Tag Archives: vinnare

Dag 158: Tävlingskaraktären Del 3

Det här har jag tidigare skrivit om tävlingskaraktären:
Tävlingskaraktären Del 1
Tävlingskaraktären Del 2

Självskriverier

Syskonrivalitet – det blir dagens ämne. Igår var jag nämligen på besök hos min pappa, och tillsammans med mina syskon avverkade vi en liten måltid. Under måltidens gång började vi allesammans att samtala, och vi började dra in på ämnen såsom skolprestationer, universitetsstudier, och framtidsplaner – och då mina syskon delade med sig av några av sina prestationer märkte jag hur jag kände mig avundsjuk, och sedan upplevde jag mig i princip hopplös; såsom att jag tänkte ”Shit, jag kommer aldrig klara av att slå det där!”.

Det jag märkte efter middagen var hur jag faktiskt också använt viss information och kunskap som jag samlat på mig för att glänsa såsom en riktigt allmänbildad och intelligent man. Jag vill ju också framstå som ypperligt intelligent och bildad, och på så vis vinna och trumfa mina syskons prestationer. Det är intressant eftersom jag kan se samma beteendemönster hos min pappa – och såsom har sagts av Desteni är barn endast kopior av sina föräldrar, och därför är det ju enkelt att se att jag är precis likadan som min pappa – och mina syskon; vi delar alla samma genetiska arv.

Så idag ska jag fortsätta arbeta med tävlingskaraktären – fast idag ska jag rikta in mig på dimensionen som handlar om syskonrivalitet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka utge mig själv inför andra såsom att ”ha koll” och ”ha all relevant kunskap” – för att på så vis få andra att se mig som otroligt intelligent, och allmänbildad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka få andra att se mig som intelligent, så att de ska erkänna mig som en vinnare genom att säga till mig att ”gud vad intelligent du är” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uttrycka och röra mig själv ovillkorligt här, och utan att försöka, eller ha någon slags behov eller begär efter att få bli sedd av andra såsom att vara smart eller intelligent

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att jag kan överglänsa mina syskon genom att ha mer kunskap, och vara mer bildad än mina syskon – så att mina syskon ska känna sig underlägsen mig, så att jag kan känna, och definiera mig själv såsom överlägsen; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter, och ha ett behov, och ett begär av att mina föräldrar ska erkänna mig såsom att vara det mest intelligenta, lyckade, och framgångsrika barnet – i tron att detta då hade gjort mig mer värdefull

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka värde, och erkännande genom att försöka vinna över andra – och bevisa mig själv såsom att vara mer intelligent, mer stark, och mer bildad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva och uttrycka mig själv HÄR – i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – och således sluta söka efter andras erkännande, och uppmärksamhet – eftersom jag faktiskt inte behöver något erkännande, eller någon uppmärksamhet för att rent fysiskt kunna uppskatta mig själv och de andetag jag lever här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och uppleva mina syskon såsom överlägsna, och bättre än vad jag är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i en tävlingskaraktär för att försöka vinna över mina syskon och på det sättet bevisa att jag visst inte är underlägsen och sämre än mina syskon – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte är underlägsen mina syskon till att börja – eftersom underlägsenhet, och överlägsenhet är en KÄNSLA – och en IDÉ – någonting som inte är en fysisk, och faktisk verklighet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa känslan och behovet av att jag måste bevisa mig själv för att vara en jämlik – och istället leva jämlikhet här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det finns ingenting som jag kan vinna – det finns ingen som jag kan besegra – utan allt detta är endast känslor och upplevelser av och som sinnet och är sådana att de försvinner när jag inte medverkar i dem – och jag inte kan ta på dem, eller röra vid dem – de är således – INTE RIKTIGA – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att viga mitt liv åt upplevelser och känslor som i grund och botten inte är riktiga, och inte har något substantiellt värde överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det genom historien har funnits människor som varit mer kapabla att insamla, och förstå kunskap än vad andra människor varit – men att dessa trots sin intelligens har dött och försvunnit – och att det inte finns någonting kvar av dem nu; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå det fullständigt meningslösa och triviala i att leva mitt liv för att bevisa mig själv som mer intelligent än andra – för vad leder det till? Jo – ingenting!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste och behöver tävla för att få vara bekväm med mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min karaktär är beroende av att andra människor ska se mig som en stark, och vinnande människa, och om jag inte lyckas hålla kvar vid denna idén om mig själv i förhållande till andra – att då tänka och tro att jag är misslyckad och sämre än vad andra är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag är beroende av att få andra människors positiva uppmärksamhet för att jag ska kunna uttrycka och röra mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fullständigt begränsa och hålla mig själv tillbaka i tron att jag måste ha att andra erkänner mig och ser mig som en vinnare för att jag ska kunna acceptera mig själv – och erkänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idén och tron att jag måste ha att en annan människa känner sig underlägsen och sämre än mig för att jag ska kunna känna mig själv okay med mig själv – i tron att om ingen känner sig underlägsen eller sämre än mig så betyder detta att jag måste vara sämst, och att jag måste vara underlägsen andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver känna mig varken under-, eller överlägsen – att jag inte behöver någon slags idé av mig själv att vara erkänd och definierad av andra eftersom jag är redan HÄR – såsom min mänskliga fysiska kropp och behöver alltså ingenting utöver det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om jag inte lyckas skapa ett förhållande till andra människor, vari andra människor ser mig som en stark och vinnande individ – att då tänka att jag har misslyckats – och att jag är sämre än vad jag kunnat vara – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån vad jag tror att andra tycker om mig – och bli rädd, och känna ångest inför att jag håller på att misslyckas så fort det inte verkar som om andra människor upplever sig själva positivt runtomkring mig och ser mig som en stark, och vinnande människa

Självåtaganden

När jag märker att jag försöker utge mig själv inför andra såsom att ”ha koll” och ”ha all relevant kunskap” – för att på så vis få andra att se mig som intelligent och allmänbildad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte behöver imponera på andra, jag behöver inte vara och inverka positivt på andra och få andra att se mig som någonting speciellt för att jag ska kunna acceptera mig själv; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv – och att lugna mig själv – och förstå att jag inte behöver tävla eller visa mig själv på styva linan – jag förlorar ingenting om jag gör det

När jag märker att jag vill, och önskar att jag kan överglänsa mina syskon genom att ha mer kunskap – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting att hämta i att ”vinna” över en annan – eftersom själva idén om att ”vinna” i sig självt är en illusion; således åtar jag mig själv att istället prata – och medverka HÄR tillsammans med mina syskon – en och jämlik – och att uttrycka mig själv, samt interagera utan att vilja – eller försöka bevisa mig själv såsom varken mer eller mindre

När jag märker att jag försöker bygga upp egenvärde och självförtroende genom att vinna över andra – och utge mig själv såsom att vara mer intelligent än andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte vara, eller bli mer för att leva egenvärde, och självförtroende – jag behöver inte bli någonting som andra sedan kan erkänna som en aktningsvärd, och överlägsen individ; och således åtar jag mig själv att istället slappna av – att andas och att vara medveten HÄR om min mänskliga fysiska kropp – och sluta jaga – och sluta försöka bli någonting för andra människor – sluta upp att spela spelet och istället LEVA HÄR

När jag märker att jag går in en tävlingskaraktär för att bevisa att jag visst inte är underlägsen och sämre än mina syskon – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte är överlägsen mina syskon, och mina syskon inte är överlägsen mig – vi är ALLA HÄR såsom våra kroppar – en och jämlik; och således åtar jag mig själv att sluta att jag efter att få skapa en upplevelse av mig själv som faktiskt inte ens finns – och istället leva HÄR en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta jaga efter upplevelse – att sluta definiera mig själv utifrån upplevelser – att sluta se mig själv utifrån upplevelser – och att sluta tro att upplevelser på något sätt är riktiga – och jag åtar mig själv att se, inse och förstå att vad som är riktigt är HÄR såsom mitt andetag – såsom min mänskliga fysiska kropp – såsom vad jag kan uppleva – känna och röra vid – och vara med och faktiskt fysisk interaktion tillsammans med

