Tag Archives: vänta

Dag 319: Beslutsfattande

beslutBeslutsfattande – det är någonting som jag har haft en del svårigheter med i mitt liv. Speciellt att ta självständiga beslut och utan att söka få andra att ta beslutet för mig – för det är någonting som jag har haft en tendens att göra.

Denna punkt har öppnats upp i och med att jag börjar närmar mig själv slutet på min utbildning och det är alltså dags att ta beslut om vad jag ska göra, om var jag ska placera mig, och om hur jag ska placera mig själv i denna världen – alltså i vilket slags yrke och i vilken position. Att ta dessa besluten har jag upplevt som ångestladdat, fyllt av osäkerhet och såsom någonting kantat till bredden med diverse oberäkneliga faror.

Problemet är alltså att jag inte vågar ta beslut eftersom jag är rädd för att möta konsekvenserna av dessa beslut. Det är naturligtvis någonting som begränsar mig, eftersom jag istället för att ta beslut, väntar och skjuter upp det hela och hoppas att saken ska lösa sig självt. Men det går tyvärr inte till på det sättet och därför försätter jag mig i en perpetuell och ångestladdad väntan.

Det jag vill förändra och träna mig själv på är alltså att ta beslut och sedan stå vid dessa besluten och hantera de konsekvenser som uppstår, för konsekvenser följer alltid av beslut, det är någonting som är oundvikligt. Jag vill även ändra mig på det sättet att jag när jag tar beslut, så låter jag mig själv stå stabil och stadig, och litar på mig själv i mina beslut – så att jag inte hela tiden behöver ha andras erkännande att mina beslut är effektiva och att de fungerar.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att ta beslut och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ängslan och nervositet inför att mina beslut kommer att bli felaktiga och leda till konsekvenser som jag inte kommer kunna hantera och som jag kommer att ångra – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta, och skjuta upp att ta beslut, och istället hoppas att besluten ska hamna i mitt knä och tas av sig självt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig som oförmögen att ta ett auktoritativt beslut om vad jag ska göra med mitt liv, om hur jag ska leva, om vad jag ska driva, om vad jag ska ge min tid, och om vad jag ska prioritera – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att ta ett beslut, vänta, och skjuta upp att ta ett beslut, och låta mig själv hänga i luften, och försätta mig själv i stadie av ångest och nervositet, där jag upplever det som om att jag inte har någon kontroll, och jag vet inte riktigt vad som ska hända med mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag har försatt mig själv i detta stadie och att jag kan ta mig själv ut ur denna ambivalenta upplevelse genom att ta ett beslut och sedan gå detta beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera beslut såsom att vara slutgiltiga och att när jag väl tagit ett beslut kan jag inte gå tillbaka och ändra detta beslut om jag ser att det inte fungerar effektivt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest, och undvika att ta beslut, i rädslan inför att låsa mig själv i en position som jag inte vill vara i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta över på andra att ta beslut till mig i rädslan för att själv ta beslut, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att skjuta över mina beslut på andra kompromissar mig själv, eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att se vad jag är bra på, att se vad jag kan göra, att se hur jag kan leva, och sedan lita på mig själv och röra mig själv genom att jag tar ett beslut i beaktande av de fakta jag har framför mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera mig själv som underlägsen och oförmögen att ta beslut, och således förlåter jag mig själv att jag inte ens tillåtit och accepterat mig själv att försöka ta beslut, utan istället instinktivt skjuta över detta på andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att inte ta ansvar för mina beslut, låter mig själv vandra in i riktningar, och röra mig själv i min värld på sätt som inte gynnar mig, på sätt som inte är i samklang med vad jag är duktigt på och med vad jag är effektiv inom

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt och medvetet ta ansvar för att ta beslut i mitt liv, och röra mig själv i enlighet med de besluten jag tar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försätta mig i ett stadie av ångest, och nervositet, där jag fruktar och känner mig underlägsen inför att ta beslut, istället för att se, inse och förstå att det handlar bara om att se vad som behövs göras, se vad jag kan göra och hur jag kan göra det, och sedan ta ett beslut, och leva detta beslut – i grund och botten är det väldigt simpelt och ingenting som jag behöver frukta eller känna ångest för – utan istället någonting som jag helt enkelt bara behöver göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte aktivt motivera och stötta mig själv att ta beslut, och när jag märker att rädsla och nervositet dyker upp inom mig, att då förlåta dessa upplevelser, släppa dem, och sedan återgå till att fokusera på beslutet som ligger framför mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv att jag faktiskt är förmögen att kunna ta beslut, att jag har de färdigheter som behövs för att kunna avläsa min omvärld, avläsa min framtid, avläsa vad som behövs och inte behövs göras, och agera i enlighet därmed

