Dag 5: Rädslan för att misslyckas

Rädslan för att göra fel, eller säga fel, göra ett misstag, säga någonting som inte är sant, eller relevant – det är en upplevelse som jag har märkt är ganska påtaglig inom mig. Inte själva att säga fel, eller att göra fel, utan hur andra skulle reagera mot mig om det var någonting jag gjorde.

Det är intressant, för detta beteende visar sig som bäst i skolan, där jag existerar som två olika polariteter. Den ena polariteten är när jag är positiv, när jag lyckats säga någonting rätt, eller bra, och jag får ett positivt bemötande från min omgivning, de säger till mig att jag lyckats, att jag är duktig, och att jag är någon man kan lita på.

Den andra polariteten är den negativa, och det är när jag säger fel, eller inte kan någonting, eller glömmer saker, reaktionen jag då möter från människor är inte tillmötesgående, eller välkomnande, då möter jag istället en tystnad, och inga applåder. Jag har fel. Och det är detta ögonblicket jag fruktar, att jag ska ha fel, och att andra inte ska lita på mig för att jag har fel.

Själva utgångspunkten, varför jag existerar som denna reaktion, är därför att jag ännu inte accepterat mig själv ovillkorligt. Jag söker fortfarande efter uppmärksamhet, och beröm – och jag kan lokalisera detta sökande efter godkännande i många delar av mitt liv, inte bara i skolan. Jag söker efter erkännande, istället för att jag tillåter mig själv att erkänna mig själv, att berömma mig själv, och att uppmärksamma mig själv.

Om jag uppmärksammar mig själv, om jag värdesätter mig själv, då behöver jag inte någon sorts erkännande, jag behöver ingen utifrån som säger till mig att jag duger, för jag vet fullständigt väl att jag duger, och jag lever detta självvärdet i varje ögonblick, när jag låter mig själv tala och uttrycka mig själv, ostörd av vad någon annan kan tänkas känna eller tänka om mig; det är att verkligen erkänna mig själv.

Att erkänna mig själv är även att jag talar, och uttrycker mig själv, delar med mig av en punkt, och sedan, oavsett om någon håller med mig, eller säger emot mig, så står jag här såsom samma person – här som andetaget – och ingenting rör sig inom mig. Ingenting av mig vill bevisa att jag har rätt, eller kan.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bevisa mig själv inför andra, och vilja erhålla ett värde för andra, där andra tycker att jag är bra, och att jag säger saker som är viktiga och intelligenta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja och önska att andra ska reagera på mig positivt, och ha en positivt upplevelse av mig i sina tankar, där de tycker och känner att jag är en trevlig person, som de gärna vill fortsätta att ha kontakt med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta mig själv utifrån hur jag tror att andra känner om mig, och tänker om mig – och existera inom och som två polariteter, där den ena sidan är negative, såsom rädslan att bli ogillad, och den andra sidan är positivt såsom begäret att få bli älskad – istället för att inse att båda dessa upplevelser hör ihop, och att jag måste ta bort båda för att frigöra mig själv från mitt självskapade mentala slaveri

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att andra accepterar mig, för att jag ska acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterar mig själv att bli beroende av att andra sättet ett värde på mig, för att jag ska värdesätta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv, och ge mig själv ett värde, utifrån hur jag tror att andra känner om mig, och när jag tror att andra ogillar mig, eller inte vet vem jag är, eller inte bryr sig om mig, att sätta ett lågt värde på mig – istället för att stå upp i varje ögonblick och leva självvärde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva egenvärde, här i varje ögonblick – och sålunda inte tillåta och acceptera mig själv att kompromissa mig själv, och söka mitt värde utanför mig själv genom att bli känd, och älskad, och omtyckt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag saknar någonting om andra inte tycker om mig, om andra inte känner till vem jag är, om andra inte pratar om mig, och om andra inte ser mig som en viktig person som behövs, och som måste finnas för att denna världen ska gå runt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig positiv, och bra, när jag tror att andra uppskattar mig, och tycker om vad jag säger, och gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig positiv, och bra, när det verkar som om andra har roligt åt mig, och tycker jag är trevlig, och en positiv människa, som de skulle vilja ha sitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig positiv och bra, när det verkar som om andra tycker att jag är trevlig, och att jag är socialt närande att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att människor i min värld ska tycka att jag är socialt närande, och att jag ger andra människor en känsla av att vara glada, i hoppet, och önskan om att någon ska gilla mig, ta hand om mig, och älska

