Tag Archives: wika

Dag 375: Vår egen lilla värld

Om man ser på vårt land uppifrån ser man en mängd små hus, villor, gårdar, lägenhetskomplex, gator, vägar, städer, och byar, som alla innehåller människor med sina egna drömmar, begär, problem, hopp, och önskemål. Alla sitter fast i sina små liv och det är få som låter sig se utanför sina egna intressesfärer. För ofta är vi endast intresserade av saker som direkt påverkar våra liv, främst sådana som påverkar i positiv riktning. Information som ligger utanför vår intressesfär ses i de flesta fall som irrelevant. Detta är möjligen en av våra största svagheter som människor – vår oförmåga att bry oss om saker som inte omedelbart väcker intresse eller förnöjer.

Det är onekligen på det sättet att vi har stora problem i världen, och det är lika ovedersägligt att endast några få av oss låter sig viga sina liv till att lösa något eller några av de problemen vi möter. Situationen är märklig, för vi lever alla i denna världen, vi andas samma luft, tar del av samma resurser, och är fullständigt beroende av att vår natur och vårt samhället fungerar effektivt. Men även om så är fallet lever vi våra liv som om vi var de enda som existerade, som om att våra drömmar och hopp bör komma i första rummet, när det uppenbarligen finns mer pressande problem att lösa. Frågan som vi alla bör ställa oss själv är varför det har blivit såhär? För det är ju enkelt att se att vi borde göra något mer med våra liv, som påverkar och går djupare än att bara handla om oss själva. Och är det inte de vi vill att andra ska göra också? För uppskattar vi inte när människor viger sina liv till att skapa lösningar till svåra problem?

I mitt eget liv har jag stött på den här inre konflikten flera gånger. Å ena sidan vill jag göra något mer, något som kommer att påverka, och lämna ett eftermäle som gör skillnad och inspirerar till expansion. Men å andra sidan vill jag endast leva mitt eget liv, förlösa mina begär, uppleva mina drömmar och realisera mina hopp. Och den senare nämnda delen av mig själv, den orkar inte driva sig själv till något mer, utan den vill stimuleras, intresseras, förnöjas, och lockas. Till min natur är jag ämnad att ge mig själv till ett högre kall, men såsom mitt sinne formats av familj och samhälle vill jag endast värna om mig själv. Och detta är en konflikt som jag arbetat länge med att lösa.

Jag har förstått att det inte går att ge mig själv fullständigt till ett högre syfte, för genom en sådan livsstil skapar jag en konflikt med mig själv. Lösningen är att hitta en balans mellan världeni stort och mina egna intressen, mellan att ge mig själv hän till något som går utöver mig själv och vad jag skulle vilja uppleva i livet. För att jag ska vara effektiv, för att jag ska ha förmåga att engagera mig själv i projekt och grupper med syftet att ge något tillbaka, måste jag även ge till mig själv. Jag skapar tillika konflikt inom mig själv om jag helt och hållet lever mitt liv bara för mig själv, eftersom vetskapen då alltid finns inom mig, att jag kan göra mer, jag kan skapa något som andra har nytta av, som de kommer kunna ta med sig och använda i sina liv.

Alltså, balans är nyckelordet och lösningen på hur jag kommit igenom det där motståndet inom mig själv mot att ge av min tid, min energi, och min uppmärksamhet till saker och ting som ligger utanför mina egna intressen. Det är härvid viktigt att förstå att vi inte behöver uppleva passion eller glöd; att ge av oss själva är en fysisk handling, någonting som vi gör på grund av att vi ser att det är bäst för alla. Ett exempel på detta är att diska. Vi diskar inte för att det är roligt, utan för att vi ser att det behövs göras, och därefter rör vi oss själva till att göra det. Precis samma princip gäller med våra större, samhälleliga och globala problem, det är saker som måste rättas till, och det som behövs är att vi gör det.

Våran värld behöver inte fler hjältar, utan i stället vanliga människor, med vanliga liv, som ger av sig själva och skapar sin liv sätt som är extraordinära. Vi behöver bagare som bryr sig om brödets näringsinnehåll, råvarornas härkomst, och bagarlärlingarnas välfärd, vi behöver politiker som röstar för det som kommer leda till ett bättre liv för alla, vi behöver jurister som drivs av en önskan att hjälpa, förbättra och främja livet för var samhällsmedborgare, samt läkare med en genuin omtanke för sina patienters bästa. Det är således i vår vardag som vi skapar det extraordinära, genom att vi ger av oss själva, ovillkorligt, då vi ser ett problem, och beslutar oss för att lösa det. Och oavsett var vi befinner oss i livet, oavsett vilket yrke, finns det rikligt med möjligheter för oss att ge – men för att komma dit – måste vi lära oss att agera utan att stimuleras eller föras framåt av en yttre drivkraft. Anledningen därtill är att det i de flesta fall inte är särskilt stimulerande eller roligt att ge av oss själva, och det verkar alltid finnas något roligare eller mer förnöjsamt att göra. Härvid gäller det således att komma ihåg att ha en balans mellan vårt ansvar, och våra intressen.

Vad får vi då ut av att leva i balans mellan våra egna och andras intressen? Jo, vi får ett folk som står enat, som hjälper varandra, som ger ovillkorligt, och tillsammans kan vi skapa en bättre framtid, allt genom att vi ger av oss själva i det lilla, i det som verkar triviallt och vardagligt, men som egentligen utgör själva byggstenarna till våra egna livet och samhället i stort. En långsiktig och hållbar förändring börjar alltid i det lilla för att sedan kunna skönjas i det stora.

 

 

Dag 374: Produktivitetshets

Mycket i dagens samhälle, nästan allt i princip, värderas enligt ord såsom ekonomi (dvs. konsten att hushålla med begränsade resurser), effektivitet, och produktivitet. Hela vårt arbetsliv har besmittats av denna typ av mentalitet – produktionsmentaliteten. Jag har dock mer förståelse för att vi närmar oss våra arbeten med utgångspunkten att få så mycket gjort som möjligt, för i dagens ekonomi är det många gånger vad som krävs för att få saker och ting att gå runt. MEN – det är tydligt att vi också låter denna produktionshets existera i våra privatliv, i våra familjeliv, i våra relationer med varandra, med våra barn – och det är problematiskt.

