Tag Archives: vinna

Dag 359: Kvalité framför kvantitet

Ett skapande element av stress som jag lagt märke till är tendensen att vilja göra så mycket som möjligt, att få så många saker gjorda som bara går att få gjorda på så kort tid som möjligt – och det är någonting som för min egen del brukar komma upp inom mig på morgonen när jag går igenom min morgonrutin.

Ett exempel är att jag går upp, sätter på kaffe, gör min frukost – sedan börjar spana på klockan – och jag ser att jag inte har särskilt mycket tid kvar innan jag ska gå. Då kryper den här stressen upp inom mig, för jag hade ju planerat att jag minst skulle hinna med tre andra saker utöver att dricka kaffe och äta frukost, vad ska jag nu göra?

Problemet har alltså att göra med hur jag förväntar mig att jag ska hinna med att under en viss tidsrymd hantera en viss mängd ansvar och åtaganden – men den faktiska tiden till mitt förfogande passar inte in i min planering och samstämmer inte med mina förväntningar om vad jag borde hinna med – det i sin tur skapar stress.

Essensen av stress i det här fallet är alltså förhoppningen om att kunna hinna med mer än vad jag kan hinna med – förhoppningen om att bli färdig med mina åtaganden och sedan kunna röra mig själv till nästa del i mitt liv, till nästa ansvar, och nästa åtaganden, och få mer saker gjorda, producera mer, vara mer effektiv och spara mer tid. Men vad jag ser är att jag genom att leva på ett sådant sätt faktiskt går miste om att livet, och om min fysiska verklighet HÄR – för istället för att vara närvarande och medveten om hur min verklighet rör sig, hur jag själv mår, närvarande i de små sakerna i min värld – så springer jag igenom alltihopa i förhoppningen om att komma till nästa del så snabbt som möjligt.

En del av anledningen till varför jag gör detta är för att jag ser det som någonting positivt och värdefullt att hinna med så många saker som bara möjligt, att det i sig självt ger mig ett mervärde – men det omvända stämmer bättre. Vad som faktiskt skapar mervärde är när jag låter mig själv vara HÄR – närvarande och medveten om vad det är som jag håller på med. När jag faktiskt investerar mig själv i vad jag gör, jag ger det min fulla uppmärksamhet, det är så jag hanterar mina dagliga åtaganden och ansvar effektivt – det är på så vis jag får det resultatet jag önskar.

Därför är någonting som jag ser att jag måste träna, och framförallt under morgontimmarna, att sakta ner, att vara tillfreds med att bara hinna med att göra några få saker innan jag måste bege mig, men att då göra de få sakerna som jag hinner med, effektivt, specifikt, och med närvaro och noggrannhet. På så vis skapar jag kvalité istället för kvantitet – jag skapar substans istället för en utspädd tillvaro – jag skapar värde istället för ett skenbart värde – och framförallt – jag förhindrar stress genom att jag helt enkelt låter mig själv röra mig och arbeta med vad som är här i den utsträckning som tiden tillåter.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte under morgontimmarna och när jag går upp – att sakta ner mig själv och låta mig göra och hantera en sak i taget – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en produktivitets- och effektivitetskaraktär – där jag tror att jag skapar värde och substans i min värld genom att hinna med så många saker som möjligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det enda jag skapar är ett skenbart värde – jag skapar kvantitet istället för kvalitét

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på kvalitét istället för kvantitet – att lägga mitt fokus några få aspekter eller saker och sedan göra dessa effektivt och med fokus på att skapa så bra kvalité som möjligt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den här tendensen inom mig själv att vilja göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt är ett utflöde av den moderna idén om vad värde är – där tydligen desto fler saker man äger – desto fler saker man gör – desto mer värde skapar man – istället för att se, inse och förstå att riktigt värde och riktig substans ligger i kvalité och inte i kvantitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera fokus på kvantitet istället för kvalitét – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta den här personligheten och idén genomsyra mina handlingar – och mitt sätt att leva – där jag tror att desto mer jag gör av någonting – desto mer tid jag lägger ner på det – eller desto oftare jag gör det – eller desto fler gånger jag gör det – desto bättre blir det – istället för att se, inse och förstå att om jag inte gör någonting med närvaro – i medvetenhet – genom att vara här med vad jag gör – så är det i praktiken ingenting värt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag levt mitt liv från denna kvantitetsidé – vilket visar sig i hur jag närmar mig saker i mitt liv – t.ex. i hur jag närmar mig mina studier – där jag tänker att för att kunna producera ett effektivt studieresultat måste jag lägga ner si och så mycket tid varje dag – jag måste t.ex. studera 8 timmar om dagen – och för att kunna röra mig själv framåt i min process och skapa mig själv måste jag lägga ner en viss tid på det varje dag – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det faktiskt inte är så mycket mängden tid som spelar roll – utan istället kvalitén på den tid jag lägger ned – hur noggrann jag är – hur mån jag är om vad jag gör – hur närvarande jag är i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé att desto mer jag gör – desto mer värde skapar jag – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att under morgontimmarna driva och pressa mig själv i stress i ett försök att hinna med och klara av så mycket som möjligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns andra saker att ta i beaktande vid min rörelse i denna världen – att det finns andra variabler som avgör hur jag skapar värde och vad som är värde – och att det är någonting som går att se tydligt i kvalitén på produkter – där en produkt som skapats med mer möda och omtanke håller längre än en produkt som skapats snabbt och med minsta möjliga resursförbrukning – det är samma med mig själv och vad jag skapar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lägga fokus på att det jag gör i ögonblicket är någonting som jag gör tillfullo och med hela min kropp – med hela min närvaro – någonting som jag lägger ner hela mig själv i och som – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta det vara min utgångspunkt oavsett vad jag gör – att som jag håller på med här just nu är vad jag gör tillfullo – och att jag således inte existerar i en polariserad separation inom mig själv mellan vad jag vill och hoppas kunna göra – och vad jag håller på med just nu för tillfället

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag påbörjar min dag – och ser framför mig vad jag ska göra under dagen – att då lägga upp min tid på så vis att jag kan i tillräcklig utsträckning ta hand om de ansvar och åtaganden som jag har – och såldes inte ta på mig själv mer, eller försöka mer än vad den tiden jag har tillåter – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att det är just denna aspekten av att inte i tillräcklig utsträckning beakta den tiden jag faktiskt har – och planera mitt liv realistiskt och i enlighet med vad som är fysiskt möjligt som är en viktig del av det som skapar stress inom mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag låter mig själv röra mig naturligt med och som den tid jag har – och göra det som är framför mig – kommer jag antagligen att hinna med att göra mindre, lägga ner mindre tid på olika slags projekt – MEN – det jag gör kommer att hålla en mycket högre kvalitét – det jag gör kommer att vara någonting som jag kan vara stolt över och ta mig med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det här senare sättet att leva på – där jag lever för kvalitét – och där jag ger mig själv tillräcklig tid för att påbörja och avsluta min ansvar och åtaganden – att det är ett mycket hälsosammare och fullgörande sätt att leva på – helt enkelt för att jag fullgör mina åtaganden – och gör vad som är framför mig tillfullo och inte halvdant bara för att hinna med det

Självåtaganden

När jag märker att jag vill stressa, att jag vill forcera för att hinna med så mycket som jag bara kan, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag försöker forcera och hinna med så mycket som bara är möjligt – att jag då komprometterar alla de saker jag gör – att de punkter som jag hanterar blir av sämre kvalité och att jag inte heller är medveten och närvarande med vad det är jag håller på med – således åtar jag mig själv att när det händer – att släppa taget om att försöka få alla de där sakerna jag inbillar mig i mitt sinne gjorda – och istället fokusera på att göra några få saker som jag med säkerhet vet att jag kan göra utan att kompromettera kvalitén – och jag åtar mig själv att således omstrukturera mitt schema och min plan till att vara förenlig med denna fysiska värld och mina förutsättningar

När jag märker att jag stressar, och vill snabba på för att bli klar så snabbt som möjligt så att jag kan hinna vidare till nästa del, och nästa sak på min lista, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag går in i och motiverar mig själv utifrån denna stress, och ångesten, ja då skapar jag saker som saknar kvalité, jag skapar saker som saknar själ och substans – och således åtar jag mig själv att istället fokusera på kvalité  – att fokusera på att det jag gör verkligen har substans – att jag ger mig själv till vad jag gör – och att jag tillfullo är här och investerar mig själv i vad jag gör – och således åtar jag mig själv att göra några få saker riktigt bra – istället för att göra en mängd saker undermåligt

Dag 346: Konsten Att Angöra En Tentamen

Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

Dag 314: En Ogästvänlig Värld

En intressant observation som jag har gjort i förhållande till ilska är att ilska i sig självt aldrig handlar om ilska, utan att ilska mer är som en slags signal, att här finns det flera saker att arbeta med, reflektera över, och släppa taget om.