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte älska mig själv, och inte inse och förstå att den enda anledningen till varför jag söker för någon utom mig att älska mig, är för att jag ännu inte tillåtit och accepterat mig själv att älska mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ännu inte älska, ta hand om, och bry mig om mig själv – och bry mig om mig själv helt ovillkorligt, oavsett vad andra tycker om mig, oavsett vad slags skolbetyg jag får, oavsett hur gammal jag är, hur ung jag är, hur min kropp ser ut – ta hand om mig själv helt oavsett allt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv såsom uttrycket att ta hand om mig själv, genom att vilja ha vissa villkor uppfyllda för att jag ska ta hand om mig själv, såsom att jag ska vara omtyckt av andra, jag ska vara erkänd av andra, jag ska vara sedd av andra – istället för att leva för mig själv här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att mitt liv, och det jag gör, det jag säger, och det jag ägnar mig åt under dagarna, ska bli uppmärksammat av andra – i tron att jag måste ha uppmärksamhet av andra för att överhuvudtaget betyda någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, genom att tro att jag måste få andra människor att erkänna mig, och att komma ihåg, i tron att om jag inte blir sedd, och ihågkommen av andra, att jag då är värdelös och att mitt liv inte är tillräckligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka, att om jag inte kan få en annan människa att se på mig, och tycka att det jag säger eller gör är givande, att jag då inte är kapabel att ge till mig själv, att stödja mig själv, att älska mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro och tänka att jag måste få andra människor att erkänna mig såsom en speciell människa, och offra hela mitt liv, och hela mig själv, för att få en annan att erkänna mig som en korrekt, och speciell människa – istället för att jag lever och uttrycker mig själv här – en och jämlik – som andetaget – i varje ögonblick

När jag ser att jag går in i en upplevelse av att vilja bli erkänd, och vilja bli sedd av en annan – så stoppar jag mig själv genast, och jag tar mig själv tillbaka hit till denna fysiska verkligheten – och istället tillåter jag och accepterar jag mig själv att uppskatta mig själv, att värdesätta, och respektera mig själv

Jag hänger mig själv till att respektera mig själv, genom att sluta definiera mig själv utifrån vad andra känner, eller tycker, eller upplever i förhållande till mig

Jag hänger mig själv till att älska mig själv, och värdesätta mig själv oavsett vem jag är i den verkligheten, var jag är, och hur jag är – jag står upp inom mig och förintar självhat en gång för alla

Jag hänger mig själv att sluta hata mig själv, och istället älska mig själv, genom att inte tillåta mig själv att separera mig själv från mig själv såsom denna fysiska verkligheten

Dag 4: Rättvisa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga en annan för vad jag upplever inom mig själv, och en anklaga en för att jag känner mig själv obekväm, eller arg, och anklaga en annan för de tankarna som dyker upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga en annan för att inte vara givmild nog

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera på en annan, min egen upplevelse, och natur av mig själv, såsom att snylta av andra, och hellre låta andra spendera pengar, och ge mig saker, än att jag spenderar mina egna pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utnyttja andra för att på så sätt tjäna pengar, eller tjäna tid, och vinna någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera hur jag hellre tar från en annan än ger, hur jag hellre låter en annan stödja mig, och ge mig det jag vill ha, än att jag ger mig själv det jag vill, och stödjer en annan såsom jag själv vill bli stödd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glida på andras givmildhet, och utnyttja andras givmildhet, så att jag själv aldrig ska behöva ge, eller göra någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera min egen applikation av mig själv såsom att jag inte tar ansvar över alla mina ord, och över alla mina handlingar, genom att jag lever ut reaktioner, och tar beslut utifrån reaktioner på en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig rädd och nervös för att en annan ska ta någonting ifrån mig, och utnyttja, ta mina pengar, eller ta mina tillhörigheter, och göra mig fattig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja och önska att en annan ska göra det jag säger till dem, och att jag ifråga om arbete, ska göra exakt lika mycket som en annan gör, och tänka att om jag gör mer än vad än annan gör, att det då är orättvist

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i idéer om vad som är rättvist, och vad som är orättvisst, om vad som är bra, och om vad som är dåligt, och helt tappa bort mig själv i en inre strid, där jag hela tiden mäter om det jag gör till en annan, och det en annan gör mot mig är lika, och är rättvist

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att om en annan inte gör lika mycket, eller ger lika mycket som mig, att det då är orättvisst och att jag håller på att bli utnyttjad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att jämföra, och undersöka hur pass lika jag ger i förhållande till en annan, hur pass lika jag tar i förhållande till annan, istället för att stå här, och ge som jag vill få i varje ögonblick, och sluta att konstant mäta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att ha allt i precis samma mängder, så om en hjälper mig i en timme, att jag då känner att jag måste hjälpa denna i en timme, istället för att inse att jag inte måste ge någonting tillbaka, och att jag inte måste ha någonting i gengäld för att göra någonting för en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera order rättvisa inom idén av skuld, och inom tron att om någon gör någonting för mig, så blir jag skuldsatt, och om jag gör någonting för någon annan, så skuldsätter jag den personen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och uppleva min verklighet, och mig själv, utifrån idén om skuld, och skuldsättning, utifrån idén om att jag är född i skuld, och att jag måste återta mitt värde genom att köpa tillbaka min skuld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att jag inte står i skuld till någon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse att ingen står i skuld till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att skuld är ett mentalt koncept, och att skuld i verkligheten, här, faktiskt inte existerar – det går inte att se skuld – det går inte att röra vid skuld – skuld är en mental upplevelse, och sålunda en falsk upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att dirigera och styra mig själv utifrån en falsk upplevelse av skuld, utifrån idén att jag ligger i back, och att jag för att ta igen mig själv måste kämpa, och ge, och var snäll, och vara givmild, i tron att annars blir saker och ting inte rättvisa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant mäta hur mycket pengar jag ger en annan, eller hur mycket jag hjälper en annan, gentemot hur mycket pengar jag får tillbaka, och hur mycket denna andra människa hjälper mig i gengäld, och konstant vara vaksam på hur mycket jag ger, och hur mycket får, och vakta denna transaktion observant – istället för att ge såsom jag vill få, ge ovillkorligt – ge utan att förvänta mig någonting tillbaka – ge här en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv såsom att vara girig på en annan, genom att tro att den girighet jag ser i en annan, och reagerar på i en annan, inte existerar inom mig, istället för att inse att det är mig själv jag ser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utnyttja andra, och ta från andra före jag tar från mig själv, förvänta mig av andra innan  jag förväntar mig av mig själv, att kräva av andra innan jag kräver av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska göra för mig, vad jag har ännu inte gjort för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja andra ska hjälpa mig, när jag ännu inte hjälpt mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ge andra, och vara rädd för att använda mig själv som resurs före andra, i rädslan att jag ska ta slut, i rädslan att jag ska ge bort för mycket, och bli utnyttjad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag kommer bli utnyttjad, och att jag inte kommer att få tillbaka så mycket som jag ger, i rädslan och ångest att andra kommer skratta åt mig, och tycka jag är löjlig, och prata bakom min rygg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest för att andra ska tycka jag är löjlig, och bakom min rygg säga att jag är patetisk, och att det går att lura mig till att göra vad som helst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se givmildhet såsom en svaghet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se givmildhet såsom någonting positivt, och någonting som gör en till än bättre människa än att inte vara givmild