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det spelar ingen roll om andra människor ser mig som intelligent – stark – effektiv – eller överlägsen – för i slutändan kommer jag att DÖ – och ingenting kommer vara kvar av mig – vilket visar MENINGSLÖSHETEN i att söka efter att få vinna i detta livet – att vinna betyder ingenting

När jag märker att jag tror, och tänker att jag måste och behöver tävla för att få vara bekväm med mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – JAG BEHÖVER INTE – vinna – visa mig själv bra/duktig/effektiv – jag behöver inte vara den där trevliga människan som alla tycker om och dyrkar för att jag ska kunna vara bekväm här med mig själv; således åtar jag mig själv att leva bekvämlighet med mig själv i och som varje andetag och att sluta söka efter mig själv – utanför mig själv

När jag märker att jag tycker, tänker, och tror att jag är beroende av att få människors positiva uppmärksamhet för att jag ska kunna uttrycka mig själv, och röra mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och tar mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – NEJ – jag behöver inte någon annans erkännande för att röra mig själv – jag kan vara mitt eget drivmedel – och leva min beslut utan någon som helst extern stimuli; således åtar jag mig själv att leva mina beslut och åtaganden utan något som helst behov för och som extern stimuli för att röra mig själv framåt

När jag märker att jag tror och tänker att jag måste ha att en annan människa känner sig underlägsen och sämre än mig för att jag ska kunna uttrycka mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte någon form av energi för att röra mig själv – och jag behöver inte att någon annan upplever någon som helst form av energi för att röra mig själv; således åtar jag mig själv att röra mig själv – att uttrycka mig själv – och att respektera mig själv genom att inte göra mig själv beroende av energi för att beslut och leva beslut

Jag åtar mig själv att bli min egen katalysator – och att på alla sätt och visa ta bort och förinta självbegränsning i det att jag inte längre är beroende av någon, eller någonting annat för att motivera mig själv – och röra mig själv framåt – och uttrycka mig själv

 

Dag 157: Tävlingskaraktären Del 2

Tidigare har jag skrivit detta om tävlingskaraktären:
Dag 151: Tävlingskaraktären Del 1

Självskriverier

Igår var det julafton och jag samt min familj satte oss ner och spelade ett spel tillsammans. Och den primära upplevelsen jag hade när detta hände var upphetsning och okontrollerat skratt när jag vann, eller jag tyckte att någon annan var sämre än vad jag var – samt en känsla av underlägsenhet, och sorg när jag kände det som om jag inte vann. Så – hela min upplevelse av mig själv var fullständigt kontrollerad och styrd av tävlingskaraktären.

Det är intressant att i dessa typer av ögonblick – då man spelar sociala sällskapsspel och normen i sällskapet är att vara tävlingsinriktad – att då istället andas, och endast fokusera på andetaget – eftersom det blir en så stor skillnad hur man upplever sig själv, och hur man medverkar i situationen. Jag gjorde detta några få gånger igår under spelets gång, och vid de tillfällena var det som om all tävlingsinstinkt försvann, och istället kunde jag njuta av de fysiskt roliga, och stöttande aspekterna av spelet utan att känna att jag var tvungen att vinna. Och vid dessa tillfällen ändrades även hela mitt uttryck, och jag var istället mycket lugnare, och rörde mig inte lika hetsigt, och hade inte samma okontrollerade och högljudda skratt.

Så – idag ska jag arbeta med dessa punkter – och förlåta dem – så att jag kan placera mig själv i tävlingssituationer utan att för den sakens skull känna ett behov för att tävla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag spelar ett spel med andra människor – att bli helt besatt av att vinna – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte vinner, och om jag inte lyckas skrapa ihop lika många poäng/ägodelar som andra – att jag då inte kommer kunna fortsätta leva och ha min heder i behåll; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en sådan begränsad idé och upplevelse såsom heder – och att tro att jag har någonting jag måste vakta över, och vaka över gentemot andra och som jag kan bli av med om jag inte tillräckligt strikt och hårt försvarar min rätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vinna – och tillåta och acceptera mig själv att polarisera min upplevelse av och som mig själv i förhållande till att tävla – såsom att antingen existera som att bara ledsen/underlägsen/känna mig som en förlorare – eller att känna mig positiv/glad/såsom en vinnare; och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att interagera, kommunicera, och spela spelet HÄR – en och jämlik utan att använda mig av och som denna polariserade upplevelsen av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i tävlingskaraktären när jag spelar sällskapsspel – och när jag tävlar på något sätt – och tro att jag måste hävda mig själv, och visa gentemot de andra människor som jag spelar spelet mot att jag kan vinna – och att jag kan vara bättre än vad de andra är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av upplevelsen av att vinna – och upplevelsen av att känna mig smartare, och bättre än vad andra än

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av och som tävlingskaraktären – och tänka, och tro att utan tävlingskaraktären – utan att polarisera min upplevelse av och som mig själv såsom att antingen vara positiv eller negativ när jag spelar spel – att mitt liv, och min upplevelse av och som mig själv kommer bli torftig och tråkig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur begränsade energiupplevelser av och som sinnet faktiskt är – och att de inte alls erbjuder någon slags fantastisk och färgrik dimension till livet utan att de endast består små fjuttiga upplevelser som bränner ut sig själva då och då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag spelar spel, och tävlar – fokusera på mitt andetag – och andas igenom de upplevelser som kommer upp inom mig själv där jag känner, och upplever att jag vill tävla mot andra – och att jag vill vinna mot andra – och att jag vill visa mig själv på styva linan och försöka övertyga andra om jag är den som är bäst, mest effektiv, starkast och smartast; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se det korkade och det dumma i att försöka övertyga andra om att jag är bäst – för vad hjälper det mig egentligen vad andra tycker om mig? Jag förblir ju fortfarande densamma – och har samma skicklighet, och effektivitet som innan – och således åtar jag mig själv att förstå att tävlingskaraktären inte har någon som helst praktiskt värde i mitt liv – och inte betyder någonting överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att slösa bort mitt liv – och att slösa bort min tid, och de ögonblick i vilka jag interagerar med andra – genom att tänka på hur jag ska vinna – genom att röra mig själv utifrån utgångspunkten om att jag vill vinna – genom att försöka övertyga andra om att jag faktiskt vinner – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas och att förbli HÄR med och som min mänskliga fysiska kropp, och inte oroa mig själv för hur det kommer gå i fråga om vem som kommer vinna eller förlora spelet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort det faktum att det finns en HEL verklighet HÄR – såsom en fysisk verklighet som jag inte kan vara medveten om när hela min sinnebild formas av och upptas av behovet, och begäret att vinna – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa tävlingskaraktären, och istället tillåta och acceptera mig själv att upptäcka och se vad som finns HÄR bakom denna ridån av energi

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte upptäcka vad som finns bakom ridån av energi i form av begäret att tävla; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fortsätta att ge uppmärksamhet till upplevelsen och begäret av att vilja vinna – och att fortsätta att ge värde till tanken att jag bli bättre, och mer om jag vinner – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag blir inte bättre om jag vinner – och jag blir inte sämre om jag förlorar – utan jag förblir precis den samma som jag var innan – och detta eftersom att vinna, och förlora endast har att göra med upplevelser och har ingenting att göra med vad som faktiskt är HÄR – med vad som denna verklighet faktiskt består såsom att det är en praktiskt och fysiska verklighet i vilka energier faktiskt inte spelar någon roll överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överge mig själv såsom ovillkorligt och avslappnat uttryck av och som mig själv – genom att bli fullständigt besatt av begäret, och önskan om att vinna – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå det fullständigt meningslösa i att uppleva mig själv som en vinnare – eftersom det är en energi som existerar inom mig för bara några sekunder, och sedan i nästa andetag är upplevelsen borta och allt är precis som vanligt igen – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se det irrationella i att viga mitt liv åt att få uppleva en så kort, oberäknelig och momentan upplevelse – det är just fullständigt idiotiskt

