Tag Archives: writing

Dag 265: Uppspelthet

tumblr_lmzrd3i3Qa1qgtqb0o1_r1_1280För några dagar sedan öppnades en möjlighet för mig att tala publikt inför en del människor, och gentemot detta reagerade jag i upphetsning, och uppspelthet – jag blev helt enkelt positivt laddad under ett tag. Jag märkte hur detta skedde inom mig men kända mig i ögonblicket som om ”det var för svårt att ändra” – och att min upphetsning var ”naturlig” – alltså som om att upphetsningen var en slags normal del av att vara människa.

Anledningen till att jag senare lät mig själv vara ärlig mot mig själv gällande denna punkt var för att jag senare på kvällen, efter mitt framträdande, blev väldigt trött, och i princip kollapsade i soffan – och jag han inte ta mig för alla mina ansvar, och de saker jag brukar göra innan jag går och lägger mig, för jag helt enkelt bara somnade väldigt snabbt, och hastigt.

I vanliga fall brukar jag inte somna så hastigt, utan jag brukar vara stabil och gå och lägga mig vid en och samma tid varje dag – och det funkar bra för mig – då får jag de saker gjorde som jag måste göra, och går sedan och lägger mig när jag börjar bli trött. Men alltså – så blev det inte just denna dag.

Av vad jag kan se består min upphetsning, och uppspelthet i en slags glädje över att jag kommer att få uppmärksamhet – människor kommer att se mig, människor kommer att höra mig – och detta betyder att jag får uppmärksamhet, och detta är någonting som jag värdesatt inom mig själv såsom att vara positivt. Ett liknande förhållande har jag tidigare haft med musik, och jag brukade göra mig själv uppspelt och energiserad, fylld med positivitet när jag spelade, eller stod inför att spela musik inför andra; och detta resulterade nästan alltid i att jag senare på kvällen helt enkelt däckade, eftersom jag hade varit så pass mycket uppåt, att den naturliga konsekvensen nu var att ”gå nedåt” så att säga.

Så – själva grundproblemet är hur jag har värdesatt, och låtit mig själv bli beroende av uppmärksamhet – jag menar – jag kan se att denna punkt av uppmärksamhet har två sidor – den har en positiv sida; såsom den jag precis har beskrivit här – och den har också en negativ sida – som består av en fruktan att blir retad, mobbad, och hackad på – och alltså få en slags ”negativ uppmärksamhet”.

Drömmen är att få framställa mig själv som perfekt, och få allas erkännande, och kärlek – och den stora fruktan är att göra ett misstag, och bli verbalt lynchad av en stor folkgrupp. Och detta förklarar ju även varför det oftast är så att jag blir nervös när jag ska tala inför en stor grupp människor – för innerst inne bär jag på den där önskan om att få bli accepterad, och rädslan inför motsatsen – att inte bli accepterad! Tydligen är detta något så otroligt fruktansvärt.