På något sätt har vi kommit fram till slutsatsen att desto mer vi gör i livet, desto mer vi producerar, desto mer vi hinner med, desto bättre är, desto mer framgångsrika kan vi känna oss själva, desto nöjdare kan vi tillåta oss själv att vara. Men hela tiden i bakgrunden ligger den där känslan av att vi måste göra mer, hitta på ett till projekt, driva den där saken snabbare, fortare, bättre – och det hela leder till att vi aldrig riktigt låter oss själva koppla av – någonsin. Det är uppenbarligen inte någonting som är bra för oss.

Produktionsmentaliteten har också andra massiva svagheter, och den som framträder tydligast är själva utgångspunkten, eller det som oftast är utgångspunkten för vår produktionshets. Det rör sig om en ångest, en ångest för att vi själva, personligen, inte kommer leva det livet vi önskar – vilket leder till att de beslut vi tar, vår riktning, och hur vi väljer vad som ska produceras, när och hur – det är beslut vi tar endast med oss själva i beaktande. Väldigt få människor tittar på hur de kan tillägna sina liv, och sig själva till andra, och vara av faktisk nytta för denna världen på ett existentiellt plan. Allt som oftast drivs vi framåt av vårt egenintresse, vår ångest inför att inte hinna med att leva så mycket som möjligt, att känna av så mycket som möjligt, och att maximera vårt liv så mycket som det bara går.

Mentaliteten om att vårt värde mäts utifrån hur mycket vi producerar/gör/hinner med är en av 2000-talets folksjukdomar. En sjukdom som gör att vi förlorar kontakt med oss själva, och vad som är av sant värde i våra liv. För min egen del har jag kommit till insikten om att produktionsstress endast är någonting som kan existera inom mig när det finns ett egenintresse – när det finns ett begär inom mig om att JAG ska få uppleva något, JAG ska få känna något, JAG ska få klara något, JAG ska få göra något. Därför är en av lösningarna, för att komma ur produktionsstress, och hetsen att hinna med, att i stället lägga fokus på VAD JAG KAN GÖRA FÖR ANDRA – Vad kan jag ge till andra? Vad slags mervärde kan jag skapa i detta liv? Hur kan jag verkligen assistera och stötta i skapandet av ett liv som är bäst för alla?

När man lever och rör sig från en sådan utgångspunkt försvinner stress, och rädsla – för det handlar inte längre om ens egen överlevnad. Det handlar om vad man kan skapa för andra, och vad man kan göra för att förbättra livet för alla. Och det är verkligen befriande att för en gångs skull sluta bry sig om sig själv, sin egen individualitet, sina egna mål, sina egna hopp, begär, och önskningar, och i stället se till helheten, se utanför sig själv, och fråga sig själv: Var och hur är det som jag kan ge andra ett sant värde?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv framåt i livet utifrån en känsla och upplevelse av stress, att jag måste hinna med så mycket som möjligt, jag måste göra så mycket som möjligt och så snabbt som möjligt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stanna upp, att sakta, och fråga mig själv, men vad är meningen med det här egentligen? Behöver jag verkligen leva på detta sätt? Är det verkligen tvunget att mitt liv måste vara denna kampen för att hinna med eller kan jag göra någonting annat med mig själv och mitt liv?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag stressar för att hinna med? Är det verkligen värt att stressa för att hinna med saker? För jag upplever ju ändå inte ögonblicket i sin helhet när ena halvan av mig redan är på väg någon annanstans, och redan stressar för att få klart någonting annat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att lösningen på det här problemet, är att förstå att livet inte kan mätas i produktion, i kvantitet, det kan inte mätas i hur mycket jag får gjort

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att livet inte kan mätas i hur mycket jag skapat, och gjort, under min tid på denna jordytan – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället mäta mig själv, och mitt liv, utifrån vem jag är, utifrån hur väl jag tar hand om mig själv och andra, utifrån hur jag behandlar mig själv och andra, utifrån vem jag är i detta livet, min utgångspunkt, och det syftet som jag gett till mig själv, och som jag beslutat mig själv för att leva, och följa, och skapa utifrån i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att stress, och rädsla på ett djupt plan, kommer från en känsla av otillräcklighet, och orsakas av en för stor fokus på ens eget liv, på ens egen individualitet, där allt som spelar roll är hur väl man själv kommer att lyckas med sin framtid, och sina drömmar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta, att långsamt gå min dag framåt, och fråga mig själv, samt uppriktigt leva inom och som mig själv, beslutet, att ge till andra såsom jag själv vill ta emot, att vara för andra såsom jag vill att andra ska vara för mig, att ge mig själv till en sak som är större än bara mitt eget liv, och uppriktigt bry mig själv om andra skapelser såsom människor, djur och natur

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur det är ruset, upplevelsen av att vara stressad, och att man hela tiden springer genom livet, att detta får en att faktiskt negligera viktiga delar av ens liv, och att det får en att inte riktigt leva, inte riktigt expandera, för man är aldrig, man tar inte del av de möjligheter som finns, man tar inte del av de saker som är runtomkring, utan allt handlar istället om att bli någon, för någon framtid där ute, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta ner, och att ge mig själv tid varje dag till att expandera, till att vara i ögonblicket, till att ta del av vad som är här, och sluta existera i mitt sinne, där jag måste få så mycket färdigt på så kort tid som möjligt

Självåtaganden

När jag märker att jag stressar, och rusar inom mig själv, och att jag vill undvika att ta tag i och göra saker som jag vet är bra för mig, för att jag känner att jag inte har tid, för att jag känner att jag inte kommer få tillräckligt många saker gjorda om jag gör vad jag ser är bra för mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och jag åtar mig själv att göra det jag ser är bra för mig, att släppa känslan av att jag måste rusa genom livet, och i stället ta del av vad som erbjuds och ges i detta ögonblick här

Jag åtar mig själv att sakta ner, att leva och ta del av vad som är här i ögonblicket, och att förstå att jag missar så mycket, när jag hela tiden existerar i en stress, och i en upplevelse av att jag måste klara av så mycket som möjligt, på så kort tid som möjligt, således åtar jag mig själv att sluta rusa genom livet, och ta mig själv tid här, ge mig själv tid till att lära mig nya saker, till att göra sådant jag tycker är roligt, till att hantera och bry mig om min omedelbara verklighet, till att lägga ned tid i mina relationer, mitt boende, och min kropp, och verkligen bry mig om saker och ting, och ge det tid

När jag märker att jag rusar genom min dag, för att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag rusar för att hinna med så mycket som möjligt, då lever jag inte, så det spelar ingen roll vad jag hinner med, för jag är ändå inte här, jag tar inte del av livet, jag låter mig själv inte uppleva, och lukta på blommorna, således åtar jag mig själv att ändra min livsstil, att sluta rusa, och försöka hinna med så mycket möjligt, och i stället VARA MED HÄR, således – i stället för att hinna med – VARA MED

Dag 372: Existentiell ångest

Existentiell ångest, vad är det? Jo, existentiell ångest är den upplevelsen som dyker upp inom de flesta när man kommer in i vuxenlivet och märker att tiden faktiskt går ganska fort, och man därmed förstår att man inte kommer leva för evigt. Denna upplevelse har också getts andra namn, varav den vanligaste är trettioårskris, och medelålderskris. En medelålderskris karaktäriseras av tankar på vad man åstadkommit, hur långt man kommit, och frågan dyker ofta upp: Vad är egentligen meningen med livet?