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att ta beslut istället för att låta mig själv ta beslut direkt – se vad som behövs göras – och sedan evaluera de diverse fakta som är till mitt förfogande – och därefter ta ett beslut om hur jag ska röra mig själv – vad jag ska göra – hur jag ska agera – och släppa punkten när jag är färdig med mitt beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv inte ta steget ut i och som levandet av fullt självansvar, där jag låter mig själv ta ansvar för mitt, ta ansvar för mina beslut, och således sätta mig själv fri att agera och konstruera mitt liv på ett sätt som är bäst för alla – där jag placerar mig själv i en position där jag ser att jag kan skapa nytta och mervärde och där jag kan göra skillnad – i en position där jag är effektiv och där jag kan leva min fulla potential

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att rädsla och ångest, och att frukta att ta beslut, inte är mentala beteenden som understödjer och assisterar mig i mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt och medvetet träna på att ta beslut, träna på att skapa mening och syfte i mitt liv, och sedan leva den meningen och det syftet som jag ger till mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag behöver ta ett beslut, och jag går in i fruktan, ångest och nervositet inför att ta detta beslut, och jag väntar med att ta ett beslut och hoppas att någon annan ska göra det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag motiverar och styr mig själv att ta ett beslut, att ta ansvar för mitt liv, för riktningen i mitt liv, och bestämma vad det är jag ska göra med mig själv – således åtar jag mig själv att ta ett beslut och sluta förlita mig på att andra ska veta vad jag ska göra och hur jag ska leva

När jag märker jag förlitar mig själv på att andra ska ta ett beslut till mig, och ska hjälpa mig, och ska säga till mig vad jag ska göra, och vad jag inte ska göra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag måste lära mig själv att ta beslut för att inte göra det komprometterar mig och andra i mitt liv – och jag håller mig själv i en evig väntan istället för att motivera mig själv, ta ett beslut, och röra mig själv framåt – således åtar jag mig själv att sluta vänta och lita på mig själv att ta effektiva beslut där jag placerar mig själv i en situation som är bäst för alla och således även bäst för mig

Enhanced by Zemanta

Dag 120: Jag Ska Bara

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina begränsningar, och ursäkta mig själv att jag fortfarande tillåter och accepterar mig själv att existera inom och som begränsning – och även fast jag ser vad det är jag gör mot mig själv – att inte låtsas om som att jag ser och förstår vad det är jag gör mot mig själv så att jag inte ska behöva ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka fly undan och undvika att möta mig själv, och att möta min dag – genom att ta tag i och gå ut mina dagliga prioriteringar och rutiner – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att göra det jag planerat att göra, och att göra det som behövs göras – att leta efter ursäkter, och rättfärdiganden till varför jag borde få ge upp – och inte följa igenom med mina beslut och åtaganden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever motstånd gentemot att göra någonting som jag bestämt mig själv för att göra – att då uppleva och känna det som att jag måste hedra och ge efter gentemot detta motstånd, och att det inte finns någonting jag kan göra – och att inom detta tänka och tro att jag inte kan förändra mig själv, eftersom motståndet jag upplever är för starkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en expert på att ljuga inför mig själv, och att övertyga mig själv att jag inte tar en viss handling utifrån en utgångspunkt av att jag känner motstånd gentemot den specifika handlingen, utan att jag gör det för att ”jag har en annan punkt att ta hand om” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara fullständigt ärlig mot mig själv i varje ögonblick, och i varje andetag – och därigenom tillåta och acceptera mig själv att verkligen se, inse och förstå – varför jag gör saker som jag gör dem, och när jag agerar utifrån en utgångspunkt som är destruktiv, och dålig för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina begränsningar, och karaktärsbrister – genom att tänka att jag inte kan förändra mig själv eftersom det är för svårt, och att jag tydligen är för svag för att ändra mig själv – och att jag därför måste fortsätta leva som jag levt hittills – istället för att se, inse och förstå att detta är en ursäkt jag använder för att inte ändra mig själv, och att jag visst – faktiskt – har möjlighet att ändra mig själv och att stå upp inom och som mig själv och verkligen fysiskt förändra mina handlingsmönster – men att jag helt enkelt inte gör det eftersom jag inte känner för det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i apati, självfördömande, och ”ge upp-karaktären” – för att undvika att möta mig själv – och således istället för att jag genast rör mig själv till att ta ansvar över mig själv och min verklighet, och möta mig själv – och för en kort stund uppleva ett litet obehag inom mig själv som sedan går över – att ge upp och lägga mig ned och säga att det är för svårt, och att det är för jobbigt – istället för att se, inse och förstå att jag aldrig ens har försökt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att inte ge efter till motstånd, och till mitt begär att undvika att ta ansvar för mig själv – och för mitt leverne – utan istället varje dag – trycka mig själv igenom mitt motstånd och göra det som måste göras – läsa det som måste läsa – dirigera mig själv i de punkter som måste dirigeras – och således sluta begränsa och hålla mig själv tillbaka i ”ge upp”-karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte omedelbart när jag ser en punkt i min verklighet som kräver direktion, att omedelbart röra mig själv och dirigera punkten – och således inte tillåta och acceptera mig själv att vänta, och att använda ursäkter och rättfärdiganden till varför jag tydligen inte behöver dirigera denna punkten – och till varför det tydligen är okej att jag slipper att dirigera denna punkten och att jag istället kan vänta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att tag i punkter i min värld, istället för att dirigera punkter med en gång – och utan att skjuta upp det tillfället där jag ändå måste ta tag i punkten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig att hantera tid effektivt – genom att göra det som måste göras – en punkt, efter en punkt – tills det att jag är färdig och jag har gjort det som behövs göras och att jag därmed är fullständigt klar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda ursäkten att ”jag har inte tillräckligt med tid” – för att på så vis fly undan ansvar, och åtaganden som jag möter i min verklighet – istället för att se, inse och förstå – att jag verkar alltid ha tillräckligt med tid för att titta på en film, eller göra någonting som jag tycker är roligt, men att jag aldrig verkar ha tillräckligt med tid för att göra sådant som jag tycker är ansträngande, och jobbigt – men som trots detta ändå behövs göras