En annan intressant aspekt av denna punkten är att – en konsekvens blir att jag aldrig gör saker FÖR MIG – eftersom konstant spelar antingen den negativa, eller positiva punkten ut sig inom mig – vilken alltid består i vad andra människor känner, upplever, eller tänker om mig – och aldrig om mig själv. Jag menar – i grund och botten bryr jag ju inte om mig själv utan bara om hur andra uppfattar mig, vilket naturligtvis är en fullständigt oacceptabel utgångspunkt att leva utifrån; så därför ska jag ägna denna bloggen åt att förlåta, och skapa korrigerande åtaganden så att jag kan stoppa, och förändra denna tendensen jag skapat.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv, och bli uppspelt, och positivt energiserad inför möjligheten, och den förväntningen att framträda inför andra människor, och tala inför andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa med min närvaro här, och missa andetag, och leva i ett slags uppåttjack – där jag rör mig häftigare, rör mig snabbare, och skrattar nervöst då, och då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte förbli stabil, och tyst här i och som varje ögonblick, genom att jag andas effektivt, och inte rör mig själv utifrån en energi, utan ser till att jag rör mig andetag för andetag; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge ett högre värde till att få uppmärksamhet, än att vara här med mig själv – och tro att uppmärksamhet från andra människor gör mig mer än vad jag är när jag är med mig själv – istället för att se, inse, och förstå att detta är en illusion – och faktiskt en inflation som jag skapar inom mig själv – och att jag inflaterar en positiv upplevelse inom mig själv i tron att jag blir viktigare när jag har uppmärksamhet från andra – istället för att se, inse, och förstå att jag är densamma oavsett vem jag är med – d.v.s. i min fysiska konstitution såsom min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att när jag har uppmärksamhet från andra så är detta någonting positivt, och någonting bra, och någonting som gör mig till mer än vad jag var innan – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte stämmer, utan att jag är faktiskt rent fysisk densamma som jag alltid varit, och mitt värde varken ökar, eller minskar – eftersom min kropp är densamma som den var innan jag hade uppmärksamhet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i en illusion av att uppleva mig själv uppspelt, och uppjagad – istället för att röra mig själv andetag för andetag – ett steg framåt i taget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv annorlunda, att röra mig själv annorlunda, att tänka annorlunda, och att uppleva mig själv annorlunda när jag har andra människors uppmärksamhet, i tron att mitt värde ökar, och jag blir mer viktig, mer värdefull när jag har andra människors uppmärksamhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig andetag, för andetag, och inte placera, och röra mig själv utifrån en upplevelse – för en upplevelse – oavsett vilken slags polaritet den har – positiv eller negativ – är i grund och botten ett slags missbruk mot mig själv – där jag för mig själv bort från mitt ursprung såsom min mänskliga fysiska kropp och in i en illusion som inte existerar annat än i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag ändrar mig för att jag får uppmärksamhet, så innebär detta att jag i princip överger mig själv – och mitt eget uttryck – för att kunna imponera på, och få andras erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att värdesätta, och erkänna mig själv, och låta mig själv gå dessa punkter av publika framträdanden utan att jag ändrar mig, och utan att jag gör det för att få bli accepterad – utan att jag istället gör det som mig själv här – att jag är stabil, klar, och specifik – och att jag inte ändrar mig på något sätt inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära vid, och hålla kvar vid en idé om mig själv om att jag är värdelös, och att det är någonting fel med mig – och att det enda sättet som jag kan uppnå en slags stabilitet inom mig själv är genom att få uppmärksamhet, och erkännande från andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att – nej – ingenting är fel med mig – utan vad som är fel är att jag överger mig själv såsom mitt naturliga, och ovillkorliga, och naturella uttryck här – för att få känna mig själv accepterad, och erkänd av andra människor – det är ett stort fel och en slags sjukdom som till varje pris måste utrotas; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utrota denna sjukdom, genom att när jag märker att jag går in i denna positiva upplevelse av att känna mig själv uppspelt, och uppjagad – att jag då andas effektivt, och för mig själv tillbaka hit – och stabiliseras mig själv i min kropp – och uttrycker, och rör mig själv för, och som mig själv – HÄR – i och som enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att när jag märker att jag börjar söka efter andras uppmärksamhet, och när jag börjar ändra mig själv, och göra mig själv till för att få andra att reagera på min närvaro, att jag då stoppar mig själv – att jag erkänner för mig själv vad det är jag håller på med – och andas, och tar mig själv tillbaka hit – och låter mig själv uppleva, och leva ögonblicket med, och som mig själv – och uttrycka mig själv naturligt, avkopplat, och bekvämt utan att göra mig själv till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till för att få andra människor att uppmärksamma mig, och att erkänna mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att respektera, och värdesätta mig själv mer, och se att det är ett slags missbruk mot mig själv att söka efter andras erkännande, och att söka efter andras uppmärksamhet, och att jag genom att göra detta i princip förtrycker, och håller tillbaka mitt naturliga, avkopplade, och bekväma, självuppriktiga uttryck inom och som mig själv – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillämpa, och leva självrespekt, och egenvärde – att se att jag har ett värde men att det är jag som måste ge detta till mig, och att det inte bara kommer att dyka av sig själv utan att jag aktivt måste skapa, erkänna, och definiera det värde jag har – genom mitt praktiska leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra mitt praktiska leverne på ett sådant sätt att jag står stabil oavsett om jag uppträder publikt eller om jag är ensam – och att jag är densamma – för jag vet – att jag värdesätter mig själv, och att detta inte är någonting jag uppnår genom att få andra att tycka om mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in ett slags uppåttjack, eftersom jag står inför möjligheten, eller den framtida händelsen, att uppträda, eller prata inför andra människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag går in i denna typ av uppåttjack, och uppspelthet eftersom jag i princip äter, och när mig själv på andras uppmärksamhet, i tron att detta gör mig till speciell, och mer än andra; således åtar jag mig själv att andas och stabilisera mig själv här – och inte spela med i uppåttjacket – utan istället vara med min kropp här – och slappna av – och låta mig själv uppträda inför andra människor naturligt, avslappnat – och helt enkelt vara mig själv