För min egen del handlar existentiell ångest om produktion, hur mycket jag producerat, vad jag har producerat, och vad jag kan komma att producera i framtiden. Den handlar vidare om huruvida jag är på rätt väg i livet, om jag har tagit rätt beslut, och om jag i dagsläget lever det liv jag vill leva eller inte. Den underliggande punkten som alla dessa upplevelser, och tankar kommer från är en känsla av otillräcklighet, och en upplevelse av att vara värdelös. Mitt sätt att hantera denna upplevelse på har varit att driva mig själv framåt med ångest, för att på så vis skapa så mycket som möjligt, och därmed försöka uppnå ett så högt värde som möjligt. Frågan är naturligtvis, varför kan jag inte ge detta värde till mig själv, ovillkorligt, och utan att behöva göra en massa saker?

Det jag vill skapa till mig själv i detta liv är rofylldhet, vilket i princip är samma sak som att jag accepterar det faktum att jag en dag kommer att dö, och att jag har en begränsad mängd tid, men att det i sig självt inte är ett problem – det är i stället en realitet. Och när någonting är en realitet är det meningslöst att försöka kämpa emot – lösningen är att hantera realiteten och förvandla den till något stödjande.

Hur kan jag då vända denna realitet att tid är begränsat till något stödjande? Faktum är att det är enkelt, eftersom tid är en resurs som kommer ta slut, är lösningen att se värdet i tid, och respektera den tiden jag har, genom att använda den effektivt och i enlighet med det liv jag önskar skapa för mig själv och andra. I stället för att bli rädd för att jag har ett bäst före datum är det någonting jag kan använda för att ta saker och ting seriöst, och för att driva mig själv att göra det bästa av varje ögonblick – och inte kompromettera mig själv.

Det handlar därför i slutändan inte så mycket om var jag är, vad jag gör, eller när jag gör – det handlar om VEM JAG ÄR – och att utnyttja sin tid effektivt och leva till sin fulla potential handlar om att i varje ögonblick skapa och leva den bästa version av mig själv som jag kan uppbåda. Om jag lever varje ögonblick med målet att vara den bästa versionen av mig själv, då använder jag min tid effektivt, då skapar jag mervärde inte bara för mig själv utan även för andra – då ger jag faktiskt någonting som också andra kan ha nytta av.

Lösningen på denna existentiella ångest är således att sluta vara rädd för att jag inte kommer att nyttja mitt liv till det yttersta, och i stället föra min uppmärksamhet tillbaka till mig själv HÄR – till vem jag är här i detta ögonblick och hur jag kan leva och uttrycka mig själv här för att skapa mervärde inte bara för mig själv men även för andra. Där jag således inte tillåter och accepterar mig själv att under en hel dag existera i en energi, ett beteende, eller en stämning, utan att jag effektivt tar handling och hjälper mig själv att stå upp och gå igenom vad jag upplever inom mig själv, så att jag sedan kan komma tillbaka till verkligheten och ta del av samt engagera mig i mitt liv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig jäktad, och stressad inför att jag ska hinna med så mycket som möjligt, producera så mycket som möjligt, och skapa ett så rikt, och begärligt liv som möjligt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta ner inom mig själv, och förstå att min tid är begränsad här, men att livet inte handlar om att skapa så mycket som möjligt, eller hinna med så mycket som möjligt, utan livet är en serie ögonblick, och det handlar om hur jag lever, vem jag tillåter och accepterar mig själv att vara i och som dessa ögonblick i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag aldrig kan segra över upplevelsen att jag har för lite tid, och äntligen kunna skapa mitt liv och göra alla de saker som jag tror att jag borde hinna med, utan i stället kan jag ge mig själv lugn och rofylldhet här, och gå mitt liv i varje andetag, och lägga min fokus på VEM JAG ÄR i stället för var, hur och när jag är – och förstå att mitt liv kommer att avgöras av VEM JAG ÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en existentiell ångest, där jag upplever det som om att jag måste kämpa, forcera, och driva mig själv framåt för att inte tappa kontrollen över mitt liv, och för att inte allt ska spåra ut och bli till ingenting, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, att mitt liv ska komma till ingenting, i stället för att se, inse och förstå att det är dit mitt liv kommer att komma när mitt fokus ligger på mig själv, på mina upplevelser och mitt liv, i stället för vad jag kan ge till andra, vad jag kan skapa och uppnå i den här världen som kommer att assistera och stötta andra att skapa sina liv och göra någonting effektivt av sig själv på denna jorden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga mig själv framåt, och driva mig själv i en existentiell ångest, där jag upplever det som om att jag är i ett race att försöka skapa så mycket, och ett så stort värde för mig själv som möjligt, så att mitt liv tydligen kan bli så bra, så rikt, och roligt som möjligt – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att expandera mig själv och min verklighet, och se på vad jag kan ge, och skapa för andra – att i stället för att oroa mig själv endast för min egen välfärd, att se till andras liv, att låta mig själv bli medveten om att det finns andra människor i denna världen än bara jag – och bry mig om dem – och förstå att desto mer jag bryr mig om och lever för att skapa en värld som är bäst för alla – desto mindre rädsla och ångest kommer att existera inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att rädsla uppstår när det finns ett egenintresse, när det finns ett begär inom mig själv efter att få uppleva, eller äga någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en lösning på denna existentiella rädslan, är att låta mig själv ge fokus på hur jag kan understödja, och skapa värde för andra människor i mitt liv, skapa värde för djur, och natur, och börja bry mig om vad som är i min omgivning, hur jag påverkar andra, och vad jag kan göra för att skapa en skillnad i denna världen som leder till en verklighet som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge ett syfte, och en riktning till alla delar i mitt liv, där jag strävar efter att skapa mervärde, skapa nytta och göra en skillnad för andra i mitt liv, och således lämna efter mig själv en mer effektiv verklighet en den jag till en början kom till – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är lösningen på min existentiella ångest – att faktiskt börja bry mig om andra – att faktiskt börja bry mig om liv – att faktiskt börja ta hänsyn till och leva varje dag för att skapa en verklighet som är bäst för alla – och ge mitt liv till detta ändamål och syfte – och göra det till en realitet i min dagliga applikation

