Tag Archives: utmaning

Dag 54: Varför Ändrar Du Dig Inte!?

En tendens jag uppfattat inom mig själv är att jag blir arg, och frustrerad på mig själv när jag inte ändrar mig, och att jag fördömer mig själv för vilken jag blivit genom årens lopp, och att jag förväntar mig att denna person som jag blivit ska ändra sig nu! Genast! Och allt ska gå snabbt, och allt ska göras perfekt och utan några misstag överhuvudtaget!

Detta leder till att jag ofta tar beslut, och placerar mig själv i situationer som är över min förmåga, jag tar mig själv vatten över huvudet så att säga, och tror att jag ska klara det jag tänker ta mig för, men sedan klarar jag inte att genomföra det i verkligheten.

Det jag kan lära mig av detta är att ta det försiktigt, och långsamt med mig själv, och att låta det gå långsamt, och låta det ta den tiden det behöver. De punkter som jag arbetar med behöver jag inte klara av att förändra på en gång, utan det är istället helt okej att jag förbereder mig själv, och går igenom den nödvändiga förberedande processen, för att sedan stå upp och dirigera punkten jag arbetar med.

Anu har också sagt detta i en intervju i hans intervjuserie, att en tendens vi människor har är att vi vill hoppa från steg 1 till steg 10, och inte gå stegen i tur och ordning, först 1, sedan 2 och så vidare. Jag kan definitivt relatera till detta, eftersom det är exakt vad jag gjort, och sedan när jag befunnit mig på steg 10 och där fallit samman eftersom jag inte tagit mig igenom de nödvändiga förberedande stegen, har jag varit väldigt hård mot mig själv, och fördömt mig själv. Jag inser att det är fullständigt onödigt att fördöma mig själv, och istället kan jag ju titta på varför jag föll, vilket ju är för att jag inte gick de nödvändiga förberedande stegen.

Jag kan se att jag i mitt liv ofta har levt ut detta beteende, där jag börjat med någonting nytt, t ex startat ett projekt, eller börjat lära mig någon ny färdighet, och så genast precis när jag börjar så börjar jag tänka på att bli bäst, och klara av mer, och bättre, och snabbare. Istället för att jag tar och går igenom projektet i min egen takt, eller lär mig färdigheten i min egen takt, och sedan utan några förväntningar, till slut kommer fram till steg 10, och går igenom steg 10 utan att falla eftersom jag gått igenom de övriga förberedande 9 stegen.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli klar med saker och ting snabbt, och vilja vara bäst på de sakerna jag gör, och aldrig ta mig själv den tid jag behöver för att lära mig något nytt, eller ta det lugnt och långsamt – och göra saker med den precision, och det tålamod som behövs för att göra det bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha saker och ting nu, just nu på en gång, och bli klar just nu, just nu på en gång – istället för att tillåta och acceptera mig själv att ta den tiden jag behöver, och jobba så snabbt som är bekvämt och effektivt för mig, och inte förvänta mig av mig själv mer än jag klarar av, och inte sätta mig själv inför utmaningar som jag inte är rustad att klara av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, och frustrerad på mig själv, och fördöma mig själv när jag faller på steg 10, istället för att se, inse och förstå att jag omöjligt kunde klara av steg 10 eftersom jag hetsat igenom de andra 9 stegen, och inte gjort dem tillräckligt noga, och därför är jag inte så förberedd som jag behöver vara för att klara av steg 10

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag ska förlora tid om jag gör saker och ting lugnt, och stilla, och tar den tiden jag behöver – istället för att se, inse och förstå – att jag förlorar tid då jag hetsar igenom saker, eftersom då blir inte resultatet något bra, och då måste jag återvända och göra om saken, när jag kunde gjort den ordentligt, och effektivt redan från början

