Tag Archives: uttrycka

Dag 307: Ord Som Byggstenar

Ord är byggstenarna genom vilka jag bygger mitt liv, bygger vem jag är, bygger hur jag är, bygger varför jag är, bygger när jag är – med ord skapar jag riktning – med ord skapar jag mening – med ord skapar jag syfte – med ord skapar jag mig själv kort sagt.

ByggstenarLitenDetta är insikt som jag haft idag i förhållande till hur jag skapar relationer med andra människor. Fram tills denna punkten i mitt liv har relationer varit någonting som jag skapat mer utifrån en känsla, en upplevelse, en idé – jag vill t.ex. vara med en viss person därför att jag känner en slags attraktion gentemot denna individen, inte därför att jag ser några faktiska och påvisbara fördelar med att inleda en relation med denna individen – detta är vad jag ser att jag måste ändra.

Jag vill vara direktiv i förhållande till varför, hur, och när jag skapar förhållanden med andra människor, varför jag beslutar att gå in i ett förhållande, hur jag beslutar att vara i förhållandet – vad jag har för syfte, vad jag har för bakomliggande mål med förhållandet, jag vill ha allt det klart för mig – och sedan utifrån en sådan stabil och genomarbetad grund inleder och går jag sedan förhållandet – där jag inte tillåter och accepterar att låta min riktning och färd genom livet vara baserad på upplevelser, på känslor, eller på emotioner – utan där jag istället står som min riktning – står som mitt syfte – står som mitt mål.

Så, fram tills nu har jag låtit förhållanden i min värld vara baserade på en upplevelse jag har av mig själv – där jag gör val utifrån hur jag känner, jag pratar utifrån hur jag känner, jag tänker utifrån hur jag känner – och i detta glömmer jag bort vad som är praktiskt, vad som är faktiskt och vad som görbart.

Det är med ord som jag skapar mig själv när det inte längre finns någon känsla eller emotion att vägleda mig – det är intressant; att jag fram tills nu låtit mig själv styras av upplevelser och att jag i detta helt förbisett vilken makt ord har – men när allt kommer omkring är det uppenbart att det är med just ord som jag skapar. När jag står fri från upplevelser, då blir jag fri att skapa ovillkorligt, när det inte längre finns något jag dras mot, något jag hoppas på, något jag önskar, något jag känner mig positivt dragen gentemot – då öppnas möjligheten att skapa mig själv och mitt liv med ord – och det är genom att skapa mig själv med och som ord som jag kan skapa ett liv som är specifikt, effektivt, medvetet och fyllt med omsorg – där jag placerar mina handlingar i livet genom de ord jag väljer att uttrycka mig själv som, genom de principer jag väljer att stå som – därför är någonting som jag kommer att öva, att just bygga och konstruera mitt liv med ord istället för känslor och upplevelser – att ta beslut där själva fundamentet utgörs av ord specifikt placerade för att skapa bästa tänkbara resultat – och att jag sedan därefter lever orden, och skapar min verklighet en och jämlik med de ord jag uttryckt som mig själv.

Detta är innebörden av det levande ordet – när jag gör ordet levande genom att praktiskt uttrycka det i mitt dagliga liv – detta är nyckeln till auktoritet, integritet, och faktiskt makt – makten att skapa sig själv utan att vara styrd eller kontrollerad av irrationella upplevelser som inte har något fäste i vad som är verkligt, faktiskt, och substantiellt.

Av denna anledning kommer jag idag att hänge min självförlåtelse till just processen av att skapa med ord.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå vilken makt ord har, och hur jag genom att prata ord inom mig själv, och hur jag genom att prata med mig själv, och med andra i min vardag, skapar mig själv, skapar min karaktär, skapar vem jag är; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara specifik, och direktiv med de ord jag använder och uttalar som mig själv, så att jag därmed är säker på att vad jag säger är bäst för alla, och har en effekt och ett utflöde som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta ord för givna, och tro att ord endast är ord, och att ord bara händer – att jag bara använder ord och att det inte finns något annat syfte med ord än prata, och använda sig av dem i kommunikation – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är med ord som jag skapar mig själv, det är med ord jag tar beslut, det är med ord jag ser och kan konceptualisera min verklighet, och förstå hur jag kan ta beslut som är bäst för alla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ord på allvar, och se, inse, och förstå att med varje ord jag uttrycker så skapar jag mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara oförsiktig med hur jag använder ord, och bara använda ord för att jag känner för det, eller för att jag vill det, utan att se vilka konsekvenser jag skapar inom och utom mig själv genom att använda ett visst specifikt ord – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och föra mig själv tillbaka hit, och placera en vakt framför min mun – för att på så vis se till att när jag talar och uttrycker mig själv med ord, så är jag specifik, exakt, detaljerad, och jag vet vilka konsekvenser mina ord kommer att ha

