Tag Archives: vän

Dag 368: Generad

little-girl-embarrassedUnder vissa omständigheter blir jag generad, och en av dessa är när jag frågar någon om den skulle vilja göra någonting med mig, eller hitta på någonting. Jag upplever inte mig generad med alla människor. De som jag har haft ett mer långvarigt förhållande med brukar jag inte alls känna mig själv obekväm inför att fråga om vi ska träffas och hitta på någonting. I stället brukar genans dyka upp inom mig när jag inte har känt personen särskilt länge, eller när personen är av motsatt kön.

Det jag har upptäckt om den här genansen är att den kommer från en idé om svaghet och styrka, för när jag ställer frågan, uppfattar jag det inom mig som om att jag gör mig sårbar och svag. Jag visar upp mig själv och vad jag vill, och i den processen finns det en möjlighet att jag blir avvisad, eller att min förfrågan väcker någon slags negativ reaktion hos den andra personen. Om jag aldrig hade frågat, då hade jag inte utsatt mig själv för möjligheten att bli nekad, och avvisad, och enligt den logiken hade jag under sådana omständigheter varit starkare.

Men om jag tittar på de här idéerna vad som är starkt, och svagt, med sunt förnuft, är det ganska uppenbart att det som jag definierat och ansett vara en svaghet, egentligen är en styrka. Det är faktiskt en hedervärd egenskap att kunna ta kontakt med nya människor, öppna upp och dela med mig av mig själv, och bjuda in en ny person i sitt liv. Bara för att risken finns att man kan bli avvisad betyder inte det att handlingen ger ett uttryck för svaghet, och att få ens invitation förkastad är inte heller det ett tecken på svaghet. Snarare är det modigt och en styrka att våga möta världen och vara öppen för att lära känna andra utan att låta sig själv vara rädd och ängslig inför att bli utstött och tillbakavisad.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad inför att ta kontakt med nya människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera, att ta kontakt med, och närma mig andra människor med genans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är en genant position att närma mig en annan människa – och att det är genant att inte vara den som blir närmad av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är genant att inte vara den som andra kommer nära och önskar bilda ett förhållande med, och ha en idé om att den som närmar sig, den som vågar vara sårbar och visa intresse – att det är den som är den underlägsna och som har någonting att förlora

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv generad inför att fråga någon om denna personen önskar äta en måltid med mig, eller träffa mig på annat sätt – och tänka när jag ställt frågan att: ”det var dumt – jag borde inte ha frågat det där – utan jag borde istället ha varit mer stabil och gett ett intryck av att vara en mer macho och stark man” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera styrka och stabilitet såsom att inte vara den som närmar sig – och inte vara den som låter sig gå ut i verkligen – möta hetluften och ta del av vad som finns i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla tillbaka vad gäller att skapa nya förhållanden med människor i min värld, i tron att om jag närmar mig en annan, och frågar denna personen om den skulle vilja inleda ett vänskapsförhållande, eller endast kommunicera över en kopp kaffe – att då tro att jag är galen, och inte riktigt funtad – istället för att se, inse och förstå att det är en rak och direkt fråga – ett effektivt sätt att klargöra min riktning med andra människor – och att det faktiskt inte spelar någon roll för mig och vem jag är om jag blir avvisad eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig ta det personligt när jag blir avvisad och inte emottagen av en annan såsom jag hoppats och önskat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig en annan ovillkorligt och utan att hålla fast vid någon förhoppning om hur jag ska bli bemött, att inte fokusera på vad den andra människan gör, säger, eller inte gör, och inte säger – utan istället lägga mitt fokus på vem jag är – på min applikation och hur jag närmar mig själv ögonblicket – och vad jag skapar av ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i stället för genans – leva självförtroende, mod och egenvärde – att förstå att jag beslutar vem jag önskar närma mig, och vem jag vill föra in i min värld, och skapa ett förhållande med – och att jag endast kan ta och leva ett sådant beslut om jag står modig, stabil, med självförtroende och egenvärde – och således ovillkorligt låter mig själv närma en annan – för endast genom och som en sådan utgångspunkt kan jag säkert veta att oavsett utflödet står jag med mig själv och fortsätter att applicera mig själv och gå min process