När jag märker att jag ger uppmärksamhet från andra ett inflaterat värde, och tror att denna punkten på något sätt gör mig till mer, gör mig till bättre, och ger mig ett högre värde; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – uppmärksamhet från andra ändrar inte min fysiska konstitution på annat sätt än att jag blir besatt av en energi – men jag menar rent praktiskt gör uppmärksamhet inget med mig och har därför inget inneboende värde i sig självt; således åtar jag mig själv att istället ge uppmärksamhet, och värde åt sådant som har ett praktiskt och bevisbart värde – såsom mig själv här – min kropp – min direkta fysiska omgivning – sådana punkter som är här och stödjer mig i mitt dagliga uttryck i min värld

När jag märker att jag går in i en illusion av att känna mig uppspelt, uppjagad, och upphetsad, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna punkten av att känna mig själv mer än tidigare, för att jag står inför att uttrycka mig själv inför andra – det är en falsk punkt som är baserat på en falsk idé om att jag blir mer när jag har uppmärksamhet från andra – när detta inte stämmer för i grund och botten är jag densamma, och när energin försvinner efter mitt framträdande är jag återigen som jag var innan; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att vara densamma oavsett om jag är med andra, eller mig själv – och inte låta mig själv gå in i en uppspelthet, eller upphetsning

När jag märker att jag låter uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är, och att jag börjar göra mig själv till, och försöka vara mer ”häftig” och ”rolig” för att på så vis få ännu mer uppmärksamhet från andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i princip missbrukar mig själv genom att göra på detta sätt – för jag låter inte mig själv leva som, och för mig själv – utan lever för att tillfredsställa, och få andas erkännande – som jag inte ens praktiskt eller fysiskt behöver för att kunna vara effektiv i mitt dagliga leverne; således åtar jag mig själv att röra mig själv andetag för andetag – och öva mig själv på att vara mig själv – vara ovillkorlig, vara naturlig, och inte försöka vara någonting jag i praktiken inte är

När jag märker att jag blir uppspelt, och uppjagad för jag får uppmärksamhet av andra, och att jag söker denna uppmärksamhet i tron att någonting är fel med mig – fundamentalt fel och endast kan rättas till genom att få andra att erkänna mig som tillräcklig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att ingenting är fundamentalt fel med mig, men vad som är fel är att jag låter mitt sinne ta med mig på en åktur i energier istället för att jag stabiliserar mig själv här, och lever i och som mitt andetag i enhet och jämlikhet; således åtar jag mig själv att leva här i och som stabilitet – och manifestera denna punkt genom andas och slappna av i min kropp och föra mig tillbaka till det inre lugn som jag brukar befinna mig själv inom

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att vara mig själv när jag är bland andra människor, och oavsett om jag får uppmärksamhet eller inte – att andas, och stabilisera mig själv här – och uttrycka mig själv naturligt, och autentiskt utan att göra mig själv till

När jag märker att jag gör mig själv till för andra, för att som jag upplever det stabilisera min relation till den andra människan, och få denna andra personen att tycka om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag i detta ögonblick kompromissar mig själv, och gör mig själv mindre än vad jag egentligen är – eftersom jag lever inte den autencitet, och uppriktighet som kännetecknar vem jag är när jag står stabil, och bekväm här med och som min kropp; således åtar jag mig själv att sluta att söka efter andras erkännande – och istället stabilisera mig själv här med och som mitt andetag – och uttryck mig själv naturligt, bekvämt, och avslappnat med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att värdesätta, och respektera mig själv genom att sluta söka efter andras uppmärksamhet, och erkännande, och istället stabilisera mig själv här i och som mitt andetag i varje ögonblick

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 255: Reflexmässig Rädsla

reflex-quadriceps-12741_1När jag pratar med andra människor märker jag att när vissa meningar, eller ord yttras går in i en slags stelhet, och fysisk nervositet – alltså rent reflexmässigt spänner jag hela min kropp. Jag har märkt att detta händer i situationer då jag uppfattar mig själv som kritiserad, och jag tror/antar att den andra människan har någonting emot mig, och tycker att jag beter mig dåligt, och därmed vill ”sätta dit mig”.

Rent generellt har jag på sistone insett att jag är förhållandevis rädd för människor överlag, och att denna automatiska reflexmässiga spänning kommer upp bara jag träffar på människor – men – den är som starkast, och som svårast att stoppa när jag kommunicerar med en annan, och som sagt – får för mig att jag på något sätt är kritiserad.

