Tag Archives: värde

Dag 359: Kvalité framför kvantitet

Ett skapande element av stress som jag lagt märke till är tendensen att vilja göra så mycket som möjligt, att få så många saker gjorda som bara går att få gjorda på så kort tid som möjligt – och det är någonting som för min egen del brukar komma upp inom mig på morgonen när jag går igenom min morgonrutin.

Ett exempel är att jag går upp, sätter på kaffe, gör min frukost – sedan börjar spana på klockan – och jag ser att jag inte har särskilt mycket tid kvar innan jag ska gå. Då kryper den här stressen upp inom mig, för jag hade ju planerat att jag minst skulle hinna med tre andra saker utöver att dricka kaffe och äta frukost, vad ska jag nu göra?

Problemet har alltså att göra med hur jag förväntar mig att jag ska hinna med att under en viss tidsrymd hantera en viss mängd ansvar och åtaganden – men den faktiska tiden till mitt förfogande passar inte in i min planering och samstämmer inte med mina förväntningar om vad jag borde hinna med – det i sin tur skapar stress.

Essensen av stress i det här fallet är alltså förhoppningen om att kunna hinna med mer än vad jag kan hinna med – förhoppningen om att bli färdig med mina åtaganden och sedan kunna röra mig själv till nästa del i mitt liv, till nästa ansvar, och nästa åtaganden, och få mer saker gjorda, producera mer, vara mer effektiv och spara mer tid. Men vad jag ser är att jag genom att leva på ett sådant sätt faktiskt går miste om att livet, och om min fysiska verklighet HÄR – för istället för att vara närvarande och medveten om hur min verklighet rör sig, hur jag själv mår, närvarande i de små sakerna i min värld – så springer jag igenom alltihopa i förhoppningen om att komma till nästa del så snabbt som möjligt.

En del av anledningen till varför jag gör detta är för att jag ser det som någonting positivt och värdefullt att hinna med så många saker som bara möjligt, att det i sig självt ger mig ett mervärde – men det omvända stämmer bättre. Vad som faktiskt skapar mervärde är när jag låter mig själv vara HÄR – närvarande och medveten om vad det är som jag håller på med. När jag faktiskt investerar mig själv i vad jag gör, jag ger det min fulla uppmärksamhet, det är så jag hanterar mina dagliga åtaganden och ansvar effektivt – det är på så vis jag får det resultatet jag önskar.

Därför är någonting som jag ser att jag måste träna, och framförallt under morgontimmarna, att sakta ner, att vara tillfreds med att bara hinna med att göra några få saker innan jag måste bege mig, men att då göra de få sakerna som jag hinner med, effektivt, specifikt, och med närvaro och noggrannhet. På så vis skapar jag kvalité istället för kvantitet – jag skapar substans istället för en utspädd tillvaro – jag skapar värde istället för ett skenbart värde – och framförallt – jag förhindrar stress genom att jag helt enkelt låter mig själv röra mig och arbeta med vad som är här i den utsträckning som tiden tillåter.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte under morgontimmarna och när jag går upp – att sakta ner mig själv och låta mig göra och hantera en sak i taget – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en produktivitets- och effektivitetskaraktär – där jag tror att jag skapar värde och substans i min värld genom att hinna med så många saker som möjligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det enda jag skapar är ett skenbart värde – jag skapar kvantitet istället för kvalitét

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på kvalitét istället för kvantitet – att lägga mitt fokus några få aspekter eller saker och sedan göra dessa effektivt och med fokus på att skapa så bra kvalité som möjligt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den här tendensen inom mig själv att vilja göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt är ett utflöde av den moderna idén om vad värde är – där tydligen desto fler saker man äger – desto fler saker man gör – desto mer värde skapar man – istället för att se, inse och förstå att riktigt värde och riktig substans ligger i kvalité och inte i kvantitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera fokus på kvantitet istället för kvalitét – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta den här personligheten och idén genomsyra mina handlingar – och mitt sätt att leva – där jag tror att desto mer jag gör av någonting – desto mer tid jag lägger ner på det – eller desto oftare jag gör det – eller desto fler gånger jag gör det – desto bättre blir det – istället för att se, inse och förstå att om jag inte gör någonting med närvaro – i medvetenhet – genom att vara här med vad jag gör – så är det i praktiken ingenting värt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag levt mitt liv från denna kvantitetsidé – vilket visar sig i hur jag närmar mig saker i mitt liv – t.ex. i hur jag närmar mig mina studier – där jag tänker att för att kunna producera ett effektivt studieresultat måste jag lägga ner si och så mycket tid varje dag – jag måste t.ex. studera 8 timmar om dagen – och för att kunna röra mig själv framåt i min process och skapa mig själv måste jag lägga ner en viss tid på det varje dag – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det faktiskt inte är så mycket mängden tid som spelar roll – utan istället kvalitén på den tid jag lägger ned – hur noggrann jag är – hur mån jag är om vad jag gör – hur närvarande jag är i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé att desto mer jag gör – desto mer värde skapar jag – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att under morgontimmarna driva och pressa mig själv i stress i ett försök att hinna med och klara av så mycket som möjligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns andra saker att ta i beaktande vid min rörelse i denna världen – att det finns andra variabler som avgör hur jag skapar värde och vad som är värde – och att det är någonting som går att se tydligt i kvalitén på produkter – där en produkt som skapats med mer möda och omtanke håller längre än en produkt som skapats snabbt och med minsta möjliga resursförbrukning – det är samma med mig själv och vad jag skapar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lägga fokus på att det jag gör i ögonblicket är någonting som jag gör tillfullo och med hela min kropp – med hela min närvaro – någonting som jag lägger ner hela mig själv i och som – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta det vara min utgångspunkt oavsett vad jag gör – att som jag håller på med här just nu är vad jag gör tillfullo – och att jag således inte existerar i en polariserad separation inom mig själv mellan vad jag vill och hoppas kunna göra – och vad jag håller på med just nu för tillfället

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag påbörjar min dag – och ser framför mig vad jag ska göra under dagen – att då lägga upp min tid på så vis att jag kan i tillräcklig utsträckning ta hand om de ansvar och åtaganden som jag har – och såldes inte ta på mig själv mer, eller försöka mer än vad den tiden jag har tillåter – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att det är just denna aspekten av att inte i tillräcklig utsträckning beakta den tiden jag faktiskt har – och planera mitt liv realistiskt och i enlighet med vad som är fysiskt möjligt som är en viktig del av det som skapar stress inom mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag låter mig själv röra mig naturligt med och som den tid jag har – och göra det som är framför mig – kommer jag antagligen att hinna med att göra mindre, lägga ner mindre tid på olika slags projekt – MEN – det jag gör kommer att hålla en mycket högre kvalitét – det jag gör kommer att vara någonting som jag kan vara stolt över och ta mig med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det här senare sättet att leva på – där jag lever för kvalitét – och där jag ger mig själv tillräcklig tid för att påbörja och avsluta min ansvar och åtaganden – att det är ett mycket hälsosammare och fullgörande sätt att leva på – helt enkelt för att jag fullgör mina åtaganden – och gör vad som är framför mig tillfullo och inte halvdant bara för att hinna med det

Självåtaganden

När jag märker att jag vill stressa, att jag vill forcera för att hinna med så mycket som jag bara kan, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag försöker forcera och hinna med så mycket som bara är möjligt – att jag då komprometterar alla de saker jag gör – att de punkter som jag hanterar blir av sämre kvalité och att jag inte heller är medveten och närvarande med vad det är jag håller på med – således åtar jag mig själv att när det händer – att släppa taget om att försöka få alla de där sakerna jag inbillar mig i mitt sinne gjorda – och istället fokusera på att göra några få saker som jag med säkerhet vet att jag kan göra utan att kompromettera kvalitén – och jag åtar mig själv att således omstrukturera mitt schema och min plan till att vara förenlig med denna fysiska värld och mina förutsättningar

När jag märker att jag stressar, och vill snabba på för att bli klar så snabbt som möjligt så att jag kan hinna vidare till nästa del, och nästa sak på min lista, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag går in i och motiverar mig själv utifrån denna stress, och ångesten, ja då skapar jag saker som saknar kvalité, jag skapar saker som saknar själ och substans – och således åtar jag mig själv att istället fokusera på kvalité  – att fokusera på att det jag gör verkligen har substans – att jag ger mig själv till vad jag gör – och att jag tillfullo är här och investerar mig själv i vad jag gör – och således åtar jag mig själv att göra några få saker riktigt bra – istället för att göra en mängd saker undermåligt

Dag 355: Att Skapa Mig Själv Här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en polaritet där jag å ena sidan har ett begär efter att lyckas och bli berömd, signifikant, och speciell i denna världen, och visa mig själv användbar och duglig, och å andra sidan ha en rädsla inför att inte lyckas, inte göra något meningsfullt med mitt liv, och inte skapa någonting av värde och signifikans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom denna polaritet generera och skapa energi inom mig själv i mängder

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som ångest och stress inför att jag inte skrivit min tentamen tillräckligt effektivt, och att jag därmed inte kunnat tillägna mig själv det bästa betyget, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett undertryckt, och hemligt begär, att jag ska kunna stå med mina betyg i handen, och känna mig själv fullständigt lugn och trygg, genom att jag vet att de betyg som jag skaffat mig själv kommer att kunna leda mig in i vilket yrke som jag än väljer – och därmed förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka min stabilitet och mitt värde i att lyckas i denna världen avseende karriär, avseende pengar, finanser och framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som ångest, stress och rädsla inför att inte ha kontroll över min framtid, och över att inte kunna tillskapa min framtid såsom jag föreställer mig själv att den ska utvecklas, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid denna illusoriska drömmen, om att jag ska kunna bygga upp och skapa min framtid precis i enlighet med de drömmar, fantasier, och idéer som jag frammanat inom mig själv – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den där drömmen efter den perfekta verkligheten, det perfekta livet, och att allt bara ska gå i lås, att den är illusorisk och endast existerar i och som mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en fantasi om att jag ska kunna göra vad jag vill med mitt liv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på min framtid såsom en bana på väg uppåt, såsom någonting jag eventuellt kommer att nå, där jag kommer till en position i min värld där jag äntligen kan slappna av och ge efter, där jag äntligen kan låta mig själv sjunka tillbaka i min kropp, och inte längre vara i en konstant stress, ångest, och nervositet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att denna idén om vad som ska hända och inträffa i min framtid inte är riktig – det finns inget sådant framtida slott där jag äntligen kommer att äga alla förutsättningar för att leva ett liv i ett avslappnat tillstånd – utan istället är det jag måste göra att skapa mig själv här – kreera mig själv här – och skapa den där fysiska närheten i mig själv där jag är avslappnad – tillfreds och lugn – där jag inte existerar i en konstant storm av rädslor utan där jag är stabil