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att nyckeln till att skapa nya förhållanden är att jag vågar vara mig själv, vågar närma mig, och vågar släppa taget om begäret att bli accepterad och värdesatt, eftersom endast då kan jag ovillkorligen röra mig själv för att skapa nya relationer – för då är jag inte längre rädd för att förlora någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna mig själv som mod – och att ge mig själv modet att gå mitt liv ovillkorligt – att vara fri från rädsla i mina relationer till andra människor – och skapa min vardag och mitt liv på basis av och som denna tilliten till mig själv att jag kommer uttrycka och skapa mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad och blyg inför att fråga om någon önskar äta lunch med mig, eller hitta på någon annan typ av aktivitet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli avvisad, och att tro att det är en skam att bli avvisad och att det visar på ett stort fel i och som mig när jag inte blir accepterad och ges en plats i andras liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att få ett plats i andras liv – i stället för att jag lägger mitt fokus och min uppmärksamhet på att ge mig själv en plats i mitt eget liv – på att lägga fokus på mig själv och hur jag uttrycker – skapar – och rör mig själv i och som mitt dagliga liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på mig själv som en stark, orubblig och onåbar man, som inte har några svagheter, och som alltid är socialt stark och överlägsen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli generad när jag frågar en annan om de skulle vilja hitta på något med mig, för det går emot den här idén som jag etablerat av och som mig själv – att jag tydligen är den här starka, stereotypa mannen som inte har några svagheter eller brister överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att någon i min omvärld ska se mig som att ha svagheter i sociala sammanhang, och ska definiera mig som blyg, tafatt, eller obekväm – och ska tycka att jag är en märklig person som inte passar särskilt väl ihop med sociala sammanhang – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa och upprätthålla en idé av mig själv att jag är stark – jag har allt under kontroll – jag har pli på mitt liv – i tron att om andra tror detta om mig så blir det även sant i mitt eget liv – i stället för att se, inse och förstå att det jag skapar är faktiskt endast en illusion – någonting som inte stämmer överens med hur jag faktiskt upplever mig själv inombords

Självåtaganden

När och som jag märker att jag inte vågar fråga någon om vi kan hitta på någonting, fastän att det är någonting jag gärna skulle vilja göra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstå att det finns ingenting att förlora i att våga fråga, det värsta som kan hända är att den andra människan säger nej, och det är ingenting som avgör vem jag är, vilket värde jag har, och hur jag ska uppleva mig själv – således åtar jag mig själv att ge mig själv modet att fråga, och att driva mig själv igenom min osäkerhet, nervositet, och rädsla – och istället föra mig själv framåt och expandera min värld

När jag frågat någon om vi kan göra någonting ihop, och jag känner mig själv generad, eller märker att jag tänker i sådana banor att jag tydligen är underlägsen, och svag, för att jag tagit kontakt och inte en annan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det inte finns någonting att skämmas eller vara generad för i att fråga en annan om vi kan hitta på någonting, det är istället en styrka att våga placera mig själv ute i världen, visa mig själv sårbar, och bjuda in människor att interagera i och som min värld – således åtar jag mig själv att ta ett andetag, och omfamna, acceptera och förstå processen av att ta kontakt med en annan människa, och skapa ett förhållande, och att denna inte innebär någon slags svaghet, utan att det helt enkelt är en del av att leva effektivt och uttrycka mig själv

Jag åtar mig själv att expandera min värld och mig själv genom att skapa nya och upprätthålla gamla relationer med människor i min värld genom att interagera, genom att kommunicera, genom att ta kontakt, genom att närma och låta mig själv vara öppen, sårbar, och inbjudande

