Tag Archives: vänlig

Dag 99: Är Du Arg På Mig?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka – att kompromissa mig själv – att tala i gåtor – allt för att undvika att någon ska bli arg på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att tala direkt till andra människor, och för att utan krusiduller förklara var jag står någonstans – varför jag står där jag står – vad jag vill – och jag vill att det ska vara – och i detta inte oroa mig för att den andra människan kommer ta illa upp – känna sig kränkt – eller dåligt behandlad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att det är fel när någon blir arg – upprörd – eller känner sig kränkt i förhållande till någonting jag sagt – gjort – eller uttryckt – istället för att se, inse och förstå att det inte är fel – utan endast en konsekvens av den andra människans ackumulerade gömda mentala sinnesprat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv komplicerat och omständligt – genom att innan jag pratar – tänka på, och fundera ut hur jag ska prata så att det ska låta ”fint” och ”värdigt” – vilket egentligen bara är försök av mig att prata på ett sådant sätt så att jag inte ska hamna i en konflikt – så att ingen människa ska vara oense med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är någonting dåligt när någon annan är arg på mig – och därför tro att när någon inte är arg på mig utan tvärtom positivt inställd mot mig – att det är någonting bra – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förändra, och forma mig själv utifrån vad människor tycker och känner om mig – istället för att forma och skapa mig själv utifrån sunt förnuft och vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stolt, och duktig när en annan människa säger att jag är trevlig, och lätt att tycka om – istället för att se, inse och förstå att detta tyder på att jag existerar som en slav till rädsla – där allt jag gör och lever är falskt eftersom det är gjort från en utgångspunkt av att vara rädd för vad andra tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att må bra, och känna mig positiv när andra säger att de är nöjda med mitt arbete – nöjda med hur jag lever, och rör på mig själv – och inom mig själv leva, och existera i och som en längtan efter att andra ska tycka om mig – och tycka att jag är ovärderlig, och en bra människa att ha att göra med; istället för att se, inse och förstå hur pass mycket detta begränsar mig – hur mycket jag kompromissar med mig själv för att få andra att känna sig glada, och positiva runt mig – och i detta ser, inser, och förstår jag att det absolut inte är värt det – att förtrycka mig själv för att uppleva en positiv känsla av att vara omtyckt och gillad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när min mamma sa till mig när jag var liten – att jag var duktig, och att hon var stolt över mig – att uppleva mig själv glad – och i detta skapa ett beroende till att höra min mamma, och andra människor säga om mig att jag är duktig, och bra – och att de är nöjda med mig – och därmed inte se att jag för att få andra att tycka om mig har varit tvungen att kompromissa mig själv, och välja bort mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att välja bort mig själv för att vara i andras goda gunst – och för att få andra att se mig som en vän, och därmed behandla mig förmånligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som vänlighet utifrån en utgångspunkt av att vara rädd för att bli ensam, och rädd för att dö – och rädd för att inte kunna överleva utan att ha mängder med vänner i denna verklighet som kommer stötta mig, och hjälpa mig om någonting går på tok

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv såsom en ärlig, driftig, och trevlig människa – och skapa denna definition och idé av mig själv utifrån vad andra har sagt om mig – och skapa ett begär av att få andra människor att se, och uppleva mig såsom denna idén jag skapat av mig själv – så att jag ska kunna höra andra människor säga om mig att jag är ärlig, driftig, socialt kompetent och trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag talar och uttrycker mig själv tillsammans med andra människor – att hålla tungan styv i munnen – eftersom jag är rädd för att säga någonting som skulle kunna göra en annan människa arg, vred, och sur på mig – och därmed spänna min kropp, och istället för att tala, och uttrycka mig själv här – naturligt och avslappnat – existera i och som en sorts förberedelse, där jag hela tiden förbereder vad jag ska säga innan jag säger det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv liten och obetydlig och försöka ändra denna upplevelse av mig själv genom att söka efter andra människor att se mig som betydlig, speciell, och trevlig – istället för att applicera förlåtelse, och arbeta med min upplevelse av mig själv såsom obetydlig – och ändra på denna upplevelse så att jag istället står här – i varje ögonblick av samma betydelse – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idén och tron att jag måste lyckas med någonting, och vinna andra människors erkännande för att jag ska nå en status inom och som mig själv av att vara värd någonting, och vara av betydelse – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag behöver inte få andra människor att erkänna mig – allt jag behöver göra är att stoppa idén att jag inte är tillräcklig för mig själv – och istället leva beslutet att jag är tillräcklig för mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag var liten, och gick i skolan – att automatiskt söka mig själv till de människor jag upplevde var populära, och omtyckta – och försöka bli vän med dessa människor – och i detta helt glömma bort mig själv såsom vilka människor jag faktiskt tyckte om att vara med – som jag inte behövde kämpa för att bli accepterad av – och vilka sorts intressen jag tyckte om att göra – som inte hade någonting att göra med att vara en del i ett populärt kompisgäng – och jag förlåter mig själv att jag därmed inte tillåtit och accepterat mig själv att ”leva mitt eget liv” – på så sätt att jag ser, och förstår att jag är tillräcklig, och att jag inte behöver ha en annan människa att säga till mig att – jag är tillräcklig