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att polarisera mig själv såsom ordet givmild, istället för att leva givmild såsom en praktiskt handling i varje ögonblick, vari jag agerar på sånt sätt att jag ger, och stöttar, då jag ser att det är den praktiska handlingen som är bäst för alla – inte för att det känns bra, eller för att jag skulle vara en bättre människor därigenom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att inte vara givmild, i rädslan att andra människor ska tycka att jag tar för mycket, och aldrig ger någonting tillbaka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja få någonting tillbaka när jag gör en praktiskt handling, och hjälper en annan, eller kommer överens om att göra ett visst arbete uppdelat, och i detta vakta på att denna andra människan ska göra vad den lovat, och om den inte gör det – reagera och känna mig lurad, bedragen, och som om jag blivit utnyttjad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att bli utnyttjad och bedragen, att vara rädd för att ge, rädd för att hjälpa, rädd för att stötta, i rädslan att jag inte kommer få någonting tillbaka, utan att jag kommer bli missbrukad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädslan inför att jag ska bli bedragen och utnyttjad, istället för att inse att jag kan alltid bara bedra mig själv, och jag kan alltid bara utnyttja mig själv – ingen annan utom jag är ansvarig för vad jag upplever, och vem jag är inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att stötta, hjälpa, och gå en och jämlik med en annan människa, i rädslan att jag ska bli bedragen och utnyttjad, och förd bakom ljuset

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att det jag fruktar i en annan människa, existerar inom mig, såsom den valmöjlighet jag accepterat inom mig själv, att bedra en annan människa, och utnyttja en annan människas givmildhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bedra en annan människa för att kunna tjäna på det, och utnyttja en annan människas givmildhet för att kunna tjäna på det, istället för att leva här med integritet och självständighet – såsom är bäst för alla

Jag hänger mig själv till att sluta oroa mig om hur andra lever, och istället fokusera på hur jag lever

Jag hänger mig själv till att sluta oroa mig själv för om andra bedrar mig, och andra utnyttjar, och istället fokuserar jag på att stoppa mig själv från att bedra mig själv och utnyttja mig själv och andra

Jag hänger mig själv till att sluta fokusera på andra, och istället fokusera på mig själv, vad jag gör, vad jag tänker, hur jag agerar, och hur jag existerar

Jag hänger mig själv till att ta ansvar för mig själv på varje sätt, och i varje del av mitt liv, och stå upp inom mig själv såsom en ansvarsfull människa, och i detta se att vad det än är jag upplever mot en annan är mig själv

Jag hänger mig själv till att sluta frukta att bli utnyttjad, och istället börja ge såsom jag vill ta emot

Jag hänger mig själv till att sluta att jämföra hur mycket jag ger eller får, i jämförelse med hur mycket en annan ger eller får, och istället fokuserar jag på mig själv – och jag fokuserar på att göra det som är bäst för alla i varje ögonblick, oavsett hur en annan agerar

Jag hänger mig själv till att sluta göra mig själv beroende av hur andra lever, för hur jag ska leva – och jag står upp och lever det som är bäst för alla, oavsett om ingen annan gör det – jag fokuserar på mig själv

Dag 3: Att Skjuta Upp

Idag har jag upplevt mycket ilska, och frustration, och ilskan och specifikt kommit upp i situationer där jag sett en annan leva på ett sett såsom inte tar hänsyn till denna fysiska verklighet. Och naturligtvis är det mig själv som jag ser. Jag lever för saker, och ger all min tid åt vissa aktiviteter, som faktiskt inte är särskilt relevanta, och i detta så överger jag, och kompromissar min fysiska och praktiska verklighet som är här.