Dag 154: Jag Är Den Trevliga Typen

Självskriverier

Idag upplevde jag mig själv ganska ostabil, och emotionell. Det som kom upp inom mig flera gånger var rädsla, och nervositet inför hur andra uppfattar mig/ser mig – och inför vad andra tänker om mig; så det är väldigt likt de upplevelser jag arbetat med innan – vilket visar att jag måste gå djupare i min självförlåtelse för att lokalisera och släppa denna punkten.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och rädd när jag tror att andra inte är intresserade av vad jag säger – eller gör – och att andra tycker att jag är tråkig, eller ointressant när jag pratar – och att de helst skulle vilja att jag inte uttryckte mig själv alls

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och känna mig själv ängslig när jag pratar med andra – i rädslan och ångesten för att jag säger, gör, eller agerar på något sett som kommer få en annan att känna sig själv utanför – samt frustrerad och irriterad på mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att agera, eller uttrycka mig själv på ett sådant sätt att en annan uppfattar mig som om att jag ignorerar denne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös inför hur andra uppfattar mig, och när jag uttrycker mig själv – vara rädd för att uttrycka mig själv utan att först göra en beräkning inom mig själv hur det kan tänkas att andra människor kommer uppfatta, och känna om mig beroende på vad jag säger eller uttrycker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och nervositet inför att slappna av när jag är med andra människor – och inför att sluta oroa mig själv inför vad andra människor känner, upplever, tycker eller tänker om mig – i rädslan för att om jag slutar oroa mig, och slutar att försöka att ta reda på – och vara steget före i det att jag alltid ser till att andra människor gillar mig, och har en positiv upplevelse runtomkring mig; att andra då kommer ogilla mig och se på mig med oblida ögon och tycka att jag är en negativ människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt av att fundera på, och känna efter – och tänka på hur andra människor kan tänkas reagera, och uppleva mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka – och vara rädd för att uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan att tänka efter – i rädslan för att detta kommer göra så att andra människor ser ner på mig, och börjar ogilla att vara runtomkring och tillsammans med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att en annan människa ska bli arg, eller frustrerad på mig – och skapa mig själv såsom en karaktär/personlighet som alltid har kontroll på omgivningen genom att jag alltid utstrålar en positiv, givmild, och trevlig karaktär som alltid tar alla människors behov, och upplevelser i beaktande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att uppfattas av andra såsom att vara otrevlig, missgynnsam, och ointresserad – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och hålla mig själv tillbaka – och förändra mitt uttryck av och som mig själv – för att vara säker på att andra människor alltid kommer tycka om mig, och alltid kommer känna att jag är en trevlig – positiv och närande människa att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte längre bry mig om hur mitt uttryck av och som mig själv kan influera, och styra andra människor – alltså inte längre oroa mig själv för att andra människor kan ta illa upp, känna sig träffade, och sårade – om jag uttrycker mig själv naturligt och avslappnat här i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv utifrån hur mycket jag tror andra människor tycker om mig – och hur mycket jag tror att andra människor värderar det som en positiv och trevlig upplevelse att vara i närheten utav mig – att interagera, och prata och kommunicera med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig beroende av vad jag tror att andra tycker och känner om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att uttrycka, och röra mig själv ovillkorligt – och inte göra mig själv beroende till någon annan människas upplevelse av sig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte är värd någonting – och att det är någonting som är fel med mig – när andra människor inte ger mig någon uppmärksamhet av den formen att de ler åt mig, och att de talar med ljusa och positiva röster – såsom att de låter glada för att träffa mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig beroende av vad andra människor tycker om mig, eller rättare sagt – vad jag tror att andra människor tycker om mig – för att jag ska uttrycka mig själv, röra mig själv, och interagera här ovillkorligt – och glädja mig åt mig själv i och som ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara känslig inför kritik, och känslig inför vad jag tror att andra människor tycker om mig – och om det verkar som om någon inte gillar mig, eller tycker det är roligt att vara med mig – att genast ta det personligt, och känna det som om detta är ett personligt misslyckande från min sida – eftersom jag tydligen borde få denna människan att tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som ett misslyckande från min sida när människor inte verkar känna och uppleva sig själva bekväma, lugna, och glada runtomkring mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ta an rollen – och karaktären av att vara den ”trevliga typen” – som står i mitten av all uppmärksamhet och är igenkänd och uppskattad av alla – i tron att om jag hade kunnat vara den där typen i mitten av all uppmärksamhet – att jag då hade kunnat uppskatta mig själv mer, och känna det som om att mitt liv var bättre – och mer givande än vad jag upplever det som nu