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag undviker att tala direkt, och att jag inom mig själv letar efter ett ”mjukare sätt” att säga någonting; att genast stoppa mig själv och tala direkt här – precis som det är

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag håller mig själv tillbaka eftersom jag är rädd för ett en annan människa ska ta illa upp eller känna sig sårad av vad jag har att säga – att genast stoppa mig själv – och säga det jag vill säga – och alltså inte tillåta och acceptera mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att bevara ett sorts emotionellt lugn runtomkring mig

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att när någon är arg och frustrerad – handlar inte detta om mig, och är inte personligen om att jag gjort fel – utan har att göra med vem den andra människan accepterar och tillåter sig själv att existera, och leva som

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag försöker prata ”fint” och ”värdigt” och att jag förbereder vad jag ska säga innan jag säger det – att stoppa mig själv – ta ett djupt andetag – och tala direkt här utan att försöka göra det finare, eller fulare än vad det är

Jag åtar mig själv att sluta tro att det är bra när andra tycker att jag gör någonting är bra, eller tycker jag är trevlig – och när en positiv upplevelse kommer upp inom mig när någon säger att jag är trevlig, eller duktig – att jag genast stoppar mig själv, ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och inte tillåta mig själv att ha en känslomässig positiv upplevelse om någonting som sker och händer här

Jag åtar mig själv att när jag känner mig stolt och duktig för att en annan människa säger att jag är trevlig, och lätta att tycka om – att genast stoppa mig själv, ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och inte skapa en känslomässig upplevelse och definition av mig själv i förhållande till vad en annan säger om mig

Jag åtar mig själv att leva självtillit och vara en och samma oavsett om en annan tycker om mig, eller ogillar mig – och oavsett vilken slags situation eller människa jag möter – att tala, och uttrycka mig själv HÄR utan att ändra på mig själv

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag kompromissar med mig själv för att få andra att vara glada, och nöjda – att genast stoppa mig själv, ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka HÄR – och sedan uttrycka mig själv kompromisslöst – en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp – såsom vem jag är

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag väljer bort mig själv för att få andra att tycka om mig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka här – och sedan välja mig själv, och göra det som jag ser är bäst för mig själv – och inte känna skuld för att andra inte tycker att jag hjälper dem tillräckligt mycket

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag uttrycker mig själv för att få förbli i andras goda gunst – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag – att sluta manipulera, och istället leva hår en och jämlik – färsk och autentisk och utan en mask över mitt ansikte som döljer mitt verkliga jag såsom en fysisk varelse här

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag uttrycker mig själv, och medverkar utifrån en utgångspunkt av att få andra att tycka att jag är ärlig, driftig, och trevlig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet – och leva HÄR autentiskt och utan att emulera och försöka skapa mig själv utifrån en idé

Jag åtar mig själv att när jag är med andra människor – att förbli avslappnad, och avspänd i min kropp – och när jag märker att jag spänner mig själv, och känner mig obekväm – att jag då tar ett djupt andetag, och för mig själv tillbaka hit – och tillåter och accepterar mig själv att sjunka tillbaka in i min kropp och känna hur bekväm och tillfredställande min kropp faktiskt är