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att stress, och existentiell ångest uppstår när det finns ett självintresse, när jag önskar uppnå något personligen, när jag önskar, och har ett begär efter att få leva en viss slags livsstil, och ha ett speciellt slags liv, och få vara någon i andras ögon – det är då ångest, och stress dyker upp – och således åtar jag mig själv att ge mig själv ett specifikt syfte med mitt liv – och låta mig själv ändra min utgångspunkt i livet till att i stället för att leva för att jag ska få ett coolt, häftigt, och roligt liv – leva för att ge till alla ett liv som är bäst

Självåtagande

När och som jag märker att jag har tankar om att jag borde vara mer effektiv, att jag tillexempel inte borde titta på en film, eller att jag inte borde prata med någon viss människa, för att jag känner att det onödigt tar tid från mitt arbete, och vad jag ska producera och skapa i detta livet, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att livet inte handlar om att skapa så mycket som möjligt, utan det handlar om att leva, och att skapa mig själv, och det finns således ett behov av balans i mig själv och min värld, någonting som jag inte kan skapa om jag inte låter mig själv även inkludera nöje i min värld, sådana saker som inte är viktiga, eller hör till min överlevnad, och således åtar jag mig själv att stoppa dessa tankar och i stället röra mig själv med och som min mänskliga fysiska kropp, att leva och skapa i mitt liv utan denna ängslan inför att jag hela tiden gör för lite

När jag märker att jag går in i och som ett tankemönster, där jag evaluerar värdet av vad jag gör, om det betyder någonting rent produktionsmässigt, eller om jag borde göra någonting annat, mer värdefullt, och bättre, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att livet inte går ut på att producera så mycket som möjligt, det går inte ut på att göra så mycket som möjligt, för att sedan när jag dör kunna se tillbaka på mitt förflutna och vara nöjd med min produktion, utan det handlar om att leva, och det handlar om att uttrycka mig själv i varje ögonblick, och inte låta mig själv leva utifrån mitt sinne – utan istället leva här, med och som min mänskliga fysiska kropp, med och som mitt liv, och existera, samt röra mig själv i en balans; således åtar jag mig själv att i stället för att värdera mig själv utifrån hur mycket jag producerar – vara här med mig själv i varje andetag – att lägga fokus på vem jag är i varje andetag och inte på vad jag gör – att lägga fokus på min utgångspunkt och min inre rörelse – och inte på vad jag gör och åstadkommer där ute i världen – och således fokusera på mig och min egen rörelse ut i denna världen och inte hur andra uppfattar mig och min rörelse

Dag 371: Många åtaganden = Stress?

girl-261182_640Att vara stressad, jäktad, är det samma som att vara effektiv? Många bär säkert på illusionen att desto mer man stressar, desto mer ångest man har, desto bättre går det och ju mer saker kan man få gjorda. Under mina studier träffade jag flera gånger på människor som inte kunde planera ut sina studier över en längre tid och de gjorde i stället allt kvällen före provet, eller inlämningsdagen. Anledningen för att de inte kunde sprida ut sitt arbete, och göra det i maklig takt, var för att de inte kände en ”tillräcklig press” – det fanns inte ”tillräckligt med ångest” när det fortfarande var långt kvar till deadline.

Det verkar alltså som att vi behöver stress och ångest för att överhuvudtaget kunna röra oss själva framåt, men behöver det vara på det sättet? Om vi tittar på de grundläggande komponenterna för fysisk rörelse består dessa av: En fungerande kropp + Ett mål/beslut/en riktning – och har man dessa två komponenter går det att = Skapa rörelse. Till exempel består handlingen av att göra en kopp kaffe av dessa två delar. Du bestämmer dig för att du vill ha kaffe, och sedan rör du dig med din kropp för att manifestera ditt beslut i denna fysiska verklighet.

Rent fysiskt/tekniskt behöver vi alltså INTE ångest eller stress för att få saker och ting gjorda. Men ändå envisas vi med att inte göra saker förrän de är så pass nödvändiga att det blir en fråga om överlevnad – varför?

Man kan ta det tillbaka till vårt beroende av energi för att röra oss själva framåt. Det är en återkommande svaghet som går igen i alla delar av våra liv. Vi rör oss in i nya förhållanden, för att vi känner för det. Vi köper den där nya prylen, för att vi känner för det. Vi skriker på den där dumma grannen, för att vi känner för det. Jag menar i stort allt vi gör styrs av antingen en känsla eller emotion som verkar attraherande eller hämmande. Men är det nödvändigt för oss att ha den här typen av inre maskineri, varför kan vi inte själva besluta oss för vad vi vill/ska/behöver göra, och sedan agera i enlighet med vårt beslut?

Det är möjligt att styra vårt liv i enlighet med PRINCIPER, i enlighet med SUNT FÖRNUFT, det är möjligt att gå bortom behovet av energi för att skapa rörelse, och beslutet att gå bortom energi är det mest FANTASTISKA och självstärkande som du någonsin kommer att göra. Det finns ingenting mer givande än att skapa någonting av egen motor, man ser någonting som man önskar manifestera, och sedan gör man det utan att ha någon inre dragning. Till exempel, du ser att du måste gå med din hund mer än vad du redan gör. Du känner inte för det, utan du har nästan motstånd mot att offra mer av din tid för det ändamålet – men i stället för att låta en sådan negativenergi styra över dig tar du ett beslut att GÅ MED HUNDEN – och sedan gör du det.

Den här metoden att styra sig själv med är verkligen effektiv, och jag har personligen, med just detta sättet att leva, lyckats manifestera ett antal stora, och krävande mål. Kärnan i tekniken är att bli sin EGEN ENERGI – och i stället för att låta känslor och emotioner vara ens drivkraft, låta sunt förnuft, logik, och det faktum att man ser vad som kan förbättras eller göras annorlunda, bli ens motivation och anledning till rörelse. Således ändrar man sin utgångspunkt från att vara energiberoende, till att vara praktisk, fysisk, stabil, och oföränderlig – man är densamma igår, idag och imorgon.

