Tag Archives: variation

Dag 152: Sökande

Självskriverier

Jag har märkt att jag när jag befinner mig i skolan blir besatt av att få vissa individers uppmärksamhet. De individer som vill gärna ska se, och erkänna mig är de som jag i mitt sinne definierat som de ”coola” människorna, och jag känner det som om att jag utan att ha ett förhållande med dem, saknar någonting.

I denna blog ska jag ta tillbaka till mig själv det jag tror mig själv kunna få genom att bli kompis, och starta en relation med dessa människor. För det är nämligen på det sättet att allt man ser i en annan, som man känner att man vill åt och uppleva – det är någonting som man inte ännu har tillåtit och accepterat att ge till sig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och uppleva det som om jag måste ha uppmärksamhet utav, och jag måste bli erkänd utav X, i tron att om X ser till mig – och börjar tycka om mig – att jag då blir mer värdefull, och populär; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det som jag vill ha utifrån att skapa en relation med X är att jag vill känna mig värdefull, och jag vill uppleva mig själv som en av de ”coola” individerna, och jag vill framstå som avslappnad, och självsäker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka självsäkerhet, och att vara avslappnad, och bekväm med mig själv i andra människor – och försöka skapa relationer med människor som jag ser har förmågan att leva dessa ord, i tron att om jag skapar relationer med dessa människor så kommer även jag att kunna börja leva dessa orden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste ha en annans erkännande, och att jag måste ha en annan som ser till mig – och definierar mig såsom positiv – för att jag ska kunna erkänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig, och tänka att jag är alldeles för misslyckad, och för litet värd för att kunna leva självsäkerhet, och att vara bekväm med mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter andra människors erkännande, och att söka etablera relationer med sådana människor som jag ser värdesätter, och tycker om sig själva – i tron att jag då kan ta del av deras upplevelse av sig själva; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt öva mig på att leva självsäkerhet, att vara avslappnad och bekväm med mig själv, och att vara tillfreds med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med en grupp människor, att känna och uppleva det som om jag inte kan vara tillfreds med mig själv om jag inte först blir känd, och erkänd av alla människor – och om jag inte får människor i min värld att se på mig som om att jag är deras vän; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva självsäkerhet, och trygghet – och att leva självbekvämlighet – att lära mig själv att slappna av, och vara fullständigt tillfreds med mig själv runt andra människor – och att inte söka skapa relationer med andra utifrån en utgångspunkt av att känna det som att jag saknar någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är bland andra människor, att känna mig konstant otillfreds med mig själv och som om att jag ännu inte riktigt lyckats, och inte klarat av att bli sedd, och erkänd av andra – och som om att jag fortfarande måste driva mig själv att komma ut där ute – och få mig själv att bli hörd av andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja påbörja relationer med andra från en utgångspunkt av och som underlägsenhet, av att känna det som att utan andra människors erkännande – och utan andra människors acceptans så är jag ingenting, och mitt liv är fullständigt värdelöst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv oavsett vad jag tror andra tycker om mig – och sluta söka efter en grupp med människor som kan acceptera mig – ge mig självsäkerhet – ge mig förmågan att slappna av; och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället ge mig själv förmågan att slappna av – och leva självsäkerhet – genom att röra mig själv tillsammans med andra människor utifrån en utgångspunkt av att inte vara beroende av vad andra tycker, eller känna om mig – utan att jag står stabil inom och som mig själv och uttrycker mig själv utan ett behov av att få någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna andra människor från en utgångspunkt av att vara fullständigt bekväm, och tillfreds med mig själv – där jag således inte vill ha en annan människas erkännande, och en annan människas validering – utan jag uttrycker mig själv avslappnat, lugnt, och självsäkert – eftersom jag är säker på vem jag är inom och som mig själv – och jag är säker på varför jag är här, och hur jag är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv möjligheten att leva i varje ögonblick med andra människor från en utgångspunkt av att jag är tillräcklig som jag är – jag är nöjd med mig själv som jag är – jag är avslappnat, och behöver inte ha någonting från en annan eftersom jag vet vem jag är – jag vet hur jag är – jag vet varför jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva självsäkerhet; och således åtar jag mig själv att leva självsäkerhet – genom att vara säker på vem jag är i ögonblick – och jag står i förhållande till andra människor – och att jag är säker på att jag är här en och jämlik – och att det finns ingenting jag emotionellt, eller känslomässigt kan få – eller ta av andra människor – utan jag är fullständigt ansvarig för mig själv såsom mitt utryck, och min upplevelse av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna uppleva en saknad inom mig själv, när jag känner det som om att de ”populära” människorna inte ger mig någon uppmärksamhet, inte ser, eller erkänner min existens – och inte definierar mig som en människa som är viktig i deras värld – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska – och att begär om att få vara speciell/erkänd och ha en plats som är viktig i varje persons värld i min omgivning; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av – att ge mig själv möjligheten att vara fullständigt tillfreds med vem jag är här – och låta mig själv uppleva mitt liv utifrån min fysiska upplevelse av mig själv HÄR – och inte utifrån vad jag inte har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara nöjd med enkelheten av att vara och uppleva mig själv här – och att fullständigt känna mig säker på att den enkelhet som representeras av att andas, och att vara medveten om min mänskliga fysiska kropp – är fullständigt tillräcklig – och att jag är fullständigt tillräcklig i och som denna upplevelsen av mig själv; och att därmed söka prata, och interagera med andra människor från en utgångspunkt av att jag är tillräcklig – jag är redan hel – jag är redan komplett inom mig själv – och är helt enkelt i detta ögonblick bara här för att dela med mig själv, och kommunicera med ett annat uttryck – och inte får att få en upplevelse av att känna mig involverad, och komplett