Självåtaganden

När jag märker att jag blir nervös, och rädd därför att jag tror – och känner att andra inte är intresserade av mig när jag uttrycker mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting rationellt i att frukta att andra inte är intresserade av mig – eftersom det är ingenting som kan skada, eller påverka mig; således åtar jag mig själv att helt enkelt fortsätta att uttrycka mig själv – och att inte ta någon notis om denna rädslan – att helt enkelt bara gå igenom den och släppa den

När jag märker att jag blir nervös, och ängslig inför att någonting jag gör, säger, eller uttrycker får någon att känna sig ignorerad, utfryst, eller utanför – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att hur andra upplever sig själva är inte mitt problem – och att känna sig utfryst, eller utmobbad – eller dylikt är en egenskapad upplevelse som inte har någonting att göra med någon annan än själv; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv här i och som självuppriktighet, och stabilitet – och helt enkelt förbli densamma och sluta oroa mig för hur mitt uttryck influerar och påverkar andra i min värld

När jag märker att jag är nervös inför att uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan att tänka efter – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag tillåter och accepterar mig själv att oroa mig – och vara räd inför hur andra uppfattar mig så kommer mitt liv bli VÄLDIGT tråkigt – och framförallt fyllt av självkompromiss; sålådes åtar jag mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt och inte på förväg försöka planera hur jag vill att andra ska uppleva mitt uttryck av och som mig själv – utan bara uttrycka mig utan någon i förväg skapad plan

När jag märker att jag känner mig rädd inför att slappna av, koppla av och bara vara mig själv – i rädslan för andra då inte längre kommer tycka om mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är ju inte på något sätt värt att offra mig själv såsom naturligt självuttryck för att andra ska tycka om mig – utan jag är värd att få vara mig själv och att få uppleva mig själv bekväm med mig själv; således åtar jag mig själv att andas, och att stå stabil i och som min kropp – och att vara i denna världen, men inte av denna världen – och alltså inte låta mig själv bli borttappad och uppjagad av förhållanden, och diverse dramatiska problem – utan istället förbli här såsom andetaget lugn och stilla

När jag märker att jag funderar på, och undrar över hur andra människor kommer uppfatta mig – och se på mig – och hur andra människor uppfattar och ser på mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut inget substantiellt värde att hämta i att få andra att tycka om mig – eftersom en dag kommer jag att DÖ – och då kommer alla förhållanden jag skapat genom att vara snäll att försvinna – och jag kommer inte vara någonting eftersom hela mig själv vara uppbyggd av en fejk personlighet av att jag är snäll; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick träna mig själv på att vara mig själv – och leva autencitet – och egenvärde – genom att uttrycka mig själv här som mitt andetag och sluta söka efter andra att acceptera och tycka om mig