Dag 370: Modet att bli avvisad

Att ta kontakt med nya människor, skapa nya relationer, nya möjligheter, lära känna nya kulturer, komma in i nya hem – vad är det som håller oss tillbaka från sådana äventyr?

6703141För min egen del är det svaret ganska uppenbart, till stor del går det tillbaka till rädslan för att bli avvisad. Och igår hände det sig faktiskt att jag till viss del blev avvisad. Men det var intressant att det faktiskt inte var särskilt illa att bli avvisad. Det rörde sig om ett korthugget gensvar hos den andra personen som indikerade att mina försök att närma mig inte godtogs – farligare än så var det.

Att bli avvisad är alltså inte på NÅGOT sätt fysiskt skadligt, att bli avvisad försätter oss inte i någon slags fara inför att bli kroppsligt sårade, all vår rädsla inför att bli avvisade är MENTAL. Och visst kan det kännas obekvämt när någon inte vill ha en i närheten, eller ta del av de tjänster man erbjuder, men har det ens någonting med den andra personen att göra? Handlar det inte istället om att det är VI SJÄLVA som har en dålig självbild, som inte riktigt vet var vi står, och vet vilka vi är? Handlar inte rädslan för att bli avvisad i grund och botten om rädslan för att vi ska bli ensamma och utstötta? Men skulle det vara ett problem för oss att bli ensamma och utstötta om vi värdesatte, och älskade oss själva ovillkorligt?

Nej, det skulle inte vara ett problem i sådana fall. För vad skulle vi kunna förlora på att någon människa inte önskar umgås med oss? Ingenting alls, det skulle bara vara ett fysiskt faktum, att denna del av mänskligheten inte önskar ingå ett mer nära och personligt förhållande med mig (som representerar en annan del av mänskligheten). Men det förhållandet påverkar inte mig, vad jag gör, vart jag är på väg, hur jag önskar leva, och vad jag vill skapa i mitt liv – det påverkar alltså med andra ord INTE min självbild, såtillvida jag inte tillåter det.

Som jag ser det är det oerhört viktigt att släppa taget om all slags rädsla för att bli avvisad, och att bygga upp en stark, orubblig, fast och målmedveten karaktär. Och att skapa sig själv till att vara en opportunist, en ”go-getter” – någon som ser vad han eller hon vill ha, och sedan går och tar för sig, och inte låter någon rädsla för vad andra skulle tycka, eller inte tycka påverka hans eller hennes riktning i livet.

För min egen del handlar det om att jag låter mig själv ge mig modet att vara skaparen av mitt liv, och att ge mig själv modet att ta beslut, säga vart jag vill gå, och sedan formulera, och fysiskt forma min värld såsom jag vill att den ska vara. Och att härvid låta mig själv aktivt skapa förhållanden samt relationer – att fråga mig vilka människor som jag önskar vara nära, vilka möjligheter jag önskar fullfölja, och inte längre begränsa mig själv till vad andra känner, eller tycker. Det är helt enkelt ett alltför begränsat liv. Jag vill leva utan hinder, utan begränsningar, utan rädslor, och således – utan att vara rädd för att bli avvisad – och istället gå ut i världen och skapa mig själv och det livet jag vill leva.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv möjligheten, modet, och styrkan att gå ut i min värld och skapa mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta rädsla och ångest inför att bli avvisad påverka och styra mig och min framtid – att styra vem och hur jag är och vad jag väljer att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att skapa nya förhållanden, möta nya människor, skapa nya relationer, lära känna nya miljöer, och att aktivt formge mitt liv, i rädslan för att jag ska bli avvisad – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en av anledningarna till varför jag är rädd för att bli avvisad, är för att jag inte orubbligen, fullständigt, och ovillkorligt låter mig själv stå med, leva med, och vara med mig själv – och låta mig själv skapa mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att tala ut, för att stå upp och säga vad jag ser, och uttrycka mig själv bland andra människor, i rädslan för att bli avvisad – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå till vilken utsträckning rädslan inför att bli avvisad begränsar mig, och håller mig tillbaka – och att det inte är en rädsla jag längre kan tillåta att existera inom mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att pusha mig själv till att tala ut, uttrycka mig själv, och göra min röst hörd när jag är i en situation då jag ser att någonting sägs, eller görs som jag inte kan acceptera, eller då jag önskar skapa någon slags relation, eller förhållande med någon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag måste våga värdera mig själv ovillkorligt, att se mig själv som att vara värd det bästa, och att ge mig själv denna förmån oavsett vad andra skulle tycka, eller inte tycka om mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och mitt värde, till att vara förbehållet att andra ska tycka om och acceptera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att om jag ska leva mitt liv för att andra ska tycka om mig, kommer jag inte kunna göra vad jag vill med mitt liv, och jag kommer att leva ett liv i ett tyst inre förtryck, där jag låter mig själv acceptera vad som pågår runtomkring mig och i denna världen, och låter mig själv acceptera att mitt liv tar en viss riktning, och formar sig på ett visst sätt, i stället för att jag aktivt skapar, formulerar och dirigerar mitt liv, och för mig själv i den riktningen som jag vill – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga vara uppriktig mot mig själv i mitt förhållande till andra människor, genom att våga uttrycka mig själv, genom att våga ta kommando, och beslut om hur jag skapa de förhållanden med olika människor som finns i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta förhållanden med människor skapa vem jag är, att låta relationer med andra avgöra vem jag är, istället för att jag beslutar vad en relation ska vara, hur jag ska driva och föra en relation framåt, vem jag är i förhållande till relationen, och således att jag står stabil, orubblig, och fast i mig själv och i mitt syfte i livet att föra fram vad som är bäst för alla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligen och fullständigt hänge mig själv till att skapa och formulera, och definiera ett liv för mig själv som även kommer vara till nytta för resten av mänskligheten, genom att mitt fokus ligger på att skapa vad jag ser är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, samt uppleva ångest inför att bli avvisad, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medvetet öva mig själv på, och driva mig själv igenom denna ångest, genom att ta kontakt med nya människor, genom att kommunicera mer, genom att låta mig själv vara tillgänglig, och göra det till en rolig lek att skapa mitt liv, mina relationer och förhållanden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag är rädd, och upplever ångest inför att bli avvisad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte istället göra det till en rolig, spännande, och äventyrlig lek, att se hur jag kan skapa nya förhållanden, lära känna nya människor, och expandera mig själv genom att utveckla mina interpersonella färdigheter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det är en konst att inte låta mig själv ta avvisning personligt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är en konst att låta andra människors ord rinna av mig som vatten, och således att oavsett vad andra säger, eller hur de beter sig, står jag stabil, lugn, och orubblig inom mig själv – i full vetskap om vem jag är, vart jag ska, och att min värde inte påverkas eller styrs av om en annan människa väljer att låta mig komma in i deras liv eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte är farligt, eller kroppsligt komprometterande att bli avvisad, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det helt och håller rör sig om en mental upplevelse, att det är ett s.k. mind-job – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt pusha, driva och föra mig själv igenom denna rädsla inför att bli avvisad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid idén om att andra människor har en förmåga att definiera mitt värde, att jag faktiskt begränsar mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag märker att jag reagerar i att känna sårad, eller värdelös för att någon inte önskar interagera med mig såsom jag hoppats, att jag då säger, och klargör inom mig själv att jag avgör och beslutar mitt eget värde – att jag bestämmer vem och hur jag är – och att jag inte tillåter och accepterar mig själv att definiera mig själv utifrån hur andra beter sig och hur andra talar