Självåtaganden

När jag märker att jag blir besatt av att vinna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag genom att vara besatt av att vinna helt ignorerar och glömmer bort det faktum att det finns en fysisk verklighet HÄR – som jag inte tar del av eller medverkar i en och jämlik eftersom jag är helt förlorad i mitt huvud och i mina upplevelser; således åtar jag mig själv att släppa min besatthet och att ta mig själv tillbaka HIT – och att leva HÄR en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp – och tala och uttrycka mig själv naturligt HÄR

När jag märker att jag polariserar min upplevelse av och som mig själv då jag medverkar i en tävling – eller ett spel – eller liknande – genom att känna mig positiv/glad/uppåt när jag vinner och ledsen/sur/neråt när jag förlorar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag genom att skapa min upplevelse av och som mig själv till att bli och vara en berg och dalbana – helt kompromissar min applikation av och som mig själv här såsom andetag – och medveten om mig själv såsom min fysiska kropp; således åtar jag mig själv att stoppa mig själv från att existera som denna emotionella berg och dalbanan – och istället leva, och uttrycka mig själv HÄR – en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag går in en tävlingskaraktär – och ändrar mitt sätt att vara – och talar mer högljutt, och blir mån om att försvara mig själv, och hävda mig själv inför andra; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick kompromissar mig själv såsom att leva här – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – och att jag ger upp mig själv som närvaro här i detta ögonblick; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka hit – och röra mig själv mer lugnt – att prata utan att hävda mig själv – utan att röra mig ryckigt och snabbt – utan istället såsom jag brukar röra mig själv – avslappnat, och avkopplat

När jag märker att jag fruktar att släppa taget om min tävlingskaraktär – för att jag tror att om jag släpper taget om min tävlingskaraktär så kommer mitt liv att bli tråkigt, och torftigt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att idén att emotioner, och upplevelser på något sätt utfyller och färglägger mitt liv – är helt absurd – eftersom emotioner, och känslor rent praktiskt inte bidrar till någonting i mitt liv och är väldigt momentana och oberäkneliga – alltså i praktiken helt värdelösa; således åtar jag mig själv att sluta frukta att släppa taget om emotioner, och känslor – att istället ta mig själv tillbaka HIT – och leva HÄR – såsom mitt andetag utan att ha någon form av upplevelse inom mig själv

När jag märker att jag går in en upplevelse av att tävla – och att jag måste vinna, och bevisa mig själv inför andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att lösningen att komma ur min upplevelse är att ANDAS effektivt; således åtar jag mig själv att fokusera på mitt andetag – och andas effektivt och således stoppa min upplevelse av och som mig själv

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att det spelar ingen roll vad andra tycker om mig – för jag förblir praktiskt/fysiskt densamma – och blir varken bättre eller sämre; således är upplevelsen av att vinna och vara bäst – i praktiken – helt värdelös

Jag åtar mig själv att använda de ögonblick som står till mitt förfogande – de andetag jag har möjlighet att nyttja i detta livet att leva mig själv till fullo HÄR – såsom mitt andetag och att amalgamera, och föra mig själv samman med min fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte slösa bort mitt liv på att hedra mitt sinne, och upplevelser av och som emotioner och känslor – utan jag åtar mig själv att istället viga mitt liv åt att leva – och att uttrycka samt röra mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp; och jag åtar mig själv således att göra mitt liv fullständigt FYSISKT och ta bort, samt förinta alla former av separation inom mig själv i formen av upplevelser, tankar, känslor, och idéer som inte är HÄR en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att upptäcka och utforska den fysiska verklighet som finns HÄR i och som varje ögonblick och som ligger öppen för mig att se – och interagera med; och således åtar jag mig själv att sluta ge upp mig själv till förmån för energier, och upplevelser och istället fokusera mitt liv på att ge till mig själv gåvan av att leva på RIKTIGT här – i och som denna fysiska verklighet

Jag åtar mig själv att upptäcka vad som finns bakom ridån av energi i formen av begäret att tävla – och jag åtar mig själv att göra detta genom att i ögonblicket då denna tävlingskaraktär dyker upp inom mig – att andas och fokusera på min mänskliga fysiska kropp – och således föra mig själv tillbaka hit och röra mig själv igenom energin och upplevelsen som dyker upp inom mig

När jag märker att jag inte längre är avslappnad, och att jag inte längre uttrycker mig själv ovillkorligt – HÄR en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är HÄR som jag måste ta ett beslut att föra mig själv tillbaka och att stoppa min upplevelse – och att bara jag kan göra detta för mig själv – bara jag kan skapa mig själv såsom jag vill uppleva och leva mig själv; således åtar jag mig själv att andas effektivt – och att föra mig själv tillbaka hit – och att leva mig själv såsom avslappning, och att vara bekväm med mig själv – genom att stoppa tävlingskaraktären i formen av idén av att det finns någonting mer än mig själv att få genom att hävda mig själv mot andra

 

Dag 151: Tävlingskaraktären Del 1

Självskriverier

Idag vill jag skriva om upplevelsen av att förlora – vara trögare – vara sämre än en annan. Jag hade denna upplevelse idag när jag diskuterade en sak med min partner – och själva upplevelsen av att känna mig som en förlorare var såsom att ha ett tungt, och blött täcke inom mig själv – liggandes i solar plexus.

Jag märkte hur jag rent beteendemässigt ändrade mig själv också, eftersom jag blev mer tillbakadragen – jag pratade mindre – skrattade mindre – och rörde mig själv saktare; jag gick in i ”förlorar”-karaktären – och det finns ju självklart den positiva sidan på denna karaktären också – nämligen ”vinnare”-karaktären – och båda två kommer från ”tävlings”-karaktären.

Ett av de tidigaste minnen jag har från att tävla – var när jag var runtomkring sex år gammal – och jag sprang ett kort litet lopp som kallades för bamseloppet; jag sprang som in i helvete, och lyckades komma på tredje plats – och tyckte att det var en av mina allra största bragder; mycket stolt var jag över mig själv. Detta var en av då gånger då det gick bra för mig, och jag ”vann” – men sedan har jag ju såklart hamnat i positionen av att förlora – och då har jag börjat gråta – ta beslut som är verkligen korkade, bara så att jag inte ska behöva känna mig som en förlorare igen.

Om jag tittar på mitt liv kan jag se hur tävlingskaraktären har begränsat mig, och framförallt har tjänat till att göra mitt liv ytterst seriöst och ”viktigt” – där alla saker jag beslutat mig för att pröva på har blivit någonting jag måste bevisa att jag är duktig på, istället för att det är någonting jag gör för att jag tycker det är roligt och givande.

Nedan ska jag applicera självförlåtelse på denna tävlingskaraktär, och sedan ska jag skriva självkorrigerande åtaganden som jag sedan ska leva praktiskt och stoppa mig själv från att existera som en tävlingskaraktär.