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra saker och ting här som andetaget, och därför inte stressa till nästa ögonblick, eller tänka på vad jag borde, eller inte borde göra i nästa ögonblick, utan istället göra klart den saken jag har framför mig här, och ge den saken jag gör här all min uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka hinna först, och vara snabbt, och lära mig mest, och bli mer – istället för att slappna av, ta det lugnt, och gå min process här, och gå mina ansvarsområden här, lugnt och stilla och utan att försöka nå någonstans – jag inser att tålamod är en gåva som jag ger till mig själv, och som kommer assistera mig att slutföra projekt som jag kommer vara nöjd med, och som jag inte behöver återvända till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lida av vinnar-, och tidssjukan – genom att jag alltid försöka hinna med mesta möjliga, och vara bäst på allt det jag gör – och hela tiden kämpa mot klockan, såsom rädslan att någon annan ska hinna före mig, eller vara bättre än mig – istället för att inse, se och förstå att denna tävling jag skapat inom mig själv är fullständigt imaginär och inbillad, och finns i rent faktiska termer inte – den finns bara i mitt huvud – den stressen jag skapat av att hinna någonstans finns bara därför att jag inbillat mig en framtid där jag är något mer än vad jag är här – jag tar bort den visionen och tar mig själv tillbaka hit till verkligheten och till min fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar på mig att göra ett nytt projekt, att göra det så snabbt jag kan, i tron att jag då sparar tid, istället för att inse, se och förstå att jag slösade bort de ögonblicken då jag färdigställde projektet, eftersom jag inte gjorde det här i medvetande om min fysiska kropp – därför stoppar jag mig själv, jag tar ett djupt andetag – och färdigställer de projekt jag arbetar med lugnt och still, och använder den tiden som krävs

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att det kommer ta tid att gå den processen, och att jag måste ha tålamod med mig själv, och inse, se och förstå att vissa punkter kommer vara besvärliga och ta tid att ändra, och att det inte är något att fördöma mig själv för – utan så är det helt enkelt – och därför kan jag inte förvänta mig själv att vara färdig, och klar nu – det kommer ta tid, och jag låter det ta den tiden som behövs – det finns ändå inget visst mål att nå på en viss utstakad tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av, ta en punkt i taget, och göra den punkten färdigt, och sedan ta nästa punkt, och sedan nästa punkt – och alltså inte stressa och förstå nå någonstans – utan istället fokusera på att vara här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta stressa, sluta jaga, och sluta försöka spara tid, och klara av så mycket som möjligt, och göra så mycket som möjligt, istället tillåter jag att mina projekt tar den tiden de tar, och att min process tar den tiden de tar

Jag åtar mig själv att inte ha förväntningar på mig själv, och inte utsätta mig själv inför utmaningar jag inte är kapabel att klara av, jag åtar mig att vara realistiskt, och inse, se och förstå att det inte är något skamfullt eller svagt att ännu inte vara tillräckligt stark, eller effektiv för att transcendera vissa punkter – utan jag ser att det kommer ta tid

Jag åtar mig själv att vara här när jag håller med ett projekt, eller tar mig an någon slags omständighet, och göra det som jag gör till fullo – helt och fullt – och inte stressa till nästa ögonblick för att spara tid – utan låta det ta den tiden det tar och istället göra vad det är jag gör – bra

Jag åtar mig själv att sluta jaga efter att lyckas, och istället tillåter och accepterar jag mig själv att lyckas

Jag åtar mig själv att inte fördöma mig själv när jag faller, eller fördöma mig för de upplevelser jag har, utan helt enkelt stå upp inom mig själv, se varför jag föll, och fortsätta arbeta, och stötta mig själv för att tillslut ta mig igenom och transcendera den punkt jag arbetar med

Advertisements

Dag 48: Den Bedrägliga Bekvämligheten

Det är lätt att falla tillbaka in i gamla mönster, och det är lätt att tillåta vissa tankar och upplevelser av gammal vana, och så tror man att man rör sig framåt, och att allt går bra – eftersom man skapat en idé av att det är så – när man i själva verket kanske står och trampar vatten, och missar de mest essentiella av applikationer.

Så har jag upplevt mig själv. Igår kom jag nämligen till insikt om att jag inte alls är så effektiv, och disciplinerad i min applikation av att stoppa mitt mentala bakprat som jag kan vara. Och när jag kom till insikt om detta såg jag plötsligt hur jag överblickat, och bortsett från många situationer och ögonblick i mitt liv där jag gått in i mitt sinne och börjat tänka, istället för att applicera mig själv här. Vad kan jag då lära mig av detta? Jo, att aldrig skapa en idé av mig själv såsom att ha nått någonstans, såsom att vara ”färdig” – jag förstår att jag endast är färdig när jag verkligen står här och det inte rör sig en enda tanke, eller upplevelse inom mig; då är jag ”färdig”. Men fram till dess måste jag varje dag driva mig själv till att bli mer effektiv i att stoppa mitt sinnessystem.

När jag väl stoppar mina tankar, och mitt mentala bakprat ögonblickligen, och jag verkligen för mig själv tillbaka till min kropp, och till mitt andetag, blir plötsligt mitt liv, och min upplevelse av mig själv mycket, mycket lugnare. Mindre reaktioner, och mindre konflikt, eftersom jag faktiskt tar ansvar över mitt inre helvete.