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att om jag verkligen vill skapa min framtid i enlighet med de här orden, stabilitet, värde, fulländning, och frid – då är det någonting som jag måste skapa som mig själv – jag kan inte förvänta mig att något arbete, något hus, en hund, eller ett barn, eller någonting annat kan skapa detta till mig – utan jag måste göra det för och som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och träna denna förmåga att i varje andetag släppa taget om den ångest som kommer – hur riktig den än upplevs – och föra mig själv tillbaka till mitt andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den enda friheten som faktiskt finns i denna världen som jag kan skapa är den friheten jag lever inom mig själv – där jag står fri från rädsla och ångest – och där jag skapar mitt liv i enlighet med de orden jag ser att jag vill leva – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig på att leva frihet – frid – värde och fullständighet – att stå som dessa orden i och som varje andetag och således släppa taget om den där fantastiska framtiden jag ser framför mig – och som jag hoppas ska bli till en verklighet

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att de projektioner jag har mot framtiden inte är riktiga – de är illusoriska och inte en faktisk verklighet – utan tjänar endast till att dra mig bort från vad som är riktigt och faktiskt vilket är den verklighet jag existerar i och som här – det andetag jag har här med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv in i alternativa dimensioner och verkligheter – och ha mitt fokus delat där en sida av mig existerar i en förhoppning om ett visst framtida utflöde – och en annan sida av mig existerar här – i rädsla och ångest inför att inte kunna manifestera och skapa den där framtiden jag hoppas ska inträffa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att frid endast är någonting som kommer att uppstå inom mig när jag släpper taget om rädsla – och för att inte ha rädsla kan jag inte heller ha några begär – för i varje begär föds och uppstår en rädsla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra och dirigera mina begär – att omdefiniera dem till att utgöra faktiska omständigheter som är verkliga – som är praktiska – och som jag kan leva i mitt dagliga liv – och som jag således inte projicerar ut i framtiden och sedan skapar ett förhållande av brist gentemot

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig bristfällig i mitt nuvarande liv, och tänka att det är någonting som saknas, och någonting som måste tillföras för att mitt liv ska bli mer gynnsamt, trivsamt, och bekvämt, och att jag därför måste ut i framtiden, måste projicera mig själv till någon plats där ute i evigheten, där jag känner, och kan föreställa mig själv att jag har det där jag tror mig själv fattas – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att åtgärda mina brister här – att titta på mina projektioner – se vad det är de symboliserar och visar mig – och sedan ta och leva dessa orden mina projektioner visar här i varje andetag – leva dem praktiskt och fysiskt i mitt dagliga liv – och således sluta leta och söker efter någon alternativ perfekt framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig som bristfällig för att jag inte har ett arbete, inte har en anställning, och inte har någon trygg och säker inkomst – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera trygghet i förhållande till anställning, och pengar, och därför längta och projicera trygghet in i framtiden, istället för att jag omdefinierar och lever trygghet här som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva trygghet här på så vis att jag tryggt låter mig själv sjunka tillbaka i min kropp och vara stabil samt jordad – och att nära en rädsla dyker upp inom mig – att applicera detta ordet – att jag är här – jag är jordad – att oavsett i vilken situation jag hamnar står jag här med mig själv och går min process – oavsett vad som händer är jag här och för mig själv tillbaka till min kropp och vad det är jag håller på med

Jag åtar mig själv att sluta projicera delar av mig själv in i framtiden, och således åtar jag mig själv att ta tillbaka orden trygghet, värde, och fullständighet till mig själv, och leva dessa orden praktiskt och fysiskt

Således åtar jag mig själv att leva ordet värde – såsom att det värdet jag har står i förhållande till min applikation och min rörelse i min process – och hur effektivt jag applicerar mig själv och skapar ett mervärde genom att dela med mig av mig själv och min process till andra – och genom att stå som ett exempel för andra och visa att det går att ändra på sig själv

Jag åtar mig själv att leva ordet fullständighet såsom att jag i varje ögonblick övar mig på att vara fullständigt närvarande, och sluta flacka i mitt sinne, fram och tillbaka mellan alternativa verkligheter, drömmar, fantasier, och tankar – utan istället vara fullständigt här med min kropp – och förstå att detta är riktig fullständighet – detta är vad det innebär att vara komplett och färdig i en praktisk och fysisk bemärkelse

Jag åtar mig själv att släppa taget om kontroll och förhoppningar inför min framtid – och istället omfamna och gå varje ögonblick såsom det utvecklar sig självt här – och ha tillit till mig själv att jag kommer hantera och dirigera mitt liv såsom det öppnar upp sig här – effektivt och ändamålsenligt – att jag kommer att se vad som krävs och vilka lösningar som står till buds och sedan applicera dessa – således åtar jag mig själv att lita på mig själv – och att nära samt träna denna självtillit genom att i ögonblick stoppa tankar, emotioner och känslor – och föra mig själv tillbaka till min praktiska och fysiska verklighet här

Dag 337: Upplevelsen av att vara kritiserad

När jag diskuterade en punkt med familj och släktingar idag kom en stark upplevelse upp inom mig, och för att mer specifikt definiera vad det var: det var ångest, blandat med nervositet, och underlägsenhet.

Kontexten var följande: vi satt och diskuterade ett jobb som jag ska ta mig an under sommarmånaderna. Jag har sett fram emot det och varit ganska stolt över mig själv för att jag lyckades få jobbet. När vi satt och pratade kom det fram att mitt jobb kanske inte skulle bli så roligt, och inte heller särskilt bra – det upplevde jag som en attack på mig – och det som kom upp inom mig var tanken att ”de bara försöker dra mig ner för att de är avundsjuka på mig”.

Några problem som jag ser här är att jag låter definiera mig själv utifrån vad människor i min omgivning känner och tycker i fråga om vad jag gör eller inte gör i mitt liv. Om jag har ett bra jobb, och jag tror att de är imponerade, då blir jag glad, jag känner mig stolt, och upprymd, och om det motsatta händer, då känner jag mig attackerad, trängd, och orättvist behandlad. Problemet är alltså att jag låter andra säga till mig vem jag är, hur jag ska uppleva mig själv, vad jag ska göra, och vad jag inte ska göra, istället för att jag litar på mig själv, och det jag satt ut att göra för mig själv i detta livet.

Lösningen är att jag inte definierar eller ser mig själv från andras ögon, utan att jag istället ser mig själv för mig själv, och inte låter mig själv ha ett förhållande med mig själv som är baserat på vad jag tror att andra tycker om mig – utan jag måste istället leva för mig själv, och leva beslut, och röra mig själv, inte för att tillfredsställa andra, utan för att det är någonting som jag ser att jag vill involvera mig själv inom och syssla med.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt och känna mig själv attackerad, trängd, och ångestfylld när jag antar, och tror att människor ser ner på, eller inte värdesätter det jag gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och begära att människor i min omgivning ska vara positivt inställda till vad jag göra, och att de ska ’stötta mig’ och tycka att vad jag gör är bra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att motivera och röra mig själv utifrån utgångspunkten att vilja att människor i min värld ska tycka jag är duktigt och att jag gör bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt och reagera i ångest, rädsla, och nervositet när jag tror att någon är över mig, och kritiserar mig, och att detta ligger hemligt i deras ord, och inte sägs direkt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en ångest, och gå ett slags ångestfyllt självfördömande när jag tror att andra kritiserar mig, i rädslan att det är någonting som jag gör fel, och att jag personligt blir påhoppad och attackerad och att jag därför måste försvara mig själv mot dessa påhopp för att ’överleva’ – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min existens och mitt liv är hotat när människor runtomkring mig inte är vad anser är positivt inställda till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli mobbad och påhoppad av andra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt, och känna mig personligen attackerad, när jag tror att någon i min omvärld ser ner på mig, tittar på mig negativt, och inte anser att jag duger, eller att jag är så pass utvecklat och framåt i mitt liv som jag trodde mig själv vara – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att oavsett vad en annan säger och hur en annan säger detta – behöver jag inte ta det personligt – och jag behöver inte försvara mig mot vad som sägs, eller känna att jag måste hålla tillbaka mot vad som sägs och visa att ’jag minsann inte blir influerad’

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva det som om att jag är påhoppad, attackerad, och kritiserad, och att detta skadar mig, och gör mig mindre värd, när andra människor i min omvärld inte på det sättet jag hoppas, och önskar står vid mig, och stöttar mig såsom jag tänkt och tycker att de borde göra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha drömmar, idéer och definitioner i mitt sinne om hur jag tycker, och anser att människor borde vara mot mig, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fokusera på hur jag tycker att andra ska vara och uttrycka sig själva mot mig, att jag istället fokuserar på vem jag är, på hur jag uttrycker mig själv, på vad det är som kommer upp inom mig, och således inser att när jag har en upplevelse som kommer upp inom så handlar detta om mig, och ingen annan än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag har låtit definiera mitt värde och min stabilitet på huruvida jag tror att andra tycker om mig eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fokusera på vad andra gör, fråga mig själv varför jag inte låtit mig själv tycka om och acceptera mig själv ovillkorligt, och varför jag låter mig själv påverkas, och reagera på hur andra ser på vad jag gör, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv i mitt liv, och se, inse och förstå att bara om jag tillåter det, och bara om en sådan punkt existerar inom mig, kan andra påverka mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt acceptera och älska mig själv, och leva detta genom att inte tillåta och acceptera mig själv att bli ledsen, fördöma mig själv, och ta det personligt när jag tror mig själv se att någon kritiserar mig, eller hoppar på mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas igenom dessa ögonblick, att stabilisera och grunda mig själv här i min kropp, jorda mig själv i min kropp, och förstå att vad som sägs är inget personligt utan det är bara ord och att dessa ord inte kan styra eller påverka mig såtillvida jag inte tillåter det – och således åtar jag mig själv att andas igenom och låta dessa orden ovillkorligt flyta igenom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att en annan människa i min omvärld kan påverka mig, och att jag därför har en rätt att beskylla andra människor när jag upplever det som om att de inte påverkar mig på ett tillräckligt positivt och givande sätt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan inte förvänta mig eller hoppas att människor i min omvärld ska påverka mig på rätt sätt, på ett sätt som jag upplever som givande och stöttande, och att det är en illusion att tro att det ska kunna ske, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt släppa alla hopp, önskningar och begär om att människor ska påverka mig på ett positivt sätt som jag upplever som gynnande och trevligt, och jag åtar mig själv att istället stabilisera och grunda mig själv i min kropp och inte låta mig själv ta vad jag upplever och ser som kritik personligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv vara på vakt och vara alert runt andra människor från en utgångspunkt av att jag hela tiden är beredd på att något ord som jag upplever vara kritiserande ska kastas ut mot mig och att detta kritiserande ord ska skada mig eller göra mig illa, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att runtomkring andra människor existera i och som en fruktan att jag ska bli sårad, och att plötsligt och utan att jag kan förutse det ska en upplevelse dyka upp inombords som jag inte på något sätt kan kontrollera eller dirigera, och att den upplevelsen ska ta över mig, och göra att jag känner mig skit