Självförlåtelse

Tankedimension

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en tanke – såsom en bild – av att jag kommer förlora mig själv ner i ett stort, och evigt mörker av misslyckande om jag inte ser till att jag vinner – och är bäst; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste i varje ögonblick bevisa att jag är bäst – och att jag kan förmå mig själv att göra mer än vad andra kan, och att ingen kan nå upp till den nivån jag befinner mig själv på

När jag märker att jag medverkar i, och låter mig själv agera utifrån tanken att om jag inte vinner – och bevisar att jag är bäst – att jag då kommer förlora mig själv in i ett evigt mörker av misslyckande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns inget evigt mörker att förlora mig själv i – det finns endast min fysiska kropp här, och om jag släpper taget finns inget stup som jag kommer trilla nedför utan jag kommer fortfarande bara vara kvar här; således åtar jag mig själv att släppa min rädsla inför att inte vinna – såsom tanken att om jag inte vinner så kommer jag trilla ner i ett evigt mörker av misslyckande, och jag åtar mig själv att istället leva här utan att kompromissa mig själv genom att försöka vinna, eller undvika att förlora

Rädslodimensionen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och leva utifrån en rädsla att om jag inte i varje ögonblick bevisar mig själv inför andra, och visar att jag kan vinna – och att jag kan klara av att vara bättre än andra människor, att tro att jag då kommer förlora – och i och med detta tydligen vara fullständigt värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv såsom att vara fullständigt värdelös så fort jag inte vinner, och så fort jag inte lyckas visa andra människor att jag kan klara av att vara någonting mer än vad andra brukar vara

När jag märker att jag medverkar i och som, och lever utifrån rädslan att om jag inte i varje ögonblick bevisar mig själv inför andra, och vinner, att jag då kommer förlora mig själv – och förlora mitt värde; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna rädslan är fullständigt irrationell – eftersom naturligtvis kommer jag inte förlora någonting av mig själv, om jag förlorar – jag menar – min kropp kommer ju inte plötsligt att falla samman om jag inte är lika effektiv som någon annan på en viss sak; och således åtar jag mig själv att sluta existera i och som irrationella rädslor, och upplevelser inför att förlora och istället uttrycka mig själv HÄR i och som mitt andetag – en och jämlik

Fantasidimensionen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en fantasi, såsom en inbillning, att om jag lyckas vinna – och bevisa inför andra att jag är bäst – att jag då kommer få applåder, och människor kommer tycka om mig, och vilja kalla mig för sin vän; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mitt uttryck av och som mig själv för att få uppmärksamhet av andra, och tro att om andra tycker om – då kan även jag tycka om mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag kan ta beslutet att tycka om mig själv här – jag kan ta beslutet att älska mig själv här och leva en och jämlik utan att frukta att förlora

När jag märker att jag medverkar i och lever ut inom mig själv fantasin – att jag står inför en stor hop med människor, och får ta emot allas beundran, och kärlek – och att alla tycker jag är så sjukt bra; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att visserligen känns denna fantasin väldigt bekväm, och bra – men betyder det att den på något sätt är riktig? Betyder det att min fantasi på något sätt kan ge mig det jag vill ha? Nej – eftersom det enbart är en BILD i mitt huvud – och inte en verklighet; således åtar jag mig själv att leva HÄR i och som min verklighet – och att sluta att vara ett offer till min fantasi, och försöka manifestera min fantasi – och istället lever jag här och accepterar mig själv oavsett om andra människor tycker om mig, eller inte tycker om mig

Sinnessnacksdimensionen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnessnacket att ”jag måste vinna det här” – ”jag måste bevisa att jag är bäst och att jag klarar av att imponera på andra människor” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det enda sättet för mig att uppnå, och leva självrespekt, är genom att få andra människor att tycka om mig – och se mig som en värdefull, och speciell människa – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv HÄR i och som mitt andetag och vara med mig själv – och tycka om, och älska, och acceptera mig själv oavsett vad andra tycker eller känner om mig

När jag märker att jag medverkar i och som sinnessnack såsom ”jag måste vinna det här” – ”jag måste bevisa att jag är bäst och att jag klarar av att imponera på andra människor” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag måste ingenting – framförallt måste jag inte vinna, eftersom själva idén om att vinna i sig självt är en osanning – eftersom hur kan jag vinna mot någon när exakt alla människor föds med olika förutsättningar? Således åtar jag mig själv att sluta jaga, och leva utifrån iden om att vinna – och att istället leva FÖR MIG SJÄLV – såsom LIV såsom VAD SOM ÄR BÄST FÖR ALLA – och istället för att slösa bort mitt liv på att tävla – göra någonting substantiellt och verkligt av mitt liv

Fysisk dimension

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som tävlingskaraktären, och därmed låta mig själv bli influerad på det sättet att jag fysiskt sett förändras – och upplever mig själv mer tight, mer hård i min kropp – att jag andas grundare, och kortare – och att min benmuskler spänner sig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och existera som denna personligheten av att vilja vinna, istället för att slappna av i och som min kropp – andas djupt in och ut – och tillåta och acceptera mig själv att vara HÄR utan förväntningar – utan förhoppningar – utan begär – utan ångest – och utan någonting överhuvudtaget som för mig bort från detta ögonblick HÄR

När jag märker att jag reagerar fysiskt – genom att spänna mig själv, andas kortare, och grundare – och att rent generellt känna mig mer obekväm i min kropp – för att jag går in en tävlingskaraktären; då stoppar jag mig själv, jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inte på något sätt värt känslan att vinna, att uppleva mig själv obekväm och fullständigt stel – och krampaktig i min kropp; således åtar jag mig själv att slappna av och att ha roligt med mig själv och att släppa detta begär, och denna förhoppning om att vinna och få bevisa mig själv inför andra såsom att vara en bra – rolig – och vinnande människa att vara runtomkring

Konsekvensdimensionen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att konsekvensen av att jag medverkar i och som tävlingskaraktären är att jag helt förlorar nöjet i att vara här i och som enkelhet med min mänskliga fysiska kropp – och leva och ta hand om mina ansvar och åtaganden som finns här i min vardag – och helt enkelt uppskatta min kropp och de människor – de ting – de saker som jag interagerar med och träffar varje dag; och detta förlorar jag eftersom när jag tävlar – handlar allt om att få en känsla och en upplevelse och inte någonting om att faktiskt leva

När jag märker att jag kompromissar mig själv i hur jag upplever och lever mig själv i min verklighet – i det att jag märker att jag inte är riktigt medveten om, och erkänner vad som är här runtomkring mig – eftersom jag existerar i och som en tävlingskaraktär; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag vill inte missa min verklighet – jag vill inte missa vad som är riktigt och substantiellt i jakten på en känsla som inte på något sätt är riktig; således åtar jag mig själv att föra mig tillbaka hit – och leva HÄR och vara medveten om vad som är HÄR – istället för att jaga omkring på upplevelser i min värld av att känna mig som en vinnare

 

Dag 106: Snyggis

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att spana in mig själv – och när jag ser mig själv – att tänka att jag ser snygg, och sexuellt attraktiv ut – och inom detta jämföra mig själv med andra killar i min verklighet, och tänka att jag definitivt är mer lyckad, och populär – och att mitt liv måste vara mer viktigt än vad andra människors liv är – för se så snygg jag är; istället för att se, inse och förstå att skönheten bedrar – eftersom den efter ett tag försvinner och sedan inte har något värde alls

