Tag Archives: vokabulär

Dag 307: Ord Som Byggstenar

Ord är byggstenarna genom vilka jag bygger mitt liv, bygger vem jag är, bygger hur jag är, bygger varför jag är, bygger när jag är – med ord skapar jag riktning – med ord skapar jag mening – med ord skapar jag syfte – med ord skapar jag mig själv kort sagt.

ByggstenarLitenDetta är insikt som jag haft idag i förhållande till hur jag skapar relationer med andra människor. Fram tills denna punkten i mitt liv har relationer varit någonting som jag skapat mer utifrån en känsla, en upplevelse, en idé – jag vill t.ex. vara med en viss person därför att jag känner en slags attraktion gentemot denna individen, inte därför att jag ser några faktiska och påvisbara fördelar med att inleda en relation med denna individen – detta är vad jag ser att jag måste ändra.

Jag vill vara direktiv i förhållande till varför, hur, och när jag skapar förhållanden med andra människor, varför jag beslutar att gå in i ett förhållande, hur jag beslutar att vara i förhållandet – vad jag har för syfte, vad jag har för bakomliggande mål med förhållandet, jag vill ha allt det klart för mig – och sedan utifrån en sådan stabil och genomarbetad grund inleder och går jag sedan förhållandet – där jag inte tillåter och accepterar att låta min riktning och färd genom livet vara baserad på upplevelser, på känslor, eller på emotioner – utan där jag istället står som min riktning – står som mitt syfte – står som mitt mål.

Så, fram tills nu har jag låtit förhållanden i min värld vara baserade på en upplevelse jag har av mig själv – där jag gör val utifrån hur jag känner, jag pratar utifrån hur jag känner, jag tänker utifrån hur jag känner – och i detta glömmer jag bort vad som är praktiskt, vad som är faktiskt och vad som görbart.

Det är med ord som jag skapar mig själv när det inte längre finns någon känsla eller emotion att vägleda mig – det är intressant; att jag fram tills nu låtit mig själv styras av upplevelser och att jag i detta helt förbisett vilken makt ord har – men när allt kommer omkring är det uppenbart att det är med just ord som jag skapar. När jag står fri från upplevelser, då blir jag fri att skapa ovillkorligt, när det inte längre finns något jag dras mot, något jag hoppas på, något jag önskar, något jag känner mig positivt dragen gentemot – då öppnas möjligheten att skapa mig själv och mitt liv med ord – och det är genom att skapa mig själv med och som ord som jag kan skapa ett liv som är specifikt, effektivt, medvetet och fyllt med omsorg – där jag placerar mina handlingar i livet genom de ord jag väljer att uttrycka mig själv som, genom de principer jag väljer att stå som – därför är någonting som jag kommer att öva, att just bygga och konstruera mitt liv med ord istället för känslor och upplevelser – att ta beslut där själva fundamentet utgörs av ord specifikt placerade för att skapa bästa tänkbara resultat – och att jag sedan därefter lever orden, och skapar min verklighet en och jämlik med de ord jag uttryckt som mig själv.

Detta är innebörden av det levande ordet – när jag gör ordet levande genom att praktiskt uttrycka det i mitt dagliga liv – detta är nyckeln till auktoritet, integritet, och faktiskt makt – makten att skapa sig själv utan att vara styrd eller kontrollerad av irrationella upplevelser som inte har något fäste i vad som är verkligt, faktiskt, och substantiellt.

Av denna anledning kommer jag idag att hänge min självförlåtelse till just processen av att skapa med ord.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå vilken makt ord har, och hur jag genom att prata ord inom mig själv, och hur jag genom att prata med mig själv, och med andra i min vardag, skapar mig själv, skapar min karaktär, skapar vem jag är; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara specifik, och direktiv med de ord jag använder och uttalar som mig själv, så att jag därmed är säker på att vad jag säger är bäst för alla, och har en effekt och ett utflöde som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta ord för givna, och tro att ord endast är ord, och att ord bara händer – att jag bara använder ord och att det inte finns något annat syfte med ord än prata, och använda sig av dem i kommunikation – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är med ord som jag skapar mig själv, det är med ord jag tar beslut, det är med ord jag ser och kan konceptualisera min verklighet, och förstå hur jag kan ta beslut som är bäst för alla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ord på allvar, och se, inse, och förstå att med varje ord jag uttrycker så skapar jag mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara oförsiktig med hur jag använder ord, och bara använda ord för att jag känner för det, eller för att jag vill det, utan att se vilka konsekvenser jag skapar inom och utom mig själv genom att använda ett visst specifikt ord – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och föra mig själv tillbaka hit, och placera en vakt framför min mun – för att på så vis se till att när jag talar och uttrycker mig själv med ord, så är jag specifik, exakt, detaljerad, och jag vet vilka konsekvenser mina ord kommer att ha