Den ilskan som jag tenderar att uppleva på morgonen har till stor del försvunnit sedan jag skrivit om, och applicerat självförlåtelse på mitt förhållande till sexualitet och relationer – så ilskan jag upplevt så starkt har alltså varit i direkt förhållande till de punkter inom mig själv som jag undvikt att hantera. Därför kan ilska vara ett hjälpmedel, det kan fungera som en slags markering för en själv, att när ilska kommer upp i någon situation, då vet man att det är dags att sätta sig ned, och se till att titta djupare in i den där ilska, se vart den kommer från, hur den utvecklas, och varför den kommer upp just i denna specifika situation.

Idag kommer jag inte att fortsätta skriva om ilska, utan istället börja arbete med rädsla, ångest och stress i förhållande till pengar, karriär och studier, vilket jag redan håller på med i min engelska blogg – vilken du kan hitta här (engelsk blog). Det är nämligen som så, att jag har en tendens att grotta ner mig i denna typ av emotionella reaktioner gentemot det faktum att jag existerar i en värld som är i grund och botten mycket ogästvänlig, och fylld av konkurrens – en värld som inte är inbjudande eller omhändertagande utan som istället kräver av sina invånare att de kämpar för sina liv, om de nu vill behålla dem.

Naturligtvis är detta inte ett naturligt förhållande, utan någonting som vi människor har skapat – vi har kreerat en värld som är fullständigt skoningslös, där det avgörande för din fortsatta existens är hur mycket pengar du har, och om du inte har några pengar – ja, då är den existens enligt spelets regler inte längre berättigad, och du blir därför utvisad.

Att vi har skapat världen till existera på detta vis sätter stor press på människor. De allra flesta av oss existerar i en konstant överlevnadspersona, där allt vi tänker på, gör och agerar efter är rädsla, och hela våra liv bygger på våra försök att hålla oss själva flytande i denna existens. Detta är uppenbarligen ett otroligt begränsande, och tillbakahållet sätt att leva på, och de allra flesta människor får på grund av detta inte ägna sig åt de som de verkligen vill göra; vi tar ett arbete för att överleva, ser till att ha tillräckligt med pengar genom våra liv, och våra planer och förhoppningar brukar ofta stanna just där – bara jag överlever så är det okej.

Vad som måste förstås är att vi har skapat vår existens till att fungera på detta vis, och att vi därför kan ändra på det – det är möjligt att skapa en värld där alla har tillräckligt med resurser för att klara livhanken, där dessa resurser är garanterade, och inte någonting vi möjligtvis kan få tillgång till, om vi har turen att bli födda in i rätt familj.

Vi skapade denna världen såsom den fungerar för närvarande ett steg i taget, en handling i taget, ett andetag i taget, och utmaningen vi nu står inför är att återskapa en värld där rädsla för vår egen överlevnad inte längre behöver existera, eftersom vi vet att vi är omhändertagna.

Som jag emellertid nämnde, är det som så, att jag har en tendens att reagera i fruktan och ångest inför hur denna världen är skapad och fungerar – och det är det som jag kommer arbeta med i denna blogg. Men som sagt, att hantera denna rädsla är bara en del av lösningen, vi måste även implementera ett nytt monetärt system där denna typ av rädsla aldrig kan uppstå i någon individ, och där alla kan få den frihet de förtjänar – det är en mänsklig rättighet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inför tanken att jag i framtiden ska gå ut och hitta ett arbete till mig själv, och bygga någon slags karriär för mig själv, reagera i fruktan, ångest och nervositet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som underlägsen, som oförmögen, såsom att jag inte har de tillräckliga kvalifikationerna för att ta mig själv ut på arbetsmarknaden, och styra upp mitt liv på så sätt att jag faktiskt kan leva, och existera i denna världen, och att jag inte kommer hamna på gatan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva mig själv såsom underlägsen och mindervärdig detta system i vilket jag befinner, och således förlåter jag mig själv at jag tillåtit och accepterat mig själv att mig själv såsom underlägsen, oförmögen, och inte tillräckligt stark, effektiv, eller driven för att kunna hantera, dirigera och leva i detta system, tjäna pengar, och bygga upp ett liv till mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att leva praktiskt här i varje andetag, och hantera, bygga och skapa mitt liv i varje andetag – gå in i mitt sinne och projicera idéer och antaganden om framtiden; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva lösningen – att leva HÄR i varje andetag och inte vara beroende av mitt sinne för att dirigera och röra mig själv i och som denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli, och vara beroende av mitt sinne för att röra mig själv, för att motivera mig själv, och för att planera min framtid, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv motiveras av rädsla, av ångest, av osäkerhet, av nervositet och underlägsenhet, och känna och uppleva det som om att detta är det enda jag kan lita på, dessa upplevelser, och att utan dessa finns det ingenting annat jag kan göra; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att genom mitt eget beslut och mina egna direktiv, ta ett beslut att leva, att planera, att styra mig själv i denna världen, och inte längre vara motiverat och styrd av rädslor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att lösningen till att bli effektiv i denna världen, inte är att gå in i rädsla, och att motivera, röra och styra mig själv utifrån en slags kvävande rädsla, att jag kommer förlora mig själv, om jag inte i varje ögonblick håller fast vid denna rädslan, och motiverar mig själv utifrån denna rädslan; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver rädsla, jag behöver inte tvivel, jag behöver inte ångest, utan det jag behöver är sunt förnuft, det jag behöver är att titta på vad som är här, och ta ett beslut, som inte är motiverat av någonting mindre eller mer än vad jag ser är här, och vad jag ser är ett effektivt och bra beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att rädsla, ångest och nervositet är någonting som jag måste hålla fast vid för att kunna klara mig själv i denna världen, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge rädsla och nervositet ett värde, och tro att dessa upplevelser på något sätt kommer att göra att jag klarar mig igenom denna världen, att jag kommer bli bättre på att överleva, att jag kommer bli bättre på att dirigera och styra mig själv, att jag kommer bli bättre på att ta beslut – istället för att se, och förstå att dessa upplevelser inte har något relevant syfte – de är bara dessa upplevelser som i sig själv inte ger mig någonting; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta bort alla rädslor inför framtiden så att jag kan se tydligt och klart vad som är här – och ta ett beslut som verkligen gynnar mig själv och de som finns i min omvärld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå, att lösningen på detta problem, denna rädsla inför att leva och existera i denna världen, bara delvis är att jag tar bort rädsla inom mig själv, eftersom den andra delen handlar om att implementera ett ekonomiskt system som är bäst för alla, som skapar en värld där vi inte längre behöver vara rädda, där vi inte längre behöver känna oro och ångest, där vi inte längre behöver existera i en överlevnadspersona och hela ta beslut, springa omkring, tänka, och röra oss själv i och som rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför min framtid, inför att tjäna pengar, inför att skapa ett nätverk i systemet, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är ingen mening att vara nervös, system är i grund och botten uppbyggt på principen av ackumulation, och allt man gör handlar om nummer, och att således är processen om att skaffa ett arbete, tjäna pengar, ett nummerspel, där det handlar om hur många gånger jag applicerar en och samma handling, och att således är nervositet meningslöst, eftersom jag rör mig och existerar i en verklighet som i grund och botten är uppbyggd av och som matematiska formler

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa de mentala förväntningar jag byggt upp inom  mig själv angående vem jag ska vara i framtiden, var jag ska jobba, hur jag ska jobba, hur mycket pengar jag ska tjäna, vilken titel jag ska ha, vilket nätverk jag ska, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att ha dessa förväntningar, röra mig själv, agera och leva i varje andetag – i varje ögonblick – och leva i ett förväntanslöst tillstånd – där jag inte drömmer om någonting mer utan att jag istället lever tillfullo här – och skapar min framtid här i varje andetag

