu” – istället för att se, inse och förstå att det är mycket lätt att förstå att verkligheten är baserad på orsak och effekt – och att den orsak – eller handling jag lever här – kommer skapa den effekt jag får uppleva i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp inför motstånd, och känna det som att ”jag behöver inte trycka igenom motståndet just nu, jag kan göra det en annan gång” – istället för att se, inse och förstå att det är så jag alltid säger till mig själv när jag upplever detta motståndet, och att jag därför aldrig faktiskt trycker mig själv igenom motståndet utan förblir fast inom mig själv i självbegräsning

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när motstånd kommer upp inom mig själv, att medvetet utmana mig själv att driva mig själv igenom motståndet, och inte vara nöjd med mig själv förens jag inte är en slav till en inre upplevelse, utan jag faktiskt dirigerar och styr mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att ta tag i saker, att vänta med att leva mitt liv, att vänta på någonting ska hända, någonting ska förändras, jag ska få mer tid, eller en plötslig upplevelse av energi så jag kan ta tag i saker i mitt liv, istället för att se, inse och förstå att någonting sådant inte kommer hända – utan jag måste sluta vänta medvetet, och ta tag i mitt liv, i mina projekt medvetet, och driva mig själv att slutföra, och arbeta med mina projekt – om de någonsin ska bli klara

Jag åtar mig själv att inte längre vänta, utan istället agera här

Jag åtar mig själv att inte skjuta upp någonting som jag har möjlighet att ta tag i och slutföra här

Jag åtar mig själv att inte fly in i underhållning när jag upplever någonting som svårt och jobbigt att göra, utan jag gör det istället här – jag driver mig själv igenom mitt motstånd och vägrar fly in i en upplevelse av positiva och ”härliga känslor”

Jag åtar mig själv att få saker och ting gjorda, och inte slösa bort mitt liv, och min tid på saker och ting som inte stöttar mig, och assisterar mig att expandera mig själv såsom självuttryck här

Jag åtar mig själv att göra någonting vettigt med mitt liv, vilket är att leva i beaktande av de långsiktiga konsekvenser mitt leverne har

Dag 52: Att Skratta Obekvämt

Idag träffade jag en gammal vän, och en primär upplevelse inom mig själv var nervositet, och ångest – en upplevelse som jag märker kommer upp inom mig ofta med människor jag har ett förhållandevis långvarigt förhållande med, och som efter ett tag kommer tillbaka in i mitt liv efter en tids bortavaro.

Frågan är varför jag blir så nervös, och upplever mig själv ångestfylld; det enkla svaret är att jag vill vara omtyckt, och älskad, och jag vill göra ett intryck på andra såsom att vara charmerande, socialt effektiv, och ha en ”rolig personlighet”. Jag märker inom mig i dessa ögonblick att tankar kommer upp inom mig där jag fruktar att min presentation av mig själv ska få en annan att känna sig själv obekväm inom sig själv, eller ska se mig som ”onormalt sällskap”; så det begär inom mig som skapar denna ångest och nervositet är definitivt en önskan om att få bli accepterad, och omfamnad.