När jag märker att jag är rädd för att inte ha kontroll över min omgivning – och att jag försöker kontrollera min omgivning genom att utstråla en positiv, givmild, och trevlig karaktär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns inget att frukta i att släppa kontroll – det värsta som kan hända är att jag DÖR vilket ändå kommer att hända – det är oundvikligt – så varför då frukta detta? Således åtar jag mig själv att leva här och släppa behovet av att försöka kontrollera min värld i och som rädslan för att om jag inte gör detta så kommer jag att dö – och istället åtar jag mig själv att leva självförtroende, och självtillit här – och hantera de situationer som dyker upp utifrån en utgångspunkt av att skapa och manifestera det som är bäst för alla

När jag märker att jag upplever rädsla och ångest inför att uppfattas av andra såsom att vara otrevlig, missgynnsam, och ointresserad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag baserar mitt uttryck av mig själv på basis av att andra ska tycka om mig, och gilla vad jag säger – så kommer jag kompromissa mig själv – och således förstår jag att för att verkligen vara kraftfull och ha effekt i detta livet så måste jag stå upp inom och som mig själv – ENSAM – och oavsett vad slags respons jag tilldrar mig utifrån; således åtar jag mig själv att leva, och gå detta livet utan att låta mig motiveras, eller styras av vad andra tycker – eller inte tycker om mig – och således leva egenvärde – och självmotivation

När jag märker att jag är rädd för att inte längre hålla kvar vid min rädsla inför att uttrycka mig själv ovillkorligt – och utan att ”tänka efter” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna oron jag har inför att andra upplever sig själva negativt runt mig om jag tillåter mig själv att släppa loss, och vara mig själv – är fullständigt onödig, och fungerar endast att hålla mig själv tillbaka och nertryckt inom och som mig själv; således åtar jag mig själv att stå upp inom och som mig själv och att leva utan rädsla – utan nervositet – och utan att vara rädd för hur andra upplever sig själva när jag uttrycker mig själv

När jag märker att jag värderar mig själv positivt – och ser på mig själv såsom en bra och värdefull människa för att andra verkar tycka om att interagera, kommunicera, och vara med mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag tillåter och accepterar mig själv att definiera, och se mig själv utifrån vad jag tror att andra tycker om mig – då begränsar jag mig själv något ofattbart – och jag gör mig själv i princip en slav till andra människor; således åtar jag mig själv att sluta definiera, och se mig själv utifrån vad jag tror – att andra tror och tycker om mig – och istället uttrycka och röra mig själv HÄR i och som mitt andetag – en och jämlik

När jag märker att jag baserar mitt värde – hur bra jag är – hur duktig jag är – och hur lyckad jag är – utifrån hur jag känner det som om andra bemöter mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att så länge min upplevelse av mig själv på något sätt är i förhållande till en annan – då är jag en slav – och således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv i förhållande till en annans upplevelse av sig själv utan istället uttrycka mig själv ovillkorligt – och utan rädsla – i varje ögonblick

När jag märker att jag tar det personligt – eftersom jag tror att en annan inte tycker om att vara med mig, eller kritiserar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag begränsar mig själv något ofattbart när jag tillåter och accepterar mig själv att ta saker och ting personligt – eftersom jag tror att det andra människor säger, upplever och gör i och som upplevelser och emotioner handlar om mig – när det rent faktiskt handlar om de själva – och vem de är inom och som sig själva; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd – och känslig inför hur andra upplever sig själva – och istället öva mig själv på att stå stabil och orubblig här i och som andetaget

När jag märker att jag känner och upplever det som om att jag misslyckas, när andra människor inte verkar uppleva sig själva lugna, bekväma, och glada runtomkring mig – och jag inte verkar vara i centrum för allas uppmärksamhet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – varför ska jag se det som ett misslyckande så fort alla inte verkar ha en emotionellt positiv upplevelse runtomkring mig? Vad finns det för sunt förnuft i en sådan idé? Jo just det – ingen överhuvudtaget; således åtar jag mig själv att sluta tro att jag måste vara en husslav till andras emotionella upplevelser – och jag åtar mig själv att istället stå och uttrycka mig själv stabil och orubblig inom och som mig själv – här såsom andetaget