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att skapa mig själv här, skapa min framtid här, och skapa denna inte utifrån rädsla, nervositet, eller ångest – utan istället motivera mig själv med sunt förnuft – se vad som måste göras, och sedan göra det – och sluta oroa mig för vad som kan hända, och vad som inte kan hända – och se att detta i grund och botten är irrelevant – för vad som är relevant – är att jag är här – och att det är här i detta ögonblick som jag har makten att styra mig själv och ta beslut

Jag åtar mig själv att sluta gå in i stress och nervositet inför min framtid, och jag åtar mig själv att istället på mig själv att jag kommer hantera de utmaningar jag ställs inför i framtiden här, i tillit till mig själv, och att jag kommer att hitta en lösning oavsett vad slags utmaning jag står inför

Enhanced by Zemanta

Dag 302: Ambition

Någonting jag lagt märke till på sistone är hur jag i fråga om min framtid driver mig själv genom en slags rädslobaserad ambition, där jag istället för att leva i och som stabilitet med min mänskliga fysiska kropp tar beslut, och rör mig själv i min värld för att överleva, för att klara mig, och för att inte hamna i en fysiskt komprometterande situation.

ambition-towerVar bottnar denna rädsla och vad är det egentligen som jag fruktar så mycket? Det jag kan se är att den ultimata rädslan är att förlora kontroll, förlora makt, och förlora möjlighet att bestämma vad jag ska göra och hur jag ska leva i denna världen. Utan pengar, utan arbete, utan finansiell säkerhet, då har jag i princip inte längre någon kontroll och inte heller någon makt – alltså är det detta som ligger i botten.

Problemet är att jag definierat makt och kontroll som uttryck vilka är beroende av pengar för att kunna existera – och som jag tydligen inte kan skapa och leva själv. Alltså söker jag efter makt och kontroll i pengar och tror att så fort jag inte längre har tillgång till pengar i min värld, då kommer jag fullständigt rasa samman och ingenting av vad jag en trodde mig själv vara kommer att förbli intakt.

Saken är emellertid som sådan att jag kan leva makt och kontroll i varje ögonblick och som mig själv – jag behöver alltså inte pengar för att i varje ögonblick kunna vara stabil här. Pengar är i grund och botten endast någonting som jag behöver för att kunna nära min mänskliga fysiska kropp men ingenting som måste definiera vem jag är, utan det är ett val som jag gör. I varje ögonblick står jag framför ett beslut, nämligen beslutet om hur jag ska leva, vad jag ska tillåta och acceptera, och vad jag inte ska tillåta och acceptera. Att leva makt och kontroll är alltså ett beslut som jag måste ta i varje ögonblick och där dessa ord inte är beroende av någonting mer än mig själv.

Det är ganska ironiskt, att jag tillåtit mig själv att se tillgång till pengar såsom att innebära makt och kontroll – men egentligen är jag ju inte alls i kontroll och har inte heller någon makt, för när allt kommer omkring är jag helt beroende av pengarna.

Jag åtar mig själv att fullständigt släppa taget om denna rädsla och att återvända till min mänskliga fysiska kropp och skapa min framtid i varje ögonblick – jag behöver alltså inte pengar för att stabilisera mig själv utan det är ett beslut jag tar i varje ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera orden makt och kontroll i förhållande till pengar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste ha pengar i min värld för att kunna leva makt och kontroll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att pengar definierar vem jag är och att jag inte utan pengar kan vara effektiv i mitt liv, kan vara stabil och trygg inom mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en dröm om en framtid inom mig själv där jag har tillgång till pengar, så att jag på så vis kan känna mig tryggare inom mig själv, genom att jag kan hoppas, önska mig, och drömma om att få mer pengar genom att tänka på min framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av pengar för att uppleva mig själv emotionellt stabil och trygg inom mig själv och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som ett slags panikartat tillstånd när jag tänker på och funderar på framtida händelser och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett sådant förhållande till pengar att jag tror att jag är helt hjälplös, viljelös, utan styrning eller kontroll om jag inte har tillgång till pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort mig själv, och att tänka och tro att pengar är vad som avgör vem jag är och att det inte finns någonting jag kan göra åt detta – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helhjärtat hänge mig själv till att vara en pengars tjänare i tron att pengar ger mig förmåga att leva, istället för att se, inse, och förstå att detta är en uppenbar felaktighet, eftersom vad som faktiskt ger mig förmåga att leva är min mänskliga fysiska kropp, är mitt andetag, och inte någon mental energi som uppstår i förhållande till pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min rädsla inför pengar ta över mitt liv och att tro att om jag tillåter rädsla att ta över mitt liv så blir jag säkrare och jag kommer hänge mer tid åt att försöka hantera och tillgodose mig själv pengar – således förlåter jag mig själv att tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv från den makt jag tillåtit pengar att ha över mig, så att jag därmed kan låta mig själv leva och röra mig själv på denna jord i fred

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillåta pengar att ta över min roll som styrande princip, som guidande motor, som motivationskraft inom mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat att låta pengar motivera och styra mig, och att låta mig själv befinna mig i en evig oändlig jakt efter stabilitet och säkerhet, där jag på alla sätt och vis försöker skapa detta genom pengar, istället för att se, inse, och förstå att jag måste skapa det som mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra pengar till min gud och till min frälsare som jag söker mig själv till i tron att så fort jag har en mängd pengar så kommer alla mina problem att lösa sig av sig självt; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp mig själv – att ge upp min egen motivation och självstyrning och låta pengar ta över – i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att rädslan kommer att vara kvar inom mig själv så länge jag inte tar ett beslut att driva mig själv igenom den – att stoppa den – att inte längre låta mig själv vara en följeslagare utan istället en jämlik skapare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva och motivera mig själv till att i förhållande pengar inte längre vara emotionellt styrd, uppmuntrad, och motiverad av pengar – utan att jag istället motiverar, styr och rör mig själv – och att jag är densamma oavsett om jag har tillgång till pengar eller inte; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och motivera mig själv att gå ett steg i ett taget, att ta ett ögonblick i sänder, och att inte försäkra mig själv med en energi av säkerhet – utan att jag istället står här som säkerhet, som makt, och som kontroll i enhet och jämlikhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förlora mig själv till pengar, att beslut för att hedra pengar, att ta beslut för att hedra min fruktan, istället för att jag motiverar mig själv att stå upp inom mig själv, och att stå, och röra mig själv i denna världen men inte av denna världen; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att så länge jag inte har pengar kan jag inte vara stabil, kan jag inte vara säker, kan jag inte vara trygg, eftersom jag tydligen behöver pengar i ett konstant flöde för att kunna känna mig själv någorlunda säker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera säkerhet i förhållande till pengar, och tro att så fort pengar finns så finns säkerhet, och tro att så fort säkerhet finns så finns pengar – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att pengar endast är ett hjälp och ingenting mer eller mindre – och att det därmed är irrationellt att låta mig själv definiera mig själv, se mig själv och uppleva mig själv i förhållande till pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är allt för underlägsen, undermålig, och dålig för att kunna stå som orden makt och kontroll som mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera mig själv såsom att vara underlägsen pengar, och tro att pengar är det jag måste ha i mitt liv för att jag inte helt ska stanna upp och förlora allt momentum – därför förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara och bli beroende av pengar för att inte gå upp i ett slags upplösningstillstånd där jag befinner mig själv i konstant ångest och fruktan inför vad som kommer ske med mitt liv och vad som kommer hända med mig nu när jag inte har några pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta de reaktioner jag upplever gentemot min framtid, gentemot arbete, och gentemot någon slags karriär i detta livet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka till min kropp här, och i detta låta mig själv släppa taget om rädslan och om ångesten inför att jag kommer förlora kontrollen över mitt liv, och att jag kommer förlora all makt över mig själv; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet att leva och att inte längre låta rädslor styra min beslut

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i rädsla och ångest inför att inte ha pengar, och inför att inte kunna säkerställa och verifiera min framtid, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag fruktar inte så mycket min framtid utan vad jag fruktar är att inte ha kontroll, att inte kunna förutse, att inte kunna beräkna och vara förberedd, således åtar jag mig själv att sluta försöka ligga framför mig själv i tiden – och istället lita på mig själv att jag hanterar och dirigerar de situationer som dyker upp i mitt liv HÄR i och som mitt andetag – och inte uppe i mitt huvud i en kakafoni av olika slags upplevelser

När jag märker att jag fruktar att inte ha pengar, eftersom jag fruktar att jag då inte kommer ha någon makt eller någon kontroll över mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag definierat dessa orden i separation från mig själv, och jag har skapat en idé av att dessa orden hör ihop med pengar och att jag inte kan leva dem som mig själv; således åtar jag mig själv att förändra denna acceptans och leva kontroll och makt som mig själv – vilket innebär att jag i varje ögonblick styr och dirigerar mig själv och att jag bestämmer vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv och inte sinnet

Enhanced by Zemanta

Dag 295: Karriärsökande

Idag ska jag fortsätta att titta närmare på ett tankemönster som ofta kommer upp inom mig. Detta har med arbete, jobb, och överlevnad att göra, och jag kan se att detta mönster influerar mig i flera delar av mitt liv.