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå vikten av att ha ett effektivt vokabulär, med effektiva, klara, och direkta definitioner, eftersom detta utgör själva grunden i min förmåga att hantera min omvärld, i att hantera mig själv, i att ge mig själv riktning och styrning i denna världen – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hänge mig själv åt processen att rekonstruera och återuppbygga mitt vokabulär på sådant sätt att jag skapar mig själv till att ha ett effektivt ordförråd som hjälper mig i mitt dagliga liv att leva effektivt, praktiskt och i hänsyn till att liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så ord som oviktiga, att se dem som bara ord, och att tro det inte riktigt spelar någon roll huruvida jag har ett effektivt ordförråd eller inte, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och att se, inse, och förstå att det är med ord jag skapar mig själv, och det är utifrån de ord jag har i mitt vokabulär, och dess tillhörande definitioner, som jag skapar min förståelse om min direkta verklighet; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ödmjuk inför ord, och förstå vikten av att rekonstruera mitt ordförråd till att vara stöttande, effektivt, och gynnande för mig själv i mitt dagliga leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta ord för givna, och att inte bry mig om ord, att inte låtsas om ord, och att tänka att ord inte har någon effekt på mig eller min omgivning, och att jag kan säga vad jag vill, uttrycka vad jag vill, och hur jag vill, för ord är ändå tydligen döda, och de har ingen som helst betydelse; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se att varje individuellt ord har en betydelse, har en mening, har ett syfte, har ett visst slags uttryck, och att jag skapar mig själv genom att bygga mig själv med ord, och att jag således endast kan bygga mig själv till att vara en effektiv människa om jag är specifikt och detaljerad med vilka ord jag väljer att substantiera mig själv med

Självåtaganden

När jag märker att jag tar ord för givna, att jag pratar inom mig själv, eller högt utom mig själv, utan att vara medveten, specifik, och i full vetskap om vad jag uttrycker, hur jag uttrycker det, varför jag uttrycker det – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag med varje ord skapar mig själv, och att det därför är av yttersta vikt att jag är fullständig specifik i mitt användande av ord; således åtar jag mig själv att placera en vakt framför min mun – och att sluta prata ord när jag inte är klar över vad det är jag gör eller säger – och jag åtar mig själv att således ta ord på allvar och förstå att med varje ord så skapar jag mig själv

Jag åtar mig själv att rekonstruera, bygga om, och reparera mitt ordförråd – så att jag har ett effektivt och direkt vokabulär som assisterar och stöttar mig i mitt dagliga leverne

Enhanced by Zemanta

Dag 168: Värdet Av Att Skriva Varje Dag

Självskriverier

Så – jag har inte skrivit på ett par dagar, och anledningen till detta har varit att jag studerar inför min tentamen som ska ta plats nu inom några dagar. Det jag har märkt är dock att det absolut inte är värt det att ta några dagars uppehåll från att skriva sig själv till frihet, eftersom det har definitivt märkbara konsekvenser. Både igår, och idag har jag upplevt mig självt ganska emotionellt omskakad – och det är inte någonting som ofta brukar ske – och detta har då hänt i nära samband till det faktum att jag inte skrivit min blogg på några dagar.

Så – därför har jag beslutat mig för att skriva min blogg varje dag – åtminstone bara något litet varje dag – eftersom jag ser hur mycket det hjälper mig att förbli stabil inom mig själv.

Det jag vill skriva om idag är hur jag har lagt ner för mycket tid på mina studier på grund av rädslan att inte få ett bra betyg på den kommande tentamen, och därigenom försummat att ge mig själv litet tid varje dag att sätta mig ned och skriva. Jag menar – rent praktiskt behöver jag inte vara oroad inför tentamen, eftersom jag har läst allt som behöver läsas, och förstått det som måste förstås – och därför har jag inte haft något egentligt behov av att helt lägga mina skriverier på hyllan för några dagar.

Detta är ännu ett bevis på att rädsla är en fullständigt värdelös upplevelse ifråga om att ta effektiva beslut, och att leva i min värld utan att kompromissa mig själv – rädsla är aldrig någonting som hjälper mig att se den bästa praktiska lösningen.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå den positiva effekt det har på mig att sätta mig ned att skriva varje dag – och att gå igenom dagens upplevelser, och att gå in djupt i någon upplevelse – skriva om denna – och sedan applicera självförlåtelse – det är någonting som verkligen hjälper mig; och således åtar jag mig själv att göra det till en vana att ge mig själv tid att skriva litet för mig själv varje dag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att om jag struntar i att skriva i ett par dagar så kommer jag att ackumulera reaktioner, och upplevelser – eftersom jag inte effektivt tar itu med dem, och arbetar med dem – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur viktigt det är att jag sätter mig ned och skriver – åtminstone litet varje dag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv tid att skriva min självförlåtelse, genom att jag tänkt att om jag inte pluggar hela tiden – och ger all min tid åt mina studier så kommer det att gå dåligt för mig på tentamen – och jag kommer inte få det högsta betyget – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och mitt förhållande med mig själv – genom att tänka, och tro att jag måste få det högsta betyget – och att det är någonting extremt viktigt för mig att jag ska vara bäst i skolan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att visserligen är mina studier viktiga – men samtidigt är den tid jag ger till mig själv varje dag att skriva, och applicera självförlåtelse också jätteviktig – och inte någonting som jag bara kan strunta i – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att övervärdera, och ge mina studier ett högre värde än mina självstudier, och min självhjälp – istället för att ger båda tid varje dag och ser, inser och förstår att båda har ett värde för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överdriva mitt skolarbete, och göra mitt skolarbete med alltför stor nit, och omsorg – till en sådan grad att jag kompromissar andra punkter i mitt liv som faktiskt är viktiga, och som kräver min uppmärksamhet – och om jag inte ger dessa punkter uppmärksamhet så kompromissar jag faktiskt mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se mitt liv som en blomma, eller ett träd – och precis som en blomma eller ett träd – så kan inte denna växa och frodas om den bara får sol, eller bara får vatten – utan den måste både ha sol och vatten – och precis som en blomma eller träd så kan jag bara frodas om jag ger mig själv tid till att både göra mina studier, och ger mig själv att vara med, och utveckla mitt förhållande med och som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skapa balans i mitt liv mellan arbete, fritid, och att ge mig själv tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överdriva mina studier, och försöka jaga det perfekta betyget – och försöka uppnå den perfekta karriären – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv, och ta beslut utifrån rädsla och ångest – såsom rädslan att jag inte ska få det bästa betyget