Vad är det då jag inte gett till mig själv? Jo, det är just självacceptans, och självkärlek. För om jag står och lever som dessa orden finns det naturligtvis ingen fruktan för att andra inte ska acceptera mig eller tycka om mitt sällskap, eftersom jag är fullständigt nöjd, och tillfreds med mitt eget sällskap, och jag behöver inte bli accepterad av en annan eftersom jag accepterar mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara ett trevligt sällskap för andra, i en önskan av att få bli accepterad av andra, och sedd av andra såsom att vara trevlig, och omtyckt – och i detta kompromissa mig själv, eftersom jag gör mig själv till för att få andra att acceptera och tycka om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att tycka om mig själv, och acceptera mig själv – och stå ovillkorligt som denna punkt inom mig, och därmed inte söka efter den utanför mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att få bli accepterad, omtyckt, och älskad utanför mig själv – och kompromissa med mig själv, och gå igenom helvete inom mig själv, bara för att få känna mig själv accepterad av en annan – istället för att se, inse och förstå – att jag behöver inte gå igenom all denna skiten – eftersom som jag kan ge acceptans, kärlek, och närhet till mig själv – jag kan vara det för mig själv som jag söker hos andra – därför stoppar jag mig själv, och jag slutar att söka – och jag står istället upp här i varje ögonblick – och andas effektivt och stoppar mig själv från att söka efter mig själv utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara trygg i mig själv, och säga, och göra saker som får andra människor att ogilla mig, och tycka att jag är ohövlig, eller att jag inte har ett tillräckligt nära förhållande med dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i rädsla, ångest och nervositet inför att bli illa omtyckt, och ogillad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att fråga vad människor heter som jag redan har träffat, i rädslan att de ska känna sig sårade, och tycka att jag borde komma ihåg vad det är de heter – istället för att tillåta och acceptera mig själv att skita i vad andra tycker, och istället uttrycka mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra ska uppleva mig som ohövlig, och inte se mig som sin vän – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa och hålla mig själv tillbaka nära människor i rädslan för att de inte ska se mig som sin vän – istället för att jag tillåter mig själv att uttrycka mig själv här, ha roligt – och inte ta allting så jäkla seriöst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa stabilitet inom mig själv genom att göra alla människor i min värld till mina vänner, som tycker om mig – istället för att se, inse och förstå att en sådan stabilitet är inte riktig – utan endast påhittad stabilitet – och att riktig stabilitet är att stå stabil, och tyst inom mig själv oavsett vad andra tycker, eller inte tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla inom mig själv att andra tycker bra om mig, och att andra gillar att vara runtomkring mig, och i denna fantasi, och inbillningen känna mig bra inom mig själv – istället för att se, inse och förstå – att detta är den positiva polariteten på min tendens att kompromissa mig själv för att bli älskad och omtyckt av andra – och därför slutar jag att medverka i, och definiera mig själv i enlighet med denna positiva känsla, och jag inser, ser och förstår att denna positiva känsla rent faktiskt är slaveri