T.ex. så kan jag se hur detta mönster influerar mig under min s.k. ”arbetsdag” eftersom jag konstant är fokuserad på att spara tid, och på att göra så mycket som möjligt, på att inte komma efter, och på att se till att jag utnyttjar varje sekund så absolut effektivt som möjligt. Konsekvensen av att jag tillåter mig själv att existera i och som denna konstanta upplevelse av nervositet är att jag aldrig ger mig själv en lugn stund. Det är inte ens lugnt för mig att sitta hemma, och studera, eftersom hela tiden finns den här pressen inombords, att jag måste prestera, jag måste nå framåt, jag måste göra mer, jag måste skapa mer, jag måste hinna med mer; jag måste i grund och botten ”överleva”.

_karriar_58996418Jag kan även se att denna upplevelse också ligger till grund för de framtidsprojektioner som brukar dyka upp inom mig, där jag då, och då finner mig själv titta in i ”framtiden” för att undersöka huruvida allting i mitt liv kan tänkas gå bra för mig, eller om det är så att jag möjligtvis kommer att stöta på svårigheter. Så, jag menar det är intressant hur fruktan, och ångest har en sådant kontroll över mig, och hur verkligt det känns när denna fruktan kommer upp; som om att jag verkligen måste springa ut och kämpa så hårt som möjligt, för att verkligen säkerställa mitt liv, och min direkta miljö.

Vem hade jag då varit utan rädsla? Hade jag tagit samma beslut utan rädsla? Hade jag sett på mitt liv på samma sätt utan rädsla? Hade jag brytt mig om samma saker utan rädsla? Hur mycket består mitt liv av rädsla, och inte av mig själv? Svaret är att utan rädsla skulle mitt liv se mycket annorlunda ut – och samma slags glöd hade inte existerat att försöka ”nå” någonstans i mitt liv, utan mitt fokus hade istället varit HÄR, och att vara effektiv i varje ögonblick, att ta del av varje ögonblick, att medverka tillfullo, helt, och hållet i och som varje ögonblick – här ser jag att mer arbete måste göras.

Visserligen befinner jag mig i detta system där man måste se över sin överlevnad, men detta behöver inte definiera mig, skapa mig, och styra mig, utan jag kan istället gå i detta system men inte vara av detta system. Vara HÄR men inte vara kontrollerad av vad som är här, utan istället vara min egen självskapade individ.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädsla, och ångest, och driva mig själv genom min dag med hjälp av rädsla, och ångest, där jag ser varje sak som jag gör, som en slags investering, som antingen kan hjälpa mig att överleva, eller försvåra min överlevnad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att visserligen består detta system av tid, och pengar, men att jag inte måste ha en upplevelse i förhållande till dessa punkter, utan att jag istället kan röra mig själv med sunt förnuft, se vad som fungerar, och vad som inte fungerar, och skapa mig själv ett liv i denna värld inte utifrån en önskan om att överleva, utan som mig själv, såsom ett uttryck av mig själv som liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och som ångest, och rädsla, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till mina studier, konstant känna en press att prestera, och att bli bättre, att bli mer effektiv, att klara av mer, att bli starkare, och att göra bättre ifrån mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli helt besatt av och som rädsla, och ångest inför att inte kunna överleva, och klara mig själv i detta system, och därmed förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv, utan att konstant vara misstänksam mot mig själv, att jag plötsligt, och utan förvarning ska ge upp, och helt enkelt sluta vara aktiv med mina studier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv i mina studier utifrån en ångest, och en rädsla inför att misslyckas, inför att bli utskrattad, och utskämd, och bli förflyttad utanför system, till att tillhöra en del av världen som inte anses vara effektiv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv från en utgångspunkt av att vilja överleva, att vilja klara mig, att välja säkra min existens, och att vilja beskydda mig själv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra denna utgångspunkt i mitt liv, så att jag istället för att leva för att klara mig, att jag lever för att leva – lever för att uttrycka mig själv, röra mig själv att skapa en lösning som är bäst för alla – och att jag därmed ger upp mitt begär att överleva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överbelasta mig själv med rädsla, och ångest, och att tro att dessa upplevelser är något slags obligatoriskt krav för att jag ska kunna fungera i och som detta system, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv, att se, inse, och förstå att faktum är att, så är inte fallet, utan vad som är verkligheten är att jag skapar mig själv, och att jag därmed även skapar mina upplevelser, skapar min syn på livet, skapar min syn på studier, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, genom att skapa en sådan syn på livet, att allt som betyder någonting är pengar, och är hur mycket pengar jag kan tjäna, och hur väl jag kan placera mig själv i systemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att programmera mig själv till att vara en karriärsökande – där jag vill uppnå någonting, nå någon slags framgång, vara någon slags speciell person, speciell människa, unik människa som har mycket pengar, som har en fördel gentemot andra, och som har ”gjort någonting av sig själv” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mitt liv till att vara en konstant stress, där jag hela tiden springer mot något utsatt mål, och där jag försöker nå någon slags projicerad framtid, och där jag hela tiden tror att vad jag letar efter finns runt nästa hörn, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka till min mänskliga fysiska kropp, att sluta leta, att sluta söka, att sluta försöka bli någonting mer, och istället arbeta med vad som är här – och acceptera att det inte finns någonting mer att hitta, eller att uppnå än att vara med mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en konstant ångest, stress, och nervositet inför att jag inte kommer klara av att prestera i denna världen, och göra någonting bra av mig själv i denna världen, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha sådana förhoppningar om mig själv, att jag ska bli, eller vara någonting mer, och att mitt liv ska innehålla, och utgöra någonting utöver det vanliga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig vara nöjd med mig själv, med var jag är någonstans, utan hela tiden försöka ta mig till, och nå till nya höjder, försöka vara någonting mer än vad jag är här – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva i varje andetag, att andas, och att förstå att allt är här i och som min kropp, och att den där drömmen som är ”därute” såsom hoppet om ”det perfekta livet” – det är en illusion och det existerar inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur jag i hela mitt liv har jagat efter någonting där ute, och försökt uppnå någonting för att på så vis stabilisera mig själv, men att jag aldrig någonting av det jag sökt efter, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att förstå, att jag har inte hittat någonting som jag sökt efter, eftersom dessa saker rent faktiskt, rent fysiskt inte existerar, och inte är riktiga, substantiella saker, utan endast drömmar, upplevelser, hopp, och begär som existerar djupt i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag springer inombords, att när jag rör mig själv snabbare inom mig själv en ett andetag, i taget, då skapar jag alla dessa illusioner, och alla dessa idéer om vem jag är, och vem jag borde vara i förhållande till min verklighet, och detta skapar i sin tur konflikt inombords, där jag börjar springa, hetsa, och hasta för att hinna med så mycket som möjligt, för att kunna uppnå min idé som jag skapat av mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tona ner, och låta mig själv släppa denna idén om vem jag ska bli, om vem jag ska vara, om hur jag ska bli, och om hur jag ska vara – och istället andas, och leva ett ögonblick i taget, och hantera mitt liv DIREKT här, och inte försöka leva det uppe i mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag är programmerad att vara en karriärsökande människa, som lever för att uppnå, som lever för att lyckas, som lever för att bli någonting mer, men på grund av detta förlorar sikten av livet självt, eftersom allt går att ut på att jag ska bli någonting i framtiden, att jag ska börja leva mitt liv någon gång där framme, när jag lyckats skapa det där livet jag tror mig själv behöva för att verkligen kunna ta del av varje andetag, och kunna medverka i denna världen – i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt, och hållet släppa denna personlighet, och detta begär efter att skapa mitt liv såsom mina drömmar, och inre energier säger till mig att jag borde, och således åtar jag mig själv att istället motivera mig själv här i varje andetag, och att leva utan energi – leva utan försöka bli, och vara någonting mer – utan istället bara vara mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i min karriärskaraktär, där hela mitt fokus blir på vad jag ska uppnå, på vad jag ska bli, på hur jag ska uppleva mig själv, på vad jag ska göra i någon avlägsen framtiden, och att jag börjar stressa, och uppleva ångest för att inte uppnå denna avlägsna framtid, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna karaktär inte stöttar mig i mitt liv, utan mer stjälper mig, och att jag förlorar mig själv, förlorar siktet på vad som är riktigt, vad som är fysiskt, och vad som är faktiskt, och att allt istället handlar om mitt sinne, och de drömmar, upplevelser, och energier som pågår därinne; således åtar jag mig själv att förändra denna punkt – att ge upp mitt hopp, begär, och önskan om en specifik framtid, och istället leva HÄR – utifrån utgångspunkten att ge ALLA en framtid värld att leva, och att göra detta mitt motto i livet – och att mina beslut utifrån detta, och inte utifrån ett hopp i mitt sinne, om att jag ska bli någonting, någon gång i framtiden