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa rädslan för att inte prestera i skolan – och istället gå i skolan från en utgångspunkt av sunt förnuft – och säga till mig själv att jag lägger ner ett visst antal timmar på skolan varje dag – och sedan utifrån det så får det bli vilket betyg som det än blir – och jag förblir densamma inom och som mig själv oavsett vilket betyg jag får

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå mina studier från en utgångspunkt av att se enkelheten och matematiken i att få ett bra betyg – vilket är – ”lägg ner mycket tid på studier = bra betyg” – och det finns ingen enklare matematik än så – och således behövs ingen fruktan ifråga om att röra mig själv till att få ett bra betyg i skolan – utan jag bara lägger den tid som jag ser krävs – och gör det som måste göras; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det egentligen går att se livet i sannolikhetsformler – där en viss handling kommer ackumulera ett visst utslag – och att det finns en viss sannolikhet för att det händer – och precis så är det med skolan, och få ett bra ett betyg – och det finns således ingen tur, eller otur – utan bara hur mycket tid och arbete jag har lagt ner på mina studier

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta ge värde, och uppmärksamhet till rädsla – och istället börja se mitt liv såsom ett matematiskt pussel – där sannolikhet spelar roll och där rädsla inför ”vad som kommer hända” faktiskt är helt onödig – eftersom det ändå till viss del går att förutspå framtiden på basis av vad som är här – och vilka beteendemönster som konsekvent utspelas

Självåtagande

När jag märker att jag tänker att jag inte vill skriva idag – för att jag har ”viktigare saker att göra” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår vilka positiva effekter som uppstår utifrån att jag sätter mig ned och skriver varje dag; således åtar jag mig själv att göra det till en viktig sak att skriva varje dag – och således sätta mig ned att skriva varje dag

När jag märker att jag tänker att det inte är viktigt att jag ska skriva idag, eftersom jag upplever mig själv ”ganska stabil” – då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag inte skriver så kommer detta ha konsekvensen av att jag blir instabil – således åtar jag mig själv att sätta mig ned och skriva litet varje dag – och göra detta till ett konsekvent beteendemönster – eftersom det hjälper mig så himla mycket

När jag märker att jag inte vill skriva, eftersom jag tänker att mina studier är viktigare – och att jag ”måste göra mina studier” – för att få ”högsta betyget” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att visserligen är det bra att få högsta betyget, men JAG är också viktig! – och således åtar jag mig själv att avsätta lite tid för mig själv varje dag att skriva – oavsett vad det är jag annars behöver göra

När jag märker att jag övervärderar mina studier, och ser mina studier som viktigare, och mer värdefulla än att sätta mig ned och skriva varje dag – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – mina självstudier är LIKA viktiga som mina studier – för om inte jag är stabil – om inte jag FUNGERAR – då spelar det ingen roll hur mycket jag pluggar för jag kommer ändå inte lära mig någonting; således åtar jag mig själv att mig själv tiden att skriva varje dag – och assistera mig själv till att vara stabil inom och som mig själv

När jag märker att jag kompromissar andra punkter i min värld till fördel för mina studier, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att mina självskriverier är LIKA viktiga som mina studier – och att jag inte kan vara effektiv med mina studier om inte JAG är effektiv INOM och SOM mig själv – således åtar jag mig själv att varje sätta mig ned att skriva – eftersom det har en effekt på vem jag är – och klingar positivt i alla dimensioner, och delar av min värld om jag ger mig själv den gåvan

När jag märker att jag inte ger mig själv omväxling, och balans i mitt liv – genom att jag tillåter och accepterar mig själv att göra lite av allt möjligt – på ett sätt som får mig att fysiskt må bra – då stoppar jag mig själv, jag tar andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – om jag inte balanserar mitt liv så kommer även jag att bli obalanserad – en och jämlik – således åtar jag mig själv att balansera aktiviteter i mitt liv och inte bli besatt av att göra en enda sak genom hela min dag

När jag märker att jag överdriver mina studier, och försöker skaffa det ”perfekta betyget” – och därigenom kompromissar andra punkter i min värld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – istället för att jaga det perfekta betyget, är det bättre att jag hänger mig till att skapa det perfekta jaget – och den perfekta världen – vilket endast kan uppnås om jag utvecklar, och när förhållandet med mig själv – således åtar jag mig själv att ge mig själv lite tid varje dag att bara vara med mig själv – och utforska mig själv genom självskriverier och självförlåtelse

När jag märker att jag upplever rädsla, och ångest inför att inte prestera i skolan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är inte nödvändigt med rädsla för att vara effektiv i skolan – eftersom skapandet av ett bra betyg endast är en matematisk ekvation som lyder att tid * studier = betyg – vilket betyder att desto mer tid jag lägger mina studier desto bättre betyg kommer jag få – enklare än så blir det inte – varför rädsla är fullständigt onödigt