Jag åtar mig själv att arbeta med och fysiskt/praktiskt återskapa mig själv såsom en människa värdig LIV – och i detta åtar jag mig själv att arbeta med och lära känna mig själv såsom att känna mig otillräcklig – så att jag därmed kan förlåta, och stoppa denna punkten en gång för alla

Jag åtar mig själv att när jag känner, och upplever mig själv såsom att inte vara tillräcklig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och viljesätta mig själv att leva tillräcklighet som mig själv – genom att se, inse och förstå att mitt naturliga tillstånd – här såsom andetaget – är att vara tillräcklig – full – och total

Jag åtar mig själv att – när jag märker att jag söker erkännande, och vill bli sedd av människor som tydligen är populära, och tydligen därför mer värda än mig – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag – och istället vara nöjd med mig själv, och inse att jag är tillräcklig här – jag behöver inte få några ”speciella” vänner – utan det går bra med mig själv här

Dag 83: Den Snälla och Barmhärtiga Karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv som snäll och omtänksam – och tänka om mig själv att jag är en människa som bryr mig om andra – att jag är empatisk och barmhärtig – och i detta existera som en karaktär där jag hela tiden lever i fruktan för att människor ska uppleva sig själva negativt runt mig, och definiera upplevelsen av sig själva i ögonblicket med mig såsom någonting som går stock i stäv med hur jag definierat mig själv såsom att vara snäll – därför inser/ser/förstår jag hur mycket jag begränsat mig själv genom att definiera och skapa mig själv som den snälla karaktären – där jag låst mig själv in i ett visst sätt att agera och uttrycka mig själv på, och aldrig vågat gå utöver dessa gränserna jag satt upp för mig själv; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt i varje ögonblick – och inte längre definiera och se mig själv som en snäll och barmhärtig människa, och inte längre oroa mig själv vad slags emotionella eller känslomässiga upplevelser människor har runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag reagerar runt människor i en upplevelse av och som att jag spänner mig, eller blir arg på någon annan – att genast uppleva rädsla och ångest för att den andra människan ska se vad det är jag upplever inom mig själv, och tänka och känna det som om att de inte är bekväma och känner sig tillfredsställda i ögonblicket och att detta är mitt fel, och härigenom förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som jag är snäll-karaktären – såsom idén att jag hela tiden måste får andra människor i min värld att uppleva sig själva positivt laddade, och glada; därför åtar jag mig själv att uttrycka och leva mig själv här – autentiskt och direkt i varje ögonblick – där jag inte längre försöker göra mig till, och där jag inte längre oroar mig själv för hur andra kommer reagera, och uppleva mig när jag uttrycker mig själv autentiskt och utan att försöka skapa mig själv som en snäll och omtänksam karaktär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli glad, och känna mig upplyft, och lyckad när jag interagerat med en människa, och denna människa efter vår interaktion verkar glad, och upplyft – och då tänka att jag gjort någonting bra, och att jag fått en annan människas dag att ändras, och att jag gjort en annan människa en tjänst; istället för att se/inse/förstå att jag i detta ögonblick i jämlik mån existerar som rädsla för att inte göra en annan glad, och tillfredsställd – och att jag helt begränsat mig själv såsom självuttryck att hela tiden försöka frammana och skapa i människor positiva upplevelser, så att jag kan definiera mig själv utifrån dessa positiva upplevelser och se mig själv som positiv därav; därför åtar jag mig själv att sluta känna mig glad och lyckad om en annan människa känner sig glad, lyckad efter hon har kommunicerat och interagerat med mig – och jag åtar mig själv att uttrycka mig själv här i varje ögonblick utan en plan – utan att försöka uppnå en upplevelse, och utan att försöka visa mig själv på något speciellt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att besvära mig själv med jag är snäll-karaktären – vilket skapar den situationen att så fort jag upplever en emotionell reaktion inom mig själv när jag interagerar, och kommunicerar med andra människor – att jag genast går in i rädsla, ångest och nervositet att denna andra människa ska se min reaktion, och i sin tur känna sig obekväm, eller fördöma mig för den reaktion jag upplever – och således tillåter och accepterar jag mig själv att när jag får en sådan reaktion, att helt enkelt skit i vad andra känner, och tycker i det ögonblicket – och istället fokusera på att andas igenom reaktionen och stoppa reaktionen; således åtar jag mig själv att se/se/förstå att det är irrelevant vad andra tycker/känner om vad jag känner/upplever – och vad som är relevant är att jag stöttar mig själv till att möta och transcendera allt av mig själv, och ta mig själv igenom och förbi mina inre upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mer oroad för vad andra människor tycker om vad jag upplever, än vad jag ger uppmärksamhet till vad jag upplever – och hur jag kan stoppa och förändra det jag upplever inom mig själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt med vad andra människor gör, hur andra människor lever, hur andra människor tänker och känner, och att jag i detta helt missat