Enhanced by Zemanta

Dag 193: “Jag Vill Bestämma”-karaktären (Del 3)

Detta är en blogg som ingår i en serie bloggar i vilken jag skriver ut en viss mental beteendekaraktär, och den karaktär som jag skriver om i just denna serie är ”jag vill bestämma”-karaktären – så för att förstå precis vad det är denna blogg handlar om föreslår jag att du läser tidigare bloggar.

I dagens blogg kommer jag att omdefiniera ord – och jag kommer arbeta med ord som jag funnit utgöra primära problempunkter i den självförlåtelsen jag gjorde igår – och det är då framförallt ett ord som jag kommer arbeta med – och detta är ordet viktig.

För att förstå vad det innebär att omdefiniera ord, samt hur man gör det – föreslår jag att du läser denna blogg.

Viktig

Nuvarande definition på ordet i världen

Något som har stor betydelse; som krävs för att något ska fungera väl

Hur jag har upplevt/förstått/levt ordet

Min förståelse av detta ord i mitt liv har varit att vissa saker i min värld är viktiga, och alltså bör prioriteras högre än vad andra saker ska. Vad det gäller människor har jag tänkt att vissa människor är viktigare än andra, eftersom dessa människor har klarat av saker och ting som andra människor inte har klarat av – de har ”gjort någonting” med sig själva och förtjänar därför att definieras och ses som viktiga.

Jag har även sett och förstått det som om att något, eller någon som är viktig är mer värdefull än någon/någonting som inte är viktigt. Och alltså har jag rangordnat personer och saker utifrån hur viktiga jag har tyckt att de varit.

Ljuda ordet

svenska:
Vikt-i-g

Vikt-egg

Vick-till-ig

Vik-tig

engelska:
imp-or-taint

import-ant

in-pour-taint

in-pour-tent

Kreativt skrivande om ordet

Av ljudet på ordet – speciellt vikt-egg och imp-or-taint – kan jag se att ordet har att göra med att prioritera saker och ting. Antingen prioriterar man någonting som viktigt – och alltså som någonting som behöver göras eller tas itu med – eller inte som någonting viktigt och då tar man inte itu med det.

Slutgiltig definition

Någonting/någon som är av stor vikt för att en viss punkt ska fungera effektivt.

Kontrollfrågor

Representerar min definition av ordet vad ordet betyder?

Ja

Är min definition av ordet fri från polaritet?

Ja

Kan jag stå vid min definition av ordet i evigheter?

Ja

Dag 179: Kampen Om Uppmärksamheten

Självskriverier

Dagens punkt blir precis som igår – avundsjuka – eftersom detta är den mest störande, och obekväma upplevelsen jag haft under min dag.

Så – situationen som utspelades var följande: jag satt i klassrummet tillsammans med mina klasskamrater och läraren ställde en fråga. Jag visste inte svaret på frågan, men det gjorde någon annan. Efter att denna annan svarat rätt på frågan utstötte läraren att han var ”otroligt duktig” eller någonting i den stilen – och sa att ”ingen annan elev har svarat rätt” – och det var detta som fick mig att uppleva avundsjuka.

Varför?

Jo – eftersom jag gärna skulle vilja vara den där superintelligenta eleven som är så otroligt smart att ingen riktigt vet vad han menar när han pratar. Han pratar i gåtor eftersom han är fullständig övermänniska. Det är min hemliga dröm om hur jag gärna skulle vilja att andra människor såg, och tyckte om mig.

Anledningen till varför jag bär på denna önskan och drömmen är därför att jag känner mig alldeles för ”vanlig” – ”normal” – och ”alldaglig” då jag inte har någon uppmärksamhet riktad mot mig. Jag är ju bara mig själv och ingenting mer, och hur skulle jag kunna vara tillfredsställd med det?

Nedan kommer jag göra självförlåtelse på dessa punkter, och sedan applicera självåtaganden som jag sedan praktiskt kommer att leva för att korrigera denna punkten.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i hemlighet, och i tysthet se och definiera mig själv som ”inte tillräcklig” – och ”alldeles för vanlig” – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva det som om det är någonting jag saknar, och någonting som jag inte har – som andra tydligen har – som jag måste kämpa, strida, och slåss för att kunna manifestera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sakna någonting – och känna det som om att det är någonting inom mig som inte står rätt till, och jag kan bara gör det ”rätt” inom mig själv om jag lyckas få uppmärksamhet och bli sedd, och definierad som en utmärkt och fantastisk elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med andra om att bli sedd som intelligent, och smart – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag bara kan acceptera mig själv – och finna ro, och frid inom mig själv – om jag vet att andra tycker om mig, och tycker att jag är smart, intelligent, och duktig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka göra mig själv hel, och fylla ut tomrummet inom mig själv – genom att få uppmärksamhet från människor i min värld – speciellt mina lärare – och försöka bli ansedd av dem såsom att vara speciell, unik, och bättre än vad andra elever är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag inte lyckas få denna uppmärksamhet så är jag ingenting – och mitt liv är ingenting värt – och det finns ingenting att leva för

Självåtaganden

När jag märker att jag ser, och definierar mig själv som ”inte tillräcklig” – och ”alldeles för vanlig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att dessa tankarna har sin utgångspunkt i jämförelse – och i att jag jämför mig själv med andra människor i tron att andra är bättre än vad jag är, och att jag måste uppnå någonting för att vara jämlik; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv – och leva mig själv här utan att försöka vara någonting mer än mig själv

När jag märker att jag känner det som om jag saknar någonting inom mig själv, och det enda som kan utfylla denna saknaden är uppmärksamhet ifrån andra; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – problemet är inte saknad av någonting, och att jag har för lite uppmärksamhet ifrån andra – utan problemet är att jag definierat mig själv utifrån en upplevelse istället för att leva, och stå här med min fysiska kropp; således åtar jag mig själv att leva HÄR med och som min mänskliga fysiska – sluta sakna, och söka – och istället börja leva

När jag märker att jag tävlar med andra om att bli sedd som mest intelligent, och smart – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna tävlingen är meningslös och ger mig ingenting – även om jag vinner så är det bara en känsla som jag innehar för ett kort tag och ingenting mer; således åtar jag mig själv att sluta tävla – och istället fokusera på att leva – på att andas här med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag rör mig själv utifrån en utgångspunkt av att jag vill växa, och uppleva mig själv som ”mer än” – genom att få uppmärksamhet, och bli sedd av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är HÄR – således finns det ingenting att växa upp till – det finns ingenting att bli DÄR FRAMME – utan det enda som är relevant är min applikation av och som mig själv i och som just detta andetag; således åtar jag mig själv att leva – och stå upp HÄR – i och som detta andetaget – HÄR

Dag 178: Om Inte Jag Får Vinna Vill Jag Inte Vara Med!

Självskriverier

Idag blir det en specifik punkt som jag ska gå in i – och det är avundsjuka, samt irritation.