När jag märker att jag håller på att stressa inför att jag inte kommer få bra betyg – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag – och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår – att för det första är ett dåligt betyg ingenting att frukta, och ingenting som faktiskt kan påverka mig negativt – om jag inte tillåter och accepterar betyget att definiera vem jag är – och för det andra är skapandet av ett bra betyg en sannolikhetsekvation och inte något fenomen som bara händer helt plötsligt – således åtar jag mig själv att sluta stressa, och bara applicera den enkla lösningen av att lägga ner den tid som krävs på mina studier för att jag ska uppnå det betyg jag vill ha

När jag märker att jag tittar på mitt liv utifrån en utgångspunkt av rädsla, och ångest – och att ”jag inte förstår vad jag ska göra” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – rädsla inte behövs – utan jag kan se vad som är effektivt i mitt liv, vad som fungerar och vad som inte gör det – genom att titta på matematiken som mina handlingar utgör – och därifrån skapa en matematik som utgör ett resultat som är bäst för mig, och bäst för alla; således åtar jag mig själv att sluta använda fruktan för att röra mig själv i mitt liv – och istället röra mig själv utifrån en matematisk förståelse om hur jag, och min verklighet fungerar

Dag 103: Är Du Ute Efter Att Skada Mig?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förändra mig själv när jag är runt människor – och gå in i och existera såsom ”jag är rädd för vad andra tycker om mig”-karaktären – och i detta förtrycka, och hålla mig själv tillbaka – och uppleva mig själv allmänt obekväm inom och som min mänskliga fysiska kropp – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv här i full acceptans av och som mig själv – en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara så himla rädd för vad andra tror och tycker om mig – istället för att se, inse och förstå att det är fan ingen som kommer ihåg vad jag gör, och säger ändå – eftersom alla andra är precis som jag – och existerar endast i sina upplevelser av sig själva, och är oroade för vad andra tycker om dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas, och fördöma mig själv när jag märker att jag reagerar i rädsla och nervositet runt andra människor – och jämföra mig själv med människor som jag uppfattar inte ha någon nervositet över huvudtaget – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta distrahera mig själv med självfördömanden och istället ta tag i grovjobbet att andra mig själv – och sluta existera i och som rädsla, och nervositet runt andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli stel, och trist – från perspektivet att jag ofta när jag interagerar med andra människor håller mig själv tillbaka, och utåt försöker visa en mogen och ansvarsfull människa av och som mig själv – som inte har några upplevelser – som är fullständigt normal på alla sätt och vis; istället för att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv här såsom lekfullhet – och sluta vara så rädd för att andra inte ska tycka om mig, för att andra ska bli arga på mig – jag menar så jävla mycket onödiga rädslor som förstör min upplevelse av mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förstöra mitt liv, och att förstöra mig själv genom att göra mig besatt av rädslor – besatt av att vilja bli omtyckt av andra – besatt av att vilja göra ett bra intryck hos andra – besatt av att vilja bli sedd av andra – och därför hela tiden vara rädd för vad andra tycker och ser hos mig – eftersom tydligen är mitt hela allt totalt beroende av vad andra människor tycker, och känner om mig; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ta tillbaka min makt – och sluta vara så förbannat rädd – utan istället andas effektivt – vara och uttrycka mig själv ledig och lugn i och som min kropp – och sluta spänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag diskuterar och pratar med andra människor – att skapa en tendens av och som mig själv att hela tiden hålla med och ge människor en positiv respons – så att jag ska kunna säkerställa att de inte på något vis kommer tycka illa om mig, eller se mig som någonting negativt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig glad och lycklig så fort jag tror att någon tycker om mig, och gillar att vara med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig fulländad och fullständig när jag tror att andra människor tycker om mig – och det verkar som att jag får det bekräftat utifrån

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara seriös, för att vara riktig inför andra människor – eftersom detta skulle betyda att jag inte alltid håller med alla människor – och alla människor inte kommer tycka om mig, eftersom jag inte längre kan existera som en social kameleont som kan rör sig i alla sociala sammanhang och prata med alla typer av människor; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva modet att vara självuppriktig mot mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att längta efter att få gå till skolan när jag är hemma – eftersom jag längtar efter att kunna försätta mig själv i en situation där jag kan få uppmärksamhet av människor, och där jag kan bli sedd – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se mig själv – och uppmärksamma mig själv – och verkligen ge mig själv allt det där jag jagat efter i hela mitt liv – någon som accepterar och tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv som den där personen jag alltid önskat skulle bli min kompis – såsom någon som bryr sig om mig, och tycker om att vara med mig – och som kravlöst lär känna mig, och pratar med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ha lika roligt med mig själv, och vara lika tillfreds med mig själv som när jag är med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och som idén om att vara populär – och ge upp mig själv – ge upp min integritet och min respekt mot mig själv för att få erhålla andra människors kärlek – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att älska mig själv – och att ta mig själv tillbaka till mig själv – att stå som min egen fasta och stabila punkt här i varje ögonblick – och alltså när jag är med andra människor att leva denna fasta och stabila punkt som mig själv, och alltså inte tillåta och acceptera mig själv att förändra mig själv när jag är med människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från rädsla – från att vara tveksam – från att leva mig själv i och som osäkerhet och i konstant sökande efter någon annan att erkänna mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna mig själv – och att vara tillfreds med detta – att erkänna mig själv inom min musik, inom min dagliga rutiner, inom och som mitt skolarbete – och i detta tillåta och acceptera mig själv att mig själv, och vara nöjd med de sakerna jag gör effektivt – och alltså sluta eftersöka att få någon annan i min värld som kan säga att jag är tillräcklig