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå vikten av att ha ett effektivt vokabulär, med effektiva, klara, och direkta definitioner, eftersom detta utgör själva grunden i min förmåga att hantera min omvärld, i att hantera mig själv, i att ge mig själv riktning och styrning i denna världen – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hänge mig själv åt processen att rekonstruera och återuppbygga mitt vokabulär på sådant sätt att jag skapar mig själv till att ha ett effektivt ordförråd som hjälper mig i mitt dagliga liv att leva effektivt, praktiskt och i hänsyn till att liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så ord som oviktiga, att se dem som bara ord, och att tro det inte riktigt spelar någon roll huruvida jag har ett effektivt ordförråd eller inte, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och att se, inse, och förstå att det är med ord jag skapar mig själv, och det är utifrån de ord jag har i mitt vokabulär, och dess tillhörande definitioner, som jag skapar min förståelse om min direkta verklighet; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ödmjuk inför ord, och förstå vikten av att rekonstruera mitt ordförråd till att vara stöttande, effektivt, och gynnande för mig själv i mitt dagliga leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta ord för givna, och att inte bry mig om ord, att inte låtsas om ord, och att tänka att ord inte har någon effekt på mig eller min omgivning, och att jag kan säga vad jag vill, uttrycka vad jag vill, och hur jag vill, för ord är ändå tydligen döda, och de har ingen som helst betydelse; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se att varje individuellt ord har en betydelse, har en mening, har ett syfte, har ett visst slags uttryck, och att jag skapar mig själv genom att bygga mig själv med ord, och att jag således endast kan bygga mig själv till att vara en effektiv människa om jag är specifikt och detaljerad med vilka ord jag väljer att substantiera mig själv med

Självåtaganden

När jag märker att jag tar ord för givna, att jag pratar inom mig själv, eller högt utom mig själv, utan att vara medveten, specifik, och i full vetskap om vad jag uttrycker, hur jag uttrycker det, varför jag uttrycker det – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag med varje ord skapar mig själv, och att det därför är av yttersta vikt att jag är fullständig specifik i mitt användande av ord; således åtar jag mig själv att placera en vakt framför min mun – och att sluta prata ord när jag inte är klar över vad det är jag gör eller säger – och jag åtar mig själv att således ta ord på allvar och förstå att med varje ord så skapar jag mig själv

Jag åtar mig själv att rekonstruera, bygga om, och reparera mitt ordförråd – så att jag har ett effektivt och direkt vokabulär som assisterar och stöttar mig i mitt dagliga leverne

Enhanced by Zemanta

Dag 276: Ett Specifikt och Klart Vokabulär = Ingen Mer Rädsla

Jag fortsätter idag att arbeta med rädsla/ångest gentemot att misslyckas vad det gäller pengar, och karriär, eftersom detta är en punkt som fortfarande kommer upp inom mig.

Någonting som jag lagt märke till, som är fascinerande vad det gäller just rädsla/ångest för att misslyckas, är att dessa tankar består av en slags inre mental film, där jag inbillar mig själv vissa slags framtida händelser, och att någonting går dåligt, och att jag upplever någon slags jobbig, eller påfrestande händelse.

Vad som är intressant är att dessa inre filmer inte är överhuvudtaget specifika, jag menar – det är som en slags abstrakt, väldigt generell idé inom mig själv som kan liknas vid en programkod som ser ut såhär: framtid + pengar = dåligt = rädsla. Och vad jag tycker är intressant är att min rädsla alltså inte förhåller sig till några faktiska och verifierbara omständigheter utan är en mer generell rädsla gentemot ”framtiden” och ”jobbiga händelser”.

Ett klart ordförrådÅterigen visar detta alltså på vikten av att ha ett specifikt, definierat, och klart vokabulär, för ens inre tankeprocesser består av ord, och om dessa ord inte har en klar betydelse, då är det lätt att man tittar på sin värld och börjar generalisera, precis som jag har förklarat att jag gjort. För som jag sa, min rädsla relaterar inte till en specifik punkt som faktiskt i sin definition innebär att det finns en fara, och någonting som jag bör frukta – utan det rör sig istället om en irrationell upplevelse mot någonting odefinierbart som jag tydligen borde frukta, bara för att jag borde frukta den.