Ett exempel är följande, jag sitter vid datorn och skriver på min uppsatts, jag sitter där djupt försjunken i vad jag gör, och känner att det jag gör är verkligen det viktigaste som finns. Men under tiden så märker jag inte att det står disk i köket, och jag går inte och äter när jag börjar bli hungrig, eftersom jag då kommer förlora tid! Förlora tid! Men, vadå förlora tid? Jag tar ju i det ögonblicket hand om mig själv, och om min verklighet, hur kan det definieras såsom att förlora tid? Det är ju någonting viktigt, som verkligen behövs göras, och som både jag och min verklighet tjänar på.

Så, det jag ska göra är att jag helt enkelt ska låta saker ta tid, och lägga mindre tid på de ”viktiga” sakerna, och helt enkelt lägga mer tid på mig själv, och på att andas. Låt saker ta den tid som det behöver, och om det inte finns tillräckligt med tid, ja då finns det helt enkelt inte tillräckligt med tid; ingenting att oroa sig över, eller stressa runt för.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa min fysiska kropp, och min fysiska verklighet, genom att göra saker som inte är relevanta, och vara rädd för att jag kommer förlora tid, om jag tar hand om min verklighet, och om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera det som ett slöseri med tid att ta hand om mig själv, att ta hand om min fysiska verklighet, att titta på en film, att ta det lugnt, att läsa en bok, att vara här i denna fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa runt i mitt huvud, och hela tiden tänka på hur mycket, eller hur lite tid jag har, och vad jag kan använda min tid till, istället för att leva här, och effektivt utnyttja varje andetag, till att faktiskt använda min tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv i rädslan och ångesten att jag inte har tillräckligt med tid, istället för lugnt och sansat planera min tid, och se hur mycket tid jag behöver, och sedan använda min tid effektivt, istället för att göra saker som jag inte behöver, och sedan i sista minuten stressa och känna ångest för att jag inte gjort det som jag behöver göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på hur mycket tid jag har, istället för använda den tiden jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för att jag inte har tillräckligt med tid, istället för att vara här och utnyttja den tiden som är här, som mig själv, i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kommer få mer tid genom att oroa mig själv för hur mycket, eller hur lite tid jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att jag genom att stressa upp mig, och genom att tänka på vad klockan är, och hur många timmar jag har spenderat på en viss sak, att jag genom att göra så får ut mer tid av min dag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig jagad av tiden, istället för att inse att det enklaste sättet att ta väl hand om min tid, är genom att planera min tid, och faktiskt följa min plan disciplinerat, istället för att ge upp, och rättfärdiga varför jag inte följer min plan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att effektivt strukturera och planera min tid, och sedan leva min planering utan att gå in i och bli lathet, och apati, och därigenom skjuta upp de saker som behövs göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra saker som behövs göras på en gång, och därmed inte tänka mer på det, utan bara göra det här och sedan har det gjort

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i, och agera utifrån det motstånd jag känner när jag är på väg att ta mig an ett projekt, eller slutföra en någonting, eller fullfölja min planering, eller helt enkelt ta hand om mig själv och min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp saker som behövs göras, istället för att göra dem här på en gång

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att den enda anledningen till varför det känns som att jag inte har någon tid, är för att jag skjuter upp att göra de saker som faktiskt behövs göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lura mig själv, genom att skjuta upp att göra viktiga saker, och sedan tänka att jag inte har tillräckligt med tid, istället för att inse att det är jag som har skapat upplevelsen av mig själv såsom att inte ha tillräckligt med tid, genom att skjuta upp att göra de saker som jag måste göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte korrigera mig själv när jag ser att jag skjuter upp någonting, och genast i det ögonblicket göra det som jag tänkte göra, och fullfölja, och slutföra det, och sedan när ögonblicket är färdigt, att jag därefter tar mig till nästa ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att bristen på tid jag upplever reflekterar tillbaka till mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att effektivt strukturera, planera, och leva min struktur – utan att uppskjuta de handlingar som jag planerar in i min struktur

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera utifrån det motstånd som jag upplever gentemot att skriva min uppsats, och gentemot att studera – och därigenom skjuta upp en sak som jag vet att jag måste göra, och som jag vet att jag måste lägga tid på för att verkligen färdigställa på ett acceptabelt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva mig själv, och styra mig själv att faktiskt göra det jag planerat, och färdigställa det jag ser måste färdigställas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som att jag förlorar min frihet, och förlorar mig själv, och att jag blir fastlåst, när jag tar hand om mina ansvar direkt, och gör det som måste göras utan att skjuta upp det, utan att göra någonting emellan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit mig själv att agera när punkten öppnar upp sig, och här, och inte skjuta upp det

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse och förstå att när jag skjuter upp någonting, så förlorar jag tid, eftersom jag inte använder den tiden som här, eftersom jag istället skjuter upp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp min tid, istället för att använda min tid, att skjuta upp att leva och dirigera mig själv här, istället för att faktiskt leva, dirigera, och navigera mig själv här i varje ögonblick, och när motstånd kommer upp inom mig, att jag driver och föser mig själv igenom detta motstånd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga tiden, och tänka att det finns för lite tid, istället för att inse och förstå att jag genom att jag inte använder min tid, faktiskt skapar upplevelsen av mig själv såsom att inte ha tillräckligt med tid