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja träna och springa för att få en kropp som ser snygg ut – så att jag kan få kvinnor att titta på min kropp i avund, och önska att de kunde ha sexuell och intim närkontakt med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna för att utveckla, och skapa praktiskt, och fysisk intimitet med och som min mänskliga fysiska kropp – och alltså sluta att försöka göra mig själv accepterad av andra genom att visa upp mig själv som ett slags utställningsobjekt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att missbruka min kropp genom att använda den till att få uppmärksamhet av andra människor – och att få andra människor att känna, och tänka att jag är snygg och vacker – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här i enhet och jämlikhet med min kropp – och inte använda min kropp för att få andra att uppleva mig såsom snygg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas för och känna mig generad inför min narcissism i förhållande till hur jag ser ut – och förtrycka min utseendefixering, och istället skapa en idé av och som mig själv såsom att ”jag inte bryr mig om hur jag ser” – när det står väldigt klart att jag bryr mig en hel del – en mycket stor hel del – om hur jag ser ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra män i fråga om hur jag ser ut i förhållande till dem – och antingen tänka, och uppleva att jag är snyggare, eller fulare än dem – och utifrån detta antagande skapa en upplevelse av mig själv såsom antingen att vara överlägsen, eller underlägsen – där om jag tycker mig själv vara vackrare än mannen som delar mitt ögonblick – att jag då känner mig överlägsen, och det motsatta när jag inte ser mig själv såsom den vackrare personen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av idén av skönhet – och definiera mig själv såsom vacker, och göra det till vad jag inom mig själv anser vara mitt ”bästa karaktärsdrag” – att jag är vacker – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid och som minnen inom mig själv när andra människor sagt till mig att jag är vacker, eller snygg – och skapa en upplevelse utifrån dessa minnen där jag känner mig själv speciell, och överlägsen – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här såsom min kropp – en och jämlik – och alltså precis som min kropp inte definiera mig själv utifrån ett utseende – utan istället gå här med min kropp – där det således inte finns några idéer – inga upplevelser – inga förväntningar – jag är varken snygg eller ful – utan jag är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i och som mitt uttryck av mig själv genom att definiera och se mig själv såsom vacker – och snygg – och därmed tänka att på grund av att jag innehar denna egenskap av att vara snygg – att jag därför måste ha en partner som innehar samma egenskap och som får samma typ av respons från sin omgivning när hon interagerar med denna – istället för att tillåta och acceptera mig själv att släppa denna idé och upplevelsen inom och som mig själv av att jag är vacker, och snygg – och istället tillåta och acceptera mig själv att vara en kropp – odefinierbar – och därmed tillåta och acceptera mig själv att skapa förhållanden med vilken partner som helst – eftersom det inte finns någon slags heder som jag försvarar genom att vara med en specifik sorts partner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja skapa ett förhållande, och en partner gentemot vilken andra skulle uppleva att jag har det perfekta förhållandet – jag har den perfekta partnern – jag har det perfekta livet – och därmed – varje gång mitt förhållande, och min partner inte ser ut som och liknar det som definierats såsom ”det perfekta förhållandet” och ”en snygg flickvän” – att då uppleva mig själv såsom misslyckad, och underlägsen – och bli arg och frustrerad – eftersom det känns som att jag är en förlorare när jag vill vara en vinnare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja genom mitt förhållande med min partner annonsera mig själv till andra såsom att jag är en vinnare – såsom att jag är speciell – att jag har speciella färdigheter, och egenskaper som absolut inte alla personer har – och att jag på grund av detta förtjänar att bli ansedd, och respekterad såsom en vinnare – och såsom någon som i sin natur är överlägsen andra; istället för att tillåta och acceptera mig själv att slappna av – och att ge upp denna tävling på alla sätt och vis – och istället för att tävla – att istället lära känna mig själv här såsom en kropp – en enkel kropp som är precis likadan som alla andra kroppar – och att det därför inte finns någonting som skiljer mig från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att det enda som skiljer mig själv från andra är det faktum att jag tänker att jag är annorlunda än andra – och att jag definierar mig själv såsom annorlunda i mitt huvudet, och om jag tar bort detta finns det ingenting som längre skiljer mig från andra – då är jag precis likadan – en kropp här – som andas – som skiter – som har sex och som sover

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig själv, och vilja att min partner – och förhållandet som jag är i ska få mig att känna mig upplyft – att få mig att känna det som om att jag lyckats, och skapat ett bra förhållande – som att min partner är snygg, och intelligent – och alltså därför mer än en normal kvinna – och att jag därför förtjänar att se, och definiera mig själv såsom en vinnare som är bäst och utan några skrupler eller negativa spår

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara HÄR och lära känna mig själv HÄR såsom en kropp – såsom enkelheten av att andas – och att släppa exakt all kunskap om vad jag borde vara – om vad jag borde göra – om hur jag borde leva – om vad jag borde klara – och istället leva varje andetag till fullo – här – att andas in, och att andas ut – och att göra det till mitt syfte att på alla sätt och vis lära känna min mänskliga fysiska kropp och ta mig själv tillbaka hit till det fysiska

Jag åtar mig själv att – när jag ser att jag jämför mig själv med andra killar – att jag inom mig själv håller på att definiera mig själv såsom snygg, eller ful – attraktiv eller äcklig – att jag genast stoppar mig själv, och för mig själv tillbaka hit – att jag andas – och korrigerar mig själv till att gå och uttrycka mig själv här som min kropp – och alltså inte skapa en idé och en tanke om mig själv i förhållande till hur min kropp ser ut

Jag åtar mig själv – att när jag märker att tränar – genom att springa, eller styrketräna – eller vad det nu är jag gör – och att jag märker att jag gör detta för att jag vill se ut på ett visst sätt och imponera på tjejer; att jag då genast stoppar mig själv, och för mig själv tillbaka hit –och istället åtar jag mig själv att träna i beaktande av och som min mänskliga fysiska kropp HÄR – för att stötta och assistera min mänskliga fysiska kropp, och för att genom min träning skapa ett intimt och nära förhållande tillsammans med min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte använda min kropp såsom ett redskap för att få uppmärksamhet från andra människor – och bli sedd av andra människor – utan istället åtar jag mig själv att i varje ögonblick lära känna min kropp – genom att spendera varje andetag som jag tar till att stå här med och som min kropp en och jämlik – att uppleva mig själv i och som fingertopparna – i och som mina tår – i och som mina inre organ – i och som mina ben – och alltså verkligen lära känna mig själv; och således – när jag märker att jag använder min kropp såsom ett redskap för att bli sedd, och erkänd av andra – att jag genast stoppar mig själv – tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit; och att jag istället går här en och jämlik som min kropp – och rör mig med och som min kropp – och inte gör detta för att få någonting utan eftersom det är vem jag är

Jag åtar mig själv att inte skämmas för de punkter jag möter inom och som mig själv, och inte försöka gömma mig själv från sanningen från mig själv genom att tänka upp en bättre sanning inom och som mig själv; och således – när jag märker att jag inte villa se mig själv, och möta mig själv – eftersom jag skäms för vem jag är, och hur jag har existerat – att jag genast stoppar mig själv och för mig själv tillbaka hit – att jag andas – och att jag sedan ser mig själv såsom jag är utan någon upplevelse kopplat till vad jag ser – och därifrån arbetar med att korrigera mig själv

Jag åtar mig själv att inte längre definiera människor utifrån deras kroppsbild – att inte längre så fort en antingen kvinna eller man kommer in i mitt ögonblick – att tänka att personen i fråga antingen är snygg eller ful – att fundera på huruvida jag har en chans på kvinnan, om det är en kvinna – eller om tjejer ser mig som snyggare om det var en man som kom in; och således – när jag märker att jag jämför mitt utseende med andras – och jag funderar på huruvida andra är snygga eller fula – att jag då genast stoppar mig själv, andas och för mig själv tillbaka hit – och istället gör som min kropp – och ser på en annan människas kropp utan att inne i mitt huvud prata om denna andra människas kropp – utan bara se den utan att jämföra – utan att tänka att den är snygg eller ful

Jag åtar mig själv att inte längre definiera, och identifiera mig själv såsom snygg – attraktiv eller vacker – och inte skapa upplevelser, tankar, och idéer i förhållande till mig själv såsom en sådan definition – utan istället åtar jag mig själv att gå här såsom min kropp – såsom ett fysiskt uttryck här – och alltså inte definiera och se mig själv såsom antingen snygg, eller ful; och således – när jag märker att jag tänker på huruvida jag är snygg eller ful – att jag genast stoppar mig själv, andas och för mig själv tillbaka hit – och istället ger fokus på min mänskliga fysiska kropp – såsom mina fingertoppar, mina tår – mitt andetag – och för mig själv tillbaka hit