Det jag ska träna på är därför att leva mitt andetag konstant, och inte tillåta och acceptera mig själv att i ett enda ögonblick förlora medvetenheten om mig själv här som min kropp, och som mitt andetag – och varje gång jag förlorar min medvetenhet, att jag genast för mig själv tillbaka, och inte fortsätter att tänka, eller känna.

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utmana mig själv, och att driva mig själv till att bli mer effektiv i min applikation av att stoppa tankar, och inre upplevelser – och inte tillåta mig själv att skapa en idé av mig själv att ”jag är klar” – ”nu är jag nöjd” – utan inse, se och förstå att så länge jag inte är fullständigt tyst, stilla och stabil inom mig i varje ögonblick – då är jag inte klar utan fortfarande i min process av att stoppa sinnet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge uppmärksamhet åt tankar, och prata mina tankar, istället för att genast då jag märker att tankar kommer upp inom mig, att stoppa mig själv från att gå in i dessa tankar, och ta mig själv tillbaka till andetaget, och ta mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli lat inom mig själv, och sluta driva mig själv, sluta röra mig själv inom mig själv, genom att jag tänker att jag är nöjd, och eftersom jag känner mig själv bekväm och tillfredställd måste det betyda att jag är klar – istället för att se, inse och förstå – att så länge jag har en enda tanke inom mig, en enda upplevelse inom mig, så måste jag driva, och utmana mig själv – och föra mig själv framåt – och jag inser, ser och förstår, att om jag inte upplever det som svårt – då är det någonting jag gör fel

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att allting är bakvänt, vilket betyder att när jag upplever det som svårt, jobbigt, och utmanade att gå processen, det är då jag gör framsteg, det är då jag rör mig framåt inom mig själv, emedan om jag upplever allt som lätt, som enkelt, och utan några som helst problem – då betyder det att jag lever ut min förprogrammering och att jag inte inom mig själv står upp och säger STOPP i varje ögonblick då en tanke kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att varje gång en tanke dyker upp inom mig, att jag står upp inom mig själv och säger STOPP! Och att jag inte tillåter och accepterar mig själv att följa efter denna tanke, utan att jag istället disciplinerar mig själv att leva här – leva varje andetag i denna fysiska verklighet – och absolut inte under några omständigheter ge något andrum åt mina tankar, och inre upplevelser – utan hela tiden – och varje ögonblick röra mig själv framåt – och att hela tiden se varje ögonblick såsom en möjlighet för mig att röra mig själv framåt och effektivt stoppa mina inre upplevelser av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd att jag inte ska kunna gå igenom processen, och att jag inte ska kunna stoppa mitt sinne, i rädslan att jag inte är tillräckligt effektiv, och disciplinerad i min applikation av mig själv – istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att se, inse och förstå – att denna rädsla är värdelös, om jag inte använder den för att bli mer effektiv i min applikation av mig själv – således inser jag att allt som är inom mig som jag inte kan använda för att driva mig själv till att bli mer effektiv i att stoppa mitt sinne är värdelöst – och att jag slösar min tid med att gå sådana upplevelser någon uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min process, och hur jag går min process bli automatiserat, där jag har sagt till mig själv att ”jag är klar” och ”nu är det ingenting jag behöver göra mer, jag är bra som jag är” – istället för att se, inse och förstå, att jag i sådana uttalanden inom mig själv saboterar mig själv, och att jag slutar driva mig själv att expandera, och bli mer effektiv i min applikation av mig själv – därför slutar jag att tänka att jag är nöjd med mig själv, att jag är bra som jag är, och att jag är klar – och inser, ser och förstår – att endast när jag är fullständigt klar med denna process – och denna världen reflekterar det faktum att jag är klar med processen – är jag verkligen klar – och då kan jag vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda positivt laddade ord för att få mig själv att känna mig bra, för att få mig att inte känna mig stressad av att jag måste stoppa mitt sinne – istället för att se, inse och förstå – att positiva känslor får mig att bli apatisk, och får mig att acceptera allt som det är, för jag känner mig ju så positiv – och således inser, ser och förstår jag att det är oacceptabelt att låta mig själv fångas i ett nät av positiva upplevelser, och leva ut mitt liv i en jakt på positiva upplevelser, när verkligheten av mig själv och denna världen är att allt är helt uppåt väggarna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nöjd, och bekväm med mig själv, och slå mig själv till ro inom mig själv i att känna mig nöjd, och bekväm, istället för att se, inse och förstå – att om jag slår mig själv till ro i en känsla av att vara nöjd och bekväm med mig själv – även fast jag ännu inte är klar med min process – och även fast denna världen fortfarande ser ut och fungerar (eller inte fungerar) som den gör – så lurar jag mig själv, och jag saboterar mig själv från att effektivt gå min process