Självåtaganden

När jag märker att jag är rädd för att tala ut, och uttrycka mig själv, eller ta kontakt med någon person i min värld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att det nu är rädslan för att bli avvisad som spökar runt – och jag ser att den är rädslan är helt och hållet mental – att det inte finns några fysiska konsekvenser av att bli avvisad, att jag inte blir en mindre värd människa genom att bli avvisad – och jag förstår att det endast är genom att våga ta steget ut och skapa mig själv och mitt liv – genom att skapa förhållanden i min omvärld – som jag kan skapa mitt liv; således åtar jag mig själv att ta steget ut i det okända – att närma mig personen i fråga och tilltala person, eller om jag redan är i konversation – att våga tala ut – våga uttrycka mig själv och formulera mig själv i ord

Jag åtar mig själv att med lekfullhet och glädje, driva mig själv till att bli initiativtagande i mitt förhållande till andra människor – och således åtar jag mig själv att praktiskt leva detta åtagande genom att närma mig människor, genom att öppna min mun och kommunicera med människor, genom att tala och uttrycka mig själv – dela med mig av vem jag är med andra människor – och inte hålla mig själv tillbaka i rädslan för att bli avvisad – utan istället – med stolthet och glädje stå vid min egen sida – gå ut i världen – och utan skam eller att vara generad – basunera att jag är HÄR och detta är vem JAG är

Dag 369: Att slösa pengar

En fras som är återkommande inom mig är ”att slösa pengar” och emfas ligger här på ordet slösa. Tillsammans med denna fras kommer en emotionell upplevelse, en laddad ångest inför att förlora mina besparingar och tydligen därmed min säkerhet och trygghet. På grund av det har jag blivit en ganska sparsam person, jag släpper helst inte i väg mina pengar. Och det är ibland en effektiv egenskap, men det uppstår problem när jag av rädsla inte investerar i saker som i framtiden kommer att ge en avkastning, eller redan nu på något sätt skulle kunna underlätta mitt liv.

Därför ska jag i denna blogg omdefiniera ordet slösa, och undersöka vad det verkligen betyder att slösa pengar. Är det att slösa pengar när jag investerar i en utbildning som jag kommer kunna ha nytta av i framtiden? Är det att slösa pengar när jag köper en bra bil som jag kommer kunna använda för att ta mig till mitt jobb? Är det att slösa pengar när jag lägger ned resurser på att starta upp ett företag? Nej, jag kan inte säga att något av det är att slösa pengar, för saken är ju den att jag genom att köpa/investera i sådana grejor får ett mervärde, mitt liv förbättras, blir lättare, och mer bekvämt. Och i sådana fall har jag inte slösat bort mina pengar, utan jag har använt dem för att förbättra mig själv och min omvärld.

Men ibland köper jag någonting som går i sönder direkt, eller jag satsar pengar i något slags företag, eller plan med förhoppningen om ett visst resultat, och sedan går det bara åt skogen. Har jag då slösat mina pengar? Nej, jag kan inte säga att det stämmer. Det viktiga är ju min utgångspunkt – VARFÖR – jag valde att investera och lägga mina pengar på en viss sak. Om min utgångspunkt är att skapa mervärde, kan jag då verkligen säga att jag slösade bort pengarna? Nej, snarare har pengarna använts i syfte att skapa mervärde, men det gick inte enligt planen. Och det är något HELT annat än att slösa bort pengar.

I ordboken definieras ordet slösa enligt följande:

  • Använder mer än nödvändigt av en resurs, ödslar

Och ordet ödsla definieras som:

  • Kastar bort i onödan, slösar

Alltså har definitionen av ordet slösar ingenting att göra med om man faktiskt lyckas med ett projekt, eller får ut någonting av en investering. Ordet beskriver i stället den omständigheten att jag använder mer än nödvändigt, och att jag på så vis komprometterar mitt liv. Men bara för att jag använder pengar innebär det inte att jag slösar – och det är vidare på det sättet om jag inte använder mina pengar kan det leda till att jag komprometterar mitt liv och min vardag, eftersom jag inte köper de grejorna jag faktiskt är i behov utav för att förbättra och skapa ett mervärde i mitt eget och andras liv.

På engelska definieras ordet ”waste” enligt följande:

  • Use or expend carelessly, extravagantly, or to no purpose

På svenska är ordet slösa kopplat till vad som är nödvändigt, dvs. det man inte kan vara utan. Om man spenderar resurser på sådant som man kan vara utan, i sådana fall är det att slösa/ödsla. Men är det verkligen så enkelt? Och hur avgör man vad som man inte kan vara utan?

Man kan ju vara utan väldigt mycket, och frågan egentligen är vad man VILL vara utan; vad man kan tillåta och acceptera sig själv att vara utan. Och vad som är nödvändigt måste därför definieras utifrån vad jag i min personliga kapacitet tillåter och accepterar, vad jag vill ha ut av mitt liv – t.ex. anser jag det NÖDVÄNDIGT att ALLA människor får en adekvat utbildning. Jag anser det NÖDVÄNDIGT att alla människor får adekvat sjukvård. Men både utbildning och sjukvård kan de flesta vara utan rent fysiskt utan att dö, men uppenbarligen är det inte någonting som är bäst för individen i fråga.