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att andra ska vara glada för min skull, att de ska vara imponerade av mig, att de ska vara stolta över mig och gratulera mig till vad jag upplever och ser som framgångar i mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett begär inombords av att bli positivt emottagen och behandlad av andra, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas, och förvänta mig att de ord som andra uttrycker alltid och konstant ska vara positiva och att de ska få mig att känna mig positiv glad och bekväm inombords, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att själv ta ansvar för att jag skapar mig själv såsom orden positivitet och bekvämlighet och således slutar vänta på att någon annan ska ge det till mig

Självåtagande

När jag upplever en reaktion inom mig, av att jag känner mig sårad, ångestfylld, och skärrad, för att jag känner mig kritiserad av en annan, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att vad denna andra person uttrycker gentemot mig, inte handlar om mig, och att det inte är någonting personligt, och att det inte är någonting som måste påverka mig, och således åtar jag mig själv att andas och stabilisera, och jorda mig själv i min kropp – och stå orubblig inom och som mig själv och inte låta mig själv förändras eller påverkas av en annans ord

Jag åtar mig själv att acceptera och älska mig själv ovillkorligt – och leva detta praktiskt genom att oavsett vad en annan säger eller tycker om mig – att jag andas – att jag jordar mig själv här och släpper de energier som kommer upp inom mig och förstår att det som en annan uttrycker eller lever inte handlar om mig och inte definierar mig – och att jag värdesätter mig själv – jag älskar mig själv – jag accepterar mig själv och således behöver jag inte detta från någon annan

Dag 290: Mindervärdeskomplex och Gruppdynamik

Min förra blogg handlade om tillhörighet, och att vilja vara en del av någonting större, och mer än mig själv. Denna blogg fortsätter på det temat.

Idag hade jag en intressant upplevelse när jag var och lyssnade på en föreläsning. Vad som hände var att då jag kom fram till föreläsningslokalen, så var det några minuter kvar till föreläsningen skulle börja, så jag beslutade mig själv för att hitta några människor som jag kände, och kommunicera med dem. Nu, redan detta beslut är intressant att titta närmare på, för vad inom mig vad det jag baserade detta beslutet på?

Då jag kom till föreläsningslokalen roade jag mig själv med att lyssna på intervjuer på min mobil, men väl där kändes det som om jag var tvungen att ”socialisera” för att inte ”slösa bort min tid” och bara vara med mig själv. Så, det beslutet är intressant, för det tyder på att jag inte ser tid som jag spenderar med mig själv som lika värdefull som tid som jag spenderar med andra.

Varför tycker jag det kan man fråga sig?

relationshipEn sak som jag ser influerar mig till att ha denna idé om värde, är att jag under hela mitt liv blivit matad med denna övertygelse att ”relationer är bra!” – ”vänskapsförhållanden är bra!” – ”var social, och bygg upp ditt nätverk!” – och jag menar detta är vad som har präntats in i mitt huvud sedan barnsben. Det som jag inte beaktat är vilka konsekvenser en sådan har mentalitet har för mig själv: ett uppenbart utflöde av denna typ av övertygelse är ju att jag kommer att kompromissa, och förtrycka mig själv för att få andra att tycka om mig, och skapa förhållanden i min värld, vilket är någonting som jag gjort ofta, och mycket i min livstid. Flera förhållanden har jag i princip forcerat genom att förändra mig själv, göra mig till, och se till att jag kan etablera ett förhållande med den andra människan, även om jag kanske inte tycker om att vara med denna andra människa särskilt mycket.

Därför är det intressant, detta första beslut jag tog att prata, och socialisera med människor. Det var inte ett ovillkorligt beslut som jag tog i full stabilitet, utan det var en reaktion som fick mig att starta processen att börja leta efter någon lämplig situation att socialisera inom.

Nästa del av denna intressanta händelse inträffade då jag närmade mig några personer för att prata med dem. Det som var fascinerande var hur jag upplevde det som om att de sköt bort mig, och avvisade mig, och alltså som jag kände det ”inte ville ha mig i närheten” – detta gjorde så att några reaktioner kom upp inom mig av att känna mig själv övergiven, underlägsen, och mindervärdig.

Så, nedan kommer jag att behandla hela denna situation, och de reaktioner som öppnat upp sig i och med denna, genom att applicera självförlåtelse, samt sedan etablera effektiva självåtaganden, så att jag kan korrigera denna punkt och inte längre leva i ett sökande för att andra ska ge mig värde och uppmärksamhet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att besluta att prata med, och närma mig själv människor i min omgivning från en utgångspunkt av att jag är värdelös, och underlägsen, och att jag måste ha en annans erkännande, och en annans uttalade stöd för att känna mig själv någorlunda stabil, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, förtrycka mig själv, och agera på ett sätt som inte gynnar mig såsom liv, som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att den tid jag spenderar med mig själv genom att vara ensam, är mindre värdefull än den tid jag spenderar med andra människor, och i detta förlåter jag mig själv mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha denna självmissbrukande ideologin existerande inom mig, där jag definierar mig själv som värdelös såtillvida jag inte med säkerhet kan säga att människor i min omvärld ger mig uppmärksamhet, ser mig, och erkänner mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att längta efter och skapa ett begär efter att få bli omtyckt och älskad av exakt alla, och att tro att det är ett personligt hot mot mig, och att någonting är fel med mig, så fort det verkar som om inte alla människor i min omvärld tycker om mig, och gillar att spendera tid med mig, och vara i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min stabilitet utgörs av att jag har en positiv känsla inom mig själv, av att jag känner det som om att människor i min omvärld känner till mig, tycker om mig, och uppskattar mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, förtrycka min egen stabilitet såsom min närvaro här med och som min mänskliga fysiska kropp; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse punkten om jämlikhet, att se, inse, och förstå att hierarki är en illusion och att ingen människa är mer, eller mindre än en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av en önskan av att få bli accepterad av människor som jag upplever, och tror är i en högre nivå, på den illusoriska hierarki som jag skapat i mitt huvud, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna punkt som existerar i mitt huvud är just en sådan mental punkt som inte existerar i denna faktiska verklighet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att dedicera, och hänge mig själv åt ett sökande efter acceptans från människor som jag tror är bättre än mig, istället för att jag accepterar mig själv, och inser att sökandet har aldrig varit nödvändigt, och det kommer aldrig att bli, eller vara nödvändigt, för allt jag behöver är mig själv HÄR – allt som krävs är att jag accepterar mig själv, och att jag ger till mig själv såsom jag vill få; och att jag stabiliserar mig själv i denna insikt om att det finns ingen hierarki – det finns inget socialt mål att uppnå – detta är illusioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av mig själv av att jag är som ett tomt glas som måste fyllas på med andras uppmärksamhet, och om jag inte är full, då är det någonting fel på mig som genast måste åtgärdas för att jag inte ska försvinna, för att jag inte ska bli helt värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hedra mig själv, och att leva integritet på sådant sätt att jag inte låter mig själv säljas ut till mitt sinne, att bestämma vem jag är, och hur jag ska uppleva mig själv, utan att jag istället tar beslut om vem jag är, och hur jag ska uppleva mig själv, och vad jag ska göra under min dag, och att jag i och inom detta inte låter mig själv bli kontrollerad, och styrd av sinnet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig mindervärdig i förhållande till andra människor, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte våga uttrycka mig själv spontant, och bekvämt runt andra, och att inte våga vara mig själv, och ta plats på ett naturligt och avspänt sätt, genom att helt enkelt låta mig själv vara mig själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på en upplevelse av mindervärdighet såsom en ryggsäck fylld med sten, som jag släpar omkring på överallt, istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att släppa denna stenen, att stå upp inom mig själv, och att hänge mig själv till att värdesätta mig själv, och vara stabil i och som mitt värde som mig själv, och inte basera mitt värde som mig själv på någon punkt som är separation från mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag har en slags naturlig position av att vara mindervärdig i förhållande till andra människor, och tro att detta är någonting som ”bara är som det är” – och som ”jag inte kan göra någonting åt” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta denna utgångspunkt, och att i detta låta mig själv leva utan att känna, och bete, och röra mig själv i min värld, som om att jag är mindervärdig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv, och att hänge mig själv till att leva tillfullo som mig själv i varje ögonblick, varken mer, eller mindre, varken överlägsen, eller mindervärdig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag har ett värde att hämta hos andra människor, och att jag kan få del av detta värde som jag tror är hos andra människor, om jag kämpar tillräckligt hårt, om jag försöker driva mig själv tillräckligt mycket, att nå någon slags acceptans, och familjaritet med andra människor, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ignorera, och glömma bort MIG SJÄLV här, och att förstå att värdet som jag söker, stabiliteten, och tryggheten jag söker kommer jag inte kunna hitta utanför mig själv, utan är någonting som jag måste etablera, och skapa som mig själv här, i enhet och jämlikhet, och leva som mig själv, och som endast kommer vara ”på riktigt” när jag inte låter mig själv definiera mig själv utifrån en punkt utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag är utgångspunkten för alla förhållanden, och relationer i min värld, och således om jag inte stabil, effektiv, och självuppriktig i mitt uttryck, så kommer mina relationer, och förhållanden i min värld att spegla tillbaka till mig själv detta faktum om mig själv, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att etablera en stabilitet i och som mig själv, och att interagera med människor i min omvärld utifrån en utgångspunkt av och som stabilitet, där jag är den dirigerande principen, och där jag inte skapar förhållanden för att få en upplevelse, eller för att få uppleva mig själv som värdefull, utan där jag istället lever, och står som värde, och erkänner mitt värde såsom jämlikt med alla andra människor i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa de tankar som kommer upp inom mig, där jag tänker att jag borde vara mer interaktiv, och social för att få en upplevelse av att känna mig själv värdefull; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv på att träna att vara stabil, och att interagera med människor från en utgångspunkt av att jag är dirigerande, och att jag står stabil, och att mitt uttryck, och mitt beteende är detsamma oavsett om jag är med mig själv ensam, eller om jag är bland andra människor; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, och acceptera det faktum att jag är ensam, och att det är fullt normalt att vara ensam, att det inte är någonting dåligt att vara ensam, och inte är någonting som jag måste konfrontera, och försöka motverka