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att jag använder ursäkten att ”jag har inte tillräckligt med tid” – för att manipulera mig själv att inte direkt ta ansvar för mig själv i de punkter jag möter i min verklighet

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att sluta skjuta upp saker och ting in i framtiden utan istället göra dem här – i och som detta ögonblick – och när jag märker att jag skjuter upp någonting som behövs göras här – och att jag tänker att jag ”inte har tillräckligt med tid” – för att göra det som jag måste göra; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att göra det som måste göras – och inte längre skjuta upp saker i framtiden utan istället agera här

Jag åtar mig själv att sluta skjuta upp saker och ting jag behöver göra in i framtiden för att jag inte tycker om att göra dem, eller för att jag inte känner för att göra dem, eller för att jag är rädd att göra dem – och således åtar jag mig själv att göra saker som behövs göras – HÄR – i och som detta ögonblick och få saken färdig, klar och dirigerad och sedan fortsätta till nästa punkt

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag ser vad det är jag gör mot mig själv i ett ögonblick – fast jag låtsas inom och som mig själv som att jag inte vet – att i det ögonblicket stoppa mig själv, ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att genast förändra mig själv, och att göra det som jag ser att jag undviker, eller inte vill kännas vid

Jag åtar mig själv att hålla fast vid mina beslut, åtaganden och ansvar – och framförallt ge dessa all min uppmärksamhet innan jag gör någonting jag tycker är roligt, eller uppfriskande – eller – nöjesfullt – och således åtar jag mig själv att hantera och dirigera de punkter som är viktiga först – och sedan om det finns tid över – göra någonting som jag tycker är nöjesfullt och roligt

Jag åtar mig själv att när jag upplever motstånd gentemot att ta tag i mina prioritering, ansvar och åtaganden – att stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och göra det som måste göras – och inte längre skjuta upp att göra det – utan att istället trycka mig själv igenom mitt motstånd och helt enkelt göra det – och alltså inser, ser och förstår jag att nyckelordet är ”att göra det”

Jag åtar mig själv att istället för att vara en expert på att ljuga inför mig själv, att istället bli en expert på att vara sanningsenlig mot mig själv – och således i och som varje ögonblick vara säker på varför jag gör någonting, eller varför jag inte gör någonting – och inom och som mig själv hela tiden vara på det klara med varför jag tar beslut; och således åtar jag mig själv att när jag tar ett beslut utifrån att jag känner ett motstånd, och en motvilja mot att röra mig själv – eller göra någonting – att då genast stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och sedan göra det som behövs och måste göras

Jag åtar mig själv att sluta ursäkta mig själv, och manipulera mig själv att jag inte kan förändra mig själv – genom att tänka, och tro att jag är för svag, och att det är för svårt för mig att hantera, och förändra vissa ingrodda handlingsmönster jag skapat – och i detta åtar jag mig själv att se, inse och förstå att det finns ingen ursäkt att inte ändra på mig själv – och att visserligen kan det vara jobbigt, och svårt – men det är inte som att det på något sätt är omöjligt; och således åtar jag mig själv – att när jag ser att jag inte vill ändra mig själv i ett ögonblick – att genast stoppa mig själv – att ta ett andetag – och förändra mig själv – och ta tag i mitt liv och göra det som måste göras