Det är intressant för i grund och botten förstår jag att kritik i sig självt inte är någonting att vara rädd för, jag menar – det är ju bara ord som inte på något fysiskt sätt kan skada mig. Men trots min förståelse om detta blir jag ändå rädd, och nervös – hur kommer det sig egentligen?

Om jag tar och tittar på min ungdom, och mitt förflutna så kan jag se att jag under min skolgång var utsatt för en viss mild typ av mobbning – om nu mobbning kan vara mild – den var i vart fall aldrig fysisk utan alltid psykisk, och den var för det mesta inriktad på hur jag såg ut, hur jag pratade, vad jag gjorde på min fritid, och hur dålig jag var på vissa sporter. Som barn var jag mycket lättpåverkad och jag tog till mig av vad andra sa, och när det då var någonting om mig själv som andra pekade på och skrattade, eller retade mig för – då tog jag detta personligt, och blev ofta ledsen. Detta är en av anledningarna till varför jag nu har utvecklat den automatiserade och reflexmässiga rädslan när jag kommunicerar med människor, och jag tror de insinuerar att jag är på något sätt felaktig, eller dålig.

Vad jag gör är ju i grund och botten att jag spänner mig själv, som för att skydda mig själv mot något slag som kan komma när som helst. Så, jag spänner min kropp och gör mig beredd på att ”det värsta” ska hända.

Om jag ställer mig själv frågan – varifrån har denna karaktär, eller paranoia uppstått – kan jag se att den uppstått för att jag inte har värdesatt mig själv utan låtit andra värdesätta mig, och därför har jag sökt efter andra att acceptera mig, tycka om mig, och vara mina vänner – och jag byggt mitt liv på vad jag trott/tänkt att andra trott/tänkt om mig – ett absurt och otroligt begränsande sätt att leva på.

Jag kan märka av denna tendens inom mig att vara rädd för vad andra tycker dagligen, och den går igen i många av de punkter som jag tidigare har arbetat med, och med punkter som jag märker att jag fortfarande reagerar på. T.ex. är det faktum att jag har reaktioner gentemot vilket betyg jag får i skolan – dvs. där jag antingen känner mig duktig om jag får ett bra betyg, eller dålig, om jag får ett dåligt betyg, en annan dimension av samma typ av sätt att hantera, och se på min verklighet, och mig själv – där den grundläggande punkten är att jag ser andra som mer än mig, och därför söker mig själv till andra för att ge mig värde, och definiera mig.

Denna karaktär, eller punkten kommer jag kalla för ”jag är värdelös”-karaktären – för det är i grund och botten vad det handlar om. Jag tror att jag är värdelös, och därför söker jag ett värde utanför mig själv – någonting som jag i stort sett har gjort under hela mitt liv, och vilket varit otroligt uttröttande, och som inte lett till någonting positivt överhuvudtaget.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utveckla, och skapa en automatiserad, och reflexmässig rädsla inför andra människor, och när jag är bland andra människor – omedvetet, och fysiskt automatiserat – vara på spänn, och i fruktan avvakta, och vänta mig själv att någon ska säga någonting negativt om mig, eller någonting som jag ska ta illa upp över; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv söka värde, och erkännande hos andra människor, hos samhälleliga institutioner, hos föräldrar, hos vänner, i tron att jag är värdelös, och inte kan bestämma mig själv för att älska, och acceptera mig själv – utan att jag måste ha någon som säger till mig att jag är godkänd, tillräcklig, och att jag inte är värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att anledningen till att jag fruktar andra människors ord, och närvaro, är för att jag låter andra människors ord, och närvaro definiera vem jag är – och att jag skapar min upplevelse av mig själv utifrån hur jag tror att andra ser på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur begränsande, och nedlåtande det är mot mig själv att låta mig själv vara en slav till vad jag tror att andra människor känner, och tycker om mig – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att etablera ett stabilt, och förevigat egenvärde – där jag ser mig själv, och erkänner mig själv såsom värdefull – och jag ser att endast när jag erkänner mig själv som värdefull, och tillräcklig – kan jag ge detta till andra människor i min omvärld, och att jag först måste börja ge till mig själv det som jag vill ha, och uppleva i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt förflutna låta mig själv ta det personlig, och uppleva mig sårad, förminskad, avvisad, och värdelös, när jag andra sa saker om mig som jag definierade och ansåg vara negativa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga upp en reflexmässig rädsla gentemot andra människor, där jag väntar mig själv på att få höra någonting förolämpande, eller elakt om mig – och att jag i detta ska reagera i att känna mig själv sårad, ledsen, och upprörd