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse och förstå att det alltid finns tillräckligt med tid här, när jag använder den tiden som är här, och agerar, och dirigerar mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att det är inget fel på den mängden tid jag har, utan på hur jag använder och brukar den tiden jag har till mitt förfogande

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva, och träna mig själv på att i varje ögonblick göra det som behövs göras, och strukturera mitt liv och mina handlingar utifrån vad jag ser i detta ögonblick, och på så sätt inte tillåta och acceptera mig själv att skjuta upp

Jag hänger mig själv till att strukturera, planera, och använda den tiden som är här till mitt förfogande, effektivt och med sunt förnuft

Jag hänger mig själv till att i varje ögonblick sluta anklaga, och projicera min tidsproblem på tiden självt, och inser att jag skapar min egen tid i varje ögonblick

Jag hänger mig själv till att följa de planer som jag sätter för mig själv, och inte rättfärdiga, och ursäkta mig själv, till varför jag inte ska, inte orkar, eller kan följa min tidsplanering

Jag hänger mig själv till att bli en effektiv tidsanvändare

Jag hänger mig själv till att ta tag i det punkter som kommer upp i ögonblicket, ögonblickligen, och därmed inte skjuta upp till ett senare ögonblick

Jag hänger mig själv till att styra, och dirigera mig själv här i ögonblicket

Jag hänger mig själv till att driva, och fösa mig själv igenom allt motstånd, och stå upp och dirigera mig själv som motståndet, att göra det jag känner ett motstånd mot

Dag 2: Betygsångest

Idag skulle jag lämna in ett skolarbete, och jag kände mig väldigt ängslig och nervös att jag hade glömt någonting, eller skrivit något fel, så jag tittade i den väldigt många gånger, och gjorde många mindre justeringar i den. Jag vet varför jag är så nervös och ängslig för att lämna in skolarbeten, det är därför jag definierat mig själv utifrån vilket slags betyg jag får av mina lärare. När jag får ett bra betyg känner jag mig så himla stolt, och överlägsen, och när jag får ett dåligt betyg då känner jag det motsatta – lustigt nog.

Det har alltid varit såhär så långt tillbaka jag kan minnas. Skolan har jag alltid lagt ned tid på, och speciellt inför de proven jag har haft. Trots att jag inte velat erkänna det för mig själv så brydde jag mig en hel del. Jag ville absolut inte får bara godkänt, eftersom att bara få godkänt, det var som ett misslyckande.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för vilka  betyg jag ska få i skolan, och frukta att jag kommer få ett mediokert betyg, och inte vara utöver den stora massan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att vara medioker, och normal – och frukta att mitt liv inte kommer bli speciellt, och att jag inte kommer uppleva mig själv, i jämförelse med andra, speciellt i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att lämna in mitt skolarbete, i fruktan att jag inte kommer att få et bra betyg, i rädslan att någon annan kommer överglänsa mig, och göra bättre ifrån sig än mig, i rädslan att jag kommer bli bortglömd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att bli bortglömd, och vara en del av den stora massan, och inte på något sätt sticka ut, eller vara annorlunda – i rädslan att jag inte kommer vara viktig, eller speciell

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara speciell, och vilja vara unik – och vilja att mitt liv ska ses som speciellt och unikt, och att jag ska vara speciell i mitt liv, och att andra därför ser mig som värdefull och nyttig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig, och vara nervös att jag inte ska klara av mina studier, och att jag inte ska ha tillräckligt med tid, och att jag ska skjuta upp att göra mina studier och istället vara lat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest att jag kommer skjuta upp att göra min studier, och att jag därför inte kommer få några bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös att jag inte ska få bra betyg, istället för att gå här och medverka i mina studier en och jämlik, och göra upplevelsen till någonting roligt, utan press, utan ångest, och utan någon rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra av mina studier, någonting stort, och någonting obekvämt, och någonting som jag borde frukta och känna ångest inför, istället för att gå mina studier här, och alltså inte tänka på det, utan bara göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv att jag inte vet tillräckligt mycket, eller att det är någonting essentiellt som jag har glömt, och som kommer straffa sig vid en senare tidpunkt, när jag kanske får ett jätte dåligt betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas, och önska på att jag ska få ett jättehögt betyg, och att jag senare i livet ska vara eftertraktad på arbetsmarknaden, och i detta önska att alla vill att jag ska jobba med dem, och att jag ska gå med i deras företag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva egenkärlek, i det att jag tillåter och accepterar mig själv att älska mig själv, och tycka om mig själv, och inte begränsa mig till att enbart tycka om mig när systemet ger mig bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bara tycka om mig själv när jag får beröm, och när andra tycker jag gör någonting bra, istället för att alltid tycka om mig själv, och alltid tillåta mig själv att uppskatta mig själv, oavsett vad andra tycker, eller känner, eller upplever gentemot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mina studier till en stor grej, och till någonting som jag tror att jag måste använda rädsla och ångest för att kunna ta mig själv igenom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro och tänka att rädsla, och att medverka i rädsla och ångest inom mig, gör mig till en bättre och mer uppmärksam student, istället för att inse att rädsla och ångest endast skapar en tunnelvision, där jag inte kan se vad som är runtomkring mig, eftersom jag är upptagen med min rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att rädsla hjälper mig att bli en bättre människa, att vara mer stabil, och insiktsfull – istället för se att rädsla endast gör mig rädd, och inte hjälper till någonting annat än att göra så att jag oroar mig för vad som ska hända