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag är rädd för andra människor i och som en social situation – att andas, att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och använda mitt andetag för att slappna av i min kropp – och inse att det finns ingenting jag måste lyckas med, det finns ingen jag måste få att tycka om mig – det är fullständigt lugnt att slappna av

Jag åtar mig själv att slappna av och vara lugn – stabil – och tyst inom och som mig själv när jag är med andra människor – och när jag märker att jag reagerar och jag börjar ändra mig själv – och går in i den sociala karaktären – att jag genast stoppar mig själv – tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv även att leva detta i och som varje andetag

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att den rädsla jag upplever för och som andra människor, situationer, och upplevelser inte är någonting naturligt – och inte är någonting som behöver fortsätta att vara kvar inom och som mig själv; eftersom det är fullständigt möjligt att ta bort dessa punkterna inom och som mig själv genom självförlåtelse, och självskriverier

Jag åtar mig själv att när jag reagerar bland andra människor i situationer där det kan vara svårt och komplicerat att tala självförlåtelse högt rakt ut – att prata tyst inom och som mig själv

Jag åtar mig själv att ge mig fan på och faktiskt transcendera denna rädsla – och vara fullständigt ärlig mot mig själv var jag fortfarande är rädd så att jag kan arbeta med och ta bort rädslan

Dag 57: Omdefiniera Ord I

Idag ska jag titta närmare på attraktion, vad/vem jag är attraherad till och varför jag är attraherad av just dem/det. Jag föreslår att du läser denna blogg för ett perspektiv, och för att få förståelse om hur vi skapar upplevelsen av att vara attraherade mot någon, eller någonting.

Vad som står klart är att upplevelsen av att vara attraherad i princip är mitt sökande efter positiv energi, och att känna mig ”uppladdad” vilket symboliseras inom mig själv såsom ett begär efter sex. Detta begär är riktat och upplevs gentemot specifika människor, och anledningen till detta är att dessa människor lever, och uttrycker något ord uttryck på ett mer effektivt, och bättre sätt än vad jag gör. Som ett exempel: om jag är attraherad av en kvinna som uttrycker sig själv väldigt obehindrat, och bekvämt, betyder detta att dessa egenskaper är sådana som jag inte har gett mig själv, utan istället saknar, och därför letar och försöker att uppnå utifrån.

Om jag så tittar på vilka egenskaper i kvinnor som får mig att uppleva denna känsla av attraktion så är det självförtroende, och förmågan att uttrycka sig själv fritt. Det är dessa två karaktärsegenskaper som jag oftast reagerar på och tänker ”men oj vad hon är unik!” – ”hon är verkligen speciell!” – istället för att förstå att det jag ser är faktiskt mig själv; fast förstås en del av mig själv som jag ännu inte rent praktiskt utvecklat och levt.

Frågan är då, hur lever jag rent praktiskt självförtroende, och frihet att utrycka sig själv? Först och främst är det läge att omdefiniera orden och hitta deras faktiska betydelse. Se denna bloggen för att förstå och lära dig hur du omdefinierar ord.

Självförtroende

Informationsinsamling

Nuvarande förståelse

Hittills har jag sett och definierat självförtroende i mitt liv såsom förmågan att gå med rak rygg in i de mest oberäkneliga situationer, där man kanske stöter på människor som absolut inte tycker om än; men man låter sig inte kuvas och man fortsätter att uttrycka sig själv som förut. Man låter sig helt enkelt inte känna sig underlägsen, och mindre än.

Ordbokens definition

Stark tilltro till den egna förmågan.

Hur ordet låter

Själv-för-troende

Själv-förtro

Skapande fasen

Kreativt skrivande

Att förtro betyder att lita på någon, och ge någon ett ansvar som man sedan förväntar sig att de ska uppfylla. Ordet innebär att man redan har ett visst förtroende för någon, och att man litar på att de ska göra det som de verkligen säger. Men i grund och botten innebär förtro, att man ger någon ett ansvar. Om vi då tittar på självförtroende – går det att se orden själv och förtro hopsatta till ett ord, vilket innebär att självförtroende är när man förtror någonting till sig själv; man tar ansvar över sig själv.

Att leva självförtroende är alltså förmågan att ge en själv ansvar för ens liv, där man inte längre hoppas på att saker och ting ska hända, eller där andra ska göra saker och ting åt en, utan man tar tag i det som måste göras, i de situationer man befinner sig i, med de människor man umgås, och man dirigerar sig själv; eftersom man inser, ser och förstår att det är enbart själv som är förtrodd med ansvaret att skapa och dirigera denna situation, och om inte själv gör någonting, då händer inte heller någonting.

Här passar också ordbokens definition in, att man har en ”stark tilltro till den egna förmågan” innebär att man litar till sig själv, och skapar saker och ting själv utan att vänta, hoppas, eller önska – man tar helt enkelt för sig.

Slutlig definition

Förmågan att ta ansvar för vad man vill ska hända i sitt liv, och hur man vill att det ska hända, och se till så att detta händer.

Kontrollfrågor

Representerar min definition det ordet verkligen betyder?

Ja

Är min definition fri från polaritet?

Ja

Kan jag stå vid denna definition in i evighet?