Jag åtar mig själv att absolut inte under några omständigheter använda apati, eller ”ge upp”-karaktären för att fly undan mig själv, och undvika att ta ansvar för mig själv; och således – när jag märker att jag gör detta – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag stadgar inom mig själv att jag faktiskt inte är en jäkla slav till apati, eller tendensen att ge upp – utan jag klarar att trycka mig själv igenom denna svårighet jag upplever – och således gör jag det – ”bara gör det” är nyckelordet

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att först och främst använda min tid till att göra det som jag måste göra – och sekundärt använda min tid till sådan jag tycker är roligt att göra; och således – när jag märker att jag upplever motvilja, och motstånd mot att göra någonting specifikt – att då stoppa mig själv från att ge något slags värde till denna upplevelsen av motvilja, och istället i och som ögonblicket – pusha mig själv igenom upplevelsen och göra det som måste göras

Jag åtar mig själv att sluta skjuta upp ögonblicket då jag måste hantera, och ta tag i en viss punkt – och istället göra det HÄR – i och som detta ögonblicket – och således inte längre vänta på att punkten måste få mig att agera, utan istället agera och dirigera punkten här – och således åtar jag mig själv att applicera principen av att handla, och ta ett beslut direkt – och att inte skjuta upp saker och ting på framtiden; och således – när jag märker att jag skjuter upp saker, och att jag väntar med att göra saker och ting som jag mycket enkelt kan göra här – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag gör det som måste göras och slutar vänta, skjuta upp, och undvika att ta ansvar för mig själv

Jag åtar mig själv att när jag inom mig själv tänker att ”jag inte har tillräckligt med tid” och använder det som en ursäkt att inte ta tag i och effektivt dirigera punkter i min värld – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att inse, se och förstå att jag faktiskt har tillräckligt med tid – eftersom jag alltid har tid att titta på filmer, eller göra saker jag tycker är roliga – men tydligen har jag aldrig tid att göra sådana saker jag tycker är tråkiga, men som jag måste göra

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att när jag gör saker och ting direkt här utan att skjuta upp och vänta – att jag då kommer att ha all den tid jag behöver för att göra det som jag måste göra – eftersom jag gör det HÄR – och HÄR finns tid

Titta Även in Detta!

Dag 48: Den Bedrägliga Bekvämligheten

Det är lätt att falla tillbaka in i gamla mönster, och det är lätt att tillåta vissa tankar och upplevelser av gammal vana, och så tror man att man rör sig framåt, och att allt går bra – eftersom man skapat en idé av att det är så – när man i själva verket kanske står och trampar vatten, och missar de mest essentiella av applikationer.

Så har jag upplevt mig själv. Igår kom jag nämligen till insikt om att jag inte alls är så effektiv, och disciplinerad i min applikation av att stoppa mitt mentala bakprat som jag kan vara. Och när jag kom till insikt om detta såg jag plötsligt hur jag överblickat, och bortsett från många situationer och ögonblick i mitt liv där jag gått in i mitt sinne och börjat tänka, istället för att applicera mig själv här. Vad kan jag då lära mig av detta? Jo, att aldrig skapa en idé av mig själv såsom att ha nått någonstans, såsom att vara ”färdig” – jag förstår att jag endast är färdig när jag verkligen står här och det inte rör sig en enda tanke, eller upplevelse inom mig; då är jag ”färdig”. Men fram till dess måste jag varje dag driva mig själv till att bli mer effektiv i att stoppa mitt sinnessystem.

När jag väl stoppar mina tankar, och mitt mentala bakprat ögonblickligen, och jag verkligen för mig själv tillbaka till min kropp, och till mitt andetag, blir plötsligt mitt liv, och min upplevelse av mig själv mycket, mycket lugnare. Mindre reaktioner, och mindre konflikt, eftersom jag faktiskt tar ansvar över mitt inre helvete.

Det jag ska träna på är därför att leva mitt andetag konstant, och inte tillåta och acceptera mig själv att i ett enda ögonblick förlora medvetenheten om mig själv här som min kropp, och som mitt andetag – och varje gång jag förlorar min medvetenhet, att jag genast för mig själv tillbaka, och inte fortsätter att tänka, eller känna.