att lära känna mig själv – och skapa ett intimt och nära förhållande med mig själv; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för hur andra upplever mig och istället fokusera på att lära känna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i ögonblick i enlighet med vad jag tror att andra människor känner om mig – och således: om en människa ler åt mig, eller skrattar – så känner jag mig positiv, eftersom jag inom mig själv drar slutsatsen att jag fick den där människan att skratta, eller le – och att jag därför måste vara en trevlig människa; istället för att se/inse/förstå att jag enbart definierar mig själv gentemot en positiv upplevelse som dyker upp inom mig som formats av att jag kan ta beslutet i det ögonblicket att definiera och se mig själv som snäll och barmhärtig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att interagera, och kommunicera med människor ovillkorligt här, och inte tillåta och acceptera mig själv att förändra mig själv, och ändra mig själv utifrån huruvida en annan människa ler eller skrattar mot/med mig; således åtar jag mig själv att bli och vara stabil i varje ögonblick när jag medverkar med människor – och aldrig tänka och tro att jag måste få en annan människa att känna någon viss slags positiv emotionell upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till en slav till mitt inre begär att få tillfredsställa andra människor, och få andra människor att tänka positivt om mig; istället för att se/inse/förstå att den enda anledningen till att jag existerar på detta sättet är därför att jag fruktar konflikt, jag fruktar att andra människor ska bli arga på mig, och jag fruktar att inte bli omtyckt och älskad; således åtar jag mig själv att sluta vilja bli älskad, att sluta önska om att få bli omtyckt, att sluta vara så upptagen med mig själv att det enda som existerar inom och som mig själv är vad slags emotionellt värde andra upplever i förhållande till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att den snälla karaktären, faktiskt är en otroligt självupptagen skapelse – eftersom jag som den snälla karaktären enbart är orolig för att andra inte ska se mig som snäll – och att jag egentligen fullständigt skiter i andra människors faktiska behov – det enda jag vill uppnå är att andra människor ska känna och uppleva sig själv positivt i förhållande till mig; således åtar jag mig själv att sluta vara orolig, och nervös för att andra ska ogilla mig – och sluta leva och existera såsom att vara självupptagen – där endast min upplevelse av mig själv existerar, och där resten av denna världen är helt borta – där jag inte tar någon eller någonting mer i beaktande än att vilja tillfredsställa min karaktär inom mig själv av att jag är snäll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av mitt eget liv, och bli besatt av att vilja framföra och visa mig själv som en snäll karaktär i mitt liv, och därigenom skapa en publik som kan titta på mig, och definiera, och se mig inom sig själva såsom snäll – så att jag kan känna mig själv speciell, och omtyckt; istället för att se/inse/förstå att jag genom detta begränsar och håller mig själv tillbaka, eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att verkligen leva, och uppleva mig själv här i och som denna fysiska verklighet – och se vad som är här som denna fysiska verklighet – och släppa den inre verkligheten, och den inre jakten – och separationen – och istället komma tillbaka hit för att se vad det är som jag har glömt bort och missat under hela denna tid som kan kallas mitt liv; således åtar jag mig själv att sluta leva mitt liv som om allt handlar om mig, och som att jag är en stjärna som varje dag vaknar upp för att leva ut min roll i världen av att vara snäll – och istället driver jag mig själv till att beakta att det finns mer – så mycket mer att ta hänsyn till och leva i enhet och jämlikhet med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att den snälla karaktären egentligen är den självupptagna karaktären – eftersom allt som existerar för mig är att en annan ska bli nöjd och tillfredsställd med mig, och att det i ögonblicket inte finns någonting annat som tar prioritet över detta; inte ens det faktum att mer än hälften av jordens befolkning svälter – nej allt som existerar för mig är MIG och MIN upplevelse; således åtar jag mig själv att släppa min självupptagenhet och lära mig själv att BRY MIG om andra och resten av världen ovillkorligt, och utan att vara oroad, och nervös för hur andra ska uppfatta, eller inte uppfatta mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att jag är en människa i en värld med miljontals, biljontals av andra människor, och djur/växter/natur – men att jag i hela mitt liv bara brytt mig om mig själv, och att jag aldrig haft EN ENDA tanke inom mig själv om att bry mig om andra, om att fråga mig själv hur andra upplever sig själva i denna världen och vad jag kan göra för att göra en annans upplevelse av sig själva bättre, och mindre plågsam; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse se och förstå att jag faktiskt aldrig varit snäll eller barmhärtig på riktigt, utan att jag endast spelat dessa karaktärer för att få någonting tillbaka från andra; således åtar jag mig själv att sluta att bara bry mig om mig själv, utan att bry mig om allt och alla som är här – och släppa min självupptagenhet, och idén om att det bara är jag som betyder någonting  – alla betyder någonting jämlikt!