Så – vad var det som hände idag? Jo – jag befann mig i följande situation: jag spelade gitarr och sjöng med mina vänner – vi brukar göra detta varje söndag. Det hände sig så att vi spelade en ny låt som jag inte hade så lätt få kläm, och jag gjorde flera misstag.

Tillslut sa en av mina vänner att kanske någon annan skulle sjunga, eftersom någon annan verkade kunna låten bättre än jag. När detta skedde blev jag genast avundsjuk på personen som blivit utnämnd att vara bättre än sjunga än jag, och jag kände mig också underlägsen, och litet värdelös för att jag tydligen inte var ansedd som bra på att sjunga. Vidare märkte jag att jag kände mig obekväm inför att ha denna upplevelsen inom och som mig själv, eftersom jag ogillade att visa vad jag kände – vilket var avundsjuka, och att alla då skulle se att jag var avundsjuk, och upplevde mig själv underlägsen.

Det var en ganska intressant upplevelse att se hur jag inom mig själv kämpade frenetiskt för att dölja vad jag upplevde, eftersom jag inte ville ”smitta” andra med min upplevelse – detta är någonting som jag utvecklat sedan jag blivit äldre, för när jag var ung då brydde jag mig inte om att andra såg vad jag upplevde. I ögonblicket då jag märkte att jag existerade inom och som denna konflikt, då sa jag till mig själv – vafan ska jag vara rädd för att visa vad det är jag verkligen känner? Vad har jag att förlora? Och så slutade jag kämpa mot upplevelsen av avundsjuka som jag hade, och jag lät mig bara andas och föra mig själv tillbaka hit – vilket var väldigt avslappnande.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mitt gitarrspelande, och mitt sjungande vara beroende av att andra ska tycka att det låter bra – och att andra ska uppmärksamma mig som duktig och ge mig erkännande såsom att vara en fantastisk och effektiv individ som gör saker och ting ”så himla bra” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när andra människor inte verkar tycka, och känna att jag gör saker och ting ”så himla bra” – att bli avundsjuk, och att inte längre vilja hålla med vad jag gör – för vad spelar det för roll om inte andra tycker om vad jag gör?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vinna över andra människor när jag gör någonting – och i fråga om att t.ex. påbörja att lära mig en ny färdighet – att låta det första jag beaktar i ett sådant projekt vara – ”kan jag bli bra på detta? Kan jag vinna?” – och i detta förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på – och öva mig själv på att göra saker och ting för och som mig själv och utan att vara beroende av någon annans positiva affirmation – och att någon annan står bakom min rygg och hejar på mig och säger ”gud vad du är duktig!”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla mot människor i min värld om att få vara den mest talangfulla, den mest intelligenta, den mest framgångsrika människan som finns – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genast inom mig själv gå in en upplevelse av underlägsenhet, och avundsjuka när det verkar som om någon annan är bättre än mig – någon annan är mer talangfull än jag – någon annan är mer intelligent än vad jag är; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ägna mitt liv åt att jaga bekräftelse, och jag erkännande – och stöd från människor i min värld – i det att människor säger till mig att ”jag gud Viktor! Du är verkligen bäst!”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter att få bli ansedd såsom att vara en vinnare och att vara bäst – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, och lägga märke till mig själv här – och att det faktiskt finns andra saker att göra, att utforska, och att gå in – som inte handlar om att vinna, och att känna mig själv som om jag är bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att denna tävlingen är fullständigt meningslös – eftersom jag ändå aldrig kommer att gå i mål – för hur mycket jag än kämpar, och hur mycket jag än känner det som om att jag vinner – så kommer det ändå nya tillfällen där jag återigen måste bevisa mig själv som en vinnare – och kämpa, och ge mitt allt för att bli ansedd och definierad som en vinnare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta ett andetag – och låta mig själv leva utan att bry mig om huruvida jag vinner eller förlorar – och bara uttrycka mig själv avkopplat och fullständigt i och som detta ögonblick utan någon som helst fruktan för att saker och ting kommer att gå dåligt och jag kommer förlora

Självåtaganden

När jag märker att jag i och som mitt uttryck av mig själv i fråga om någonting jag gör – såsom att spela gitarr, sjunga, eller svara på frågor i skolan – är beroende av att andra ska tycka jag är duktig, och erkänna mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att beroende till andra är slaveri – och att jag i ett sådant stadium av mig själv är fullständigt död eftersom jag inte lever och uttrycker mig själv ovillkorligt utan endast så pass mycket, eller litet så att jag vet att andra ska erkänna mig; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att prata, och uttrycka mig själv oavsett vad andra verkar tycka, eller uppleva i förhållande till vad jag säger, eller uttrycker

När jag märker att jag vill vinna över andra människor – och jag tvekar att göra någonting nytt, eller ta mig an en viss punkt eftersom jag är rädd för att jag inte kommer vinna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – begäret efter att vinna är begränsande – för jag kommer aldrig våga göra någonting där jag riskerar att förlora – kommer aldrig våga gå utöver mina begränsningar där jag inte längre kan vara säker på utfallet eftersom jag då kanske förlorar; således åtar jag mig själv att gå bortom att vinna, och att förlora – och istället uttrycka mig själv ovillkorligt – utan rädsla – utan begär – här som mitt andetag – i varje ögonblick

När jag märker att jag tävlar med människor i min värld om att få vara den mest talangfulla, intelligenta, eller framgångsrika människan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag slutar försöka marknadsföra mig själv till andra genom beteende och ord – för att få andra att avguda mig och se mig som överlägsen och bäst – och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp – utan att försöka marknadsföra mig själv – utan att vilka, eller försöka bli någonting som jag tror andra kommer se upp till

När jag märker att jag rör mig själv utifrån en utgångspunkt av att vilja bli ansedd som en vinnare, och vara bäst – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns inget sådant som att vara ”bäst” – utan det är en idé som marknadsfört i vår värld baserat på misstaget att tro att människor överhuvudtaget kan jämföras med varandra; således åtar jag mig själv att sluta försöka jämföra mig själv med andra, och vara någonting som jag tror är ”bra” för att på så vis känna mig överlägsen andra – utan istället uttrycka mig själv avkopplat och ledigt i och som varje ögonblick – här

När jag märker att jag håller tillbaka mig själv eftersom jag är rädd för att förlora – rädd för att göra bort mig – och rädd för att inte bli ansedd av andra såsom en vinnare – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är alltid begränsande att vilja ha ut någonting speciellt från ett visst ögonblick – att vilja att någon annan ska vara på ett visst sätt för att jag ska känna mig bekväm och lugn inom mig själv; således åtar jag mig själv att sluta försöka få andra att se mig som en vinnare – och jag åtar mig själv att istället andas och uttrycka mig själv här – bekväm och lugn med mig själv – och utan att söka efter någonting mer – för jag ser att det finns ingenting mer att få

Dag 163: Studieteknik

Självskriverier

Idag har jag precis som föregående dag studerat. Och jag har faktiskt lyckats stoppa många av mina rädslor som kommer upp när jag sätter mig bakom mina böcker och börjar läsa. Om du läst denna blogg de senaste dagarna vet du att jag redan arbetat med denna punkt – och om du inte läst mina tidigare bloggar om denna punkt kan du göra det här: Dag 161: Prestationsångest, Dag 162: Tidsspararkaraktären

Det återstår dock fortfarande en del rädslor. En rädsla som kom upp idag var då jag satt och läste en av mina böcker – som var väldigt stor och tjock. Jag hade bestämt mig för att jag skulle läsa ut hela boken, men det visade sig att det tog längre tid än vad jag trodde. Så ungefär vid kl. 4 såg jag att det skulle bli svårt att hinna läsa klart den om jag samtidigt skulle göra anteckningar vid sidan av. Då bestämde jag mig för att strunta i att göra anteckningarna och bara läsa boken. Och när jag tog detta beslutet kom rädslan, och ångesten upp inom mig – ”men shit! Tänk om jag inte kommer ihåg vad jag har läst till provet!” – jag lät mig inte styras av denna tanken, utan jag satte mig och läste min bok utan att anteckna. Men detta visar att det fortfarande finns rädsla inom mig som måste förlåtas och tas bort.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att jag ska använda mig själv av fel studieteknik, och att detta ska bestraffa mig – eftersom jag när jag sitter och skriver provet då inte har någon aning om vad jag ska skriva, eftersom jag glömt bort all information