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte bli vän med obekväma, plågsamma, och jobbiga upplevelser inom mig själv, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att bli vän med och komma till ro med att känna motstånd, och att uppleva sådana handlingar, och aktioner som är bra för mig i processen, som jobbiga, och som sådana saker jag inte vill göra

jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå, att allt det som jag tycker är jobbigt, och allt det som jag absolut inte vill göra, det är det som är bra för mig att göra, och det är där jag kan expandera mig själv och göra mig själv mer effektiv

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge hän till motstånd, lathet, och trötthet, och ge upp på mig själv ifråga om att vara fysiskt intim och nära med en annan, och tänka att ”jag orkar inte” – och ”det tar för mycket tid” – istället för att komma ihåg, och vara medveten om den simpla sanningen – att det gentemot vilket jag känner ett motstånd, är det som innehåller en nyckeln för mig att öppna mig själv med – därför driver jag, och utmanar jag mig själv att söka upp och gå igenom mina motståndspunkter – och omvandla mina motståndspunkter, till punkter jag effektivt dirigerar

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå – att så fort jag upplever någonting som lätt, och så fort jag stannar kvar, och tillåter mig själv att stagnera i denna lätthet, att jag då inte rör mig själv, och jag då inte expanderar mig själv

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att mitt liv ska vara enkelt, lätt, och utan motstånd – och därför ta beslut, och leva mitt liv, i ett försök att undvika allt som är svårt, och allt som jag inte klarar direkt – istället för att se, inse och förstå – att om jag hela tiden försöker undvika det jag inte klarar direkt – då kommer jag heller aldrig att klara det – jag inser, ser och förstår att jag måste gå igenom en period av att ha problem, innan jag kan komma till en punkt inom och som mig själv av att faktiskt klara det

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som och leva som om ”motstånd inte har någonting att göra i min värld” – att tro att om man tar och går vägen med det största motståndet, att man då är korkad, eftersom man kunde tagit en väg som varit lättare – istället för att se, inse och förstå – att om jag hela tiden väljer vägen med det minsta motståndet, att jag då skapar mig själv till att inte vara lika stark och effektiv – eftersom jag inser, ser och förstår att jag växer, och blir starkare varje gång jag går igenom motstånd

jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva disciplin inom mig själv lika effektiv som jag lever disciplin utom mig själv, när jag gör mina studier – och således i varje ögonblick stå upp inom mig själv obeveklig, och rakryggad och göra det som måste göras utan att tveka, och utan att hålla tillbaka

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka innan jag pratar, och att se på ögonblick och situationer i min värld från en utgångspunkt av att tänka, och således göra mig själv, och mina beslut i min värld, en och jämlik till mina illusioner, och idéer om världen – som inte är riktiga, utan som jag skapat genom att tänka – jag inser, ser och förstår att det enda sättet att leva effektivt, och självärligt – är genom att sluta att snacka i mitt huvud på alla sätt, och ta mig själv tillbaka till andetaget i varenda ögonblick – och inte tillåta och acceptera ett enda litet avsteg inom mig själv från denna princip

jag åtar mig själv att expandera mig själv, och när jag känner mig själv bekväm inom mig själv, att utmana denna bekvämlighet, att göra någonting – och att skapa mig själv till att bli mer effektiv inom och som mig själv

jag åtar mig själv att inte skapa idéer om mig själv att jag är ”färdig” att jag är ”nöjd med mig själv” och att ”allt går bra” – och jag tar mig själv tillbaka hit till verkligheten, och jag använder varje andetag till att driva mig själv – och föra mig själv framåt – framåt – i varje ögonblick tar jag ett andetag och lever på ett sådant sätt att jag stoppar allt inre sinnessnack – jag är här

jag åtar mig själv att inte söka efter en positiv upplevelse i mitt liv, utan jag inser, ser och förstår att jag kommer bara växa, och bli en mer fulländad människa genom att möta och gå igenom negativa upplevelser – såsom att utmana mig själv att göra de saker jag känner motstånd inför, och att göra de saker jag inte känner det som att jag kan klara av så bra

jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att ett liv som är bekvämt är överskattat – ett bekvämt liv är ett liv utan utmaningar och utan självtillväxt – därför slutar jag leta efter ett bekvämt liv och jag lever istället denna utmaning som processen är för mig helt och fullt i varje ögonblick

Att Vara Specifik Med Självförlåtelse

Jag har upptäckt, då jag arbetat med självförlåtelse, att en av de viktigaste och mest effektiva saker man kan göra är att vara så specifik som möjligt med sin självförlåtelse. Till exempel: en punkt som jag arbetat mycket med är sexuellt begär, och när jag arbetat med denna punkt har jag i min självförlåtelse, till så stor utsträckning som möjligt, försökt vara specifik – exakt vad är det jag blir upphetsad av? Exakt vad är det jag tänker? Exakt vad är det jag känner? Är det någon lukt som jag blir upphetsad av? Varenda liten detalj har jag fångat i min självförlåtelse, för att på så vis vara så specifik och exakt som möjligt, och därmed hjälpa mig själv att transcendera punkten.