Självåtaganden

När jag märker att jag vill ha, och söker efter X uppmärksamhet, i tron att X uppmärksamhet kommer göra mig hel – glad – självsäker – avslappnad – värdefull; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det jag söker hos X är någonting som jag ännu inte givit till mig själv; således åtar jag mig själv att låta mig själv slappna av, att låta mig själv leva självsäkerhet – genom att vara säker på vem jag är i förhållande till andra – nämligen självdriven – självständig – och egenhändig – och att jag inte behöver en annans erkännande och vänskap för att slappna av och tycka om mig själv

När jag märker att jag söker självsäkerhet, förmågan att koppla av och vara bekväm med sig själv, och att vara avslappnad och lugn – hos andra människor – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att andra människor kan aldrig ge till mig själv det jag vill ha, och att de endast är jag själv som kan ge till mig vad det är jag vill uppleva mig själv som – och hur det är jag vill kunna röra mig själv, och uttrycka mig själv i min; således åtar jag mig själv att sluta söka efter mig själv i andra människor – sluta försöka bli hel, och komplett genom att få andra människors erkännande – och istället leva, och uttrycka mig själv HÄR såsom att vara avslappnad, och lugn – såsom att vara säker på mig själv, och att värdesätta mig själv

Jag åtar mig själv att ge mig själv gåvan av att vara tillfreds med mig själv, och att acceptera mig själv oavsett vad andra kan tänkas tycka och tro om mig – oavsett hur jag står i förhållande till andra – och att således befria mig själv från alla begränsningar – och allt sökande efter mig själv hos andra

Jag åtar mig själv att sluta söker efter egenvärde, och självacceptans genom att känna mig involverad i andra människors liv, och genom att känna det som att andra människor erkänner och accepterar mig – och att jag åtar mig själv att istället acceptera mig själv, istället värdesätta mig själv – och göra detta rent praktiskt genom att ge mig själv gåvan att uppleva varje fysiskt ögonblick här som en helhet i sig självt – och alltså inte i varje ögonblick som jag spenderar här med mig själv tänka att det finns någonting mer, och att jag saknar någonting som är där ute, och som jag måste jaga efter och på något vis lyckas ta in i min värld

När jag märker att jag inte är tillfreds med mig själv – och att jag känner det som att det är någonting jag saknar i mitt liv som jag desperat måste få tag i, och som jag bara kan få tag igenom att andra människor ser mig som sin vän, och kompis; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att vänskap, och kompisskap är i grund och botten begränsande – eftersom man måste ha en annan för att uppleva och uttrycka sig själv till fullo, och utan något slags rädsla – eller obekvämlighet; och således åtar jag mig själv att lära mig själv att uttrycka mig själv, och att röra mig själv utan något begär, eller känsla av saknad efter en kompis – jag accepterar mig själv här

Jag åtar mig själv att acceptera mig själv, och att leva detta genom att – när jag pratar med andra – att sluta söka efter att få de människor jag pratar med att acceptera mig, och att se mig som en viktig och speciell person i deras värld, och genom att försöka mig att känna mig involverad och upptagen i en annan människas ögonblick – och jag åtar mig själv att istället involvera mig själv i mitt eget liv, och i min egen upplevelse av mig själv – och skapa ett förhållande med mig själv som står tidens test – och som verkligen är substantiellt, djupt, givande – och någonting som är så fullständigt att jag inte längre känner något behov av att söka erkännande och helhet hos andra människor