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att jag inte ska skriva bra på mitt prov, och därmed inte klara av att få ett arbete i denna världen där jag kan tjäna mycket pengar – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns viktigare saker än att bara skaffa ett bra arbete, vilket är att bli effektiv, och duktig på att använda juridiken att driva processer, och faktiskt göra en effektiv skillnad i och som denna världen; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se min utbildning såsom en möjlighet för mig att bli mer effektiv på kunna använda lagen, och inte som någonting som är en port för mig att få ett bra arbete vid ett senare tillfälle

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att där det finns rädsla – där finns också självintresse – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett självintresse, och ett begär om att få lyckas i mitt liv – och att få så pass bra betyg att alla människor i min verklighet tycker att jag har gjort bra ifrån mig, och att jag förtjänar att få anseende – och bli sedd såsom att vara en smart, och intelligent människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och ha ett begär om att få hävda mig själv inför mina föräldrar – och få visa att jag är duktig på vad jag gör, och att jag har möjligt att läsa, och förstå lagen på ett sätt som ingen annan kan göra – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka kärlek, och respekt från mina föräldrar genom att göra bra ifrån mig i skolan – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå igenom min utbildning utan att ha någon förhoppning, eller något begär – utan istället ett praktiskt mål som inte laddat med någon slags upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och ha ett begär om att utstråla och visa mig själv inför andra såsom en intelligent, och smart människa som är duktig på att studera – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att på grund av detta begäret, och denna önskan – skapar jag även rädslan inom mig själv av att bli sedd som trög, dum, och utan någon som helst intelligens – och således kompromissar jag, och förminskar jag mig själv genom att jag inte tillåter och accepterar mig själv att vara mig själv – och att leva här i och som andetaget – som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i mitt sinne, och inom mig själv skapa bilder, och framtidshopp om hur mitt liv ska bli i framtiden – och om hur jag ska eventuellt uppleva mig själv i framtiden – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter, och jaga efter att få bli erkänd såsom en stark, och framgångsrik individ som är bättre än vad andra individer är – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv här – och att gå min process – och att göra mina studier utifrån den praktiska utgångspunkt att jag ska utveckla min förståelse om lag och juridik så att jag kan använda denna till att göra en skillnad i denna världen till fördel för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att hålla kvar vid förhoppningar, och begär om att få bli någonting i denna världen – och få ha något slags speciellt, roligt och unikt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge upp alla begär, förhoppningar, och framtidsplaner – och istället leva här utan att separera min tillit till mig själv in i någon slags alternativ drömverklighet i mitt huvud – och istället leva HÄR praktiskt och fysiskt i och som varje andetag

Självåtaganden

När jag märker att jag känner ångest, rädsla, och nervositet inför at jag använder fel studieteknik – och att jag därför inte kommer komma ihåg någonting när jag väl skriver provet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att rädsla begränsar och håller mig tillbaka – och om jag tillåter mig själv att följa min rädsla så kommer jag aldrig pröva någonting nytt för att se hur det fungerar utan vara fast i såsom jag alltid gjort saker; således åtar jag mig själv att bryta mig själv fri från min rädsla och pröva att plugga på mitt prova på ett nytt sätt – och se hur det går på mitt prov – och inte frukta att jag kommer få ett dåligt resultat på mitt prov

När jag märker att jag upplever ångest, rädsla, och nervositet inför att jag inte ska skriva bra på mitt prov – och därmed inte klara av at få ett arbete i denna världen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är irrelevant att frukta hur saker och ting kommer att gå, eftersom det är någonting som jag rent faktiskt inte har någon absolut kontroll över, varför det är bättre att andas och ta ett andetag i taget; således åtar jag mig själv att handskas med problem och situationer när de dyker upp – och inte oroa mig själv för dem innan de ens finns

När jag märker att jag skapar, och när ett självintresse om att få lyckas i mitt liv – och få så pass bra betyg att alla människor i min verklighet tycker om mig, och ger mig uppmärksamhet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – begär föder rädsla – självintresse föder rädsla – och rädsla föder begränsning – och begränsning suger musten ur mig; således åtar jag mig själv att släppa mitt hopp och begär om ett lyckat liv – och istället leva HÄR i och som varje andetag – till fullo och utan någon framtidsdröm

När jag märker att jag drömmer om, och medverkar i och som ett begär om att få hävda mig själv inför mina föräldrar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting att hämta i att få mina föräldrars erkännande – det är bara en momentan upplevelse av att känna mig omtyckt; således åtar jag mig själv att istället för att söka efter momentana upplevelser att istället fokusera på att etablera mig själv här en och jämlik – såsom en oändlig orubblighet och tystnad i varje ögonblick

När jag märker att jag vill, önskar, och har ett begär om att få utstråla och visa mig själv inför andra såsom en intelligent och smart människa som är duktig på att studera – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att hämta i att få andra att tro att jag är duktig – det är en illusion att känna mig själv glad för att jag tror mig själv vara uppskattad av andra; således åtar jag mig själv att sluta försöka presentera mig själv som något jag inte är – och istället leva som mig själv här autentiskt och utan att göra mig själv till

När jag märker att jag medverkar i mitt sinne, och inom mig själv skapar bilder och framtidshopp om hur mitt liv ska bli – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att ett begär om en viss framtid enbart kommer begränsa mig eftersom jag inte kommer längre vara öppen och tillgänglig för alla möjligheter här; således åtar jag mig själv att leva i ögonblicket – som ögonblicket – och ha en praktiskt plan för framtiden men som jag inte är låst eller definierad av – eller tänker på

När jag märker att jag begränsar mig själv genom att hålla kvar vid förhoppningar, och begär om att få bli någonting i denna världen; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att bli i denna världen – eftersom idén om att bli någonting är en illusion eftersom alla som blir någonting ändå en dag slutar som jord – alltså en slags substans som är oändlig och alltid densamma – och således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv utifrån min form, utifrån vad jag gör såsom mitt yrke, utifrån vad jag studerar – utan istället leva här en och jämlik med mig själv som substans – som min mänskliga fysiska kropp

Nala SeWookieepedia: Nala Se was a female Kaminoan who lived during the Clone Wars.

Dag 140: Betygssättning

Självskriverier

Idag hade gjorde jag en opponeringsuppgift i skolan. Den gick ut på att jag, och min grupp, skulle kommentera på en redovisning som gjordes av några andra i min klass. Min primära upplevelse i förhållande till hela denna situation var nervositet, och den grundande sig på att jag var orolig för vilket betyg jag skulle få av läraren.

Jag kunde också se att jag var nervös, och orolig för att jag sa var fel, att jag skulle missuppfatta någonting, glömma bort någonting, eller helt förlora överblicken på vad jag gjorde. Jag var alltså hela tiden orolig för att allt skulle gå åt helvete, istället för att göra opponeringen effektivt, och utan att ha min uppmärksamhet fokuserad på andra saker.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv, och vara nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför, istället för att göra uppgiften

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig för att slutresultatet när jag ställs inför uppgift inte ska bli bra – istället för att jag fokuserar min uppmärksamhet på att göra uppgiften bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänka, fundera, och fantisera över allting som kan gå fel – och allting som jag kan misslyckas med – istället för att jag istället fokuserar på vad det är jag gör – nämligen den uppgift som jag håller på med här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på ett slutresultat som inte finns, istället för att fokusera på uppgiften som jag håller på att arbeta med just nu i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag gör en uppgift i skolan, eller på mitt arbete – att tänka på vad som kan hända om jag inte klarar av uppgiften, om jag misslyckas med den, eller om jag inte gör den så bra som jag tänkt mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ett ögonblick i taget – att leva ett andetaget i taget – och sluta fokusera, och drömma mig själv bort i framtiden och försöka leva mitt liv här utifrån en illusorisk fantasi om hur framtiden kanske kommer se ut