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utmana mig själv, och att driva mig själv till att bli mer effektiv i min applikation av att stoppa tankar, och inre upplevelser – och inte tillåta mig själv att skapa en idé av mig själv att ”jag är klar” – ”nu är jag nöjd” – utan inse, se och förstå att så länge jag inte är fullständigt tyst, stilla och stabil inom mig i varje ögonblick – då är jag inte klar utan fortfarande i min process av att stoppa sinnet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge uppmärksamhet åt tankar, och prata mina tankar, istället för att genast då jag märker att tankar kommer upp inom mig, att stoppa mig själv från att gå in i dessa tankar, och ta mig själv tillbaka till andetaget, och ta mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli lat inom mig själv, och sluta driva mig själv, sluta röra mig själv inom mig själv, genom att jag tänker att jag är nöjd, och eftersom jag känner mig själv bekväm och tillfredställd måste det betyda att jag är klar – istället för att se, inse och förstå – att så länge jag har en enda tanke inom mig, en enda upplevelse inom mig, så måste jag driva, och utmana mig själv – och föra mig själv framåt – och jag inser, ser och förstår, att om jag inte upplever det som svårt – då är det någonting jag gör fel

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att allting är bakvänt, vilket betyder att när jag upplever det som svårt, jobbigt, och utmanade att gå processen, det är då jag gör framsteg, det är då jag rör mig framåt inom mig själv, emedan om jag upplever allt som lätt, som enkelt, och utan några som helst problem – då betyder det att jag lever ut min förprogrammering och att jag inte inom mig själv står upp och säger STOPP i varje ögonblick då en tanke kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att varje gång en tanke dyker upp inom mig, att jag står upp inom mig själv och säger STOPP! Och att jag inte tillåter och accepterar mig själv att följa efter denna tanke, utan att jag istället disciplinerar mig själv att leva här – leva varje andetag i denna fysiska verklighet – och absolut inte under några omständigheter ge något andrum åt mina tankar, och inre upplevelser – utan hela tiden – och varje ögonblick röra mig själv framåt – och att hela tiden se varje ögonblick såsom en möjlighet för mig att röra mig själv framåt och effektivt stoppa mina inre upplevelser av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd att jag inte ska kunna gå igenom processen, och att jag inte ska kunna stoppa mitt sinne, i rädslan att jag inte är tillräckligt effektiv, och disciplinerad i min applikation av mig själv – istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att se, inse och förstå – att denna rädsla är värdelös, om jag inte använder den för att bli mer effektiv i min applikation av mig själv – således inser jag att allt som är inom mig som jag inte kan använda för att driva mig själv till att bli mer effektiv i att stoppa mitt sinne är värdelöst – och att jag slösar min tid med att gå sådana upplevelser någon uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min process, och hur jag går min process bli automatiserat, där jag har sagt till mig själv att ”jag är klar” och ”nu är det ingenting jag behöver göra mer, jag är bra som jag är” – istället för att se, inse och förstå, att jag i sådana uttalanden inom mig själv saboterar mig själv, och att jag slutar driva mig själv att expandera, och bli mer effektiv i min applikation av mig själv – därför slutar jag att tänka att jag är nöjd med mig själv, att jag är bra som jag är, och att jag är klar – och inser, ser och förstår – att endast när jag är fullständigt klar med denna process – och denna världen reflekterar det faktum att jag är klar med processen – är jag verkligen klar – och då kan jag vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda positivt laddade ord för att få mig själv att känna mig bra, för att få mig att inte känna mig stressad av att jag måste stoppa mitt sinne – istället för att se, inse och förstå – att positiva känslor får mig att bli apatisk, och får mig att acceptera allt som det är, för jag känner mig ju så positiv – och således inser, ser och förstår jag att det är oacceptabelt att låta mig själv fångas i ett nät av positiva upplevelser, och leva ut mitt liv i en jakt på positiva upplevelser, när verkligheten av mig själv och denna världen är att allt är helt uppåt väggarna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nöjd, och bekväm med mig själv, och slå mig själv till ro inom mig själv i att känna mig nöjd, och bekväm, istället för att se, inse och förstå – att om jag slår mig själv till ro i en känsla av att vara nöjd och bekväm med mig själv – även fast jag ännu inte är klar med min process – och även fast denna världen fortfarande ser ut och fungerar (eller inte fungerar) som den gör – så lurar jag mig själv, och jag saboterar mig själv från att effektivt gå min process

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte bli vän med obekväma, plågsamma, och jobbiga upplevelser inom mig själv, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att bli vän med och komma till ro med att känna motstånd, och att uppleva sådana handlingar, och aktioner som är bra för mig i processen, som jobbiga, och som sådana saker jag inte vill göra

jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå, att allt det som jag tycker är jobbigt, och allt det som jag absolut inte vill göra, det är det som är bra för mig att göra, och det är där jag kan expandera mig själv och göra mig själv mer effektiv

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge hän till motstånd, lathet, och trötthet, och ge upp på mig själv ifråga om att vara fysiskt intim och nära med en annan, och tänka att ”jag orkar inte” – och ”det tar för mycket tid” – istället för att komma ihåg, och vara medveten om den simpla sanningen – att det gentemot vilket jag känner ett motstånd, är det som innehåller en nyckeln för mig att öppna mig själv med – därför driver jag, och utmanar jag mig själv att söka upp och gå igenom mina motståndspunkter – och omvandla mina motståndspunkter, till punkter jag effektivt dirigerar