Jag åtar mig själv att värdesätta min relationer, och mitt förhållande med mig själv – och att leva detta praktiskt genom att sluta försöka söka efter en känsla av helhet hos andra – och att sluta att försöka söka efter, och få till en upplevelse och känsla av att vara delaktig genom att få andra att se mig som en del av deras liv – och istället åtar jag mig själv att bli delaktig i mitt eget liv – att bli delaktig i min egen upplevelse av mig själv – och att praktiskt värdesätta mig själv genom att bli intim med mig själv och skapa ett förhållande med mig själv som är substantiellt och komplett

När jag märker att jag försöker, eller vill ta kontakt med andra människor utifrån en utgångspunkt av att känna det som att jag måste få bli delaktig, och involverad i en annan människas liv för att kunna uppleva något slags värde som mig själv; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det jag försöker skapa genom att vara med andra, är vad jag ännu inte gett till mig själv; och således åtar jag mig själv att bli involverad och delaktig i mitt eget liv, och i min egen upplevelse av mig själv – och att börja bry mig om hur jag upplever mig själv – börja bry mig om vad det är jag gör med min tid, och mina dagar – börja bry mig om vad det är jag tänker – börja bry mig om denna jorden i sin helhet – och alltså sluta söka efter just omtanke, delaktighet, och att vara involverad – utanför mig själv

Jag åtar mig själv att utveckla mitt förhållande till mig själv, och till min mänskliga fysiska kropp – och till min fysiska verklighet – och att leva ordet helhet, och komplett i varje ögonblick – genom att göra varje ögonblick till fullt, och helt i sig självt – däri jag inte behöver ha någonting mer eftersom just detta ögonblick av och som mig själv är komplett och fullständigt

När jag märker att söker efter helhet, fullständighet, och delaktighet hos andra – genom att jag försöker etablera en relation med en annan för att känna mig själv mer accepterad, och tillfreds med mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att helhet, fullständighet, och kompletthet är någonting som endast jag kan ge till mig själv – och leva som mig själv  – och är någonting som jag kan göra endast genom att tillåta och acceptera mig själv att låta just detta ögonblick – och detta andetag vara här i min uppmärksamhet – fullständigt och totalt – så att jag helt hänger mig själv till min fysiska upplevelser, och mitt fysiska uttryck av och som mig själv här; således åtar jag mig själv att hänge mig själv till min fysiska upplevelse av mig själv, och att leva fullständighet – och kompletthet – genom att vara medveten om HELA min kropp – HELA min fysiska omgivning – HELA mitt ögonblick här

När jag märker att jag känner en saknad inom mig själv, och att jag måste få kontakt med andra människor för att kunna täppa till, och fylla ut denna saknad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att saknad kan bara vara saknad efter mig själv – och att det således inte går att täppa till, och fylla ut en saknad inom mig genom att få erkännande av andra – således åtar jag mig själv att fylla ut mig själv – och att erkänna mig själv – och att välkomna mig själv hem till mig själv här i varje ögonblick – genom att jag erkänner det faktum att jag är HÄR – och således åtar jag mig själv att sluta sakna

Jag åtar mig själv att sluta försöka bekämpa upplevelsen av saknad, och misslyckande inom mig själv genom att få kontakt med andra människor – och istället åtar jag mig själv att transcendera dessa upplevelser av och som mig själv genom att ge mig själv fullständigt hän till mig själv – och således välkomna mig själv HEM – eftersom jag är HÄR – tillsammans med mig själv, och således sluta sakna vänskap – eftersom jag etablerar och lever vänskap med mig själv – en och jämlik – och ger till mig själv det jag önskar att andra skulle kunna ge till mig

 

Hur Jag Gjorde Mig Själv Fri Från Kändisskap

En av de största, och mest extensiva punkter jag hittills arbetat med, och lyckats transcendera – eller i vart fall stoppa upplevelsen till en sådan grad att den knappt är märkbar längre – är begäret efter att få bli och vara känd.

Ända sedan liten har jag velat bli känd. Mitt första mål jag satte upp var att bli hockeyproffs. Jag ville skriva autografer, ha fans, vara med i dem stora hockeylagen och bli sedd på TV – så jag tränade, och tränade för att bli så duktig som möjligt. Till och med innan jag började spela hockey i ett lag, tränade jag med mig själv, genom att studsa en tennisboll i en vägg, och sedan på tillbakastudsen träna mig på att fånga den i min hand. På det sättet ville jag träna upp mitt bollsinne.