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det har varit mitt eget beslut att ta vad andra säger, känner, eller tycker gentemot mig personligt – och att jag har försatt mig själv i den position som jag befinner mig själv i idag – och att det inte finns någon annan än jag – och enbart jag – att skylla på – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ansvar för min inre dysfunktionella verklighet – och se till att jag i varje ögonblick inte låter min omgivning definiera vem jag är – utan att jag istället lever i enhet och jämlikhet, och använder andetaget för att stabilisera, och jorda mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå det enkla faktum att ingenting varken inom mig, eller utom mig är personligt om mig – jag menar – finns det ens någonting som är personligt? Om så är fallet – då är det personligt som jag bestämmer är personligt, och i detta kan jag också bestämma att även om någonting är personligt – så betyder inte det att jag låter mig själv bli influerad, eller på något sätt påverkad av en annans ord, eller beteende – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att förstå – att det är inte den andra människans ord eller beteende som är problemet – utan det är min reaktion, mina inre idé om den andra människans ord, eller beteende – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta anklaga andra människor såsom att är dem som orsakar mina inre upplevelser – och istället se att min upplevelse av mig är mitt eget ansvar och ingen annans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att visserligen upplevde jag en någorlunda svår barndom just vad det gäller mobbning – men att detta inte på något sätt rättfärdig mig att hålla kvar vid en begränsande, och självförstörande karaktär – såsom en idé om att jag är värdelös, och underlägsen – jag menar – nu är jag ju inte mobbad längre utan istället vuxen och fri att forma förhållanden och relationer med de människor jag väljer – varför då hålla kvar vad denna upplevelse? Det finns absolut ingen som helst anledning; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och låta mig själv släppa denna punkt inombords, och återfödas och leva livet på nytt – dvs. låta mig själv börja om från början och inte hålla kvar något förstörande inre beteende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte – när jag märker att jag reagerar reflexmässigt i rädsla då någon kommer in i min omgivning, eller säger något specifikt ord – att jag då medvetet låter mig själv andas på ett sådant sätt att jag slappnar, och att jag inte fördömer den anspänning jag upplever – utan istället fokuserar, och ger uppmärksamhet till att andas på ett sådant sätt att jag stödjer min kropp att lugna sig, och bli mer avslappnad, och bekväm

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att bara för att jag upplever en reflexmässig rädsla – behöver inte detta betyda att jag accepterar denna reflexmässiga rädsla som mig själv – utan jag har i det ögonblick då denna rädsla dyker upp inom mig – möjlighet att genast gå in och som en självkorrigerande applikation – genom att andas, och låta mig själv expandera, och slappna inom mig själv – och fokusera på andetaget i insikten om att endast min fysiska kropp, och mitt andetag är faktiska manifestationer – att jag såsom den enda varelsen som bor i min kropp har ansvaret att slappna av med min kropp, och låta mig själv komma tillbaka ner på jorden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att även fast min kropp reagerar reflexmässigt i rädsla, kan jag inombords stabilisera mig själv – och genom att andas effektivt instruera min kropp att slappna av, och släppa denna automatiska och reflexmässiga reaktion att reagera i nervositet, rädsla, och ångest i närheten av människor – i förväntningen på att någon kommer att säga något negativt, eller någonting som jag kommer att ta illa upp av, till mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i en reflexmässig reaktion av rädsla genom att jag spänner mig själv, och jag andas mer ytligt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att denna reaktion är inget dåligt, eller fel – och att jag inte ska frukta hur andra människor kan tänkas uppfatta mig för att jag går in denna reaktion – det är inte relevant – vad som är relevant är att jag fokuserar på mig själv, och låter mig själv i detta ögonblick arbeta på att korrigera denna spänning, och obekvämlighet, till en avslappnad fysisk bekvämlighet; således åtar jag mig själv att andas djupt, och långsamt – och fokusera att slappna i mina kroppsdelar – känna och uppleva min kropp – och låta mig själv sakta, och lugnt sjunka tillbaka in i min kropp och vara bekväm med min kropp