Ja

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ansvar för mig själv i mitt liv, och sluta hoppas, eller vänta på att saker och ting ska hända, eller förändras i mitt liv utan att jag gör någonting – jag inser, ser och förstår att jag måste agera, jag måste leva, jag måste styra, jag måste ta beslut för att saker och ting ska hända

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att jag tar beslut, jag dirigerar mig själv, jag styr, och lever – att istället vilja att andra ska leva för mig, och säga till mig vad jag ska göra i mitt liv, hur jag ska göra det – och när jag ska göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att erkänna att jag har full kontroll mitt liv, att allt hänger på mig och hur jag lever, och att det inte finns någon som rent faktiskt har makt över mig – i rädslan för att jag då kommer att ta beslut som är dålig, som är korkade, och som kommer försätta mig i en situation där jag inte äger, eller ha möjlighet att styra mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tycka att jag är inkapabel att leva, styra, och fatta beslut i mitt liv, och tänka att jag inte är tillräckligt mogen, utbildad, eller stark inom och som mig själv – och istället för att lära mig att leva självförtroende, att istället hoppas att allt löser sig, hoppas att saker och ting kommer gå såsom jag vill, och att allt ska bli bra tillslut – istället för att se, inse och förstå att det är fullständigt psykotiskt att hoppas på någonting ska hända, när jag inte gör någonting för att det ska hända; jag inser, ser och förstår att jag måste agera – jag måste styra mitt liv – jag måste stå som ansvarig inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att styra, och dirigera mitt liv, i hoppet om att jag inte ska behöva göra det, och att saker och ting ska bra i slutändan, utan att jag behöver göra någonting för att de ska gå bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera mig själv alldeles för svag för att ha fullt ansvar, full kontroll, och full makt i mitt liv, och tänka att det är någonting jag inte kan leva, och stå som – och att jag istället får vänta med att leva dessa orden tills jag blivit äldre – istället för att se, inse och förstå att jag kommer att få vänta i en evighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå upp inom och som mig själv och inse, se och förstå att om jag vill att någonting ska hända i min värld, om jag t ex vill träffa nya människor, om jag vill utöka mina kontakter, vad som helst – så måste jag se till att det händer, eftersom ingen annan kommer, eller kan göra det för mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förtro mig själv med ansvaret för mitt eget liv, och inse, se och förstå att det är roligt att ha fullt ansvar för mitt liv, det är roligt att sluta vänta och istället börja skapa, styra, och dirigera, och det är roligt att sluta hoppas och istället skapa det jag vill ska bli en verklighet

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att hoppet alltid bedrar, att känslan av att ”jag kan göra det imorgon istället” – och ”det kommer alltid nya tillfällen” – inte är riktig, och sann – eftersom imorgon kommer inte erbjuda samma tillfälle, och det kommer inte komma hur många möjligheter som helst – därför måste jag disciplinera mig själv till att ta de möjligheter som öppnar sig här – och sluta vänta, hoppas och önska att mitt liv ska levas av sig självt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att om jag har någonting jag skulle vilja göra, att det ända sättet att verkligen göra detta, är att faktiskt och rent fysiskt göra det – det finns inget annat sätt – och alla tankar i mig som säger att det finns ett annat sätt är enbart ursäkter och rättfärdiganden för att jag inte ska stå upp inom och som mig själv och ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra mig själv till att ta ansvar över alla delar av mitt liv, och inte längre förskjuta mitt ansvar gentemot mig själv, och min makt över och som mig själv på andra människor, genom att tänka och tro att jag är för svag, jag är för underlägsen, och jag är för dålig – jag inser att detta bara är ursäkter och rättfärdiganden för att jag inte ska ändra på mig själv, trycka mig själv igenom min rädsla och ångest, och faktiskt skapa mig själv här såsom liv – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat att känna, och tänka mig själv såsom att vara underlägsen, sämre än, mindre värd än vad andra är – och använda denna upplevelse av mig själv såsom en ursäkt, och ett rättfärdigande till varför jag inte ska stå upp inom och som mig själv som självförtroende, och förtro mig själv med ansvaret över mitt eget liv, och över mig själv

Jag åtar mig själv att ta ansvar över mig själv och mitt liv, och ta saker och ting i egna händer, och agera – när det är någonting jag vill skapa, uttrycka, eller manifestera här

Jag åtar mig själv att sluta vänta, sluta hoppas, och sluta önska och istället agera, och skapa här, vad jag vill se manifesteras här

Jag åtar mig själv att ta beslut, och vara självständig i mina beslut, och inse, se och förstå att det inte handlar om vad andra tycker, eller känner – utan mitt liv handlar om mig själv, såsom vad jag ska acceptera och tillåta av mig själv och vad jag inte ska acceptera och tillåta av mig själv

Jag åtar mig själv att förtro mig själv till min egen förmåga – genom att inse att jag är inte svag, jag är inte underlägsen, eller sämre än – och att det är upp till mig att skapa, formulera, och dirigera mig själv och min verklighet i den riktning jag vill att den/vi ska gå

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att ingenting någonsin händer genom att vänta, hoppas, önska, och drömma – utan att jag måste rent faktiskt skapa för att saker och ting ska hända

Imorgon kommer jag att omdefiniera ordet, eller meningen, frihet att uttrycka själv.