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm, och tillfreds med mig själv när jag är ensam, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver känna det som om att någonting är fel med mig för att jag är ensam; jag menar, alla människor är ensamma inom sig själva, och detta är någonting naturligt, och även fast vi är bland andra människor, även fast vi kommer tillsammans och interagerar i grupper, så är vi i grund och botten alltid ensamma; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm i min ensamhet – och att således skapa förhållanden, och interagera socialt med andra människor utifrån en utgångspunkt av att helt enkelt dela med mig av mig själv, och lära känna andra människor, och inte för att känna mig själv mindre ensam

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och se ner på ensamhet såsom någonting som måste bekämpas, och förintas, och som någonting som jag inte kan tillåta inom mig själv, för tydligen är det bara fel att vara ensam; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att de tankar som kommer upp inom mig, som antyder att det är någonting fel att vara ensam, och att det är någonting jag konstant måste motverka, och försöka förhindra i min värld, att dessa tankar inte är någonting som jag lita på, och ge någon slags värde, eftersom dessa tankar helt enkelt inte ger en korrekt bild av verkligheten, eftersom ensamhet är någonting naturligt, normalt, och inte som behöver, eller ska förhindras, eller bekämpas – det är helt enkelt bara vad det är

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att vara bekväm med mig själv i och som min ensamhet, och att låta mig själv andas, och vara med mig själv, och acceptera min ensamhet, och sluta vara i konflikt med, och försöka bekämpa min ensamhet, och när jag märker att jag tänker, eller tycker att jag är för ensam, och måste göra någonting åt detta för att bli mindre ensam, då stoppar jag mig själv, och jag andas, och jag åtar mig själv att vara bekväm, lugn, och tillfreds i min ensamhet, i och som insikten av att det är någonting normalt att vara ensam

När jag märker att jag vill söka kontakt med andra människor utifrån en utgångspunkt av att försöka bli mer värd, och försöka skapa någonting slags högre värde inom mig själv än vad jag tycker jag har, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte etablera något riktigt, och substantiellt värde genom att bli erkänd, och accepterad av andra människor, utan det enda sättet att skapa en faktisk stabilitet, och tillfredsställelse inom och som mig själv, är genom att acceptera mig själv; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, och att stabilisera mig själv inom mig själv, i och som ensamhet, i och som förståelsen av att jag är ensam, och att det inte är någonting fel med det

När jag märker att jag upplever mig själv avvisad, mindervärdig, och underlägsen människor i min värld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att denna upplevelse av att känna mig mindervärdig, och sämre än, det är inte en faktiskt fysisk, och riktig upplevelse, utan en mental skapelse som endast existerar inom mig, och som jag alltså kan ändra, kan förändra, och kan styra på ett sådant sätt att jag inte längre behöver känna mig själv på något sätt mindre, eller sämre än andra; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, och låta mig själv vara stabil, densamma oavsett var jag är, eller med vem jag är, och inse att mitt värde av och som mig själv är någonting som jag skapar, och när, och ingenting som kan ges till mig av en annan

Enhanced by Zemanta

Dag 245: Kroppen Min – Raka Fötter (Del 32)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag inte gillar att mina fötter pekar utåt – istället för att vara naturligt riktade rakt framåt

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och definiera mina fötter såsom att inte vara acceptabla, och godkännbara när de inte riktar sig rakt framåt, utan istället spretar ut litet mot sidorna – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i en idé om hur mina fötter borde se ut – och tro att om mina fötter inte ser ut som den idén som existerar i mitt huvud säger att mina fötter ska se ut – att det då är någonting fel med mina fötter

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utan någon som helst tvekan lita på rösterna i mitt huvud, och lita på en idé, och en känsla som kommer upp inom mig – som antyder att någonting är fel med mina fötter, och på det sättet mina fötter ser ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ANDAS – och att föra mig själv tillbaka hit – och se, inse, och förstå att jag kan inte på något sätt lita på den rösten som kommer upp i mitt huvud, och tro att den rösten är jag – och vill mig väl – för det finns absolut ingenting som tyder på det – istället är rösten helt automatiserad och kommer upp inom mig utan min inblandning

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli hjärntvättad till att automatiskt fördöma min kropp när jag tittar mig själv i spegeln, och då i förhållande till mina fötter – tänka att mina fötter inte ser tillräckligt raka ut i jämförelse med min idé i mitt huvud om hur fötter borde se ut; och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas för, och fördöma mig själv för att jag har denna typ av tankar mot min kropp – och tänka att jag p.g.a. detta är ytlig, och utseendefixerad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att identifiera, och definiera mig själv i förhållande till min utseendefixeringstankar – istället för att se, inse, och förstå att det är ett automatiserat program – någonting som inte har någonting att göra med mig utan som är helt utom min kontroll – d.v.s. tills jag tar tillbaka min kontroll vilket jag gör nu – genom att applicera denna självförlåtelsen; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta fördöma mig själv för min utseendefixeringstendens – och istället lära mig hur denna fungerar och därmed kunna stoppa denna acceptans inom mig

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera att utseende är hur jag ska värdesätta mig själv, och andra människor – och att det är genom bilder i mitt huvud som jag bestämmer hur andra är, och vad deras styrkor, och svagheter är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta denna utgångspunkt – och i detta se att det finns mer till livet, mer till mig själv, mer till denna fysiska existens här – än bilder – och att bilder inte på något sätt kan beskriva, och visa helheten av vad som är här – eftersom det är en fysisk, materiell, och sensationell upplevelse – alltså ingenting som kräver en bild för att förstås; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och kontrollerad av bilder – istället för att se vad som är här bortom bilderna som möter mitt öga – och förstå att det finns mer än vad jag tror och att för att se detta mer måste jag släppa taget om min tendens att fixera vid utseende – och vid bilder

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gräva in mig själv i en grav – och isolera mig själv inom mig själv i en karaktär av att vara utseendefixerad – genom att tro, och tänka att utseende är allt som betyder någonting, och att utseende är allt som är av vikt, och värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vidga mitt sätt att se på värld, och att vidga min förståelse av världen – och att se att utseende är inte allt – utseende är faktiskt irrelevant och har ingenting att göra med att leva – med att uttrycka mig själv – och med att acceptera, och älska mig själv – utseende är någonting genetiskt som har inprogrammerats genom kroppens DNA och har ingenting att göra med MIG som en levande varelse av kött och blod – som en individ vars existens inte är förutbestämd av det som har varit; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till hur jag ser ut – och istället etablera mig själv här i och som stabiliteten av varje andetag – där ingenting annat existerar än detta andetag – och detta ögonblick – här

Självåtaganden

1. När jag märker att jag fördömer, och definierar mina fötter såsom att inte vara acceptabla, och godkännbara när de inte riktar sig rakt framåt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att mina fötters riktning är irrelevant så länge de fungerar effektivt – jag menar – jag har sjukt mycket viktigare saker att göra på denna jorden under denna kort tid jag kommer vara här än att oroa mig själv över mina fötters riktning – så; jag åtar mig själv att sluta bry mig själv om irrelevanta saker som mina fötters riktning och istället fokusera på vad som är viktigt, och vad som måste göras på denna jorden för att skapa en värld som är bäst för alla – på alla sätt och vis

2. När jag märker att jag utan tvekan litar på en röst i mitt huvud som säger att mina fötter inte är tillräckligt raka, och inte tillräckligt snygga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna rösten är inte JAG det är en automatiserad del av mig själv som jag inte har skapat i medvetenhet – och som nu springer omkring inom mig utan någon slags riktning, eller styrning; således åtar jag mig själv att dirigera denna punkten inom mig själv – att inte lita på vad som kommer upp inom mig utan istället stoppa punkten – och endast lita på sådant som jag har skapat – som jag har utvecklat inom mig själv i medvetenhet och förståelse om vad det är jag gör

3. När jag märker att jag automatiskt fördömer min kropp då jag tittar mig själv i spegeln, och att jag har antingen en positiv eller negativ upplevelse – för båda upplevelser är fördömanden; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min upplevelse har ingenting att göra med hur min kropp ser ut – min spegelbild är faktiskt inte vad jag reagerar på – utan min idé om min spegelbild, mina förutfattande meningar om hur jag borde, eller inte borde se ut – således åtar jag mig själv att sluta titta på min kropp utifrån en utgångspunkt av att ha en idé om hur jag borde se ut – och jag åtar mig själv att istället se mig själv HÄR utan en upplevelse – se min kropp här utan någonting mer eller mindre än min kropp – alltså bara titta på, och observera min kropp utan någon reaktion

4. När jag märker att jag ser mig själv, andra människor, och denna världen utifrån bilder – att jag värdesätter vad som är här utifrån färg, form, utseende, dimensioner, mått, och bildliga egenskaper – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag genom att se värden utifrån denna utgångspunkt av bilder – och endast titta på saker såsom att vara en fin bild, eller en ful bild – att jag begränsar mig själv, och min intimitet, mitt förhållande med denna världen – och att jag låter mig själv inte lära känna, förstå, och vara intim med vad som är här – eftersom allt jag ser är en bild, och inte den faktiska manifestationen av ett visst uttryck, av en viss punkt som är framför mig, och som delar mitt ögonblick med mig; således åtar jag mig själv att se bortom bilderna – att se bortom mitt första intryck – och istället se vad som är bakom bilderna – såsom livskraften som är inom vart ting – och som finns runtomkring mig såsom denna levande världen jag befinner mig i – men som jag aldrig tillåtit mig själv att uppskatta, eller se – eftersom jag varit för upptagen med att definiera, och se denna världen utifrån bilder

5. När jag märker att jag lever utifrån en utgångspunkt, tänker utifrån en utgångspunkt – att utseende är allt som betyder någonting, och att utseende är det viktigaste som existerar i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att utseende är något som jag indoktrinerats till att värdesätta bortom allt annat – och att jag gjort detta bl.a. därför att det i människans konsumeristiska system ses som någonting ofattbart viktigt – såsom det allra viktigaste – men om man tittar på punkten i sunt förnuft går det att se att utseende inte är viktigt – det är endast ett slags kulturell hjärntvätt som inte har någon betydelse i fråga om vem man är som människa – i fråga om vad det är man hänger sitt liv till, och gör med den tiden man har här på jorden – alltså egentligen en fullständigt irrelevant punkt; således åtar jag mig själv att se att det finns MYCKET MER VIKTIGARE SAKER i detta livet än utseende – jag menar utseende är i grund och botten irrelevant, men har blivit till viss del relevant för ens överlevnad i detta system genom att människor värderar utseende som någonting värdefullt – men i sin renaste form är utseende inte en punkt som influerar ens förmåga att leva i, och uttrycka sig själv i denna världen

Enhanced by Zemanta

Dag 215: Kroppen Min – Hårbortfall (Del 2)