När jag märker att jag reagerar genom att reflexmässigt spänna min kropp, och bli obekväm – och att jag när detta händer fördömer mig själv, och börjar bli rädd för vad andra ska tycka för att jag går in i denna reaktion – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädslan för vad andra tycker är inte relevant – det är en irrelevant punkt som endast tjänar sinnet, och som jag genom ett beslut inom mig själv kan sluta att bry mig själv om och släppa taget om; således åtar jag mig själv att släppa denna rädsla, och denna självfördömande tanken – och istället fokusera på att andas effektivt, och slappna av med hela min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag tar det personligt vad annan människa gör, eller säger i ett ögonblick – att jag definierar mig själv utifrån vad jag upplever/tror att den andra människan gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser, och förstår – att vad andra människan gör, eller säger är inget personligt angrepp mot mig – utan det jag upplever som ett angrepp inom mig är min egen skapelse, och kreation – någonting som jag utvecklat under en lång tid, och som jag get ett eget liv genom att börja tro, och tänka – att det är andra människor som är ansvariga för vad som pågår inom mig; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min makt att bestämma vem jag är – och förstå att denna makt har jag i varje ögonblick och att det inte finns någon annan än jag som bestämmer hur jag ska uppleva mig själv i ett visst ögonblick

När jag märker att jag blir rädd, och känner mig obekväm, eftersom jag misstänker att någon annan i sin kommunikation med mig insinuerar att jag är dålig, skamfull, eller negativ – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en annans kommunikation rör inte mig – utan vad jag upplever såsom rädslan är min egen kreation – min egen inre skapelse som jag gjort genom att tolka min omvärld i och som energier utan att förstå dessa energier, och se hur jag skapar dessa energier; således åtar jag mig själv att andas – och se att jag skapar vad som pågår inom mig – och att det som kommuniceras inte är personligt om mig – utan bara ord – fysiska ord som ljuder i luften – och inte någonting som rör mig personligen

Enhanced by Zemanta

Dag 241: Kroppen Min – Arbetarhänder (Del 28)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag gillar mina händer – eftersom jag tycker de ser starka, och kraftfulla ut – som riktiga ”arbetarhänder”.

Och vad som ska förstås är att jag här arbetar med att ta bort alla slags fördömanden, och idéer i förhållande till min kropp – så att jag kan etablera ett förhållande med min kropp som är utan några murar – som är här i enhet och jämlikhet – där jag inte värderar min kropp, och ser min kropp utifrån kunskap som jag kopierat från min omgivning – men där jag faktiskt VET vad, och hur min kropp är utan någon mellanhand i form av intränad kunskap.

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta på, och definiera mina händer såsom att vara attraktiva, och snygga – och tänka att mina händer är detta p.g.a. av att de ser starka ut, och har synliga blodådror på utsidan – i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och värdesätta min händer utifrån en känsla, en upplevelse, och en tanke – där jag ser på mina händer och sedan tänker någonting – istället för att jag är med mina händer direkt, här – i detta ögonblick

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé, och en tro att ”arbetarhänder” är någonting vackert, och åtråvärt – i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli indoktrinerad, och intränad i att glorifiera arbetare, och tänka att det är någonting hedersamt, och åtråvärt att arbeta mycket – och att det är någonting som gör mig till en bra, och stark människa – att arbeta mycket – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur jag helt enkelt bara kopierat kunskap av vad andra har sagt till mig – och att jag aldrig själv har ifrågasatt varför just arbete, och att ha arbetarhänder skulle vara någonting bra, och någonting som är värt att glorifiera

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och fullkomligt borttappad i och som mitt sinne – genom att glömma bort mina händer såsom ett fysiskt uttryck av min kropp – som oavsett hur de ser ut – fortfarande är fysiska händer, och därför förtjänar respekt – omtanke – och stöd – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i förhållande till min kropp, genom att tänka att jag bara kan acceptera min kropp om den ser ut på ett speciellt sätt – och att mina händer måste se ut som ”arbetarhänder” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att vara tacksam för mina händer, och för hela min kropp – och sluta ta saker för givet genom att tänka att mina händer inte är tillräckligt snygga, eller att mina händer är snygga

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli styrd, och kontrollerad av tankar i mitt sinne – och leva ut detta genom att – när jag tittar på mina händer – att då stanna upp för ett ögonblick och låta mig själv bli förundrad, och borttappad i tankar där jag glorifierar, och berömmer mina händers utseende – och i detta känner det som om att mina händer är vackra, och sexuellt attraktiva – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se att mina händer, är mina händer – och inte är någonting mer, eller mindre värt än rest av min kropp – och därmed inte förtjänar mer, eller mindre uppmärksamhet än vad resten av min kropp gör