En ny och mer passande definition för ordet slösa är att spendera resurser impulsivt och utan syfte eller eftertanke – men om jag i stället köper eller investerar i någonting och det finns en tydlig plan, ett syfte, ett mål och tanke bakom hur pengarna används – då handlar det inte längre om att slösa – då handlar det istället om att INVESTERA och ANVÄNDA pengar för att skapa MERVÄRDE – och om det löper linan ut eller inte – det är inte relevant – vad som är utslagsgivande är i stället vem jag är i ögonblicket då jag tar beslutet att använda mina pengar.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att slösa är när man spenderar resurser utan eftertanke eller syfte – och man handlar impulsivt från en upplevelse av begär utan att förutse konsekvenserna av ens beteende – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är att slösa – att använda pengar – istället för att se, inse och förstå att när jag använder pengar behöver det inte röra sig om att slösa – utan att jag istället investerar mina pengar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag använder mina pengar från en utgångspunkt där jag ser det praktiska värdet i ett inköp, eller en investering, då handlar det inte längre om att slösa – utan det handlar om att jag skapar mig själv och min verklighet såsom vad som är bäst för alla – och det är någonting som är NÖDVÄNDIGT och måste göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte är att slösa pengar när jag köper någonting som jag vill ha, för att jag ser att den saken jag vill ha kommer att stötta mig i mitt liv på något sätt, eller kommer att stötta andra, för då har mitt inköp ett tydligt, praktiskt och reellt syfte, och leder till att skapa mervärde, ett bättre, bekvämare, och mer givande liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka från att investera pengar i rädslan för att förlora min trygghet, och säkerhet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att trygghet och säkerhet kommer från att ha pengar på ens bankkonto – i stället för att se, inse och förstå att trygghet och säkerhet i realiteten kommer från ens förmåga att hantera och dirigera mig själv i mitt liv och hantera de svårigheter och utmaningar som jag ställs inför

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromettera mitt liv och mig själv genom att inte investera när jag ser möjligheter till det, och ser saker som jag kan köpa som hade stöttat mig i mitt liv, och andra runtomkring mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att använda pengar – och vara bekväm med att använda pengar – och att förstå att för att skapa mervärde måste jag våga investera, använda pengar, ge pengar, och sätta pengar i rörelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag håller mig själv tillbaka från att investera, så kommer jag kompromettera mitt liv, och mig själv – eftersom jag inte låter mig själv leva och naturligt skapa mervärde i mitt liv, genom att använda mina pengar för att investera, förbättra, och förstärka det som är runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är nödvändigt att skapa ett liv som är bäst för alla – och att det således inte är att ödsla pengar när jag investerar i lösningar, projekt, och framtidsvisioner som kommer att kunna skapa en sådan ny verklighet där vad som är bäst för alla kommer fram och blir normen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka uppbåda säkerhet och trygghet genom att spara pengar, i stället för att se, inse och förstå att det inte är sunt förnuft att försöka skapa sådana ord i mitt liv genom att spara pengar, utan i stället kan jag skapa en mer harmonisk och effektiv omgivning i mitt liv genom att faktiskt använda mina pengar, investera dem, och skapa mervärde, skapa en fysisk, praktiskt förbättrad livsstil för mig och de som finns i mitt liv – och att det är detta som borde vara användningsområdet för pengar – att investera för att skapa ett bättre liv för alla på denna jord

Självåtaganden

När jag märker att jag inte vill investera pengar, för jag känner mig rädd, ängslig och orolig inför att jag ska slösa min pengar, och inte ha kvar min trygghet, och säkerhet, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag inte kan skapa mervärde och förbättra mitt liv om jag inte investerar och använder mina resurser för att fysiskt och faktiskt förbättra min omgivning – och således åtar jag mig själv att i det ögonblicket, i stället för att fokusera på rädslan, titta på om inköpet är praktiskt, om det medför ett medvärde, och om jag har tillräckliga resurser för att investera, och om ekvationen går jämnt ut – investera och använda mina pengar – och således praktiskt använda mina pengar för att förbättra mitt och andras liv – och att förstå att det endast är genom att låta mig själv våga investera som jag faktiskt kommer kunna skapa värde

Jag åtar mig själv att våga investera mina pengar i det som jag ser kan skapa mervärde och förbättra mitt och andras liv – och att när en möjlighet att investera dyker upp – att då faktiskt använda mina pengar och köpa eller investera i den möjligheten som dykt upp – och således åtar jag mig själv att bli bekväm med att använda mina pengar – och använda dem med eftertänksamhet och med ett klart syfte – och således träna mig själv på att inte göra impulsköp för att jag har ett begär – utan att i stället se till att jag är  klar och stabil inom mig själv – och veta vad jag gör när jag använder mina pengar

Dag 367: Nostalgi

Ibland kommer det upp inom mig glimtar av mitt förflutna. Det kan röra sig om ett minne på någon skola jag gick på, eller när jag gjorde värnplikten, eller något annat. Jag har olika emotionella och känslomässiga reaktioner beroende på vilket minne det rör sig om, men med vissa positiva minnen brukar reaktionen vara nostalgi.

Nostalgi är en intressant känsla. Det är som en slags minnesmasturbation, och den underliggande upplevelsen är att ”det var så mycket bättre förr! – Gud vad lycklig jag var då!”. Men i princip alltid är de här positiva minnena mycket selektiva. Ofta är det bara de bra sakerna från den tidpunkten i ens liv som dyker upp, och allt det dåliga, jobbiga, och otrevliga, som man helst bara ville glömma – det har man praktiskt nog glömt.

En konsekvens som jag sett av att medverka i nostalgi är att man inte längre lever här och nu. I stället upphöjer man det förflutna och sätter det på en piedestal fast det egentligen inte förtjänar en sådan behandling. Och därför glömmer man att leva och skapa sitt liv, missar eller ser inte alla de möjligheter som är framför en att skapa värde och mening. Nostalgi fungerar som ett bedövningsmedel. Man blir tyngd av den illusoriska sorgen för ett förlorat förflutet, när saken är som så att det förflutna egentligen inte var så bra, och att det nog är rätt bra att den där tiden nu är svunnen.