Och det hjälper verkligen att vara så specifik som möjligt, eftersom det öppnar dörren till förståelse om exakt varför man känner som man känner, eller tänker som man tänker – och man ser exakt vad det är som stimulerar vissa sorters tankar eller upplevelser – det kan vara mycket exakt och detaljerat; t.ex. en viss färg, form, eller en kombination av flera färger och former. Och det är när man blir exakt in sin förlåtelse, som man börjar se vad det är som faktiskt ligger till grund för ens inre upplevelse – och därmed inser man hur punkten också ska stoppas.

För att på ett effektivt sett kunna beskriva den punkt man arbetar behövs dock ett effektivt ordförråd, och det är någonting som man tränar upp under tiden som man arbetar med sin självförlåtelse. Så har det i alla fall varit för mig – jag har haft inre upplevelser, och känslor som jag inte haft ord för, och inte kunnat beskriva – eller så har det varit någon självrealisation som jag inte kunnat sätta ord på, och då har jag suttit och letat i ordlexikon – eller bara suttit och känt efter vilket ord som skulle passa in på det jag upplever.

Tillexempel, när jag arbetade med mitt sexuella begär, kom jag till punkten om att en kvinnas rumpa skapade en reaktion inom mig av upphetsning – så jag började applicera självförlåtelse, och frågan kom då upp inom mig – exakt vad var det som jag reagerade på när jag såg rumpan – var det färgen, formen, eller bara det faktum att det var en rumpa? Ord som jag då lyckades hitta och beskriva bilden av rumpan med var: fast, ungdomlig, vältränad och kvinnlig. Så jag utforskade verkligen bilden i ord, och beskrev den så noga jag kunde – och därför kunde jag vara väldigt exakt i min självförlåtelse, vilket hjälpte mig att sedan stoppa reaktionerna när de kom upp, nästa gång jag såg en kvinnorumpa som passade in på den bilden jag hade arbetat med.

Det tar tid att vara exakt, och det kräver tålamod – men det ger i sin tur tillbaka mycket mer än du bara hafsar igenom din självförlåtelse. Om du är noggrann kommer du märka hur mycket mer effektiv du blir i din generella applikation, och plötsligt blir det faktiskt lättare att släppa de reaktioner som kommer upp inom en, eftersom man grundligt har gått igenom de punkter som stimulerar reaktionen – man är helt enkelt beredd. Så har i vart fall jag upplevt det.

Någonting som kan stå i vägen för att applicera självförlåtelse exakt och specifikt är lathet, apati, och oförmåga eller ovilja att koncentrera sig – detta är vad jag upplevde och var tvungen att ta mig själv igenom. Jag hade otroligt svårt att sitta stilla, och ge mig själv den tiden som behövdes för att skriva min självförlåtelse exakt och specifikt – det var som om jag gick in en vägg av ovilja. Men vad jag upptäckte var att, när jag forcerade och utmanade mig själv att skriva min självförlåtelse exakt och specifikt, även fast jag inte alls kände för det, så blev det tillslut mycket enklare – och efter ett tag kände jag inte längre motstånd eller ovilja att spendera den tiden som behövdes för att skriva min självförlåtelse på ett effektivt sett. Vad som behövs för att trycka igenom den där första oviljan mot att vara exakt i sin förlåtelse är vilja och disciplin – och tålamod.

Någonting jag kan rekommendera för att expandera ens ordförråd är att läsa mycket (tidningar, böcker, vad som helst), och som sagt, ett stort och effektivt ordförråd gör självförlåtelse så mycket lättare, och det blir så mycket enklare att vara exakt och noggrann.

Ett annat bra sätt att träna upp sitt ordförråd är att skriva mycket, och att utmana sig själv att använda nya ord – och i sitt skrivande försöka definiera och namnge de inre upplevelser man har. På så vis förbereder man sig inför att göra effektiv och exakt självförlåtelse – eftersom man redan har hittat de orden som behövs för att beskriva den punkt man arbetar med.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att det med självförlåtelse, precis som med så mycket annat, blir mycket bättre när man lägger ner tid, ansträngning, samt svett och tårar.