Med ett klart, och specifikt vokabulär kan inte denna typ av irrationella tankeprocesser existera, eftersom då är inte framtiden en generell punkt, utan framtiden ser man istället klart såsom att utgöra en multidimensionell process som består av flertalet olika punkter som rör sig samtidigt, och framtiden blir alltså då inte generell, utan man ser att framtiden består av många olika slags händelser, omständigheter, och punkter, som man alla i viss mån har förmåga att hantera, och styra. Alltså – med ett klart vokabulär där man lär sig se fakta istället för upplevelser kan inte rädsla längre existera, eftersom man då förstår vad som är här, och man lever inte i en konstant ångest att ”kanske någonting händer som jag inte förstår” – för man har helt enkelt en klar insikt om vad som finns här i denna verklighet, och man litar på sig själv att man kan hantera vad som är här.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i fruktan och ångest gentemot framtiden, och gentemot punkten att ”spendera pengar” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte specificera mitt vokabulär, och se inse, och förstå att när jag har ett klart, definierat, och välbyggt vokabulär, då kan jag inte ha denna typ av irrationella tankeprocesser eftersom jag ser att framtiden i sig självt inte är någonting att frukta, eftersom framtiden är en del av min vardag, och inte någonting som jag behöver vara rädd för, eftersom framtiden består av händelseförlopp, och omständigheter som jag kan dirigera, och i viss mån styra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla fast vid, och definiera mig själv i enlighet med en irrationell rädsla gentemot ”framtiden” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att framtiden i sig självt är helt neutral, och att det endast är en benämning på det faktum att punkter rör sig framåt i denna verklighet i enlighet med fenomenet ”tid” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att framtiden inte är någonting att frukta, utan är någonting att dirigera, och styra, och hantera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid, och låta mig själv bli kontrollerad och styrd av en abstrakt rädsla i förhållande till tid, och framtid, och pengar – där jag inbillar mig själv att framtiden kommer innehålla ”dåliga händelser” och att jag kommer att få problem med pengar, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att denna rädslan, och denna ångesten är irrationell, och att den inte bygger på några faktiska, och verifierbara omständigheter – den bygger inte på fakta, utan på känslor, på upplevelser, och på inre idéer som inte står i samklang med verkligheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte föra mig själv framåt på ett sådant sätt att jag utmanar min rädsla, och min ångest, och inte låter mig själv vara kontrollerad av min rädsla, och min ångest, utan att jag istället för mig själv tillbaka HIT, och lever HÄR, och förstår att jag skapar min framtid HÄR i varje andetag, jag skapar min värld som jag kommer att uppleva i framtiden HÄR, genom de beslut jag lever här, genom vad jag tillåter och accepterar mig själv att stå, och uttrycka mig själv som här, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att den rädsla jag upplever är irrationell och har ingenting med min framtid att göra, och det enda den tjänar till är att göra min syn dimmig, göra min riktning i livet skev, eftersom jag inte tar beslut som är bäst för mig, utan istället beslut som är baserade på en irrationell, och fullständigt irrelevant rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv tro att jag beskyddar mig själv genom att jag håller kvar vid rädsla, och ångest gentemot framtiden, och gentemot pengar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, att jag får en bättre, och mer säker, mer trygg, och lugn framtid, om jag håller fast vid ångest, rädsla, nervositet, och underlägsenhet, istället för att se, inse, och förstå att så inte är fallet – och att rädsla inte skyddar mig, ångest gör mig inte mer medveten, och effektiv – utan faktiskt är det motsatta sant, att jag gör det svårare för mig själv att leva, svårare för mig själv att göra effektiva beslut, och svårare för mig själv att röra mig själv framåt i denna världen i en riktning som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta rädsla, och ångest för givet, och att tro att rädsla och ångest måste existera inom mig, och att det är någonting naturligt, någonting ”mänskligt” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att rädsla inte är naturligt, utan är en skapelse från en tanke, och en idé – man tänker någonting, man inbillar sig någonting, och sedan blir man rädd – och det är alltså inte ett direkt fysiskt uttryck här – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, och låta mig själv släppa taget om all rädsla, och istället för att hålla fast vid rädsla, leva utan rädsla, leva i och som andetag vid tidens skärande egg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att rädsla inför framtiden är inte min egen skapelse, utan är någonting som jag ärvt, och fått del av utifrån mina föräldrar, jag har tittat på dem och sedan låtit mig själv bli influerad av dem – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och förstå att om jag ska leva ett effektivt, fulländat, och komplett liv, så måste jag lära mig att leva, uttrycka mig själv, och ta beslut, utan att på något sätt vara kontrollerad och styrd av rädsla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv förbi rädsla, och att förstå att rädsla kan inte kontrollera mig om jag inte tillåter det, om jag inte accepterar det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är hjälplös utan rädsla, och att jag måste ha rädsla inom mig själv för att veta var jag är, vem jag är, hur jag ska leva, var jag ska leva, och hur jag ska ta beslut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana inom mig själv att ta beslut med rädsla som min vägledare, och ta det beslut som jag känner minst rädsla gentemot, istället för att undersöka exakt vad min rädsla består av, och undersöka exakt varför rädslan kommer upp inom mig, och därmed utmana min rädsla, och se om min rädsla faktiskt är rationell eller endast består av en idé som jag accepterat utan att ifrågasätta dess validitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana inom mig själv att acceptera rädsla såsom en auktoritet inom mig själv bara på grund av hur rädsla känns, och hur jag upplever energisensationen av rädsla, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv ifrågasätta denna energisensation, och att ifrågasätta varför jag accepterar rädsla som min auktoritet, jag menar bara för att det känns på ett speciellt sätt inom mig själv behöver ju inte det betyda att vad jag upplever är av någon vikt, och att vad jag upplever är någonting som jag måste ta i beaktande i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag tar ett beslut utifrån rädsla så komprometterar jag mig själv, och jag gör detta, eftersom när jag beslutar någonting i rädsla så ser jag inte sunt förnuft, och jag beslutar inte utifrån vad som är bäst för mig, bäst för alla, utan utifrån vad jag känner, vad jag upplever, vad jag tycker – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att i en värld som består av fakta är det inte effektivt att leva utifrån känslor, och upplevelser, för känslor och upplevelser är i grund och botten lögner och har inget direkt förhållande till denna fysiska verklighet, och således är det som att leva som en handikappad när jag tillåter och accepterar mig själv att ta beslut i denna faktiska verklighet med hjälp av icke-faktiska upplevelser, och känslor, som endast är subjektiva idéer om verkligheten och inte verkligheten i sig självt