Vad är det då orsaken till att nostalgi finns inom mig?

Som jag ser det är nostalgi ett tecken på att jag inte låter mig själv leva denna dag tillfullo – leva detta ögonblick i sin helhet – och låta mig själv gå upp i dagen som är framför mig utan restriktioner. För när jag ger mig själv hän till ögonblicket kommer aldrig någon nostalgi upp inom mig. Det finns inte tid för någon nostalgi. Varför ska jag vara nostalgisk när jag lever, andas och skapar mitt liv här?

En lösning på nostalgi är därför att se vad det är för minnen som kommer upp inom mig. Vad är det dessa minnen visar? Är det något speciellt uttryck, något ord, något jag gjorde eller levde i det minnet som jag inte ger till mig själv nuförtiden? Vad är det egentligen som jag känner en saknad över som kommer upp i formen av nostalgi?

Och sedan, i stället för att gå in i och förbli fångad i nostalgi, tar jag och filtrerar ut essensen av nostalgin och låter mig själv leva det ordet/uttrycket här i mitt riktiga och faktiska liv.

Vad är det då för minnen som jag haft? Vad är det för ord/uttryck som jag kan se förekommer i mina nostalgiska tillbakablickar?

Ett ord som jag ser framför mig är upptäckande, expansion och upplevelse – konsten att röra mig själv framåt – genom rädsla, ångest, och motstånd, och aktivt skapa mig själv och mitt liv – aktivt utmana mig själv. Det är någonting som jag tycker mig själv sakna i mitt nuvarande tillstånd och någonting som jag därför kan applicera och leva när jag ser tillfälle till det i mitt liv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta tillbaka i mitt förflutna, och i en nostalgi uppleva minnen där jag utmanade mig själv, upplevde nya saker, och expanderade mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att drömma mig själv tillbaka till en tid då jag levde/uttryckte dessa ord – ta och leva/skapa/framföra mig själv i och som dessa orden – och således ta tillfällen i akt när det finns utrymme för upptäckande, expansion, och utmaning – och gå de punkter som är framför mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva utmaning, expansion, och upptäckande – och således när jag går igenom min dag och en punkt öppnar upp sig själv som är ny, utmanande, och svår, att då ta mig själv an denna punkt, och gå in i denna nya del av mitt liv som öppnat sig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att expandera tills det att jag blir tvingad eller motad – istället för att jag effektivt och varje dag låter mig själv växa som människa genom att ge mig själv ut på upptäcktsresa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa, och leva mitt liv här i och som varje andetag, och låta mitt liv flöda från mig, och skapa varje ögonblick utan att försöka skapa en rationell väg framåt mot ett visst resultat, utan istället gå varje andetag tillfullo, gå varje ögonblick tillfullo, och således nyttja varje stund jag har här med mig själv, genom att vara fullt medveten om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stagnera i min applikation av att röra mig själv framåt, expandera, motivera mig själv, utmana, och upptäcka nya sidor av mig själv, genom att tro att när man åldras så förlorar man den förmågan, man stelnar och klarar inte längre av samma saker som tidigare – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag genom att hålla fast vid en sådan idé – skapar min verklighet i enlighet med den idén – därför förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället skapa min verklighet utifrån en vilja att upptäcka, att utmana, att gå längre, att klara mer, och att vara mer för mig själv och andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka från att upptäcka mig själv, skapa mig själv, expandera, röra mig själv in i nya världar, nya omständigheter, och nya utmaningar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är detta min nostalgi försöker visa mig – det är detta mina tankar om förlorade dåtida möjligheter försöker visa mig – att jag inte låter mig själv använda de möjligheter som öppnar upp sig i min värld för att expandera, utmana mig själv, och skapa mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv varje dag vara på tårna, genom att ta mig an varje dag, varje ögonblick, och varje nytt andetag ovillkorligt, och utan att hålla fast vid en tro att jag har vetskap om vad som ska hända i nästa ögonblick – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns mängder med möjligheter på en daglig basis att röra mig själv ut ur mitt skal, att utmana mig själv, att växa, och expandera, men jag måste gå igenom den där rädslan, och bekvämligheten inför att ta steget och faktiskt röra mig själv framåt och skapa mitt liv och mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka från att expandera, röra mig själv framåt, och skapa mig själv, genom att vilja att allt ska vara fullständigt förberett innan jag tar det där avgörande steget och rör mig själv framåt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag måste låta mig själv ta risker, och gå ut i det okända, för i annat fall kommer jag inte någonsin att röra mig själv framåt – jag måste låta mig själv göra misstag, och vara villig att göra fel – och lära mig av mina misstag och sedan gå vidare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att misstag är näringen som får färdighet att komma till ytan – för utan misstag, utan övning, utan att göra fel många gånger, kan jag med säkerhet veta vad som är rätt och i vilken riktning som jag ska gå

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att med vissa saker måste jag låta mig själv kasta mig ut i det okända och börja gå, börja röra mig själv framåt och se vad jag kan skapa, och göra med mitt liv – och att det inte finns någon anledning att vänta eller hålla mig själv tillbaka – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet – och våga ta steget ut i det okända – och motivera mig själv att utmana mig, att expandera och att möta saker och ting som jag inte tidigare har mött

Självåtaganden

När jag står inför någonting nytt, en utmaning, ett tillfälle att expandera, och jag tvekar att ta steget ut, för jag är rädd för att misslyckas, rädd för att göra fel, rädd för att inte veta eller ha kontroll på alla möjliga utflöden av mitt beslut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp – och jag åtar mig själv att ta steget ut i det okända – och rent praktiskt i mitt liv åtar jag mig själv således att öva mig på att kommunicera och prata med fler människor genom min dag när tillfälle ges till det eller jag ser en möjlighet att skapa ett sådant tillfälle – och jag åtar mig själv vidare att leva detta beslut genom att driva mitt företag framåt – ringa – ta kontakt – ta beslut – och föra fram saker och ting – fast jag inte riktigt vet hur jag ska göra eller hur det ska gå

Jag åtar mig själv att således ta steget ut i det okända och göra det jag inte är bekväm med – som att kommunicera med människor jag inte har något tidigare förhållande med, som att skapa mitt företag, och lägga ned resurser på att få igång ruljangsen och komma ut och sälja – som att när ett tillfälle öppnar upp sig att göra någonting jag inte tidigare prövat – att då låta mig själv ta tillfället i akt – gå ut i och som det okända och uppleva det okända