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag omöjligt kan veta hur framtiden ser ut, och att det därför inte finns någon mening med att oroa mig själv över framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka beskydda mig själv mot en ”dålig framtid” – genom att använda rädsla och nervositet för att driva mig själv till att prestera bättre – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att driva mig själv, och motivera mig själv – och stoppa all rädsla, och nervositet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur pass mycket jag skadar, och plågar min kropp genom att medverka i dessa upplevelser istället för att förbli här – en och jämlik med och som min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag upplever nervositet, och ångest i förhållande till skolan, och tänka att ”nej, fan, nu hände det igen – att jag aldrig kan komma över detta” – istället för att se, inse och förstå att det är ingenting att fördöma mig själv för – utan att det istället visar att jag har mer dimensioner att undersöka, och arbeta med inom mig själv i förhållande till denna upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra skolan till min gud och tro att det skolan, och lärare säger och tycker om mig är sanningen – och är det som definierar mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att de betyg man får i skolan säger ingenting om vem man är – utan säger endast någonting om hur effektiv man är på interagera viss utvald information och sedan repetera denna informationen på ett sätt som skolan tycker om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från självtillit – självständighet – och självförtroende – genom att ge skolan makten att säga vem jag är, hur värdefull jag är, hur mycket jag får tycka om mig själv, och hur jag får uppleva mig själv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stå oberoende och orubblig – fullständigt stabil inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min identitet och min idé av och som mig själv på tanken att ”jag är duktig i skolan” – och tänka att jag måste upprätthålla denna idén annars är jag ingenting; istället för att se, inse och förstå att denna idén är inte vem jag är, och att jag inte kommer försvinna eller förlora mig själv om jag ger upp denna idén; eftersom jag fanns redan innan skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, och söka upprättelse och erkännande – i tron att jag måste ha erkännande, och upprättelse utanför mig själv – annars är jag värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själva att upprätta en relation till mig själv, och att erkänna mig själv – och att praktiskt leva detta genom att verkligen lära känna mig själv, och hur jag fungerar inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde som mig själv – genom att försöka få så bra betyg som möjligt, och försöka få så många som möjligt att se mig som speciell och duktig på vad jag gör; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge egenvärde till mig själv – att erkänna mig själv och tillåta och acceptera mig själv att sluta jaga efter uppmärksamhet av andra människor

Självåtaganden

När jag märker att jag oroar mig själv, och är nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag oroar mig själv för hur jag ska göra uppgiften, så är jag ju inte HÄR och gör uppgiften – vilket betyder att konsekvensen blir att jag inte får uppgiften gjord; således åtar jag mig själv att fokusera på det jag gör HÄR och sluta lägga min uppmärksamhet vid sådana meningslösa saker som nervositet, och rädsla inför hur saker och ting ska gå – det är irrelevant – jag hanterar framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför hur slutresultatet ska bli av en uppgift jag gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening med att oroa mig inför hur slutresultatet kommer att bli – eftersom detta inte på något sätt kommer förändra slutresultatet; således åtar jag mig själv att arbeta HÄR – och att leva i ögonblicket – och att se vad som behövs göras och inte behövs göras – HÄR – och inte fundera på vad som borde, eller inte borde göras för att en viss framtidsfantasi ska inträffa eller inte inträffa

När jag märker att jag projicerar mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänker, funderar och fantiserar över allting som kan gå fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening att oroa mig själv inför saker och ting som kan gå fel – om jag förstås inte gör det på ett konstruktivt sätt för att undvika att göra dessa misstag – men att bara oroa mig själv för att någonting kan gå fel är ju fullständigt meningslöst; således åtar jag mig själv att hantera de punkter jag ser här för att undvika fel som jag kan undvika – och helt släppa sådana punkter som bara är meningslöst grubbel på huruvida en viss punkt kan gå antingen bra eller dåligt

När jag märker att jag fokuserar på ett slutresultat som inte finns – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att när jag funderar på mitt slutresultat slösar jag ju bort tid som jag kunnat använda för att faktiskt skapa ett slutresultat – genom att arbeta på den uppgift jag håller på med; således åtar jag mig själv att sluta fundera på slutresultatet och istället arbeta med vad som är HÄR

När jag märker att jag istället för att göra en uppgift – istället tänker på vad som kanske kommer hända om jag inte klarar uppgiften, eller gör den så bra som jag tänkt mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt irrelevant för den uppgift jag håller på med HÄR – vad som kanske kommer hända i framtiden om jag misslyckas med uppgiften; således åtar jag mig själv att fokusera på vad som är HÄR, och göra vad som är HÄR med min full uppmärksamhet – och ta tag i framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför framtiden – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att framtiden är framtiden – någonting som jag inte vet om eller har någon särskilt stor kontroll över – således åtar jag mig själv att sluta tänka på framtiden för det mesta tänker är ändå helt irrelevant för vad som sen händer; således åtar jag mig själv att förbli HÄR – och leva HÄR – och låta framtiden komma till mig istället för att jag skapar en illusorisk framtid inom mig som jag sedan lever i

När jag märker att jag motiverar, och driver mig själv genom rädsla, ångest, och nervositet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kan RÖRA MIG SJÄLV – och DRIVA MIG SJÄLV – och att rädsla, ångest, och nervositet är fullständigt onödiga upplevelser, eftersom allt jag behöver är att i ögonblicket se vad som måste göras – och sedan göra det – och det behövs ingen upplevelse för att klara av det; således åtar jag mig själv att sluta tänka, och att lita på mig själv HÄR i ögonblick i fråga om vad som måste göras – och när jag planerar inför hur jag ska strukturera min tid, och vad jag ska göra under dag – att då inte göra det från en utgångspunkt av rädsla, eller oro – utan vad som är praktiskt effektivt, och som behövs göras

När jag märker att jag fördömer mig själv för att jag upplever nervositet eller ångest i förhållande till en viss punkt i min verklighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut inget att döma mig själv för att jag upplever mig själv nervös, eller ångestfylld inför något – utan istället betyder det bara att det finns mer arbete att göra i förhållande till dessa punkter; således åtar jag mig själv att istället för att döma mig själv, att agera praktiskt – och finna en lösning på problemet – vilket hade varit att arbeta mer med självförlåtelse, och självskriverier i förhållande till dessa punkter

När jag märker att jag gör skolan till min god – och tror att det skolan, och läraren säger, och tycker om mig är sanningen om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att skolan inte är min gud – skolan bestämmer inte vem jag är, hur jag är – vad jag är – utan det gör jag själv; således åtar jag mig själv att bestämma att jag är stabil – jag är här – och låter mig inte fluktuera upp och ner beroende på vilka slags betyg och omdömen jag får i skolan och av läraren

När jag märker att jag ger skolan makten att säga vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag separerar mig själv från makten att bestämma vem jag är – då gör jag mitt liv till ett helvete eftersom jag hela tiden kommer vara beroende av andras tyckande och tänkande att definiera mig; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min makt och bestämma vem jag är – genom att leva och uttrycka mig själv som det levande ordet i varje ögonblicket – vilket innebär att jag praktiskt bestämmer vem jag är – genom att praktiskt leva ett ord är som mig själv

När jag märker att jag tänker att ”jag är duktig i skolan” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag definierar mig själv såsom ”duktig i skolan” – så gör jag mig själv en slav till vad skolan tycker om mig – istället för att jag själv skapar och definierar mig själv; således åtar jag mig själv att sluta göra mig själv till en slav för vad andra tycker genom att skapa mig själv i varje ögonblick – genom att LEVA ORD PRAKTISKT och FYSISKT – HÄR

När jag märker att jag medverkar i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, söka upprättelse och erkännande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag söker efter upprättelse och erkännande utanför mig själv så gör jag mig själv en slav till eventualiteter – och ting jag inte har någon makt över – således gör jag mig själv maktlös; således åtar jag mig själv att erkänna mig själv – och att hävda mig själv inför mig själv – genom att utmana mig själv att gå utöver min bekvämlighetszon – och att lära känna mina inre accepterade begränsningar och att praktiskt förändra dessa

När jag märker att jag försöker använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer aldrig kunna etablera egenvärde genom att försöka få andra att värdera mig – eftersom det rent principiellt är en helt bakvänd ordning – jag måste ju ge mig själv värde för att kunna etablera egenvärde; således åtar jag mig själv att leva egenvärde som mig själv – och göra detta praktiskt, fysiskt, och faktiskt – genom att inte tillåta och acceptera mig själv att fördöma mig själv och uppleva mig själv utifrån vilka slags betyg jag får i skolan – utan att förbli densamma inom och som mig själv oavsett vad