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mina händer endast som redskap med vilja jag kan få uppmärksamhet av andra utifrån – och tro att det är det enda min kropp duger till, och ska användas till – att vara ett reklamplakat inför allmänheten där jag visar mig själv som attraktiv, och sexuellt åtråvärd – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta levnadssätt helt saknar självrespekt, och helt saknar mig själv – eftersom jag lever för att få andras uppmärksamhet – istället för att leva för att leva här – och att göra någonting med mitt liv som har en effekt i denna världen som är bäst för alla

Självåtaganden

1. När jag märker att jag upplever, och känner att mina händer är ”snygga” – och att jag stannar upp, och tittar förundrat på blodådrorna på mina händer – och på hur de ser ut – utifrån en utgångspunkt av att känna mig stolt över mitt utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i detta tillfälle missar mig själv – missar att leva – och missar att vara HÄR med min kropp, och med mina händer – att jag istället för att se att det finns mer än utseende, blir helt förlorad i fördömande, och upplevelser i förhållande till bilder; således åtar jag mig själv att sluta vara upptagen med hur jag ser ut – och istället fokusera på att vara här med min kropp – fysisk, och i mitt andetag – i varje andetag – och således sluta att leta efter någonting mer än mig själv, och alltså acceptera mig själv

2. När jag märker att jag tänker, och tycker att mina händer är mer än andras händer, att de är snygga, och vackra, och ser starka ut – och jag inom mig känner en slags värme av att tänka att jag är en ”arbetare” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag har blivit hjärntvättad att skapa denna typ av ytliga förhållande med min kropp genom att ta efter människor i min omgivning – således åtar jag mig själv att sluta följa efter dessa tankar, och upplevelser i förhållande till mina händer – och istället se på mina händer HÄR – DIREKT – och utan någon slags glasvägg i form av tankar i mitt huvud

3. Jag åtar mig själv att i varje ögonblick träna mig själv på att vara medveten om mina händer – på att vara medveten och närvarande när jag tar på saker, och när jag rör på – och använder mina händer genom dagen – och på så vis sluta se mina händer som en bild – och istället se att de är en del av en levande organism – nämligen min kropp

4. När jag märker att jag blir styrd, och kontrollerad av tankar i mitt sinne – och att jag lever ut detta genom att plötsligt stanna upp, och förundrat titta på mina händer som om de visar någon slags outforskad, och underbar sanning – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och jag för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är i detta ögonblick inte här med mina händer – utan i mitt sinne där jag definierar, och ser mina händer utifrån en idé om vad som är vackert, och vad som är fult – således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka hit – och vara närvarande om, och med mina händer – känna det jag tar på – och inte ta mina händer för givet

5. Jag åtar mig själv att respektera, och bry mig om min kropp – och se att det finns mycket mer till min kropp än dess utseende – och i detta åtar jag mig själv att sluta använda min kropp såsom ett redskap för att få uppmärksamhet av andra – och istället vara ovillkorligt tacksam för att min kropp är här – och låter mig gå denna process av att föda mig själv som liv från denna fysiska verklighet

Enhanced by Zemanta

Dag 240: Kroppen Min – Ansikte, och Hår (Del 27)

I denna blogg kommer jag att skriva om hur jag definierar mig själv i enlighet med mitt ansikte, och mitt hår – och detta är en bloggserie där jag går igenom hela min kropp, och ser hur jag definierat mig själv i förhållande till min kropp.

Egentligen följer jag en lista i fråga om vilka punkter jag ska skriva om, och i denna har jag skrivit ner specifika tankar, och upplevelser i förhållande till vissa av min kroppsdelar – men eftersom jag för tillfället möter tankar som har med andra kroppsdelar att göra så hoppar jag att använda denna lista för tillfället, och arbetar istället med det som har kommit upp inom mig.

Full-Face-Swimming-MaskOch de tankar som jag för tillfället möter har att göra med mitt ansikte, och mitt hår. En tendens som jag lagt märke till är att varje gång som jag går in på ett badrum, och tittar mig själv i en spegel – då tittar jag genast på mitt ansikte, och mitt hår – och jag inspekterar mig själv för att försöka få en känsla om jag kan acceptera mig själv, eller om jag inte kan acceptera mig själv. Ibland tycker jag att jag ser ”snygg ut” – och då känns det bra – men sedan andra gånger tycker jag att jag ser ”ful” ut – och då känns det inte bra – då har jag istället en negativ upplevelse.