Idag ska jag applicera självförlåtelse, samt självåtaganden på punkten 1) fruktan att förlora mitt hår – i rädslan för att jag då kommer att se gammal ut. Tidigare har jag gjort en lista med alla de punkter jag upplever gentemot min kropp – och det är denna lista jag kommer att gå utifrån när jag nu ska arbeta med och korrigera min upplevelse av min kropp.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att tappa mitt hår, i rädslan för att jag då kommer att se gammal ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv efter hur jag ser ut, och göra mig själv beroende av att andra människor ska vara på ett speciellt sätt mot mig – och tycka om mig – och reagera positivt på min bildpresentation – eftersom jag har mycket hår på mitt huvud

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån mitt hår – och tänka att – ”jag är den där personen med det blonda och långa håret – och människor tycker att jag ser snygg ut p.g.a. mitt hår” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas och föra mig själv tillbaka hit – och se att jag är inte begränsad av huruvida jag har hår eller inte – och jag behöver inte skapa en upplevelse inom och som mig själv utifrån huruvida jag har hår eller inte – hår är endast något som växer på min kropp – men det definierar inte mig

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta hår definiera vem jag är – och hur jag upplever mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en rädsla för att jag ska förlora mitt hår – i rädslan att jag då inte kommer vara lika sexuellt attraktiv, och omtyckt av människor i min värld – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av att vilja vara omtyckt av människor i min värld – och göra ett ”gott intryck” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva utan rädsla för vad andra tycker om mig – och utan något begär av att få se ut på ett visst sätt

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag inte kommer vara lika mycket värd – om jag förlorar mitt hår – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt egenvärde utifrån huruvida jag har hår eller inte – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva ovillkorligt här – och värdesätta mig själv som ovärderlig – hur jag än ser ut – och vad som än händer med mig eller min kropp – för jag förstår att värde är något som jag ger till mig själv – och inte något som jag får på grund av hur mitt hår ser ut

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka när jag är bland andra människor, och inte våga uttrycka mig själv – i tron att på grund av att mitt hår inte ser ”perfekt” ut – så är jag inte lika mycket värd som andra människor och jag förtjänar därför inte att uttrycka mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en mental illusion – och alltså finns det inget som håller mig tillbaka från att uttrycka mig själv ovillkorligt – utan rädsla – ångest – eller fruktan – bara helt naturligt och bekvämt här med mig själv

Självåtaganden

1. När jag märker att jag upplever, och medverkar i och som rädslan för att tappa mitt hår, i rädslan för att jag då kommer att se gammal ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – mitt hår bestämmer inte vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv – utan det gör jag – således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka och sluta vara en slav till denna begränsande och irrationella rädslan

2. När jag märker att inom mig själv definierar mig själv utifrån mitt hår – genom att tänka ”jag är den där personen med det blonda och långa håret – och människor tycker att jag ser snygg ut p.g.a. mitt hår” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är inte den där personen som mina tankar påstår att jag är – jag är här – och inte något som kan definieras och placeras in i en specifik definitionslåda – jag är obegränsad och vad jag bestämmer mig själv för att vara – och således kan jag inte hållas tillbaka av definitioner, och mentala idéer som är projicerade på denna fysiska verklighet – således åtar jag mig själv att leva här i varje andetag – och sluta begränsa mig själv genom att ge mig själv irrationella och tråkiga, dumma, självdefinitioner – som inte tjänar någonting annat än att begränsa mig – jag åtar mig själv att leva mig själv utan begränsningar – genom att vara här i varje andetag tillfullo – och utan att hålla mig själv fast vid någon idé om ”vem jag är” – jag är här

3. När jag märker att jag låter hår definiera vem jag är, och hur jag upplever mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att rädslan för att förlora mitt hår härstammar i grund och botten från en rädsla att förlora den socialhierarkiska tävlingen som medverkat i inom mig själv – och således är jag egentligen rädd för att bli bortglömd, och ensam – och inte rädd för att tappa mitt hår – således åtar jag mig själv att låta mig förlora i denna socialhierarkiska tävlingen – och istället fokusera på mig själv – och att föda – skapa – och kreera mig själv som liv

4. När jag märker att jag medverkar i och som en tanke, och idé att jag inte kommer vara lika mycket värd om jag förlorar mitt hår – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mitt värde bestäms inte efter hur mitt hår ser ut – utan mitt värde ger jag mig själv – och jag skapar mig själv som egenvärde utifrån vad jag accepterar mig själv att stå i enhet och jämlikhet med – således åtar jag mig själv att leva självrespekt, och integritet – och således manifestera och skapa mig själv som egenvärde här

5. När jag märker att jag håller mig själv tillbaka bland människor, eftersom jag är orolig för att jag inte ser tillräckligt snygg ut, och för att mitt hår inte är tillräckligt vackert – och att jag därför inte är god nog att uttrycka mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – mitt utseende är ingenting som kan styra hur jag upplever mig själv om jag inte tillåter det – och därför är den viktiga frågan att ställa mig själv – hur slutar jag tillåta mitt utseende att bestämma vem jag är? Svaret är – genom att jag bestämmer mig för att så inte ska vara fallet – således åtar jag mig själv att när denna upplevelsen dyker upp inom mig – att bestämma mig själv för att jag inte ska vara kontrollerad – styrd – och en slav till mitt utseende – utan att jag uttrycker mig själv ovillkorligt och inte låter mig själv vara en slav till irrationella och dumma tankar som kommer upp i mitt sinne

Enhanced by Zemanta

Dag 186: Utseende och Egenvärde

Självskriverier

Jag fortsätter med utseendekaraktären – och hur jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och skapa min upplevelse av mig själv i förhållande till hur jag ser mig själv i spegeln.

Ett par gånger under min uppväxt har jag fått höra att jag varit vacker, söt, eller snygg – och varje gång har detta haft en mycket stor effekt på mig. Jag har upplevt mig själv väldigt positiv, glad, och känt mig allmänt accepterad – och upphöjd. Men min primära upplevelse av mig själv under mina uppväxt år har varit att jag inte känt mig tillräckligt snygg, eller söt – och som om att jag alltid saknade någonting i fråga om mitt utseende. Och detta har lett mig till att känna mig självmedveten och obekväm runtomkring människor, och framförallt runtomkring kvinnor.

Ett exempel på hur denna upplevelse kunde te sig, och hur levde ut denna upplevelse är att när jag var liten – och gick på en fest – så upplevde jag mig själv då jag gick in på denna fest, och träffade de människorna som var där – självmedveten, och osäker – och som om alla titta på mig och tyckte att jag inte såg tillräcklig ut. Alltid var det någonting jag var orolig för – antingen såg jag för ung ut, för spinkig, för tjock, eller var det någonting med mina kläder – men alltid och oavsett var jag var så var det alltid någonting som jag tyckte var fel med mitt utseende, och som gjorde att jag inte riktigt kunde koppla av och bara vara mig själv.

Jag märker fortfarande hur jag i mitt beteende har en tendens att leta efter misstag, och rätta till små saker i hur mina kläder sitter. Det är sådana småsaker som bara jag lägger märke till, men om jag ställer mig själv och tittar på mig i spegeln så kommer jag genast att leta upp och korrigera sådana saker – och tycka att det är mycket viktigt att en sådan punkt är korrigerad. Det kan t.ex. röra sig om att mina jeans inte ligger över mina skor utan istället innanför – eller att min jacka inte är knäppt, och stängd på rätt sätt.

Det blir alltså denna punkten jag arbetar med idag – och målet är för mig att bli fullständigt bekväm och tillfreds med min kropp och sluta oroa mig själv för hur andra ser mig, och sluta känna mig självmedveten, och nervös för att mina kläder inte sitter på rätt sätt på min kropp.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som om att någonting hela tiden är fel med mitt utseende, och som om att någonting inte är som det ska vara – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är runtomkring människor – att hela tiden oroa mig själv, och känna mig nervös inför att jag inte ska bli accepterat för hur jag ser ut – utan att jag ska bli retad, och mobbad för mitt utseende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli självmedveten i fråga om hur jag ser ut, och bli orolig, och nervös för att någon tycker jag ser ful, och äcklig ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att få bli sedd som sexuellt attraktiv – och ha människor att tycka att jag ifråga om utseende är positiv – och är ett utmärkt exempel på hur man ”borde” se ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka erkännande, och bekräftelse från andra att jag ser bra ut, och att mitt utseende är acceptabelt – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast känna mig bekväm med mig själv, lugn, och tillfreds när jag vet att andra människor tycker jag ser bra ut eftersom de har sagt det till mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv ovillkorligt och låta mig själv leva – och uttrycka mig själv – utan att behöva ha andras erkännande och bekräftelse att jag ser tillräckligt bra ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag närmar mig en grupp människor, och när jag är bland människor – att ha en liten subtil men konstant upplevelse inom mig själv av att känna mig uttittad och nervös inför hur andra ser mig, och min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera min kropp, och inte vara bekväm med min kropp – och att inte tillåta och acceptera mig själv att älska och uppskatta min kropp ovillkorligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om någon säger att någonting med min kropp är fult, eller konstigt – att detta då är en personlig attack mot mig, och någonting som jag måste känna mig dålig över – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – nej – jag behöver inte känna mig själv personligt attackerad, eller hatad, eller illa omtyckt – och jag behöver inte bli självmedveten ifråga om hur min kropp ser ut – utan jag kan helt enkelt acceptera mig själv och inte ta andras ord personligt på något sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta efter min mamma – och tänka att det är otroligt viktigt vilken slags kropp jag har – och att det är viktigt att jag ”ser bra ut” i förhållande till standarder som är skapade i samhället om hur en kropp ska se ut för att ”se bra ut” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta denna punkten, och att tillåta och acceptera mig själv att leva, och uttrycka mig själv utan att vara beroende av att min kropp ska se ut på ett visst sätt – och att se att jag är fullt förmögen att leva och uttrycka mig själv oavsett hur jag ser ut – och att utseendet faktiskt inte spelar så stor roll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begå misstaget att tro att hur jag ser ut definierar vem jag är – och definierar min upplevelse av och som mig själv – istället för att se, inse och förstå att hur jag ser ut – är endast – hur jag ser ut – och ingenting mer än så – alla människor har ett utseende och mer än så är det inte med det – utseende är en fysisk punkt av hur kroppen är formad men inget mer än så – att koppla upplevelser, emotioner, åsikter, och tankar till kroppens utseende är att skapa en lögn – för kroppen i sig självt har inga sådana egenskaper utan är bara sig själv såsom en kropp här

Självåtagande

När jag märker att jag känner det som om någonting är fel med mitt utseende – och jag oroar mig själv inför hur andra ser mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att oroa sig för – för oavsett hur andra ser mig kan inte detta influera mig om jag inte tillåter det – och således tillåter jag helt enkelt inte mig själv att bli influerad; således åtar jag mig själv att sluta bli influerad av andra och istället vara bekväm med mig själv här