Drömmen blev naturligtvis inte en verklighet, jag var inte så bra på hockey att jag kunde bli ett hockeyproffs, och jag hade inte heller motivationen till att träna tillräckligt för att kunna bli ett hockeyproffs; så jag skapade mig själv en ny dröm. Denna gång ville jag bli filmregissör, och hipps som happs blev detta mitt mål, och min mening i livet. Och som med min tidigare dröm om att bli hockeyproffs, bottnade också denna dröm om att få bli filmregissör i ett begär om att få bli känd. Naturligtvis ville jag inbilla mig själv att jag ville bli filmregissör, eftersom det tydligen var mitt kall, och det jag verkligen tyckte var roligt att göra – men om jag ska vara ärligt mot mig själv, är det enkelt att se, att jag ville bli filmregissör eftersom då skulle jag bli känd.

Efter ett tag tröttnade jag dock på drömmen om att få bli filmregissör, då hade jag lagt ner många års arbete på att träna mig i filmteknik, och klippning, söka kontakter i filmindustrin, och skriva manus – jag hade verkligen givit mig hän till min dröm, men jag tyckte inte att jag kom någon vart – så jag hoppade på nästa tåg. Och nu var det dags för mig att bli proffsdataspelare, vilket ledde mig till att spendera timmar, och åter timmar framför datorn – hela tiden fokuserad på drömmen om att få bli den bästa. Jag kunde repetera samma sorts bana, eller uppdrag i timtal, enbart så att jag skulle kunna bli sedd som den bästa och vinna. Men även denna dröm dog bort, och en annan tog vid. Och som ni säkert kan gissa tog jag på mig ännu en dröm direkt efter, men jag ska inte gå in på dem – eftersom de är alla ett uttryck för ett och samma mentala beteendemönster – det om att jag måste vinna, bli bäst, och bevisa mig själv inför andra, för att kunna se mig själv som värd någonting.

Begäret, och behovet om att bevisa sig själv, och bli känd, kommer alltså ifrån en definition och ide man har av sig själv, om att man är värdelös – det var vad jag insåg. Det var som att jag bar på en konstant ångest inombords, som hela tiden pockade på mig, och sa att jag måste skynda mig, jag måste bygga upp tillräckliga förmågor och erfarenheter, jag måste utveckla mig själv – jag måste bli någonting! Och om jag inte blir någonting, då är mitt liv levt i onödan, och jag är inte av något värde för mig själv överhuvudtaget – det var så jag kände och trodde om mig själv.

Men, så började jag tillslut att arbeta med denna punkt, och jag började skriva om mina bravader och olika försök om att nå kändisskap, och så sakteliga förstod jag att det där med kändisskap – det kan jag vara utan. Jag behöver inte imponera på någon, jag behöver inte bli någonting, jag behöver inte få erkännande av andra om att jag är någonting speciellt, och bra – jag kan faktiskt vara nöjd med mig själv, och acceptera mig själv som en vanligt och helt alldaglig människa. Jag kan tillåta mig själv att vara som alla andra, inte mer eller mindre känd, mer eller mindre intelligent, eller bildad – men bara normal. Det är inget fel med det, utan det är istället denna idé om att jag måste ägna mitt liv till att bli bättre, bäst, och mer än vad alla ändra är som är helt fel.

I och med att jag öppnade upp mina ögon fick jag insikt i hur jag levde, och varför jag ägnade mig åt vissa sorters hobbys och spenderade min tid att putsa på vissa sorters förmågor, och hantverk – jag upptäckte att det var mycket, nästan allt jag gjorde, gjordes för att jag skulle bli känd. T.ex. kände jag mig pressad att varje dag spela gitarr, och sjunga – inte därför att jag tyckte det var kul att spela gitarr och sjunga – utan därför att jag kände mig tvungen att vidhålla min skicklighet i att spela gitarr och sjunga, och samtidigt bli ännu bättre, så att jag vid ett senare tillfälle kunde bli känd. Jag insåg och förstod att det inte var mycket av det jag gjorde i min vardag, som jag faktiskt gjorde för mig själv, för att jag tyckte om och gillade det – nej – det allra mesta gjorde jag som ett arbete, för att träna mig till att bli bättre.

Så, det var väldigt skönt när jag kunde släppa på den konstanta ångesten om att jag måste prestera, jag måste visa mig själv, jag måste bli bättre, jag måste använda min tid väl, och inte slösa bort den, för då kanske jag inte kan träna så mycket som jag behöver för att bli bäst, och då – ve och fasa – kanske jag inte kommer bli sedd av andra som någonting överdådigt och grandiost, utan istället bara bli sedd som helt normal.

