Det är intressant det här med att träna. För ett tag sedan började jag att springa, göra armhävningar, situps, och lite yoga – och min utgångspunkt är att utveckla min kropp, och helt enkelt göra mig själv mer effektiv i min dagliga medverkan i mitt liv, men det är väldigt intressant att se alla de idéer och hemliga begär som är gömda i min träning.
För jag har märkt att mycket ofta när jag ute springer, eller gör min yoga, eller mina armhävningar, att mitt sinne börjar rusa iväg och tänka på hur stark jag kommer bli, hur snygg jag kommer se ut, och hur mycket jag måste träna varje dag, hur jag ska träna, hur mycket jag ska ta i, och hur mycket jag ska träna – och allt detta händer i mitt huvud. I och med detta glömmer jag helt bort min kropp, och min ursprungliga utgångspunkt, vilken är att stötta mig själv som min kropp, och inte att nå någonstans, eller bli någonting mer eller bättre, utan helt enkelt träna HÄR tillsammans med min kropp, och lära känna min kropp.
Naturligtvis har jag blivit influerad och påverkad av media, och samhället som har skapat en helt absurd och självdestruktiv idé om träning. Och som skapat idén att all träning måste ha ett mål, och att detta mål måste vara att bli snygg, eller springa något lopp, eller bli ”vältränad” – ingenstans tas kroppen med i beräkningarna, utan kroppen ses bara som ett bihang som förväntas göra sitt så att människan ska få uppleva sin glädjestund i att känna och uppleva sig själv som att ha lyckats med sitt mål.
Själv har jag sportat, och idrottat större delen av mitt liv, och mina föräldrar har lärt mig att sådant ska göras med ett mål, och man ska ta i, och pressa sig själv – även om det gör ont, och även om det inte känns bra – för då får man resultat! Men kroppen då? Vad tycker kroppen om att få springa på så in i helvete, tills man har ont överallt, och sedan i slutändan känner sig ”så bra, för man sprungit så länge” – ja, kroppen ogillar ju naturligtvis detta, eftersom kroppen inte tycker om att ha ont. Att ha ont i kroppen är en signal att någonting är fel, och att kroppen befinner sig under press – därför önskar kroppen en träning som är i samklang med kroppens behov.
Denna insikt har jag applicerat på det sättet, att jag springer och pressar mig själv till en viss gräns, men när jag känner att det blir för mycket, då stannar jag, och jag går – och återhämtar mig på det sättet – och sedan springer jag lite till. Jag lyssnar alltså på vad min kropp säger till mig, och tränar i samklang med min kropp, vilket är en mycket behagligare, och roligare träningsform än den som har lärts ut i samhället.
Men som sagt, jag märker massa rester i mig från denna gamla idé av träning, om att man ska pressa sig själv, och driva sig själv hårdare, och hårdare – och att det är bara när man gör det som träningen är bra, och har resultat. Och samtidigt märker jag också alla dessa tankar inom mig som säger att träningen ska nå någonstans, jag ska se ut på ett visst sätt, eller bli på ett visst sätt, eller uppleva mig själv på ett visst sätt – eller klara något uppsatt mål – istället för att jag helt enkelt tränar HÄR med min kropp – och inte tränar DÄR med min kropp, alltså i mitt sinne.
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste nå någonstans med min träning, och att jag måste ha vissa strikta rutiner med min träning, och alltid göra mig själv svett, och alltid träna till en sådan gräns att jag får ont i min kropp, och att jag blir svettig, istället för att tillåta och acceptera mig själv att träna HÄR med min kropp, och lyssna på min kropp – och höra vilken slags träning min kropp mår bra av, och stöttar min kropp
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna i separation från min kropp, och tro att desto mer smärta jag känner, och desto mer obekväm jag upplever min kropp, att tro att min träning är desto bättre, och mer effektiv – istället för att se, inse och förstå – att när jag har ont, och när jag känner mig obekväm – är detta min kropp som signalerar till mig att jag tar i för mycket, och att jag inte tränar en och jämlik med min kropp – och lyssnar på min kropp och min kropps behov
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna för att nå ett visst kroppsideal, eller ett visst mål som jag ställt upp i mitt huvud, istället för att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna för att stötta min kropp, att träna tillsammans med min kropp, och inte träna min kropp – och därmed när jag tränar vara här i varje andetag, och tillåta mig själv att uppleva min kropp här, och känna alla muskler, och alla sensationer, och sedan träna utifrån en utgångspunkt av att stötta min kropp, och att utveckla ett effektivt, intimt, och nära förhållande med min kropp
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna för att uppnå ett visst kroppsideal, och bli sedd av andra på ett visst sett, och att träna för att såsom det heter ”få bra kondition” och bli ”vältränad” – och därmed inte ta min kropp i beaktande, utan ta min kropp för givet, och bara använda min kropp för att nå upp till mina mål och drömmar – istället för att se, inse och förstå att min kropp är en jämlik varelse tillsammans med mig, och förtjänar respekt – och det är inte respektfullt att utnyttja min kropp för mitt egna höga nöjes skull – och dessutom kompromissar det mitt eget liv – eftersom jag kompromissar min kropp och därmed min förmåga att interagera, medverka och leva effektivt i denna världen