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att få bli accepterad, älskad, och omtyckt – och tro att jag lyckats, och kommit någon vart, när jag tror mig själv vara älskad, omtyckt och accepterad av andra – istället för att se, inse och förstå att den enda som verkligen kan älska, acceptera och tycka om mig själv är mig själv – endast då är det på riktigt – om jag måste ha det från andra är det inte jag, och då är jag en slav till andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att behovet av att få vara populär för andra är slaveri, om jag är populär, och definierar mig själv i enlighet med denna popularitet är jag en slav, eftersom jag är beroende av att andra ger till mig sin uppmärksamhet för att jag ska känna mig värd någonting – därför slutar jag att söka efter att få bli någonting för andra, och jag tillåter och accepterar istället mig själv att bli någonting för mig själv, och att vara någonting för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag ensam är för värdelös för att vara värd någonting, och tro att det enda riktiga värdet som finns, den enda riktiga mening som finns är när jag får uppmärksamhet av andra, är när jag blir sedd och omtyckt av andra – istället för att se, inse och förstå att detta är fel – och jag inser, ser och förstår att den enda anledningen till att jag tror detta är för att jag aldrig någonsin sett en människa i min närhet leva självvärde som sig själv – men jag inser, ser och förstår att jag kan skapa mig själv som självvärde helt och fullt ut – och därför gör jag det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli sedd, och definierad av andra människor såsom att vara trevlig, eftersom jag känner mig tryggare, och säkrare när människor definierar mig som trevlig – i tron att om människor tycker jag är otrevlig, måste detta betyda att det är något fel på mig – eftersom tydligen har majoriteten, och vad andra tycker alltid högre prioritet än mig själv, och är alltid viktigare att se till och begrunda än min upplevelse av mig själv här – men jag inser att detta är en lögn – och att majoriteten inte alltid vet vad de snackar om – och att vad andra känner om mig inte handlar om mig – och därför slutar jag oroa mig själv för vad andra tycker, eftersom jag inser, ser och förstår att det i slutändan aldrig är om mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva mod, genom att gå igenom min rädsla, och ångest inför att bli illa omtyckt, bortschasad, och hunsad av andra – utan istället leva självkompromiss, och vänta med att stoppa min rädsla, vänta med att förändra mig själv, i hoppet om att jag ska förändras någon dag – istället för att inse, se och förstå att jag måste ta steget – och jag måste stå upp inom mig själv och faktiskt leva mod – och jag inser, ser och förstår att ingen annan kommer gör det för mig och till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att stå själv inom och som mig själv utan att definiera, och relatera mig själv i förhållande till andra – i fruktan att om jag står inom mig själv här, att jag då inte kommer att veta om jag är rätt, eller om jag är fel – eftersom det inte finns någonting att jämföra mig själv med – istället för att se, inse och förstå – att denna rädslan är löjlig – för om jag står här kommer jag i varje andetag kunna avgöra vilken som är den bästa riktningen för mig att leva – och det kommer inte finnas något fel, eller rätt – utan endast vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det finns ett socialt korrekt sätt att leva på som jag måste leva upp till – och tänka och tro att detta socialt korrekta sätt är någonting jag uppnår genom att andra ser mig som trevlig, och tycker om mig – istället för att se, inse och förstå att det finns ingenting sådant som ”socialt korrekt” – ”socialt korrekt” är en idé och tankeskapelse – som enbart existerar i mitt huvud, och här rent fysiskt finns ingenting sådant som korrekt, eller inkorrekt – därför stoppar jag mig själv från att begränsa mig själv till en idé och tankeskapelse inom mig själv av vad som är socialt korrekt och jag för mig själv tillbaka till andetaget, och lever här – står upp här – och uttrycker mig själv här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka om mig själv att jag har dåligt självförtroende, och använda detta som ett sätt för mig själv att rättfärdiga varför jag inte ändrar min upplevelse av mig själv runt människor från ångest, och nervositet, till stabilitet och självsäkerhet här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att vetskapen om mig själv såsom att ha dåligt självförtroende är rent faktiskt självmanipulation, vari jag manipulerar mig själv att inte behöva ändra mig själv, och inte behöva ta ansvar för mig själv – eftersom jag tydligen är för svag, och helt enkelt inte tillräckligt stark – istället för att se, inse och förstå att om jag beslutar mig för att ändra mig själv – då kommer jag också ändra på mig själv – därför finns det ingen ursäkt att inte ändra på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ursäkta min rädsla inför att människor ska bli arga på mig, och ogilla mig, genom att tänka att – denna rädsla skyddar mig, och att denna världen faktiskt är farlig, och därför är det bra att vara vaksam, och nervös, eftersom det kan rädda mig från en obehaglig situation – istället för att se, inse och förstå att denna rädsla inte ger mig någonting utan håller mig bara kvarhållen i en begränsad personlighet av att vara nervös inför vad andra tycker och känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara i min kropp, och låta mig själv vila i min kropp, vara avslappnad i mina kropp, andas lugnt och effektivt – och inte tillåta och acceptera mig själv att stressa upp mig själv, och min kropp börja jaga efter något annat, någonting mer, någonting bättre – utan istället står jag upp här inom och som mig själv och lever i min kropp, lever genom att andas luft in min kropp, och andas luft ut – och jag tillåter och accepterar mig själv att bli en fysisk varelse på alla sätt och vis

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte säga fuck-you till tankelandet uppe i mitt huvud, och inse, se och förstå, att inget gott någonsin har kommit från att tänka, och använda mina känslor, och emotioner för att ta riktning, och beslut i min värld – därför slutar jag att använda mig av dessa saker inom mig själv och jag står istället upp här i och som min kropp – och dirigerar mig själv enligt sunt förnuft

Jag åtar mig själv att inte kompromissa mig själv, utan leva självacceptans, och självvärde och inte jaga det utanför mig själv

Jag åtar mig själv att inte leva, och existera utifrån idéer om vad som är socialt korrekt, och vad som är socialt inkorrekt, utan jag uttrycker mig själv här – utan några tankar om vad som är rätt och fel

Jag åtar mig själv att inte längre bli nervös, och känna ångest inför människor i min värld, utan när jag träffar människor, att jag andas, tar det lugnt och att jag slappnar av

Jag åtar mig själv att slappna av och lära känna mig själv som min kropp, och verkligen vara här med min kropp och inte mitt huvud och stressa runt däruppe och tänka över hur jag ska vara, eller inte ska vara