Dag 71: Du Ger Ju Inte Tillbaka!

Jag har upptäckt en tendens inom mig själv att bli arg/frustrerad när människor inte ger tillbaka till mig det jag tycker/ser mig själv ge till dem. Ett exempel är då jag arbetar; mitt arbete går i stort sett ut på att ge andra service – och desto bättre service jag ger desto högre är chansen att jag kommer att få dricks, och därför är jag mån om att ge så bra service som möjligt. Ibland händer det att jag gör väldigt mycket för någon enstaka kund, men att denna kund inte ger mig något dricks överhuvudtaget – då blir jag arg/frustrerad. Inom mig själv brukar då tankar kommer upp såsom: ”snåljåp” – ”hon kan ju inte uppskatta någonting jag gör!” – och jag brukar då förtrycka min ilska och låtsas som om jag inte bryr mig – men sanningen är att jag bryr mig och att jag mycket gärna vill ha någonting tillbaka för vad det är jag gör.

Samma scenario spelar ut sig själv tillsammans med min partner – då jag i vissa ögonblick känner och upplever det som om att jag ger någonting till min partner, jag gör någonting storartat, och naturligtvis ska jag ju då ha någonting tillbaka, eller hur?! Och om jag då inte får tillbaka tillräckligt så känner jag mig berövad, och jag går in i en tyst och passiv ilska. Och naturligtvis tänker jag ju då, som en sorts försvarsmekanism för att bevara idén av mig själv såsom fredlig, och omtänksam att: ”jag bryr mig inte” – ”jag ger ju alltid ovillkorligt” – men det är inte sant för om jag är ärlig mot mig själv så ser jag att jag reagerar, och att jag faktiskt är arg och frustrerad, och att jag känner mig berövad min förtjänst för att jag var så snäll/givmild/omtänksam.

Lösningen är ett ge utan att förvänta mig någonting tillbaka. Djur är väldigt bra på att ge helt ovillkorligt. Min katt till exempel, den går fram till mig utan några som helst förväntningar, och stryker sig mot mig – för att den vill bli klappad och kelad med. Men om jag inte klappar eller kelar med den, då blir den inte arg, eller frustrerad, eller tänker att jag är jäkla as för att jag inte klappade eller kelade med den. Nej, den bara andas, och fortsätter att röra sig själv här, och utforska/leka/ha roligt och leva sin dag. Så jag måste alltså tillåta mig själv att bli en katt helt och fullt ut, och leva utan förväntningar, utan hopp, och utan att projicera bilder in i framtiden av hur jag vill att saker och ting ska hända.