Dag 24: Självförtroende

Idag har den punkten som irriterat, och varit ”i mitt face” mest varit begäret att vilja vinna, begäret att ha rätt, begäret att få det sista ordet, begäret att vara smart. Det är först sedan jag har börjat gå en överenskommelse med en annan, alltså börjat leva väldigt tätt inpå en annan människa utan uppehåll, som jag blivit införstådd med hur pass besatt jag är av begäret att vinna.

Det är intressant, att begäret att vinna kommer från sinneskonstruktionen av tävlan, och all tävlan är baserad på avundsjuka – och all avundsjuka man känner mot andra människor, såsom vad de lever, och uttrycker som man själv känner sig avundsjuk på, visar en ens största och möjliga självförändringspunkter. Allstå där man har investerat sig själv som mest i energi, och sinnesrörelser istället för att leva vad som är bäst för alla.

Så, om jag nu ska ta tillbaka det jag upplever mot min partner, såsom tävlan, till mig själv, så kan jag se att det jag ännu inte tillåtit mig själv att leva som mig själv är mognad, och självsäkerhet – allstå där jag tillåter mig själv att i mina beslut överväga vad jag gör, och se realistiskt på vad jag gör, och se min verklighet utifrån ett bredare perspektiv en endast vad jag vill ha, och vad jag begär – och självsäkerhet såsom förmågan att våga leva det man ser är bäst för alla i det fysiska, och våga uttrycka sig själv i det fysiska utan någon fruktan för hur andra ska motta eller förstå en.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från självsäkerhet, och självförtroende, i tron att jag är misslyckad, och inte kapabel eller stark nog att leva dessa orden – i tron att jag måste först växa upp, bli äldre, och lära mig olika läxor om vad livet innebär, innan jag själv kan leva och uttrycka mig själv såsom självsäkerhet och självförtroende – istället för att se, inse och förstå att förmågan att leva självsäkerhet, och självförtroende är någonting som jag måste skapa själv, och inte kommer komma till mig – och att jag faktiskt är kapabel och starka nog att skapa, och leva dessa orden som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga varför jag inte lever mognad, självsäkerhet och självförtroende, genom att tänka att jag aldrig gjort det innan, och att jag därför inte vet hur jag ska göra – istället för att se, inse och förstå, att bara för att jag inte vet hur jag ska leva ett ord, är detta inte en ursäkt till varför jag inte lever ett ord – eftersom jag kan skapa, definiera, och manifestera mig själv såsom ett ord, genom att skriva om mig själv som ordet, och genom att förlåta och släppa mig själv fri från de idéer av mig själv jag skapat, såsom varför jag tydligen inte kan leva dessa orden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kämpa för mina begränsningar, i rädslan att stå upp såsom självsäkerhet, självförtroende, och mogenhet, i rädslan för att om jag lever såsom dessa orden, och uttrycker mig själv såsom dessa orden, så kommer min värld att förändras, och jag kommer förändras, och därav frukta hur min värld kommer att bli, och frukta att jag inte längre kommer att kunna förutspå min framtid, eftersom jag inte längre kommer applicera mig själv och leva mig själv på samma sätt – istället för att se, inse och förstå, att denna fruktan är korkad, och självbegränsande, och sålunda inte har någonting att göra inom mig – därför förintar jag denna rädsla inom mig, genom att andas igenom den varje gång den kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte är värdig att leva såsom mognad, såsom självsäkerhet, och självförtroende, i tron att jag i tidigare i mitt liv har gjort för många misstag, och att jag därför inte kan lita på mig själv att ta korrekt beslut, och se rätt punkter, i rädslan att göra fel – istället för att se, inse och förstå – att det inte är någonting dåligt att göra fel, utan att det är genom att göra fel som jag lär mig hur jag gör rätt, och således genom att medverka och leva utifrån min rädsla att göra fel, så skapar jag mig själv såsom att göra fel, eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att utforska och fastställa vad som är rätt, genom att göra fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att orden mognad, självsäkerhet, och självförtroende är för stora ord för mig att leva – ord som jag inte kan klara av att leva eftersom jag aldrig gjort det innan, och tro att det därför inte är lönt att jag ens försöker, eftersom jag kommer nog inte klara det i alla fall – istället för att se, inse och förstå, att en sådan ursäkt och ett sådant rättfärdigande är självbegränsande, och korkat – eftersom jag aldrig kan veta om jag inte klarar det, om jag aldrig försöker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med min partner om vem som är mest mogen, istället för att se, inse och förstå att jag existerar inom och som en sådan tävlan inom mig själv, eftersom jag känner mig underlägsen min partner, och som om jag måste bevisa inför mig själv att jag är minst lika kapabel såsom min partner – istället för att se, inse och förstå, att jag försöker endast bevisa detta för min partner, eftersom jag inte tillåtit mig själv att leva som ordet mogenhet ännu, och således förstå, och veta att jag är mogenhet, och därav inte behöva bevisa, eller visa det för någon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv sårad, och avvisad när jag uttrycker mig själv såsom intimitet, och jag känner och upplever det som om vad jag ger inte blir besvarat, istället för att se, inse och förstå att om jag uttrycker mig  själv på ett sätt och jag hoppas få ett svar, och bli ansedd, och betraktad på något sätt tillbaka, att jag då inte tillåter och accepterar mig själv att leva en och jämlik, utan att jag istället skapar och lever mig själv såsom en slav, som vill ha erkännande från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig sårad, avvisad och förbisedd, när någon inte ger tillbaka till mig, det jag tycker mig själv ge till en annan såsom intimitet, i tron och idén att jag måste bli besvarad när jag uttrycker mig själv, att en annan måste ta emot, och ge mig tillbaka det jag känner och upplever att jag uttrycker mig själv såsom – istället för att inse, se och förstå att om jag måste ha någonting tillbaka, för att vara stabil, trygg och tyst i mig själv, så har jag gjort mig själv till en slav där jag måste ha någonting av en annan för att jag ska kunna leva mig själv här effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att jag förtrycker och fördömer mig själv såsom att tala med andra människor, och att anklaga andra för att jag håller mig själv tillbaka runt andra människor, och tro att det är kvinnors fel att jag inte kan uttrycka, tala och visa mig själv effektivt runt dem – istället för att se, inse och förstå att jag har skapat mig själv såsom självförtryck, och att det inte finns någon annan än jag som är ansvarig för att jag inte tillåter mig själv att utrycka mig själv, att tala, och visa mig själv runt människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli sedd, hörd, och omhändertagen, och när jag känner att detta inte ges till mig, bli ledsen, och gå in i en personlighet av att tycka synd om mig själv, däri jag tycker att en annan har felat mot mig, och inte behandlat mig så pass bra som jag förtjänar – och därigenom fördöma, och förakta en annan, istället för att inse, se och förstå att jag har skapat mig själv såsom att behöva en annans erkännande för att jag ska uttrycka och acceptera mig själv, och det därför inte är en annans fel hur jag upplever mig själv, utan mitt eget fel – därför stoppar jag mig själv från att existera såsom ett behov utav att vara erkänd och validerad av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma och anklaga min mamma, och kvinnor i mitt liv, såsom att vara ansvariga för att jag inte uttrycker mig själv effektivt, för att jag inte talar effektivt, och rör mig själv effektivt i min verklighet – och tänka att det är dem som förtrycker mig, det är dem som skapar mig, det är deras fel hur jag upplever mig själv och inte mitt eget fel – istället för att inse, se och förstå att jag har skapat mig själv såsom självförtryck genom att behandla mig själv som skit inom mig själv, genom att tänka att jag inte är värdig, eller tillräcklig för att tala, och uttrycka mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag är tillräcklig, att jag är värdig nog, och därför leva mig själv såsom denna tillräcklighet, och värdigheten genom att tala, och uttrycka mig själv när jag ser att så krävs