Jag åtar mig själv att inte längre söka att vinna – och skapa ett rykta om mig själv i förhållande till andra genom hur jag ser ut – att istället för att vara besatt av att vilja bli ansedd som snygg, och attraktiv – att leva här och uttrycka mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp – och att inte på något sätt ge uppmärksamhet till tankar, och upplevelser inom och som mig själv som på något sätt definierar mig som vacker – eller ful; och således – när jag märker att jag begränsar mig själv genom att se mig själv såsom antingen vacker eller ful – att jag då genast stoppar mig själv, andas och för mig själv tillbaka hit – och istället tillåter och accepterar mig själv att gå och uttrycka mig själv här som min kropp – varken vacker eller ful utan HÄR

Jag åtar mig själv att sluta vilja imponera på andra med vilka människor jag umgås med – att sluta vilja imponera på andra genom att visa vilka slags fritidsintressen jag sysslar med – och istället för att vara besatt inom och som mig själv med att på något sätt försöka visa gentemot andra att jag duger, att jag är tillräcklig – och att jag är förmer än vad andra – att istället acceptera mig själv här, och tillåta mig själv att slappna av in i och som min mänskliga fysiska kropp – och således sluta att jaga; således – när jag upplever det här såsom att mitt liv inte är perfekt eftersom jag saknar diverse ateraljer som jag tydligen behöver för att kunna ”vinna” och vad den mest eftertraktade, och eftersökta människan – att jag då genast stoppar mig själv – tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och slutar söka utan istället tillåter och accepterar mig själv att acceptera, och vara tillfreds med mig själv här – såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta vilja uppnå en status hos andra människor genom att visa hur pass många av mina individualiserade begär jag lyckats manifestera in i min verklighet – och istället för att leva i och som en tävling med andra människor där jag känner att jag måste bevisa mig själv – och få andra att se mig som att vara bäst – att istället leva, och uttrycka mig själv här i varje ögonblick – ovillkorligt – och utan att bekymra mig själv om vad andra tycker, eller inte tycker; och således – när jag märker att jag tävlar med andra människor genom att jag försöker visa upp mitt liv, och mig själv såsom något speciellt, och bättre än det normala – att jag genast stoppar mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och sedan talar, applicerar, rör mig själv HÄR som MIG SJÄLV – naturligt och avslappnat och utan att försöka formulera en lögn av mig själv såsom att jag tydligen är förmer än vad andra är

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när jag slutar att tänka så finns det ingenting som skiljer mig från andra människor – jag är precis likadan – jag är en kropp här; således – när jag märker att jag tänker – när jag märker att jag tycker, och känner mig själv annorlunda än vad andra är – att jag genast stoppar mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och därefter att jag går här som min kropp – här

Jag åtar mig själv att sluta vilja, och önska att min partner ska ge mig en slags positiv upplevelse – en slags känsla av att jag har lyckats, och att jag nu är en vinnare – och i detta åtar jag mig själv att se till att mitt liv inte består av att söka efter positiva känslor – utan att jag faktiskt lever i beaktande av denna fysiska verklighet HÄR – och tar beslut som är i samklang och enighet med denna fysiska verklighet HÄR; och således – när jag märker att jag tycker att min partner inte ger mig en tillräckligt stor upplevelse av att vara en vinnare – speciell – förmer än – att jag genast stoppar mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och istället tillåter och accepterar mig själv att uppskatta min partner såsom ett fysiskt uttryck av och som liv – en och jämlik med mig här

Jag åtar mig själv att lära känna min kropp – och att leva en och jämlikhet såsom den enkelhet min kropp visar mig är möjlig – såsom ett andetag in, och ett andetag ut – och att leva så i varje ögonblick och aldrig projicera mig själv antingen framåt i tiden – eller bakåt i tiden; och således – när jag märker att jag inte lever såsom den enkelhet som min kropp visar mig – att jag då stoppar mig själv, tar ett andetag – och för mig själv tillbaka hit – och återför mig själv till att leva en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp – här – såsom enkelhet som andetaget här

Dag 105: Jag Vinner!!!

En punkt som jag märkt kommer upp ofta inom och som mig själv är ”vinnar-punkten” – detta är en tendens jag har att när jag pratar med andra – att göra det hela till en tävling där jag antingen försöker bevisa mig själv, eller försvara mig själv – allt för att vinna, eller i vart fall att undvika att förlora.

När jag märker att jag förlorar – eller i vart fall när jag känner att jag förlorat – så går jag in i anklagelse mot andra den, eller de människor som jag tycker, och känner det som om de vunnit. Det är intressant hur jag begränsar mig själv i och som denna upplevelse – eftersom jag existerar fullständigt för att vinna, och i detta glömmer jag helt bort att uttrycka mig själv – och att glädja mig åt mig själv i ögonblicket. Och ursäkten jag använder för att kunna hålla kvar vid denna karaktär är att ”det är andra som gör så att jag tävlar, jag är inte så här egentligen” – men det stämmer inte – för det är jag som väljer att tävla och ingen annan.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag kan förlora när jag pratar med andra människor – istället för att se, inse och förstå att jag kan enbart förlora när jag tillåtit och accepterat mig själv att interagera, och tala utifrån en utgångspunkt – en idé av att jag tävlar mot andra människor – istället för att se, inse och förstå att det finns ingen tävling – tävlingen är en illusion som jag skapat i mitt huvud; och således åtar jag mig själv att varje gång jag märker att jag tävlar med andra människor – att ta mig själv tillbaka hit och återvända till min fysiska kropp – och denna fysiska verklighet HÄR – där det således inte finns någon tävling utan bara fysiskt uttryck här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ursäkta mig själv varför jag existerar i och som en tävlingskaraktär – genom att tänka att det är andra som får mig att börja tävla – det är andra som får mig att må dåligt – det är andra som gör att jag känner mig som en förlorare – istället för att se, inse och förstå att det är jag som har skapat denna energin av att känna mig som en förlorare – och att det är jag som försatt mig själv i en position inom och som mig själv av att tro att jag måste vinna, och av att tro att jag måste tävla; och således åtar jag mig själv att sluta tävla med andra människor – och varje gång då jag märker att jag går in i och som en karaktär av att tävla – att genast ta mig själv tillbaka hit och leva – uttrycka – röra mig själv – fysiska och praktiskt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att för att jag ska känna mig själv som en förlorare – så måste jag ha accepterat att jag tävlar med andra människor – och jag måste ha accepterat att andra människor antingen är bättre, eller sämre än mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva jämlikhet här – att se att det inte finns bättre, och sämre människor – det finns inte kungar, och drottningar – utan alla är vi samma, och likadana – fysiska människor som pratar, skiter, och äter här; och således åtar jag mig själv att sluta definiera och se människor såsom att antingen vara överlägsna, eller underlägsna mig – och istället gå, och uttrycka mig själv här – i enhet och jämlikhet i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se det enkla faktum att jag skapar mitt eget helvete – och att jag skapar min egen himmel och mitt eget paradis – och att jag alltid får precis det jag väljer att få; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att välja att sluta tävla – att välja att sluta se mitt liv som en tävling, och en kamp där jag måste upprätta mig själv – och visa var jag står någonstans – och visa vad jag går för – och visa vad jag kan; och således åtar jag mig själv att acceptera mig själv här – och sluta kämpa för att andra ska se mig som en vinnare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur mycket jag komplicerar mitt liv – hur mycket jag komplicerar interaktioner i mitt liv – genom att jag tror att jag kan förlora – genom att jag tror att alla interaktioner, och kommunikationer är en tävling där jag måste få gehör för mina idéer och upplevelser, och visa utåt att jag är vinnaren – att jag har rätt – och att andra borde acceptera och förstå att jag är en vinnare; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mitt begär att vilja vinna – och således i alla situationer, och interaktioner – tala naturligt, och avslappnat här – och alltså inte hela tiden vaka över mina ord – inte säga saker och ting för att kunna besegra en annan och få min vilja fram – utan istället tala och uttrycka mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att all konflikt jag tycker mig själv uppleva i mitt liv i grund och botten härstammar från att jag vill tävla – från att jag tror mig själv tävla med andra människor; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att tävla – att släppa mitt begär att vinna, och min rädsla att förlora – och se, inse och förstå att ingenting kommer hända med mig om jag gör det – jag kommer inte förlora någonting – jag kommer inte gå under – ingenting kommer att förändras eftersom det inte finns någon tävling – det finns ingenting att förlora, och det finns ingenting att vinna; och således åtar jag mig själv att leva tävlingsfri – att leva jämförelsefri – att leva i varje ögonblick utan att definiera människor och interaktioner som antingen positiva, eller negativa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag tävlar med andra människor så försätter jag mig själv i en position inom mig själv där jag inte är kapabel att leva – och uttrycka mig själv – eftersom jag är fast i en viss energi, och tro mig själv vara beroende av att fullfölja denna tävling för att på så vis kunna gå ifrån situationen med hedern i behåll; istället för att se, inse och förstå att denna heder är fullständigt skitsnack – det finns ingen heder att tala om som jag måste försvara mot andra människors inbillade påhopp – det finns ingen tävling som jag måste fullfölja; och således åtar jag mig själv att när jag märker att jag går in i en tävling med andra människor att medvetet förlora – att helt enkelt ge upp och sluta tävla – och istället andas, och uppskatta ögonblicket med mig själv här – fysiskt och praktiskt – genom att uppleva hur luften rör vid min kropp, och hur jag känner och upplever mig själv rent fysiskt