Självåtagande

När jag märker att rädsla kommer upp inom mig, och jag accepterar denna rädsla som min auktoritet, och låter rädsla vägleda mig i ett beslut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att när jag låter rädsla vägleda mig då komprometterar jag mig själv, och jag tar beslut som inte är bra för mig, utan som gör mig underlägsen, och gör mig ineffektiv i denna verklighet, där jag inte gör vad som är bäst för mig, bäst för alla, utan gör någonting bara för att en känsla säger till mig det; således åtar jag mig själv att träna mig själv, och förädla, och göra perfekt, färdigheten att ta beslut utifrån faktum – utifrån faktiska omständigheter som jag kan verifiera och inte låta mig själv ta beslut utifrån upplevelser såsom rädsla

När jag märker att jag låter mig själv gå in i och som en rädsla inför framtiden, och rädsla inför att förlora pengar i framtiden, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att denna rädsla är irrationell och har ingenting med framtiden att göra, det är en rädsla som jag ärvt av de generationer som gått före mig och har därför ingenting med mig att göra heller, och det är en rädsla som inte tjänar något syfte i denna faktiska praktiska verklighet; således åtar jag mig själv att stoppa rädslan, och inte ge den uppmärksamhet, och istället fokusera på de faktiska omständigheter som är HÄR – och dirigera, och ta beslut HÄR – och planera för framtiden i enlighet med de faktiska omständigheter jag kan verifiera som faktiska och relevanta, som fakta

Enhanced by Zemanta

Att Vara Specifik Med Självförlåtelse

Jag har upptäckt, då jag arbetat med självförlåtelse, att en av de viktigaste och mest effektiva saker man kan göra är att vara så specifik som möjligt med sin självförlåtelse. Till exempel: en punkt som jag arbetat mycket med är sexuellt begär, och när jag arbetat med denna punkt har jag i min självförlåtelse, till så stor utsträckning som möjligt, försökt vara specifik – exakt vad är det jag blir upphetsad av? Exakt vad är det jag tänker? Exakt vad är det jag känner? Är det någon lukt som jag blir upphetsad av? Varenda liten detalj har jag fångat i min självförlåtelse, för att på så vis vara så specifik och exakt som möjligt, och därmed hjälpa mig själv att transcendera punkten.