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av andra för att uttrycka mig själv, tala och röra mig själv – och i detta tro att jag måste ha en annans godkännande för att jag ska kunna tala, istället för att inse, se och förstå, att jag inte behöver en annans godkännande för att tala – jag behöver inte en annans åsikt om mig, såsom att jag är en okej, och tillräcklig människa för att tala, jag kan leva – och uttrycka mig själv såsom tillräcklig för mig själv, här i varje ögonblick, och således, en gång för alla, ta tillbaka min makt att dirigera, och styra mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av att andra ska tycka om mig, och ge mig godkännande att tala, uttrycka mig själv, och leva här – och tro, tänka och inbilla mig själv att om jag inte har ett sådant godkännande, och om jag inte har någon som tycker om mig för vad jag säger och gör, att jag då omöjligen kan uttrycka mig själv, acceptera mig själv, och tala här – istället för att se inse, och förstå att mitt beroende av att ha någon som accepterar mig, är ett försök av mig själv att undfly mitt eget ansvar gentemot mig själv, att skapa mig själv såsom att vara bekväm med att tala, och uttrycka mig själv, och skapa mig själv såsom att vara självsäker, och ha självförtroende för mig själv, oavsett vad andra tycker eller känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att de gör så att jag känner mig rädd, och obekväm inför att tala – istället för att se, inse och förstå att jag har skapat mig själv, jag har skapat den rädsla jag upplever inom mig själv, såsom att vara rädd för att andra ska fördöma mig när jag talar, och således har min upplevelse av mig själv ingenting att göra med en annan, och därför är jag fullt ansvarig för att förändra mig själv, dirigera mig själv, och skapa mig själv till att vara bekväm med mig själv i varje ögonblick, och tala oförhindrat, och tala när jag vill tala, och när jag behöver tala

Jag åtar mig själv att inte längre existera i ett beroende till andra människor, till kvinnor specifikt, att acceptera mig, och att erkänna mig, att tycka om mig, och att se mig som godkänd i det jag säger och gör ­– för att jag ska kunna acceptera mig själv, uttrycka mig själv och leva självförtroende såsom mig själv

Jag åtar mig själv att stå upp såsom självförtroende såsom mig själv, såsom att leva och uttrycka mig själv i varje ögonblick oavsett vad andra känner, tänker och tycker om mig – eftersom jag inser, ser och förstår att endast jag har möjligheten att förändra min upplevelse av mig själv, endast jag har möjligheten att förändra min applikation av mig själv, och att vilja att andra ska förändra sig, för att jag ska förändra mig, är totalt korkat, och falskt – därför står jag upp och lever mig själv till en förändring av mig själv

Jag åtar mig själv att stå upp såsom självvärde, och självförtroende, och inte längre göra mig själv till ett offer för min rädsla av vad andra människor tycker om mig, och tänker om mig – jag lever istället här i varje ögonblick, varigenom jag driver mig själv till att uttrycka mig själv, till att visa mig själv, och till att inte längre gömma mig själv i rädslan för att andra människor inte ska acceptera mig när jag uttrycker mig själv – jag accepterar mig själv här