Det är också intressant att se hur jag ofta baserar det jag ger till andra på det jag redan får. Tillexempel, om någon är hjälpsam, eller öppen mot mig, så kommer jag att vara detta tillbaka till den andra människan – men om den människan inte är öppen, eller hjälpsam, kanske det motsatta – då kommer inte jag heller vara öppen och hjälpsam. Istället för att leva ord ovillkorligt, och självständigt vill baserar jag alltså mitt leverne på hur andra är mot mig, och ger tillbaka utifrån hur jag uppfattar och känner att jag får. Detta är väldigt begränsande, och håller mig själv naturligtvis tillbaka – för det handlar ju inte om andra, och vad andra ger eller inte ger till mig – utan det handlar om mig, och min självuppriktighet, och vad jag tillåter och accepterar, och inte tillåter och accepterar mig själv att leva och inte leva. En katt ger sig själv som intimitet, och öppenhet oavsett om jag ger någonting tillbaka – eftersom katten uttrycker sig själv självständigt, och utan att existera i ett beroendeförhållande där den ”måste ha någonting tillbaka”.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha någonting tillbaka när jag ger av mig själv till en annan – och känna det som om att jag – om jag inte får någonting tillbaka – att jag då blivit/är berövad och jag gett av mig själv i onödan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge av mig själv utifrån en utgångspunkt av separation – där jag ger av mig själv för att få någonting tillbaka, och där jag har en hemlig plan inom mig själv – ett hemligt begär om hur jag vill att ögonblicket ska spelas ut, och precis vad som ska hända i ögonblicket – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva varje ögonblick här ovillkorligt, och inte planera inom mig själv vad som ska hända, och hur det ska hända – utan agera i jämlikhet med min omgivning och med just det ögonblick jag möter här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig själv av andra att de ska vara mot mig såsom jag tycker mig vara mot andra – och därför om jag är snäll eller givmild mot en annan – att känna/uppleva/tänka att den andra människan ska vara snäll/givmild tillbaka – och om denne människan inte är det; att bli arg och frustrerad och tänka att den andra människan är dålig, girig och en snåljåp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha tankar om människor i min värld, om hur jag tycker de är mot mig – och basera dessa tankarna utifrån hur bra/dåligt jag tycker de svarar på mitt uttryck gentemot dem – och känna/tycka att om någon inte är ”snäll” mot mig – och ger mig ”omtänksamhet” – att då genast bli arg/frustrerad på den andra människor och tänka/tycka att den andra människan är dålig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att evaluera människor inom mig själv utifrån ett betygssystem om hur snäll/omtänksamma/givmilda jag tycker de är mot mig – och endast etablera förhållanden, och nära intima kontakter med människor jag tycker/känner är likadana som jag och allstå alltid befinner sig i karaktären av att vara snäll/omtänksam/lugn/givmild

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa i förhållande till människor i min värld en idé att det är positivt, och gynnsamt om man är sedd som god, snäll, och givmild – och utifrån denna tron sträva efter att få bli sedd som god, snäll och givmild av andra – och i detta förtrycka, och kompromissa mig själv – och göra saker och ting som jag inte vill göra, endast för att få andra att bli nöjda, och känna sig glada

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig tvingad/pressad att ge tillbaka när jag känner det som om någon gett till mig – och genast uppleva/känna mig själv underlägsen och skuldsatt till någon som ger mig någonting; och endast bli lugn inom mig själv när jag kan ge tillbaka någonting av samma värde eller storlek – istället för att tillåta och acceptera mig själv att ta emot här som andetaget – och inte skapa en idé av mig själv såsom att vara sämre och mindre värd än vad andra är – för att jag inte har lika mycket pengar som andra, eller för att jag tagit emot någonting av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge och ta emot ovillkorligt och utan några hemligheter, eller några baktankar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag förtjänar att få tillbaka det jag ger – och tänka att om jag inte får tillbaka det jag ger, att jag då har en rätt att bli arg och frustrerad – att skrika, och att visa mitt missnöje; istället för att tillåta, och acceptera mig själv att se, inse och förstå att det missnöje jag upplever inte är någon annans fel – eftersom det är jag som skapat detta missnöje genom att förvänta mig själv att få tillbaka av andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv förödmjukad och hånad om jag inte får tillbaka det jag ger till en annan, och känna det som att jag blivit lurad och tänka inom mig själv att: ”jag ska då inte ge till han/henne sådär igen för hon/han ger ju inte tillbaka till mig!”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest att anledningen till att människor inte ger tillbaka såsom jag tycker de borde göra, är för att de är arga/frustrerade på mig och inte vill ha någonting med mig att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera mitt egenvärde på hur mycket jag får från andra människor, och tänka att: ”om jag får mycket från andra människor betyder det att jag är omtyckt, och att jag således har ett värde” – istället för att se, inse och förstå att jag inte behöver definiera mitt värde i förhållande till andra människor, och jag inte behöver göra mig själv till en slav åt andra – genom att behöva få från andra – utan att jag kan istället ge till mig själv såsom jag vill – och stoppa separation inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv inom och som mig själv genom att vilja ha från andra det jag ännu inte givit till mig själv – istället för att ge till mig själv det jag märker att jag vill ha, och söker efter inom andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag aldrig kommer att kunna hämta, och få hos andra – det jag ännu inte velat ge till mig själv – och jag inser, ser och förstår att det är fullständigt ohållbart att hela tiden leva genom att söka efter delar av mig själv hos andra, istället för att helt enkelt skapa/utveckla mig själv såsom dessa delar/uttryck jag ser hos andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv utan att planera, utan baktankar – och ta varje ögonblick som det kommer – och alltså inte ha en plan i mitt huvud om hur jag vill att ögonblicket ska spelas ut – utan jag lever här till fullo i varje andetag och tillåter och accepterar inte mig själv att tänka mig in i framtiden, eller existera i en alternativ verklighet i mitt sinne där jag tänker på hur ögonblicket kunde varit