Och det hjälper verkligen att vara så specifik som möjligt, eftersom det öppnar dörren till förståelse om exakt varför man känner som man känner, eller tänker som man tänker – och man ser exakt vad det är som stimulerar vissa sorters tankar eller upplevelser – det kan vara mycket exakt och detaljerat; t.ex. en viss färg, form, eller en kombination av flera färger och former. Och det är när man blir exakt in sin förlåtelse, som man börjar se vad det är som faktiskt ligger till grund för ens inre upplevelse – och därmed inser man hur punkten också ska stoppas.

För att på ett effektivt sett kunna beskriva den punkt man arbetar behövs dock ett effektivt ordförråd, och det är någonting som man tränar upp under tiden som man arbetar med sin självförlåtelse. Så har det i alla fall varit för mig – jag har haft inre upplevelser, och känslor som jag inte haft ord för, och inte kunnat beskriva – eller så har det varit någon självrealisation som jag inte kunnat sätta ord på, och då har jag suttit och letat i ordlexikon – eller bara suttit och känt efter vilket ord som skulle passa in på det jag upplever.

Tillexempel, när jag arbetade med mitt sexuella begär, kom jag till punkten om att en kvinnas rumpa skapade en reaktion inom mig av upphetsning – så jag började applicera självförlåtelse, och frågan kom då upp inom mig – exakt vad var det som jag reagerade på när jag såg rumpan – var det färgen, formen, eller bara det faktum att det var en rumpa? Ord som jag då lyckades hitta och beskriva bilden av rumpan med var: fast, ungdomlig, vältränad och kvinnlig. Så jag utforskade verkligen bilden i ord, och beskrev den så noga jag kunde – och därför kunde jag vara väldigt exakt i min självförlåtelse, vilket hjälpte mig att sedan stoppa reaktionerna när de kom upp, nästa gång jag såg en kvinnorumpa som passade in på den bilden jag hade arbetat med.

Det tar tid att vara exakt, och det kräver tålamod – men det ger i sin tur tillbaka mycket mer än du bara hafsar igenom din självförlåtelse. Om du är noggrann kommer du märka hur mycket mer effektiv du blir i din generella applikation, och plötsligt blir det faktiskt lättare att släppa de reaktioner som kommer upp inom en, eftersom man grundligt har gått igenom de punkter som stimulerar reaktionen – man är helt enkelt beredd. Så har i vart fall jag upplevt det.

Någonting som kan stå i vägen för att applicera självförlåtelse exakt och specifikt är lathet, apati, och oförmåga eller ovilja att koncentrera sig – detta är vad jag upplevde och var tvungen att ta mig själv igenom. Jag hade otroligt svårt att sitta stilla, och ge mig själv den tiden som behövdes för att skriva min självförlåtelse exakt och specifikt – det var som om jag gick in en vägg av ovilja. Men vad jag upptäckte var att, när jag forcerade och utmanade mig själv att skriva min självförlåtelse exakt och specifikt, även fast jag inte alls kände för det, så blev det tillslut mycket enklare – och efter ett tag kände jag inte längre motstånd eller ovilja att spendera den tiden som behövdes för att skriva min självförlåtelse på ett effektivt sett. Vad som behövs för att trycka igenom den där första oviljan mot att vara exakt i sin förlåtelse är vilja och disciplin – och tålamod.

Någonting jag kan rekommendera för att expandera ens ordförråd är att läsa mycket (tidningar, böcker, vad som helst), och som sagt, ett stort och effektivt ordförråd gör självförlåtelse så mycket lättare, och det blir så mycket enklare att vara exakt och noggrann.

Ett annat bra sätt att träna upp sitt ordförråd är att skriva mycket, och att utmana sig själv att använda nya ord – och i sitt skrivande försöka definiera och namnge de inre upplevelser man har. På så vis förbereder man sig inför att göra effektiv och exakt självförlåtelse – eftersom man redan har hittat de orden som behövs för att beskriva den punkt man arbetar med.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att det med självförlåtelse, precis som med så mycket annat, blir mycket bättre när man lägger ner tid, ansträngning, samt svett och tårar.