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå – att så fort jag upplever någonting som lätt, och så fort jag stannar kvar, och tillåter mig själv att stagnera i denna lätthet, att jag då inte rör mig själv, och jag då inte expanderar mig själv

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att mitt liv ska vara enkelt, lätt, och utan motstånd – och därför ta beslut, och leva mitt liv, i ett försök att undvika allt som är svårt, och allt som jag inte klarar direkt – istället för att se, inse och förstå – att om jag hela tiden försöker undvika det jag inte klarar direkt – då kommer jag heller aldrig att klara det – jag inser, ser och förstår att jag måste gå igenom en period av att ha problem, innan jag kan komma till en punkt inom och som mig själv av att faktiskt klara det

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som och leva som om ”motstånd inte har någonting att göra i min värld” – att tro att om man tar och går vägen med det största motståndet, att man då är korkad, eftersom man kunde tagit en väg som varit lättare – istället för att se, inse och förstå – att om jag hela tiden väljer vägen med det minsta motståndet, att jag då skapar mig själv till att inte vara lika stark och effektiv – eftersom jag inser, ser och förstår att jag växer, och blir starkare varje gång jag går igenom motstånd

jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva disciplin inom mig själv lika effektiv som jag lever disciplin utom mig själv, när jag gör mina studier – och således i varje ögonblick stå upp inom mig själv obeveklig, och rakryggad och göra det som måste göras utan att tveka, och utan att hålla tillbaka

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka innan jag pratar, och att se på ögonblick och situationer i min värld från en utgångspunkt av att tänka, och således göra mig själv, och mina beslut i min värld, en och jämlik till mina illusioner, och idéer om världen – som inte är riktiga, utan som jag skapat genom att tänka – jag inser, ser och förstår att det enda sättet att leva effektivt, och självärligt – är genom att sluta att snacka i mitt huvud på alla sätt, och ta mig själv tillbaka till andetaget i varenda ögonblick – och inte tillåta och acceptera ett enda litet avsteg inom mig själv från denna princip

jag åtar mig själv att expandera mig själv, och när jag känner mig själv bekväm inom mig själv, att utmana denna bekvämlighet, att göra någonting – och att skapa mig själv till att bli mer effektiv inom och som mig själv

jag åtar mig själv att inte skapa idéer om mig själv att jag är ”färdig” att jag är ”nöjd med mig själv” och att ”allt går bra” – och jag tar mig själv tillbaka hit till verkligheten, och jag använder varje andetag till att driva mig själv – och föra mig själv framåt – framåt – i varje ögonblick tar jag ett andetag och lever på ett sådant sätt att jag stoppar allt inre sinnessnack – jag är här

jag åtar mig själv att inte söka efter en positiv upplevelse i mitt liv, utan jag inser, ser och förstår att jag kommer bara växa, och bli en mer fulländad människa genom att möta och gå igenom negativa upplevelser – såsom att utmana mig själv att göra de saker jag känner motstånd inför, och att göra de saker jag inte känner det som att jag kan klara av så bra

jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att ett liv som är bekvämt är överskattat – ett bekvämt liv är ett liv utan utmaningar och utan självtillväxt – därför slutar jag leta efter ett bekvämt liv och jag lever istället denna utmaning som processen är för mig helt och fullt i varje ögonblick