Det har tagit mig en lång tid att släppa taget om min upplevelse av att hela tiden känna mig pressad, och stressad att göra någonting med min tid – med mina dagar – eftersom jag hade under en sådan lång tid byggt upp, och varit en del av det mentala beteendemönstret om att vilja bli känd. Men, jag har nu lyckats stoppa den allra största delen av dessa tankar, och inre tumult, och detta är tack vare självförlåtelse. Jag hade absolut inte varit kapabel att se mig själv så klart och tydligt, se hur jag levde, och vad jag faktiskt gjorde mot mig själv, om det inte hade varit för självförlåtelse – det hade inte gått.

Men med självförlåtelse kunde jag inse hur onödigt, och korkat det var att förbli i en konstant stress och ångest, hur dumt det var att drömma om en framtid som aldrig skulle komma, och därmed glömma bort mig själv, och hela den verkligheten som är runtomkring mig varje ögonblick.

Jag kunde se och förstå att det inte var någonting dåligt med att inte vara känd, det var inget misslyckande, och om jag inte skulle bli känd i detta livet, skulle det faktiskt inte vara någon fara med det; och jag förstod att det som är av riktigt värde i livet, är inte att bli känd, men det är istället att uppskatta och bry mig om mig själv. Och tillåta mig själv att koppla av, ta det lugnt, och göra de sakerna som jag tycker om, utan att ha någon baktanke med det, om att jag ska bli bättre, och starkare – jag behöver faktiskt inte bli som någon filmstjärna, eller världskänd författare, det finns inget behov av det.

Nej – istället kan jag låta mig själv göra de sakerna som jag tycker om, och älskar att göra – även om de aldrig kommer leda mig till något som helst kändisskap. Jag kan istället för att spendera all min tid, på en eventuell framtid av glitter och glamor, faktiskt tillåta mig själv att leva här – och ha kul med mig själv här – och därmed faktiskt leva på riktigt, istället för att leva i en dröm.

Självförlåtelse: Kändisskap

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att kändisskap ger mig värde, och gör mig mer än jag annars är – istället för att inse att kändisskap bara är en ytlig egenskap som inte skapar vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli känd, att vilja bli någon, att vilja bli sedd och få uppmärksamhet, i tron att det gör mig mer värd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stressad, och pressad, att skapa och träna på färdigheter och förmågor som kan göra mig känd – i rädslan att om jag inte tränar på och skapar dessa förmågor och färdigheter, jag inte kommer bli känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte bli känd, i tron att mitt liv är värdelöst och utan mening om jag inte är känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra saker för att jag tycker om dem, och för att jag har roligt när jag gör dem – och inte därför att jag ska använda förmågor och färdigheter, och hobbys för att bli känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uttrycka mig själv här utan någon baktanke med vad jag gör – utan att vilja bli känd igenom det jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte blir erkänd av andra, och om jag inte i mitt liv får en plats i folksjälen, såsom att vara omtyckt och älskad, att mitt liv saknar värde och mening – istället för att inse att jag skapar mitt eget värde, och jag skapar min egen mening

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter drömmar, att jaga efter en framtid, istället för att leva här och i varje ögonblick, tillåta mig själv att ha roligt och vara bekväm med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara tacksam för mig själv, och inte uppskatta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste bli mer än vad jag är, att jag måste bli erkänd av andra såsom att vara utöver normal – istället för att jag accepterar mig själv här, och tillåter mig själv att njuta av mig här – i stillhet och frid

Självkorrigerande stadganden:

När jag märker att jag är stressad, pressad, och känner ångest – eftersom jag tänker att jag måste göra något mer med mitt liv än vara här, än att göra det jag gör just nu, än att ha roligt och njuta av mitt eget sällskap – då stannar jag mig själv – jag för mig själv tillbaka hit till andetaget och jag stadgar att jag uppskattar och är tacksam för mig själv ovillkorligt – jag behöver inte bli någonting, eftersom jag är redan här – jag är redan någonting

Jag slutar att leta efter egenvärde, genom att få andra människor att erkänna mig som känd, och jag ger istället mig själv värde – jag ser egenvärde – jag ser egenkärlek – jag ser att jag tycker om mig själv

Jag slutar stressa, söka, och känna mig pressad – och jag tillåter mig själv istället att koppla av, och roligt med mig själv här, och göra saker som jag tycker om, men som aldrig kommer leda mig någon vart – enbart därför att jag tycker om att göra dem – jag inser att jag inte behöver någon utanför mig att erkänna mig själv – jag erkänner mig själv

Jag är här

Det är klart