När jag märker att jag upplever mig själv självmedveten, nervös, och obekväm inför att någon kommer se mig som ful, eller äcklig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – bara jag kan ge mig själv tillstånd att leva och vara bekväm med mig själv och att ingen annan kan göra detta för mig – inte ens mitt utseende; således åtar jag mig själv att skita i hur jag ser och uttrycka mig själv utan hämningar, utan begränsningar, och utan någon nervositet

När jag märker att jag söker erkännande och bekräftelse från andra att jag ser bra ut, och att mitt utseende är acceptabelt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte bli accepterad, och få erkännande för hur jag ser ut för att kunna acceptera mig själv här – vara tillfreds med mig själv – och helt enkelt vara lugn och bekväm i min egen kropp; således åtar jag mig själv att sluta söka efter erkännande och istället vara bekväm med mig själv här – i och med min kropp här i varje andetag

När jag närmar mig själv människor, och märker att jag har denna lilla subtila emotionen inom mig av att jag inte är riktigt bekväm med min kropp – och med mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är ett beslut att vara bekväm med mig själv som jag bara kan leva i varje andetag – genom att ta ett andetag in – och andas ut – och i detta låta mig själv slappna av och sjunka tillbaka i min kropp – och verkligen ge mig själv ett ögonblick av att vara fullständigt här; således åtar jag mig själv att jag mig själv ett ögonblick av att vara fullständigt här och avslappnad – genom att andas effektivt – slappna av och föra mig själv tillbaka hit

När jag märker att jag känner, och upplever det som en personlig attack mot mig – och att jag känner mig sårad, och ledsen – när någon säger att min kropp ser konstig, ful, eller äcklig ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår – att om någon säger någonting om min kropp så är det aldrig personligt – utan alla ser endast sig själva och sina egna självfördömanden – och kroppsliga osäkerheter; således åtar jag mig själv att sluta ta saker och ting personligt och istället fokusera mig själv på att stabilisera mig själv här i och som min kropp

När jag märker att jag känner och upplever det som om att det är otroligt viktigt vad slags kropp jag har, och hur jag ser ut – och att jag ser ut precis såsom samhället definierar att en perfekt och snygg kropp ska se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är inte viktigt hur jag ser ut – utan vad som är viktigt är vem jag är, och hur jag existerar inom och som mig själv – och varför jag lever – varför jag rör mig själv – vad som motiverar och styr mitt liv; således åtar jag mig själv att leva på ett sätt som är bäst för mig – och bäst för alla – och göra detta istället för utseende mitt primära fokus i livet

När jag märker att jag tänker, och tror att hur jag ser ut definierar vem jag är – och hur jag upplever mig själv inom mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är jag som definierar mig själv – det är jag som beslutar hur jag upplever mig själv och inte mitt utseende; således åtar jag mig själv att besluta mig själv för att acceptera mig själv – acceptera min kropp – acceptera mitt utseende – och vara bekväm med och som mig själv i och som min mänskliga fysiska kropp

Dag 148: Sluta Söka Efter Någonting Mer

Självskriverier

Idag vill jag skriva om ett specifikt skratt som jag upplevde i en viss situation. Det hände sig som så att jag var i skolan, och jag tillsammans med en del av mina klasskamrater satt och löste ett problem. Jag delade med mig av en idé på en av lösningarna. Och ingen verkade riktigt lyssna. Sedan frågade en av mina klasskamrater vad klockan var, och jag kände det som att jag blivit ignorerad, och dumförklarad. Fysiskt upplevde jag mig själv obekväm och jag hävde mig ur ett litet skratt.

Samtidigt som detta hände var jag även lite smått obekväm inför att andra kanske skulle se hur jag upplevde mig själv och på grund av det tycka att jag var svag, och emotionellt underutvecklad.

Direkt när detta hände tänkte jag genast att den reaktion jag hade måste ha uppkommit p.g.a. att jag ville ha en annans uppmärksamhet, och att jag vill ha en viss sorts respons från mina klasskamrater, och att när jag inte fick den respons jag önskade så reagerade jag genom att känna mig själv obekväm. Men i detta ögonblick var det inte så – utan jag reagerade istället på att jag kände det som att jag inte blev tagen på allvar, och att jag kände mig berövad min värdighet.

Detta visar på två saker – 1) att vilja bli tagen på allvar är i själva verket självbegränsning, eftersom om man är rädd för att vara dum då säger man inte allt man vill säga, och uttrycker sig själv inte ovillkorligt 2) att ha värdighet som är baserad på vad jag tror att andra tycker om mig är också begränsande, eftersom jag blir helt beroende av vad andra känner och tycker i fråga om hur jag ska uttrycka och uppleva mig själv som värdighet.

Nedan ska jag därför ta och arbeta med dessa punkter – och korrigera min upplevelse av mig själv så att om samma situation upprepar sig jag då kan stå stabil och utan någon reaktion.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att andra människor ska ta mig på allvar – och se mig som en respektful, och värdig människa; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja och önska att människor ska få en viss bild av mig, och uppleva mig på ett visst specifikt sätt – i tron att om andra inte ser mig så som jag vill att andra ska se mig – att jag då förlorar min värdighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera värdighet i separation från mig själv – genom att tänka att värdighet är någonting jag får från andra människor genom att andra verkar respektera mig, tycka om mig, och se det jag säger såsom att vara korrekt, och användbart; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i hur jag uttrycker mig själv – hur jag talar – och interagerar med andra – genom att ständigt vara nervös, och ångestfylld inför hur jag ska bete mig inför andra så att de ska tycka att jag är intelligent, och att jag har bra, och användbara saker att komma med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån hur jag tror och misstänker att andra människor ser mig, och t.ex. se mig själv som värdelös, utan värdighet, och utan respekt – när andra människor inte verkar tycka om vad jag säger, eller ignorerar mig, och inte lyssnar på mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tala och uttrycka mig själv HÄR – en och jämlik – och inte hålla kvar vidd något hopp, eller något värde vid hur jag vill, och önskar att andra ska se mig; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att gå EN-SAM i detta livet – alltså vara EN och SAMMA – och inte leva mitt liv utifrån ett begär att bli accepterad och omtyckt av andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att känna mig älskad av andra, och att känna det som att andra människor tar mig på allvar – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är för att jag ännu inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv på allvar – och att älska mig själv – och att leva detta praktiskt genom att tillåta och acceptera mig själv att göra något mer av mitt liv än bara gå omkring och försöka uppfylla begär, och framkalla känslomässiga och positiva reaktioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor, att existera i och som en upplevelse av att känna mig konstant nedvärderad, förolämpad, och mindervärdig – och uppleva det som om jag hela tiden är i en kamp om att försöka ta tillbaka mitt värde, och ta tillbaka mig själv – genom att få andra att tycka om mig, och att se på mig med gillande ögon; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera och älska mig själv – och att leva detta inom och som mig själv genom att sluta leta efter mig själv utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka hitta stabilitet, trygghet, skydd och säkerhet genom att få andra människor att acceptera mig – och se på mig med vad jag uppfattar vara blida ögon – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv konstant existera i en tyst kamp där jag försöker hitta bra saker att säga, som jag tror att andra kanske kommer att skratta åt – eller tycka är imponerande – och som jag därav kan bli uppskattad av andra för att jag har sagt och uttryckt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter livet utanför mig själv, och satt söka efter mig själv utanför mig själv – genom att försöka hitta mig själv i förhållanden – i tron att jag inte har förmågan och kapaciteten att acceptera, och älska mig själv – och att skapa upplevelsen av och som mig själv som att vara fulländad och komplett; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en lögn som jag använder – så att jag inte ens ska komma till den punkten att jag försöker och ser vad som händer när jag bestämmer mig för att verkligen föra tillbaka alla punkter till mig själv – och sluta vara beroende av andra för att jag ska röra på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag saknar en sorts medärvd begåvning för att kunna vara bekväm med mig själv, och att jag därmed naturligt måste förbli en sökare – alltså någon som söker efter sig själv i andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det finns absolut inget bevis för att så skulle vara fallet – det finns absolut ingenting som talar för att jag inte skulle kunna skapa mig själv på alla sätt och vis såsom en självmotiverad – självstyrd – och självdirigerad människa

Självåtaganden

När jag märker att jag vill att andra ska ta mig på allvar – och se mig som en respektful, och värdig människa; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är begränsande att definiera mig själv i förhållande till andra – det är begränsade att på något enda sätt definiera mig själv i förhållande till andra; således åtar jag mig själv att istället för att söka efter stabilitet och acceptans hos andra – att istället leva och uttrycka detta som mig själv – genom att i varje ögonblick andas och göra det klart att jag inte andas för att få någonting utav någon annan – utan att jag talar en och jämlik här med mig själv

När jag märker att jag definierar värdighet i separation från mig själv genom att tänk att det är någonting jag får av andra då det enligt vad jag ser det som – respekterar och tycker om mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår denna definition av värdighet är begränsande, eftersom jag hela tiden måste jaga efter andras erkännande, och andras positivitet – för att jag ska uppleva mig själv tillräcklig inom och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta jaga efter värdighet och istället definiera för mig själv vad värdighet innebär – och hur jag lever detta som mig själv i och som varje andetag såsom ett levande ord

När jag märker att jag reagerar genom att känna mig värdelös, utan värdighet, usel, och utan respekt – för att jag tror att en annan ignorerar mig, eller inte bryr sig om mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen kan bara existera inom mig själv om jag först och främst beslutat att jag måste ha andras positiva erkännande för att klara mig själv, och inte uppleva mig själv helt ostabil, och osäker; således åtar jag mig själv att sluta vara beroende av andra människor för att leva stabilitet, och självsäkerhet – utan gå mig själv EN- och SAMMA – självständig och stark – och utan att vara beroende av att ha slavar som säger till mig att jag är tillräcklig, och bra nog som jag är

Jag åtar mig själv att sluta vara beroende av andra människor för att älska mig själv – och sluta söka efter kärlek utanför mig själv – sluta söka efter ett förhållande utanför mig själv – sluta söka efter trygghet, och fullkomlighet utanför mig själv – utan istället se, inse och förstå att jag kan ge ALLT detta till mig själv – genom att konstruera och skapa mig själv som det levande ordet – genom att öva mig själv på att praktiskt leva mig själv som ord, och därmed göra mig själv självständig – alltså oföränderlig – densamma var jag än är och med vem jag än är – där jag inte påverkas av min omgivning eftersom jag står fullständigt stabil och tyst inom och som mig själv