Jag åtar mig själv att ge mig själv ovillkorligt, och uttrycka mig själv här utan baktankar eller hemliga planer inom mig själv om hur jag vill att andra människor ska svara mot mig, och ska uttrycka sig själva tillbaka mot mig

Jag åtar mig själv att leva varje ögonblick här såsom andetaget, och inte förvänta mig något, eller ha några förhoppningar – utan i varje ögonblick stå tyst och stabil i och som min mänskliga fysiska kropp – och inte vilja ha någonting mer, eller någonting mindre

Jag åtar mig själv att inte förvänta mig själv att andra ska vara mot mig såsom jag tycker att jag är mot dem – utan istället uttrycka mig själv ovillkorligt här, och leva ord ovillkorligt som mig själv – där jag inte blir arg och frustrerad om jag inte får tillbaka vad jag ger – eftersom att få tillbaka inte är någonting jag behöver, eller tillåter och accepterar att påverka vem jag är i ögonblicket

Jag åtar mig själv att inte poäng-, och värdesätta människor utifrån hur bra jag tycker de ger till mig – utan istället stå här som andetaget när jag interagerar med människor, och inte fördöma människor utifrån hur bra jag upplever att de tillfredställer mina begär

Jag åtar mig själv att inte värdesätta och betygsätta människor inom mig själv utifrån hur bra jag tycker de lever/liknar karaktären av att vara snäll/omtänksam/lugn/givmild – och istället åtar jag mig själv att utforska alla typer av människor utan någon slags upplevelse involverad i det hela

Jag åtar mig själv att ge och ta emot här utan några baktankar eller upplevelse – utan stå en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp och uttrycka mig själv här

Jag åtar mig själv att sluta vara nervös/rädd för att människor i hemlighet och utan min vetskap är arga och frustrerade på mig, och känner sig missnöjda med hur jag medverkar och interagerar i ögonblicket

Jag åtar mig själv att inte skapa och göra mig själv till en slav åt andra människor genom att vara beroende av att andra människor ska ställa sig till mig i ett positivt ljus – utan jag tillåter och accepterar mig själv att istället uttrycka mig själv här oavsett vilken slags emotionell/känslomässig upplevelse andra kan tänkas ha

Jag åtar mig själv att ge till mig själv det jag vill ha från andra – och att genom självskriverier, och självförlåtelse – undersöka vad det är jag önskar få från andra människor, och fråga mig själv hur jag kan leva/ge detta till mig själv och sedan därefter – skapa och uttrycka mig själv såsom det jag vill att andra ska ge mig

Jag åtar mig själv att utveckla/leva såsom de delar/uttryck jag söker hos andra – och således uttrycka mig själv, och ge av mig själv i varje ögonblick utan att vilja ha någonting tillbaka – eftersom jag står inom och som mig själv självständig och fulländad

Jag åtar mig själv att inte tänka framåt, eller skapa en alternativ verklighet i mitt huvud om hur jag tycker/upplever att ögonblicket borde a spelats ut – och jag tillåter och accepterar mig själv att istället uttrycka, och röra mig själv i varje ögonblick utan några förhoppningar, och några förväntningar