Dag 27: Att Vänta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka, och begränsa mig själv i hur jag uttrycker, och rör mig själv, i rädslan och ångesten för att jag ska göra fel, och för att jag om jag gör fel, ska bli bestraffad – istället för att se, inse och förstå, att endast jag kan bestraffa mig själv, och endast jag kan vara i vägen för mig själv ifråga om att faktiskt leva, uttrycka mig själv och inte vara rädd för att göra misstag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att tala med andra människor, och uttrycka mig själv ovillkorligt, utan att hålla tillbaka mig själv, och utan att frukta för att jag kommer formulera mig själv på ett sätt så att andra ogillar mig, och stöter mig ifrån sig – istället för att se, inse och förstå – att denna rädsla för att uttrycka mig själv, för att expandera mig själv, och verkligen leva – är inte acceptabel att existera inom mig, eftersom den begränsar mig, och gör mig stillastående, när jag har alla möjligheter till att faktiskt röra på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva mig själv varje dag till att röra på mig själv, till att expandera mig själv, till att leva utöver det som jag definierat såsom mina begränsningar, och leva såsom att mina begränsningar är utmaningar jag har skapat till mig själv, som jag ställs inför i varje ögonblick, och där jag har en möjlighet att transcendera och gå utöver mina begräsningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att hålla kvar vid minnen, och det förflutna, och hålla kvar vid ögonblick inom mig själv där jag tycker att jag gjorde bort mig, och gjorde ett misstag – och istället för att lära av detta misstaget, och gå vidare – och träna mig själv på att inte göra om detta misstaget, att istället ge ner mig själv, fördöma mig själv och vara hård mot mig själv – istället för att se, inse och förstå att rom byggdes inte på en dag, och att jag aldrig kan nå framgång om jag inte vågar ta motgångar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa och hålla mig själv tillbaka i mitt leverne, och i min dagliga applikation av mig själv, genom att frukta att göra misstag, och frukta att gå utöver mina begränsningar, utöver det jag trott att jag tidigare inte kunde klarat – genom att i varje ögonblick inte acceptera någonting mindre av mig själv än att stå här, utan att tänka, utan att ge akt på upplevelser, utan att stå här en och jämlik såsom det fysiska – utan att vara styrd, eller kontrollerad av tankar och upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att expandera mig själv, i rädslan för att jag kommer göra misstag, och att jag i min applikation av mig själv såsom att expandera mig själv, kommer förlora mig själv, och inte veta var jag är, eller hur jag är – istället för att se, inse och förstå att denna rädslan för att förlora mig själv är totalt korkad, eftersom jag är här – och hur kan jag förlora mig själv när jag är här, och jag finns i mina fingertoppar, och tår – och i mitt andetag, jag kan omöjligt förlora mig själv, det enda jag kan förlora är de möjligheter som jag ställs inför, men som jag inte tillåter mig själv att ta i rädslan att förlora mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa och hålla mig själv tillbaka i tron att jag rör mig för fort, och att jag inte hinner med att titta på viktiga punkter, och upplevelser som kommer upp inom mig, i rädslan och ångesten att jag en dag kommer att förlora mig själv, och förlora allt det arbete jag lagt på mig själv såsom processen – istället för att se, inse och förstå, att det spelar ingen roll om jag förlorar mig själv, och får börja om från början – eftersom jag skulle gjort det utan att tveka, och gå så pass länge som det behövs för att föda mig själv såsom liv här från det fysiska

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag inte är mogen att stå, utan att jag behöver någon annan för att säga till mig att jag är mogen, för att säga till mig att jag ska röra på mig, att jag ska agera, och hur jag ska styra mig själv i denna världen – istället för att se, inse och förstå – att jag är tillräckligt mogen, när jag bestämmer mig för att vara tillräckligt mogen, och att jag slutar vänta, när jag bestämmer mig för att sluta vänta, och istället ger mig själv en riktning, och en väg att gå utefter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på en riktning, istället för att skapa en riktning här som mig själv, en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att specialisera mig själv, och ge mig själv hän till en punkt i systemet, såsom att lära mig, och behärska ett visst sorts yrke inom systemet, och placera mig själv i en position i systemet där jag har förmåga att göra en skillnad, och skapa någonting av denna världen som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bestämma mig själv för vad jag ska göra, och för hur jag ska göra det – i fruktan och ångesten att mitt beslut är felaktigt, och att jag inte vet vad det är jag gör – och att jag genom att göra det jag valt att göra, har gjort ett felaktigt beslut – istället för att se, inse och förstå att det inte finns något annat sätt att se huruvida mitt beslut är felaktigt, än att ta beslutet och se vad det leder mig, och detta hindrar mig inte från att då jag upptäcker att beslutet var felaktigt, att ändra riktning, och styra mig själv i den riktning jag finner vara mer effektiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att leva, och att frukta att stå upp i denna världen och förändra mina vanor, till att bli nya vägar vilka stöttar mig i mitt vardagliga liv att göra beslut, och att leva på ett sätt som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sakna mitt förflutna, och tänka och tycka inom mig själv, att jag upplevde mig själv i mitt förflutna mer glad, eftersom jag då kunde fokusera helhjärtat på mitt egenintresse, och inte behöva bry mig om någonting mer, eller större en bara mitt eget liv, och mina egna begär – istället för att se, inse och förstå – att det faktum att jag har ett ansvar som är större nu, än innan – behöver inte betyda att jag upplever mig själv nedtyngd, och förhindrad av mitt ansvar, jag inser, ser och förstå att jag kan leva, och hantera mitt ansvar här såsom mig själv, en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara såsom mina kompisar som jag hade förr, såsom att inte behöva bry sig om någonting mer än sig själv, och inte ha ett ansvar, eller någon som helst hänsyn till andra saker än en själv, i tron att ett sådant liv är mer avslappande, och fullgörande – istället för att se, inse och förstå att det är jag som har definierat ansvar såsom någonting negativt, som måste betyda att jag är förhindrad, och kontrollerad att leva mig själv såsom fulländning – istället för att se, inse och förstå att jag kan leva mig själv, och stå här såsom ansvar utan att detta skapar någon som helst upplevelse inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd och känna ångest inför att bli orättvist behandlad, att tro att om jag inte i varje ögonblick försvarar mig själv, och gör mig själv hörd, och begär att andra ska respektera mig, att jag då kommer bli överkörd och utnyttjad och därigenom bli orättvist behandlad, istället för att se, inse och förstå att min upplevelse av och som mig själv såsom att antingen bli orättvist, eller rättvist behandlad är en illusion, en upplevelse baserad på idéer och inte ett faktiskt uttryck av mig själv här, en och jämlik – därför stoppar jag denna idén och för mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig själv att bli bra behandlad av alla människor i min värld, att förvänta mig själv att alla människor ska vara lugna, tysta, och agera, leva på sådana sätt att jag inte upplever några emotionella reaktioner inom mig själv – istället för att se, inse och förstå – att jag inte kan ha några förväntningar på min verklighet, och att jag inte kan tillåta och acceptera mig själv att låta min upplevelse av mig själv vara styrd av hur andra uttrycker sig själva, eftersom jag då gör mig själv till en slav – därför skapar jag mig själv här såsom oberoende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska vara snälla mot mig, och vilja att andra ska ta kontakt med mig, och vilja att andra ska styra, dirigera, och skapa min värld åt mig, så att jag bara kan åka med, och inte behöva göra någonting mer än det – istället för att se, inse och förstå – att jag måste styra mig själv i min värld, att jag måste skapa mig själv i min värld, och att ingen annan kommer att göra det. Och att så länge jag väntar på någon annan att gör det för mig, så begränsar jag mig själv, och kompromissar jag mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv genom att skapa mig själv såsom väntan, vari jag väntar på att saker och ting ska hända i min värld, vari jag väntar på att någonting ska hända i värld, i tron att om jag väntar tillräckligt länge, så kommer tillslut någonting att hända, och om jag bara håller ut tillräckligt länge, och tror på denna idén inom mig själv att någonting kommer hända, så kommer någonting att hända tillslut – istället för att se, inse och förstå, att ingenting kommer hända så länge jag inte skapar och dirigerar det till att hända