Dag 93: Herregud, Jag Får Inte Göra Ett Misstag!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en rädsla att göra misstag när jag är runt andra människor – eftersom jag är rädd för att om jag skulle göra ett misstag, att människor då skulle skratta åt mig, och kritisera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever det som om jag får kritik, att genast gå in i en självförsvarskaraktär – där jag försöker ta tillbaka min ”styrka” som tydligen denna andra människa tog från mig genom att kritisera mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli stel – och obekväm inom och som mig själv – och låsa mig själv fast i självförsvar såsom att vara vaksam på hur andra upplever mig, och inte säga, eller röra mig spontant – utan planerat, och i konstant beaktande av hur andra upplever mina rörelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever det som om en annan kritiserar mig – att gå in i och uppleva mig själv såsom en tyst ilska, och frustration – där jag känner det som om det är en annan människa som gjort någonting dumt mot mig, och skapat denna obekväma upplevelse inom mig genom att kritisera mig – och att jag därför förtjänar att hålla fast vid denna ilska, och i tysthet visa denna människa att jag nu avskyr denna människa, och att ingen förlåtelse på något sätt är möjlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i ångest, nervositet och rädsla så fort jag upplever, och tror att en annan människa kritiserar mig – och genast bli på högspänn och inom mig själv leta efter ett försvar – såsom saker och ting jag kan kasta tillbaka i den andra människans ansikte, och visa att jag banne mig inte är det där du sa att jag var – utan jag är inte någon som har något negativt i och som mig som kan kritiserar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad och arg när jag känner/upplever det som om någon kritiserar mig – och gå in i en karaktär där jag försöker låtsas, och få det att se ut som om jag inte bryr mig och inte känner någonting inom mig själv – och därmed skapa ytterligare en konflikt – och göra så att jag både måste hantera min första konflikt som består av att jag känner mig arg och pressad, och samtidigt den andra konflikten som består av att jag försöker visa mig utåt som om jag inte känner, eller upplever någonting; således förlåter jag mig själv för att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa rädslan för att visa vad jag upplever – och istället bara fokusera på att stoppa, och andas igenom min första och ursprungliga upplevelse av att känna mig arg och pressad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när jag känner det som om någon kritiserar mig – och inom mig själv börja tänka på, och fundera på hur jag kan förbättra mig själv – och hur jag kan ändra mig själv så att jag aldrig igen behöver känna det som om någon inte är nöjd med mig, och som om någon kritiserar mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i skräck, och fasa över att någon ska se mig göra ett misstag, och skratta åt mig, eller fördöma mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här och inte vara rädd för att en annan ska vara missnöjd med vad jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara, och existera såsom känslighet – där jag upplever mig själv som ytterst känslig för att någon ska indirekt, eller direkt tycka att jag är dålig – och inte lever mig själv på ett socialt acceptabelt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom att vara känslig för kritik, och känslig för att känna mig själv konfronterad – och därmed förtrycka mig själv runt andra människor – och gå på glas runt andra människor i skräck och nervositet att jag ska göra någonting som kommer utlösa en oberäknelig reaktion hos människor, och därmed att jag i detta känner och upplever mig själv sårad, och attackerad

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd för andra människor – och sluta vara rädd för att göra misstag runt andra människor, och att andra människor i detta ska – såsom jag upplever det – kritisera mig och ogilla mig

Jag åtar mig själv att inte längre ta det personligt när människor är missnöjda med mig, och inte skapa ett helt drama av en situation där någon är arg, eller frustrerad – utan istället andas och hantera situationen i lugn och stabilitet – och leva på sådant sätt att alla gynnas och det bästa för alla kommer av situationen

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att det är en svaghet att ta saker och ting personligt – som gör mig mindre effektiv i att dirigera situationer och ögonblick som öppnar upp sig – och därmed åtar jag mig själv att aldrig ta saker och ting personligt – och aldrig göra situationer, och ögonblick personliga – utan se på de praktiska konsekvenserna, och handlingarna – och agera/leva praktiskt här utan känslor och emotioner

Jag åtar mig själv att inte gå in en självförsvarskaraktär när jag upplever det som om andra kritiserar mig – utan istället förbli här – lätt och ledig – och avslappnad i min kropp – och hantera situationen i och som sunt förnuft – och leva det som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte anklaga en annan människa för att jag tar den kritik jag upplever att de ger mig personligt – utan jag åtar mig själv att se att det är mitt eget beslut att uppleva ögonblick såsom en personlig attack mot mig – och att jag därmed kan ändra min upplevelse av mig själv – och således åtar jag mig själv att ändra min upplevelse av mig själv i ögonblick där jag känner mig kritiserad – och inte ta det personligt – utan objektivt lyssna och se om det i vad jag upplever som kritik faktiskt finns viktiga praktiska punkter att ta i beaktande

Jag åtar mig själv att inte försöka försvara mig själv när jag upplever det som om en annan människa kritiserar mig – utan istället förbli här – lugn – stabil – och klar inom mig själv – och hantera situationen lugnt, och metodiskt till gagn för alla inblandande

Jag åtar mig själv att inte försöka gömma vad jag upplever för andra – utan istället fokusera på att andas, och transcendera det jag upplever – genom att ta mig själv tillbaka hit här till min kropp, och mitt andetag

Jag åtar mig själv att inte börja tänka på hur jag kan förbättra, och ändra på mig själv när jag upplever det som om en annan kritiserar mig – utan istället förbli här – en och jämlik såsom min fysiska kropp och hantera situationen i och som sunt förnuft – här

Jag åtar mig själv att inte längre vara känslig för vad jag upplever såsom kritik – och inte vara känslig överhuvudtaget – utan istället leva, och uttrycka mig själv såsom stabilitet här – i varje andetag, och i varje ögonblick – och inte ta någonting personligt

Jag åtar mig själv att sluta gå på glas runt andra människor – och sluta frukta inbillad kritik, och inbillade attacker – och istället uttrycka, och röra mig själv här i varje ögonblick autentiskt och utan ångest – och hantera konflikter som kommer upp i och som sunt förnuft