När jag märker att jag känner mig nedvärderad, förolämpad, och mindervärdig – och som om att jag kämpar för att kunna ta mig själv från dessa upplevelserna av mig själv genom att bli sedd annorlunda av människor i min värld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag aldrig kan hitta någon slags lugn och ro genom att söka i förhållanden utanför mig själv – utan lugn och ro är någonting som jag måste ge mig själv, och är någonting som jag kan ge mig själv endast genom att förlåta mig själv för att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva utifrån, ta beslut utifrån – och existera som en slav till begär

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag söker efter någonting utanför mig själv, att genast stoppa mig själv – ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och jag åtar jag mig själv att för första gången HITTA mig själv – att HITTA HEM – och att sluta det eviga sökandet – och att inse, se och förstå att det finns ingenting mer att söka efter eftersom svaret är här med mig själv – som mig själv

Jag åtar mig själv att se allt som pågår inom mig själv – inte som saker som är relevanta för ”vem jag är” – utan som punkter vilka jag måste arbeta med och bli mer effektiv i att stoppa och korrigera – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att de punkter som pågår inom mig själv som upplevelse har någonting att göra med mig personligen – istället för att se, inse och förstå att det är inte något om mig personligen – utan punkterna som pågår inom mig är förprogrammerade, och nedärvda genetisk program som inte har någon som helst betydelse för vem jag är HÄR – som det levande andetaget

Jag åtar mig själv att sluta hålla fast vid idén och tro att jag begränsas av begåvning, och vad jag ärvt av mina föräldrar i form av genetik – och istället se, inse och förstå att jag kan utveckla och skapa mig själv HÄR – genom att skriva, genom självförlåtelse, och genom självkorrigerande åtaganden – och att jag därför inte står i beroendetillstånd till någon slags punkt inom eller utom mig – eftersom jag rent faktiskt är skaparen av vad som är här – dock har jag skapat en så pass extrem konsekvens för mig själv att det i nuläget förhåller sig så att jag är beroende av min egen skapelse, men detta är någonting som jag kan korrigera, och ändra på – genom att dedikerat gå min process och stoppa mig själv från att skapa konsekvenser

 

Dag 136: Betyget Gör Mig Till Kung

Självskriverier

Idag ska jag arbeta med en punkt som brukar komma upp när jag är i skolan. När läraren frågar någonting, och jag sedan besvarar frågan – brukar jag om läraren inte genast säger att jag har rätt, utan börja göra ett utlägg om punkten jag besvarat – så spänner jag mig själv, och börjar andas mer ytligt. Mina ögon vidgas, och jag kan känna hur det spänner i mina ögonlock. Och det som händer är att jag i det ögonblicket fruktar att jag har haft fel, och att jag på grund av det har förlorat mitt ”värde” och min ”ära – och att jag gjort mig själv till åtlöje inför mina klasskamrater.

Nedan ska jag gå igenom denna punkten med självförlåtelse, och sedan göra självåtaganden så att jag sedan kan korrigera och ändra på denna punkten och inte längre existera i och som rädsla, och nervositet när jag svarar på frågor som min lärare ställer till mig.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta mitt egenvärde, och min självkänsla i förhållande till om jag har rätt, eller inte när jag svarar på en fråga i skolan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när jag besvarar frågan korrekt – att då känna mig stark, och överlägsen – och känna det som att jag är bättre än mina klasskamrater, och när jag besvarar frågan fel – att då gå in i en upplevelse av rädsla, nervositet och ångest – och känna det som att jag har gjort bort mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till huruvida jag har rätt eller inte när läraren ställer en fråga till mig som jag sedan besvarar – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att besvara frågan utan att tänka att mitt egenvärde, och min självkänsla kommer förändras och styras av huruvida jag har rätt eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att när jag inte har rätt, och när jag inte vet svaret på en fråga som min lärare ställer till mig – att jag då är dålig, och underlägsen och mindre värd än mina klasskamrater, och att jag absolut inte under några omständigheter borde svara på en ny fråga, för då kanske samma sak kan hända igen – och jag kan ha fel – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att besvara frågor utan att hoppas att jag ska ha rätt, och utan att definiera mig själv i förhållande till huruvida jag har rätt eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé och en tro att elever som svarar rätt på frågor, och som får bra betyg – är bättre, och mer värde än elever som svarar fel på frågor och som inte får bra betyg – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest inför att bli en av de eleverna som svarar fel på frågor och som inte har bra betyg – i tron att mitt egenvärde styrs, och influeras av huruvida jag är duktig, eller dålig i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter bra betyg utifrån en utgångspunkt att jag tror att om jag får bra betyg så blir jag en bättre och mer framgångsrik människa – istället för att se, inse och förstå att jag inte behöver definiera mig själv utifrån vad slags betyg jag får – och jag inte behöver ha någon slags upplevelse inom och som mig själv i förhållande till hur bra det gå för mig skolan – utan jag kan helt enkelt medverka här i skolan utifrån utgångspunkt av att ha roligt – och inte låta mig själv bli nervös för huruvida jag har fel på frågor eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om man inte vet – och om man svarar fel på en fråga – så betyder detta att man gör bort sig, och att man är värdelös, och underlägsen – istället för att se, inse och förstå – att det inte betyder någonting överhuvudtaget att jag svarar fel på en fråga – utan att jag skapar betydelsen inom och som mig själv – och alltså är den upplevelsen jag har i förhållande till att besvara frågor i skolan inte en riktig – korrekt – och objektiv bild av verkligheten utan endast min förvrängda, och inre idé om vad det innebär att svara fel, eller rätt på frågor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla mot mina klasskamrater att ha mest rätt på de frågor min lärare ställer – i tron att desto mer frågor jag svarar rätt på desto mer framgångsrik, desto mer värdefull är jag – istället för att se, inse och förstå att det rent objektivt inte betyder någonting huruvida jag svarar rätt, eller fel på frågor – utan att jag skapar denna betydelsen inom mig själv, och jag skapar idén att jag är mer värd än mina klasskamrater när jag svarar rätt på frågor som läraren ställer

Självåtaganden

När jag märker att jag värderar mig själv – och upplever mig själv utifrån hur min lärares respons blir på en fråga jag besvarat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag genom att definiera mig själv utifrån min lärares respons i princip gör mig själv till en slav till en annan – och att jag begränsar, och förtrycker mig själv såsom självuttryck – eftersom jag inte vågar uttrycka mig själv i vissa fall, eftersom jag är rädd att inte få en positiv respons från min lärare; såldes åtar jag mig själv att inte definiera, och värdesätta mig själv utifrån min lärares respons på mina svar – och inte värdesätta, eller definiera mig själv utifrån vilka betyg jag får – utan istället svara på frågor ovillkorligt, utan ett begär, eller ett hopp om att ha rätt – och utan en rädsla, och ångest för att ha fel

När jag märker att jag känner mig själv upphetsad, och nervös inför att besvara en fråga – eller att jag känner mig upphetsad och nervös inför huruvida jag haft rätt på en fråga jag besvarat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick separerar mig själv från mig själv genom att sätta mitt egenvärde, i och självtillit i vad jag tror att min lärare tycker om mig; och således åtar jag mig själv att besvara frågor ovillkorligt här och således inte vara bekymrad över vad min lärare tycker om mitt svar – eftersom jag inte definierar mig själv, eller placerar mitt egenvärde, och självtillit i förhållande till vad jag tror att min lärare tycker om mig

När jag märker att jag reagerar i självfördömande, ångest, och nervositet – och känner det som att jag gjort bort mig själv – när jag svarat på en fråga fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att anledningen till att jag reagerar som jag gör är för att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde baseras på hur bra andra tycker om mig, och vad jag tror och misstänker att andra tycker om mig – och att jag tillåtit mig själv att tro, och tänka att min lärare är en auktoritet vars dom bestämmer vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till vad jag tror att andra tycker om mig – och sluta fördöma mig själv så fort jag misstänker att någon kanske inte tycker om mig – tycker jag är duktig – tycker jag är effektiv – och istället åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas och se, inse och förstå att det finns ingen annan än jag som kan påverka, och styra min upplevelse av mig själv – och således ger jag mig själv en upplevelse av att vara bekväm i mitt eget skinn – avkopplad, och avspänd inom och som mig själv

När jag märker att jag medverkar i och som en upplevelse, tanke, och idé att jag är bättre – eller sämre – beroende på om jag får ett bra, eller dåligt betyg skolan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting i min fysiska verklighet som tyder på att min upplevelse av mig själv måste förändras beroende på hur bra jag gör ifrån mig i skolan – utan vad jag upplever är alltså en subjektiv och självskapad upplevelse som rent faktiskt inte har någonting att göra med min skola, och med mina lärares omdöme om min prestation; således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv, och inte skapa min upplevelse av mig själv utifrån vilken prestation jag gör i skolan – utan istället gå villkorslöst, utan hopp och förväntningar – och förbli den samme oavsett om jag får ett superbra betyg – eller ett helt värdelöst betyg

När jag märker att jag jagar efter ett bra betyg utifrån utgångspunkten att jag tror att ett bra betyg kommer göra mig till en bättre och mer framgångsrik människa – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att ett bra betyg betyder precis det som jag bestämmer att ett bra betyg ska betyda – och om jag inom mig själv bestämmer att ett betyg kommer influera, och styra vem jag är inom mig själv – så är det också så jag kommer att uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma om – och välja att ett betyg inte på något sätt influerar eller styr min upplevelse av mig själv – och jag upplever mig själv densamma oavsett om jag får ett superbra betyg – eller jättedåligt betyg

När jag märker att jag tänker, och tror – att om jag inte vet svaret på en fråga – så betyder detta att man gjort bort sig, och att man är värdelös, och underlägsen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rent objektivt sätt betyder den omständigheten att man inte vet svaret på en fråga – ingenting – eftersom man förblir precis densamma före som efter man ”borde” ha besvarat frågan – man förblir här som sin kropp – och man andas precis likadant innan som efter – och kroppens hjärta slår precis likadant innan som efter; således åtar jag mig själv att stoppa den subjektiva upplevelsen, och idén att mitt värde – och min upplevelse av mig själv tydligen måste influeras av hur väl jag gör ifrån mig i skolan – och istället åtar jag mig själv att värdesätta mig själv – och ge mig själv erkännande, och kärlek – och således sluta söka detta utanför mig själv i skolan, hos lärare, och hos mina klasskamrater

När jag märker att jag tävlar mot mina klasskamrater i att ha rätt på mest frågor, i tron att jag då blir bättre, mer framgångsrik, och mer värd – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det värde som jag tror mig själv uppleva och bygga upp när jag har rätt och mina klasskamrater har fel – inte är ett riktigt värde – utan endast en subjektiv perceptuell tolkning av verkligheten som enbart existerar inom och som mig själv, och som således inte utgör ett riktigt och äkta värde; och således åtar jag mig själv att leva värde här – som mig själv – och göra egenvärde till något substantiellt som jag skapar och uttrycker som mig själv – och leva detta ord genom att göra saker för mig själv – och ta beslut för mig själv – som faktiskt gynnar mig, och gör mig själv mer effektiv och stabil inom och som mig själv

Dag 129: Att Skratta Obehindrat

Självskriverier

Idag har jag bemärkt hur jag i vissa ögonblick när jag skrattar upplever mig själv obekväm – jag spänner min kropp, och känner ångest komma upp i mitt bröst – detta händer framförallt i ögonblick när det även är någon annan som skrattar.