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar upp ett nytt projekt, och när jag beslutar mig för att göra någonting nytt – t ex att träna – att genast skapa en framtidsvision, och en framtidsbild av mig själv där jag ”når någonstans” – ”blir bättre” – ”blir starkare” – och sedan applicera mig själv i mitt projekt utifrån begäret av att nå denna framtidsvision, och denna idé av mig själv i framtiden – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå projektet här såsom andetaget – en och jämlik – och inte projicera och skjuta saker och ting in i framtiden – och inte skapa idéer och tankar om hur saker kommer bli, eller kanske ska bli – utan istället gå här – och ha roligt med mig själv, och gå projektet här – för kanske ändrar sig saker och ting under tiden – och jag vill ändra på saker – och om jag då går här är jag fullt öppen för sådana förändringar
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att pröva på nya saker, och vara rädd för att vara mångsidig, och mångfacceterad – i rädslan att jag ska vara halvbra på många saker, och inte asbra på en sak – istället för att se, inse och förstå att denna rädsla att inte vara skitbra på en sak är ego – eftersom jag är rädd för att förlora och bli sedd som en medelmåtta – istället för att se, inse och förstå att jag förlorar bara på att inte pröva på nya saker, och vara mångsidig, eftersom det kanske finns många olika saker jag tycker om att göra – och vad spelar det egentligen för roll om jag inte är så jäkla bra på grejorna jag gör, när jag gör dem för och som mig själv här?
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå nya projekt, och utveckla nya egenskaper här som mig själv – för mig själv – och inte för andra – inte för att bli skitbra, och sedd som någon slags gud i vad det är jag håller på med – utan istället ha roligt med vad det är jag gör – och släppa taget om drömmar och begär om vad jag ska bli, vad jag ska klara av, och vad jag inte ska bli, och vad jag inte ska klara av – jag släpper alla denna skiten och tillåter och accepterar mig själv istället att leva i varje ögonblick
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva, och att pröva på nya saker och vara helt prestigelös i det jag gör – och inte söka efter att få bli eller vara perfekt, eller bäst – utan bara göra saken på mitt sätt, för att jag tycker det är roligt att göra, eller för att det är viktigt för mig att göra det just nu – och alltså sluta att vara helt besatt av att vara bäst och främst i allt det jag gör
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara en medelmåtta, och inse, se och förstå att det inte finns något skamfullt, eller dåligt i att vara en medelmåtta – det är istället denna jäkla idén i vårt samhälle om att man måste vara bäst på allting man gör, för att kunna vara bekväm med sig själv som jag tagit på mig att leva, som gör att jag tror att det är dåligt att vara en medelmåtta – jag inser, ser och förstår – att det handlar inte om hur bra jag gör någonting, utan om vem jag är i det jag gör
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra någonting utan prestige, utan vilja och försöka att prestera, och visa mig så sjukt bra på det jag gör – utan endast göra det för att det är ROLIGT eller för att jag vill PRÖVA PÅ något nytt – och alltså sluta oroa mig för att jag inte ska vara bäst
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i vad jag tar för mig själv i mitt liv, och hur jag gör saker, eftersom jag gör inte saker och ting om jag inte är BÄST i det jag gör – och därför väntar jag, eller skjuter jag upp att göra saker – som t ex att göra musik – eller gå ut och filma – eller träna – eftersom jag är rädd att jag inte ska vara BÄST på det jag gör – istället för att se, inse och förstå att denna jakten på att vara bäst är så jävla begränsande, och att jag håller mig själv fast i ett skruvstäd, där jag inte kan expandera och röra mig själv – och att jag istället för att ha ROLIGT och bara GÖRA SAKER – att jag alltid vill att det ska vara perfekt, och vara så bra som möjligt
Jag åtar mig själv att jag göra saker som jag tycker är roligt, och jag vägrar att jämföra mitt resultat med andras – jag gör något för att jag tycker det är ROLIGT
Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att vara en medelmåtta, och inte sträva efter att vara bäst – utan jag gör istället saker och ting här som mig själv – och tillåter mig själv att ha KUL
Jag åtar mig själv att lyssna på min kropp när jag tränar, och inte jämföra min träning med andras träning – jag tränar inte för att vara bäst – jag tränar för att det stöttar mig, och är bra för mig och min kropp – inte för att få vara någon supermuskulös kändis
Jag åtar mig själv att spela in musik, och driva igenom projekt i min verklighet för min egen skull, och inte eftersträva att de ska vara bäst, utan göra dem för att jag tycker det är ROLIGT och för att det stöttar mig i min process
Jag åtar mig själv att bli mångsidig, eller bli det som är här i ögonblicket – och inte vara så sjukt rädd för att pröva på nya saker – i rädslan att jag inte ska vara bäst – jag inser att detta begär efter att vara bäst begränsar mig – därför slutar jag följa efter och leva utifrån detta begär
Vikingens Resa Mot Livet 