Dag 35: Vinnare och Förlorare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa och hålla mig själv tillbaka såsom självuttryck, genom att tro att jag inte är tillräckligt bra, och tillräckligt värdig att uttrycka mig själv – och tro att det är något fel på mig – istället för att se, inse och förstå – att det enda felet på mig, är att jag inte tillåter mig själv att inse att det inte är något fel på mig – därför stoppar jag mig själv från att tänka, och se på mig själv såsom det är något fel på mig – och jag tar mig själv tillbaka hit och tillåter och accepterar mig själv att i varje ögonblick uttrycka mig själv ångest, och fruktan, och nervositet – utan istället acceptera och vara tacksam gentemot mig själv för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att jag inte ska bli accepterad av andra när jag uttrycker mig själv, och vara rädd att andra ska känna sig obekväma nära mig, eller tänka att jag är i mitt uttryck av och som mig själv underlägsen, och konstig – istället för att se, inse och förstå att det är oacceptabelt att jag tillåter mig själv att förtrycka mig själv i rädslan för vad andra tycker om mig – för jag inser, ser och förstår att jag genom att förtrycka mig själv frånsäger mig själv liv, som mig själv, frånsäger mig själv att verkligen vara här och lära känna mig själv såsom den potential jag faktiskt har – därför stoppar jag mig själv från att vara rädd för att andra inte ska acceptera mig själv, och jag lever självacceptans i varje ögonblick – genom att stoppa all rädsla, allt självfördömande, och all ångest och istället leva självuttryck här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig nervös och obekväm när jag inte får andras positiva uppmärksamhet, i tron att jag måste ha andras positive uppmärksamhet i formen av ett erkännande, för att jag ska kunna acceptera mig själv, och uttrycka mig själv – istället för att se, inse och förstå – att jag har använt denna tron inom mig själv för att ursäkta mig själv varför jag inte ska leva, och uttrycka mig själv ovillkorligt här – och varför jag tydligen har en rätt att förtrycka och kompromissa mig själv – således stoppar jag mig själv från att vara rädd för att inte ha andras positive uppmärksamhet, och istället ger jag mig själv positive uppmärksamhet – genom att jag står och lever här såsom min bästa vän – genom att jag stöttar mig själv i varje ögonblick att leva det som är bäst för mig – och att leva utan att vara beroende av andras erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på, vad andra tänker om mig – och tro att det är otroligt viktigt, och relevant vilken slags upplevelse andra har av mig inom sig själva – istället för att se, inse och förstå – att det är inte viktigt vad andra tänker om mig, och det är inte viktigt vad andra har för upplevelse utav mig – utan vad som är viktigt är att jag i varje ögonblick står upp inom mig själv och lever mitt bästa jag – såsom att uttrycka mig själv här en och jämlik som min fysiska kropp, en och jämlik som mitt andetag – i det att jag verkligen tillåter mig själv att slappna av, och släppa mig själv fri – och lita på mig själv ovillkorligt – att jag uttrycker mig själv – att jag är här – och att ingenting kan röra mig så länge jag inte tillåter och accepterar det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och min applikation av mig själv genom att vara beroende av att bli erkänd av andra som speciell, som unik, som en vinnare, och som någon slags speciella människa – och i sökandet efter att få bli erkänd som detta av andra – helt missa mig själv här såsom andetag, såsom min fysiska kropp – därför stoppar jag mig själv från att söka efter att få bli en vinnare i andras ögon, och jag gör mig själv till en vinnare i mina egna ögon – genom att jag tillåter och accepterar mig själv att i varje ögonblick vinna, genom att jag lever det som är bäst för mig – såsom att jag i varje ögonblick stoppar allt det av mig själv som inte stöttar mig själv att vara bäst för mig själv – såsom tankar, upplevelser, känslor, och emotioner – jag för mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka att få bli erkänd av andra som en vinnare, när jag istället kunnat fråga mig själv – hur kan jag bli en vinnare för mig själv, vad betyder att verkligen vinna? Är vinna verkligen att bli erkänd av andra, eller är vinna att jag står här i varje ögonblick och verkligen lever? Och i och med detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå – att det enda sättet för mig att vinna är att leva mitt bästa jag, och mitt bästa jag är när jag lever här i varje ögonblick – orörbar och fullständig i varje ögonblick – utan att ha någon ängslan, fruktan eller ångest, utan att uppleva känslomässiga dalar och kullar – utan att jag står här i som andetaget i varje ögonblick och är nöjd med mig själv, tacksam för och som mig själv – och ödmjuk

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att om jag spelar spelet att söka efter erkännande utanför mig själv, så kommer jag aldrig att uppleva mig själv såsom stabil – såsom fullständig – såsom total – eftersom jag hela tiden kommer att känna det som att någonting saknas, vilket är andras erkännande – därför inser, ser och förstår jag att det enda sättet på vilket jag kan verkligen börja leva, och uppskatta mig själv är genom att erkänna mig själv och genom att släppa denna världen, och inte tillåta denna världen att definiera mig på något sätt – utan istället definierar jag mig själv, och jag skapar mig själv på alla sätt och vis – och gör mig själv således till gud i ordets rätta bemärkelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att när jag definierar mig själv utifrån hur bra jag vinner i systemet – så kommer jag att skapa en upplevelse inom och som mig själv såsom att vara en förlorare – eftersom jag definierat vinna i separation från mig själv – och skapat idén att för att vinna måste jag få andra att tycka om mig, och erkänna mig som speciell och unik – därför stoppar jag mig själv, och för mig själv tillbaka hit till andetaget – och jag står upp inom mig själv och lever mig själv som en vinnare för mig själv en och jämlik – genom att leva ordet vinna såsom att jag varje dag rör mig, och skapar mig själv att vara det bästa jag kan vara för mig själv, och att varje dag röra mig själv och denna världen en och jämlik mot en ny verklighet som är bäst för alla på alla sätt och vis

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att den enda äkta segern som finns, är när alla segrar – när alla lever ett liv som är bäst för alla – och alla står som jämlikar och lever med respekt för sig själva och med respekt för livet – således skapar jag mig själv till leva denna definitionen av seger – i det att jag lever självrespekt och att jag står jämlik med vad som är här och således inte skapar en polaritet inom mig själv av vinnare och förlorare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag kan skapa mig själv här såsom att stå orörbar – och alltså inte vara definierad av det som sker och händer i min värld – utan jag står i varje ögonblick här såsom min fysiska kropp och tillåter och accepterar således inte mig själv att definiera och skapa mig själv utifrån det spelet som spelas i denna världen såsom vinnare och förlorare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i och som idén av vinnare och förlorare – och skapa min upplevelse av mig själv i denna världen en och jämlik med idén om vinnare och förlorare – istället för att jag lever mig själv här såsom en vinnare – vari ordet vinnare är definierat utifrån min förmåga att leva vad som är bäst för alla – och vad som är bäst för mig – och jag således genom att driva, och träna mig själv att leva vad som är bäst för alla, och vad som är bäst för mig skapar mig själv såsom en vinnare i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte längre separera mig själv från min kropp genom att förminska, och begränsa mig själv i en applikation av mig själv att jag måste bli erkänd av andra såsom en vinnare för att kunna vara effektiv och leva med mig själv här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att vara orörbar – i det att jag står i denna världen, men jag är inte av denna världen – i det att jag inte tillåter och accepterar mig själv att låta mig själv bli definierad av de situationer och omständigheter jag hamnar i – utan jag står här i varje ögonblick såsom andetaget – stabil – orörbar och fullständig

Jag åtar mig själv att leva mig själv såsom fullständig i varje ögonblick – en och jämlik med insikten att jag inte behöver någon annan att erkänna mig, eftersom jag erkänner mig själv – och jag står med mig själv här – och jag går med mig själv tills detta är klart och tills jag skapat mig själv och allt annat till att stå en och jämlik med uttrycket och principen om vad som är bäst för alla