Anledningen till varför jag reagerar i ångest är för att jag är rädd att om jag slutar skratta, eller om jag skrattar åt någonting som den andra personen inte tycker är roligt, att denna då ska tycka illa om mig. Så i grund och botten är jag rädd för att inte bli omtyckt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag skrattar, att då vara orolig och nervös för att andra inte ska tycka det jag skrattar åt är roligt, eller att jag inte ska tycka det andra skrattar åt är roligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skratta ovillkorligt, och vara avkopplad i min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när någon annan säger någonting som de själva skrattar åt – att då i det ögonblicket känna det som att även jag måste skratta åt vad de skrattar åt, eftersom annars kanske de tror att jag verkar ovänlig, eller ointresserad av dem – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, och inom mig själv uppleva ångest, och nervositet för att jag inte ska bli omtyckt av den andra människan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att relatera skratt till ångest, och nervositet – och göra det till en automatisk reaktion inom och som mig själv – att när jag skrattar – att då uppleva ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv obekväm när andra skrattar i min omgivning – i rädslan att dessa människor skrattar åt mig, åt någonting som jag gjort fel – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när andra skrattar, och genast tänka att det är jag som har gjort någonting genant, eller skamligt – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas, slappna av och föra mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara obekväm med att skratta avslappnat, och högljutt tillsammans med människor – eftersom jag tänker, och tror att mitt skratt låter konstigt, och är onaturligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv som mitt skratt – och skratta obehindrat, och ovillkorligt – och utan att vara nervös för hur jag kommer att bli uppfattad av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tror, och antar att andra drar ett skämt – att tro att de då vill att jag ska skratta åt dem, och tycka deras skämt är roligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och nervositet inför att om jag inte skrattar åt en annans skämt – eller vad jag tror är en annans skämt – att de då kommer tycka illa om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av, och låta mitt skratt komma naturligt, eller inte alls – och inte vara orolig för huruvida andra tycker att jag borde skratta, eller inte borde skratta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva en ångest, och en press när andra skrattar åt någonting som jag har sagt – eftersom jag känner, och upplever att jag måste fortsätta att vara rolig, och säga saker som andra kan skratta åt – i tron att om jag inte är rolig, och säger saker som andra skrattar åt – att jag då är misslyckad, värdelös, och mindre värd än vad jag hade varit om jag hade haft någonting mer roligt att säga – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skämta, och skoja med andra naturligt, och utan att ha ett bakomliggande syfte att vara rolig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mån om, och känna ett behov av att andra människor ska tycka bra om mig – och att andra människor när de är i min omgivning ska se, och definiera mig såsom en positiv människa – som sprider ett positivt ljus överallt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv – att när jag är med andra människor – att slappna av och vara mig själv, och inte försöka visa någonting som jag inte är – och inte försöka bevisa mig själv såsom en ovanligt omtyckt, och populär människa – utan istället helt enkelt ta det lugnt och vara mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas när jag skrattar – och när jag märker att jag reagerar i ångest, och nervositet – att då inte oroa mig själv för att andra ska se denna ångest och nervositeten – och för att andra ska definiera mig som underlägsen, eftersom jag upplever diverse emotionella reaktioner – utan istället uttrycka mig själv här – en och jämlik – och andas lugnt, och djupt – och på så vis ta mig själv tillbaka till stabilitet – och tystnad här såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag befinner mig i sociala sammanhang tillsammans med andra människor – att istället för att vara avslappnad, lugn och stabil inom och som mig själv – att börja oroa mig själv för att jag inte är tillräckligt sedd, tillräckligt hörd, och tillräckligt omtyckt – och genom att medverka i denna typen av tankar – skapa en ångest, och nervositet inom mig själv, och tänka att ”jag måste göra någonting” för att på så vis skapa fler kontakter – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att slappna av, att ta ett djupt andetag och att interagera med andra människor HÄR – utan att ha några krav på mig själv om hur mycket uppmärksamhet jag ska få, hur många människor jag måste prata med, vilka människor jag måste prata med – utan istället helt enkelt vara lugn och bekväm inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte öva mig själv på att i varje ögonblick vara lugn, och bekväm med mig själv – och att andas effektivt, och varje gång jag märker nervositet – och ångest dyka upp inom mig – att då stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till andetaget – och att applicera mig själv här såsom min mänskliga fysiska kropp en och jämlik, och således sluta att jag efter att försöka vara någon annan – försöka få erkännande – försöka bli sedd – och istället acceptera mig själv och vara nöjd med mig själv och sluta jaga begär som ändå inte är på riktigt

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag skrattar, och när andra skrattar – att sluta oroa mig själv för vad andra tycker om hur jag skrattar, och för vad jag tror att andra tycker om hur jag skrattar – och istället åtar jag mig själv att vara här i och som ögonblicket av skratta – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – och således sluta förstöra ögonblicket av skratt genom att tänka, och medverka i och som emotionella upplevelser

När en annan skrattar, och jag märker att jag inom mig själv börjar tänka att ”jag måste skratta när en annan skrattar, för annars kanske den andra tycker illa om mig” – då stoppar jag mig själv, och andas – och jag inser att jag i detta ögonblick kompromissar mig själv att existera i och som nervositet, och ångest, inför vad andra ska tycka om mig – istället för att uttrycka mig själv här ovillkorligt – och således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv här ovillkorligt, och sluta vara orolig, rädd och nervös för huruvida någon möjligen kommer tycka illa om mig för att jag inte skrattar när jag tror att de skämtar om någonting

Jag åtar mig själv att inte uppleva, och definiera skratt såsom ångestfyllt och obekvämt – och när jag skrattar åtar jag mig själv således att koppla av, och att andas djupt och effektivt, och att stoppa alla tankar, och upplevelser inom mig själv

Jag åtar mig själv – att när jag skrattar med andra människor, högljutt och obehindrat – och jag inom mig själv märker att självfördömanden kommer upp inom mig där jag definierar mitt skratt såsom konstigt, och onaturligt – att då genast stoppa mig själv, och ta ett andetag – och i detta föra mig själv tillbaka hit – och jag inser att jag i detta ögonblick medverkar i och som en ångest, och nervositet baserad på självfördömande som har till konsekvens att jag förtrycker mig själv – således åtar jag mig själv att stoppa dessa självfördömande upplevelserna, och tankarna – genom att andas effektivt här – och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv obehindrat, utan rädsla, och utan någon typ av nervositet – och förtryckande av och som mig själv

Jag åtar mig själv att – när en annan drar ett skämt – och jag märker att tankar kommer upp inom mig själv om hur jag oroar mig för att om jag inte skrattar, eller erkänner den andra människan som rolig, och trevlig – genom att t.ex. le – att denna då kommer tro att jag är avvisande inställd, och att jag inte är en vänlig människa, och den andra då inte kommer tycka om mig – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och jag inser att jag i detta ögonblick medverkar i och som självfördömande, och ångest – som har till konsekvens att jag förtrycker mig själv, och kompromissar mig själv med grunden i att jag inte kan acceptera mig själv utan att veta att en annan tycker om mig; och således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, och erkänna mig själv som tillräcklig, och god nog – och därmed ge upp mitt sökande efter att ”få bli någon” och ”vara någon” i detta livet – och istället tillåta och acceptera mig själv att vara mig själv

Jag åtar mig själv att när jag skojar, och uttrycker mig själv genom ord som andra sedan skrattar åt, och tycker är roliga – och jag då märker att jag börjar oroa mig själv, och tänka att ”de kanske inte kommer tycka jag är något rolig mer efter detta” – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – jag ser, inser och förstår att dessa tankar, och rädslor som kommer upp inom mig har sin grund i att jag inte tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv, och att leva egenvärde som själv – således åtar jag mig själv att leva egenvärde, självtillräcklighet, och självacceptans – och således inte oroa mig själv för att andra inte kommer tycka att jag är rolig mer

Jag åtar mig själv – att när jag befinner mig i sociala sammanhang – och då börjar tänka, och uppleva det som om att jag måste visa mig själv på mitt yttersta, och jag måste ge ett sken av att jag är lycklig, jag är effektiv, rolig, och populär – i tron att om inte andra tycker, och tror att jag är detta – då är jag värdelös – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen, och tanken har sin grund i att jag inte tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv, och värdesätta mig själv – således åtar jag mig själv i det ögonblick acceptera mig själv, och leva egenvärde – genom att uttrycka mig själv naturligt och utan att försöka vara någonting jag inte är – och helt enkelt vara mig själv

Jag åtar mig själv att när jag skrattar – och jag märker att diverse reaktioner kommer upp inom mig av ångest, rädsla, och nervositet – och att jag i då blir nervös, och rädd för att andra ska se dessa reaktionerna och fördöma mig – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att lugna ner mig själv, och att komma tillbaka till min kropp – eftersom jag inser att vad jag gör att är att jag hetsar upp mig själv i rädsla, och ångest – eftersom jag är orolig för vad andra tycker om mig – således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för vad andra tycker om mig och istället vara här avslappnad, och lugn med och som min kropp – såsom mitt andetag – här

Jag åtar mig själv – att när jag är i sociala sammanhang, och jag märker att tankar börjar komma upp inom mig där jag oroar mig själv för att jag inte pratar med tillräckligt många – för att jag inte gör mig själv tillräckligt sedd – för att jag inte har tillräckligt med kontakter, kompisar, och för att jag inte gör tillräckligt mycket – att stoppa mig själv, ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och jag ser att vad jag gör är att jag existerar i och som en rädsla för att inte vara accepterad, och omtyckt av andra – och att jag baserar mitt egenvärde på huruvida jag tror mig själv vara accepterad och omtyckt av andra – således åtar jag mig själv att leva egenvärde, och självacceptans här – genom att röra mig själv med andra, kommunicera med andra, interagera med andra – ovillkorligt – här som mitt andetag – där jag inte söker efter att få bli någon – utan att jag istället tillåter mig själv att vara någon – som mig själv – här i varje andetag

Jag åtar mig själv att öva mig själv på att i varje ögonblick fokusera på – och hänge mig själv till det som är relevant, och viktigt – vilket är att på alla sätt och vis stoppa mig själv såsom sinnet – och föra mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet – och i detta leva och uttrycka mig själv en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – fullständigt tyst, och stabil inom och som mig själv i varje ögonblick