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta press på mig själv att jag ska få bra betyg i skolan, och att jag ska bli uppmärksammad av lärarna som en bra, en godkänd, och en omtyckt elev – istället för tillåta och acceptera mig själv att slappna av, och att gå till min skola för mig själv, och som mig själv, utan att jag har några krav, eller förväntningar på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa alla krav och förväntningar på mig själv, och istället njuta av min tid i skolan, och göra min upplevelse av mig själv i skolan till att vara avslappnad, avkopplad, och bekväm med mig själv – oavsett vilka betyg jag får

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och acceptera mig själv att värdera mig själv utifrån vilka betyg jag får, istället för att värdera mig själv här, såsom ovärderlig, enbart därför att jag andas, enbart därför att jag är en fysisk varelse, och att jag såsom en fysisk varelse förtjänar respekt, och att bli behandlad väl

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att jag inte behöver få bra betyg för att kunna tycka om mig själv, och för att kunna uppskatta mig själv, och för att kunna glädjas åt mig själv, och med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att den enda lösningen till min ångest, och rädsla, är att jag står upp inom mig, och tillåter och accepterar mig själv att uppskatta och sätta värde på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att utan skolan, och utan någon som säger till mig att det jag precis gjort är bra, och är acceptabelt, att jag är värdelös – i tron att jag måste ha någon slags auktoritet som styr över mig, och säger till mig när jag är bra och när jag är dålig – istället för att inse att jag inte behöver någon som säger till mig vem jag är, och att jag således kan säga till mig själv att jag är tillräcklig, och att jag är värdefull

Jag hänger mig själv till att stoppa min upplevelse av mig själv såsom rädsla och ångest gentemot min skola, och mot att få dåliga betyg i skolan

Jag hänger mig själv till att respektera, och leva självvärde, och inse att jag inte behöver betyg för att göra detta, jag kan göra det för mig själv oavsett

Jag hänger mig själv till att stå upp inom mig, och leva självrespekt i varje ögonblick, och göra denna självrespekt oantastbar, densamma oavsett om jag inte får bra betyg i skolan, eller om jag får utmärkta betyg i skolan

Jag hänger mig själv till att i varje ögonblick när rädsla kommer upp inom mig i förhållande till skolan, och till betyg i skolan, att stoppa mig själv och föra mig själv tillbaka hit till andetaget, tillbaka till verkligheten – och därmed leva mig själv som självrespekt

Jag hänger mig själv till att verkligen leva, eftersom jag inser att livet såsom konstant fruktan för hur andra ska reagera på mig, och värdera mig, inte är att leva – utan att vara död – således hänger jag mig själv till att stå, gå, tala och uttrycka mig själv här – såsom andetaget – utan fruktan – och således leva på riktigt

Dag 1: Sömn Som En Flykt Från Verkligheten

Idag vaknade jag återigen alldeles för sent, och istället för att ta mig själv upp ur sängen på en gång, så blev jag kvar i den mjuka madrassen längre än vad jag behövde.

Att sluta vara en slav till sömn, och ta mig själv upp ur sängen direkt när jag vaknar på morgonen är verkligen en färdighet, det är som vilken annan upptränad kroppslig funktion som helst. Och själva nyckeln i att ta sig upp ur sängen direkt när ögonlocken första gången rullas upp, är att göra det – att inte lyssna på allt det där inom en som skriker om att, gode gud, låt mig stanna kvar i sängen! Jag vill inte upp, jag vill inte upp! Jag vill vara kvar i sängen för evigt. Men då är det bara att säga såhär, nej! Nu tur jag mig själv upp ur denna sängjävel, för jag har sovit tillräckligt, och jag vet att ingen mer sömn behövs. Jag vet att jag genom att fortsätta ligga kvar i sängen endast flyr undan verkligheten och mig själv, och sådant är oacceptabelt.

Men, jag lever som sagt in dessa orden ännu som mig själv, och anledningen till detta är att jag tillåter mig själv att prata mig själv in i att inte gå upp. Jag säger inom mig att, nej det behövs, nej men se kroppen den måste vila, du kan inte gå upp nu du hade bara varit så himla trött då. Men sådant skit kan man inte lyssna på, utan det gäller att ta sig upp ur den där sängjäveln en gång för alla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa och hålla mig själv tillbaka i min process genom att sova mer än vad jag behöver, sova endast för att fly undan min verklighet, och fly undan mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ursäkta och urskulda mig, till varför jag inte bör gå upp ur sängen direkt när jag vaknar, och hitta på ursäkter och förklaringar, istället för att bara gå upp ur sängen direkt när jag vaknar

Jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lyssna på mina ursäkter, och förklaringar när jag ligger i sängen direkt efter jag vaknat, och ta alla dessa olika ursäkter och förklaringarna på allvar, och följa efter dessa, istället för att lyssna på min kropp, och sedan ta mig upp ur sängen direkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta mig själv upp ur sängen direkt när jag vaknar, men istället skjuta upp när jag ska upp ur sängen, och tänka att jag ska göra det i nästa ögonblick, och att jag bara måste få vila lite till, istället för att ta tag i saken, och ta mig upp ur sängen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte är tillräckligt viljestark för att förändra mina sömnvanor, och tro att inte kan förändra mina sömnvanor, och att jag därför inte ska försöka, och lika gärna kan ge upp – istället för att inse att jag kan förändra mina sömnvanor, och jag kan styra över mig själv, det handlar bara om att jag faktiskt måste göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma mig för livet, och gömma mig från att stödja mig själv, och driva mig själv att utöka, och expandera min applikation av mig själv såsom enhet och jämlikhet, här som vad som är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva mig själv upp ur sängen direkt när jag vaknar, och rättfärdiga varför jag inte driver mig upp ur sängen direkt när jag vaknar genom att tänka att jag förtjänar att översova, jag förtjänar att ta det lugnt, istället för att inse att jag förtjänar att vara effektiv i hur jag rör mig på morgonen, och hur jag tar mig upp ur sängen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att missbruka min kropp, genom att inte lyssna på min kropp när den säger till mig att den har haft tillräckligt med sömn, och istället ignorera min kropp, och göra såsom jag känner för i mina tankar, och såsom min känslomässiga, och emotionella upplevelse säger åt mig att göra – istället för att inse att det är min kropp som är verklig, och mitt självsnack, i mitt huvud, som är en illusion, och att jag därmed genom att stödja mitt självsnack, gör mig själv en och jämlik med en illusion

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag inte tar mig upp ur sängen direkt när jag vaknar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara hård mot mig själv när jag märker att jag inte klarar att ta mig upp ur sängen direkt på morgongen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig att jag ska klara att kunna förändra mina sömnvanor direkt, och utan några problem över huvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig att jag ska kunna genomföra mina fysiska planer, och förändringar, utan en viss omställningstid, och tro att allting ska klaras av nu, snabbt, och på en gång – och tänka att så fort jag inte klarar av att göra någonting på en gång, att detta då är ett misslyckande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag är misslyckad, när jag misslyckas med mina planer

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mina sömnvanor, med min partners sömnvanor, och tänka att jag är dålig, värdelös, och patetisk när jag inte klarar av att sova lika lite som min partner gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv ifrån mina sömnvanor, istället för att inse att mina sömnvanor är en del av vem jag tillåtit och accepterat mig själv att bli, såsom naturen av mig själv, såsom beroende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma, och se ner på mig själv för att jag skapat mig själv såsom beroende, och för att jag existerar såsom beroende – och tänka att jag därför är värdelös, och att jag måste bestraffa mig själv, i tron att den enda möjligheten för mig att ändra mig själv är för mig att bestraffa mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt glömma bort att vara omtänksam, och att ha tålamod med själv, och låta processen av att ändra mina sömnvanor ta den tid som den behöver.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara omtänksam och ha tålamod med mig själv, och se på mig själv såsom vad jag skapat mig själv till att vara idag, inte med fördömande, men med förståelse om hur jag kommit att skapa mig själv såsom det jag är idag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara hård och fördömande mot mig själv, och förvänta mig själv av mig själv att jag genast ska förändra mig själv, och att jag aldrig ska misslyckas på något sätt överhuvudtaget – istället för att tillåta och acceptera mig själv att vara realistisk med mig själv, och ta en sak i taget, en punkt i taget, och föra denna punkt som mig själv, till fulländande, och ta den tid som behövs för att göra detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv den tid som jag behöver för att förändra mig själv, och inte stödja mig själv effektivt i min självförändring, utan bara förvänta mig att jag ska förändras utan att jag på något sett hjälpt eller stöttat mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte hjälpa och stötta mig själv när jag går igenom en punkt, eller förändrar mig själv, och inse att om jag inte hjälper mig själv, och stödjer mig själv, så kan jag inte heller förändra och skapa mig själv på nytt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att de saker som jag har svårigheter att förändra i mig själv, inte är ett tecken på att jag är en dålig människa, eller på att jag är svag, och gör fel – utan ett tecken på att jag inte har stöttat och hjälpt mig själv tillräckligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se och förstå att nyckeln till att framgångsrikt förändra mig själv är att varje dag skriva, och applicera självförlåtelse, och verkligen stötta, och driva mig själv mot att förändra mig själv, och göra mig själv en mer effektiv människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att de problem jag har i min applikation av mig själv, i sin kärna egentligen inte är problem, utan tecken på att jag inte stöttar, hjälper, och assisterar mig själv till den grad som behövs för att jag effektivt ska kunna förändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att det aldrig finns något fel med mig själv, utan enbart konsekvenser av hur jag tillåter och accepterar mig själv att leva, och vara mot mig själv – och sålunda om jag vill ändra mig själv, kräver detta att jag stöttar, hjälper, och är mot mig själv såsom jag skulle vilja att en annan var mot mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag inte levt självdisciplinerat i mitt liv, och för att jag inte lärt mig själv att sova endast så mycket min kropp behöver, och inte mer – istället för att inse att ett sådant självfördömande är totalt onödigt, och att det jag istället ska fokusera på är att hjälpa, och assistera mig själv till att skapa mig själv såsom förändring – en och jämlik här

Självkorrigerande stadganden

När jag ser mig själv gå i på morgonen tankar om hur jag inte ska gå upp, och hur det är så skönt att ligga kvar i sängen, och att det inte gör någonting om jag ligger kvar i sängen, så stoppar jag mig själv omedelbart, jag tar ett djupt andetag, och jag för mig själv tillbaka hit till den fysiska verkligheten – och jag inser och förstår att om jag tillåter och accepterar mig själv att översova, och ligga kvar i sängen när jag faktiskt är vaken, så kompromissar jag och förtrycker jag mig själv – därför reser jag mig upp, tar mig ut upp ur sängen – klär på mig – och möter dagen direkt

När mina ögonlock slår upp, det första jag gör är att jag går upp ur sängen och möter min dag – jag inser att någonting annat än det är att kompromissa med själv, och att rättfärdiga, och ursäkta mig själv mina begränsningar.