Min översiktliga definition av mitt ansikte, och hår är att det ser snyggt ut – och jag har länge burit med mig en idé av mig själv av att jag är snygg, och lite över genomsnittet. Det är intressant att se hur mycket uppmärksamhet, och värde som jag har lagt vid denna punkt av hur jag ser ut – när det för min egen del inte direkt är en punkt som jag har nytta utav, och kan lägga märke till, på samma sätt som t.ex. min ”inre karaktär”.

Jag har märkt att när jag är bland andra människor, och speciellt andra män, då tävlar jag med dessa huruvida jag, eller dem är vackrast. När jag tycker att jag ser ut att vara den som är vackrast, och snyggast, då känner jag mig bra inombords, lyckad, och när det motsatta händer, då upplever jag mig själv avundsjuk, och känner det som om att denna världen är orättvis; varför kunde inte jag få se ut som en annan gör?

Djur har en förmåga att fullständigt ge fan i hur de ser ut, och även i hur andra än ser ut – när de uttrycker sig själva är de fullständigt ovillkorliga, och ger av sig själva utan rädsla, eller självfördömande. Detta är ett exempel som jag kan använda mig själv av då jag konstruerar min lösning som jag ska leva, för att transcendera och gå igenom denna punkt om att vara besatt, och styrd av utseende.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till mitt ansikte, och mitt hår – och skapa en upplevelse av mig själv när jag tittar på mitt ansikte, och hår i en spegel – genom att tänka att jag antingen ser ”vacker” ut – eller att jag ser ”ful” ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra utseende, och utsida, och färger, och former, till att vara viktigare än vem jag är – viktigare än vad jag tillåter och accepterar inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att detta jag upplever gentemot mitt hår, och mitt ansikte – att det är ett system, och att det alltså inte är riktigt – det är inte ett livsuttryck av och som mig själv utan någonting som jag lärt mig över tiden, och ett slags uttryck, och rörelse, som jag sakta, men säkert ackumulerat genom att observera hur andra lever, och genom att apa efter hur jag ser att människor i allmänhet lever, och definierar sig själva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tittar på mitt ansikte, att ha en positiv reaktioner gentemot mitt blonda hår, och tänka att mitt blonda hår ser välformat, och välskapt ut, och att det säkert måste vara många som tycker på samma sätt – och även göra samma i förhållande till mina läppar, och tänka att min läppar ser ”filmiska ut” – eftersom de tydligen har den där formen som är sexig, och vacker – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta utseende, och bilder – och mina tankar, och upplevelser i förhållande till dessa – mer än att vara här med och som min kropp i enheter och jämlikhet – och andas – och stoppa mina tankar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mina tankar som lagar, och som någonting som ”bara är” – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att därför när jag tittar på mitt ansikte, och mitt hår – och dessa tankarna kommer upp inom mig, att då bli helt hypnotiserad av dessa tankar – och genast följa efter dessa tankar utan att ifrågasätta dem, och utan att göra någonting för att röra mig själv, för att stoppa och ta bort dessa tankar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på vad mina tankar säger om mitt utseende, om mitt hår, och om mitt ansikte – och tänka att mina tankar säkert har rätt, och att det därför bara är för mig att följa efter mina tankar så kommer allting att ordna sig, och lösa sig i slutändan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp på mig själv, och ge fullständigt efter för tankar – och tro att jag behöver tankar för att kunna leva, och existera – när detta faktiskt är så långt från sanningen som man kan komma

När jag tittar på mig själv i spegeln, och jag märker att tankar om mitt hår, och mina läppar, och mitt ansikte kommer upp – där jag tänker på att jag antingen är snygg, eller ful – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – jag är en kropp här, och att ful, och snygg är påhittade idéer som inte finns i verkligheten – således åtar jag mig själv att stoppa dessa tankar, att andas, och att titta mig själv in i spegeln utan någon reaktion, eller tanke

Jag åtar mig själv att öva på att leva som djur – d.v.s. att jag tillåter mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan rädsla, och självfördömande – och utan att oroa mig själv för att mitt utseende inte är korrekt – och att jag inte kommer bli accepterad

När jag märker att jag skapar en positiv upplevelse i förhållande till mitt ansikte, mina läppar, eller mått hår – genom att tänka att det ser ”vackert” ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att detta är en energi, och inte verkligheten – för mitt utseende är inte en känsla utan en fysisk manifestation här – och således är vad jag känner inte riktigt; således åtar jag mig själv att vara fysisk, och materiell med mig själv – och sluta definiera mig själv, eller min kropp utifrån idéer baserade på känslor, och upplevelser

Enhanced by Zemanta