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå ut och skapa mig själv ett nätverk i min värld av människor, inte från en utgångs av att jag ska få ut någonting i livet, utan från en utgångspunkt av att skapa en värld som är bäst för alla, och förbereda marken till att implementera ett jämlikt pengasystem, såsom ett system som gynnar alla människor, och inte bara fåtalet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att skapa mig själv såsom väntan, vari jag väntar på att saker och ting ska hända i min värld, vari jag väntar på att jag ska förändras, vari jag väntar på att någonting ska öppna upp sig i min värld såsom en möjlighet att göra någonting, istället för att se, inse och förstå – att jag inte kan vänta och förvänta mig att någonting ska hända i min värld, jag måste röra på mig själv, jag måste dirigera mig själv, jag måste styra mig själv och vara den drivande kraften i mitt liv om någonting ska hända

Jag åtar mig själv att inte längre frukta att uttrycka mig själv runt människor, och att inte längre hålla mig själv tillbaka, genom att tänka att jag inte kan uttrycka mig själv ovillkorligt – jag slutar att vara min egen värsta fiende, och jag tillåter mig själv att expandera och dirigera mig själv i min verklighet till att växa och bli större

Jag åtar mig själv att inte längre hoppas att saker och ting kommer ändra sig, och att min värld kommer förändras, att jag kommer förändras, och att möjligheter kommer dyka upp ur tomma intet – och jag inser, ser och förstår att det är upp till mig att förändra, det är upp till mig att skapa möjligheterna, det är upp till mig att dirigera och skapa mig själv på ett sådant sätt att jag kan göra en effektiv skillnad, därför slutar jag att vänta och börjar agera

Jag åtar mig själv att inte längre leva i fruktan för vad andra människor ska tycka om mig när jag agerar, när jag styr mig själv i min verklighet, när jag expanderar mig själv och för mig själv ut från mina rutiner, och såsom jag kommit att leva, till istället leva självdirigerat, självskapat, och i varje ögonblick ta beslut som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte längre begränsa mig själv i rädsla och ångest, utan se, inse och förstå att rädsla och ångest endast är energier, och upplevelser, och således inte riktiga, utan bara så riktiga som jag gör dem – därför slutar jag att mata dessa upplevelser, jag andas igenom dem, och jag driver mig själv igenom dem när de kommer upp inom mig, och agerar genom att göra det jag ser är bäst för mig, oavsett vad jag känner och upplever inom mig själv