Jag vägrar att ursäkta mig själv för mina begräsningar, jag vägrar att rättfärdiga och försvara mina självbegräsningar – jag driver mig själv att expandera och bli mer effektiv i min applikation, och bli en självstyrd, och självdirektiv människa.

Det är klart.

2012 Den Eviga Tillväxten

Kapitalism är baserat på idén om evig tillväxt, den är baserad på tron att det finns någonting sådant som en evig utveckling, där vi hela tiden kan utöka vår produktion, öka vår konsumtion, hitta mer prylar att uppfinna, hitta mer trender, nya intressen – nya pengagruvor att gräva i. Vi har baserat hela vårt nuvarande pengasystem på denna premiss om evig tillväxt, evigt nya äventyr att söka och att uppleva – men hur funkar denna teorin på riktigt?

Om vi tar och tittar på jorden så ser vi att det inte finns evigt med resurser, det finns en viss mängd vatten, en viss mängd olja, en viss mängd träd, och en viss mängd djur – det finns inget outtömligt lager av nya produkter, resurser, och upptäckter, någon gång tar det slut – helt slut. Om vi då tittar på denna idén som kapitalismen baseras på, och placerar den ovanpå jordens finita resurser, förstår man att resultatet kommer bli – att ingenting blir kvar – jorden kommer kort och gott att förstöras. Detta är enkel matematik; om du tar och lever på ett sätt som inte är i balans med din omgivning, eftersom du tar mer än vad du ger tillbaka, då kommer du att tillslut konsumera din omgivning helt – och detta är precis vad som händer med vår jord idag.

Det är kanske svårt att förstå hur vi i vår tid och dag, nu när vi tydlig har ”kommit så långt i vår utveckling” helt blundar för verkligheten, och fortfarande är totalt oförstående om hur den verkliga verkligheten faktiskt fungerar – inte den ekonomiska, eller marknadsmässiga verkligheten – nej den verkliga verkligheten – den som ger oss mat, vatten, värme, solljus, luft, och allt det där vi måste ha för att kunna leva. Men det är i alla fall vad vi gör, vi har helt bestämt oss för att blunda inför vad det är vi faktiskt gör mot jorden, och vilka konsekvenser detta kommer ha för oss – för konsekvenser det blir det alltid.

Den som har gjort lite undersökningar om jordens tillstånd vet att det i dagsläget dör ut mer djurarter än någonsin förut, och att biologer talar om en ”massutdöd” – han eller hon vet också att det lilla drickbara vattnet vi har håller på att förgiftas, och försvinna – att vårt jordbruk är helt beroende av gifter för att kunna producera mat, och konstgödsel för att jorden ska orka med att ge näring åt en växt – denna vet också om att oljan har nått sin ”peak” så att säga, och att oljeproduktionen nu går neråt. Och det är väldigt mycket mer som denna person känner till, men i grund och botten kan man sammanfatta hans kunskap med att säga att han vet att vi har satt oss själva i en svår situation.

Jo, vi är i en väldigt svår situation – det har vi visserligen varit under hela vår historia, eftersom vi aldrig varit speciellt duktiga på att ta hand om oss själva, eller våra medmänniskor – vi har en tendens att förstöra, hellre än att stödja och bygga upp – men nu är denna svåra situation, väldigt svår, och vi står inför valet att ändra på oss själva, eller bli tvingade att ändra på oss själva. Och självklart innehåller den sistnämnda valmöjligheten en inte helt bekväm upplevelse av att vakna upp till verkligheten – alltså en hel del smärta är att förväntas.

Men det behöver inte gå så långt, all information är redan tillgänglig, alla konsekvenser är redan kända, vad vi nu måste göra är att ändra på oss själva så att vi inte behöver gå igenom den obekväma upplevelsen av att inse att evig tillväxt nog inte är en så värst funktionell livsideologi, speciellt när man befinner sig på en jord som inte är konstruerad för en sådan syn på livet.

Själv ser jag fram emot en verklighet där denna kapitalism har stupat och dödsförklarats en gång för alla, och istället ett system som är bäst för alla – även jorden, naturen och djuren – har implementerats. Jag ser fram emot att verkligen få leva, och inte leva ut hela mitt eländiga liv enbart för att jobba och konsumera, jag menar vad tusan är det för ett liv egentligen?

Nej – det krävs action, det krävs handling – men framförallt krävs det att vi insuper lite sunt förnuft och slutar leva som om vi är gudar som står ovanför naturlagarna, för det gör vi inte.